9789132159251

K A T

F A L L S

Översättning: Vera Lindh

Mo rkt liv.indd 3

11-02-24 09.57.36

KAPITEL ETT

Jag spanade ner i djuphavsgraven i hopp om att få syn på en nedstörtad skyskrapa, kanske Frihetsgudinnan till och med. Men där fanns inte ett spår av den gamla östkusten, bara ett lodrätt stup ner i det mörka djupet.

Ett blåskimrande ljusklot susade förbi mig – en vampyrbläckfisk.

Den lämnade ett lysande moln efter sig som virvlade runt min hjälm.

Försiktigt, för att inte skingra molnet, gled jag fascinerad ner på knä.

Men jag väcktes ur min förtrollning av att en rad gröna gnistor sköt upp ur djuphavsgraven. Jag drog mig tillbaka med alla muskler på helspänn. Bara en fisk gnistrade som en smaragd och jagade i flock: den gröna lanternhajen. Tre decimeter lång och livsfarlig som en piraya kunde den slita sönder ett byte tjugo gånger sin egen storlek.

För att inte tala om vad den kunde göra med en människa.

Jag borde ha sett hajarna komma, till och med så här djupt ner.

Dessutom borde jag ha förstått att bläckfisken sprutade ut de självlysande partiklarna för att avleda rovdjur. Och nu utgjorde mitt eget hjälmljus en ännu starkare ljussignal. Jag släckte det med en tryckning på handledsdatorn, men för sent – jag hade redan signalerat att det var matdags. Jag drog upp en lysraketpistol ur bältet och sköt rakt in i det gnistrande gröna infernot. En sekund senare exploderade ljuset över sänkan och de chockade hajarna, med sina glimmande ögon

7

Mo rkt liv.indd 7

11-02-24 09.57.36

kat falls och vassa tänder, hejdade sig. Snabbt drog jag upp ankaret till min mantabräda ur leran och hävde mig upp på den. Liggande på mage med benen dinglande vred jag på handtagen och for iväg med stora svallvågor efter mig. Om mina lungor inte varit fyllda med Liquigen, hade jag gett upp ett glädjetjut.

Men än var faran inte över. Så snart lysraketen slocknade, skulle hajarna vara på mig som sugfiskar på en val. Jag funderade på att gräva ner mig i det tjocka bottenslammet. Att krypa ner bredvid musslorna, stora som stenbumlingar, hade fungerat tidigare. Jag kastade en snabb blick över axeln. Mycket riktigt, små ljuspunkter blinkade i mörkret och närmade sig blixtsnabbt.

Jag lät mantan störtdyka och slog på helljuset, men det studsade bara mot metall. En ubåt! Jag krockade med den och föll huvudstupa framåt. Jag landade på rygg med en smäll och mantans handtag slets ur händerna på mig. Medan jag gled nerför det sluttande skrovet, försökte jag förgäves få fäste tills fötterna stötte mot stötfångaren och det blev tvärstopp. Det tog betydligt längre tid för magen att lugna ner sig.

Utan förare skulle mantan stängas av automatiskt så jag fick leta reda på den senare. Just nu måste jag hitta någonstans att gömma mig. Men varför låg den här lilla ubåten på havsbotten med släckta strålkastare? Var det ett vrak? I så fall var det inte länge sedan den sjönk, för det blanka metallskrovet var fritt från fastsittande kräftdjur.

Jag drog mig längs stötfångaren, tills jag hittade den runda dörren till luftslussen. Panellocket hängde på ett gångjärn med märken och repor i kanten som om det brutits upp. Jag tvekade och undrade över märkena, när ett smaragdgrönt sken plötsligt lyste upp skrovet.

Jag tryckte på knappen. Luckan öppnades som ett uppspärrat öga och havsvatten fyllde den lilla kammaren. När jag kastade mig in i luftslussen, vände jag mig om och fick se hajar komma emot mig från alla håll. Jag slog till knappen på insidan med handflatan. Just när luckan slog igen, for hajarna in i den som minitorpeder. Inifrån

8

Mo rkt liv.indd 8

11-02-24 09.57.36

mörkt liv lät det som om Döden bultade på dörren. Jag sjönk ihop mot kammarens vägg och log brett. Ingenting gjorde mig så upprymd som att undkomma rovdjur.

Hur många regler hade jag just brutit mot? Att besöka Mörka ravinen ensam: förbjudet. Med bara en mantabräda: absolut förbjudet. Att undersöka en övergiven ubåt: fanns inte på kartan. Men nu måste jag söka skydd, tills hajarna gav sig av. Det var det smartaste jag kunde göra. Det säkraste, trots att mina föräldrar aldrig skulle få veta något om ubåten eller hajarna. Med ett gäng pirater som strök omkring i området, hade de tillräckligt att oroa sig över.

När den sista droppen havsvatten försvann genom gallergolvet, fällde jag upp hjälmen och andades in. Luften var frän men gjorde sitt jobb: den syresatta vätskan i lungorna avdunstade. Jag tände min ficklampa, öppnade nästa lucka och klev rakt in i en mardröm.

Blod droppade från varenda yta i förrådsrummet, både väggar, bänkar och skåp. Vått och glänsande bildade det pölar runt malmletningsverktygen som låg kringströdda på golvet. Jag andades långsammare för att minska den metalliska lukten som fyllde min näsa – en stank som frammanade det blodbestänkta däcket på ett valfångstfartyg. En fiskare har helt enkelt slaktat någonting stort här inne, intalade jag mig själv. En klumpfisk eller en marlin. Ingenting att få panik för.

Det var bara det att ... Jag gick långsamt längre in i rummet. Oavsett hur hårt en döende fisk slog, kunde den inte ha tömt vapenstället och än mindre slitit loss det från väggen.

Jag gick runt det omkullvälta stället och lyste längs de öppna skåpen – alla plundrade – och drog i dräktens halstätning. Min hjälm brukade inte besvära mig när den hängde bak på dykarskinnet, men nu höll vikten på att kväva mig. Och inte blev jag mindre nervös av hajarna utanför som knackade längs ubåtens skrov och letade efter en väg att ta sig in.

Så fort hajarna slutat knacka, skulle jag bege mig upp till den solbelysta zonen och försöka fånga dagens middag, som jag borde

9

Mo rkt liv.indd 9

11-02-24 09.57.36

kat falls ha gjort hela tiden. Men knackandet slutade inte. Det blev snarare ännu starkare. Värre än så, jag insåg att det inte alls var hajarna som knackade, utan ...

Fotsteg. Jag släckte ficklampan och lät mörkret omsluta mig. Ubåten var visserligen spöklik och blodbestänkt, men det var inget spöke som kom klampande nerför korridoren. Tyst tog jag av mig handskarna och drog min harpunpistol ur hölstret på ryggen.

Spöken fanns inte på riktigt. Men däremot pirater.

I flera månader hade Barracuda-ligan terroriserat kolonin och plundrat varje förrådsfartyg som var på väg till oss. Jag hade ofta undrat vad som skulle hända om jag träffade på dem.

Nu skulle jag kanske få veta det.

Jag slängde harpunpistolen över axeln, bara för att känna det kalla stålet glida genom fingrarna. Jag grep i luften och fångade remmen precis innan pistolen skramlande skulle ha fallit i golvet. Ute i korridoren blev stegen snabbare.

Jag kröp ihop bakom en låda och siktade mot dörren. När stegen närmade sig, krökte jag fingret runt avtryckaren. Jag försökte andas lugnt men lyckades inte hålla armen stadig. Det var en sak att skjuta en hungrig tigerhaj, men att spetsa en människa – om så bara en simpel pirat – visste jag inte om jag skulle klara. Plötsligt sköt en ljusstråle in i rummet, svepte över mitt ansikte och bländade mig. Jag lyfte harpunpistolen och ett skrik hördes – dock inte mitt – och ljuset slocknade. Jag for upp och sprang ut i korridoren, efter de ekande stegen, in till ubåtens kommandobrygga.

Det skriket – det hade inte kommit från en pirat. Det kom från en tjej. ”Jag ska inte göra dig illa!” ropade jag.

Inget svar. ”Titta!” Jag riktade ficklampan mot min harpunpistol, medan jag stoppade tillbaka den i hölstret. ”Du behöver inte vara rädd.”

Precis som förrådsrummet var bryggan i en enda röra. Inga blod-

10

Mo rkt liv.indd 10

11-02-24 09.57.36

mörkt liv pölar, tack och lov. Men hyllorna med utrustning hade tömts och kablar hängde ner från taket. Ett knippe vajade som sjögräs och avslöjade att någon just hade passerat. När jag drog undan kablarna, tändes ett ljus och en gäll röst frågade: ”Vem är du?”

Förvånad vände jag ficklampan mot rösten. Men mitt svar fastnade i halsen på mig, när en tjej beslutsamt kom gående mot mig med sin långa, mörka fläta svängande. ”Du skrämde mig!” sa hon. I ena handen kramade hon en ficklampa och i den andra en grön kniv. Hon höll båda i ett osäkert grepp, men det fanns en trotsig blick i hennes ljusblå ögon. ”Förlåt”, lyckades jag få fram trots min förvåning. Hon såg ut att vara i min ålder, runt femton år. Men det mest häpnadsväckande var att hon kom från Ovan. Inget tvivel om saken. Hennes skära kinder och fjällande näsa var en studie i UV-exponering.

Hon snubblade och blev stående. ”Är du ett spöke?”

Jag blev alldeles kall inuti. Jag önskade att jag en enda gång kunde träffa en ytbo som inte fick mig att känna mig som ett missfoster.

Själv sa jag aldrig något om deras solskador.

Hon sträckte på ryggen, som om hon beredde sig på det värsta. ”Det är du, va?”

Jag tänkte nästan nicka för att se vad hon skulle göra. Men istället sa jag: ”Jag lever och jag är en människa. Precis som du.” ”Du lyser”, sa hon anklagande.

Visst, min hud skimrade. Men det gjorde mig inte till ett spöke.

Jag var varken benig eller hålögd. Jag hade fått seniga muskler genom arbetet på gården, och mina ögon hade en fullständigt normal, kelpgrön ton. ”Jag lyser inte”, sa jag till henne. ”Det kallas för skimmer.”

Jag försökte att inte låta träffad. ”Det kommer av att äta självlysande fisk.”

Tjejen flyttade sig långsamt närmare. ”Man äter inte fisk som lyser i mörkret.” ”Här nere gör vi det.”

11

Mo rkt liv.indd 11

11-02-24 09.57.36

kat falls ”Verkligen? Det är så ...” Hon hoppade fram och slog till mig på revbenen med ficklampan. Jag flämtade av smärta, medan hon flämtade till ännu högre. ”Åh, herregud! Du är verklig.”

Jag fick inte fram något svar, inte ens ett sarkastiskt. Hon hade inte bara fått mig att tappa andan, jag kunde heller inte fatta att hon trott att ficklampan skulle gå rakt igenom mig. Det var en himla tur för mig att hon inte använde kniven för att undersöka om jag var av kött och blod. ”Jag trodde”, stammade hon, ”jag menar, i mörkret såg du ...” ”Jag lyser inte.” ”Nej”, instämde hon alltför snabbt och stoppade ner sin gröna kniv. ”Så klart du inte gör. Förlåt. Är du okej?” Hon kom närmare igen och strök sin långa lugg ur ögonen. ”Jag överlever.” Men nästa dag skulle jag ha ett blåmärke stort som en slamätande sjögurka. ”Såg du allt blod när du kom in?” frågade hon. ”Fiskblod, förmodligen.” Åtminstone hoppades jag det. Som de flesta ytbor stod hon för nära. Jag kunde känna hur hon sög upp syret omkring mig, och det gjorde mig yr i huvudet. Jag drog mig bakåt. ”Vad gör du här?” ”Jag kom ombord eftersom jag hoppades att det var min brors ubåt. Men nu hoppas jag att det inte är det.” Hon svepte med ficklampan över de plundrade hyllorna. ”Han är här nere nånstans och vaskar efter manganklumpar.” ”Svarta pärlor. Vi kallar dom det, i alla fall gör malmletare som din bror det. Vänta nu, menar du att du är ensam?” ”Du är ensam.” Hon sa det som om hon hade bevisat någonting. ”Jag bor här nere. Jag är den förste som nånsin har fötts i havet. Du är en ...” Jag visste inte om ytborna hade något emot att kallas ytbor, men själv hatade jag när de kallade pionjärerna för mörkt liv. ”En vad? Jag är en vad?” ”Från Ovan”, rättade jag mig.

12

Mo rkt liv.indd 12

11-02-24 09.57.37

mörkt liv ”Ovan.” Hon log som om ordet roade henne. ”Som i ’ovan vattnet’?” ”Ja.” ”Hur vet du det?” ”Hur vet jag ...?” ”Att jag är från Ovan?”

Skojade hon? Även om hon inte hade nämnt mitt skimmer, signalerade allting hos henne ”ytbo.” Än värre: hon uppvisade alla tecken på att vara amatördykare. Men högt sa jag bara: ”Fräknar.” Hennes förbryllade blick fick mig att tillägga: ”Barn här nere har inga.” Hela hennes ansikte såg ut som om det hade beströtts med våt sand. Jag riktade ficklampan högre upp. ”Sen är det ditt hår.” ”Mitt hår?” Hon verkade inte så road längre. ”Det är randigt.”

I hennes hår, som var brunt liksom mitt, fanns kopparfärgade slingor. Varför blekte solen människors hår men gjorde deras hud mörkare? Jag förstod det inte. ”Randigt ...” Hon slängde sin långa fläta över axeln, så att jag inte kunde se den.

Jag sträckte fram handen. ”Jag heter Ty.” Hon tvekade innan hon tog den, och självklart tog hon inte av sig dykarhandsken. Bland oss nybyggare skulle det ha varit en förolämpning. Men ytbor blottade ju sällan huden utom från halsen och upp och ibland inte ens det. ”Jag heter Gemma.” ”Gemma.” Jag kunde inte låta bli att le. ”Som gem o’ the ocean, en havsjuvel.”

Hon såg häpen ut. ”Var kommer det ifrån?” ”Det är vad vi brukar säga här nere, när vi ser nåt riktigt vackert.”

Jag insåg att det lät som om jag sa att hon var vacker, vilket jag inte gjorde – även om hon var det. Jag blev torr i munnen. ”Du vet, som en snäcka.” Jag harklade mig. ”Eller en havssnigel.”

13

Mo rkt liv.indd 13

11-02-24 09.57.37

kat falls ”Är havssniglar vackra?” frågade hon skeptiskt. ”Det kan dom vara.” ”Så började min bror sitt sista brev.” Hon drog med handen över fickan, där hon stoppat ner kniven. ”Till ’Gem o’ the ocean’.” ”Ja, om han bor här nere, så känner han till uttrycket.” ”Du, jag har tappat bort min miniubåt”, sa hon plötsligt och lyfte trotsigt på hakan, för att se om jag vågade skratta åt henne.

Det skulle jag aldrig drömma om. ”Var fick du tag i en mini­ubåt?” ”På handelsstationen. Jag hyrde den av en gammal kortspelare.”

Hon drog i sitt säckiga dykarskinn. ”Nu måste jag ersätta honom för den.”

Gubben måste vara en professionell spelare. Handelsstationen kryllade av dem. ”Hyrde du det där dykarskinnet av honom också?

För det sitter inte som det ska.” Jag blev kallsvettig bara av att se hur löst metalltyget hängde runt hennes smala midja. Sensorerna var invävda mellan tyglagren, och om dykarskinnet inte smet åt om kroppen, fick datorn inte rätt kroppsvärden.

Hon avfärdade min oro med en irriterad gest. ”Jag lämnade ubåten vid luftslussen. Men nu är den ...” ”Kom du verkligen hit ner ensam?” avbröt jag. Jag fick bara inte in det i huvudet. Till och med forskare som var experter på djuphavet tog med sig besättning och massor av utrustning. ”Du tycker förstås att tjejer ska ha lång klänning och ’vara lydiga’ för att stoppa havsnivåhöjningen.” ”Neej”, svarade jag trevande, men anade på hennes tonfall att hon inte delade nypuritanernas åsikt att den globala uppvärmningen var Guds sätt att straffa oss för våra synder. ”Men det är faktiskt farligt här nere i havet.” ”Jag kan bli uppäten av en jättebläckfisk, jag vet.” Hon himlade med ögonen. ”Jag var i vattnet två sekunder.” ”Om en bläckfisk vill äta upp dig, behöver den inte vänta tills du blir blöt.” Det fick henne att lyssna. ”En jättebläckfisk kan bli

14

Mo rkt liv.indd 14

11-02-24 09.57.37

mörkt liv tjugofyra meter lång och väga ett ton. Den kommer att dra ner din farkost så djupt, att den krossas av vattentrycket. Och sen drar den där bläckfisken ut dig som en mussla ur sitt skal.”

Hon bleknade under fräknarna. ”Du försöker skrämma mig.” ”Ja”, erkände jag, ”men det betyder inte att jag ljuger.” Hon borde inte djuphavsdyka utan att känna till riskerna. Men jag måste beundra hennes mod. ”Hur kan nån vilja bo här nere?” frågade hon med en rysning. ”Äger din familj någon mark?” ”Självklart inte. Det finns inte så det räcker åt alla.” ”Min familj äger tvåhundra tunnland.”

Hon rynkade på näsan. ”På havets botten.” ”Ja. Men det är vårt.” Om hon fick se min familjs gård och hur grön och vacker den var, kanske hon skulle förstå. ”När jag blir arton, ska jag göra en inmutning. Hundra tunnland mellan två åsar.” ”Du låter som en annons för lagen om havstomträtter.” Leende citerade hon reklamfilmen: ”Gör en inmutning, odla marken i fem år, och den blir din! Vänta ... vad är det som låter?”

Ett skarpt smattrande ljud vibrerade genom skrovet. Våra blickar for upp mot taket och sedan mot det kolsvarta vattnet utanför fönstret. Smattret blev starkare och snabbare för att övergå i en genomträngande trumvirvel, och sedan brakade någonting in i det kupade fönstret. Gemma skrek till och slog armarna om huvudet, men plexiglaset splittrades inte. Istället dunsade ett mörkt föremål nerför fönstret, följt av en kraftig kätting. ”Bogserkrok.” Jag släckte ficklampan och trängde mig förbi henne för att kika upp genom kupolen. ”Släck din också.” Högt ovanför oss svävade en ubåt med svagt lysande lampor som tecknade konturerna av dess form – en form jag hade hört beskrivas många gånger, alltid med ängslig röst. Den tunga kroken träffade farkostens stötfångare med en duns som fortplantade sig genom sulorna på mina stövlar och uppför ryggraden. Jag drog mig bakåt. ”Vi måste ut härifrån.”

15

Mo rkt liv.indd 15

11-02-24 09.57.37

kat falls En bred ljusstrimma sköt ner genom mörkret. ”Kom igen”, manade jag, men Gemmas blick stannade på kättingen utanför som nu var spänd och roterade i ljuset från strålkastaren. ”Det är Vålnaden där uppe”, försökte jag förklara. ”Den tillhör ...” Ett par stövlar dunsade i fönstret och sparkade iväg igen. Sedan blev hela mannen synlig. När han släppte kättingen och landade på stötfångaren, gled ytterligare en man ner efter honom.

Gemma drog sig bakåt in i mörkret. ”Vilka är dom?”

Jag kröp ihop när smala ljuskäglor från männens hjälmar svepte genom kommandobryggan. ”Pirater”, viskade jag och drog ner henne. ”Verkligen?”

Hon tittade ut med nyvaknat intresse, medan piraterna fäste bogserkroken i farkosten. För varje rörelse de gjorde, studsade deras hjälmljus runt inne i kommandobryggan. Jag rörde vid låret där jag hade arton centimeter sågtandat stål i fodralet. Men hur skicklig jag än var på att hantera både kniv och harpunpistol, visste jag att jag inte kunde försvara mig mot en ubåt full med vuxna män. Vi måste ta oss ut ur farkosten osedda. Jag puffade till Gemma och pekade på korridoren. Efter en sista blick på piraterna följde hon mig in i den mörka korridoren. Vid förrådsrummet tände jag ficklampan och klev in genom luckan.

Hon stod envist kvar på tröskeln. ”Betyder det här att det inte är fiskblod?” ”Jag vet inte”, medgav jag. Hittills fanns det inga bevis för att Barracuda-ligan någonsin dödat någon, bara en massa otäcka historier och en kula i en sjökaptens ben – tillräckligt för att övertyga mig om att inte slåss mot en pirat. Det knakade och gnisslade i skrovet runt oss. ”Kom igen!” Jag gick längs kanten av rummet för att undvika blodet. ”När dom väl drar upp det här vraket ur leran, kommer det att fara iväg.” ”Jag tänker inte gå ut.” Hon höll sig kvar i korridoren. ”Jag gömmer mig här inne nånstans.”

16

Mo rkt liv.indd 16

11-02-24 09.57.37

mörkt liv Jag kanske inte skulle ha berättat för henne om jättebläckfiskarna. ”Du”, sa jag ”om Barracuda-ligan dödade nån här inne ...” Farkosten skälvde och krängde till, och jag grep tag i kanten på luckan för att inte falla omkull. ”... kan du vara övertygad om, att dom tänker dumpa den här ubåten i Mörka ravinen. Vill du följa med den ner?”

Hon bleknade och störtade in i luftslussen. ”Berätta igen varför folk bor här nere”, sa hon.

Jag tryckte på knappen som stängde luckan bakom henne. ”När du suger in det, gör det ända ner.”

Hon blev röd som en pion i ansiktet. ”Ursäkta?” ”Liquigenet.” Jag drog hennes hjälm över huvudet på henne och fäste den. ”En del nybörjare lämnar kvar luftfickor i lungorna, och när dom sen kommer ner i djupet pressas bröstkorgen ihop av vattentrycket.” Jag slog ihop händerna för effektens skull.

Den isande blick hon gav mig kunde ha återställt glaciärerna. Men mina ord måste ha sjunkit in, för hon bet tag om Liquigen-munstycket i hjälmens nedre del och gjorde sitt bästa att fylla lungorna.

När hon hostande och hulkande tumlade in i väggen, började ett rött ljus blinka ovanför ytterluckan. Medan jag fäste min egen hjälm, slog det mig att Gemma inte kunde ha satt igång ljuset. Det pulserade bara när någon utanför tryckte på luckknappen.

Jag släckte ficklampan i sista sekunden. Luckan öppnades och en vattenstråle sprutade in i luftslussen, glänsande som en blodstråle i det pulserande röda ljuset. Strålen vidgades till ett vattenfall och skummande vatten slog över oss. Jag släppte ut en bit säkerhetslina från bältet, knäppte fast änden vid Gemmas bälte och lotsade henne till väggen nära den öppna luckan.

När havet började fylla kammaren, skar en ljusstråle genom bubblorna – ett hjälmljus. Jag väntade med nerverna på helspänn, då en mörk gestalt steg in genom luckan. I samma ögonblick som han gick in i kammaren, slank jag ut och drog Gemma med mig. Med tanke på vår fart, måste han ha känt vågrörelsen bakom sig. Han snodde

17

Mo rkt liv.indd 17

11-02-24 09.57.37

kat falls runt och var yngre än jag väntat mig. Eller han kanske bara verkade ung, där han stod med gapande mun och uppspärrade svarta ögon vid åsynen av oss. Med en blixtsnabb rörelse kastade han sig framåt och visade tänderna som filats sylvassa och blekts tills de var lika genomskinliga som en huggormsfisks vassa tänder.

Jag föste Gemma bakom mig och tryckte på luckknappen. När luckan gick igen, sträckte piraten ut en hand och försökte gripa tag om min hals. Metallplattorna slöt sig om hans underarm. Hans fingrar rev på mitt bröst, inte längre för att försöka fånga mig, utan i kramp under trycket. Jag snubblade bakåt, rakt på Gemma och knuffade ner henne från stötfångaren in i dunklet. Säkerhetslinan mellan oss spändes med ett ryck och jag drogs med in i mörkret efter henne.

För en sekund låg jag raklång i slammet med benen sammanflätade med hennes. Sedan rullade jag undan från farkosten och drog Gemma med mig. En sekund senare lyfte ubåten från havsbotten, rörde upp ett moln av slam och försvann ut i mörkret.

Jag kom på fötter, men föll tillbaka ner i leran när Gemma grep tag i mitt dykbälte. Trodde hon att jag tänkte lämna henne? Säkerhetslinan förenade oss fortfarande. När vi kom upp tillsammans, kramade hon min hand likt en muräna som tuggar på sitt byte. Det iskalla mörkret och det enorma vattentrycket kunde antagligen vara nervpåfrestande om man inte var van vid det, och det var därför de andra nybyggarna nästan aldrig lämnade kontinentalhyllan. De delade inte min fascination för Mörka ravinen, trots att den var längre och djupare än Grand Canyon och hundra gånger läskigare. Mörka ravinen hade hetat Hudson-ravinen tills en stor bit av östkusten sjönk ner i dess gap. Nu kopplade alla ihop den djupa klyftan med död och förintelse. För mig betydde den bara rovdjur.

Jag spanade åt alla håll efter gröna lanternhajar. Då jag inte såg någon, dämpade jag mitt hjälmljus och letade reda på min mantabräda. Gemma föll in i min takt med dragen kniv och starkt lysande hjälmlampor. Det starka ljusskenet skulle dra till sig varenda odjur i

18

Mo rkt liv.indd 18

11-02-24 09.57.37

mörkt liv området och kniven skulle inte stoppa hälften av dem, men om hon kände sig säkrare genom att vifta med den, så okej.

Som tur var låg hennes spetsnosade farkost och snurrade i en havsbassäng bara två hundra meter bort. En rik ytbos leksak. En riktig skönhet. Jag höll ankarkättingen spänd, så att hon kunde klättra upp till den gelfyllda ringen som utgjorde ingångsventilen. Jag följde efter och stannade till för att koppla mantan till jetfenan, där den svävande liknade en riktig djävulsrocka, fast utan stjärt. Jag ålade mig in och sjönk ner på förarsätet bredvid henne. Det var som att slå sig ner i en liten, perfekt raket.

När jag tagit av mig hjälmen, tog jag ett djupt andetag för att få Liquigenet i lungorna att avdunsta. Eftersom vi hade fyllt våra lungor med vätska och inte någon flyktig gasblandning var risken för dykarsjuka liten. Men jag var ändå glad att Gemma hade satt på farkostens tryckkammarsystem. Bredvid mig hostade hon upp Liquigen. ”Hosta inte ut det”, undervisade jag och stuvade in våra hjälmar bakom sätet. ”Det är farligare för lungorna.”

Hon svalde med tårade ögon. ”Du vet väl att det här inte är en riktig miniubåt?” Jag strök med handen över kontrollpanelen. ”Det är en jetfena. Den är inte gjord för djuphavsdykning.” När jag tryckte på ikonen som förvandlade vippkontakterna på panelen till hologram, upptäckte jag att hon stirrade på mig. ”Förlåt. Vill du köra? Det är du som har hyrt den.” ”Nej.” Hennes röst darrade. ”Jag är säker på att du har kört ubåt sen du var fem.” ”Fyra”, sa jag med ett leende hon inte återgäldade. ”Vill du att jag kör dig tillbaka till handelsstationen?” Hon nickade och hennes ögon lyste med en blandning av rädsla och fascination – precis som när min lillasyster betraktade pälsdjur. ”Jag måste ändå åka dit för att rapportera den där ubåten.” För att undvika hennes stirrande blick, letade jag efter kontakten som skulle dra upp ankaret. En sådan blick bådade inte gott.

19

Mo rkt liv.indd 19

11-02-24 09.57.37

kat falls ”Hur hittade du min ubåt i mörkret?” frågade hon. ”Din jetfena. Miniubåtar är inte så snabba.” ”Du svarade inte på frågan.”

Jag ryckte på axlarna, men hela mitt inre dallrade som en kammanet. Jag hade skrämt henne. Och jag som trodde att jag uppträdde normalt. ”Jag följde bara strömmen”, sa jag. Vilket var sant. Nästan. ”Alla pionjärer kan göra det.” Jag gav full gas, jetfenan slungades framåt, så att vi trycktes mot sätet. Jag visste att Gemma fortfarande betraktade mig; jag kunde känna det. Jag försökte koncentrera mig på att njuta av åkturen, men inte ens det löste upp klumpen i magen. ”Det är sant, eller hur?” Hennes ord träffade mig mjukt och envist. ”Det dom säger om pionjärernas barn här nere.” ”Dom säger en massa saker, men det är bara snack.” Jag höll blicken fäst på fönstret och ökade farten. ”Vi är precis som ni.” ”Nej, det är ni inte.”

Hon kunde lika gärna ha slagit till mig med ficklampan igen.

Faktum är att jag hade föredragit det. Blåmärken försvann. Jag vände mig om för att protestera, men Gemmas blick var lika klar och intensiv som lysraketen jag avfyrat mot de gröna lanternhajarna. Och jag stelnade till precis som de gjort. ”Erkänn”, sa hon. ”Du har en mörkergåva.”

20

Mo rkt liv.indd 20

11-02-24 09.57.37

KAPITEL TVÅ

Jag rörde inte en min. ”Mörkergåvor är en myt.” Jag lyssnade på min egen röst. Avmätt. Nästan uttråkad. Bra. Jag vände blicken mot den lysande blå kontrollpanelen igen och tillade: ”Det är odjuret Kraken också förresten.” ”Du hittade min ubåt, min jetfena, i kolsvart vatten”, påpekade hon. ”Du simmade rakt på den.” ”Om du tror att jag kan se i mörkret ... så har du fel. Jag följde bara floden.” ”En flod i havet?” sa hon spydigt. ”Det låter ju inte klokt.”

Istället för att förargat skaka på huvudet, tryckte jag ner pedalen i golvet. Det fanns så mycket hon inte visste om djuphavet, ändå var hon här och åkte omkring tretusen meter under havsytan. ”Och ni kallar oss galna”, muttrade jag. ”Vem gör det?” ”Ni.” Jag drog spaken mot mig, och jetfenan susade iväg uppför kontinentalsluttningen. ”Ytbor.” ”Ytbor?” Hon lät inte förnärmad. ”Du menar människor som bor ...” Med ett brett leende viftade hon med handen över huvudet. ”Där ovan.” ”Ja.” Hon sänkte handen. ”Du bytte ämne.”

21

Mo rkt liv.indd 21

11-02-24 09.57.37

kat falls ”Det finns faktiskt en massa riktiga saker att oroa sig för i havet utan att haka upp sig på nån gammal fiskarhistoria.” ”Okej, då.” Hon vände sig bort och spände fast säkerhetsbältet. ”Du kanske inte har nån mörkergåva. Men dom finns på riktigt.” ”Precis som sjöjungfrur.”

De följande femton minuterna färdades vi under tystnad, medan havet utanför var ett enda blått töcken. Gemma snörpte på munnen och stirrade ut genom fönstret.

Det hade alltid funnits spänningar mellan ytbor och pionjärer.

Efter allt vi hade gått igenom – översvämningarna, undervattensskredet som plöjde genom våra telekommunikationskablar och avskar oss från omvärlden, och att ha levt i undantagstillstånd i femtiotvå år – borde vi kunna samsas. Men så var det inte. Ytborna klamrade sig fast vid de bitar fastland som fortfarande fanns kvar, och de kunde inte förstå varför inte vi också gjorde det. För dem var det naturligt att tränga ihop hundratusentals människor på en enda kvadratkilometer. Men att leva under vattnet? Det var onaturligt.

Fast vi som bodde i de små havssamhällena blev faktiskt inte heller respekterade. Det spelade ingen roll att det var havsinvånarna som försåg nationen med livsmedel och höll uppsikt över energikällorna – tidvattnen och de heta djuphavskällorna. De betraktade oss ändå som missfoster.

Gemma måste ha tänkt i samma banor fast utifrån sitt perspektiv.

Hon vände sig plötsligt mot mig och sa: ”Det finns en kille som bor här nere ... han pratar med delfiner.”

Jag kvävde en suck. ”Här pratar alla med delfiner. Dom är som hundar.” ”Jag menar att han förstår dom.” Nu när vi befann oss på kontinentalhyllan omgavs vi av fiskstim, men Gemma höll sin blå blick fastnaglad vid mig. ”Han heter Akai. En läkare skrev om honom i en medicinsk tidskrift.” ”Läser du medicinska tidskrifter?”

22

Mo rkt liv.indd 22

11-02-24 09.57.37

mörkt liv ”Nej, det stod på nyhetssidorna på nätet. Läkaren tror att Akais hjärna utvecklades annorlunda på grund av vattentrycket här nere.”

Jag himlade med ögonen, men hon fortsatte. ”Vuxna påverkas inte. Deras hjärnor har redan formats. Det är bara barn som får mörkergåvor.” ”Bra teori.” Med ett ryck i spaken planade jag ut jetfenan. ”Det är väl därför folk fortfarande tror på det, trots att den där artikeln visade sig vara en stor bluff. Jag antar att det inte las ut på nätet.” ”Så du känner alltså till Akai”, sa hon med triumferande min. ”Det jag vet är att såna där vansinniga teorier förstör Bentiska territoriet.” Jag kunde inte tygla min ilska. ”Folk är rädda för att slå sig ner här, eftersom dom tror att deras barn ska förvandlas till mutanter.” ”Jag tror det skulle vara häftigt att ha en mörkergåva.” ”Det skulle inte dina föräldrar. Dom skulle oroa sig över din tilltrasslade hjärna.” ”Mina föräldrar är döda.”

Jag ryckte till av förvåning. Hon hade sagt det rent ut. Som om det inte spelade någon roll. ”Jag är ledsen”, sa jag. ”Nu står jag under Samväldets förmyndarskap. Det är okej.”

Jag gav henne en misstrogen blick. ”Vad sägs om det här? Du tror mig när jag säger att det är okej, så tror jag dig när du säger att du inte har nån mörkergåva.” En enorm lysande glob dök upp i det grumliga vattnet framför oss. En ö av ljus i det koboltblå havet. ”Vad är det där?” ”Handelsstationen”, svarade jag förvånat. ”Du hyrde ju jetfenan där.” ”Nej, jag var ovanför vattnet. På en stor flytande ring med massor av människor.” ”Det är bara ytdäcket. En hiss tar dig ner till den nedre stationen.

Ser du kabeln?” Handelsstationen var förankrad trettio meter under

23

Mo rkt liv.indd 23

11-02-24 09.57.37

kat falls havsytan. En tjock kabel förband den med den flytande plattformen ovanför, medan ankarkättingar, översållade med pyttesmå lampor, försvann ner i det mörka djupet. ”Vill du veta vad jag faktiskt gillar med Ytan?” Jag försökte hålla en lättsam ton.

Hon nickade. ”Att komma dit!”

24

Mo rkt liv.indd 24

11-02-24 09.57.37

KAPITEL TRE

Jetfenan gjorde ett skutt upp ur havet, upp i en annan värld med luft och sol. När den fortsatte i en båge sex meter över havsytan, skrek Gemma av förtjusning och klappade händer när vi plumsade ner i en kaskad av yrande skum. ”Coolt!”

Jag skuggade ögonen med handen, drog ner motorn på tomgång och lät jetfenan gunga i svallvågorna. Solljuset flödade in i mina irisar – alltför skarpt, alltför ljust. ”Du, hur är det?” När hon böjde sig fram för att se mitt ansikte, strök hennes fläta över min handled och gav mig rysningar. ”Jo, jag mår bra.” Det var inte sant. Men snart skulle jag kunna låtsas att jag gjorde det. Jag tvingade mig att sänka handen och kisade på den oändliga havsytan som omgav oss. Som alltid gav det mina sinnen en chock att komma upp till ytan. Alltför starka färger och skarpa ljud överföll mig. Hur kunde någon trivas här uppe? Enbart ljuset gjorde mig helt tom i hjärnan och huvudvärken tog över helt.

Jag öppnade luckan i förarhyttens tak och flämtade till när hettan slog emot mig. Det underliga med naturlig luft var att den till skillnad mot filtrerad luft hade smak – kryddad med vad som råkade finnas i närheten. I det här fallet solen och havet – het och salt. Jag andades in och bedömde avståndet till det flytande ytdäcket. Det fyra våningar höga hisschaktet, krönt med ett observatorium av vitt glas,

25

Mo rkt liv.indd 25

11-02-24 09.57.37

kat falls liknade härifrån en mast med svällande segel. Men trots att vi befann oss så långt bort hördes bruset av röster över vattnet. Jag hatade marknadsdagar. Till råga på allt var jag inte rustad för ytan. Jag hade ingen hatt eller ens solglasögon för att skydda mig, inte bara från de dödliga UV-strålarna som andra människor, utan blickarna.

Jag reste mig upp i sätet. ”Vi ses vid dockningsringen.” ”Vart ska du ...” Gemmas röst dog bort när jag dök ner i vattnet, tillbaka i havets svala omfamning. Genast blev jag på bättre humör.

Med två bensparkar var jag bakom jetfenan, där jag kopplade loss mantabrädans bogserlina. ”Vi kör i kapp!” ropade jag till Gemma, som lutade sig ut över jetfenans andra sida. Hon vände sig om när jag hävde mig upp på mantan. Jag vred på handtagen och brädan studsade iväg över vågorna som en flat sten. ”Du sa inte gå!” skrek hon. Bakom mig startade jetfenan med ett vrål och skar sedan förbi mig med Gemma vinkande från den öppna förarhytten.

Jag reste mig upp, kickade till spaken till maxläge och mantan tog ett språng framåt, medan vind och havsskum slog mot ansiktet. Det måste jag ändå säga om Ytan: Allting rörde sig snabbare här uppe, utan tonvis med vatten som tyngde ner det.

När jag närmade mig ytdäcket blev larmet outhärdligt: skrikande gatuförsäljare, prutande kunder och skränande måsar. Jag saktade ner mantan tills jag riskerade att sänka den och koncentrerade mig på de färgglada salustånden som omgav promenaden. Ännu lugnare blev jag vid åsynen av båtarna som låg hopgyttrade längs dockningsringen i vattenlinjen. Och de flesta på ytdäcket bar tunikor med löst sittande byxor, vilket betydde att de troligen var flytare – folk som bodde på husbåtar. Även om de aldrig sett ett skimmer med egna ögon, skulle de flesta av dem veta vad det var, även yrkesfiskarna.

Förhoppningsvis.

Jag kom nästan aldrig upp hit, eftersom jag för länge sedan lärt

26

Mo rkt liv.indd 26

11-02-24 09.57.37

mörkt liv mig att jag inte passade in. Och jag hade lärt mig det den hårda vägen.

Men nu fanns det ingen återvändo. Inte nu när Gemma ledde mig framåt. Jag rundade en pråm och i nästa docka fick jag syn på Havsbris med utspända vingsegel, som en enorm albinofladdermus på väg att lyfta. Min olustkänsla försvann när jag fick syn på min granne Jibby Groot på däck, där han spolade av solfångarna som satt mellan stagen för att fånga solljus och vind. ”Behöver du bogsering?” ropade jag och kryssade mellan de förtöjda båtarna.

Jibby lyfte sitt rufsiga, blonda huvud, och när han fick syn på mig, sprack han upp i ett stort leende. ”Just den lysstav jag ville träffa.” ”Jag lyser inte.” Jag ströp motorn och klöv en våg med brädan, så att en stor vattenkaskad sköljde över honom. Skratt och applåder utbröt i närheten och jag såg flera andra unga män – allihop färska nybyggare som Jibby – stå och hänga vid båtens däckshus. När jag vinkade till dem, hoppade Jibby upp på dockningsringen. ”Vart ska du?” frågade jag och grep hans utsträckta hand.

Han drog upp mig på dockningsringen, med mantabräda och allt. ”Paramus”, sa han. ”Stationen har slut på allt på grund av dom förbaskade piraterna. Vi får se vad vi kan få ihop. Vill du hänga med?” ”Kan inte.” Jag vek in mantans vingar för att lättare kunna bära den. ”Jag måste träffa polismästaren.” ”Lycka till. Han är där nere ... på stormötet.” ”Varför är inte du där?” frågade jag förvånat. Jag hade varit så spänd på att få höra vad som skulle vara ”ett meddelande av central betydelse som berörde alla invånare i territoriet”, enligt det anslag som fanns uppsatt på handelsstationen. Men mina föräldrar levde i den villfarelsen att mina sysslor gick före allt. ”Om jag ville sitta inomhus och gaffla”, svarade Jibby skarpt, ”skulle jag fortfarande bo i en megastad.” Ett illmarigt leende spelade över hans läppar. ”Polismästare Grimes kommer att vara på det där mötet i

27

Mo rkt liv.indd 27

11-02-24 09.57.37

kat falls timmar och dina föräldrar också. Kom igen, vi kopplar fast din manta där bak och surfar lite på svallvågorna.” ”Frestande. Men jag kan ändå inte. Jag hjälper nån.” Aldrig i livet att jag tänkte nämna Gemma för Jibby som var på jakt efter en fru. Året innan hade han försökt beställa en men krävt pengarna tillbaka, när hon visade sig vara äldre än hans mormor. ”Nån?” frågade han med väckt intresse. ”Ty!” Längre ner på den livliga dockningsringen vinkade Gemma till mig med båda armarna. Så gick det med det försöket att hålla henne undangömd. Hon hade ställt sig mellan en orange lejdare som ledde upp till promenaden och en dörr in till salongen – en förskönande omskrivning för en skrubb i ytdäcket, möblerad med skåp och bänkar. Fiskare samlades runt Gemma, alla barbröstade och insmorda med zinkpasta i olika färger – orange, grön och blå – för att skydda huden mot solen.

Med en uppskattande vissling plattade Jibby till sitt fuktiga hår och släntrade mot henne med charmen påslagen för fullt. Eftersom jag inte hade något annat val, slängde jag mantabrädan över axeln och följde efter honom. Vi kom fram till Gemma just när fiskarna skingrades. Den siste lämnade tillbaka ett inplastat foto till henne med orden: ”Jag känner inte igen honom.” ”Det är en väldigt gammal bild”, ropade hon efter mannen. ”Tänk dig honom som vuxen.” ”Heeej”, kuttrade Jibby, när han närmade sig.

Hon sneglade över axeln, som om han pratat med någon annan, vilket irriterade mig. Hon visste att han dreglade över henne och inte någon av de svettiga, färgrandiga fiskare som trängde sig förbi. En del var visserligen kvinnor, men vem kunde se skillnad på dem när de var täckta upp till ögonen med en blandning av zinkpasta, ingrodd smuts och enstaka fiskfjäll?

Motvilligt presenterade jag Gemma för Jibby. ”Så”, sa Jibby och flinade retsamt åt mig, ”du måste vara nån.”

28

Mo rkt liv.indd 28

11-02-24 09.57.37

mörkt liv ”Jag hoppas det”, svarade Gemma. ”Normalt är jag bara en av miljontals nån.” ”Välkommen till Bentiska territoriet, Gemma.” Jibby sträckte fram handen. ”Där du inte bara är nån, du är en raritet.”

Hon rynkade pannan, som om hon inte visste vad hon skulle säga.

Jag tittade bort och andades in den salta havsdoften för att lindra värken bakom ögonen. Hon hade inte uppträtt osäkert tillsammans med mig. Nej, mig hade hon slagit med en ficklampa och inte velat sluta prata om mörkergåvor. ”Har du sett honom häromkring?” hörde jag henne fråga, och när jag kastade en blick bakåt såg jag henne stoppa fotot i Jibbys utsträckta hand. Plötsligt släppte huvudvärken. ”Är det din bror?” frågade jag.

Hon nickade. ”Hittills har ingen känt igen honom. Men han är bara fjorton år på bilden. Jag har inget nytaget.” ”Ledsen”, sa Jibby och lämnade tillbaka fotot, ”jag har inte sett honom.” ”Han heter Richard.” Hon gned med tummen över bilden, som om hon strök sin brors långa hår ur hans ögon. ”Richard Straid.” ”Du är väldigt lik honom”, sa Jibby.

Jag blängde på honom över hennes böjda huvud. Likheten mellan syskonen var på sin höjd liten. Båda hade blå ögon och rödbrunt hår, men Gemmas bror var en lång, mager humlestör till kille med kraftiga ansiktsdrag. Men hon sken ändå upp vid jämförelsen. ”Bry dig inte om att visa hans foto för fiskare”, rådde jag. ”Malmletarna beger sig sällan upp till ytan. Ibland hyr dom en hytt i den nedre stationen, men för det mesta bor dom på sina farkoster och vaktar sina marker mot inmutningstjuvar. Om nån har sett din bror, så är det en pionjär.”

Hon tittade intresserat upp. ”Hur vet jag vem som är pionjär?” ”Halva kolonin är i den nedre stationen just nu, raring.” Jibby bjöd henne armen. ”Jag följer dig ner.”

29

Mo rkt liv.indd 29

11-02-24 09.57.37

kat falls ”Skulle inte du till Paramus?” frågade jag. ”Jag seglar senare.” ”Men jag måste ändå gå ner”, sa jag. ”För att berätta för polismästaren om den där ubåten vi hittade.”

Jibby såg på mig med förnyad nyfikenhet. ”Vilken ubåt?”

Hans ego var som en flygfisk på toppen av vågorna, noterade jag avundsjukt. Ingenting kunde ta ner honom. ”En malmletares, såg det ut som.” ”Det var hemskt där inne ... blod över hela väggarna”, tillade Gemma med en rysning. ”Fiskinälvor”, försäkrade Jibby henne. ”Det händer att ...” ”Tveksamt”, avbröt jag. ”Barracuda-ligan drog iväg med den där ubåten, som om dom hade nåt att dölja. Vi hann knappt ut i tid.”

Jibby kastade en snabb blick på mig. ”Barracuda-ligan plundrar bara statsfartyg.” ”Fram tills nu.” ”Nä”, sa han som för att övertyga sig själv. ”Malmletare har inget värt att ta.”

Jag ryckte på axlarna. ”När en haj är hungrig, äter den vad som helst.” Jibby bleknade, men jag fortsatte. ”Du, om du är på väg till kusten, borde du ge dig av nu. Om du sjösätter senare kommer du att segla hem när det blivit mörkt, lastad till gälarna med nya förråd ...”

Det tog skruv. ”Trevligt att träffas, Gemma”, sa han snabbt, vände på klacken och skyndade nerför dockningsringen. ”Slut på solandet, killar! Vi måste sätta fart!”

När männen på Havsbris hastigt reste sig, fick jag dåligt samvete.

Förhoppningsvis hade jag inte orsakat masshysteri bara för att kunna bli ensam med en tjej. ”Han skimrar nästan inte alls”, sa Gemma, och tittade på Jibby som hoppade upp på Havsbris däck. ”Det är bara två år sen han kom ner.” ”För att göra sin inmutning?”

30

Mo rkt liv.indd 30

11-02-24 09.57.37

mörkt liv Jag sneglade på henne, säker på att hon retade mig för att vilja göra just det, men hon mötte min blick med ögon klara som blått glas. Jag nickade. ”Om tre år kommer Jibby att äga hundra tunnland.”

En röst hördes över vågorna när Havsbris gled ut från dockan. ”Min Gemma finns ovan havet. Min Gemma är en havsjuvel ...”, sjöng Jibby, medan han skötte vingseglen. ”Min Gemma finns ovan havet.

Hon är en sån raritet!”

Med bister min stoppade Gemma tillbaka fotot av sin bror i bältesfickan. ”Falskt?” undrade jag, glad att hon inte hade charmats. ”Ett hundra tunnland ger honom inte rätt att vara elak.” Nu blängde hon ogillande på mig, som om jag var med på skämtet. ”Världen är full av tjejer som jag. Jag fattar.”

Jag kvävde ett skratt. ”Ser du några andra tjejer häromkring?”

Hon såg misstänksamt på mig men tittade sig omkring. ”Där.”

Hon nickade mot de dockade båtarna bakom mig. ”Vad menar du?”

Hon hade säkert fått syn på en flytare som inte räknades. En tjej från en husbåt stannade aldrig kvar längre än det tog hennes föräldrar att posta ett brev. Men när jag vände mig om, fick jag till min förvåning se en vräkig lustjakt ligga och guppa i flytdockan bredvid.

Två kvinnor satt och vräkte sig på däck under ljusa parasoller. Att döma av deras solglasögon och fladdrande klänningar kom de från fastlandet. Det innebar drygt tre timmar i båt eller mer, beroende på vinden, bara för att turista. Normalt var vi vana vid att vara ensamma här ute, trygga i förvissningen om att det som fanns kvar av ”civilisationen” låg sextio sjömil bort. Men då och då kom ”civilisationen” förbi för att ta bilder.

Bestört rätade jag på ryggen. I samma ögonblick fick kvinnan i gult syn på mig och flämtade till, följd av hon i grönt, som om det smittade att tappa hakan. Naturligtvis stod jag vänd mot solen, vilket gjorde att min hud reflekterade varje ljusglimt. Jag vände mig till

31

Mo rkt liv.indd 31

11-02-24 09.57.37

kat falls Gemma och viskade: ”Kom, vi sticker härifrån.”

Hon pekade på en förtöjningspåle i närheten. ”Jag lämnade våra hjälmar i den hyrda ubåten.” ”Jetfenan”, rättade jag automatiskt och tryckte mantabrädan i famnen på henne. ”Jag hämtar dom och möter dig på promenaden.” Jag vinkade henne mot lejdaren och önskade tyst att hon skulle skynda sig.

Men det var redan för sent.

32

Mo rkt liv.indd 32

11-02-24 09.57.37