Carl-Henning Wijkmark Dressinen
Carl-Henning Wijkmark
DRE S S I NEN Roman
e n moder n klas si ker
Modernista STOCKHOLM
Till Marianne
Förord It was a human face – or at least it was far more human than any monkey’s that I have ever seen. Sir Arthur Conan Doyle, The Lost World
U n d e r 1912 gick Sir Arthur Conan Doyles roman The Lost World som följetong i Strand Magazine. Den berättar hur en vetenskaplig expedition på en isolerad högplatå djupt inne i Sydamerikas djungler finner ett stycke bevarad urtid, med livs levande dinosaurier och apmänniskor. Samtidigt som Doyles följetong vecka efter vecka fängslade brittiska läsare grävdes en mystisk skalle fram i Piltdown i södra England av ett par amatörarkeologer. Det var ett sensationellt fynd: den felande länken mellan apa och människa, med mänsklig skallform och aplik käke. Verkligheten tycktes bekräfta fiktionen. Ända sedan Charles Darwin 1859 gett ut sin Om arternas uppkomst hade idén om den felande länken grasserat. Det måste ju, tänkte man, någonstans finnas ett fysiskt bevis för språnget från apa till människa. Om ett mellanled mellan våra schimpansliknande förfäder och Homo Sapiens någon gång vandrat på vår jord måste det finnas ben och andra rester att gräva upp – liksom man redan v
grävt fram mammutar, neanderthalare, Troja, Pompeji och mycket annat; detta var den heroiska arkeologins storhetstid. I Piltdown hade man äntligen hittat det slutgiltiga bevis som dittills saknats. En av de mest entusiastiska marknadsförarna av Piltdownmänniskan var jesuiten Teilhard de Chardin, en framstående arkeolog och antropolog som, trogen de jesuitiska traditionerna, inte alls vek undan för frågan om människans ursprung. Tvärtom bejakade han de vetenskapliga bevisen för evolutionen, och såg denna som ännu ett exempel på Guds outgrundliga vishet. Berättaren i Dressinen är hans ordensbroder och en av hans många entusiastiska lärjungar. Carl-Henning Wijkmark, som i sin skönlitterära debut med Jägarna på Karinhall stack termometern rakt in i nazismens blekfeta arschel, träffar med sin följande roman än en gång mitt i prick i sitt litterära diagnostiserande av Aftonlandets patologi. Piltdownfyndet kom som kulmen på en lång utveckling, där kontroverserna kring Darwins teorier bara är en aspekt. Under decennierna före första världskriget stod Europa på höjden av sin makt: dess imperier omfattade i princip hela världen, den tekniska och vetenskapliga utvecklingen hade tillsammans med den industriella revolutionen tagit väldiga språng och drömmar om ett nytt välstånd spreds – men också drömmar om en ny nivå i den mänskliga utvecklingen. Följer man linjen från Darwin via Nietzsche är det logiskt att komma fram till slutsatvi
sen att liksom människan en gång lämnat apstadiet bakom sig, kommer hon en dag att lämna också det mänskliga stadiet och träda in i övermänniskans tillvaro. Dessa drömmar närdes av ensamma svärmare och hedervärda statsmän såväl som protonazistiska rasbiologer och kommunistoider som väntade den Nya Människans födelse genom den Stora Revolutionen. Drömmar som nu, efter att hundratals miljoner människor förgäves offrats för deras förverkligande, framstår i all sin religiöst färgade naivitets torftiga nakenhet. Dressinen inleds nästan idylliskt: de järnvägsbyggande kolonisatörerna i belgiska Kongo 1914 arbetar i sitt anletes svett. Visst finns det motsättningar mellan flamländare och valloner, och de svarta arbetarna hålls åtskilda från européerna, men på det hela taget löper allt på i stilla vardaglig lunk. Denna iscensättning är omöjlig att tänka sig utan bakgrunden från Joseph Conrads helvetesvision i Mörkrets hjärta. Vid en konferens i Berlin 1885 gjordes kung Leopold av Belgien till herre över Kongo. Han lovade att stoppa slaveriet och skydda de inföddas rättigheter, men i verkligheten betraktade han landet som sin privata egendom: ett väldigt gods. De infödda förslavades, jagades och stympades på ett sätt som bäst sammanfattas av de berömda orden mot slutet av Mörkrets hjärta: »The horror! The horror!« Efter en framgångsrik kampanj, där förutom Joseph Conrad både Mark Twain och Arthur Conan Doyle deltog, tvingades kung Leopold 1908 att lämna landet. Då vii
Dressinen utspelar sig är alltså det värsta redan över, men minnet av det lever ännu kvar. Berättaren är en vetenskapligt sinnad jesuit på några och trettio, utskickad att sköta mannarnas andliga vård i djungeln. Plikttroget lyssnar han till deras bikt, firar mässa och delar ut nattvard, men han har inte ens kvar den trons ömma livsnerv som tvivlet kan utgöra: han upprätthåller bara de yttre formerna för att det är hans arbete och hans jesuitiska plikt att göra så. Han vill dock tro, och när en dag tre mycket märkliga, människoliknande apor dyker upp inne i rallarlägret erbjuds han äntligen möjligheten till en förnyad tro, om än icke i kyrkans mening. De svarta är vidskepligt rädda, vallonerna milt överlägsna medan flamländarna genast blir apornas vänner och till och med gör dem till sina arbetskamrater. Det är den unge jesuiten som upptäcker dem, men deras förste mänsklige vän blir ingenjör Dittel, konstruktören av den makalösa segeldressinen: en pumpdressin, »stor som en avskalad godsvagn«. Aporna, människoaporna eller halvmänniskorna, de förmänskligade aporna eller de förapade människorna, dessa halvvarelser visar sig helt fascinerade av dressinen. Under ingenjör Dittels ledning pumpar de den med nollställd koncentration fram och tillbaka genom djungeln – medan prästen hänfört, längtansfullt betraktar dem, övertygad om att de ska kunna uppenbara för honom hur människan en gång i tidens gryning tog steget från apa till människa. viii
Denna ensamma dressin, seglad av en förlupen jesuit och tre människoliknande apor över Atlanten, från djungeln i belgiska Kongo till Brasiliens djungel, med en mellanlandning på Napoleons fängelseö S:ta Helena – där aporna klär ut sig i gamla uniformer och spelar upp en stumfilmsryckig charad som parodierar civilisationens yttre former i all sin storslagna bräcklighet – samtidigt som the war to end all wars bryter ut långt uppe i norr. Vad finns att tillägga? Romanens bilder, både enskildheterna och den övergripande allegoriska strukturen, är så anslående att det knappt går att kommentera dem utan att bara fruktlöst dubblera dem. Idealet för Wijkmark är att, liksom Graham Greene i sina bästa stunder, skriva underhållande och medryckande utan att ge avkall på den litterära och idémässiga halten. I Dressinen får han in en fullträff i alla bemärkelser: som tidsbild, historisk kommentar, filosofiskt resonemang kring civilisation och barbari, kultur och natur, är den rik, mångbottnad och baserad på en både djup och omfattande bildning. Samtidigt är det en av de kvickaste och mest spännande av svenska romaner. Välförtjänt ledde den också till ett internationellt genombrott: den översattes snabbt till flera språk, blev kultbok bland franska studenter och Wijkmark – som talar flytande franska sedan ungdomens studieår i Paris – blev den förste nordiske författaren att ägnas ett eget avsnitt av Bernard Pivots på 1980-talet mycket inflytelserika litterära tv-program Apostrophes. ix
Carl-Henning Wijkmark rör sig i sina romaner undantagslöst runt 1900-talets stora historiska händelser: första och andra världskriget, Algerietkrisen och mordförsöket på de Gaulle, Berlinmurens fall, den svenska neutralitetens mentalitetshistoria och finländska krigserfarenheter speglas i individuella erfarenheter. Den personliga maktlösheten och det personliga ansvaret inför världshändelserna framställs i hans verk som ett ständigt lika aktuellt mänskligt dilemma. Men det djupare existentiella spår som löper genom alla hans böcker, från och med Dressinen, är gjentagelsens problematik. Är det möjligt att »ta om«? Att göra omstart? Gå tillbaka? Ställa till rätta? Problemet är ursprungligen Kierkegaards. I Gjentagelsen, från 1843, beskriver han hur han en tid grubblat över om gjentagelsen alls är möjlig, och vilken betydelse den i så fall har. Vinner eller förlorar något på att tas om? Så kommer han att tänka på att han kan resa till Berlin, där han redan varit en gång, för att själv erfara vad gjentagelsen innebär. Kierkegaard går så långt som att skriva att medan de gamla grekerna lärde att all kunskap är hågkomst, så kommer den nya filosofin att lära att livet är en gjentagelse. Hos Wijkmark är temat mest uttalat i den kongenialt betitlade Dacapo. Huvudpersonen i den är en fotograf som vid tiden för Berlinmurens fall ägnar sig åt att dokumentera europeiska gravmonument till praktverket Nekropa. Men han vill också försöka sig på en kierkegaardsk gjenx
tagelse av sitt eget liv, medan historien obönhörligt rullar vidare. I Du som ej finns är det sonen till den stupade soldaten från det finska fortsättningskriget som återvänder i sin faders spår för ett slags ställföreträdande gjentagelse. Medan det i den senaste romanen, Den svarta väggen, är en utvandrad svensk som efter många års exil återvänder till sitt havererade fosterland av år 2009 för ett försök till både personlig och historisk gjentagelse. Wijkmark betraktar nog gjentagelsen som en praktisk omöjlighet, och den misslyckas också för hans romangestalter – fast försöket är nödvändigt, och i den förtätat kammarspelsaktiga Du som ej finns leder det åtminstone till ett slags personlig försoning med historien. I Dressinen är det personliga helt skjutet i bakgrunden och den historiska, rentav naturhistoriska gjentagelsen är allt. Jesuiten på flotten iakttar sina apor: deras döda entusiasm inför det mekaniska pumpandet, deras tystnad som han, teologiskadad som han är, uppfattar som ett medvetet tigande. Alltmer uppgivet väntar han på att det skall ske ett genombrott: att gnistan skall tändas, att de skall öppna munnarna, säga sina första ord och så, inför hans ögon, förvandlas, ta steget fullt ut och transsubstantieras till människor. Han sätter dem i arbete. Han lägger fram pråliga uniformer åt dem. Disciplinerar dem. Lär dem bordsskick. Inordnar dem i sina planer. Men vad vill de själva? Har de alls några artikulerade tankar i sina apmänniskoskallar? xi
Några drömmar? Driver de med honom? Vad vill de egentligen? Förstår de vart de har kommit? Vet de vart de är på väg? Varför säger de inget? Smider de planer i tysthet? Den unge förlupne jesuiten hoppas att hans gjentagelse av steget ur djungeln till civilisationen skall låta honom få uppleva förvandlingen från apa till människa, natur till kultur. En stor del av spänningen i romanen kommer sig av att den utspelas så att säga mitt i steget, på tröskeln – ovanför avgrunden. Wijkmark är ingen rousseauansk svärmare som tror på något gott naturtillstånd – tvärtom ligger nog hans sympatier snarare hos de personer som lyckas upprätthålla ett minimum av civilisation i vildmarken-världen. Den tragiska insikten är här att civilisationen och kulturen inför domen är så tunn, ligger så ytligt och att människoflocken så snabbt och gärna tenderar att regrediera: »Kulturfernissan har runnit av dem. Än sen då, säger ni kanske. Men det som tittar fram är inte det sunda virket, den naturliga fina människan som vi drömde om. Utan – ingenting! Kollaps! Ett tomrum bara.« Imperier faller, bokbål brinner, världskrig rasar, lönnmord, dekadens, rovdrift, fysisk och psykisk misshandel – permanent katastroftillstånd alldeles runt knuten. Men motmedlet är inte att själv handlöst kasta sig ner i avgrunden. Det enda vi har att skyla oss med mot barbariet är personligt ansvar, arbetsmoral, lust i studierna och långsamt, ihärdigt framhärdande i författandet, som xii
också är ett fortlöpande, envist arbete på kulturens och civilisationens, på Penelopes väv. 1953 avslöjades Piltdownfyndet som en bluff. Vetenskapen kunde nu med sina förfinade mätmetoder, efter fyrtio år, bevisa att det hela varit en förfalskning: någon, antingen av amatörarkeologerna eller rentav den uppburne jesuitpatern Teilhard de Chardin själv, hade kombinerat en visserligen gammal, ca 50.000 år, mänsklig skalle med käkbenet från en orangutang. Skallen och käken hade behandlats med järnoxid för att se lika gamla ut, och orangutangtänderna slipats ner för att verka mera mänskliga. Skandalen var ett faktum. Piltdownmänniskan var ett bedrägeri, en ren fiktion. Historien måste än en gång skrivas om. Den felande länken återstår ännu att finna, den enklaste frågan att besvara: Vad är det egentligen som gör oss mänskliga? – TOR BJÖR N ELENSK Y –
dr essinen
i
1. D e t var jag som först upptäckte dem. Det var en kväll i slutet av april. Som jag brukade om kvällarna satt jag på trappan till mitt lilla hus och tittade ut i det varma mörkret. Bredvid mig satt den unge baningenjören. Dittel hette han, Jean Dittel. Jag pekade på de glimmande hålen i urskogens svarta kuliss, ögonen som reflekterade eldarna på den öppna platsen nedanför oss där rallarna satt och drack och pratade. De vita förmännen och hantverkarna vid sina två eldar, för flamländarna och vallonerna kunde inte sitta vid samma, och de svarta arbetarna vid sin. »Där!« sa jag och pekade. »Och där!« »Det måste vara apor«, sa Dittel. »De sitter uppe i träden.« Tre par ögon som betraktade oss uppmärksamt. Jag bad honom att inte säga något till de andra. Säkert skulle någon av de vita känna sig tillräckligt kaxig av öl eller vin för att ge sig ut och locka på dem och skrämma bort dem. Eller få för sig att bössorna skulle fram. Kväll efter kväll satt vi där och såg de där ögonparen i olika grupperingar. För varje gång tyckte vi att de kom närmare marken. Men djärva eller närgångna var de inte, inte på länge än. De hade den visserligen smala flodfåran 19
som en vallgrav framför sig, och blev rösterna kring eldarna för högljudda kunde de försvinna för en stund. Men de kom alltid tillbaka. Det var alltså 1914 det här hände, i Kongo, sex sju mil från kusten. Det var en bibana som byggdes, för timmertransporter. Arbetsstyrkan var väl ett femtiotal man. Jag var lite över trettio år och ganska färsk som präst i Afrika. Min uppgift var att leva bland dessa män, finnas till hands för dem, ta emot deras bikt, lyssna på dem när de var sjuka eller längtade hem, hålla gudstjänster om söndagarna. Det betraktades som en framskjuten postering, nästan farlig, och därmed som ett hedersamt uppdrag. Det var åtminstone vad man försökte inbilla mig; jag hade större anledning att tro att det var en förvisning. Hur som helst, enligt mina förmäns uppfattning borde dessa järnvägsbyggare vara ungefär som sjömän, förhärdade på ett barnsligt sätt eller på väg att bli det, hotade till sin själ av vildmarkens nedbrytande och på ett oklart sätt frestande inverkan. Det var inte så farligt med det, tyckte jag. De kom ganska snällt till mina gudstjänster, särskilt flamländarna, och deras bikter var rörande enkla och rättframma, påminde om dem man får höra från rekryter. Djungeln hade ingen inverkan på deras själar, vare sig frestande eller nedbrytande. (Däremot skulle de ha behövt en läkare, men det ansågs överflödigt så nära kusten.) De levde helt i arbetet och framför allt i kamratskapet. Lite onani och bordellbe20
sök biktade de förstås ibland, som de blivit lärda. Men det var kyrkans fixa idé, inte deras. Det naturliga är inte skamligt, vart tog den satsen vägen? Jag önskade ofta på den tiden, och önskar fortfarande, att kyrkan kunde intressera sig lite mer för det själsliga, särskilt ute på missionsfältet. Men jag har förvisso aldrig varit den rätte att ge kyrkan några råd. Och med åren har jag blivit helt defrockerad, som man sa förr i världen. Men det är om aporna jag ska berätta. Först några ord om min vän Dittel. Eller snarare om dressinen, för det var tack vare den som aporna övervann sin skygghet och lät sig introduceras i vårt läger. Dittel var med rätta mycket stolt över sin dressin. Det var ingen vanlig liten dressin för banbevakning eller inspektion, som sparkades eller trampades fram som en cykel eller drevs med dragstång av en enda man. Nej, det var en mäktig pjäs, stor som en avskalad godsvagn, en så kalllad pumpdressin. För sitt framförande krävde den minst en man i varje ända av en lång, kraftig stång av trä. Stången var på mitten fästad vid en axel, och när den pumpades upp och ner sattes vagnshjulen i rörelse via kugghjul och kedjor. Frikoppling saknades, så i utförslöpor där besättningen inte längre kunde hänga med i stångens tempo eller hejda den med handkraft var det bara att krypa undan för de våldsamma klubbslagen, kasta sig på bromsspaken och hoppas på det bästa. Så småningom bedarrade farten om bromsen var som den skulle. Olyckor hade förekom21
mit, dock aldrig under Dittels befäl; ovana banbiträden hade klubbats ihjäl av stången eller låtit dressinen »skena« och i panik hoppat av och massakrerats mot banvallen. Ett fordon av detta slag kallades transport- eller arbetsdressin, och man kunde frakta betydande mängder personal och byggmaterial på den. Krävdes det ännu mera kunde en mindre tralla tas på släp. En kran att lyfta syllar med kunde också monteras på, men det ansågs onödigt här eftersom arbetskraften var så billig. Utifrån den befintliga konstruktionen, som lär ha varit vanlig vid järnvägsbyggen på den tiden, hade nu Dittel under sina år i Afrika utvecklat vissa förbättringar av sin egen uppfinning. Ingen av dem avsåg att förbättra säkerheten, men det säger nog mer om tiden än om mannen, som var mån om sitt folk och omtyckt av alla, också av de svarta arbetarna. Det senare var något mycket ovanligt för en vit arbetsledare. Till att börja med hade min vän med egna händer förstärkt däcket med ett extra trälager och byggt en befälshytt likt en kajuta längst bak, där också redskap förvarades; det var det första blygsamma steget mot den personliga skapelse som senare skulle få hedersnamnet La Dittel. Nästa steg var att ta upp en lucka på ett par meters bredd i vagnsgolvet en bit framför kajutan, så att man kunde stå bekvämt därinne och granska banan medan man for fram över den, i stället för att som tidigare sitta eller ligga längst fram, med dåliga möjligheter att hålla i sig och i farlig när22
het av pumpstången. Luckan gick på gångjärn och kunde öppnas och stängas som en källarlucka. »Fint inramade som operationssår«, hörde jag honom säga vid en demonstration, »ser jag banans sjuka ställen avteckna sig därnere. Med hjälp av luckans graderade kanter kan jag snabbt och säkert kontrollera spårvidd, bultavstånd och syllavstånd. Och måste jag göra ett ingrepp ger mig kanterna en hävstångseffekt.« Luckan var en succé. Bolaget uttryckte sitt höga gillande och höjde till och med hans lön. Uppmuntrad av framgången gick han oförtrutet vidare. Nästa innovation var »knivskovlarna«: vassa liar som vid behov sattes fast nära hjulens periferi och sköt ut en halvmeter åt sidorna. Vid hög fart mejade de mycket effektivt ner den vegetation av sly och lianer som med otrolig snabbhet och växtkraft återerövrade den smala fria zon rallarlagen med så stor möda röjde upp. Idén med roterande knivar trodde han var ny, och jag hade inte hjärta att tala om för honom att romarna hade prövat samma sak på sina stridsvagnar, där avsikten förstås var att köra in i fiendens infanteri och kapa så många ben som möjligt. Och romarna måste ha haft samma tekniska problem som Dittel: risken att fastna om farten var för låg eller fiendens ben eller benskenor kom för tätt. Till en början kunde han bara använda knivarna när det bar ordentligt utför, men snart nog kom han på en utmärkt lösning med breda knivar i böjligt stål som vek sig för tjocka grenar. Dessa kapades sen för hand. 23
Men problemet med vagnens ojämna hastighet lämnade honom ingen ro. Och en dag kom han hem med ivriga barnaögon från ett besök vid kusten och utvecklade en häpnadsväckande idé: segeldressinen. Detta ansågs först extravagant och man var rädd att det skulle dra löje över bolaget. Men Dittel lät sig inte hejdas. Han offrade en veckas fritid och med hjälp av sin svarte assistent, en ovanligt duglig och intelligent ung man, monterade han helt enkelt upp mast och bom strax framför kajutan, och på dem ett rostrött segel som han beställt i stan. Sen väntade han på gynnsam vind och bjöd så in ett par av chefsingenjörerna till en provtur. Tyvärr kunde jag inte följa med på jungfruturen, men vinden var tydligen den rätta och han lyckades visa seglets förmåga att snabbt få upp farten vid starten och på de något så när öppna raksträckorna, där dressinen nu kom upp i en hastighet som pumpmanskapet inte kunde åstadkomma eller ens följa med i. Som en torped kastade den sig in i djungeln! Som ett urskogens clipperskepp plöjde den vegetationens gröna böljor! Så uttryckte man sig på den tiden. Ingenjörerna bjöds på champagne ombord och var hänförda. Deras förtjusning över upplevelsen var både teknisk och så att säga romantisk. Att förena dessa två synpunkter var förkrigstidens stora dröm, som också oftare blev uppfylld då än vad som senare varit möjligt; på tiotalet skulle det ske, mänsklighetens genombrott till upplysning och välstånd och herravälde över jordens rikedomar. Dittel 24
fick en gratifikation och hyllades av bolaget med en middag i stan, från vilken han återkom rödögd och lycklig med en stor bronsskulptur i famnen – en lillasyster till Frihetsgudinnan som det föreföll, men tydligen symboliserande bolaget och dess civilisatoriska gärning. Han ställde för övrigt upp statyetten i sin kajuta ovanför den smala britsen han lyckats klämma in där, »för långfärder« som han sa. Detta var alltså den seglande dressinen, Jean Dittels gåva till den järnvägsbyggande mänskligheten. Därmed har jag också beskrivit en viktig sida av mannen: han gick upp i sitt yrke som ett barn i sin lek. Men var leken rationell? Jag tror inte det; inte som han bedrev den. La Dittel var ett konstverk i sig själv, ett självporträtt av en man som i grunden var likgiltig för de praktiska syften den till äventyrs kunde fylla på sin glada färd. Han var en stolt, naiv upptäckare och övervinnare av den vilda naturen, ett barn som petar i en trasig klocka i tron att han lagar den. En annan sida av honom var hans moraliska karaktär, som helt var en mogen mans. Jag ska återkomma till den. Allt i tur och ordning. La Dittel är en huvudperson i min historia, Dittel själv var bara dess första offer.
2. I k a n s k e en veckas tid fortsatte vår ögonkontakt på avstånd med de tre aporna – om det nu var apor och om man kunde kalla det kontakt från deras synpunkt. Det var alltid vid tiotiden på kvällen de dök upp, alltid på ungefär samma ställe, och det hände aldrig att de drog sig tillbaka innan vi gick och la oss. Vi inbillade oss förstås inte att det var oss de kom för att titta på, det var självklart för oss att det var eldarna och aktiviteten kring dem som lockade de nyfikna men försiktiga djuren till vår station. Vi bevarade vår hemlighet men började misströsta om att vi skulle få veta mer om varelserna bakom ögonen innan någon av mannarna fick syn på dem och förstörde alltsammans. Men så en eftermiddag kom Dittel upp till mig och berättade att han sett tre apor från sin dressin nån kilometer inåt djungeln. »Du stannade väl?« frågade jag och försökte låta lika lagom intresserad som han. »Jodå. De stod på marken en bit från banvallen och tittade på dressinen. Alla tre. Nära varandra, som du och jag står nu.« »Och det är apor?« »Jo. Nog är det apor. Men –« 26
»Vadå?« »Nja, jag vet inte. Det är en sort som är ny för mig. Men jag vet inte så mycket om apor. Jag kan skilja på gorilla och schimpans, men inte mycket mer.« Han såg konfunderad ut. Det var ovanligt att man fick dra ur honom upplysningar. »Men stora apor var det i alla fall?« »O ja.« Han samlade sig till lite större utförlighet. »Mitt emellan schimpans och gorilla kanske. Vad ska jag säga: som en tolvårs pojke. De stod inte upp så mycket.« »Men lite i alla fall. När stod de upp?« »Jag minns inte riktigt. Just när vi kom tror jag. När de inte rörde på sig. När de skulle titta ordentligt på oss. Och det gjorde de verkligen ett par gånger.« »Hur såg de ut annars?« »Nån riktig närbild fick jag ju inte. De höll sig på avstånd hela tiden, man såg att de var beredda att sticka i väg när som helst. Men de var rätt ljusa i pälsen, med nakna fläckar.« »Och ansiktena?« Nu hade jag svårt att behärska min iver. »Tja, apansikten. Mest åt gorillahållet skulle jag säga. Men rätt ljusa där också. Inte så läderartade.« Jag hade ju gärna frågat mera men hejdade mig. Framför allt var jag nyfiken på hur de svarta hade reagerat, de vet mycket mer om apor än vi. Men det viktiga nu var att jag själv fick se dem. Helst hade jag bett att få åka med ut 27
på dressinen ögonblickligen. Fast jag ville inte verka för angelägen. Bäst att runda av med ett skämt. »Du kan väl ta med dem hem nästa gång ni ser dem. Bjuda på en åktur. Apor tycker ju om sånt.« Apor är ju lättroade var jag nära att säga, men ändrade mig i tid. Han instämde mycket torrt i mitt skratt. »Javisst.« »Vi bjuder dem på middag«, spädde jag på utan att låtsas om hans motstånd. Men den här gången skrattade han inte alls. Hans skämtlynne var borta den dagen. Under de följande dagarna hade jag ingen kontakt med Dittel och hans arbetslag. De kunde tillbringa upp till en vecka ute på banan; de röjde vegetation, byggde banvall, skyfflade sand till spårbädden. Arbetet forcerades alltid de sista veckorna före de stora regnen, som brukade sätta in under april och göra slut på arbetssäsongen. Man hade proviant med sig, Dittel sov i sin kajuta, arbetarna i tält eller under bar himmel. Själv satt jag kvar i min stuga på den nästan avfolkade stationen och hade egentligen ingenting att göra. I början hade jag i ungdomligt nit följt med rallarna ut på arbetsplatserna, men jag märkte snart att det irriterade dem att ha en präst i närheten när de arbetade. Deras liv var strängt uppdelat, och religionen hörde till fritiden. På så sätt fick jag gott om tid över till mina biologiska studier, som ärligt talat intresserade mig mer än själavår28
den. Jag ska kanske säga några ord om bakgrunden till det, den var nog ganska tidstypisk. Lärostriderna gick höga inom kyrkan de åren. Renan och protestanterna hade uppfunnit bibelkritiken och den liberala teologin, och våra »modernister« som de kallades följde efter. Genesis skulle skrivas om, det var klappat och klart. Jag gick på jesuitseminarium i Louvain, och de flesta av mina lärare var förstås emot det där nya. Men jag tog intryck av modernisterna och blev intresserad av att spåra ursprunget till deras teser. Och jag kom snart fram till vad som nu är en självklarhet, att det var förra seklets evolutionism och särskilt Darwins upptäckter som låg bakom alltsammans. Fast jag förenklar nu, egentligen gick jag den motsatta vägen och försökte finna ut de konsekvenser som de nya teologiska idéerna måste få. Det kunde inte gärna bli annat än en ny uppfattning om människan, om hennes plats i skapelsen. Och möjligheter till ytterligare utveckling. Eftersom det nu fanns en utvecklingslinje tillbaka från människan till de övriga däggdjuren, och via dem till allt organiskt liv på jorden, hur och när hade övergångarna ägt rum? Och kunde man mot den bakgrunden fortfarande påstå att skapelsen var avslutad med människan, eller rättare med just den nuvarande människan? Det var mina grundfrågor, och jag sökte med iver och lidelse svaren hos Mendel och de Vries och Le Roy, och också i Teilhard de Chardins privata föreläsningar som jag fick tillfälle att höra när jag gick på Institut Catholique i Paris. 29