Pojken
(1982) Det ligger en pojke och flyter i vattnet. Han ligger med ansiktet nedåt, som om han tittade ner mot sjöns botten. Han är naken och vit, hans tunna ben och armar ser ut som maskar mot det svarta vattnet. Det är grå moln ovanför, det sveper en vind emot oss, och vågor växer runt pojkens kropp. Men han rör sig inte. Med vinden kommer pappas röst, pappa kommer springande, han skriker: ”Nej, nej, ring ambulans! Nej, nej!” Han springer så fort att han tappar träskorna, ser han inte det? Märker inte pappa att han tappat träskorna? Nej, han springer vidare, han är röd i ansiktet nu, lika röd som sina solbrända underarmar. Han springer ut i vattnet, slänger sig i och simmar ut mot pojken. ”Kom vi går in”, säger Lotta. Hon tar tag i min hand, trycker ihop den så att det gör ont. Lottas hand är stark, den drar mig med över gräsmattan och uppför den nysnickrade och flisiga trätrappan. Däruppe ligger stugan, brun med blå fönsterluckor. Lotta trycker ihop min hand tills jag kvider, hennes ben går så fort, hennes bara fötter smäller mot träplankorna som om de inte brydde sig om att de fick flisor i sulorna. Jag vrider på huvudet för att se på pojken som ligger så stilla, men han ligger inte kvar. Pappa har fått tag i honom och simmar på rygg in mot land. Pojkens huvud slokar, det hänger visset, långt ner över ena axeln. Lotta har slutat att dra i min hand. Hon har släppt den. Vi står på översta trappsteget och ser ut mot sjön. Marcus står med de andra vid stranden. Carina står med händerna för munnen. Mattias täcker sina 5
axmacher_nackrosbarnen_220060.indd
5
09-03-06
14.04.58