Page 1

Maria Nikolajeva

Om hur jag v채xte upp under diktaturen


Maria Nikolajeva

Om hur jag v채xte upp under diktaturen


Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2010 Maria Nikolajeva och Norstedts, Stockholm Omslag: Johannes Molin Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2010 isbn 978-91-1-302623-7


Om hur man löser bostadsfrågan

När djävulen besöker Moskva i Michail Bulgakovs genialiska ro-

man Mästaren och Margarita konstaterar han att Moskvaborna inte är vare sig bättre eller sämre än andra människor, men att de har blivit förstörda av bostadsfrågan. Där sätter han fingret på ett förhållande som i mångt och mycket styrde alla andra sidor av livet. Jag tänker inte gå tillbaka till Tsarryssland som var fullt av orättvisor, och inte till 20- och 30-talet då det segrande proletariatet trängde sig in i den gamla medelklassens hus och bostäder och i bästa fall lämnade ett litet rum åt de förra ägarna; och inte till krigsåren där det gällde att överleva, så att bostaden kom i bakgrunden. Det är dock viktigt att veta att bostadspolitiken, som så mycket annat, användes som makt- och förtryckarmekanism, inte minst genom mantalsskrivningssystemet. Man kunde inte i Sovjet bosätta sig eller flytta hur som helst. Mantalsskrivningen var en livegenskap som för all evighet band människan till hennes boende, om det nu var i en storstad, en provinsort eller på landsbygden. Att få skriva sig i Moskva var ett hopplöst företag, men det fanns många kryphål genom mutor, skenäktenskap och slavarbete. I början av 50-talet när jag föddes bodde man trångt och obekvämt i Moskva. Min familj som bestod av farfar, farmor, mina föräldrar och mig själv hade tre rum, som egentligen var två varav det ena hade delats med en tunn vägg. Det yttersta rummet ledde ut till en lång korridor med flera dörrar, bakom vilka andra famil–  118  –


jer bodde. Det fanns ett kök där varje familj hade sin fotogenspis, och det fanns en toalett i korridoren. Det var det ökända kommunalboendet. Det har ingenting att göra med svenska kollektiv där familjer förenas frivilligt för att dela ansvar och hjälpas åt. Familjer i en ”kommunalka” hade förts ihop av myndigheterna, av slumpen, av ödet. De hade inga gemensamma intressen, tvärtom var gräl en vardaglig företeelse och det fanns många anekdoter om vilka utstuderade knep folk kom på för att hämnas på eller bara jävlas med sina grannar. Jag har vaga minnen av köket och korridoren. De handlar om att jag ibland fick lämna våra rum, trots att det fanns rejäla faror, som berusade grannar eller diverse saker som hängde uppe i taket i brist på förvaringsställen och kunde ramla ner. Köket med dess okontrollerade spisar och ständigt kokande baljor med tvätt var direkt livsfarligt. När jag var fyra år flyttade vi till en egen våning. Det var en bostadsrätt, ett nytt fenomen i efterkrigstidens Moskva där privilegierade samhällsgrupper som vetenskapsmän och konstnärer fick råda bot på sin trångboddhet genom att investera pengar. Min farfar var prorektor vid Moskvakonservatoriet och professor, så han fick förmånen att förvärva en bostadsrätt i konservatoriets nybyggda hus en stenkast från Herzengatan, där konservatoriet låg, och tre kvarter från Röda torget. Vi såg faktiskt Kremltornen från fönstret. Våningen var en fyrarummare, en oerhörd lyx på den tiden. Få av våra bekanta hade en så rymlig bostad och i mitten av femtiotalet snålade man dessutom inte på takhöjden. I denna våning på sjuttio kvadratmeter (korridor och kök oräknat) bodde sju människor, eftersom gammelfarmor, min farmors mor, precis hade återvänt från förvisningen, och så hade vi ett inneboende hembiträde. Dessutom bodde farmors syster, min älskade gammelfaster, hos oss i omgångar. De västerlänningar som blir sentimentala över den underbara ryska seden när fyra generationer bor ihop förstår –  119  –


inte att detta var av tvång, inte av fri vilja. Inte för alla pengar i världen kunde man skaffa sig en större bostad, eftersom det fanns regler och normer för bostadsytan per person, även för bostadsrätterna. Nio kvadratmeter var vad myndigheterna ansåg räckte för en sovjetmedborgare. För att anses vara trångbodd och kunna ställa sig i bostadskö skulle en familj ha mindre än fyra kvadrat per person. Att min farfar fick köpa en sådan stor våning berodde på hans status. Professorer, personer med doktorsgrad och medlemmar i konstnärsförbund hade rätt till tjugo extra kvadratmeter, förmodligen för att bedriva sin forskning eller utöva sin konst. Det var bland annat därför som det var viktigt att antingen avlägga doktorsexamen eller bli medlem i ett förbund. Hur som helst bodde vi sju stycken på sjuttio kvadrat. Farfar hade det största rummet som sitt arbetsrum där det stod en flygel i mitten, skrivbord vid fönstret, en teveapparat i hörnet; väggarna var täckta av bokhyllor, och farfar sov i en bäddsoffa. Bäddsoffor var alltid en praktisk möbel i Moskva, det hade även mina föräldrar i sitt rum, som var näst störst och som fungerade som vardagsrum. Pappa hade sitt piano där. De två mindre rummen, varav ett genomgångsrum, inrymde gammelfarmor, farmor och mig – jag flyttades från rum till rum då och då. Mina leksaker hade jag i ett litet skåp vid farmors bäddsoffa. Hembiträdet sov i tältsäng i köket. Jag minns att mina föräldrar hade fester, till och med maskerader, med många gäster och högljudd musik, dans och sång. Uppenbarligen tolererades det då och då. Ändå minns jag från när jag var liten att mina föräldrar gnällde om att de ville ha en egen bostad. Jag har ofta undrat varför de inte stannade kvar i den gamla kommunalkan; pappa blev snart därefter medlem av tonsättarförbundet som också började bygga bostadsrätter. Antagligen tyckte de att det var bekvämt att ha någon som tog hand om mig, eller också hade de ont om pengar just då, men jag utesluter –  120  –


inte att min farmor, som var viljestark och bestämd, bara sa: ”Ni flyttar med oss!” Och så blev det. När gammelfarmor dog fick jag under en kort tid eget rum. Det var faktiskt den enda gången i mitt liv som jag hade ett eget rum innan jag kom till Sverige. Snart insåg mina föräldrar att det var onödigt att farmor och jag hade varsitt rum när de själva bara hade ett. Vi flyttades runt, de fick de två bortersta rummen, och jag fick dela det näst största rummet med farmor. Rummet fortsatte att fungera som vardagsrum, men föräldrarna kunde ta emot mindre sällskap inne hos sig. Jag hade däremot få möjligheter att bjuda hem kompisar. En eller två gick bra, men rätt som det var kom farmor hem och ville vila eller hade pianolektioner med sina elever. Köket blev därför, som för många ryska intellektuella familjer, den naturliga samlingsplatsen. Mina föräldrar fortsatte att gnälla om en egen våning och såg sig om efter nya bostadsrätter, men tyckte alltid att det skulle ta för lång tid, tre–fyra år, de ville flytta med detsamma. Deras vänner flyttade in i tonsättar-, filmmakar- och teaterfolksbostadsrätter, men vi blev kvar. Som liten var jag glad för det, jag ville inte flytta från farmor, från skolan och från mina vänner. Lösningen för mina föräldrar blev att hyra ett vinterställe, ett ombonat hus utanför Moskva, där ägarna bara bodde på sommaren och var glada att hyra ut. Dessa vintrar hör till mina trevligaste minnen. Mina föräldrar hade jobb som inte krävde mycket närvaro: pappa undervisade en gång i veckan, mamma var konstvetare vid Konstakademin och hade ett sammanträde per vecka. De kunde i princip bo därute på landet. Jag kom över helgerna och under loven. Mina föräldrars vänner, som också bodde trångt med svärföräldrar, kom på besök: huset var stort nog för att rymma ett tiotal gäster som inte hade någonting emot att sova i bäddsoffor eller tältsängar. Även jag fick bjuda mina vänner. Alla hjälptes åt med matlagning och disk, det åktes skidor, det pratades, –  121  –


man lyssnade på musik. För mig var det en otroligt stimulerande intellektuell miljö. När jag var nitton år köpte mina föräldrar äntligen en bostadsrätt. En trerummare i utkanten av Moskva, men nära tunnelbanan och i ett välrenommerat område. Jag försökte göra anspråk på ett rum med balkong, men det kändes redan från början att tre rum var för trångt när pappa måste ha ett arbetsrum. Hur vi än räknade fattades det ett rum. Dessutom beslöt mina föräldrar – främst min mor, misstänker jag, eftersom pappa aldrig brydde sig om livets praktikaliteter – att jag skulle fortsätta vara skriven hos farföräldrarna så att våningen inte skulle försvinna vid deras bortgång. Det var långsiktigt. Men jag fick aldrig avnjuta ett eget rum, med eller utan balkong. Istället gifte jag mig och flyttade till min man. Det var ett drastiskt beslut. Jag tror inte – och trodde inte då heller – att fästmannen hade räknat med det. Han hade sett vår fina våning intill Gorkijgatan, och han visste att mina föräldrar när som helst skulle flytta ut. Det var självklart att vi skulle bo hos mig. Men jag hade sett mina föräldrars beroende och jag ville inte hamna i samma fälla. Jag var en idealist och ville ha ett eget liv. Det finns ett ryskt ordspråk som säger: ”Med den man älskar har man ett paradis även i ett skjul”. Det var inte mycket mer än ett skjul som min älskade kunde erbjuda mig. Han bodde utanför stan, en halvtimmes resa med lokaltåg. Han bodde med sin mamma i ett rum på arton kvadrat i en tvårummare där det andra rummet, på elva kvadrat, inhyste ett par med ett litet barn. Köket var minimalt. Det var linoleumgolv (jag var van vid parkett), väggarna i korridoren var målade i mörkgrönt. I det pyttelilla badrummet hängde babytvätt. Det var rena slummen. Min svärmor bodde egentligen hos sin dotter och tog hand om dottersonen, men varje lördagsmorgon kom hon hem och stanna–  122  –


de till söndag kväll. Hon sov i en tältsäng bakom en stor garderob. Det gick inte att äta måltiderna i köket så vi lagade mat och tog med till rummet, där det inte fanns något matbord, bara ett skrivbord och ett litet soffbord. Men jag envisades och så bodde vi i två månader. Därefter fick vi låna mina föräldrars hyrda vinterställe i en månad eftersom de var bortresta. Sen åkte min arkeologiske man på utgrävningar och jag bodde hos farmor. Sen var det sommar och så blev det höst. Maken var bortrest, jag var gravid. När jag låg på BB visste jag inte vart jag skulle ta vägen med min nyfödde son. Jag kunde inte tänka mig att ta honom till slummen. För en gångs skull visade min mor en mänsklig sida och tillät oss att bo hos dem. Kanske var det någon vettig släkting som hade talat med henne. Vi fick deras eleganta vardagsrum med mahognymöbler, och min mor började genast klaga på att jag förstörde det fina tyget med bröstmjölk. Det blev flera klagomål och mycket missnöje så en dag, när maken var borta igen, tog jag sonen i en babylift, en omgång kläder och min sista rubel och åkte taxi till farmor. Hon trodde först att jag bara kom på besök, men när jag förklarade att jag inte stod ut med mor fick jag bo där tillsvidare. Sommaren tillbringade jag på landet, men det var nära att jag gick och dränkte mig vid tanken på att jag inte hade någonstans att bo. Den enda lösningen var att hyra i andra hand, vilket var dyrt och sådana lägenheter var mycket svåra att hitta, särskilt om man hade spädbarn. Vi lyckades till slut och bodde ett helt år som kungligheter, i två rum och kök, där våra vänner, lika hemlösa som vi, gärna samlades till fest. Under tiden flyttade familjen som bodde i det lilla rummet i svärmors lägenhet och hon lyckades på något sätt att få det andra rummet. Problemet var att jag inte ville skriva mig där, eftersom jag i så fall inte bara skulle förlora den stora flotta våningen utan även mantalsskrivningen i Moskva, vilket var lika med att hamna i förvisning. Men svärmor fick rum–  123  –


met med hänvisning till någon paragraf om olikkönade vuxna i samma rum och för sina förtjänster som skollärarveteran. En tid tänkte jag köpa bostadsrätt tillsammans med en väninna som också hade man och barn. Det var så att en- och tvårummare var en bristvara och man skulle behöva vänta fyra-fem år, samtidigt som det fanns gott om fyrarummare i avlägsna förorter, men dels var de för dyra, dels fick man som sagt inte ha mer än nio kvadrat per person. Vi tänkte gå ihop och köpa en fyra, det skulle också vara bra för att kunna hjälpas åt med barnen. Men vi fick nobben av myndigheterna. Vi försöker göra oss av med kommunalkor, sa de. Och ni vill skapa en. Det gick inte att förklara att vi gjorde det frivilligt och till ömsesidig glädje. Jag byggde många andra luftslott, men det är svårt att bo i sådana, i alla fall i ryskt klimat. Jag vill inte påstå att bostadsfrågan var den främsta orsaken till att mitt första äktenskap sprack, men den bidrog i högsta grad. Det innebar för mycket påfrestningar på ett förhållande. Resten av mitt liv i Moskva, innan jag flyttade till Sverige, bodde jag hos min despotiska farmor, som jagade bort mina vänner under förevändning att det störde mitt arbete; som grymtade när jag gick ut efter att sonen hade somnat, men som ändå tog hand om oss i vått och torrt, vilket jag är oändligt tacksam för. Fast vem vet hur mitt liv skulle ha sett ut ifall jag hade haft en egen bostad. Mina bostadsbekymmer var inte på något sätt märkliga. Min bästis Aljona bodde med sina föräldrar och barnjungfru i samma konservatoriehus som vi, två rum med mycket stort kök och så rymlig hall att den nästan fungerade som vardagsrum. Aljona hade ett eget rum, men hennes far brukade sova middag där, så det kändes inte helt privat. När hon gifte sig bodde hon först med svärmor, det sprack efter bara några månader, ett kort tag bodde hon hos mig under den fantastiska tid då vi hade andrahandvåning. Hon fick sova på en madrass i barnkammaren. Sen bodde –  124  –


hon hemma igen, sen gifte hon om sig och bodde i en kommunalka med man och svärmor, sen fick svärmodern en bra nybyggd lägenhet halvvägs till Ural, och ditt flyttade de alla; strax därefter kom det ett barn. En annan väninna bodde också tillsammans med föräldrarna tills hon gifte sig och då bodde hon med sin man i ett rum i en kommunalka vid Arbat, visserligen ett attraktivt läge, men en i det tjoget av grannar som bodde där hade för vana att ta sin hund till köket och låta den pissa i andras kastruller, och det var inte det allra värsta. När de fick barn var de så desperata att de köpte en svindyr bostadsrätt i ett nybygge dit man måste ta två olika bussar efter tunnelbanans slutstation och där det inte fanns några mataffärer eller någon annan service. När jag säger svindyr innebär det att de verkligen inte hade råd med det, och några banklån fanns inte på den tiden. Om man köpte bostadsrätt och skulle betala kontantinsatsen lånade man av alla släktingar och vänner, och alla var lyckliga att bidra eftersom man själv kanske behövde låna nästa gång. Att låna ut pengar till någon som skulle köpa bostadsrätt var självklart. Det var heligt. När alla vänner som en gång hade bott i centrum spreds till utkanterna av stan blev det mycket svårare att träffas. I nybyggda hus fick man vänta tre–fyra år på telefon, och det är inte roligt att åka ett par timmar till kompisar bara för att upptäcka att de inte är hemma. Bostadsfrågan gjorde oss mindre sociala. Någon gång i början av 90-talet bad en svensk journalist mig om tips. Hon skulle till Moskva och skriva om trångboddhet. Kunde jag hjälpa henne att träffa en trångbodd familj? Jag vet inte vad hon menade med trångbodd, men jag gav henne telefonnummer till min kusin som bodde med hustru och tre barn i ett rum på tolv kvadratmeter i en kommunalka. Efter resan ringde hon mig fullständigt chockad. Men det var inte själva trångbodd­heten som hade skakat henne. Det hon tyckte var mest märkvärdigt var –  125  –


att min kusin var på så gott humör och tyckte att de hade det bra. Madrasserna som de två sönerna sov på hissade de på dagen upp i taket; den nyfödda flickan sov i föräldrarnas bäddsoffa; ett litet bord var både matbord, skrivbord, skötbord och barnens lek­ yta; på en hylla samsades böcker med tallrikar och muggar. Under soffan stod en potta eftersom pojkarna inte fick gå på den gemensamma toaletten i korridoren. De tvättade sig i en liten balja som föräldrarna hämtade från badrummet. Den svenska journalisten blev bjuden på middag som mamman hade lagat i kommunal­ köket. Alla var glada; det fanns helt enkelt inget utrymme för gräl och missnöje. Jag hoppas att svenskan inte tyckte att trångboddheten var gullig och att ryssarna ville ha det så. Ingen hade valt att bo fem personer på tolv kvadrat, och min kusin fick så småningom en nybyggd trerummare genom gräddfilen för ”extremt trångbodda barnfamiljer”. Men om man faktiskt inte har någonstans att bo och inte kan få en bostad för alla pengar i världen får man nöja sig med det man har.

–  126  –

9789113026237  

Om hur Om hur Maria Nikolajeva jag växte upp under diktaturen Maria Nikolajeva jag växte upp under diktaturen © 2010 Maria Nikolajeva och No...