Issuu on Google+

MordgĂĽtan olof PalMe Makten, lĂśgnerna och tystnaden

Gunnar Wall

nya skak ande fakt a!


En väldigt förlängd jullunch Det var sista söndagen före jul, den dagen då man tände det fjärde adventsljuset och de flesta barn i Sverige fylldes av en hoppfull rysning. Det här året, 1970, inföll fjärde advent den 20 december. Sent på kvällen denna dag skulle en ung man vid namn Christer Pettersson begå ett våldsdåd mitt i centrala Stockholm. Men det visste varken han eller någon annan tolv timmar tidigare, när den bleka vintersolen till sist jagade undan mörkret över huvudstadens gator. Stämningen bland folk i huvudstaden var för all del lite hektisk som den brukar vara den tiden på året. Man hade ju klapparna och skinkan och rimmen och allt det andra att tänka på. Men det var en ganska trygg stress, julfirandet var trots allt ett tecken på att saker och ting var som vanligt. Långt från ond, bråd död. Utom för julgrisarna, men för dem var det redan över. Så där tryggt och vanligt var det inte nödvändigtvis för människor som befann sig på andra håll i världen. Det här var mitt under Vietnamkriget, på andra sidan jordklotet. Och mycket närmare Sverige, i de polska hamnstäderna vid Östersjön, pågick dessa dagar ett arbetaruppror med strejker och demonstrationer mot de höjda matpriserna. Regimen hade svarat med massgripanden och med att låta skjuta ihjäl ett fyrtiotal av dem som protesterade.4 Våld och elände. Det var just sådant som fanns så det räckte och blev över ute i den omvärld som flimrade förbi på TV:s nyhetssändningar. Men i liten skala kunde det hända hemska saker här också. Mitt i jul­ ruschen till och med. En del stockholmare var på plats och fick en glimt av händelseförloppet. Men de flesta fick läsa om saken i tidningen dagen efter. Aftonbladet slog upp nyheten stort på första sidan i måndagstidningen. Rubriken löd: ”MORDOFFRET på Kungsgatan var UNG PAPPA SOM JULHANDLADE”. 10

en väldigt förlängd jullunch

Palme_inlaga_tryck.indd 10

2010-08-16 10.28


Artikeln inne i tidningen upptog nästan en helsida. Här följer den första delen av den. Bara mordoffrets namn är ändrat. ”Tvåbarnspappan Klas-Göran Sundström, 22, mördades i går kväll mitt under julhandeln i Stockholms City. Han var ute för att handla julklappar åt sina barn – en tvåårig son och en fem veckor gammal flicka. 100-tals söndagsflanörer och julklappsköpare blev vittnen till mordet. En man i 25-årsåldern drog fram en bajonett. Han jagade in Klas-Göran Sundström i ett prång på Kungsgatan. Där stack han ner tvåbarnspappan. Hugget träffade i bröstet. Klas-Göran Sundström vacklade ut i gatan – där sjönk han ihop död. Klas-Göran Sundström arbetade i ett lager i Årsta. Under julruschen hade han extraarbetat några timmar på söndagsförmiddagen. Efter arbetet åt han jullunch tillsammans med sina arbetskamrater. Vid 16-tiden ringde han hem till sin hustru i Rönninge: ’Jag går ut på stan för att titta på julklappar åt barnen och dig.’ Många av affärerna var öppna till klockan 22 igår. Klas-Göran Sundström hade sällskap med några arbetskamrater. Också de skulle handla julklappar till sina familjer. Strax före klockan 22 råkade en av kamraterna i gräl med den man som sedan blev Sundströms mördare. Orsaken till bråket vet polisen inte. Men det slutade med att kamraten slogs i gatan. Klas-Göran Sundström försökte bryta misshandeln. Han knuffade till mannen. Det hela skedde samtidigt som affärerna höll på att tömmas på kunder. Hundratals människor såg sedan hur den okände mannen drog fram en bajonett. Ett vittne berättar: ’Jag såg hur en kniv blixtrade till. Hörde ett hjärt­ skärande skrik och såg 22-åringen vackla ut i körbanan. Han segnade ner mitt i trafiken.’ Bajonetten hade trängt in i bröstet och genom hjärtat.” Artikeln fortsätter bland annat med att ”många försökte stoppa” den flyende gärningsmannen men att han ”högg sig fri från människomassorna” och lyckades fly.5 Det är en skakande berättelse med ett mordoffer som väcker vår ­odelade sympati och en skrämmande, avskyvärd gärningsman. En bra story, som en väldigt förlängd jullunch

Palme_inlaga_tryck.indd 11

11

2010-08-16 10.28


journalister ser saken. Brottsoffer ska gå lätt att identifiera sig med, gärningsmän ska sakna varje försonande drag. Och mer eller mindre är det den berättelsen som har legat till grund för de korta omnämnanden av bajonettdådet som förekommit i tidningsartiklar genom åren. Problemet är bara att den inte stämmer särskilt bra med fakta i fallet – så som de beskrivs i polisens förundersökningsprotokoll och i domen mot Christer Pettersson. Det kan vara dags att berätta vad som verkligen tycks ha hänt – inte för att frita Christer Pettersson från ansvaret för att ha dödat en annan människa. Och inte heller för att förminska tragiken i det öde som drabbade den man som vi kallar Klas-Göran Sundström. Men för att hantera Petterssons ganska solkiga minne med en viss respekt för sanningen även när den är i någon mån till hans fördel. Och för att hjälpa oss att se de pusselbitar som kan göra det lättare att dra riktiga slutsatser om Palmemordet. Pettersson själv hade bajonettdådet på en väl framskjuten plats i sitt medvetande även många år efteråt. Det var om det han talade i Stockholms tingsrätt under Palmerättegången 1989. När åklagaren Anders Helin skulle förhöra Pettersson började Helin med att be den åtalade presentera sig själv. Så här såg konfrontationsgruppen ut när vittnen skulle försöka identifiera gärningsmannen efter bajonettdådet 1970. Christer Pettersson bär siffran 3.

12

en väldigt förlängd jullunch

Palme_inlaga_tryck.indd 12

2010-08-16 10.28


Pettersson harklade sig och sa: ”Jag är alltså en dråpare, men jag är ingen mördare och jag har varken mer eller mindre att säga i den saken”.6 Och dråp var vad han hade dömts för den gången. De händelser som ledde fram till detta dråp hade för Petterssons del börjat med att han rymt från Ulleråkers sjukhus i Uppsala. Dit hade han kommit efter en stökig men inte särskilt dramatisk brottskarriär som mest handlat om missbruk av sprit och narkotika och om stölder. I polisens utredning av bajonettdådet heter det att Christer Pettersson var ”född inom äktenskapet och uppfostrad under goda förhållanden”.7 Det första var sant, det andra var en aning diskutabelt – pappan var ekonom och familjen hade det rätt gott ställt. Föräldrarna, Christer och två systrar till honom bodde i en trevlig trerummare i Solna. Men det fanns bekymmer under ytan: pappan hade spritproblem och mamman tycks ha haft en lite nervös läggning. Ingendera var särskilt uppseendeväckande kan man tycka, bekymmer finns i alla familjer och vanligtvis leder det inte till att något av barnen blir en våldsbrottsling. Något gick i alla fall snett för Christer Pettersson. Vad orsaken var kan diskuteras. Men som barn stal han pengar och han slutade aldrig med det. Längre fram, sedan han skaffat sig dyra vanor med sprit och narkotika, blev stölderna närmast nödvändiga för att klara livsföringen. Egentligen borde han ha haft goda förutsättningar att klara sig i livet. Ett intelligenstest han genomförde i vuxen ålder gav värdet 130. Det är ett resultat som ligger en rejäl bit över genomsnittet. Och ett tag i de övre tonåren såg det riktigt lovande ut. Han kom in på Calle Flygares teaterskola, en ansedd utbildning med hårda antagningskrav, och jobbade samtidigt på en tryckerifirma. Men han slutade på tryckeriet, började missköta teaterutbildningen och stal från en kamrat på skolan. Till sist blev han avstängd. Så följde en karusell av brott, missbruk, ungdomsfängelse och psykiatrisk vård blandade med försök att komma på fötter med ett ordnat arbete.8 En ofta återkommande förklaring till vad det var som gick snett var ett slag mot huvudet som han fått 1962 och som gett honom en hjärnskakning, framkallat epilepsi och förmodligen också gett andra bestående skador på hjärnan. Professorn i psykiatri, Lars Lidberg, som kom att undersöka Pettersson senare i dennes liv, drog slutsatsen att hans patient hade en defekt på frontalloben, en hjärnskada som satte ner impulskontrollen. Och vad det kunde leda till förklarade Lidberg så här i en intervju när Pettersson levde: ”Han blir oerhört intensiv, förbannad för stunden. De våldsbrott han har begått har inte varit några planerade brott utan orsakade av en impuls.”  9 en väldigt förlängd jullunch

Palme_inlaga_tryck.indd 13

13

2010-08-16 10.28


Till Ulleråker hade Pettersson kommit sommaren 1970 efter kriminella handlingar som i vanlig ordning varit mer eller mindre följder av stundens ingivelse. Just vid den här tiden hade han haft ovanligt lätt att hitta på tokigheter eftersom han gick rätt hårt på sprit och tabletter. Till exempel hade han hotat en dörrvakt på restaurang Stinsen vid Stockholms central med stryk och slagit sönder en fönsterruta och en spegel där.10 Men några riktigt allvarliga våldsdåd hade han ännu inte begått. Han blev försöksutskriven från Ulleråker i november och hämtades hem av föräldrarna till lägenheten i Solna. Det fungerade inte. Christer Pettersson kände knarksuget direkt när han blev fri och skaffade sig amfetamin så fort han kunde. Så begav han sig ut på stöldresor för att få pengar till mer narkotika, lyckades dåligt, kom hem och försökte stjäla sin mors handväska. När hon hindrade honom slog han till henne. Snart var han på Ulleråker igen. Nu var det mitt i december. Pettersson blev inte långvarig där: fortfarande bedömdes han som en rätt oförarglig patient och övervakningen av honom var anpassad efter det. Så efter ett dygn rymde han och begav sig raka vägen till Stockholm.11 Vad som händer sedan har Pettersson själv berättat en del om för polisen. Han börjar genast med narkotika igen. Varje dag tar han åtta till tio kapslar Preludin – ett bantningspreparat som förbjudits i Sverige 1965, men som smugglas in i stor skala och som fungerar ungefär som amfetamin. De önskade effekterna är att den som tar drogen känner sig uppiggad, mår bra och lätt blir sexuellt stimulerad. Men det finns förstås en baksida. Bland de lindrigare negativa konsekvenserna finns sömnsvårigheter och att man lätt tappar humöret. Onsdagen den 16 träffar han på en bekant vid Hötorget. Bekanten erbjuder sig att sälja vissa saker till Pettersson. Exakt vad är oklart eftersom Pettersson i förhöret undviker att precisera den saken. Det var ett exempel på en hederskodex som han följde noga genom åren: man skulle inte tjalla på sina vänner för polisen. Petterssons bekant har i alla fall en lite mer ovanlig sak för försäljning den här gången: en skarpslipad bajonett i sin skida. Pettersson berättar att han skrattar och säger: ”Jag har över huvud taget inte något intresse av en bajonett.” Den andre ger sig inte och till sist enas de om att Pettersson köper vapnet för ”ett så löjligt pris som tio spänn”, som Pettersson uttrycker det. Mest har han velat vara hygglig. ”Jag hade ju inte alls någon aning om vad jag skulle göra med den. Jag tyckte det var en mer eller mindre löjlig grej alltså, att vara innehavare till en bajonett.” 14

en väldigt förlängd jullunch

Palme_inlaga_tryck.indd 14

2010-08-16 10.28


Så han låser in den i en förvaringsbox tills vidare för att inte behöva ha den på sig. På lördagen kommer förvaringsboxen väl till pass igen. Pettersson har nämligen varit i en leksaksaffär och köpt några julklappar till sin tioåriga lillasyster. Han har hållit sig undan från föräldrahemmet de dagar som gått eftersom han räknar med att polisen kanske söker honom där. Men han tänker ta chansen att besöka föräldrarna på julafton i alla fall, och då ska han ha klapparna med sig. Tills vidare lägger han de inslagna paketen till lillasyster i förvaringsboxen tillsammans med bajonetten som finns där sedan tidigare. Det är inte klart var Pettersson sover under de första nätterna i Stockholm. Kanske sover han inte alls, det är i alla fall vad han senare berättar för rätten. Och det är högst tänkbart att det är sant – han går på höga doser ”uppåttjack” dessa dygn. Inför söndagskvällen har han i alla fall ordnat så att han ska sova hos en bekant, en drygt 60-årig manlig skådespelare som har en lägenhet på Smala gränd, precis vid Brunkebergstunnelns östra ände. Den västra öppningen ligger på Tunnelgatan. Där emellan sträcker sig en 231 meter lång gång för gående och cyklister. Tanken slår honom att han lika gärna kan ta med sig julklapparna och bajonetten hem till skådespelaren eftersom han räknar med att bli kvar på Smala gränd tills han ska vidare till föräldrarna på julafton. På det sättet slipper han mata förvaringsboxen med nya pengar. Så han hämtar ut den papperskasse där han har vapnet och julpaketen. Så går han till Martin Olssons butik i tunnelbaneplanet vid Hötorget och köper några flaskor öl och andra småsaker. Det blir en ny papperskasse. Innan han går upp till skådespelaren ska han ta en sväng förbi Engelbrektsplan nära Smala gränd för att träffa en person. Han säger inte i polisförhöret vad det handlar om, men en gissning som ligger nära till hands är väl att det är en langare. Med kassarna i handen kommer Pettersson gående på Kungsgatan och svänger in på Sveavägen, precis vid Ströms herrekipering. Klockan är några minuter i tio på kvällen. Åtskilliga timmar tidigare på dagen, med start klockan tolv, har de anställda på en grossistfirma i Årsta ätit jullunch tillsammans på jobbet. En av dem som är med är en 27-årig man som vi kan kalla Olsson. Vid bordet blir han sittande intill Sundström och en tredje kamrat. Det går åt några öl, men inget starkare och när lunchen är slut efter ett par timmar tycker Sundström, Olsson och den tredje i sällskapet att de just kommit igång. De tar sig hem till Olsson och dricker några öl till. Sedan tar de taxi in till stan för att gå på restaurang Damberg i Stockholms city. Där blir de kvar i en väldigt förlängd jullunch

Palme_inlaga_tryck.indd 15

15

2010-08-16 10.28


några timmar. De dricker grogg, äter en smörgås och spelar på automater. Klockan blir förmodligen omkring 19 innan de bestämmer sig för att röra på sig och gå till en annan restaurang. När Olsson senare berättar för polisen vad som hänt framhåller han att från och med nu är händelseförloppet inte alldeles glasklart för honom. Orsaken är ”den kraftiga spritförtäring som skett”, som det sakligt står i polisprotokollet. Men vissa minnesbilder har han i alla fall. Han vet att de tre tar sig till en annan restaurang, SHT, för att fortsätta kvällen. Där blir de dock inte insläppta. Lite osäkra på vad de ska göra köper de var sin varm korv ute på stan. I samband med det förlorar Olsson och Sundström kontakten med den tredje kamraten. Han får klara sig själv, de två vill fortsätta festandet och de bestämmer sig för att ta sig tillbaka till Damberg. Där lyckas de ta sig in så de fortsätter att dricka grogg en stund. Till sist beger de sig ut på stan igen. Och lite senare befinner de sig på Sveavägens östra trottoar på väg upp mot Kungsgatan. I motsatt riktning, på samma trottoar, kommer Christer Pettersson. Så här berättar Pettersson för polisen: ”Jag hade kanske passerat hörnet och kommit in på Sveavägen någon meter. Så dyker de här killarna upp  … När jag först uppfattade dem på ett litet avstånd så var det någon av dem som just hade vänt sig om och ropat någonting till en förbipasserande. De hade ganska livliga gester så jag utgick från att de var mer eller mindre påverkade. Och precis när vi möts går de isär så att jag kommer att gå mellan dem. Den längre av dem viftar till med vänsterhanden så att han stöter åt min axel  … Och där gör väl jag i så fall ett fel när jag vänder mig om och frågar. ’Vad menar du med det där?��� Ja, då vänder de sig om bägge två och säger att det ska inte jag bry mig om. ’Nej, det kan väl hända’, säger jag eller någonting sånt, ’men ni behöver väl inte hålla på så där och bråka med folk’. Ja, de kommer upp båda två emot mig så jag fann mig i alla fall föranledd att ställa ner kassarna för att jag tyckte att situationen här kanske var något hotfull.” Pettersson ställer kassarna mot husväggen ett tiotal meter från hörnet mot Kungsgatan. Han berättar senare att han försöker hålla det hela till en ordväxling men att det snart blir handgripligheter. Enligt Pettersson är det mannen som viftat till honom som är mest aktiv, medan den andre håller sig i bakgrunden. Om Pettersson i efterhand tolkar situationen rätt, och det gör han nog mot bakgrund av andra uppgifter i polisutredningen, är det Sundström som är den pådrivande. Som Pettersson senare beskriver saken är det kanske inte så mycket till slagsmål, utan mest ett knuffande och bökande och brottande. Till sist 16

en väldigt förlängd jullunch

Palme_inlaga_tryck.indd 16

2010-08-16 10.28


kommer den som hållit sig i bakgrunden – rimligtvis Olsson – fram och måttar en spark mot Petterssons skrev. Pettersson lyckas avvärja sparken, griper tag i motståndaren och kastar in honom i ett skyltfönster. När Olsson hämtat sig har han fått nog. Han springer från platsen i riktning mot Kungsgatan. Och när Sundström ser att kompisen försvinner bestämmer han sig också för att ge sig iväg. Där ser det hela ut att vara över. Är Petterssons beskrivning rimlig så långt? Det finns ett vittne som sett ganska mycket av det som skedde under den här fasen. Det är en nigerian, Floyd M, som arbetar på en bilverkstad på Valhallavägen. När han kommer in i skeendet ser han tre män i slagsmål i gathörnet utanför Ströms herrekipering. Det är två mot en och de stridande utdelar sparkar och slag mot varann, men det är ingen som blir träffad så att han faller i gatan. Ibland backar den ensamme, ibland backar de två som samarbetar. Efter en stund verkar slagsmålet ta slut. En liknande beskrivning ger två unga kvinnor, Anita V och Eva H. De ser också tre män som slåss med varandra, det är de helt klara över. Olsson berättar för sin del en lite annorlunda historia där han själv inte har någon egentlig roll. Han säger att Sundström ”kom ihop sig med en kille” och att ”de stod och käftade”. Olssons enda insats hade varit att han försökt avstyra det hela genom att säga åt Sundström att komma så att de kunde gå vidare. Från polisen håller man flera förhör med honom och ­eftersom det han säger stämmer illa med andra vittnesuppgifter får han förstås kritiska frågor om sin berättelse. Men hans ståndpunkt sammanfattas i polisanteckningarna från sista förhöret: ”Det är fullständigt främmande för honom att han själv varit med om ett bråk.” Det är nu, när slagsmålet ser ut att vara över, som det går riktigt illa. Petterssons och olika vittnens berättelser sammanfaller i stort. När Sundström ger sig iväg från platsen passar han på att rikta en spark mot Petterssons kassar som står uppställda mot husväggen. Eva H kommer ihåg: ”Då blev den ena killen förbaskad eller något, så han sparkade till en kasse som stod där och ur den trillade några ölflaskor och den där kniven. Bajonetten.” Floyd M beskriver hur Sundström ”måttade en spark mot kassarna” som tog så kraftigt att den ena kassen gick sönder och ”innehållet flög ut på trottoaren ”, bland annat en bajonett. Och Pettersson själv? Han säger att han just hunnit tänka att ”det var skönt det här att det gick så pass bra” när han ser den flyende motståndaren sparka mot kassarna ”med all kraft”. Båda kassarna ”flyger upp i luften” en väldigt förlängd jullunch

Palme_inlaga_tryck.indd 17

17

2010-08-16 10.28


och Pettersson ser hur julpaketen far omkring. Pettersson i polisförhör: ”Ja, och då vet jag inte vad som händer i mitt huvud och det får väl någon psykolog eller någon förklara, om det nu ska förklaras.” I domstolen beskriver han det senare som att han upptändes av ”helig ilska” och att han aldrig tidigare känt sig så upprörd som då. I vilket fall blir hans reaktion att han skyndar fram till sina kassar och plockar upp bajonetten. Han rusar efter sin motståndare och ser hur denne springer in i en port på Kungsgatan mellan Ströms och Meeths. ”Och där springer jag in efter honom och har aldrig över huvud taget hållit i en kniv eller i ett vapen mot en människa och vet inte alls liksom hur jag ska bära mig åt eller vad jag ska göra med den där när vi står mitt emot varandra.” Pettersson säger att de brottas utan att han använder bajonetten. Efter några ögonblick är han själv längst inne mot porten och Sundström närmast gatan. Pettersson hävdar att Sundström fortsätter att slåss i stället för att fly, vilket han tycker är obegripligt med tanke på bajonetten. Kanske träffar bajonetten Sundströms axel då, säger Pettersson men tillägger att han inte har något entydigt minne av det. Plötsligt ger Sundström upp, han springer iväg över Kungsgatan. Och Pettersson ger sig av i riktning mot Sveavägen för att hämta sina kassar. ”Jag har fortfarande ingen uppfattning om att jag har ställt till med någonting alltså eller stuckit honom allvarligt.” I själva verket har Pettersson gett Sundström två hugg med bajonetten. Det ena har nått in till hjärtat. Sundström har visserligen förmågan att ta några steg strax efter hugget. Men han kommer inte långt innan han faller ihop mitt på gatan. Medan Pettersson skyndar sig iväg vänder han sig om och ser att den man han slagits med ligger på Kungsgatan. En taxibil har stannat och chauffören är på väg ur bilen. ”Då börjar det ju pulsera i mitt huvud och jag börjar inse att jag tydligen har ställt till med någonting.” Det hindrar inte Pettersson från att fly. Han säger själv att han stoppar ner bajonetten i innerfickan och springer fram till kassarna. När han ser att den ena är trasig lassar han över allt i den som är hel och springer mot Tunnelgatan. ”Då kommer en färgad man efter mig och skriker ’Stoppa honom, ­stoppa honom, han har nyss dödat en människa!’ eller någonting sånt där. Och de 18

en väldigt förlängd jullunch

Palme_inlaga_tryck.indd 18

2010-08-16 10.28


känslor som vällde upp inom mig då, de går inte att beskriva.” Det är Floyd M som har upptagit förföljandet. Han har förstått vad som skett och försöker ta fast den flyende gärningsmannen. Som han senare beskriver saken är han snart bara ett par meter från Pettersson. Då tar Pettersson fram bajonetten och viftar hotfullt och Floyd inser att det kan vara för farligt att försöka fånga honom. Pettersson hävdar för sin del senare att han inte viftat med vapnet mot någon förföljare och vill räkna det som ett tecken på att han sansat sig. Floyd M ser i alla fall ett ungt par och berättar för dem vad som hänt. Tillsammans med mannen i paret beger sig Floyd efter Pettersson som sprungit in i Brunkebergstunneln. Medan Pettersson rusar genom den smala tunneln hör han att han är förföljd: ”Så fort har jag väl aldrig sprungit i mitt liv.” När han närmar sig myningen slår det honom att skådespelarens port brukar vara låst efter klockan nio: ”Herre Gud, hur ska jag komma in där!” I vanliga fall brukar Pettersson ringa eller kasta sten på fönsterrutan. Nu är båda de alternativen uteslutna. Men så fort han kommer ut ur tunneln och in på Smala gränd ser han att det är öppet i entrén, porten står uppställd: ”Så jag tackar min himmelska skapare, om det nu finns någon sådan, och rusar in genom porten och snubblar upp för trapporna i ­mörkret och bankar på dörren.” Snart är han inne hos skådespelaren. Där blir han liggande i en timme på en soffa och talar osammanhängande. Så kommer han på att han har sitt möte vid Engelbrektsplan där han skulle ha varit för länge sedan och rusar ut. Som en försiktighetsåtgärd lämnar han kvar skinnjackan som han nyss haft på sig och lånar i stället en mockajacka som hänger i tamburen. Han traskar runt i kvarteren och letar efter sin kontakt men utan framgång. När han är på väg tillbaka möter han en polisbuss och blir rädd för att åka fast. Han ställer sig och stirrar in i fönstret på en porrbutik. Poliserna passerar och han kan fortsätta promenaden tillbaka till Smala gränd. När han kommer in igen finns där en annan ung kille som också ska sova över i skådespelarens lägenhet. Frampå morgonkvisten ber Pettersson den andre övernattaren att gå ut och köpa en Dagens Nyheter. Och där står en notis om att en man blivit nedstucken och avlidit. Då vet Pettersson vad han gjort sig skyldig till. Polisen famlar lite grann i blindo till en början. När de kommer till Kungsgatan finns det en del vittnen där, men de får inte kontakt med Olsson som är den som skulle haft mest att berätta. När han sett polisen komen väldigt förlängd jullunch

Palme_inlaga_tryck.indd 19

19

2010-08-16 10.28


ma har han kastat sig in i en taxi och gett sig iväg därifrån. Men det dröjer inte många dagar innan de viktiga bitarna faller på plats för kriminalens utredare. Den 29 december grips Pettersson på Tunnelgatan. Dagen efter pekas han ut av vittnen i en konfrontation. Och på nyårsafton, efter samtal med sin advokat, erkänner han brottet. Från Statens rättskemiska laboratorium kommer efter några veckor en rapport som visar att Sundström varit kraftigt berusad vid tillfället. I blodet hade han en alkoholhalt på så mycket som 2,2 promille. (Som jämförelse kan nämnas att gränsen för rattfylleri enligt de regler som gäller 2010 är 0,2 promille.) I den rättegång som följer yrkar åklagaren på att Pettersson ska dömas för mord. Så tycker inte domstolen, som menar att Petterssons egen berättelse fram till dess att han följer efter Sundström in i portgången får stöd av vittnesmålen. Vad som hände där inne har ingen sett. Rätten menar att det inte är bevisat att Pettersson varit ute efter att döda Sundström. Å andra sidan måste han ha insett att det fanns risk för att Sundström skulle kunna bli dödad av bajonetten. Ändå har han använt den. Rätten menar dock att det finns vissa begripliga skäl till att Pettersson tappade besinningen och skriver därför: ”Med hänsyn särskilt till Sundströms provocerande uppträdande bör brottet ej bedömas såsom mord utan såsom dråp.” I målet har det genomförts en rättspsykiatrisk undersökning av Pettersson. Där har det kommit fram att ”Pettersson begått gärningen under inflytande av själslig abnormitet av så djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom”. Domstolen beslutar därför att han ska lämnas över till sluten psykiatrisk vård. Och så blir det.12 Några slutsatser kan dras på en gång. Den första är att Aftonbladets artikel var felaktig på en rad väsentliga punkter. Den andra är att kärnan i den rapporteringen, att Pettersson gick till attack i stort sett oprovocerad, har levt kvar i mediebilden av händelsen. Den tredje slutsatsen är att Pettersson, precis som Lars Lidberg sagt, verkligen hade allvarliga problem med impulskontrollen. Kanske var det just attacken mot lillasysters julklappar som blev den utlösande faktorn, ungefär som han själv beskrivit det. Men det våld han brukade stod ju inte i minsta proportion till den provokation han utsatts för. Inte heller var det ett våldsdåd som han i någon mening kunde tjäna på. Det var helt enkelt vettlöst. Förmodligen försvagades hans förmåga att lägga band på sig ytterligare av att han gick på centralstimulerande narkotika och knappt hade sovit. 20

en väldigt förlängd jullunch

Palme_inlaga_tryck.indd 20

2010-08-16 10.28


Det finns ännu en omständighet som understryker att det hela var ett mycket snabbt uppkommet impulsdåd. När Pettersson först gick in i slagsmålet hade han inte haft för avsikt att använda bajonetten, inte ens att hota med den. Tvärtom hade han ju lagt den ifrån sig tillsammans med sina andra medhavda ägodelar. Gissningsvis skulle inget mer dramatiskt ha hänt ifall Sundström följt Olssons exempel och bara gett sig iväg från platsen. Och för att bolla med ett annat alternativ: ifall Sundström sparkat på kassarna men om Pettersson inte råkat ha bajonetten med sig hade han förmodligen återupptagit slagsmålet – men då hade det knappast haft en så allvarlig utgång. Vi ser alltså framför oss en person som kan döda i stundens raseri om han blir förhållandevis lindrigt provocerad – ifall alla de olyckliga omständigheterna är till hands. Kom bajonettdådet att inleda en ny fas i Petterssons liv? Ja, det kan man nog säga. Innan dess hade han framstått som en stökig ung man med drogproblem. Nu hade han brutalt dödat en människa. Med facit i hand ser det ut som om det var en spärr som släppte. Pettersson hade fått en farlig identitet. Förmodligen blev det från och med nu ganska naturligt för honom att ta till våld eller hota med våld. Inte så att han skaffade sig en genomtänkt strategi som skulle föra honom uppåt på den kriminella karriärstegen – vilket man ju kanske kunde ha tänkt sig med tanke på hans omvittnade intelligens. Nej, Pettersson fortsatte att hanka sig fram genom att stjäla. Men han skaffade sig vanan att gå omkring beväpnad med stickvapen och kunde hota när han rånade langare eller när han tappade humöret. När han verkligen tog till våld handlade det, precis som med bajonettdråpet, om att han fullständigt tappade kontrollen. Och det kunde röra sig om riktigt allvarliga saker. Han kom visserligen aldrig mer att dömas för att ha dödat en annan människa, förutom den upphävda tingsrättsdomen för Palmemordet. Men flera gånger var det nära att han gjort slut på sina offer. Trots de skrämmande konsekvenserna av det som hände den 20 december 1970 gick Pettersson omkring just med bajonett under perioder senare i livet, och använde också sådana vapen. I november 1977, till exempel, dödade han nästan en langare på Sergels torg med bajonetten. Den gången dömdes han för mordförsök. Straffet blev internering i minst fem år och han hamnade på Kumla. Men ofta var Petterssons brott av en mycket mer alldaglig karaktär, inte minst vid tiden för Palmemordet. 1986 döms han bland annat för att ha vält en väldigt förlängd jullunch

Palme_inlaga_tryck.indd 21

21

2010-08-16 10.28


en kassaapparat i golvet på Systembolaget i Sollentuna, för att ha slagit en civilklädd polis på näsan och hotat honom med ett skohorn samt för att ha krossat en fönsterruta på socialkontoret i Rotebro. Och följande år får han en dom för förargelseväckande beteende: orsaken är att han urinerat på ett restaurangfönster.13

22

en väldigt förlängd jullunch

Palme_inlaga_tryck.indd 22

2010-08-16 10.28


En trevlig kväll med arbetskompisarna Bajonettdådet bleknar förstås bort ur det allmänna medvetandet. Drygt femton år senare, den 28 februari 1986, är det inte många som har en aning om den gamla händelsen förutom de som personligen berördes av den och några poliser med gott minne. Det här är en fredag. Och eftersom det är sista dagen i månaden så har folk fått lön och går gärna ut. I synnerhet som ekonomin för de flesta precis har hunnit repa sig hyfsat efter julfirandet. Anders B är en av de många stockholmare som ska gå ut med arbetskompisarna. Han ser fram mot en trevlig men rätt odramatisk afton. Och precis som han tänkt sig blir det också i början av kvällen. Men innan han kommer till sängs den natten har han på mycket nära håll blivit vittne till mordet på Sveriges statsminister. Han har inte varit mer än några steg från Olof Palme och mördaren. Bara Lisbeth Palme har befunnit sig ännu närmare det som sker. Anders jobbar som konstruktör på ett elektronikföretag på Lidingö. Ett trevligt jobb, trevliga arbetskompisar. Han är gift, har en sexårig dotter och nästa barn är på väg. I februari 1986 är han 39 år gammal. Med andra ord har han ett bra liv. Men så kommer den där fredagskvällen som gör att inget blir riktigt som det har varit. Långt efteråt, i början på 2010, har jag bokat tid med Anders. Vi har stämt möte vid Slussen i Stockholm för att därifrån leta reda på någon inte alltför stimmig lunchrestaurang i närheten. När jag står och väntar ser jag ingen som liknar Anders. Jag har sett gamla vittnesfoton på honom från polisutredningen. Och jag såg honom också i Stockholms rådhus när han vittnade i målet mot Christer Pettersson sommaren 1989. Så jag har någon sorts uppfattning om hur han ser ut. Men här finns ingen som stämmer med den bild jag har i huvudet, så jag en trevlig kväll med arbetskompisarna

Palme_inlaga_tryck.indd 23

23

2010-08-16 10.28


plockar fram mobilen för att ringa. Innan jag hunnit slå numret kommer det fram en man som jag nyss passerat och undrar om det är jag som är Gunnar. Det är Anders. Han har förstås, precis som jag, blivit gråhårig. Ja, han har till och med gått i pension också. Det här är en av mina första intervjuer för den här boken. Och någonstans har jag föreställt mig att jag skulle intervjua en man i yngre medelåldern. Det är lurigt det där med tiden när det handlar om Palmemordet. Händelsen känns fortfarande så nära i tiden, för mig i alla fall. Det är som om den inträffade för bara några år sedan. Jag vet att många andra känner likadant. Och när Anders och jag börjar prata påminns jag om en annan självklar sanning: att en människa blivit gråhårig behöver inte innebära att han eller hon är så väldigt olik den person som fanns där några årtionden tidigare. När Anders börjar tala om tiden kring Palmemordet är det som om han ledigt förflyttar sig dit igen, med de tankar och känslor han hade då. Medan vi går och ser oss om efter en lämplig lunchkrog berättar Anders att han konsekvent hållit sig undan från journalister under de många år som har gått. Han fick mer än nog av uppmärksamhet under den värsta tiden, alldeles i början. Det hade inte dröjt länge innan tidningarna fått tag i hans namn. Plötsligt hade det börjat ringa reportrar hem till honom. Alla ville ha uttalanden som skulle kunna ge rubriker. Men Anders hade definitivt ingen längtan efter att hamna i tidningar eller TV. Han och hans fru löste problemet på enklast möjliga sätt: hon fick svara varje gång det ringde. Och till alla journalister sa hon alltid samma sak: han var inte hemma, han skulle ta kontakt om han var intresserad, hej då. Men journalisterna gav sig förstås inte. En eftermiddag kom Anders sexåriga dotter in i bostaden och sa att hon träffat en tant utanför huset som hade frågat var pappa jobbade – så det hade tanten fått veta. Och mycket riktigt: dagen efter började det ringa på Anders arbetsplats. Men hans arbetskamrater ställde upp på samma sätt som hans fru och lyfte på luren åt honom. När jag ringer till Anders, omkring 24 år senare, har jag tur. Han tar sig en funderare och bestämmer sig till sist för att det kan vara dags att göra ett undantag. Vi kliver in på den restaurang som han föreslår. Det är ett ställe som har musslor och pommes frites på menyn, en belgisk specialitet. Och så börjar Anders berätta om den där fredagskvällen för så många år sedan. 24

en trevlig kväll med arbetskompisarna

Palme_inlaga_tryck.indd 24

2010-08-16 10.28


Det var ett stort gäng från företaget som bestämt sig för att gå ut för att fira en arbetskamrat som slutade. Man blev omkring femton personer. Och kvällen började på restaurang S:ta Clara mitt i centrala Stockholm ganska tidigt på eftermiddagen. Där var det ”happy hour” fram till klockan 18 och Anders gjorde som övriga i sällskapet, han passade på att ta sig några snapsar. Gänget åt så småningom middag och blev sittande länge och pratade. När de billiga eftermiddagspriserna inte gällde längre gick Anders över till öl, berättar han för mig. Efter en sekunds funderande lägger han till: ”Det är möjligt att jag tog en whisky till kaffet också.” Det där går igen även senare under samtalet, tycker jag mig märka: Anders försöker vara noga med detaljer. Och vet han inte säkert så betonar han det. I vilket fall: kvällen fortsätter och stämningen är god. Framåt elvatiden börjar folk i sällskapet att resa sig. Det har varit prat redan tidigare om att gå ut och dansa och nu är det dags. Sju arbetskamrater kommer överens om att följas åt. Anders är en av dem. När de betalat går de ut från restaurangen. ”Du var förstås inte riktigt nykter då”, säger jag. ”Nej, för all del. Men jag var kanske en av de minst berusade på stället. Jag var noga med att dricka måttligt eftersom jag från början ställt in mig på att hänga med ut och dansa. Och det blir inte särskilt roligt om man är alltför påverkad.” Egentligen är det lite besynnerligt att vi sitter och växlar några ord om hur mycket Anders drack den där kvällen för så länge sedan, tänker jag. Ingenting som jag hört eller läst om honom tyder på att han blev dum eller störig. Eller att han på något annat sätt gick över gränsen för vad de flesta tycker är godtagbart när man är ute och roar sig på stan. Men de där glasen han druckit på krogen skulle snart få konsekvenser som inte var så roliga för honom själv. Inte för att han begick några olagligheter, utan tvärtom faktiskt. För att han såg ett brott och sedan tog kontakt med polisen precis som det är meningen att en ansvarsfull medborgare ska göra. Och eftersom polisen fick veta att han druckit, och kanske för att han inte sa det de ville höra, blev han försedd med en beteckning i spaningsledaren Holmérs Palmerum. Han blev kallad ”Nationalfyllot”. Och det där hamnade i tidningarna. Det hela var egentligen en del av en jargong där olika vittnen fick nedsättande öknamn av Holmér och hans kollegor. En afrikan blev kallad en trevlig kväll med arbetskompisarna

Palme_inlaga_tryck.indd 25

25

2010-08-16 10.28


”­ Negern”. Ett av vittnena som dök upp på mordplatsen kom att kallas ”Elefanten”. Och så Anders som alltså fick bära någon sorts moralisk börda för hela svenska folkets spritkonsumtion. ”Det var inte särskilt trevligt”, säger han. Men om det där vet Anders inget när han lämnar restaurang S:ta Clara tillsammans med ett halvdussin arbetskamrater. Så fort de sju klivit ut från krogen delar de spontant upp sig i grupper – precis som det brukar bli när ett lite större gäng ska följas åt. Anders och tre till hamnar lite före de andra. Möjligen har eftersläntrarna druckit lite mer och är inte lika alerta. Anders försöker hålla ett öga på dem, för han vill gärna att de också kommer med. Men snart förlorar han kontakten med dem. S:ta Clara ligger på Regeringsgatan uppe på Brunkebergsåsen. Anders och de tre andra i hans lilla grupp börjar med att gå nerför trapporna till Kungsgatan. Sedan travar de vidare i riktning mot Hötorget. När de kommer till Sveavägen svänger de till höger och traskar norrut på den östra trottoaren. Tanken är att de ska bege sig till Glädjehuset, som Stockholms Studentkårs dansrestaurang kallas. Det är promenadavstånd dit, och det är naturligt att följa Sveavägen en bit för att sedan korsa gatan och gå upp mot Holländargatan där kåren ligger. De fyra passerar den första tvärgatan, Apelbergsgatan. Lite längre fram korsar de Tunnelgatan som på höger sida om Sveavägen är en ganska kort gatstump innan den övergår i tunneln under Brunkebergsåsen. Tunneln är stängd så här sent på kvällen, så om man vill åt det hållet får man ta trapporna upp på åsen i stället. Men det är ju inget som Anders och hans kompisar har någon anledning att fundera över. Alldeles efter Tunnelgatan, på höger hand, ligger en långsträckt byggnad, Skandiahuset, som sträcker sig längs nästan hela kvarteret. Bara tjugo meter efter det att det lilla sällskapet passerat Tunnelgatan kommer de till en bankomat som ligger inne i själva Skandiabyggnaden bakom en dörr som man först måste passera. Anders behöver inte ta ut pengar för egen del, så de tre andra går in medan han står och väntar utanför. På det sättet kan han ju också hålla utkik efter de tre eftersläntrarna som han gärna vill få med. Men han ser dem inte. Senare kommer det att visa sig att han anstränger sig i onödan – de tre har fått lift med en bilburen bekant som de träffat i korsningen Kungsgatan–Sveavägen. Det tar en stund för Anders kompisar som gått in till bankomaten och 26

en trevlig kväll med arbetskompisarna

Palme_inlaga_tryck.indd 26

2010-08-16 10.28


medan han står där och väntar i kylan på trottoaren hinner han ändra sig. ”Jag kände att när allt kom omkring ville jag ändå bege mig hem. De som var med mig var yngre och hade inte familj som jag”, förklarar Anders. Han bestämmer sig för att gå mot T-banan vid Hötorget – alltså tillbaka åt det håll som han kommit ifrån. Kanske borde han ha sagt något till de andra, men så blir det inte. Så här berättar han: ”Jag gick några steg upp mot Kungsgatan och så vände jag mig om och såg att de kom ut på trottoaren. Jag såg ryggarna på dem och tänkte att jag kunde ha gått ikapp dem och sagt hej då. Men så bestämde jag mig: det spelar ingen roll, jag ger mig hem nu.” När Anders börjar röra på sig söderut har han kvar förhoppningen om att han ska få kontakt med de tre arbetskompisarna som kommit efter. Han tittar framåt för att se om han kan upptäcka dem. I stället märker han att han har tre andra personer framför sig. De går i samma riktning som han själv. Han uppfattar det som om de är i sällskap. ”De var alltså tre stycken när du såg dem först, inte två bara?” undrar jag Anders svarar utan att tveka: ”Nä, det är som jag sagt hela tiden. Det var som om de kom från en bio eller någonting, tre stycken.” Han gör en liten paus innan han fortsätter: ”Och så plötsligt sköt en av dem och gick därifrån.” Där kom den – en av det svenska 1900-talets mest dramatiska händelser. För Anders som såg den inträffa skedde alltihop just så: fort, överraskande, utan förvarning. Det är precis så här han minns det. Och det avviker förstås från Palme­ utredarnas etablerade version av vad som hände alldeles före mordet – en version som bygger på slutsatser från Lisbeth Palmes minnesbilder. Enligt det scenario som presenterades av åklagarna vid rättegången mot Christer Pettersson hade mördaren stått och väntat, dold bakom det avfasade hörnet på Skandiahuset, framme vid Tunnelgatan. När makarna Palme passerat hade han gått upp bakom dem och skjutit Olof Palme. De hade inte haft en chans att se honom innan han sköt. Ifall det var som åklagarna beskrev saken borde det inte alls ha sett ut som om mördaren och makarna Palme gick i sällskap. Så frågan är om Anders misstog sig grovt eller om mördaren faktiskt gick parallellt med Olof och Lisbeth åtminstone en kort sträcka innan han sköt. Är det betydelsefullt i så fall? Det kan det vara. All information om hur mordet gick till – särskilt om den avviker från vad som redan anses vara känt – skulle ju kunna bidra till att identifiera gärningsmannen. en trevlig kväll med arbetskompisarna

Palme_inlaga_tryck.indd 27

27

2010-08-16 10.28


Vi ska återkomma lite mer i detalj till det händelseförlopp Anders tyckte sig uppfatta sekunderna före mordet. Men innan dess ska vi följa hans fortsatta väg genom den natt som plötsligt inte längre var så vanlig och vardaglig – och genom den tid som följde efteråt. Två skott har smällt. Krutröken ligger kvar i luften. Personen i mitten ligger på trottoaren. Den som gått längst till höger, alldeles tydligt en kvinna, skriker något. Anders tittar på henne men känner inte igen henne – och väntar sig förstås inte heller att han ska göra det. Han uppfattar inte heller vad det är hon försöker säga. I hans öron låter det som om hon talar något utländskt språk. ”Jag tänkte att det var en uppföljning på mordet i Medborgarhuset”, säger Anders till mig. Det han syftar på är det uppmärksammade våldsdåd som begåtts i november 1985, bara några månader tidigare. Det var då Cetin Güngör, en kurdisk politisk aktivist som var kritisk till PKK, hade blivit kallblodigt ihjälskjuten av en utsänd attentatsman i en foajé i Medborgarhuset på ­Söder i Stockholm. Och det där flimrar förbi nu i Anders medvetande. Vad som nyss utspelats framför hans egna ögon liknar också en sorts avrättning. Anders observerar gärningsmannen som drar sig undan nu, men utan extrem brådska. ”Han tog stora steg, men han gick – han sprang inte. Hela tiden höll han blicken på den han skjutit och på kvinnan”. Så viker gärningsmannen in på Tunnelgatan. Eftersom Anders inte själv är ända framme vid gathörnet betyder det att den flyende försvinner ur hans synfält. Anders undrar för sig själv: är det över nu? Och inser att det vet han inget om. Det enda han vet är att han inte ser mördaren längre. ”Jag visste inte om det skulle skjutas mera”, säger Anders till mig. Och det är med den tanken i huvudet han ser sig om efter skydd. Alldeles intill honom finns entrén till färgbutiken Dekorima. Anders stiger in i porten, det är en plats som i alla fall erbjuder en viss begränsad säkerhet. Kvinnan har under tiden gått ner på knä vid den skjutne mannen och tittar nu upp som om hon vill ha hjälp. ”Jag uppfattade det som att hon tittade mot mig”, säger Anders. ”Sa hon någonting till dig?” undrar jag. ”Det är möjligt att hon sa någonting, jag var chockad själv så jag vet inte”, svarar Anders. Fortfarande vet han inte vem kvinnan är, hon som nyss tittat åt hans håll. 28

en trevlig kväll med arbetskompisarna

Palme_inlaga_tryck.indd 28

2010-08-16 10.28


Själv är han kvar i sitt chocktillstånd och kan inte förmå sig att ta sig ut ur porten för att försöka hjälpa den upprörda kvinnan eller den skjutne hur gärna han än skulle vilja. Det finns det lyckligtvis andra som gör, snart är det ganska mycket folk på platsen. Anders blir alltså kvar i porten i ett antal minuter. Och under den tiden hinner ett par andra vittnen fundera över honom. I deras ögon verkar han lite mystisk, just för att han står där för sig själv utan att göra något, så nära platsen där den skjutne fallit till marken. Det ena vittnet, egenföretagaren Leif L, har ibland kommit att kallas ”Chevamannen” därför att han stått och väntat med sin firmabil, en stor Chevrolet av kombimodell, vid rödljusen i korsningen Sveavägen–Tunnelgatan när gärningsmannen sköt. I bilen har han haft en passagerare, Jan A. När de hört skotten har de sett sig om och upptäckt en man som fallit ihop och en annan man som flytt från platsen. Leif A har gjort en u-sväng och parkerat bilen alldeles intill Dekorimabutiken. Hans första tanke har varit att slå larm. Innan han lämnat bilen har han därför försökt få kontakt med polisen genom att ringa 90 000, den tidens 112. Det finns inte mobiler av det slag som man kan bära med sig ännu, men Leif har biltelefon i firmabilen och det är den han använt. Han har väntat länge i luren utan att komma fram, och till sist har han gett upp sedan han förstått att någon annan slagit larm. Leif och Jan har klivit ur bilen för att se vad de de kan göra. Ett par unga kvinnor försöker hjälpa den skjutne, åtminstone den ena verkar sjukvårdskunnig. Så för sin del har Leif börjat med att försöka få kontakt med den upprörda kvinnan som varit i sällskap med offret. Inte heller han förstår vem hon är, inte till en början i alla fall. Jan har i stället koncentrerat sig på den till synes mystiske man som kastat sig in i porten, det vill säga Anders. Jan är orolig för att han ska smita från brottsplatsen innan polisen kommer om ingen håller koll på honom. Vad han än spelar för roll i dramat så har han i alla fall sett saker på nära håll och bör berätta om det. Jan går därför fram till Anders för att få kontakt med honom. Det lyckas inte så bra till en början, Anders svarar inte sammanhängande på tilltal. Men han förstår vad Jan, snart också med bistånd av Leif, är ute efter. De vill att han ska ge polisen namn och adressuppgifter innan han ger sig därifrån. Och i den här vevan kommer också polisen. Då går Anders ut ur porten, berättar han för mig. Och så lämnar han namn och adress till en polis. ”Hur länge skulle du bedöma att du var kvar i porten?” undrar jag. Det är också en fråga där ett exakt och tillförlitligt svar skulle kunna rymma information. Den handlar nämligen indirekt om hur lång tid det tog för en trevlig kväll med arbetskompisarna

Palme_inlaga_tryck.indd 29

29

2010-08-16 10.28


polisen att komma till platsen. Och det pekar i sin tur vidare mot en omstridd och möjligen viktig frågeställning, nämligen denna: hur lång tid efter mordet gick larmet om skottlossningen ut från polisens ledningscentral till polisbilarna?14 Debatten om Palmemordet är nämligen fylld av komplicerade frågor. En av dem handlar om vad som egentligen hände på ledningscentralen under mordnatten. Det fungerade väldigt illa där, det är en allmänt erkänd sanning. Men var det till och med så illa att personal på ledningscentralen sysslade med att medvetet sabotera spaningarna? Sådana anklagelser har blivit framförda. Framför allt har frågan rests om larmet till polisbilarna blev avsiktligt fördröjt. Den förste som påstod det var kommissarien i den första polisbilen som kom till platsen, Gösta Söderström. Han hävdade att larmet gick ut sex minuter senare än vad som officiellt uppgavs från polis­ myndigheten. Och bröderna Kari och Pertti Poutiainen som skrivit en uppmärksammad bok om mordutredningen, ”Inuti labyrinten”, menar för sin del att larmet gick ut två till tre minuter senare än den officiella tiden.15 I princip är det därför intressant vad Anders svarar. Men kanske bara i princip. Att uppskatta tidrymder är aldrig enkelt, att försöka göra det många år efteråt blir nästan löjeväckande svårt. Och dessutom vet vi att Anders befann sig mer eller mindre i chocktillstånd medan han stod där och väntade. Jag har ändå inte kunnat låta bli att fråga. Anders vill inte ens försöka gissa på något exakt. Han säger bara: ”Polisen kom efter någonstans mellan tre och tio minuter.” Och så lägger han till: ”Närmare tre än tio.” Enligt polisens officiella version var polisbilar på plats efter ungefär tre minuter. Enligt Söderström tog det ungefär nio minuter. Sedan Anders lämnat namn och adress till en polis ger han sig inte iväg direkt utan stannar kvar på platsen, lite osäker på vad han ska göra. Samtidigt håller han sig lite i utkanten av skeendet så mycket han kan. Han går inte fram och tittar på den skjutne som nu plockas upp av den anländande ambulanspersonalen. Inte heller försöker han ta kontakt med den upprörda kvinnan. Så kommer det fram en kvinnlig polis och frågar vem han är. Han lämnar namn och adress en gång till. Det är, visar det sig senare, Leif och Jan som inte riktigt varit säkra på att Anders gett sig till känna och som därför uppmärksammat henne på honom. När det är klart verkar det inte längre vara någon som intresserar sig för vad han gör. Så Anders känner att han inte behövs på platsen längre. Och 30

en trevlig kväll med arbetskompisarna

Palme_inlaga_tryck.indd 30

2010-08-16 10.28


så ger han sig iväg till fots mot tunnelbanan vid Hötorget. Inte ens i det ögonblicket, när Anders lämnar Dekorimahörnet bakom sig, vet han vad det är han just bevittnat – mordet på Sveriges statsminister. ”Under den tid jag var kvar hörde jag inte någon som sa att det var Olof Palme”, förklarar Anders för mig. Ett mord är ändå ett mord. Och Anders är djupt skakad av att ha varit så nära inpå när det skedde. På väg hem, när han sitter i tunnelbanan, dyker obehagliga frågor upp i hans medvetande. Han har visserligen inte sett hur mördaren såg ut. Men hade mördaren sett honom – och hur väl i så fall? Det kan Anders inte bedöma. ”Jag tänkte: ’han kanske har uppfattat mitt ansikte och betraktar mig som ett farligt vittne.’ Det var lite obehagligt.” När Anders kommer hem till sin fru tycker hon att han verkar besynnerlig. ”Hon undrade hur mycket jag hade druckit eftersom jag pratade så osammanhängande. Men till sist förstod hon vad som hade hänt.” Efter en stund har Anders lugnat ner sig. Han och hustrun går och lägger sig och släcker lampan. Då, mitt i natten, ringer det plötsligt på dörren till deras kedjehus. Det är någon som trycker på ringknappen envist och bestämt, om och om igen – som om han bestämt sig för ta sig in till varje pris. ”Då kom tanken för mig: nu är mördaren här!”, säger Anders. Han tittar ut genom ett litet fönster bredvid dörren och ser att besökarna tycks vara poliser. De säger att de vill förhöra honom om vad han varit med om. Men Anders är försiktig, han får dem att visa sina legitimationer innan han öppnar. Poliserna har inte hunnit mycket mer än att hälsa när de berättar att det är Olof Palme som är skjuten. ”Jag blev förstås väldigt skärrad av den upplysningen”, minns Anders. ”Det är inte säkert att det påverkade förhöret, men det hade varit bättre om de sagt det efteråt, om jag fått berätta vad jag varit med om utan att ha vetat att det handlade om ett statsministermord.” På måndagskvällen, alltså tre dygn senare, förhörs Anders igen. ”Det var lite lugnare, det var erfarna mordutredare som talade med mig”, kommer han ihåg. Men utredarnas intresse för vad han sett är förstås inte slut med det. I likhet med alla viktiga vittnen – utom Lisbeth Palme – kallas han snart till en rekonstruktion på plats för att han själv ska kunna visa hur han uppfattade händelseförloppet. ”Polisen hade stängt av Sveavägen. När jag kom var det massor med folk en trevlig kväll med arbetskompisarna

Palme_inlaga_tryck.indd 31

31

2010-08-16 10.28


som stod vid avspärrningarna. Jag undrade hur jag skulle komma in men så såg jag en polis. Han öppnade för mig. När jag klev innanför avspärrningen hörde jag hur det rasslade i kamerorna. Fotografer låg på hustaken och hängde i fönstren. När jag på plats visat mordutredarna vad jag varit med om visste jag inte riktigt hur jag skulle kunna ta mig därifrån. Som tur var fick jag skjuts med en polisbil.” Anders blev hämtad för polisförhör flera gånger. Rutinen var att det kom en bil och plockade upp honom på hans arbetsplats på Lidingö. Ett tillfälle var lite speciellt: det var en polisbil som körde honom i halsbrytande fart genom Stockholm. Anders kommer ihåg att det fanns en anledning till dramatiken, men det hade inte ett dugg att göra med mordet: ”Det var under hockey-VM, en viktig match skulle börja när som helst, jag tror att Sverige spelade.” Hösten 1987 blev Anders kallad av utredarna till hypnosförhör. ”Det var väldigt hemligt från polisens sida, det var något de testat i Amerika och de ville se hur man kunde göra här i Sverige. De sa att jag inte fick berätta om det för någon. Det gick jag inte med på. Jag sa att jag tänkte prata med min fru om det, annars fick det vara. Och så blev det.” Den person som polisen anlitade var psykiatern Ture Arvidsson som hade en egen klinik där han bedrev hypnos på patienter i olika syften. Det var bara Anders och ett annat vittne, ”Chevamannen” Leif L, som kallats till Arvidsson. De två ansågs särskilt intressanta från utredarnas sida när det gällde att få fram uppgifter om gärningsmannens utseende. Tanken var att de inom sig kunde ha information som inte var tillgänglig för dem själva. Anders blev försatt i hypnos två gånger. ”Det var obehagligt”, säger han. Mordnatten kom tillbaka på ett skrämmande sätt när Arvidsson genom frågor och kommentarer ledde honom att återvända till händelseförloppet. Det blev ändå ingen sammanhängande berättelse utan snarare bilder som flimrade förbi – av blod, skrik och ambulanser. Något praktiskt resultat för utredningen gav inte förhören, inte heller det förhör som hölls med Leif L. Anders utesluter inte att han själv skulle kunna ha haft mera att berätta, men att han i så fall inte kom åt det. ”När jag under hypnosen kom tillbaka till hur det var just när det hände var det som om jag stannade upp vid en gräns som jag inte kom förbi. Jag vet inte riktigt hur det ska gå till för att det ska fungera, de säger att ingenjörer och vissa andra är svåra att hypnotisera.” Anders hade i alla fall gjort vad han kunnat genom att ställa upp. Och 32

en trevlig kväll med arbetskompisarna

Palme_inlaga_tryck.indd 32

2010-08-16 10.28


han hade funnit sig i den påtvingade sekretessen. Det var ju så viktigt att det var hemligt, enligt polisen. ”Men så gick det inte lång tid innan det kom en kvällstidningslöpsedel om saken”, säger Anders till mig. Den 24 mars 1988 har både Aftonbladet och Expressen stort uppslagna artiklar om hypnosförhören. De innehåller detaljer om vad Anders berättat och intervjuuttalanden både från Ture Arvidsson själv och från olika källor inom polisen. Artiklarna bidrar förstås till att både hypnosexperten och Palmeutredarna får en del PR för sina respektive verksamheter. Men för Anders väcker det frågan om varför det var så viktigt att han teg när andra kunde prata som de ville. Åren går utan att mordet verkar komma närmare sin lösning. Men så den 14 december 1988 får Lisbeth Palme se en videofilm med tolv personer där hon pekar ut Christer Pettersson som sin makes mördare. Och snart är det Anders B:s tur att titta på filmsekvensen med de tolv. Men han reagerar inte över utseendet på någon av dem. Och alla dessa år efteråt, vad tror Anders i dag? ”Det kan ha varit Pettersson som jag såg på Sveavägen. Jag vet inte.” Som vi vet blev Christer Pettersson åtalad. Och Anders B var ett av de vittnen som hördes i både tingsrätten och hovrätten. Efter den friande domen mot Pettersson blir vittnena inbjudna på informationsträff i polishuset av rikskriminalens chef Tommy Lindström. Ett av syftena är att lugna dem som är oroliga – nu kan de ju möta den misstänkte gärningsmannen på stan i full frihet. Vad kommer att hända då? Lindström förklarar att inte ens de vittnen som pekat ut Christer Pettersson har någon anledning att bekymra sig för den saken, Pettersson är inte den sorten som går omkring och är hämndlysten. Och sedan? Efter rättegången sjunker Palmeutredningen så sakta undan för Anders. Andra saker i livet tar över. Men han blir förstås påmind ibland när fallet tas upp i tidningar eller TV. ”Eller som nu, när du tar kontakt med mig”, säger han.16 För Anders personligen är det alltså en erfarenhet som det skulle ha varit lättare att vara utan. Men nu hade han råkat befinna sig där, på plats intill själva händelsen. Och vi som funderar över lösningen på mordgåtan har förstås anledning att fråga oss: finns det någonting i det han observerade som kan hjälpa oss att komma närmare sanningen om vad som skedde? Det är ju det där med Anders minnesbild av att det var ett sällskap på tre personer som gick framför honom – hur mycket kan det ligga i det? Helt en trevlig kväll med arbetskompisarna

Palme_inlaga_tryck.indd 33

33

2010-08-16 10.28


klart är i alla fall att han beskrev saken på det sättet redan när han hördes av polisen i sitt hem under mordnatten. Så här står det i protokollet från det förhöret: ”På vägen upp mot Kungsgatan går det tre personer framför [Anders B] som ser ut att vara i sällskap med varandra. [Anders B] uppfattar personerna framför sig som att det var en man som gick närmast husen och som höll om en kvinna som gick i mitten samt en kvinna som gick längst ut mot gatan. De såg alla ut att vara i samma längd. [Anders B] omtalar att han är säker på att sällskapet hade gått framför honom i minst fem meter och såg ut att ha trevligt och småpratade med varandra. Plötsligt hörde [Anders B] två smällar som lät som ’påsksmällare’ ifrån sällskapet framför honom på ca 3 meters avstånd och ser då hur den person som går i mitten plötsligt segnar ner på gatan, samtidigt som kvinnan som går längst ut skriker något som [Anders B] uppfattade som utländskt språk. Mannen som sköt försvinner direkt in på Tunnelgatan i som [Anders B] uppfattade situationen lugn takt, ej panik­ artad och försvinner från [Anders B:s] åsyn.” 17 Här är Anders tämligen opåverkad av information från annat håll. Detta är hans spontana berättelse nästan direkt efter mordet, med reservation för att den är sammanfattad av polisen och inte hans egna exakta ord. I förhöret tre dagar senare får han – inte helt oväntat – ett antal frågor som har att göra med att han uppfattat de tre som ett ”sällskap” och att de pratade med varandra. Vid det laget har polisen hunnit skapa sig en bild av hur mordet gick till och det Anders sagt ryms inte i den bilden. I detta nyare protokoll står det: ”[Anders B] har ingen uppfattning om att dom gick och pratade med varandra, men å andra sidan säger han att så nära varandra som dessa 3 personer gick under den väg som dom gick fram så fann han det ganska naturligt att dom skulle prata med varandra”.18 Det är alltså ingen tvekan från Anders sida om att de tre gick tillsammans, tvärtom. Det är det som är utgångspunkten för att han uppfattat det som att de småpratat. Men han möter polisen halvvägs genom att säga att han inte vet om de faktiskt samtalade. Är det Anders som låtit sig påverkas av förhörsledaren eller är det en riktig och nödvändig korrigering av det första förhöret som han gör här? Det kan vi inte säkert veta. När Anders B hörs av polisen ett år senare är hans ursprungliga berättelse om hur de tre gått en bit i sällskap framför honom mer eller mindre borta. Eftersom även detta förhörsprotokoll är en sammanfattning och inte en bandutskrift är det omöjligt att avgöra hur mycket det beror på 34

en trevlig kväll med arbetskompisarna

Palme_inlaga_tryck.indd 34

2010-08-16 10.28


att Anders kan ha tagit intryck av det som blivit den etablerade bilden eller om det är polisen som skrivit ner hans berättelse på ett förenklat och oriktigt sätt. Här står i alla fall att Anders uppmärksammar ”tre personer i korsningen Sveavägen–Tunnelgatan”, att han uppfattar hur personen som befinner sig längst till vänster lyfter upp och sträcker upp sin högerarm och hur det smäller ögonblicket efteråt. Här är hela den gemensamma promenaden på ”minst fem meter” borta. Allt sker i ett och samma ögonblick.19 När Anders B hörs som vittne i Petterssonrättegången är det inte polisen som sammanfattar vad han säger. Rätten och allmänheten får ta del av hans egna ord. Och då är promenaden tillbaka – om än kortad. I hovrätten får Anders en fråga om saken av Lars Ekman, en av Petterssons advokater. Och då svarar han att de tre personerna går i bredd en sträcka som är ”max två meter”.20 Vi har ätit upp våra musslor. Jag frågar Anders om vad han tror i dag om de skillnaderna, var det minst fem meter eller högst två meter? Han vill inte så här långt i efterhand dra några slutsatser om vilken sträcka som kan vara den riktiga. Däremot är han ganska säker på en detalj: att det var alldeles före mordet som gärningsmannen sträckte ut armen mot Palme, precis som om han skulle lägga den på Palmes axel. Och Anders föreställer sig att det var i det ögonblicket han drog slutsatsen att personen i mitten måste vara en kvinna. Den rörelse som egentligen var ett led i förberedelsen för mordet hade han tolkat som ett förtroligt fysiskt närmande, just eftersom han redan innan hade föreställningen att de tre var ett sällskap. Och just att Anders hunnit uppfatta de tre som ett sällskap kontrasterar mot det åklagarna hävdade under Palmerättegången – alltså att mördaren stått dold bakom det avfasade hörnet på Skandiahuset, precis framme vid Tunnelgatan. I den versionen kliver gärningsmannen fram bakom makarna Palme precis när de passerat – och så skjuter han innan de hunnit upptäcka honom. Åklagarnas problem är att det inte finns ett enda vittne som säger att mördaren stod gömd på det sättet, det är bara ett antagande från deras sida. Men om åklagarna har fel: var befann sig då mördaren ögonblicken ­innan han sköt? Och exakt vad gjorde han? Frågan är svår att besvara ­eftersom det finns så lite information. I själva verket finns det bara några få vittnen som sett mördaren innan han skjuter. Men de som har sett honom – det gäller inte bara Anders – beskriver inte alls saken så som åklagarna tänkt sig det hela. Senare kommer vi till vad dessa andra vittnen berättat. Jag tar upp åklagarnas version med Anders. Han säger: ”Jag har visserlien trevlig kväll med arbetskompisarna

Palme_inlaga_tryck.indd 35

35

2010-08-16 10.28


gen väldigt svårt att bedöma det där med hur långt de tre gick tillsammans. Och det där med att de småpratade, det vet jag inte om jag tänkte innan mördaren sköt eller om det var något jag antog i efterhand. Men jag såg inte att mördaren klev ut mot makarna Palme, jag såg bara att de gick där, tre stycken”. ”När mördaren precis hade försvunnit, då tänkte jag så här: ’Det här är ett sällskap – och så skjuter en och går därifrån.’” Vi har hunnit avsluta med kaffe. Nu reser vi oss och går tillbaka i riktning mot tunnelbanan.21 Anders berättelse ger ett visst underlag för funderingar, inte minst i förhållande till bajonettdådet. Den fråga man knappast kan undgå att ställa sig är: var finns Christer Petterssons snabbt uppflammande och extrema aggressivitet i Anders berättelse? Den finns förstås inte alls. Och man hittar den inte, kan det väl tilläggas med en gång, i någon av vittnesberättelserna från mordplatsen. Aggressionen i Palmemordet ligger i att det sker, att gärningsmannen skjuter. Men själva faktumet att mördaren skjuter säger inte särskilt mycket om hans sinnestillstånd. Är det någonting som är påfallande så är det snarast att gärningsmannen är koncentrerad och samlad och inte verkar gå till överdrift i förhållande till det han uppenbarligen planerat att göra. Han skjuter ett skott mot Olof Palme och ett skott mot Lisbeth Palme, inte flera. Han avlägsnar sig ganska snabbt från platsen, men inte extremt snabbt. Han skriker ingenting, han tappar ingenting, han snubblar inte, han attackerar inte någon ytterligare person. Han tycks försåtligt välja ögonblicket för att agera, han verkar uträtta det han planerat och så försvinner han framgångsrikt. Anders berättelse är också intressant för att den till och med antyder en viss förtrolighet mellan gärningsman och offer. Det behöver givetvis inte vara rätt. Tvärtom bör man väl utgå från att Anders missuppfattat saken om man inte hittar annat stöd för en sådan slutsats. Vi återkommer till detta senare. Men Anders tolkning av förloppet är åtminstone ett tydligt tecken på att gärningsmannen inte närmade sig i besinningslöst raseri, utan lugnt och kallblodigt. De debattörer som bestämt sig för att det är Christer Pettersson som är Palmes mördare har förstås hunnit reflektera en del över mördarens beteende under de år som gått. Och inte helt överraskande har de därför känt sig manade att dra slutsatsen att Pettersson var just en sådan kontrollerad, kalkylerande och planerande person. 36

en trevlig kväll med arbetskompisarna

Palme_inlaga_tryck.indd 36

2010-08-16 10.28


Ingemar Krusell är före detta biträdande spaningschef i Palmeutredningen och författare till en bok om Palmemordet. Han anser att det är bevisat att Christer Pettersson är mördaren. I sin bok vänder sig Krusell mot hovrättens friande dom. Bland annat är han missnöjd med att hovrätten skrivit att det inte är känt att Christer Pettersson tidigare gjort sig skyldig till planlagda våldsbrott av Palmemordets typ. Krusell kommenterar detta med: ”Christer Pettersson dödade vid jultiden 1970 en annan människa utan att visa någon ånger över sin handling. Tvärtom är det omvittnat att han berättat om den, att han vridit om bajonetten och sett dödsångesten i offrets ögon. Såsom våldsgärningsman är han att beteckna som känslokall och oförvägen.” 22 Det här är lite glidande skrivet. Visst har det tydliga beröringspunkter med sanningen: Pettersson stal, rånade, hotade och bråkade lite grann till vardags. Han var helt enkelt ganska jobbig för sin omgivning. Ändå känns det inte rätt. Men var felet ligger är inte alldeles enkelt att sätta fingret på – ända tills man inser att det handlar om vad som saknas, nämligen Petterssons besinningslösa raseri som alltid fanns med i bilden när han tog till grovt våld. Före detta advokaten Pelle Svensson är en minst lika ivrig förespråkare som Krusell för tesen att Pettersson är Palmes mördare. Han har också skrivit en bok i ämnet och där formulerar han sig så här om Pettersson och bajonettdådet: ”Hans psykiska hårdhet och känslokyla dokumenteras av att han tidigare kallblodigt dödat en annan människa innan Palmemordet blev verklighet.” 23 Här är det lättare att se var det skaver. ”Kallblodigt”? Det är väl snarast motsatsen till vad som tycktes ha varit Petterssons största problem: oförut­ sebara vredesutbrott?

en trevlig kväll med arbetskompisarna

Palme_inlaga_tryck.indd 37

37

2010-08-16 10.28


9789155256036