9789188171528

Bookmark Förlag www.bookmarkforlag.se BAMBI © 2016 Mons Kallentoft & Markus Lutteman Bookmark Förlag, Stockholm 2016 Svensk utgåva enligt avtal med Nordin Agency Omslag: Hummingbirds Omslagsbild: Shutterstock Författarfoto: Eva Lindblad/1001bild.se Tryckt och inbunden av: ScandBook AB, Falun 2016 978-91-88171-52-8

Prolog Torsdagen den 8 september

Universum är i uppror. Allt stormar, allt vrålar. Vinden i hans öron, motorcykeln, döden som försöker hugga honom i vaderna.

Världen är som en vägg mot Zacks kropp, tät och varm i den mörka natten. Som om den försöker stoppa honom, sänka hans fart och hindra honom från att fly.

Höga, suddiga trädstammar på båda sidor om den smala skogsvägen, insekter som smäller mot visiret.

Zack kastar en blick i backspegeln. Ser inte ljusen bakom sig längre. Kanske har han lyckats skaka av sig bilen trots allt.

Hastighetsmätaren visar på etthundrafyrtiofem kilometer i timmen.

Etthundrafemtio, etthundrasextio.

Han skulle vilja dra på ännu mer, men vägen är för kurvig, asfalten för hal av nattens fukt. Han har redan varit nära att sladda in i skogen två gånger, nära att krossas mot ett träd som de små djuren mot hans visir.

Terrängen öppnar sig på vänster sida. Ljus från några villor flimrar förbi.

Han ser sig om igen. Inga strålkastarsken där bakom.

Han saktar ner till etthundratio. Kör på säkerhet.

Bara mörk skog omkring honom igen, full av oroliga gudar.

Fyra strålkastarljus glider upp över krönet framför honom, en väldig timmerbil. Den bländande ljusmattan fyller vägbanan.

9

Han saktar ner ännu mer. Blundar med ena ögat för att behålla mörkerseendet.

Lastbilen passerar och Zack kryper ihop för att minska träffytan för den efterföljande kastvinden.

Allting tystare nu.

Han hör sina snabba andetag. Försöker lugna ner dem. Drar luften djupare ner i lungorna.

Så lyses trädstammarna upp på båda sidor om honom. Skogen fylls av långa skuggor.

Han tittar bakåt. Ser bilens strålkastare närma sig.

Helvete.

Han drar på igen. Den rödsvarta Suzuki Hayabusans motor tjuter och vinden rycker och sliter i hans tröja.

Det borde vara jag som jagar, tänker han. Inte tvärtom. Aldrig har jag haft större skäl att jaga än nu.

Något viner förbi alldeles intill hjälmen. Sedan hör han knallen.

Någon i bilen skjuter mot honom.

Fler vinanden, fler smällar.

Vägen slingrar sig upp och ner genom terrängen. Ett nytt brant krön. Han gasar på i uppförsbacken. Har ingen aning om vad som finns på andra sidan, måste chansa.

Motorcykeln lättar från marken och varvtalsmätaren slår i botten när hjulen spinner i tomma luften.

Brant nerförsbacke nu. Sedan en tvär kurva åt höger. Zack går ner djupt. Känner knät snudda asfalten.

Ljuset från bilens strålkastare allt starkare.

Ny kurva. Åt andra hållet. Ännu tvärare.

Helvete.

Zack försöker gira kraftigt åt höger. Få ner farten. Han kommer ut i vägrenen. Gruset sprutar om hjulen och en lågt hängande gren smäller till hjälmen. Hans huvud kastas bakåt, men han lyckas hålla sig kvar på motorcykeln.

Trädstammarna är alldeles för nära nu.

Han greppar handtagen med alla krafter, styr vänster, men gruset rullar undan. Framhjulet skär ner i den lösa marken.

10

Jag dör nu.

Träd överallt.

Det går för fort. Något smäller till i framhjulet. Han sitter inte i sadeln längre. Vräks genom luften.

Allt går långsamt nu. Han ser sina armar som fäktar i luften, känner den täta doften av barrskog och förruttnelse. Ser marken komma närmare.

Han rullar ihop sig till en boll. Drar in hakan mot bröstet.

Axlarna tar den första smällen. Han rullar, tänker att det är bra, rullar flera varv. Slår i något stort och mjukt.

Allt blir tyst.

Han ligger på rygg. Högt där uppe tornar trädkronor upp sig, tycks luta sig över honom i den mörka natten. Vilja sluka honom levande.

Han försöker röra sig. Högerarmen sitter fast, har fastnat i en rotvälta. Han drar loss armen och böjer den försiktigt. Smärtan är intensiv, men inget är brutet.

En dörr smäller igen alldeles i närheten.

Han tittar upp mot vägen och ser strålkastarljuset från en bil som har stannat vid vägkanten. Ser konturen av en människa bryta ljusstrålen och ställa sig och titta ner i skogen.

Omöjligt att säga om det är en man eller en kvinna.

Personen står stilla. Huvudet höjt, som ett vädrande djur.

En ficklampa tänds.

Lyser in bland träden.

Mot honom.

Rakt mot honom.

Hans hand söker sig till höften, trevar efter Sig Sauern. Men den är inlåst på polishuset.

Kommer kulan som dödar mig nu?

Varje cell i hans kropp protesterar.

Jag ska inte dö, får inte dö.

Zack kastar sig över rotvältan och landar hårt på stammen på andra sidan. Iskalla spikar drivs in i axeln. Något är sönder.

Han hör en smäll och känner hur jord och rötter regnar ner över honom.

11

Han reser sig, springer. Krockar nästan med ett träd.

Han ser inget i den jävla hjälmen.

Han drar i hakremmen samtidigt som han springer. Sliter av sig hjälmen, kastar den åt sidan.

Ett nytt skott avlossas. Viner förbi hans högra axel.

Han viker av åt andra hållet. Håller upp armarna för att skydda sig mot granarnas torra grenar.

Han tar sig snabbt bort från ficklampans sken. Mörkret äntligen på hans sida.

Han snubblar, blir hängande över något.

Vassa sylar tränger in i hans mage.

Taggtråd.

Han reser sig upp, försöker trassla sig loss. Lyckas få loss tröjan, men sitter fast i jeansen också.

En rad till med taggtråd längre ner, som i en gammal kohage.

Han kryper mellan dem. Fastnar i den nedre på nytt. Sparkar och vrider och det rasslar alldeles för högt i staketet när han äntligen kommer loss.

Han anar något i ögonvrån och tittar upp.

Den som jagar honom står bara tio meter bort.

Det är omöjligt, tänker han.

Jag sprang så fort.

Armen höjs igen.

Armen med pistolen.

Zack kryper baklänges.

Människan kommer närmare. Stannar vid taggtråden.

Zack fortsätter bakåt men musklerna lyder knappt.

Den som vill döda honom backar två steg och hoppar med lätthet över staketet.

Hur gick det till?

Några snabba kliv, och sedan är den utsträckta pistolarmen bara ett par meter från hans ansikte.

Ficklampan tänds på nytt, riktas rakt i hans ögon. Lyser upp honom som en måltavla i ett rum av mörker.

Ingen kan missa från det avståndet.

Det är slut nu.

12

Zack böjer huvudet.

Blundar.

Det är inte mer än rätt, tänker han.

Jag förtjänar inte bättre.

1 Fredagen den 24 juni, midsommar afton (DRYGT Två månader tidigare )

Ett varsamt eftermiddagsljus faller in genom de höga fönstren och tycks sväva över salongens handknutna persiska matta innan det vandrar vidare över den hundraåriga parketten och klättrar upp över väggarnas guldmålade paneler och den ornamenterade kakelugnen.

Olympia Karlsson står framför den stora väggspegeln och rättar till den ljusgrå pagefrisyren med sina långsmala fingrar.

Hon tycker bättre om spegeln nu, efter raseriutbrottet i vintras, då skärvorna föll som vassa snöflingor över golvet.

Hantverkaren ville byta ut glaset, men Olympia insisterade på att det skulle lagas.

Skönhet kan fördjupas av erfarenhetens ärr.

Hantverkaren gjorde ett bra jobb, sprickorna är näst intill omärkliga. Men de gör ändå något med hennes bild. Ger hennes skarpa drag en flyktighet och lockar fram ett stråk av längtan som hon vet finns inom henne, men som hon aldrig visar utåt.

Vad längtar jag efter? undrar hon ibland, men finner inget svar bortom banaliteter som värme och närhet, rentav kärlek, illusionernas illusion. Hon hatar vad den gjort med henne, vad den får henne att göra. Bättre att låtsas att den inte finns.

Hon backar ett steg, ställer sig i profil och kontrollerar så att den svarta dräktjackan faller som den ska över ryggen. Rättar till kjolen, drar upp sina svarta strumpbyxor och skymtar de 14

röda sulorna på pumpsen från Christian Louboutin i spegelns nederkant.

Hon går till skrivbordet och ser på de åtta skärmarna som hänger i två rader på väggen ovanför den gustavianska taburetten.

Reuters, Bloomberg, aktiekurser, olika internationella nyhetskanaler. På cnn rullar vinjetten ”Breaking news” till skakiga livebilder på en amerikansk helikopter som har störtat i Syrien. bbc visar ett inslag om en rysk affärsman som har hittats mördad i London och på en tredje skärm står Donald Trump i södra Texas och hytter demonstrativt med näven mot Mexiko.

Olympia tittar på honom och ler överseende.

Behovet av uppmärksamhet får aldrig gå före affärer.

Imperier kommer och går, men pengarna består.

Hon för in ena handen under skrivbordet, lossar en spärr och drar fram en betydligt tunnare bordsskiva som ligger dold under den första och som fälls ut framför den på tunna stålarmar.

Skivan är klädd med grå filt och nästan helt täckt av fotografier och utklippta tidningsartiklar. På samtliga bilder och i alla artiklar förekommer Stockholmspolisens tjugoåttaårige kriminalinspektör Zack Herry.

Olympia låter blicken löpa över artiklarna och fotografierna.

En helsida från Aftonbladet med rubriken ”Här räddas pojken från Lejonmannen” under en stor bild av Zack med en skadad pojke i famnen. Ett pressfoto på Zack i uniform. En smygtagen bild på Zack och hans grannflicka Ester Nilsson, fotad genom fönstret på ett café. En grynig bild på Zack hand i hand med sin flickvän, pr-konsulten Mera Leosson. En artikel från april i år om att Zack och hans kollega Deniz Akin har gripit Sveriges mest efterspanade värdetransportrånare, och så två halvsuddiga bilder på Zack där han dansar på en svartklubb med en mörkhårig skönhet.

Olympia hör den tunga ekdörren öppnas och skjuter snabbt in bordsskivan.

Hennes son Peter kommer in i arbetsrummet. Trettio år gammal, men ser ut som fyrtio. Minst. De tunna axlarna sluttar som 15

på en flaskhals under den oknäppta bruna kavajen, och den instoppade skjortans ljusblå tyg spänner över den väl synliga putmagen.

Hans ansikte skulle ha kunnat ramas in av vackra lockar, om han bara slutat klippa sig i sin korta, intetsägande frisyr en gång i veckan.

Hon vet att han är betagen av sin stylist, en bröstförstorad nolla på en salong i Sturegallerian. Kanske är han kär i henne?

Om han nu är förmögen att hysa några passionerade känslor över huvud taget. ”Hej, mamma”, säger han.

Till och med rösten är svag och osäker. Saknar pondus och är undflyende, precis som hans haka.

Det är bara i de blå ögonen det finns kraft.

Hon gör en gest åt Peter att sätta sig i den mörkröda skinnsoffan vid ett av fönstren.

Han slänger sig ner bland kuddarna och tar genast fram sin telefon.

Inte för att se till affärerna, tänker Olympia, utan för att titta på bilder på kompisars festande eller spela spel.

Leka.

Hur mycket tid lägger han egentligen på sådant varje dag?

Dörren öppnas igen, betydligt tystare denna gång, och en ung kvinna med långa, smala ben och svepande hår mörkt som svart safir kommer in.

Hon är klädd i slitna jeans och en urtvättad, vit t-shirt.

Omålade naglar, bara fötter. ”God morgon, Olympia”, säger hon.

Alltid Olympia. Aldrig mamma.

Och Olympia tycker om det, distansen det markerar, att Hebe har egna idéer om sitt liv, till skillnad från sin bror. Det gör allting så mycket intressantare.

Särskilt nu, när hon tänker dra in henne i ett avancerat spel.

Olympia ler mot Hebe. Betraktar sin dotters ansikte, dragen som tycks vara skapade av en gud på sitt allra mest generösa humör. Som om naturen tagit det bästa från mig, tänker hon, 16

och det bästa från Hebes far, och format det till en helhet som blivit något större än summan av delarna.

Vissa saker kan inte ens jag styra. Även om vi gör intressanta framsteg i mitt genmodifieringsföretag. ”God morgon, Hebe”, svarar hon.

Hebe hälsar på Peter, ger honom en kram och sätter sig bredvid honom i soffan.

Olympia sätter sig mitt emot dem, i en gustaviansk fåtölj med mjukt böjda ben, och låter blicken vandra ut genom fönstret till de tre bronsskulpturerna modellerade efter Michelangelos David som framträder mot Stora Värtans glittrande vatten längre bort. Sedan ser hon på sina barn igen.

Ger dem varsin olivgrön mapp. ”Vi tar ett kort möte i dag”, säger hon. ”Det är ändå midsommarafton. Peter, i din mapp finns allt du behöver veta för att slutföra rapporten som ska presenteras inför det planerade uppköpet i Spanien, inklusive företagets ännu icke officiella siffror för det senaste kvartalet. Se till att jag har en pdf-version av rapporten i min inkorg senast på måndag klockan ett.”

Peter nickar, öppnar mappen och bläddrar bland dokumenten. ”Hebe, resan till Indien närmar sig. Jag vill att du etablerar kontakt med de båda personerna vars profiler jag har sammanställt i mappen. De sitter redo för ett trepartssamtal via Skype klockan elva.”

Olympia gör en paus. Ser spelplanen framför sig. Känner sig trygg med sina drag. ”Och sätt på dig en vit blus. Knäpp den högt i halsen.” ”Visst.” ”Det var allt. Skicka mig en kort lägesrapport på mejlen innan ni loggar ut.”

Peter och Hebe reser sig och går mot dörren. ”Och Peter”, ropar Olympia efter honom.

Hennes son vänder sig om. Blicken är ängslig, som om han anar vad som ska komma. ”Ja?” 17

”Se till att få rapporten korrekturläst den här gången.”

Hon hinner se hur rodnaden stiger på hans kinder innan han vänder sig om och stänger dörren efter sig och sin syster.

Det var pinsamt att behöva läsa den felstavade engelskan i hans förra rapport. Tänk om den skulle ha skickats till japanerna eller tyskarna, de förlorar all respekt för en om man slarvar med detaljerna.

Olympia drar ut den dolda bordsskivan igen.

Lyfter upp ett av fotografierna på Zack och den vackra, mörkhåriga kvinnan som är hennes dotter. De står tätt intill varandra på dansgolvet, Zacks ena lår inkilat mellan Hebes, hans händer runt hennes midja.

Hon fattar tag om fotografiet med båda händerna, som för att riva det mitt itu, slita isär dem från varandra.

Men hon ångrar sig, lägger ner fotografiet på bordsskivan igen.

Lutar sig över det.

Stryker över fotografiet med fingrarna, som solen över panelerna bakom henne.

2

Om han lutade sig en aning framåt skulle Zack se Nybrovikens guldskälvande vatten och hur den nedåtgående solen skapar svetslågor i fönstren i de svankande gamla husen på Skeppsbron.

Men han lutar sig tillbaka i teakstolen i stället. Ser bort mot köket i Meras nyinköpta våning på Skeppargatan, där hon lägger upp sillarna och Västerbottensosten på fat.

Midsommarafton.

Bara de två på hennes terrass.

Precis som han vill ha det.

Kvällen, som långsamt övergår i natt, är ljummen och han tar en klunk av mineralvattnet. Vill inte dricka något starkt nu, när han äntligen lyckats hålla sig drogfri en längre tid. Vill spara sina krafter, tänker ge sig ut och springa i Hammarbybacken i morgon bitti.

Meras ögon är svarta i motljuset, håret som fint siden mot hennes bara axlar.

Han har släppt in henne i sitt inre under våren.

Vågat göra det.

Tillåtit sig att vila i hur mycket hon betyder för honom.

Det är en följd av hans kamp mot missbruket, den hårda strid han utkämpat under senvintern.

Han kämpade i tysthet och ensamhet, ville inte att Mera skulle veta hur långt ner han sjunkit. Men hon märkte att han snabbt började må bättre, att han blev mer närvarande.

Fram till dess hade deras förhållande lika gärna kunnat 19

upplösas som stärkas, men nu har de båda på allvar gått in för att ge det en riktig chans.

Det är inget de har pratat om. Det är bara tydligt att de båda känner så. De har dragit ner på övertiden, gjort saker tillsammans som de inte gjort på länge.

Mera ställer ner en bricka på bordet framför honom. Öl och snaps till henne.

Hon kysser honom lätt på pannan innan hon försvinner in igen, hennes vita bomullsklänning rör sig från sida till sida, som gripen av en vind. ”Glad midsommar”, viskar han efter henne, och så ser han paketet på brickan. Litet, med guldpapper och ett silverband knutet i en rosett.

Isa Nehf och Madelene Dahlén sitter på en kal klippa alldeles intill vattenbrynet och tittar ut över skärgårdens rofyllda vatten.

Nästan omärkliga vågor smeker berghällen strax nedanför deras fötter, tunna, rosa molnslöjor speglas i den mörka ytan. ”Kan du fatta det”, säger Isa samtidigt som hon letar efter cigarettpaketet i den rosa handväskan från Michael Kors. ”Klockan är elva och det är fortfarande ljust ute. Varför kan det inte vara så här jämt?”

En prästkrage hänger ut från blomsterkransen i hennes ljusa hår. Madelene petar försiktigt in den, rättar till sin egen krans och kryper intill henne. Virar filten tätare om dem, ser till att den täcker sommarklänningarnas bara axlar. ”Ska du ha en?”

Isa sträcker fram cigarettpaketet mot Madelene så att det nästan nuddar hennes utsläppta, röda hår. ”Ja, tack.”

Isa tänder bådas cigaretter och de röker under tystnad. Kollar sina Instagramflöden. Madelene visar en film på Snapchat som en gemensam bekant har skickat från sitt midsommarfirande på familjens herrgård i Södermanland. ”Det ser rätt stiff ut”, säger Isa. ”Men hon verkar glad ändå.

Allt är väl bättre än Lundsberg, antar jag.” ”Jag skulle inte vilja vara någon annanstans än här”, säger 20

Madelene och sträcker sig efter flaskan med champagne som står bredvid henne.

Hon tar en klunk och tittar på etiketten. Bollinger. ”Internatskola”, säger hon. ”Man förstår att de blir så uttråkade där uppe i skogen att de bränner varandra med strykjärn.”

De skrattar. ”Något sådant skulle aldrig vi göra”, säger Madelene. ”Aldrig”, säger Isa, och så skrattar de igen, tänder varsin cigarett till.

Isa rättar till kransen i sitt hår och vänder sig om när hon hör killarna komma gående.

Theo Stranddahl går i täten. Han bär en silverbricka framför sig. Hugo Löfwencrantz följer tätt bakom, med en flaska i ena handen och några höga glas i den andra.

Isa vet att Theo har stulit champagnen ur sin pappas vinkällare. Det finns tusentals flaskor där, så gubben kommer aldrig att märka något.

Hon gillar det med Theo, att han skiter i vad andra tycker och gör som han vill. Han vågar saker på riktigt, även sådant som är långt över gränsen, som får andra att fega ur.

Theo ställer ner brickan med sex små dessertskålar i glaserad keramik.

Han tar två av skålarna och ger dem till Isa och Madelene. ”Lite fett”, säger han. ”Till era magra arslen och som grund för spriten.” ”Vad är det?” frågar Madelene. ”Pannacotta med svenska hallon.” ”Svenska hallon, redan?” säger Isa och fimpar. ”De påstod i alla fall det på Östermalmshallen”, svarar Theo.

Hugo börjar vrida upp ståltråden på den nya champagneflaskan. ”Ät och var tysta”, säger han. ”Se upp så du inte får korken i ögat”, säger Madelene. ”Småpojkar brukar få det.” ”Du får be pappa om hjälp”, säger Isa. ”Men då snor han väl champagnen.” ”Det var faktiskt pappa som köpte sillen vi åt i kväll. Han är 21

inte så opålitlig som Dagens Industri påstår. Och han låter oss låna båten.”

Hugo knycklar ihop flaskans ståltråd, kastar den i vattnet och tittar bort mot den långa motoryachten vars slimmade skrov avspeglas i den mörka vattenytan.

Zack dricker det sista av sitt mineralvatten, lägger ena armen över terrassens varma gjutjärnsräcke och lutar sig tillbaka i stolen.

Njuter av lugnet här uppe bland taken.

Sillen är uppäten, kvällen lite svalare nu, och Mera ler, säger: ”Är du inte nyfiken på vad som finns i paketet?”

Han har inte kommenterat det under hela måltiden, och Mera har inte heller sagt något förrän nu.

Nere från gatan hörs knallskott, några kids smäller smällare, och vid kajen skrålas snapsvisor på en båt. ”Vad är det i det?” undrar han. Försöker att inte tänka på vad det kan vara. ”Du får väl öppna det.”

Hon ser nervös ut.

Zack tar upp paketet, det väger inte mycket, och han ser på Mera, hur hon trummar med fingrarna på bordet. Så brukar hon aldrig göra, så varför gör hon det nu?

Han anar svaret.

Vet inte vad han ska känna.

Först vill han fly, men sedan vill han sitta kvar. Våga njuta av det som händer.

Hennes ögon är förväntansfulla nu. ”Öppna det”, säger hon. ”Du har väntat länge nog nu.” ”Var är Ebba och Axel?” frågar Isa och stoppar en sista sked pannacotta i munnen.

Theo och Hugo tittar på varandra.

Theo håller champagnekorken i ett fast grepp och börjar försiktigt snurra flaskan med den andra handen. Kvällens tredje. ”Jag vet inte”, säger Theo. ”Sköter sitt, antar jag.” ”Minsann”, säger Madelene med ett leende och höjer sina målade ögonbryn.

22

Korken åker upp med ett sugande ljud. Theo häller upp fyra glas, delar ut varsitt till Hugo och Madelene och slår sig sedan ner bredvid Isa och räcker fram ett glas till henne. ”Pappa bjuder.”

Isa tar hans hand och trycker den lite för hårt. ”Har du med dig något mer än bara bubbel?” frågar hon och han svarar: ”Vad tror du om mig egentligen?”

Zack lossar rosetten på paketet och förbannar sig själv.

Det var inte så här det skulle vara. Det borde ha varit han som kom med ett sådant paket.

Det här hade varit det perfekta tillfället att gå ner på knä inför Mera.

Han lossar en flik av det guldfärgade papperet. Skulle vilja lägga tillbaka paketet på brickan, låta innehållet vara dolt en stund till, men inser att han måste öppna det. ”Är det vad jag tror att det är?” ”Vad tror du då?”

Mera ler, och han vill sträcka sig fram och smeka hennes kind, men i stället fumlar han med papperet, sliter av det med alltför häftiga rörelser och han känner sig otymplig, ovärdig och Mera ser det, säger: ”Det är okej. Alla kan inte ha sömmerskehänder”, och sedan fnittrar hon nervöst.

Guldpapperet har fallit till terrassgolvet.

En fyrkantig ask ligger i hans hand.

Han är redo.

De är redo.

Jag älskar henne, tänker han.

Jag älskar dig, Mera Leosson.

Så lyfter han långsamt på askens lock.

På den lilla ön dricker, skrattar och dansar de under en junihimmel som tvingar undan nattens mörker innan det ens har fått fäste.

Champagneglas står utspridda på klipphällarna. Ölflaskor, vinglas. Utspilld pannacotta.

23

En tjock skärbräda med flera nästan orörda ostar och tre sorters kex står på ett hopfällbart bord. Plastknivar har fallit ur en förpackning och ligger under bordet.

Theo dansar barfota med uppkavlade skjortärmar under rosa molnslöjor.

Vi ska alltid leva så här, tänker han. Leva i nuet, suga i oss varje droppe som livet har att erbjuda. Fuck it, tänker han.

Ingen jävel ska säga åt mig vad som är rätt eller fel.

Och naturligtvis har han något att erbjuda sina vänner denna natt.

Han dansar sig bort mot båten och klättrar ombord. Öppnar ytterfacket på sin väska och plockar upp ett litet metalletui som han stoppar i sin ena byxficka.

På vägen tillbaka ser han Axel Hultqvist bakom några vindpinade enbuskar en bit bort från de andra. Han har kört ner halva armen i sina vita jeans och kliar sig på låret. ”Vad gör du?” frågar Theo.

Axel tittar på honom och flinar. ”Det var pissmyror i gräset där jag och Ebba låg och … och kollade på blommor.” ”Jag hoppas på att få göra samma sak med Isa senare.” ”Hoppas inte på för mycket.” ”Jag hoppas på det här.”

Han håller upp etuiet. ”Garanterad utdelning.”

Axel ler, och de kryssar sig fram mellan glasen på klipporna och ser hur Isa går fram till högtalaren och bläddrar fram en ny låt i telefonens spellista. Basgången från Robyns Indestructible fyller luften, det är ren och skär nostalgi och kompisarna börjar dansa igen. Sjunger med i varje rad. Hands up in the air like we don’t care. Madelene hivar sin slokande blomsterkrans i vattnet och kastar med sitt långa hår och hennes tunna sommarklänning fladdrar i den ljusa natten.

Theo tar upp ett glas från marken, fyller det med vin från en halvdrucken flaska och öppnar etuiet. Åtta rosa tabletter inuti.

Han delar ut en till var och en av dem. De ler mot honom, vet 24

att det alltid är bra grejer han har med sig. Han låter dem skölja ner tabletterna med champagne. Tar en själv. Ställer sig sedan och bara tittar på sina vänner.

Fuck it.

Det är så här det ska vara. Låt allt bara hända.

Zack lyfter locket försiktigt, förstår till fullo vad det är som händer i detta ögonblick.

Mera sträcker fram handen över bordet, och himlen över Östermalm är djupblå nu.

Han frigör sin ena hand. Flätar in sina fingrar i hennes.

En bred, silverglänsande ring ligger i asken, den glimmar som om den fångar upp sommarnattens svaga ljus, och Mera trycker hans hand hårt. ”Jag vill bilda familj med dig, Zack.”

Han tittar först på henne och sedan på ringen, och det känns som om det tar honom en evighet att koppla samman hennes ord med föremålet i asken.

Helan går hörs nerifrån vattnet.

Vill hon gifta sig med mig?

Vill hon att jag ska bli far till hennes barn?

Jag som inte ens vet vem jag är.

Han tittar ner på deras hopflätade fingrar.

Ser på Mera.

Jag är inte min historia, tänker han.

Jag kan skapa mitt eget liv.

Jag kan bli en bra make, en bra pappa.

Vill bli det.

Han sträcker fram sin andra hand och tar upp ringen ur asken. Den är tung. Kraftfull.

Vitt guld, tänker han. Mera skulle aldrig nöja sig med silver.

Han släpper hennes hand, krånglar på sig ringen, och den sitter där som för alltid.

Mera öppnar sin mun för att säga något, men ångrar sig, drar honom till sig över bordet och kysser honom.

25

Musiken tränger igenom allt nu. Får benen att röra sig fortare, hetsigare. Hugo är nere på knä, skakar sin överkropp upp och ner, åt höger och vänster. Isa har armarna i luften, tårar rinner nerför hennes kinder. Madelene hoppar runt barfota, välter ett glas, trampar på skärvorna. Känner inget, dansar vidare och Ebba Langer följer med i de rytmiska rörelserna.

Theo står kvar i mitten. Ser på sina armar och inser att han kan styra världen med dem. Han höjer dem framför sig och ljudvolymen stiger. Sänker dem sedan långsamt, ända ner mot marken, tills det är alldeles tyst. Tills han bara hör deras andetag, känner deras lust, hur den är ett osynligt moln som sveper sig runt dem.

Han kan andas deras lust.

Lusten till blodet.

Zack och Mera sitter tätt intill varandra, ser ut på den långsamt ljusnande midsommarnattshimlen. En stor, mjuk kashmirpläd värmer deras kroppar.

De säger ingenting, och Zack känner ringen på sitt finger, hur den trycker och skaver men ändå känns så rätt. Med fingertopparna följer han ringens kurva över Meras finger.

Precis likadan som hans, och han sluter ögonen, andas, och tänker: Jag kommer att komma till ro nu.

Allt kommer att bli bra.

För alltid.

Madelene tar Isa i handen. Sätter sig mitt emot henne på klippan. Lindar den stora fleecefilten om hennes axlar. ”Titta på blodet”, säger hon mjukt och drar med fingret längs sin fotsula, upp längs vaden. En lång, röd rand bildas på hennes hud. ”Det måste blöda, förstår du. Det ska vara så.”

Isa nickar. Viskar fram ett ja.

Slickar i sig blodet från Madelenes fot. Rör sig upp mot hennes ansikte, kysser henne sedan, biter i hennes läpp tills den 26

spricker, och Hugos utdragna vrål stör dem inte. För hans värld är inte deras värld.

Theo tittar på Hugo som har plockat upp en av plastknivarna och börjat såga i sin hals. Han ler åt sin vän, känner värmen i bröstet. Vill skrika: Jag älskar dig för evigt!

Men i stället tar han upp en plastkniv åt sig själv och räcker sedan förpackningen till Axel. ”De är bra mot pissmyror”, säger han.

Axel kramar Theo, kysser honom på munnen, låter sin tunga möta hans och börjar sedan fumla med spännet till bältet i jeansen.

Han tar av sig skorna och ställer dem åt sidan, sätter sig sedan tungt ner och försöker lugnt och metodiskt köra in kniven i sitt lår.

Theo funderar på om han ska hjälpa sin vän. Men mörkret är över dem nu, det faller som ett dånande vattenfall och sköljer bort allt annat.

Det är bara fel allting. Han inser det nu, i ett sista ögonblick av klarhet. De måste bort, allihop. Bort från alla dessa onda varelser.

Havet glöder runt dem.

Berget skakar.

Han ser på sina händer, svarta, stinkande. Det är inte hans händer. Någon annan har tagit över hans kropp.

Han måste döda inkräktaren. Förgöra honom innan det är för sent. Innan kärleken smutsas ner.

Han lyfter sin haka mot den brinnande himlen och kör in kniven med full kraft i sin hals.

På en kal klippa strax ovanför vattenbrynet några meter därifrån sitter Madelene tätt intill Isa och vickar på den stora glasskärvan som har fastnat i hennes fot.

Långsamt drar hon ut den.

Slickar i sig av blodet.

Smeker Isa över kinden och tar sedan ett fast grepp om hennes haka. ”För att kunna se på riktigt måste vi befria oss från de falska 27

intryck våra bedrägliga sinnen kan ge oss”, säger Madelene mjukt.

Varsamt för hon sedan in glasskärvan i Isas högra öga.

Isa sitter alldeles stilla och låter det ske. Så tacksam för att hon har en vän som Madelene.

Snart är det hennes tur att hjälpa sin bästa vän att se.

BAMBI DÖDAR DIG EFTER EN MIDSOMMARFEST i skärgården ligger döda kroppar spridda över blodiga klipphällar. Det ser ut som att tonåringarna har begått kollektivt självmord, men kan det verkligen stämma?

Kriminalinspektör Zack Herry har äntligen fått ordning på sitt trasiga liv, och förlovat sig med sin flickvän.

Men utredningen tar honom snabbt djupt ner i människans värsta mörker och Zacks värld rasar åter samman. Kan han komma upp till ytan innan fler människor måste dö?

Jakten på sanningen har blivit personlig.

TREDJE DELEN I HERKULESSERIEN bygger fritt på myten om hinden med de gyllene hornen. Det blir storslaget rått när grekisk myt blandas med den hårda verkligheten i Stockholms undre värld.

Lika fartfyllt spännande som i Zack och Leon, lika obehagligt skrämmande. Herkulesserien är en internationell fullträff och såld till över tjugo länder.

ISBN 978-91-88171-52-8

www.bookmarkforlag.se

9 789188 171528