9789197945653 by Smakprov Media AB

roman

MELLAN RADERNA ANNIKA BENGTSSON

Mellan raderna

Tidigare utgivning: Och natten är lång och svår, 1984 (Setterns förlag), nyutgåva 2012 som e-bok (Grim förlag) Kråkprinsessan, 2007 (Ord & Visor förlag), pocket 2012 (Grim förlag) Glömskelunden, 2009 (Ord & Visor förlag), pocket 2012 (Grim förlag) Snökupan, 2011 (Grim förlag) Cayenne – kryddpojken med bett, 2012 (Grim förlag)

Mellan raderna Annika Bengtsson

Grim fรถrlag

Än var det inte för sent. Hon kunde köpa en biljett och sätta sig på nästa tåg hem. Låta livet fortsätta som det var menat. Hon såg sig omkring. Människor på väg. Ett tillfälligt stopp och vidare. Resväskor, ryggsäckar, stora trunkar. Nerver utanpå kroppen. Förväntningar. Kanske likgiltighet, spelad eller förvärvad. Boel hade bara halva rumpan på stolen, hukade över en hamburgare och försökte trycka in den i munnen utan att få dressing över hela ansiktet. Ögonen var vaksamma, blicken lämnade aldrig bagaget. Hon svalde. Tittade på klockan, försökte fukta den torra munnen med öl men fick inte bort den skrämda smaken; förlorarens. – Vad gör jag här? Vad i hela friden tänkte jag på? Vad inbillade jag mig? Frågorna var som ett misslyckat mantra, och utan att hon märkte det sade hon dem halvhögt, men det var bara mannen bakom disken som hörde och han var van vid alla typer av besökare. Servetten for över munnen i en hastig rörelse innan den blev till en hårt kramad boll i handen. Pengar och pass, en blick på klockan; tågbiljetten som skulle ta henne på den resa

som inleddes några timmar tidigare. Boel ställde sig upp, rätade på ryggen, sköt undan skräcken och gick med bestämda steg till tåget. Letade upp en ledig plats, plockade fram biljetten och drog ett djupt andetag. Hon log och försökte slappna av. En stund senare rullade tåget iväg från Hovedbanegården, konduktören kom gående genom vagnen, tog hennes biljett och lämnade tillbaka den med en nick. Hon andades ut, skakade på huvudet åt sig själv, tog av sig jackan och satte sig till rätta. Hon var på väg. Äntligen på väg. Sedan var obehaget över henne igen. Som en flugas envetna stångande mot ett fönster en sommarnatt; omöjligt att mota bort. Hon hade aldrig rest ensam förut. Femtiotre år och aldrig ett steg utanför trygghetszonen. Det måste vara desperation som drev henne att försöka göra det nu. Hon rotade i väskan, fick upp den tunga tjocka boken hon burit med sig hemifrån, och chokladkakan hon köpt i Pressbyrån. Såg en stund ut genom tågfönstret; spegelbilden som en tunn hinna, och ett plötsligt sting av förväntan. Hon svalde och nickade. Hon var på väg. Korridoren till hytterna var trång. Mattan dämpade hennes steg, väskan rullade lydigt bredvid henne. De höll ihop, båda lika ovana vid att resa. Hon hade fått väskan när hon fyllde femtio, av en väninna som tyckte att hon behövde komma ut och vidga sina vyer. Det satt spypåsar i väggfasta ställningar och Boel plockade med sig ett par. Hon granskade sitt boardingkort och travade vidare tills hon kom till rätt hyttnummer. Genom hela Danmark med tåg och nu ombord på färjan. Visst vidgade hon sina vyer, litet grand i alla fall. Det var oändligt skönt att ställa ifrån sig väskan och sparka

av sig skorna. Boel satte sig prövande på sängen; den kändes bekväm. Kanske kunde hon slumra en kort stund innan hon gick på upptäcktsfärd, letade upp restaurang och butiker. Hon skulle köpa vin och kanske en liten flaska whisky, det var bra för magen. En fin parfym eller en lyxig duschlotion skulle hon också unna sig. Herregud, att hon var här, att hon stirrade ut genom ett hyttfönster på färjan till England. Lisa och hon hade gjort samma resa för en evighet sedan. De hade bott i ekonomihytt, under däck. Det fanns väl inga sådana hytter längre. Hon bytte skor, kontrollerade att hon hade väskan och nyckelkortet. Tvekade om jackan och bestämde sig för att den tunna lammullspullovern räckte. Några trappor upp fanns soldäck. Om det blev bättre väder i morgon kunde hon tillbringa några timmar där innan färjan var framme i Harwich. Men det var fortfarande kallt, knappt över tio grader. Sällan hade hon varit med om en så kylig vår. Den kom som ett hån efter en av de kallaste och snörikaste vintrarna på över tjugo år. Det var fullbokat till första sittningen i bufférestaurangen, så hon bokade till nästa. Efter en kort rundvandring slog hon sig ner vid en bardisk och beställde ett glas vitt vin och en skål nötter. Hon öppnade väskan, tog upp bunten med papper och drog bort gummisnodden. Snabbt bläddrade hon fram fotot, tittade noggrant som om hon inte sett det förut. Som om hon inte studerat varenda millimeter, vänt och vridit och läst orden på baksidan hundratals gånger. Sam, Boop och jag utanför antikvariatet. Penzance juli 1975. Hon smuttade på vinet, såg sig omkring och tuggade i sig några nötter. Suckade. Hon var galen som trodde att hon ens skulle kunna hitta antikvariatet, än mindre någon som varit

där då. Det hade gått trettio år. Mer än trettio år. Men hon måste i alla fall försöka. Det var vad hon inbillade sig, och nu var hon på väg. Färjan hade lämnat hamn. Det fanns ingen återvändo.

Ett

Det tog fem veckor innan Astrid Levin hittades. Om inte värden blivit misstänksam när hyresinbetalningen uteblev kunde det ha dröjt ännu längre. Astrid Levin hade bott i huset i tjugotvå år och aldrig missat att betala hyran. Fönstret i hennes sovrum var öppet precis så mycket att en liten glipa luft kunde tränga in, så nej, ingen i trapphuset hade känt någon märklig lukt från lägenheten. Polisen hade gjort sitt arbete, nu var det dags för Boel Lindkvist och Bo Ström från kommunen att påbörja sitt. De såg på varandra, nickade. Boel stack nyckeln i låset. I vanlig ordning hade de ingen aning om vad som väntade. Fem veckor och ingen som brydde sig. Ingen som ringde och sökte henne, ingen som tänkte på henne. Tystnad, tomhet. Ensamhet. Total och fullständig isolering. Boel suckade lätt och höll upp dörren så att Bo kunde gå in. De såg sig omkring. Lägenheten var prydlig och välstädad. Förutom lukten av död kunde en svag doft av damm förnimmas, och en syntetisk väldoft från ett doftblock som låg på hatthyllan. Det som hänt var inte speciellt ovanligt, bara sorgligt och oacceptabelt. I storstäderna hände det oftare; ensamma män-

niskor dog utan att någon saknade dem. Men detta var ingen storstad, här bodde under hundratusen människor. Huset som Astrid Levin bott i var inte större än att grannarna borde känna varandra och inte bara utgå från att Astrid flyttat till ett äldreboende när hon inte längre syntes till i trappan. – Tar du vardagsrummet, så kollar jag här i hallen och sovrummet? Bo nickade. Om det varit en man som dött skulle de gjort tvärtom. Så stor hänsyn som möjligt skulle visas den döde, därför hade Boel och Bo den rutinen. Boel rotade fram läsglasögonen ur väskan och tittade på papperen hon fått från polis och folkbokföringen. Astrid Levin var åttiotre år när hon dog. Hon hade inga barn och inga syskon i livet. Systern hade dött tio år tidigare och föräldrarna var, av naturliga skäl, också borta sedan länge. Boel lyfte upp glasögonen i pannan. Kanske kunde hon hitta syskonbarn, en svåger – det borde inte vara omöjligt. Hon drog ut lådan i den låga hallmöbeln. Pennor, ett hopfällbart paraply, ett par bruna handskar, några gem, ett tomt glasögonfodral, en tunn scarf i rosa och grönt, en liten skål med mynt. Och en anteckningsbok, svart med röd rygg. Hon bläddrade i den. Man ska akta sig för att ha så många järn i elden att den slocknar. Anonym Det som kommer från hjärtat, går till hjärtat. England Mest tomma blad, men här och där fler visdomsord. Boktitlar. Sovrummet låg till vänster från hallen räknat. Det var där

polisen fann henne. Det fanns inga misstankar om brott; döden kom stilla, kanske i sömnen. Kanske hade hon känt den komma: en kall vind mot kinden, en ängel som gick genom rummet. I natt dör jag, i natt går jag över gränsen. Gamla människor visste mer om liv och död, blev varken förvånade eller förnärmade när de vaknade om morgonen. Eller inte gjorde det. Boel var van vid att möta det som fanns kvar. Den ensamhet som blev när allt socialt umgänge tog slut. Ibland var ensamheten självvald, åtminstone till vissa delar, men oftast var den påtvingad. Hon och Bo var aldrig först på plats, men även sedan polisen avlägsnat den döda satt lukten kvar i väggar, tak och golv, i själva luften, när de kom dit. Deras utredning började där, sökandet efter spår, adresser, telefonnummer: vad som helst som kunde leda dem till anhöriga eller vänner som borde få veta vad som hänt. Astrids hem bar inte den ton av ensamhet som Boel brukade möta. Ingen uppgivenhet, ingen kapitulation. Bara en äldre kvinna som lämnat lägenheten en stund för ett ärende. Snart skulle hon stå i dörren och skrämt undra vad som stod på? Vem var de, vad ville de? Ibland kom Boel till hem där ensamheten var mer än avsaknaden av mänsklig kontakt. Då slog lukten emot henne direkt i dörren. Den sortens ensamhet hade en frän stank. Lukt av smuts, gammal mat, cigarrettrök, urin, svett. Boel hade kommit till lägenheter fyllda av gamla tidningar, med konservburkar överallt på golven. Ibland stod gafflarna kvar och möglet trängde upp som trotsiga grågröna moln. Tomma och halvtomma mjölkkartonger på bord och fönsterbänkar, överfulla askfat, odiskade tallrikar, trasiga tapeter, uppenbart nerrivna i vanmakt. Och fönsterrutor så smutsiga att ljuset knappt förmådde tränga in.

Det handlade nästan uteslutande om psykisk ohälsa, och resultatet av den reform som stängde alla institutioner. För friska för gruppboende men sjuka nog att dö i fullständig isolering och misär. Boel hade mött alldeles för många sådana fall. Hon tog ett steg in i sovrummet. På en stol vid sidan om sängen hängde en rostfärgad kofta, och ett par bruna långbyxor låg vikta över sitsen. Två saintpaulior i en oval kruka stod i fönstret, förtorkade och bortom all räddning. På natttygsbordet låg en tummad pocketbok och ovanpå den ett par glasögon. Ett vattenglas med tunna ringar av kalkavlagringar, och en liten mörkblå porslinsask, innehållande tre tioöringar och två öronproppar, fick också plats på det lilla bordet. På väggen till höger om sängen hängde ett inramat foto av en kvinna tillsammans med två hundar. De stod på en strand, med vattnet långt bakom sig och himlen som en grå evighet ovanför. Bo stack in huvudet i sovrummet. – Hittar du någonting? Boel skakade på huvudet. – Inte än. Bara en anteckningsbok, men den ser inte ut att innehålla något av intresse. Jag ska kolla noggrannare sedan. Han nickade. – Jag har inte heller hittat någonting matnyttigt. Det verkar ha varit en prydlig dam, så prydlig att hon städat undan allt som vi hade behövt. Boel kastade en blick på honom. Hon öppnade garderobsdörren, bläddrade bland kläderna som hängde ordentligt på sina galgar, drog ut ett par av trådhyllorna och stängde igen. – Jag får komma tillbaka i morgon, nu har vi i alla fall gjort en första granskning. Jag ska bara kolla i köket också. Bo tittade på sin klocka, och rynkade pannan.

– Är det okej om jag kör i förväg? Jag har avtalat ett möte och tänkte hinna få i mig litet mat innan dess. – Visst, gör det. Jag stannar en stund till. Medan Bo tog på sig skorna gick Boel in i köket. Inte heller här kunde någon form av slarv spåras. Astrid Levin hade varit ordningsam ända in i döden. Det fanns ingen disk, inte ens en kaffekopp i diskhon, och kylskåpet luktade så fräscht det kunde efter fem veckor utan tillsyn. Boel tog ut det öppnade mjölkpaketet och skakade ut innehållet, vred på kranen och spolade bort både lukt och mjölkrester. På en hylla vid matplatsen stod en lustig figurin, föreställande en mus på ett äpple, där en liten bit var bortgnagd. Både äpple och mus var i naturlig storlek och såg kusligt verkliga ut. Vardagsrummet var sparsamt möblerat. En nätt soffgrupp i blekgult jaquardvävt tyg stod vid fönstret. Längs två väggar fanns bokhyllor från golv till tak och framför dem en läsfåtölj klädd i grått fårskinn, med en läslampa på ena sidan och ett litet runt bord på den andra. Ljusa gardiner täckte stora delar av fönstret, där det också stod en lampa med hög smal fot och en beige skärm, samt några döda krukväxter. Bredvid fönstret, på en smal vägg, hängde två korsstygnsbroderier. Boel granskade dem, strök med pekfingret utmed de olikfärgade silkestrådarna. Bilderna föreställde himmel, klippor och hav; i förgrunden gräs och små fläckar av rosa, gult och blått. Mellan två lampetter på en annan vägg fanns ett porträtt av kung Henrik VIII och i ett hörn stod ett bord med en teve och en dvd-spelare. Kungen såg överlägsen ut och vägrade möta Boels blick. Porträttet förbryllade henne. Allt det andra i lägenheten stämde med den hastiga och ofullständiga bild hon gjort sig av Astrid Levin, men var passade Henrik VIII in?

Han såg upphöjt, närmast föraktfullt, ut i rummet utan att lämna några svar. Boel satte sig försiktigt i den fårskinnsklädda fåtöljen, tog fram anteckningsboken som hon hittat. Fler citat, lösryckta anteckningar, men mest tomma blad. Ingenting som ledde framåt, ingenting som kunde hjälpa henne. Bo hade inte nämnt någon mobiltelefon och själv hade hon inte hittat någon, vare sig i hallen eller sovrummet. Men en handväska borde finnas. Var skulle en gammal människa gömma sin handväska? I en garderob kanske? Boel reste sig och gick för att leta. Hon hittade väskan i ett skåp i tamburen, bland lakan och handdukar, och tog den med sig till fåtöljen. En oanvänd näsduk låg prydligt hopvikt i ett fack. I ett annat hittade hon en sliten portmonnä innehållande några sedlar och elva kronor i mynt. Kam, ett läppstift i blekrosa och en liten puderdosa. Ingen mobil, men i ett blixtlåsförsett fack stötte Boels fingertoppar på något. En adressbok. Ett snabbt leende for över hennes ansikte. Hon bläddrade hastigt igenom den. Somliga namn var överstrukna men det fanns tillräckligt många kvar för att Boel skulle kunna lösa sin uppgift. Nöjd reste hon sig, såg på klockan och lät adressboken glida ner i kappfickan. Hon lade tillbaka handväskan där hon hittat den och lämnade lägenheten. Tillbaka på kontoret tog hon en mugg kaffe från automaten, hängde av sig kappan och klev ur skorna. Det var skönt att få på sig de mjuka mockasinerna, tända ett stearinljus och slå sig ner i besöksfåtöljen en stund. Hon blundade, släppte ner axlarna, drog in ett djupt andetag och lät luften långsamt sippra ut mellan de halvslutna läpparna. Som så många gånger tidigare for tanken på en egen kaffebryggare genom huvudet.

En före detta kollega, Siv Andersson, hade gjort revolt mot automatkaffet och plockat med sig egen bryggare. Boel och hon brukade dricka en kopp tillsammans när det passade, och doften av nybryggt kaffe lockade nyfikna och sugna medarbetare till Sivs rum. De fick med sig en skvätt kaffe om det blev något över sedan hon och Boel försett sig. Alla tyckte inte om Siv. Hon gav ibland ett kärvt intryck. Gjorde sig aldrig till; hon var inte där för att behaga. Sedan hon gick i pension för några år sedan hade det knappt gått en dag utan att Boel tänkt på henne. Och saknat. Hon log för sig själv. Saknaden var knappast ömsesidig. Boel och hon hade träffats på Blomsterlandet något år efter att Siv slutat. Siv hade vagnen fullastad och efter henne kom Gösta, hennes man, med ännu en vagn fylld av gödselsäckar. – Saknar du oss? hade Boel frågat och Siv hade skakat på huvudet. – Nej, det gör jag faktiskt inte. Jag har det bra som jag har det. Boel lät muggen stå och satte sig vid skrivbordet. Hon tog ner pärmen med papper från de senaste ärendena och skrev in löpnumret för utredningen av Astrid Levins bo. När hon bläddrat igenom adressboken drog hon till sig telefonen och slog prövande några nummer. – Jag heter Boel Lindqvist, ursäkta att jag stör, jag jobbar som boutredare på kommunen och jag undrar om du känner eller har känt någon som heter Astrid Levin? Det här numret fanns i hennes telefonbok … De flesta namn i boken var överstrukna. Några nummer saknade abonnenter, andra gick till människor som inte hade en aning om vem Astrid Levin var. Numren hade bytt ägare. Listan var kort, sjutton nummer varav nio var överstrukna. Boel fingrade på reglagen på stolen, frigjorde gungfunktionen

och lutade sig bakåt medan hon funderade. Utan att registrera iakttog hon de grön- och vitrandiga gardinerna som hängt i fönstren så länge hon kunde minnas. Tre vanskötta julstjärnor fanns kvar sedan i julas; en av dem hade fortfarande ett par gröna blad kvar medan de andra givit upp. Tur att inte Frank såg förfallet, han skulle ha snörpt ogillande på munnen. Boel snurrade stolen så att hon fick en annan utsikt. Hon böjde sig fram, trevade i den lilla keramikkrukan efter ett gem att sysselsätta fingrarna med. Det var Sivs kruka, hon hade köpt den i Helsingör och haft pennor i den. – Du kan ta den, sade hon medan hon plockade med sig de få personliga saker hon haft på kontoret, och ställde den på Boels skrivbord. Hade Astrid Levin inte känt mer än sjutton människor? Och ingen av dem gick att nå. Det måste finnas fler, människor vars telefonnummer suttit i huvudet eller fingrarna och var onödiga att skriva upp. Boel suckade lätt. I morgon skulle hon åka tillbaka, fortsätta sökandet och göra en grundligare genomgång. Vid den första inventeringen måste de vara två, men nu fortsatte hennes utredning på egen hand. Det fanns säkert någonting i Astrids hem, hon måste bara hitta det. Hon gjorde en kort sammanfattning av läget så här långt, skrev ut i två exemplar, satte ena papperet i pärmen och lade det andra i en mapp. Sedan lyfte hon luren igen, tvekade två sekunder innan hon slog numret till Siv. Medan hon hörde signalerna gå fram höll hon andan. Hon ville lägga på, men sedan var det för sent. – Siv? Hej, det är Boel, Boel Lindqvist. Hur har du det? Jag hoppas att jag inte ringer och stör? Det blev tyst. Hon hörde sina egna andetag, kände dem i halsen och tvingades öppna munnen för att släppa ut dem.

– Ja hej. Är det du Boel, kom det till slut. Det var sannerligen inte i går. Jag sade ändå till Gösta häromdagen att nu får det väl hända något roligt snart. Det går inte att göra något ute och Gösta gick och drattade på ändan för ett par dagar sedan, så han hoppar omkring som en skadskjuten kråka. Boel log. Hjärtslagen lugnade sig när hon insåg att det var som om Siv stod vid dörren, som om hon inte varit borta mer än över helgen. – Jag hoppas att han inte slog sig alldeles fördärvad. – Nja, det är segt virke i han. Ont krut och allt det där. – Skönt att höra. Hon bet sig i läppen, tittade på de vissna julstjärnorna, och sedan for det ur henne trots att hon borde ha pratat med Frank först: – Jag tänkte höra om ni har lust att komma hem till oss någon kväll. Lördag, exempelvis. Det blev tyst igen. Sedan en lätt inandning. – Han är inte så flyttbar för tillfället, Gösta. Men vi kan väl vända på det. Vi hade tänkt säga till grannen på lördag. Ni kan väl komma hit då, det blir bara vi och är inget märkvärdigt. – Annars kan vi ta det en annan gång. – Ja visst kan vi göra det. Men vi kan ta det den här gången också. Klockan sju på lördag kväll. Det ska bli roligt att träffa din man, vad är det nu han heter? Resten av dagen kliade som ett myggbett på ankeln. Boel avslutade ett par utredningar, ringde begravningstjänst för att bestämma datum för en man som tappat kontakten med både vänner och anhöriga. Hon hade hittat en gammal faster som nu fick möjlighet att följa honom sista biten. Det kändes bra. Men Boel kunde inte låta bli att undra över vem som skulle följa fastern när det var dags. Troligen personalen på äldreboendet.

Telefonsamtalet med Siv dök upp då och då och Boel grimaserade. Varför hade hon ringt upp henne? Vad skulle Frank säga? Och ville hon egentligen träffa Siv? Ville Siv träffa henne eller kände hon sig bara tvingad? Tänk om de inte hade något att prata om när de skvallrat färdigt om jobbet. De hade aldrig ens tagit en kopp kaffe tillsammans utanför kontoret och nu skulle de äta middag ihop. Det sved i magen och i halsen, stack i fingertopparna och kröp av otålighet. Sådana här dagar! Hon tittade på det nästan tomma dokumentet över Astrid Levin. Drog fingrarna genom det torra formlösa håret, sönderstajlat och ändå utan stil. Plattade till det, speglade sig i rutan, vinklade upp mungiporna med tvång. Snart var skymningen över dem trots att dagen inte var slut. Det hade börjat snöa. En helt vanlig tisdag i februari: mitt i livet, mitt i vardagen. Inte mer än så. Boel reste sig, hällde ut sista skvätten kaffe till julstjärnan som fortfarande var vid liv, tog de två andra och bar ut i lunchrummet. Städerskan fick ta hand om dem när hon kom, slänga dem i komposten eller låta dem gå i vanliga soporna, bara Boel slapp se dem. Hon loggade ut, tog på sig kappan, klev i skorna och föste mockasinerna åt sidan. Än hade inte snön hunnit blockera vägarna men det började blåsa upp och utanför stan skulle det snabbt bildas drivor. Hon sopade hastigt bort snön från vindrutan, backade ut från parkeringen och följde trafikströmmen bort från centrum. Frank vände strömmingsfiléer i mjöl och lade dem i pannan med brynt smör. Potatisen var kokt och Boel tog fram purépressen. Smör och mjölk, riven muskot, salt och peppar, en grop med smält smör i moset. Lingon och vatten att dricka. Hon lät det rinna en stund innan hon fyllde karaffen.

– Hur har du haft det på jobbet i dag? Frank tuggade och nickade, tog ett par klunkar vatten, men svarade inte. De åt vidare under tystnad. Han pekade på fatet med strömming. – Jag stekte några extra så det blir till ättiksströmming också. Det är gott på smörgås. Boel såg på honom, sedan på väggen bakom. Hon tänkte på reproduktionen av Henrik VIII, som Astrid Levin hade på väggen i sitt vardagsrum. Hade de pratat med varandra, hon och kungen? Skålat, kanske utbytt blickar i samförstånd? Varför han? Varför en gammal brittisk kung på en vägg i en svensk lägenhet där det bott en ensam gammal kvinna? – Jag var i ett hem i dag där det fanns en tavla som föreställde Henrik VIII. Han med alla fruarna. Och så hade hon, damen som bott där, några korsstygnsbroderier också, de var fina. – Jaså. – Det var konstigt. Med tavlan, alltså, den passade inte alls in. Det är faktiskt spännande. – Om du inte ska ha mer så dukar jag av. Frank reste sig. – Det blev mos över. – Så bra! Boel log. – Det är ju perfekt eftersom vi ska ha potatisbullar och stekt fläsk till middag i morgon. Och stuvade makaroner med falukorv på torsdag. Förresten, jag pratade med Siv Andersson i dag. Hon bjöd oss hem till dem på lördag. Jag tackade ja. Frank stannade mitt i rörelsen. Han rynkade pannan. – Vem? Gjorde du? På lördag? Men det är ett teveprogram jag vill se. – Siv jobbade på kontoret och gick i pension för några år

sedan. Du köpte ju en sådan där inspelningsbar box, så du kan väl spela in programmet. – Hm. Boel reste sig, dukade av sin tallrik, sköljde och satte i diskmaskinen. Lade det överblivna potatismoset i en skål och spände plastfolie över. Hon tittade på klockan. Det var för tidigt att gå och lägga sig. Hon suckade lätt, det fick bli en kväll framför teven. Ännu en kväll framför teven.

Astrid Levin ligger död i sin lägenhet i fem veckor utan att någon saknar henne. Boel Lindkvist, kommunens boutredare, grips av hennes öde. I sökandet efter uppgifter om anhöriga finner hon brev och foton som antyder att Astrid levde i Penzance i Cornwall för trettio år sedan. Boel bestämmer sig för att åka till Penzance, under förevändning att hon ska försöka hitta någon som kände Astrid. I själva verket behöver hon tänka. På en vandring längs kustleden från S:t Just till Lands End vågar hon ge ord åt tankarna. Hon är trött på sin man och besviken på livet, som så här vid dryga femtio ter sig som en lång transportsträcka mot döden. Under några dagar i Penzance lär sig Boel mer om både Astrid och livet. Och om sig själv. Mellan raderna är den fjärde och avslutande delen i en serie. De tidigare delarna består av Kråkprinsessan, Glömskelunden och Snökupan. I Mellan raderna återkommer samtliga personer som varit med i de tidigare romanerna, och lösa trådar plockas upp och knyts samman. På ett ytligt plan sker kanske inga stora, avgörande händelser, men på en inre, psykologisk nivå inträffar ett jordskred. Författarcentrum Väst

24 Grim förlag