STAFFAN CEDERBORG
m l i f n e g n i Det h채r 채r me d lycklig t slut
OPAL
w w w.op a l .se © Staffan Cederborg, 2013 Omslag: Lisa Zachrisson Omslagsfoto: Nikki Smith, Arcangel Images Bokförlaget Opal AB, Bromma Printed by ScandBook, Falun 2013 ISBN 978-91-7299-546-8
Det h채r 채r ingen film med lyckligt slut Staffan Cederborg
Opal
1 Det är som svart tejp runt skallen. Jag kan inte se. Jag kan inte tänka klart. Det är för mycket skit därinne, innanför tejpen. Från golvet tar jag upp min avstängda mobil och tittar på den tomma displayen. En svart, soft yta utan symboler. Den är död. Jag sätter på den, och efter nån minut piper den till. Displayen visar trettiosju missade samtal och tjugonio meddelanden. Det senaste är från Matti. Bio ikväll. On lr off?
Jag stänger av mobilen. Nu är den off. Jag sätter på den igen. På menyn väljer jag Inställningar Återställ fabriksinställningar. Varning! Alla dina samtal, sms och kontakter kommer att raderas.
Jag knappar in min säkerhetskod och väljer OK. Pip låter det. Och så är allt borta.
5
→
2 Vi småpratade. Det vill säga farmor pratade och hostade, och jag lyssnade. Otroligt att hon kunde prata så mycket trots att hon var dödssjuk. – Nypon, sa hon. Du är så ung ännu. Bara fjorton. – Femton, farmor. – Ja, ja. Men du kommer snart träffa en flicka … Hennes prat avbröts av en hostattack. När hon hostat färdigt rosslade hon upp en stor slemloska ur halsen som hon spottade ut på ett pappfat. Hon sjönk tillbaka mot kudden och blundade. Hennes annars så glada ansikte hade de senaste dagarna förvandlats: huden var som potatisskal, ögonen hade sjunkit in, näsan blivit spetsigare. Nu spändes kroppen som om en osynlig kraft gjorde henne illa. Som om nån vred om armen på henne. Efter några sekunder kunde hon slappna av igen. Kinderna darrade i takt med andhämtningen. Hon harklade sig och fortsatte: – Ser du asken där på bordet? – Ja. – Öppna den. Jag sträckte mig efter den lilla gröna tygasken medan farmor fortsatte: – Jag var lika gammal som du är nu. Vi brukade träffas i smyg, och en kväll gav han det där halsbandet till mig. Farmor gjorde en paus medan jag öppnade locket. 6
– Det är ingen riktig rubin, sa hon. Bara glas, men för mig har den betytt väldigt mycket. Han var min första riktiga kärlek. Silverkedjan med sitt röda smycke glänste som en hopringlad orm på den gröna sammetskudden i botten på asken. Farmor tog min hand igen och tryckte den lite hårdare. – Lova att du tar vara på den … Jag nickade. – … och att du ger den till nån du älskar. Jag nickade. Så kom den där smärtan igen. Hennes kropp spändes i en båge, och ansiktet skrynklade ihop sig. Hon kämpade några sekunder under den osynliga kraften. När det var över, flämtade hon en stund innan hon sa: – Och ta hand om farfar. Det var då jag fattade att hon skulle dö där mitt framför ögonen på mig. Hon drog mig närmare som om hon ville viska nåt viktigt. Jag böjde mig ner, vände örat mot hennes ansikte och lyssnade. Och jag är säker på att hon verkligen sa nånting, men jag kan inte minnas vad det var. Sen dog hon. Hon drog världens tyngsta suck. Jag kan inte fatta att det fick plats så mycket luft i hennes lungor. Det var som om hon hade sparat en massa inandningar för framtida prat. Jag höll farmor i handen när hon dog. Hennes hand släppte sitt grepp runt min hand, och hennes sista utandningsluft träffade mig i ansiktet. Långsamt kallnade hennes fingrar, och jag kunde inte göra ett piss för att stoppa det. Det var inte det att du dog, farmor. Klart att jag var ledsen för att du var borta, men det är sånt som händer. Det här låg på ett annat plan. Jag hade inbillat mig att det fanns en Livets Lag. En 7
lag som garanterade att allt skulle ordna sig. Gick teven sönder kunde man laga den. Tog osten slut köpte man ny. Stukade man foten så gick det över. Enligt Livets Lag ordnade sig allt till slut, vad som än hände. Som om man bara satt och kollade på en skön film. Men när du dog där mitt framför näsan på mig var det som om nån drog ur sladden. Filmen hackade till och stannade, och jag fick aldrig se det lyckliga slutet. Jag satt där i biomörkret en stund. Så tände nån lamporna. Jag såg mig omkring och tänkte varför i helvete. Nej farmor, det var inte du som dog. Det var nåt annat.
8
3 Det är Matti. Han har rullat fram skrivbordsstolen till sängen och lutar sig över mig. Farmors halsband med rubinen gungar som en pendel från hans hand. Jag sätter mig upp och rycker åt mig kedjan. – Du kan inte ligga här och sura längre, säger han. – Jag vet. – Om du inte går till skolan snart kommer du att få gå om. – Än sen? – Om du inte går till skolan snart kommer du få stryk. – Sluta vara min morsa. Stick. Matti rullar tillbaka stolen mot skrivbordet, reser sig och går fram till fönstret. – Dom har ordnat nåt jippo för dom som inte bestämt sig än. – Vadå? – I eftermiddag. Sista-minuten-mässa i kongresshallen. Gymnasievalet. Jag fingrar på farmors halsband. Den röda glasbiten är inte större än en tiokrona, slipad som en diamant och infattad i en ring av silver. Hela smycket sitter fast i en silverkedja lagom lång för att hängas kring halsen. – Dom ljuger bara, säger jag. – Vad menar du? – Dom kommer stå där på mässan och ljuga om programmen. Dom kommer ljuga om hur fantastiska dom är, och dom 9
kommer ljuga om framtiden. Dom kommer påstå att livet är en film med lyckligt slut. Och det är en lögn. – Och vad är sanningen, menar du? – Sanningen är att det är en skitvärld. En uppfuckad jävla skitvärld utan mening. Matti gör en rörelse med handen. – Okej, säger han. Så varför hoppar du inte bara? Han öppnar fönstret och vänder sig mot mig. – Om allt är så meningslöst är det väl lika bra att få slut på det med en gång? Det är bara att hoppa. Jag reser mig ur sängen och går fram till honom. Tittar ner mot marken därnere. – Kom igen då, säger Matti och knuffar på mig. – Det är inte tillräckligt högt, säger jag. Bara tre våningar. – Det räcker om du hoppar med huvudet före. – Jag skulle bara bli invalid. – Om du verkligen vill dö så klarar du det, säger Matti. Jag ser på honom. Tittar på det öppna fönstret. Jag lutar mig ut och tittar ner på asfalten. – Vill du att jag ska dö? – Nej, säger Matti. Bara så trött på ditt snack. – I morgon, säger jag. – Vadå? – Jag kommer till skolan i morgon. Matti tar sin väska och går mot dörren. Men innan han försvinner ur rummet säger han: – Det är lördag i morgon, Nypon.
10
Varning! Alla dina samtal, sms och kontakter kommer att raderas. Jag knappar in min säkerhetskod och väljer OK. Pip låter det. Och så är allt borta. Nypon är femton år och har gått omkring med svart tejp runt skallen. Inte fattat ett skit. Nu återställer han fabriksinställningarna. Börjar om på noll. Han öppnar ögonen och ser osynliga Hanna, som går som en gammal kärring. Och han ser Ramona, som rör sig som om hon gick på madrasser. Det här är ingen film med lyckligt slut är en ungdomsroman om längtan efter kärlek och mening i livet.
omslag Lisa Zachrisson
OPAL