9789175776262

MÃ…NDAGSBARN Annika Gustavsson

MĂĽndagsbarn

MÃ…NDAGSBARN Annika Gustavsson

Måndagsbarn Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Annika Gustavsson © Foto: Gabriele Diwald Grafisk form och sättning: Anna Rudolphi, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2017 ISBN: 978-91-7577-626-2

Kära läsare, Denna bok baseras på verkliga händelser och möten. Men namn och vissa detaljer är ändrade. Det är möjligt att någon känner igen sig.

Det är nog bara en tillfällighet i så fall. Vissa händelser har också inträffat i annan ordning än de skildras, men de är inte mindre sanna för det. Man glömmer så mycket med tiden, men dagböckerna och journalanteckningarna har varit ett bra stöd för minnet.

Tack vare nitiska socialtjänstemän, som gav målande och detaljerade skildringar i protokollen efter sina möten med mormor Greta, fick jag lära känna henne också trots att vi aldrig träffades.

Jag har i boken beskrivit hur jag fick tillbaka mitt liv efter att jag slutade med all psykofarmaka, och hur många år som försvann i en daglig kamp mot sjukdom, biverkningar och beroende. Hur jag missade så mycket i livet och av mina barns uppväxt för att jag inte kunde vara helt närvarande. Jag vill vara tydlig med att jag inte uppmanar någon att plötsligt sluta med sina mediciner. Men fundera gärna en stund över hur det kan komma sig att så många människor mår psykiskt dåligt trots att det skrivs ut mer psykofarmaka än det någonsin gjorts tidigare, och att kunskapen om läkemedel och deras biverkningar förmodligen aldrig varit större än idag.

Kanske är det något annat än bara piller vi behöver?

Författaren

KAPITEL 1

”Du är ett måndagsbarn”, fick jag höra när jag var liten. ”Söndagsbarn föds med silversked i munnen och dem går det alltid bra för i livet. Nästan så att de inte behöver anstränga sig.”

På den punkten var mamma och mormor fullt eniga. ”Ja, se på Axel, han är chef på Scania, har en trevlig lägenhet och sommarstuga. Han är född på en söndag, det vet jag bestämt”, sa mormor.

Mamma och mormor kom på att det fanns fler i bekantskapskretsen vars framgångar delvis kunde förklaras med att de var födda just på en söndag. ”Eva som fick ett toppjobb på banken, hon är definitivt ett söndagsbarn.” ”Mårten i Vingåker.” ”Sara och Bernard i Baggetorp.” ”Sara är väl född på juldagen?” påpekade mamma. ”Juldagen är alltid en röd dag, så det räknas väl som söndag”, tyckte mormor.

Måndagsbarn får ett tufft liv. Ingenting gratis där inte. De måste kämpa sig fram, hela tiden, det var vad de sa. ”Ja, jag försökte verkligen skynda på förlossningen så att du skulle komma ut på söndagen istället”, sa mamma.

Jag är född 34 minuter efter midnatt. Det hade hunnit bli måndag och var inget att göra åt. Det är nog därför jag lever med

11

den ständiga känslan av att allting kan gå åt helvete vilken dag som helst. Och det är som om måndagsbarn redan från början ska veta att de måste kämpa mer än andra, och detta faktum ska tatueras in som ett mantra i deras hud, skrivas med bläck i pannan och omsorgsfullt fästas på pergament, eller ristas in i sten för tid och evighet. * Jag sitter och kör till jobbet en regnig höstmorgon. Det börjar ljusna borta vid horisonten, och jag tror att jag råkade somna till på bilfärjan under överfarten till andra sidan sundet. Min slitna Skoda Felicia rullar på i bilkön. Jag kommer att ha varit i full gång i flera timmar redan innan jag kliver över tröskeln till min arbetsplats. Och jag satt vid datorn till långt inpå småtimmarna för att jag inte kunde sova denna natt heller. Jag har lagat frukost, sett till att barnen har gympapåsarna i ordning, att inlämningsuppgifterna är med i ryggsäcken, gjort en sistaminuteninsats i läxläsningen, letat efter en regnjacka som var oförklarligt försvunnen och lagat köttbullar med makaroner eftersom det visade sig att det var friluftsdag i skolan med matsäck just den här dagen, vilket jag hade glömt kvällen innan. Dessutom har jag kommit ihåg att posta ett viktigt brev till Försäkringskassan och lämnat barn på förskolan. Ibland är jag avundsjuk på vissa kollegor som bara kan resa sig upp på morgonen, svepa en latte i termosmugg på språng till tunnelbanan och vara på jobbet mindre än en timme efter att de vaknat upp. ”Din man då”, undrade grannen när jag beklagade mig i förra veckan och sa att det var så mycket som skulle fixas och att det aldrig var lugnt hemma, ”hjälper han inte till nåt?” ”Han har haft en infektion med feber i ett par månader.” ”Det låter jobbigt!” sa hon medlidsamt med huvudet på sned.

12

”Så har han fått en böld på halsen också. Läkarna vet inte vad det är eller om den är farlig”, sa jag.

Det vore skönt att glömma vart jag är på väg och istället få sätta mig ner på ett café och ta det lugnt en stund. Hinna läsa tidningen och framför allt åka hem och vila lite. Bara en halvtimme, eller en timme. Kanske läsa boken jag köpt på Antikvariat August på Drottninggatan, där jag hänger när jag har tid över eftersom jag är barnsligt förtjust i gamla böcker om historia. Den senaste tiden har det inte blivit så mycket tid över till att hänga på antikvariat, eller någonstans överhuvudtaget förutom i tvättstugan.

Jag är så oändligt trött och sliten av detta ständiga pusslande med tider för att få familjelivet och arbetet att gå ihop. Och av alla krav, som är som kackerlackor som tuggat i sig Viagra; det dyker upp fler och fler tills man tappar kontrollen. Åtgärdar man en punkt på kravlistan kommer det automatiskt upp hundra nya.

Och det har varit slitsamt att slåss för att få igenom utredningen på BUP om vår son Marcus, som behöver extra stöd för att han är ett hyperaktivt barn som klättrar på väggarna.

Dessutom är min man sjuk. Orken räcker inte till för allt som borde göras, varken för honom eller för mig.

I går skulle jag handla efter jobbet och sedan hämta min lilla fyraåring Elin på förskolan och hjälpa henne till barnkören. Jag klev in där i hallen och hon blev glad att se mig. ”Mamma, mamma, kom så ska jag visa dig vad jag gjort!”

Hon ryckte och slet i min arm för att jag skulle följa med och titta. ”Nej, inte nu, du får visa i morgon istället, vi har bråttom!” sa jag, och lösgjorde mig lite för bryskt från hennes grepp om min jacka. Hon såg ledset på mig. Hela eftermiddagen hade hon suttit och lagt en pärlplatta och tålmodigt petat dit de små plastpärlorna i ett fint mönster, och sett fram emot att stolt få visa mamma sedan.

13

”Elin har varit jätteduktig med pärlplattan idag, den blev verkligen jättefin”, sa fröken. ”Ja, ja, det är bra, men kom snälla Elin vi har bråttom nu!”

Klockan tickade iväg, och jag såg att vi med nöd och näppe skulle hinna till barnkören. Och vantarna hittade vi inte. De var nog i torkskåpet trodde fröken. Det hade varit så blött och geggigt ute. Inte hade jag tid att följa med in och titta på någon pärlplatta.

Jag hade stressat tidigare från ett möte för att inte missa bilfärjan hem och för att hinna hämta Elin och ta henne till barnkören. Fick panik där i hallen för att hon tog så lång tid på sig att ta på ytterkläderna, och tappade humöret och skällde på henne.

Som att det skulle gå bättre att skynda sig när man har en hysterisk mamma som skäller. Det var en ledsen liten flicka som kom för sent till barnkören den dagen. Jag satt utanför körrummet i kyrkan tillsammans med andra mammor som också väntade på sina barn. Jag tyckte att de tjattrade hela tiden, högre och högre, och det växte till slut till ett stort eko inuti mitt huvud. Jag hade lust att bara skrika: ”Tyst!”

Jag fick en ny sorts antidepressiva piller av min läkare för ett par veckor sedan, när jag gick till henne och sa att jag började känna mig deppig, trött och lättirriterad. Men det har nästan känts ännu värre de senaste dagarna. Plötsligt har jag fått så konstiga tankar i huvudet, att jag skulle vilja skära mig, eller kasta mig framför tåget.

Nu missar jag rödljuset i korsningen när jag ska svänga in på en annan väg och hör ett ilsket tutande av den vita BMW som precis undgått att närgånget kyssa bakre stänkskärmen på min rostiga lilla Skoda. Förmodligen tänker jag för mycket när jag kör. Eller så ska man inte halvsova bakom ratten och drömma om ett annat liv. Fast människor i stora, dyra bilar brukar tuta ändå.

Som om signalhornet ofta hakar upp sig på den typen av fordon.

Det kanske är ett konstruktionsfel helt enkelt. När jag lånar min

14

fars svarta BMW med tonade rutor är det däremot aldrig någon som tutar på mig. Inte ens om jag skulle missa ett rödljus i en korsning.

Varför kommer det ingen ängel och ställer sig vid fotänden av min säng och talar om för mig vad jag ska bli här i livet? Vad jag skulle kunna göra istället? Den kunde väl stå där med utbredda armar och skinande vita vingar och förklara för mig: ”Du är kallad att bli nobelpristagare, forskare, operasångerska, författare, ja du ska bli något väldigt speciellt!” Jag kunde till och med acceptera att den sa åt mig att jag skulle ägna resten av livet åt att sopa gatorna eller steka hamburgare på McDonalds. Men jag vet varför det aldrig kommer någon ängel till min säng – de är alla ute på andra uppdrag.

De kanske måste besöka kvinnor som liksom Jungfru Maria behöver få veta att de är gravida. Eller så måste de skydda små ensamma barn som går på trasiga broar över mörka strömmande vatten. Min älskade farmor hade en tavla med en sådan ängel i köket, ovanför trampsymaskinen som stod bredvid kökssoffan.

Man kunde sitta där i hennes kök, titta på tavlan och lyssna till köksklockans taktfasta tickande som var det enda som bröt tystnaden bortsett från en och annan ko som råmade ute i hagen, eller flugornas surrande i köksfönstret bakom tunna spetsgardiner och blommande pelargoner. Ibland kom farfar in från arbetet med jorden, och höet som skulle vändas eller kon som just kalvat. Då la han sig i kammaren bredvid köket för att ta igen sig en stund.

Han snarkade nästan i takt med köksklockan, och ljudet kunde ha väckt upp de döda på kyrkogården nere i byn. Och jag undrade vad kyrkoherden skulle säga när han upptäckte alla de hemlösa församlingsbor som nyligen uppväckts ur sin eviga slummer och nu inte hade någonstans att ta vägen.

Som liten kände jag mig så trygg i farmors kök med sina ljud, och med bilden på ängeln som skyddade små barn. Men nu är de slut, änglarna. Borta helt enkelt, för till mig har det i alla fall inte

15

kommit någon. Eller så är den som kommit inte just den bästa bland Guds änglar. Den kanske är inkompetent och passar inte alls som skyddsängel. Egentligen har den nog nyligen blivit utesluten ur änglakören. De andra änglarna himlade med ögonen och sa: ”Gud i himlen vi kan inte ha den där ängeln i kören, han förstör för oss andra som faktiskt kan sjunga, han kan inte ens hålla tonen!”

Så Herren Gud bestämde helt enkelt att han skulle bli skyddsängel istället. Och när den där ängeln undrade vem han skulle skydda fick han höra: ”Du kan väl ta och prova med henne där till att börja med så får vi se sen. Fast hon är förstås ett måndagsbarn.” * Ja, varför kommer det aldrig någon jävla ängel? Har den fastnat i någon trädtopp eller? Eller hittar den mig inte för att gps:en slutat att fungera? Det kanske helt enkelt är otroligt dålig mottagning här, och jag befinner mig för tillfället i total radioskugga. Det är klart att det inte finns någon mottagning här nere i parkeringshuset där jag parkerar bilen efter att ha kommit fram till jobbet.

Jag får alltid ångest här nere. Det är pelare och bilar och trånga rutor att parkera i. Allt är upplagt för att repa lacken på antingen sin egen eller någon annans bil. Egentligen är jag sådan att jag hellre går en kilometer extra för att kunna parkera på en stor öppen yta, men här finns bara detta parkeringshus. Den som ritat upp parkeringsrutorna tycks tro att världen är befolkad av anorektiker, det går nästan inte att ta sig ut ur bilen när man väl lyckats trixa sig in i rutan. När jag stängt av motorn blir det alldeles tyst. Jag blir sittande en stund. Stirrar in i betongväggen framför mig och varje cell i min kropp säger åt mig att sitta kvar i bilen i parkeringshuset. Jag vill verkligen inte ta hissen upp och börja jobba. Vill inte. Hur lång tid skulle det ta innan någon saknade

16

mig om jag faktiskt bara vägrade att lämna min bil? Vem skulle vara den första att fråga: ”Var är Annika nu då?”

Skulle jag kunna sitta så länge att jag blev mumifierad, som den där munken jag läste om i Tibet, som på något sätt mumifierade sig själv? Eller skulle någon faktiskt sakna mig? Kanske skulle de ringa från förskolan och undra ifall de såg att jag inte hämtat mina barn. Ärligt, jag måste verkligen få veta vad jag ska göra av mitt liv. Att sitta kvar i bilen är inget alternativ. Projektet jag arbetar med är intressant men det saknar konkreta mål. När jag frågade avdelningschefen vad de egentligen förväntar sig av mig sa han bara: ”Arbeta så hårt du kan så får vi se hur långt det räcker.”

Så jag har arbetat väldigt intensivt hela det senaste året och börjar känna mig sliten nu. Och jag jobbar med yxan över huvudet, misslyckas jag kommer alla att stå där och skratta åt mig, för de trodde aldrig på idén från början. Jag måste lyckas, men jag orkar inte mer nu. När jag satt och grät på jobbet häromdagen, för att allting kändes för mycket och hopplöst, kom avdelningschefen och sa att jag åtminstone skulle gå in på toaletten och gråta så att jag inte skulle störa alla andra och göra dem upprörda.

Jag vill göra som min yngste son Marcus, som ofta kastar sig på golvet och skriker för att få uppmärksamhet. En konst han utövar intill perfektionens gräns. Det är svårt att ignorera en vilt skrikande unge som i över en timme legat på golvet och ålat omkring och rivit ner lampan från bordet för att han fastnat med foten, samtidigt som alla är vrålhungriga och trötta och jag är stressad efter ytterligare en dag på arbetet där kemin gått åt helvete och det osar svavel i hela labbet. Så ligger ungen där på golvet och skriker för att jag sagt att han inte får någon glass före maten. Och han skrattar mig rätt upp i ansiktet när jag blir förbannad, för han förstår inte riktigt det sociala samspelet. Gud giv mig styrka! Det är klart att han väcker uppmärksamhet. Hans vrål hörs ju genom telefonens hörlurar och överröstar musiken på

17

Spotify trots att jag skruvat upp på allra högsta volym fast man inte ska det för då förstör man sin hörsel till slut. Jag blir väl snart stendöv. Då slipper jag höra sonens skrik där på golvet.

Det känns inte som att jag får någon bekräftelse på jobbet. Aldrig att jag får höra några enkla uppskattande ord. Ibland tänker jag att det till och med skulle vara lättare att ta emot en rejäl utskällning eller mördande kritik. Men det är som om jag inte existerade.

Det fanns en tid, ja det känns längesedan nu, då jag visste att min insats gjorde skillnad. Jag kom på morgonen och visste att mina resultat var något att räkna med. Det var vad jag fick höra.

Att mina substanser som jag forskade fram på labbet kanske kunde bli ett nytt läkemedel. Det kändes bra att få höra det. Vi skrev uppmärksammade patent och åt nybakad kanellängd på våra möten eftersom det på den tiden fortfarande fanns folk som hade tid att ta med sig fika till mötena. Det var innan alla nedskärningar och omorganisationer som nu gör att man knappt längre hinner med det man måste göra. Och jag finns liksom inte längre. Om ingen märker att jag kommer till jobbet varför ska jag alls gå dit?

Kanske borde jag också kasta mig på golvet, åla omkring och skrika rätt ut, slå sönder inredningen på kontoret. Eller skära upp pulsådern så blodet sprutar. Då måste de ta rätt på mig och det blir jobbigt för dem, och det skulle vara en tröst för mig att veta.

Då kanske de äntligen ser mig och måste säga åtminstone någonting, och inte bara låtsas som om jag inte finns. Vissa hälsar ju inte ens om man råkar krocka med dem i korridoren. Jag ska visa dem vad jag tycker om alltihop, och ska bloda ner hela det förbannade kontoret. De ska få köra ut mig i en skottkärra. Fast den där belgaren skulle nog inte bry sig, han skulle klaga över att jag stökat ner på arbetsplatsen. Och så skulle han ringa till städarna och säga att de var tvungna att komma och snygga till.

Tankarna på varmt rinnande blod och öppna sår har upptagit mina tankar dag och natt den senaste tiden, och jag börjar på allvar

18

tro att jag håller på att bli fullständigt galen. Jag kanske var galen som gick till sybehörsaffären för att köpa bara rakblad. Sybehörstanten tyckte av någon anledning att det var bäst att säga att hon inte hade några hemma. Syns det utanpå mig vad det är jag går omkring och tänker på? Att jag tänkte använda rakbladen till något helt annat än att skära till bäckeböljatyg eller kapa garn?

Står det kanske skrivet i min panna att jag börjat längta efter döden för att äntligen få lite lugn och ro? Samvetet säger att man inte får lämna sina barn med traumat att en mor tar livet av sig.

Men jag orkar ju inte heller leva så här så mycket längre till. Och det var riktigt korkat av mig att inte inse att det varit bättre att fråga på ett byggvaruhus.

Det är med tunga steg jag nu går den korta sträckan från bilen bort till hissen. Jag ser dotterns ledsna ansikte framför mig, tänker på hur jag gjorde henne så besviken när jag inte tog mig tid att titta på pärlplattan hon var så stolt över i går. Varför ska det behöva vara så att man har så bråttom hela tiden? Varför har det blivit så viktigt att uppfylla alla krav att man inte får tid över för varandra och själva livet?

Jag ser makens trötta blick från när vi sa hej då i morse och han skulle gå till jobbet trots sin feber och den stora bölden på halsen. Och jag försöker fokusera om på dagens uppgifter, fast det vill inte komma någon redig tanke i mitt huvud. Hela jag är liksom bara inställd på att ta mig till rätt plats överhuvudtaget.

N��������������������������������������������������������������� är jag �������������������������������������������������������� tagit hissen upp och kommer till jobbet, ett litet läkemedelsbolag som är inrymt på åttonde våningen i ett höghus, och passerar branddörren med den gula dödskalleförsedda triangeln som varnar för att det finns giftiga kemikalier på labbet, känner jag att det drar en kall vind genom korridoren. Det är en kollega som öppnat fönstret. Hon har lite huvudvärk säger hon i förbifarten, när hon är på språng på väg till ett möte som jag beslutat mig för att inte gå på. Man kan inte gå på alla möten heller, och jag skulle ändå rusa ut därifrån i full panik efter en

19

stund, eftersom jag vet att jag har så mycket annat som jag måste ordna med.

Det är en alldeles naturlig sak att göra om man har ont i huvudet, att släppa in lite frisk luft. Fönstret står öppet och liksom ler inbjudande åt mig. Det står där som en öppen famn och vill att jag ska krypa upp och sätta mig på fönsterbrädan och dingla med benen utanför. Jag gör det. Jag sitter där i fönstret och lutar mig ut, lite framåt och stirrar rakt ner på betonggården nedanför. Lustigt, jag har aldrig förut tänkt på att någon har lagt alla stenar i ett väl genomtänkt geometriskt mönster, trots att jag i flera år suttit och tittat ut genom just det här fönstret på dagarna. Men jag kan klart och tydligt se det nu när jag sitter i fönsteröppningen och tittar ner. Leker med tanken på hur det skulle vara att bara kasta sig ut. Det skulle vara så enkelt att bara glida över i ett fritt fall. Bara flytta sig en aning längre fram på fönsterkarmen.

Blunda och låtsas att jag i själva verket är fyra år och just ska åka ner för den stora rutschkanan i lekparken. Den som jag så länge drömt om men aldrig vågat prova för den går så fort och jag har bara vågat åka i den lilla som är för de riktigt små barnen.

Men jag har tänkt att den dagen jag vågar åka i den stora är jag också en stor flicka. Ska jag? På några sekunder skulle allt vara över. Impulsen är stark. Lutar mig ännu längre ut. Det känns svindlande och farligt. Högra Birkenstocktofflan glider av foten och faller åtta våningar ner i backen. Om jag hoppar efter så behöver jag inte ta hissen ner för att hämta tofflan. Jag kommer inte att behöva några tofflor mer. Jag sluter ögonen och tar ett djupt andetag. Det är bara som att åka rutschkana nu.

Plötsligt ringer telefonen. Signalen skär igenom tystnaden, skarp som en nyslipad kockkniv från Japan, och den tränger in i mitt medvetande. Signal på signal går fram. Men jag tänker inte svara. Jag sitter med fötterna utanför fönstret på åttonde våningen. Och snart kommer jag aldrig mer att behöva svara i en telefon.

20

KAPITEL 2

Telefonen ringer och ringer. Men jag sitter på fönsterbrädan med fötterna utanför fönstret och kan inte nå telefonen på skrivbordet. Det var självaste fan vad det ringer. Hur kan det vara möjligt att bygga telefoner som kan hålla på sådär? Människan i andra änden ger inte upp heller, utan ringer upp gång på gång, som om personen i fråga kräver att jag svarar. När jag till slut bestämmer mig för att inte hoppa utan svara istället, måste jag svinga benen över fönsterbrädan igen, tappar balansen och faller handlöst ner på golvet innanför fönstret. I fallet drar jag ner blomkrukan så att golvet under fönstret blir fullt med jord. Fotografiet med mina barn faller också i golvet så att splittret, från glaset när det krossas, far all världens väg. Men jag når telefonen och svarar. ”Hallå?” ”När kommer du hem idag mamma? Jag har glömt mina nycklar.”

Glömda nycklar. Tack gode Gud för glömda nycklar. En liten, till synes oansenlig vardagstrivialitet, som i all enkelhet tar mig tillbaka till verkligheten. Äldste sonen har glömt sina nycklar och räddar livet på mig utan att veta om det.

När kollegan kommer tillbaka från mötet sitter jag där i en hög av jord och glassplitter. Med rinnande tårar och vidöppet fönster i ett utkylt rum. Hon blir orolig, eller hur man nu ska säga. Hon skriker:

21

”Men snälla du, vad är det som har hänt?”

Hon sätter sig på huk och håller mig om axlarna. ”Sonen har glömt sina nycklar”, säger jag.

Rösten är full av gråt, snoret droppar från näsan och tårarna blandar sig med jorden på mitt byxben till en brun smet. Jag både gråter och skrattar på samma gång. Skrattar av lättnad över att jag inte ligger som en våt fläck på betongen nedanför. Men gråter för insikten om att allt gått så långt, att jag inte orkar utan håller på att tappa greppet. Det låter nästan lite hysteriskt. Då tycker kollegan att jag inte ska jobba mer den dagen. Om man blir sådär hysterisk och ledsen för att ens barn glömt sina nycklar, då ska man nog gå hem och vila sig lite menar hon. Jag följer hennes uppmaning. Jag passerar branddörren med den gula, dödskalleförsedda varningsskylten. Går ut genom ytterdörren som upplyser om att det finns gasflaskor i byggnaden, och att de ska föras i säkerhet i händelse av brand. Jag lämnar skrivbordet med labbjournalen fortfarande uppslagen där jag antecknat de senaste experimenten, och alla papper ligger där som om jag bara lämnat kontoret en kort stund för att gå på toaletten. Mitt rum blir som ett Tjernobyl där tiden liksom stannat, där allt lämnades som det var den dagen katastrofen blev ett faktum och invånarna evakuerades. Jag ser mig om en sista gång innan jag trycker på hissknappen för att ta mig ner till entrén på bottenplan. Och jag vet inte att jag lämnar arbetsplatsen för att aldrig mer återvända.

När jag kommer hem och tar medicinen som jag fick av läkaren för några veckor sedan för att hon tyckte att jag verkade deprimerad, läser jag på bipacksedeln: Du som är deprimerad och/eller lider av oro/ångest kan ibland ha tankar på att skada dig själv eller begå självmord. Dessa symptom kan förvärras när man börjar använda läkemedel mot depression. Kontakta snarast läkare eller uppsök närmaste sjukhus om du har tankar på att skada dig själv eller begå självmord. (ur Cymbalta bipacksedel) 22

* Det är mörkt och regnigt när jag huttrande står utanför psykakuten med en remiss i handen. Medicinen som symboliserade ljuset i tunneln för mig, som skulle rädda mig ut ur depressionens mörker, visade sig istället bidra till att jag gick över gränsen och började skada mig själv. Den bidrog starkt till att självmordstankarna fick fäste i mitt sinne.

Nu står jag här och en lång resa har precis börjat. Jag reser med lätt packning: klädombyte, necessär, underkläder och en bok. Kroppen skakar och jag fryser ända in i märgen. Min man har kört mig till psykakuten, trots att han har feber, och vår lilla dotter Elin, som snart ska fylla fem år, står och håller mig i handen. I den andra handen håller hon sin lilla leksaksväska med kritor, ritblock och sagobok. Hon ska ju ha något att göra under tiden vi väntar på att en läkare ska hjälpa mamma att bli frisk och glad igen. Ringklockan vid entrén surrar högt när jag med darrande hand trycker på den. Varje minut vi väntar på att få komma in känns som en evighet. Jag kan inte leva annat än en minut i taget. Ångesten och paniken hotar att döda mig.

Andetagen fastnar i halsen och röster surrar inuti mitt huvud som ett eko. Precis så här måste det kännas innan man går helt sönder inuti och blir tokig på allvar tänker jag där jag står. Jag är inte långt ifrån att bli fullständigt galen nu. En man öppnar så småningom dörren. ”Det är inte så lämpligt att ha barn med sig här inne så ni måste säga hej då till varandra här ute så får du följa med mig in sedan”, säger han.

Min dotter sträcker upp sina små armar mot mig och ser på mig med tårfyllda ögon. Vi kramas. ”Älskar dig”, säger jag till henne, och andas in doften av Muminschampo från hennes hår.

De måste gå. Genom glasdörren ser jag hur min dotter vänder

23

sig om för att vinka en sista gång innan de försvinner ner mot parkeringen. Jag ser att hon har sina nya vantar på sig. Så bra att hon kom ihåg att ta på sig dem, det är kallt ute nu.

När jag inte längre kan se dem sjunker jag ihop. Nu orkar jag faktiskt inte längre. Någon annan måste ta över och om jag inte blir tagen på allvar nu kommer min värld att rasa samman och jag vill inte leva längre. Jag orkar bara inte.

De tar mig till ett kalt mottagningsrum där jag får vänta ensam. Allting som man skulle kunna tänka sig att använda för att skada sig med har de plockat bort. De har till och med sett till att man inte kan hänga sig i persiennsnöret. Ett tag funderar jag på att slå sönder tavlan på väggen för att få tag på vassa glasbitar att rispa mig med, men tycker ändå till slut att det skulle vara synd att förstöra landstingets konst bara för en glasbit, trots att man inte ser vad tavlan föreställer.

Läkaren, som efter en oändligt lång väntan äntligen kommer, tar mig verkligen på allvar. Han viftar inte bort min ångest genom att säga att jag ska åka hem och vila och eventuellt ta ett par Alvedon. Istället tar han varsamt min hand i sin och får se de ilsket röda ärren som blottas på armen när tröjärmen glider upp ett stycke. ”Varför har du gjort detta mot dig själv?” undrar han och ser mig stadigt i ögonen. Jag blir så rörd över den värme och empati han utstrålar. Jag blir som ett barn igen, som söker tröst. När han sitter där mitt emot mig vill jag krypa upp i hans knä och bara gråta. ”Det är som en spärr som släppt, jag är rädd”, svarar jag, och känner hur jag vill att han ska stryka mig över håret och lova att allting kommer att bli bra igen, att det inte finns något att vara rädd för. Utan att släppa min hand säger han: ”Kan du berätta för mig hur det gick till?”

Och jag berättar för honom hur ångesten var så stor på morgonen att jag tog kniven och högg mig i handleden tills jag

24

svimmade. Jag berättar hur jag satt i fönstret på jobbet och ville hoppa ut. ”Skulle du göra det igen?” frågar han, men det svarar jag inte på. Läkaren skriver i journalen: ”Depressiv under samtalet. Bejakar suicidtankar och också konkreta planer. Patienten känner att det kan vara svårt att åka hem och upprätthålla en fasad inför barnen.”

Plötsligt står jag där med ett vårdintyg enligt LPT §4 och blir informerad om att det är någon form av tvångsvård. Jag får inte gå ut själv eller skriva ut mig från avdelningen. Ingen kan heller säga mig hur länge vårdintyget gäller. Det kan vara dagar, veckor eller månader. De upplyser om att jag har rätt till ett juridiskt ombud om jag vill överklaga beslutet. Men det enda jag bryr mig om är att jag får en säng med rena lakan att krypa ner i. En vårdare brer en filt över mig så att jag inte ska frysa och jag känner en sådan tacksamhet för denna lilla gest av medmänsklighet.

De anser att jag är så farlig för mig själv att jag får obs-vak vilket betyder att de tittar till mig var femte minut. Det kan inte vara så värst spännande att observera mig – jag ligger ju bara och stirrar in i väggen. Ibland kommer någon med några piller jag måste svälja och snart sluts jag in i en behaglig dimma som gör att alla de hemska tankar jag har i mitt huvud inte riktigt kan nå fram till mig. Ringer jag på klockan går det dessutom att få fler tabletter. Personalen uppmanar mig att göra det när jag får ångest men det känns bara så pinsamt, vill inte störa dem i deras arbete. Jag glömmer att jag faktiskt är en del av deras arbete. De får ju faktiskt betalt för att ta hand om mig.

Jag har aldrig någonsin varit på en sluten psykiatrisk avdelning förut. Nu får jag uppleva en sådan från insidan. Väggar och tak är inpyrda av patienternas samlade ångest. Marmorgolvet är väl upptrampat efter ändlösa nätters oroliga vandrande fram och tillbaka. I korridoren hör man skriken från människor i full panik som tappat verklighetsförankringen. Människor i psykos

25

som inte kan skilja på verkligheten och psykosens hjärnspöken.

En manisk kvinna i kortkort kjol irrar omkring utan underkläder och letar desperat efter sina trosor, den arabiska kvinnan i rummet bredvid sitter på golvet och skriker oavbrutet det enda ord hon kan på svenska: ”Alvedon, Alvedon!” Jag blir alldeles galen på henne. Varje gång jag går på toaletten ska hon absolut in där också. Hon ställer sig alltid utanför och väntar tills jag är färdig. Då ska hon prompt in och nästan sliter dörrhandtaget ur min hand. Polisen kommer och hämtar en kvinna som blivit aggressiv och som skrämt och hotat personalen. Antagligen en missbrukare. De kör henne förmodligen till ett behandlingshem sedan. Mitt i detta kaos sitter jag på en galonklädd soffa i korridoren och ser ut genom fönstret. Följer med blicken regndropparnas väg när de sakta rinner nerför glaset. Det var längesedan jag hade tid att sitta och stirra på ett regnigt fönster.

Utanför sjukhuset byggs det nya bostäder och jag fascineras av det faktum att byggarbetarna vet vad de ska göra. Att byggkranen lyfter rätt saker till rätt plats. På byggarbetsplatsen råder struktur och ordning. Inne på avdelningen och i mitt eget känsloliv är det kaos. ”Så var det dags för medicinen!” En sköterska räcker mig en sådan där liten blå kopp som fluortanten brukade komma med i skolan. Fast här ligger det tabletter i den. En rosa, två små runda vita, en avlång vit och en liten beige. Ibland är de små kopparna röda, eller gula. De har säkert något system i det där.

Jag sväljer tabletterna. Efteråt måste jag gapa och visa att jag inte gömt tabletterna under tungan för att sedan spotta ut dem. Det händer att patienter gör det nämligen, för att spara på hög till något självmordsförsök eller helt enkelt för att de inte anser sig behöva medicinen.

Man får heller inte vara inne på toaletten för länge. Jag som gärna sitter där och tänker, eller kanske till och med läser, eftersom det ofta brukar vara det enda stället man får vara i fred på

26

hemma för barnen. Men sitter jag här på sjukhuset mer än några minuter på toan så knackar de på dörren och frågar hur det går.

Det är svårt att skita under tidspress.

Jag kämpar med att min självbild av den ambitiösa, starka och kompetenta yrkeskvinnan med ett stort och fint cv håller på att krackelera. Kanske är den självbilden en bidragande orsak till att jag ligger här överhuvudtaget? Kanske har det blivit med mig som det blev med morbror Nisses kompis Stig, han som studerade så mycket att han blev sjuk av det och hamnade på psyket. ”Det är inte bra att studera för mycket, man kan bli konstig av det”, sa min mormor.

Fast det var nog inte enbart av den anledningen han hamnade där.

Det ingår verkligen inte i konceptet i min släkt att lägga in sig på psyket, att bli konstig och inte kunna styra upp sitt liv. Har man som liten varit med sin farfar när han sprängde tio kilo dynamit i skogen, eller hängt med sina föräldrar på en expedition till Island och letat fossiler i berget, åkt med jeep i vildmarken och bott i tält i tre veckor��������������������������������������������������� när man var tio år�������������������������������� , täljt med samekniv utan parerstång och överlevt 41,5 graders feber med mässlingen, ja då har man bilden klar för sig: man klarar av mer än man tror. Och man ska inte behöva lägga sig på psyket, för så svag är man inte.

Man klagar inte om man råkar hugga sig i fingret med yxan utan hämtar bara plåster eller bandage om det behövs. Man är liksom inte en som klagar, eller ger upp, utan biter ihop och gör det som krävs för att klara av situationen. Sen pratar man inte så mycket mer om det. Men nu klarade jag ju uppenbarligen inte av det eftersom jag sitter här.

Kanske borde jag ha förstått att man inte kan arbeta nästan heltid och studera heltid på distans samtidigt, och dessutom släppa lös tigermamman som måste kämpa för att sonen ska få

27

”Du är ett måndagsbarn”, fick jag höra när jag var liten.

Måndagsbarn får ett tufft liv. Ingenting gratis där inte. De måste kämpa sig fram hela tiden, det var vad de sa.

Jag är född 34 minuter efter midnatt. Det hade hunnit bli måndag och var inget att göra åt. Det är nog därför jag lever med den ständiga känslan av att allting kan gå åt helvete vilken dag som helst.

Vad är egentligen oddsen med en mor som övergavs på BB och placerades i fosterhem, en mormor som vistades långa tider på Beckomberga och en morfar som söp ihjäl sig? Som alla tre också var måndagsbarn?

Kanske inte underligt att det blev som det blev. Att jag också hamnade på psyket, och blev tablettberoende. Med tre små barn hemma som måste tas omhand och en forskningskarriär i spillror.

Men ni ska veta en sak – måndagsbarn är starka. Vi reser oss upp gång på gång. Vi kommer igen.

En annorlunda berättelse om att återhämta sig från psykisk sjukdom och självdestruktivitet, bryta med tablettberoende och hitta en ny, oväntad väg i livet. Men också om hur hela familjen påverkas när en förälder plötsligt drabbas av psykisk ohälsa. Skriven med ett stort stråk av svart humor.

ISBN 978-91-7577-626-2

LiV i SVERiGE www.idusforlag.se

9 789175 776262