9789127116498 by Smakprov Media AB

Birgitta Kimber, leg psykoterapeut, speciallärare, familjeterapeut och doktorand vid Karolinska Institutet, och Virginia Molgaard, doktor vid Iowa State University, har i många år arbetat med att utveckla metoder för social och emotionell träning.

ISBN 978-91-27-11649-8

BIRGITTA KIMBER Älskade förbannade tonåring

Älskade förbannade tonåring utgår från en rad vardagssituationer som de flesta tonårsföräldrar kan känna igen. Tonåringen talar inte längre med dig, hjälper inte till hemma, bråkar med syskon, vill mest vara med sina vänner. Därtill kommer oro för skolresultat, grupptryck och missbruk. Föräldrarollen ställer dig många gånger inför svåra prov. Här får du hjälp av en rad konkreta verktyg som visar hur du kan lotsa din tonåring i olika situationer. Boken tar också upp betydelsen av dina egna känslor, erfarenheter och behov. Om du förstår dina egna reaktioner i samspel med tonåringen kan du lättare hantera vardagens stora och små kriser.

VIRGINIA MOLGAARD

Alla vet att de tidiga åren i livet är avgörande för ett barns ut veckling, värderingar och beteende. Men faktum är att tonårsperioden är lika betydelsefull. Forskningen har visat att tonåringars hjärnor fortfarande växer och utvecklas, och att tonårstiden är en viktig grund för personlighetens utveckling och livet som ansvarstagande vuxen. Och trots att du många gånger får höra motsatsen har du som förälder faktiskt betydelse, du spelar en viktig roll i din tonårings liv.

BIRGITTA KIMBER VIRGINIA MOLGAARD

Älskade förbannade tonåring

Så får du kontakt med din tonåring Forskning och föräldraverktyg

Innehåll 1. Inledning: Som förälder kan du göra skillnad . . . . . . . . . . . 7 2. »Jag önskar jag begrep vad som rör sig i deras huvuden!« . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 18 3. »Han lyssnar inte på något jag säger« . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 45 4. »Om han bara tyckte bättre om skolan« . . . . . . . . . . . . . . . . . 62 5. »Hur kan jag veta vad hon gör på nätet?« . . . . . . . . . . . . . . . . 92 6. »Jag kan inte få honom att hjälpa till hemma« . . . . . . . . . . . 104 7. »Varför kan du inte komma överens med din syster?« . . 113 8. »Han vill vara med sina kompisar hela tiden« . . . . . . . . . . . 122 9. »Jag önskar att han var mer ansvarstagande« . . . . . . . . . . . . 134 10. »Hur ska vi kunna prata om sånt …?« . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 149 11. »Han kämpar emot allt jag säger« . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 159 12. »Jag är orolig för vad han håller på med« . . . . . . . . . . . . . . . . 172 13. »Jag har också ett liv!« . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 188 14. »Jag älskar dig och det kommer jag alltid att göra« . . . . . 203 15. »Hur går vi vidare?« . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 219

Bilaga 1. Steg för att hantera grupptryck . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 225 Bilaga 2. Jagbudskap . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 226 Bilaga 3. Att hålla reda på sin tonåring . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 227 Bilaga 4. Att vara uppmärksam på sig själv . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 228 Förslag till studieplan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 229 Referenser och lästips . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 232 Om författarna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 236

Inledning: Som förälder kan du göra skillnad När dagens föräldrar ser tillbaka på sin egen ungdomstid, kommer de ihåg en helt annan värld än den som tonåringar i dag upplever. Vad som då förväntades av mödrar, fäder och ton åringar var tydligt uttalat. Detta gjorde att livet var mycket mer förutsägbart och tydligt utstakat än det är i dag. Att veta vad som förväntas av en och veta vad man själv kan förvänta sig ska hända, skapar trygghet. Bristen på tydliga förväntningar kan skapa otrygghet och osäkerhet. Samtidigt med denna förändring omges vi i dag av en kultur som ger tonåringar en mycket starkare men också mer sårbar position. Medierna vänder sig numera direkt till tonåringar eftersom dessa är goda konsumenter, de har mer pengar att spendera än vad deras föräldrar hade när de var unga. Eftersom tonåringar är viktiga konsumenter ges de en bild av sig själva som säger att de är mer vuxna än vad de faktiskt är. 7

Nuförtiden är det också ofta så att hela familjens planering rör sig kring barnens och tonåringarnas aktiviteter utanför skolan. De flesta familjers liv i dag är oerhört barn- och tonårscentrerat. Men även om dagens tonåringar lever under stor press från medier och förändrade familjemönster, måste också deras föräldrar kämpa med hur de ska handskas med ungdomar som är helt annorlunda än de själva en gång var. Låt oss lyssna på två mammor:

»Jag skulle aldrig ha sagt så till min mamma« Sara: Vet du, Jeanette, Sofia sa så hemska och oförskämda saker till mig för några dagar sen. Jeanette: Jag vet precis vad du menar. När jag var tonåring kanske jag hade tänkt såna saker, men jag skulle inte ens ha vågat drömma om att säga dem högt. Sara: Varför är det så annorlunda nu? Jeanette: Om man tänker efter så är hela världen annorlunda nu. När man tänker på vad ungarna ser på TV, både såpor och reklam, där man ser ungdomar som beter sig som om de bestämmer och vet allt. Sara: Jo, om man ser det på det sättet så kanske det inte är ungarnas eget fel att de uppför sig som de gör. Jeanette: Nä, kanske är det så, men det är ganska svårt som förälder att handskas med tonåringar som uppför sig så annorlunda mot hur vi gjorde när vi var unga. 8

Sara: Jag kommer ihåg att jag alltid försökte hitta sätt att anpassa mig – världen cirkulerade inte runt mig eller oss som var tonåringar. Vi kanske själva tyckte att vi var universums mittpunkt, men vi fick tydliga budskap om att det inte var så. Jeanette: Där tycker jag att du slog huvudet på spiken. Att vara förälder är ju en av livets största gåvor. För många föräldrar är samtidigt barnens tonårsperiod en av de svåraste ut maningar de ställs inför. Men vad du i dag ser hos din tonåring är faktiskt inte »slutprodukten«. Tonåringen har precis börjat sin resa av växande och mognad till att bli den ansvarstagande vuxna människa hon eller han en dag kommer att vara. Har du inte redan tidigare fostrat en tonåring, vet du kanske inte att mycket av den frustration och den oro du känner just nu kommer att blekna i takt med att din tonåring mognar. Ytterligare något du kanske inte är medveten om är att den här perioden ger dig en möjlighet att fördjupa er relation. Tillsammans banar ni väg för en varm, kärleksfull vänskap som varar livet ut. Den här boken har kommit till för att hjälpa föräldrar att hitta sätt att klara av svårigheter med att ha barn i tonåren. Boken visar olika sätt att lotsa en tonåring i en rad problemsituationer. Den visar hur du som förälder kan skydda din tonåring och hur ni tillsammans kan bygga upp en positiv relation. Det är vår övertygelse att alla föräldrar och tonåringar har styrkor och positiva egenskaper – och om ni bygger på dessa främjar det alla. 9

Det finns i dag många böcker som riktar sig till spädbarnsoch småbarnsföräldrar, men inte så många avsedda för just tonårsföräldrar. De flesta av de böcker som finns i ämnet fokuserar på hur man ska vara en bra förälder och undviker ofta de känslor, de problem och den oro som föräldrarna själva har i relationen till sin tonåring. Även om fokus i den här boken ligger på hur du kan vägleda och stödja din tonåring tar varje kapitel också upp dina egna känslor och erfarenheter. Boken visar hur du kan ta hand om dina egna behov. Många av de problem som tonårsföräldrar upplever handlar ju om att de enbart fokuserar på tonåringen – hans eller hennes känslor, beteende och attityd. Vår bok kommer att påminna dig om att oavsett vilket problemet eller situationen än är, behöver du som förälder lära känna dina egna känslor och reaktioner. Vi kommer att gång efter gång be dig stanna upp, lugna ner dig och vara i dig själv en stund – in nan du reagerar på din tonåring. Alla vet att de tidiga åren är avgörande för ett barns utveckling, värderingar och beteende. Vad alla inte är lika medvetna om är att tonårsperioden är lika viktig ur utvecklingshänseende. Många föräldrar tror att så fort deras barn har blivit tonåringar finns det inte så mycket de kan göra för att påverka dem, eller för att kunna fortsätta att ha en bra kontakt med dem. Tonåringars behov av större självständighet kan få föräldrar att känna att de inte är viktiga längre. Tonåringars »livsviktiga« relationer till vänner, inklusive pojk- och flickvänner, kan få föräldrarna att tro att det inte längre finns någon möjlighet att hitta 10

gemensam tid tillsammans. Eftersom tonåringar också har egna tankar och ofta mycket bestämda åsikter, kan man som förälder tro att det inte längre är möjligt att påverka dem. Det här är bara några få av de förändringar som föräldrar kan tycka är svåra att hantera. Men den ömsesidiga relationen förändras, samma sak gäller de sätt du som förälder kan påverka tonåringen. Även förutsättningarna för att fortsätta att ha en bra kontakt förändras. Och hur du relaterar till din tonåring har en avgörande betydelse för hans eller hennes fortsatta utveckling. Vi ska titta lite närmare på de förändringar hos tonåringarna som påverkar en bibehållen bra kontakt och se vad du kan göra för att kunna lotsa dem på bästa sätt. Det är just dessa förändringar som ofta hindrar för äldrar från att fortsätta att ha en betydelsefull roll i sina tonåringars liv.

»Nu har vi gjort vårt …« Eva: Jag har hört talas om en kurs de har på skolan för föräldrar och tonåringar och vi funderar på att ta med oss Per. Monica: Jaså, tror du verkligen att det kan vara något för er? Jag tycker att nu när de är tonåringar så har vi gjort vårt. De är ute, är tillsammans med kompisar och gör sina egna saker. De lyssnar inte på oss längre. Eva: Jo, jag vet att det är annorlunda nu när de är tonåringar. Min syster jobbar som kurator på en skola och hon säger att ungdomarna kommer till ett vägskäl under tonåren. 11

De fattar egna viktiga beslut om olika saker – som om skolan är viktig eller inte, vilka vänner de ska ha och också om droger och alkohol. Men hon säger också att föräldrar kan göra stor skillnad under tiden ungarna går igenom tonårsperioden. Monica: Säger du det, det trodde jag inte. Jag trodde att ungarnas värderingar var färdiga och att det inte var någon idé att försöka påverka dem. Vi kan i alla fall inte välja vänner åt dem! Eva: Vet du, det var faktiskt en annan sak min syster sa. Förr trodde man att det bara var tonåringarnas kompisar som betydde något för hur de väljer. Nu vet man att hurdan relation ungdomarna har med sina föräldrar har en av görande betydelse för vilka vänner de väljer. Om man har ett konstant krig därhemma är det troligare att de hittar andra som kan ge dem en känsla av tillhörighet – och då kanske de väljer vänner som vi helst skulle vilja att de inte valde. Monica: Jo, men jag vet bara inte hur vi ska kunna komma överens. Antingen ignorerar Louise mig eller så svarar hon emot och jag står bara inte ut med det … Eva: Jag förstår precis vad du menar: många tonåringar är så. Det är just därför vi vill gå på den där kursen så vi kan lära oss hur vi ska kunna fortsätta att ha en bra kontakt med Per. Monica: Berätta för mig vad du får reda på. Jag skulle verk ligen vilja att det var bättre mellan mig och Louise. 12

Eftersom du läser den här boken håller du nog redan delvis med Eva. Som förälder kan du alltså göra skillnad – helt enkelt genom att fungera tillsammans med din tonåring. Genom att lära dig hur du på olika sätt kan stödja, lotsa och påverka, kommer du att hjälpa honom eller henne att välja vänner som har en positiv påverkan. Ni kan också tillsammans göra vägval som leder din tonåring till en bra framtid. Det kan, som ett exempel, vara intressant att veta att i en undersökning där tonåringar svarade på vad som påverkade deras inställning till alkohol och droger, satte de sina föräldrar högst upp på listan. En annan studie visade att föräldrars attityder till sin tonårings drickande var avgörande för hur tidigt ungdomarna började dricka alkohol. Föräldrar spelar alltså en avgörande roll – inte bara när barnen är små, utan genom hela deras tonårsperiod och ända in i vuxenlivet. * En omfattande forskning kring frågor och olika problem som föräldrar har ligger till grund för de konkreta ämnen som den här boken tar upp. Vi kommer att gå in på frågor som: • Hur kan jag få honom att tala med mig? • Vad kan jag göra för att hjälpa henne att klara skolan bra? • Finns det något jag kan göra för att skydda honom från att hamna i farligheter/problem på Internet? 13

• Hur kan jag få henne att hjälpa till hemma? • Kan man göra något åt bråk mellan syskon? • Vad kan jag göra för att hjälpa henne att hantera grupptryck? • Hur kan jag få honom mer ansvarstagande? • Hur hanterar jag frågor om sex och relationer? • Vad kan jag göra för att undvika maktkamp? • Hur vet jag om han eller hon har råkat illa ut? • Jag då? Får inte en förälder också ha behov? • Hur kan vi fortfarande ha en bra kontakt fast han eller hon blir mer och mer självständig? • Vilka är de viktigaste sätten jag kan hjälpa min tonåring på? Vi som har skrivit denna bok är båda forskare. Vi arbetar med forskning som rör risk- och skyddsfaktorer. Birgitta har sin hemvist på Karolinska Institutet i Stockholm och Virginia vid Iowa State University i USA. Forskningen inom området handlar huvudsakligen om hur man minimerar riskfaktorer och främjar skyddande faktorer så att barn och ungdomar kan växa upp och välja en positiv och hälsosam livsstil. Riskfaktorer är sådana omständigheter som utsätter barn för faran att hamna i olika typer av problemsituationer eller att själva få problem. Skyddande faktorer hjälper barn och ungdomar till större motståndskraft mot yttre tryck och olika faror som lockar. Några av de riskfaktorer som har visat sig vara särskilt skad liga för tonåringar är: dålig inställning till skolan, misslyckande i skolan, negativt grupptryck, dålig relation till familjen, brist på positiva mål för framtiden, att inte kunna hantera starka känslor, 14

brist på tydliga förväntningar inom familjen samt mobbning. Det har visat sig att barn som har en positiv inställning till skolan är bättre på att hantera negativt grupptryck, de kan känna igen och förstå sina egna känslor och lära sig att hantera dem. De barn som har föräldrar som både kan sätta gränser och visa kärlek samt förstår deras behov, för att nämna några få skyddande faktorer, blir gladare barn. De kommer också bättre överens med andra runt omkring dem och det är mycket mindre sannolikt att de ska hamna i svårigheter. Det finns många olika områden där man kan minska riskfaktorerna och öka de skyddande faktorerna. Självklart är det så att familjen är ett av de viktigaste områdena för detta arbete. En annan viktig arena är skolan. Birgitta har i sitt arbete fokuserat på att stärka barns och ungdomars egna styrkor genom att skolan lär ut färdigheter som stärker de skyddande faktorerna. Virginias verksamhet har handlat om att stärka familjen, för att på så sätt stödja barn och ungdomar. Både Birgittas och Virginias arbete är baserat på den gedigna forskning som finns kring vad som gör att barn och ungdomar klarar sig bra och utvecklas positivt. De har också genom arbete och forskning bidragit till att öka den kunskap som finns inom området. Referenslistan i slutet av boken tar upp ett antal vetenskapliga artiklar som stödjer och illust rerar detta arbete. Där kan du också hitta mer lättillgänglig litteratur under rubriken »Lästips«.

Verktyg för föräldrar I detta inledande kapitel har vi talat om hur viktiga föräldrar är under den tid då barnen blir tonåringar och under själva tonårstiden. Vi har också nämnt att varje familj har styrkor och resurser de kan använda sig av i det dagliga livet. Vi har också lyft fram hur annorlunda det är att vara tonåring i dag, mot hur det var när vi själva var unga, och vilka utmaningar detta för med sig. När det gäller att komma överens med tonåringen och lotsa honom eller henne under de här åren, klarar föräldrar sig bäst när de är medvetna om sina egna känslor och behov – samtidigt som de gör sitt bästa för att förstå ton åringens känslor och behov. Detta är lättare sagt än gjort. Målet med den här boken är att ge dig redskap för att skapa god kontakt med din tonåring och utöva ett positivt inflytande under den tid han eller hon växer upp. Precis som en snickare behöver sina verktyg för att bygga ett hus, behöver du som förälder en låda verktyg att välja ur. Varje kapitel i boken ger exempel på vardagliga situationer som ni kan hamna i tillsammans och innehåller olika redskap som ni kan ha nytta av i samspelet med varandra. Kom hela tiden ihåg att trots att det finns svårigheter och problem, har ni båda styrkor att bygga vidare på. Under tiden du läser den här boken kommer du att upptäcka områden där du och din tonåring faktiskt fun 16

gerar väl tillsammans. Du upptäcker kanske också områ den som ni kan förbättra och då får du hjälp av verktygen i slutet av varje kapitel. Du kommer också att upptäcka att samma verktyg finns i mer är ett kapitel. Som exempel kan vi ta att ha roligt tillsammans. Detta hjälper till att skapa en positiv kommunikation inom familjen och fungerar också när ni ska skapa regler kring hushållsgöromål och läxor. Du kommer kanske också att märka att du har mer nytta av somliga redskap än av andra; du är den som avgör vad som fungerar bäst i din familj. Tro inte för ett ögonblick att vi som har skrivit den här boken själva har hittat på alla verktyg (eller har förmått använda oss av samtliga med våra egna barn). Vi önskar att vi både haft kunskapen och kunnat använda den i våra egna familjer så här i efterhand! Men varje verktyg vi beskriver är bevisat effektivt för att hjälpa tonåringar och deras familjer. De olika tillvägagångssätten har också visat sig vara till hjälp för tonåringarna själva, eftersom de utvecklar ungdomarnas möjlighet att bli till vuxna som har förmåga att bry sig om andra och lyckas med det de vill.

»Jag önskar jag begrep vad som rör sig i deras huvuden!« För att kunna göra skillnad i våra tonåringars liv, måste vi förstå och använda både huvudet och hjärtat. Följande avsnitt kommer att hjälpa dig att använda ditt huvud genom att förstå hur din tonåring är i sitt huvud. Du får lära dig vilka förändringar ton åringar går igenom, inte bara fysiskt utan också emotionellt samt hur deras hjärna utvecklas. Nästan alla föräldrar vet att de älskar sina tonåringar även under stunder då de känner sig utmattade. Genom vinjetterna i slutet av kapitlet får du lära dig hur man använder sitt hjärta, du får lära dig sätt att dagligen relatera till din tonåring så att den kärlek som finns mellan er kan växa och blomstra. Men vi börjar inne i huvudet. Föräldrar har i alla tider vetat att tonåringars kroppar förändras och mognar, de senaste årtiondena har vi också blivit medvetna om de emotionella bergochdalbanor som är vanliga under 18

tonårsperioden. På senare tid har vi också fått höra om forskning som visar hur tonåringars hjärnor utvecklas och hur olika ton åringars hjärnor är från vuxnas. Nuförtiden är det ju möjligt att filma vad som händer inne i hjärnan och ta fram bilder på hur en tonårings hjärna ser ut. Dessa bilder visar inte enbart hur stora de olika delarna i hjärnan är, utan ger också en bild av hur olika delar av hjärnan fungerar under olika typer av upplevelser. Innan vi går in på hur tonåringens hjärna fungerar kan det vara bra att veta lite om hur våra hjärnor fungerar generellt. De närmast följande avsnitten är ganska teoretiska till sin natur. Om du så önskar, kan du börja med att läsa vinjetterna på sidan 28 för att sedan återvända till denna text.

Den tänkande och kännande hjärnan Man kan säga att vi har två olika minnesbanker i hjärnan. En finns i hjärnbarken, där lagras allt vi har lärt oss. Vi har också olika upphämtningsmekanismer, alltså sätt att komma åt den information som finns lagrad. Om man inte kommer ihåg något man har lärt sig, är det just dessa upphämtningsmekanismer som inte fungerar. De allra flesta av oss har varit med om situationen: du letar och letar efter ett namn eller något annat, men får bara inte fatt i det. Sedan, efter en tid, dyker minnet plötsligt upp. Kunskapen fanns där hela tiden, men du fick inte tag i den. Människan har en liten mandelformad körtel, amygdala, in nanför tinningsloberna. Amygdala är en del av limbiska systemet, en mycket gammal struktur i hjärnan. I amygdala finns 19

s tarka känslomässiga minnen lagrade, framför allt upplevelser av ilska och rädsla. Om amygdala känner igen något som kan vara farligt för oss eller något som väcker ilska, har den förmåga att »kidnappa« den tänkande hjärnan och försätta oss i attackberedskap eller göra oss redo till flykt. I det läget kopplas alla kloka tankar bort och människan bara agerar, utan att tänka först. Du kanske är ute på gräsmattan och helt plötsligt tycker du dig se en orm. Du kanske hoppar och skriker eller tar en käpp för att slå ihjäl ormen. Efter en stund ser du att det inte var en orm utan en repstump som rörde sig i vinddraget – och då kanske du känner dig lite dum. När vi ser eller hör något processar hjärnan informationen på följande sätt: två signaler skickas vidare, en signal som är mycket detaljerad går till ett sinnescentrum, exempelvis syncentrum, och den når så småningom amygdala. En annan signal går direkt till amygdala. Denna signal är inte lika exakt som den som går via syncentrum, utan mer grovkalibrig (i exemplet med »ormen« skulle det kunna vara en bild av något som krälar), men den når amygdala dubbelt så fort som den signal som går via ett sinnescentrum. Det gör att vi reagerar blixtsnabbt på företeelser som påminner om exempelvis farliga situationer. Eftersom amygdala har ett eget minneslager kan vi alltså agera innan vi ens vet riktigt vad vi har sett eller hört. Det är just det som ligger bakom att vi ibland kanske reagerar starkt på något, exempelvis plötsligt blir rädda, och sedan först i efterhand ser att det inte var någon fara. Amygdala tolkade situationen som farlig, 20

men det var den inte. Vidare når, som ovan beskrivits, signalerna amygdala dubbelt så fort som de signaler som går via ett sinnesorgan, exempelvis syncentrum. Detta gör att vi agerar instinktivt om amygdala uppfattar informationen som något vi exempelvis borde bli rädda för eller arga över. Att amygdala har ett eget minne är det som ligger bakom posttraumatisk stress. Låt oss ge ett exempel: Paul har bott i ett krigshärjat land innan han flyttade till Sverige. En dag är han ute och går och ett bildäck exploderar i närheten. Paul kastar sig ner på marken eftersom hans amygdala reagerar på explosionen som farlig innan han själv vet vad han egentligen har hört. När han ligger på marken inser han att han befinner sig i ett land där det inte råder krig, han reser sig upp och känner sig kanske lite fånig. Amygdala har alltså en mycket viktig funktion, man skulle kunna säga att den är hjärnans vakthund. Den skannar av alla utifrån och inifrån kommande signaler och gör en omedelbar avvägning huruvida situationen är så farlig att vi måste agera. I det läget har vi inte längre kontakt med hjärnbarken – vår tänkande hjärna. Det hela går med blixtens hastighet. Vi reagerar alltså känslomässigt och fysiskt innan den mer precisa signal som går den långa vägen, till exempelvis via syn- eller hörsel centrum, har kommit fram. När denna andra signal når fram reagerar vi kanske med att bli lättade eller känna oss dumma för att vi reagerade »primitivt«. Andra gånger är vi tacksamma över att vi reagerade så snabbt – annars hade vi kanske inte överlevt. Om du till exempel är på väg över en gata och plötsligt hör skri21

kande bromsar, då reagerar du instinktivt med att hoppa åt sidan, och detta kan rädda ditt liv. Vi kan också bli »amygdalakidnappade« när vi är i affekt, det vill säga när vi blir mycket arga eller rädda för något. Det är då vi får »spel«. Det har de flesta föräldrar varit med om, man reagerar och gör dumma saker innan man ens hunnit tänka efter. När man är amygdalakidnappad för att man är så arg, är det lätt att säga eller göra saker man senare ångrar. Du kommer till exempel hem från jobbet och ser att det är ovanligt stökigt hemma. Sinnet rinner till och då kan det hända att du far ut och skäller och skriker på den person som är närmast till hands, du kanske till och med kallar den personen för saker du senare ångrar. Du är helt i känslans våld. Den känslomässiga delen av hjärnan lär sig också på ett annat sätt än den tänkande hjärnan (hjärnbarken). Den tänkande hjärnan lär sig genom att förstå, medan den känslomässiga delen av hjärnan lär sig genom att handla, genom att öva. Om du någonsin har förstått Arkimedes princip (»en kropp som är helt eller delvis nedsänkt i en vätska påverkas av vätskan med en uppåtriktad kraft vilken till sitt belopp är lika med den undanträngda vätskans tyngd«, enligt NE), har du förstått den för resten av livet. Du kanske inte kan förklara principen rent vetenskapligt, men du vet ungefär hur mycket vatten du kan ha i badkaret utan att det skvimpar över när du ska bada. Du vet att det handlar om hur stor den nedsänkta kroppen är: ju större kropp, desto mind re vatten får plats. 22

För att däremot lära sig hantera känslor och beteenden måste du öva. Om du till exempel har ett beteende eller en vana som du tycker är besvärlig och skulle vilja ändra på, räcker det inte med att förstå. Du måste öva tillräckligt många gånger på ett nytt sätt att handla eller vara, tills det nya beteendet kommer med auto matik. Personer som har en fobi eller ett tvångssyndrom kan inte prata bort detta, de måste öva upp sätt att bete sig. De måste också se till att det nya beteendet hela tiden hålls levande genom övning, annars tar den gamla vanan över på nytt. På samma sätt måste exempelvis en brandman göra då han ska lära sig att rökdyka. Han kan inte läsa sig till hur han ska gå till väga, utan måste öva mängder av gånger för att hans beteende ska fungera i en krissituation. Visst behöver han kunskap också, men utan träning är risken stor att han inte kommer att göra rätt när det verkligen gäller. Som sagt, för att ändra ett beteende, exempelvis hantera starka känslor, måste vi öva – hela tiden. Det gäller både oss som vuxna och våra tonåringar. En del jämför detta med att trampa upp en stig på en äng. Man måste gå många (tusentals) gånger för att det ska bli en stig, det räcker inte att gå en eller två gånger över ängen. Sedan får man inte sluta att gå där, för då växer stigen igen. Det gäller med andra ord att trampa upp stigen i hjärnan och se till att den inte växer igen. När vi i denna bok exempelvis uppmuntrar dig som förälder att lugna ner dig vet vi att du måste öva på detta för att det ska fungera. Om du inte tränar på de olika verktygen blir de inte effektiva redskap, utan hamnar i ett bortglömt fack i verktygslådan. Du måste med andra ord öva, öva och åter öva. 23

Som tur är finns det även här en specifik förmåga i hjärnan som hjälper oss. Det är en unik sammankoppling mellan fron talloberna och det limbiska systemet, där ju amygdala finns, som gör att det går att öva upp nya reaktioner och beteenden. En del kallar denna sammankoppling för »civilisationens vagga«. Människan kan med hjälp av frontallobskontroll träna sig i att hejda impulser (exempelvis att slå till någon) och träna in nya förnuftiga reaktioner (exempelvis att lugna ner sig och uttrycka sig med olika jagbudskap). Observera bara att det inte handlar om att tränga undan sina känslor, utan att vi lär oss att förmedla känslorna på ett bättre sätt – till exempel att tala i stället för att slåss.

Tonåringens hjärna Eftersom vi inte alltid förstår hur en ung hjärna fungerar och vet om att olika förmågor fortfarande har begränsningar, kan vi få för oss att det är något fel på vår tonåring eller att han eller hon gör saker bara för att irritera oss. Det är så mycket lättare att förstå småbarns begränsningar. De allra flesta vet att det är fullkomligt normalt för en 2-åring att ta på saker han inte borde ta på, och att en 10-åring inte alltid är medveten om trafiken runt omkring när han cyklar. Det hela blir svårare när barnen blir ton åringar. Deras kroppar ser vuxna ut, de ger uttryck för tankar som verkar mogna och de lär sig (och förstår) svåra saker i skolan. Men vår hjärna utvecklas hela tiden, från det vi är barn tills vi 24

blir vuxna. Förändringarna som pågår i hjärnan gör att männi skan så småningom kan fungera på en mer komplex nivå. En viktig skillnad mellan vuxna och tonåringar är att frontalloberna genomgår en kraftig förändring under tonåren. Under tiden dessa förändringar pågår kan det verka som om tonåringens mentala förmåga ibland är bortkopplad och att han eller hon har mindre självkontroll än tidigare. När den här delen av hjärnan har mognat (det sker först i 25–30-årsåldern), hjälper den oss att planera, vara uppmärksamma, koncentrerade, att använda vårt samvete, vara empatiska med andra och att göra bra saker för andra utan att förvänta oss något tillbaka. Ofta klagar föräldrar på att tonåringar saknar just dessa förmågor. Nu när vi vet att tonåringens hjärna inte är färdigutvecklad och inte alltid fungerar optimalt får vi en annan förståelse för dessa beteenden. Frontallobsområdet i hjärnan styr hur vi hanterar svåra situationer som konflikter och problemlösning. Det hjälper också till att sortera vad vi vill uppmärksamma av alla syn- och ljudintryck, vad vi känner och vad vår kropp talar om för oss. När du som förälder klagar över att din tonåring inte lyssnar på vad du säger, inte har en aning om hur hans eller hennes agerande påverkar andra i familjen eller »får spel« över något som verkar vara en bagatell, observerar du egentligen bara hur en tonårings hjärna fungerar emellanåt. Ungdomars hjärnor skiljer sig alltså från vuxnas. Även om deras hjärnor till stor del är utvecklade volymmässigt, sker det en del viktiga förändringar under tonåren. Hjärnbarken mognar långsamt och det är pannloberna som blir »färdiga« sist eftersom 25

denna mognad börjar längst bak i hjärnbarken och gradvis fortsätter framåt. Den allra sista delen av hjärnan som »ansas« och finslipas är den del som kan kallas hjärnans vd, prefrontala cortex. Där finns alla exekutiva (verkställande) funktioner som förmågan att planera, prioritera, organisera sina tankar, stoppa impulser och kunna väga in vilka konsekvenser ens handlingar får. Med andra ord skulle man kunna säga att det är den här delen av hjärnan som hjälper tonåringen att bestämma sig för att i dag ska jag först och främst göra mina läxor, sedan ska jag dammsuga och först därefter ska jag chatta med mina vänner på nätet. Den här kunskapen har forskarna fått med hjälp av magnet resonansavbildning (MRI), en teknik med vars hjälp man kan avläsa hur hjärnan är uppbyggd och vad som händer där inne. Att tonåringar har svårt med en del eller många av de exekutiva funktioner som finns i pannloberna framstår inte som en nyhet för tonårsföräldrar, men det är inte alla som vet att det alltså finns en vetenskaplig förklaring till detta. Denna nya kunskap ger anledning till större förståelse för en del av tonåringarnas typiska beteenden. Eftersom prefrontala cortex inte är färdigutvecklad förrän långt upp i 20-årsåldern är tonåringar också oerhört riskbenägna, den vd som ska bestämma finns inte riktigt på plats. Som förälder till en tonåring blir man inte förvånad över detta eftersom erfarenheten säger att tonåringar ibland beter sig som om de inte har förmåga att tänka klart eller att se konsekvenser av sitt agerande. Någon har sammanfattat det här på ett målande sätt: 26

»En tonåring kan jämföras med ett flygplan; maskinen är i topptrim men kontrolltornet är ur funktion.« Ett annat intressant forskningsfynd som rör tonåringens hjärna kom man fram till med hjälp av en vidareutvecklad MRI-teknik (så kallad fMRI). Forskarna undersökte hur ungdomar och vuxna tolkade bilder av olika känslouttryck och fann att ungdomar använde amygdala när de skulle tolka känslor, medan vuxna i större utsträckning använde sig av frontalloberna. Det innebär att tonåringars tolkningar alltså i högre grad går den snabba emotionella vägen, medan vuxna människors mognare hjärna låter frontallobernas mer strukturerade informationsbearbetning dominera. Detta kan vara en förklaring till att ungdomar så ofta misstolkar andra. De kan säga saker som: »Den där läraren hatar mig«, trots att läraren bara var stressad. Tonåringens amygdala tolkade lärarens ansiktsuttryck som aggressivt. Tonåringar kan också lätt misstolka föräldrars tillsägelser som skäll eller som att föräldrarna inte tycker om dem. De kan därför också re agera med starka känsloutbrott på olika tillsägelser eller kommentarer. Fortsättningen av detta kapitel ger exempel på olika situationer som visar hur du som förälder kan använda både hjärta och hjärna i umgänget med din tonåring.