Arthur Koestler
NAT T K LO C K A N T O LV PÅ DAG E N
Översättning av Tore Zetterholm
Modernista stockholm
Förord D e t är de flesta författares öde att efter en tid inte bli lästa. Det kan också gälla författare som en gång lästes av miljoner. Det kan också gälla författare som är så djupt förknippade med sin tid att det tidlösa i deras verk snart riskerar att skymmas av det tidsbundnas bråte. Det kan också gälla författare vars produktion är så stor och så mångskiftande och så encyklopediskt vittomfattande och bitvis så spekulativ att den förgängliga helheten tenderar att skymma de odödliga delarna. Arthur Koestler [1905–1983] motsvarar beskrivningen på alla punkter. Under några decennier i mitten på 1900-talet var han en av Europas mest lästa författare och mest inflytelserika opinionsbildare. Han var djupt och direkt engagerad i tidens stora händelser och personligen aktiv på några av dess avgörande slagfält. Som enda barn i en välbärgad ungersk-judisk familj i Budapest genomlevde han första världskrigets europeiska sammanbrott och sin familjs ekonomiska ruin. Utan medel att fortsätta sina ingenjörsstudier i Wien begav han sig 1926 till det brittiskstyrda Palestina där han ställde sig på den högernationalistiska (revisionistiska) sionismens barrikader, för att kort därefter inleda en journalistisk karriär som snart skulle föra honom från Jerusalem till Ullsteinkoncernens tidningsredaktioner i Paris och Berlin, och därmed undan för undan till en privilegierad tillvaro som vittberest betraktare och uttolkare av mellankrigstidens alltmer ominösa tecken. Det mest ominösa i Koestlers ögon, nationalsocialisternas valseger i Tyskland den 14 september 1930, är vad som snart får honom att konvertera till kommunismen; den enda kraft som med Sovjetunionen i ryggen syntes honom mäktig nog att stå V
emot anstormningen av »den primitiva horden med sitt swastikatotem«. Ja, som ett slags religiös konvertering ska han efteråt beskriva steget in i den ideologiska tryckkammare som kommer att uppsluka honom under större delen av 1930-talet och prägla honom för livet: »När jag var färdig med läsningen av Feuerbach [Marx] och Staten och revolutionen [Lenin] hade något klickat till i min hjärna och skakat om mig som en mental explosion. Att säga att jag hade ›sett ljuset‹ är en torftig beskrivning av den mentala hänryckning som bara en konvertit upplever (oavsett vilken religion han konverterat till). Det nya ljuset synes strömma in i huvudet från alla riktningar; hela universum fogas samman till ett givet mönster, såsom ett pussel vars bitar med ett enda magiskt slag lägger sig på plats.« Detta skriver Koestler 1949, i The God That Failed, en samling öppenhjärtiga och djupgående »bekännelser« från några av de tongivande europeiska intellektuella (förutom Koestler också André Gide, Ignazio Silone och Stephen Spender) som lät sig förföras och förblindas av kommunismen för att sedan lämna den, »som man kravlar sig upp ur en förgiftad flod täckt av lik av drunknade och spillror från översvämmade städer.« [Koestlers inledningsord till Den osynliga skriften, den andra delen i en av 1900-talets mest omistliga självbiografier, med Pil i det blå som den första delen; 1952 och 1954.] Den 31 december 1931 tar Koestler det avgörande steget från betraktare till aktivist och söker medlemskap i det tyska kommunistpartiet. I början lever han ett dubbelliv, som hemlig partimedlem och etablerad journalist i en liberal tidningskoncern. Hans partiuppgift blir att under konspiratoriska former vidarebefordra uppsnappad information om händelser och personer till två underjordiska partikontakter, »Edgar« och »Paula«. Bara några månader senare anges han för tidningsledningen av en mycket ung tidningskollega som han gjort delaktig i sina förehavanden men som drabbats av svåra samvetskval. Därmed tvingas han VI
lämna sin anställning vid Ullsteinkoncernen och blir därmed värdelös som hemlig partiinformatör och kan ta det efterlängtade (ja, faktiskt) steget till öppen partimedlem. Här börjar så Koestlers minst sagt omvälvande resa »från skenbar klarhet till ett famlande i mörker«. Den kommer att vara i drygt sex år och föra honom till en kämpande (bokstavligen) particell i Berlins arbetarstadsdelar, till det inre av Stalins Sovjetunionen, till exil i Paris (efter Hitlers maktövertagande), till det spanska inbördeskrigets barrikader, till en dödscell i Francos fängelser (varifrån han i sista stund räddas genom ett ingripande från brittiska regeringen), till den ideologiska brytningen med kommunistpartiet våren 1938, i ett till synes oskyldigt föredrag om Spanien inför en tysk exilorganisation i Paris. Det oförlåtliga i det till synes oskyldiga var tre punkter, formulerade för att bryta med Partiet utan att kritisera det: Den första: »Ingen rörelse eller parti eller person kan göra anspråk på ofelbarhet.« Den andra: »Falla undan för fienden är lika dumdristigt som att förfölja en vän som på andra vägar kämpar för samma mål som du själv.« Den tredje: »En skadlig sanning är bättre än en nyttig lögn« [efter Thomas Mann]. Ett par månader senare, den 22 april 1938, begär Koestler i ett brev formellt sitt utträde ur det tyska kommunistpartiet. Det är kanske ingen tillfällighet att detta sker bara någon månad efter avslutandet av den tredje Moskvarättegången, den sista i den serie skådeprocesser i vilka den ena efter den andra av topparna i den sovjetiska maktapparaten, ofta veteraner från revolutionstiden och medlemmar i politbyrån alltsedan Lenin, ställts till svars för de till synes mest groteska och osannolika brott; spioneri, förräderi, konspiration, sabotage och lönnmord. Och det kanske mest osannolika av allt under dessa rättegångar; de till synes frivilliga bekännelserna av de mest ondsinta anslag och gärningar. VII
Den kanske mest uppseendeväckande bekännelsen kom just i denna sista rättegång, från den kanske mest kände av det gamla gardets företrädare, Nikolaj Bucharin, av Lenin kallad »partiets älskling«. Inför rätten erkände sig Bucharin skyldig till »brott mot det socialistiska hemlandet och hela det internationella proletariatet« och medgav att han för detta förtjänade lagens strängaste straff. Trovärdigheten i självanklagelserna förstärktes av Bucharins till synes ärliga redovisning av sina inre grubblerier och samvetskval i fängelsecellen: »Jag har nekat i ungefär tre månader. Därefter började jag redogöra för situationen. Varför? Orsaken var att jag omvärderade hela min situation i fängelset. Ty när man frågar sig: när du dör, vad dör du då för? Då såg jag med skakande tydlighet plötsligt framför mig en absolut svart tomhet. Det finns ingenting man måste dö för om man dör utan att ha ångrat sig […] Detta avväpnade mig till sist och fick mig att falla på knä för landet och partiet […] Och när man dessutom hör ekot från den vida internationella kampen så har allt detta sammanlagt sin verkan, och en fullständig inre moralisk seger för Sovjetunionen över dess motståndare som faller på sina knän blir resultatet […] Världshistorien är världens domstol.« [Citerat efter Karl Schlögel, Terror och dröm – Moskva år 1937, Natur och kultur 2011, översättning: Peter Handberg.] Bucharin avrättades den 15 mars 1938. Det faktum att även ledande västerländska diplomater (bland dem USA:s ambassadör, Joseph E. Davies), lät sig övertygas om de anklagades skuld, trots rättegångarnas iögonfallande karaktär av på förhand iscensatta skådespel med given utgång, visar hur förbryllande och förledande de anklagades bekännelser måste ha framstått för omvärlden. Att samtliga dessförinnan med stor sannolikhet hade utsatts för både psykologisk och fysisk tortyr, förtog inte den slående effekten av deras på en gång rättframma och självförnedrande framträdanden, vilket svårligen lät sig förklaras på annat sätt än att de faktiskt var skyldiga. Och skyldiga var de nog, men inte till anklagelserna i rätteVIII
gångarna, utan till det brott som också Koestler till sist ansåg sig skyldig till; en blind och kompromisslös tro på Partiets ofelbarhet, på Kommunismens nödvändighet och på Sovjetunionens oundgänglighet. Ända in i det sista, också i sitt avskedsbrev till Partiet, bedyrar Koestler sin fortsatta lojalitet mot de ideologiska grundvalarna för den sovjetiska »arbetare- och bondestaten«, som han ansåg »representerade vårt sista och enda hopp på en planet i snabbt förfall«. Det är således en ännu ideologiskt vacklande Koestler som sommaren 1938 börjar skriva på en roman där huvudpersonen bär tydliga drag av Bucharin. Man kan utgå från att Koestler hade hunnit ta del av rättegångsprotokollen som på våren hade publicerats på flera språk och där Bucharins vindlande vittnesmål och deklarationer fanns att läsa. Likt Bucharin är Nikolaj Salmanovitj Rubasjov en ärrad och erfaren kommunist på en ledande position i Partiet. Och likt Bucharin sitter han fängslad och anklagad för de mest osannolika brott mot Partiet, Staten och Nr 1, till vilka han av sina förhörare tillråds att erkänna sig skyldig. Och likt Koestler själv tvingas Rubasjov brottas med de yttersta konsekvenserna av den ideologi som han själv hänförts av och hänsynslöst omfattat och vars bärande princip är att Individen till varje pris (också döden) måste underordna sig Partiet eftersom Partiet är ett på vetenskap grundat instrument för genomdrivandet av den nödvändiga Historien och per definition därmed ofelbart. »Historien känner ingen tvekan och inga skrupler«, säger Rubasjov till Rickard, en ung partikamrat i det tidiga Nazityskland, som agerat i strid med partilinjen och som Partiet därför beslutat kasta åt vargarna. »Sakta och ofelbart flyter den mot sin bestämmelse. Vid varje krök av sitt lopp lämnar den slammet den fört med sig, de drunknades kroppar. Historien vet sin väg. Den gör inga misstag. Den som inte tror fullt och fast på historien har inget att skaffa i Partiets led.« IX
*
Våren och sommaren 1938 brottas Koestler ännu med förblindelsen. Som hos så många andra av de intellektuella som de här åren försöker frigöra sig från kommunismen, är frigörelsen sällan momentan, mera en gradvis inre process än en plötslig yttre manifestation. I Koestlers fall inleds processen i det spanska inbördeskriget, där han bevittnar Stalins svek mot republikanerna, och från fängelsecellen hör sina medfångar ropa madre när de förs ut för att avrättas, och på bara kroppen erfar att målen aldrig får helga medlen och »att medmänsklighet inte är ett småborgerligt sentiment utan den dragningskraft som håller vår civilisation på plats«. Likväl förstod inte Koestler vid befrielsen ur fängelset att han upphört att vara kommunist. Det första han gjorde sedan Guardia Civil överlämnat honom vid gränsen till Gibraltar var att skicka ett telegram till Partiet där han förklarade sig botad från alla tvivel – cured of all belly-aches. (Återberättat i The God That Failed ). Efter befrielsen ur det spanska fängelset inleder Koestler en exiltillvaro i Frankrike. Samtidigt sker en förskjutning i hans skrivande, från fakta till fiktion. Som om det bara är i fiktionens form han tror sig kunna gestalta de psykologiska och politiska erfarenheterna av sin tid som kommunist; av sju år i ett mentalt tillstånd där mörker förvandlats till ljus, fiende till vän, omänsklighet till nödvändighet, lögn till sanning. En mental sorteringsmaskin, kallar han det i Den osynliga skriften, med vars hjälp »det ännu 1932 [var] möjligt för en europé att vistas i Ryssland och förbli kommunist«. I sin första roman, The Gladiators [färdig i juli 1938, publicerad 1939], använder sig Koestler av Spartacus slavuppror i Rom för att utforska det politiska gränslandet mellan det ideala och det möjliga, det abstrakta och det mänskliga, det moraliska och det nödvändiga. I den roman han därefter omedelbart påbörjar, och som är tänkt att bli den andra delen i en trilogi, introducerar han X
en protagonist genom vilken han hoppas kunna gestalta de djupa politiska och moraliska konflikter som umgänget med kommunismen väckt inom honom själv. Här möter vi förutom Rubasjov själv, personerna han förråder och sviker, liksom de två förhörare som var och en på sitt sätt blottar den politiska och moraliska avgrund på vilken Rubasjov byggt sitt liv. Arbetet med den nya romanen fortskrider i en by i södra Frankrike dit Koestler dragit sig undan tillsammans med sin nya kärlek, en ung brittisk konstnär, Daphne Hardy, men när krigsmolnen hopar sig återvänder de båda till Paris där arbetet fortsätter under alltmer pressande omständigheter. Omedelbart efter krigsutbrottet i september 1939, det vill säga redan före den tyska invasionen i maj 1940, börjar de franska myndigheterna ringa in »icke-önskvärda främlingar«, av vilka tyska vänsterintellektuella i exil, i synnerhet de av judisk börd, står i första skottlinjen. Koestler arresteras och deporteras till ett franskt koncentrationsläger i Le Vernet, varifrån han friges först efter påtryckningar från den engelska regeringen som i sin tur påverkats av Koestlers växande rykte i England efter framgångarna med sin bok om tiden i Francos fängelse, Dialog med döden [1937]. Sedan tyskarna marscherat in i Paris i juni 1940 tvingas Koestler och Hardy fly med det just färdiga manuset i bagaget. Hardy har då undan för undan översatt Koestlers tyska original till engelska för det förlag, Jonathan Cape, som köpt rättigheterna. Koestler lyckades så småningom på vindlande vägar (bland annat via Främlingslegionen) ta sig till England, dit Daphne Hardy redan hunnit föra den engelska översättningen (det tyska originalet hade då gått förlorat) och där det publiceras i början av 1941 under den enigmatiska titeln Darkness at Noon. Titeln är inte Koestlers, den är Hardys, så också den engelska översättning som blir romanens originaltext. Det bör således noteras att Darkness at Noon, eller som den kommer att heta på svenska, Natt klockan tolv på dagen, inte bara är produkten av XI
en författares skaparkraft utan också av en vacker kärleksaffär, därtill den kanske vackraste av de otaliga och inte alltid så vackra kärleksaffärerna i Koestlers liv. Redan här kan anas att Arthur Koestler till allt annat som riskerade att med tiden göra honom otidsenlig och oläst, levde ett liv som riskerade att överskugga hans livsverk. Det är ingen tillfällighet att han tidigt blev föremål för flera biografier, en del skrivna långt före hans död 1983 (i ett uppseendeväckande dubbelsjälvmord tillsammans med sin betydligt yngre hustru Cynthia Jeffries). Den senaste och sannolikt definitiva Koestlerbiografin är skriven av Michael Scammell [2009] och bär den träffande undertiteln The Indispensable Intellectual, den omistlige intellektuelle. Det är i alla händelser omöjligt att i dag föreställa sig en enskild person med motsvarande intellektuella spännvidd och inflytande. Han var en barrikadernas man och många var de barrikader han klev upp på (och ner från), och lika skoningslös som han var mot sina motståndare kunde han vara mot sig själv. Hans liv var sagan om en av ständiga självtvivel ansatt prins i kamp mot en ständigt övermäktig drake, under ständiga bakhåll och utfall, i en allt mörkare skog. Hans självbiografier hör följaktligen också de till de omistliga berättelserna från och om Europas 1900-tal. I genren litterära klassiker tävlar Koestler med sig själv. Varför har Natt klockan tolv på dagen blivit en litterär klassiker? Den tid och de yttre händelser som präglar romanen känns mycket långt borta. Kommunismen är död. Sovjetunionen finns inte längre. De specifika ideologiska frågor som Koestler låter Rubasjov brottas med har försvunnit från den offentliga dagordningen. Vem utanför Nordkorea skulle i dag hävda att Staten eller Partiet är ofelbara, att målen rättfärdigar medlen, att individen är en kugge i Historiens maskineri? Vem kan i dag känna igen sig i den kvävande klaustrofobiska miljö i vilken handlingen utspelar sig? Eller ta sig in i den overkliga ideologiska och politiska XII
labyrint i vilken Rubasjov och hans förhörare dansar sin dödliga pas de deux? Ändå är det en roman som inte ett ögonblick känns föråldrad, lika lite som en roman av Dostojevskij. Den enkla förklaringen är bokens litterära kraft. Koestler skriver alltid väl, men här skriver han på höjden av sin förmåga: avskalat, effektivt och med stor psykologisk precision och inlevelseförmåga. I andra händer hade bokens gestalter lätt kunnat bli till tvådimensionella pappfigurer i ett abstrakt idédrama, men i Natt klockan tolv på dagen har Koestler skapat en i högsta grad levande protagonist, kluven och komplex, villrådig och värkbruten, skyldig och oskyldig, med livet långt bakom sig och döden strax framför sig, hårdhänt infogad i ett mänskligt drama om sanning och lögn, svek och lojalitet, nytta och moral. Och under alltsammans, den fråga som ska förfölja Koestler genom hela hans författarskap: Hur var det möjligt för till synes förnuftiga och tänkande, ja rent av intelligenta människor att helt avskärma sig från sina sinnen; att koppla ur sin omdömesförmåga; att leva i den mest verklighetsfrämmande fiktion; att ersätta personlig moral med blind lydnad; att kort sagt avsäga sig sin mänsklighet? Vilken var den biologiska och psykologiska grundvalen till bekännelserna i Moskva? Hur kunde miljoner mer eller mindre kultiverade tyskar hänge sig åt en våldsregim byggd på fantasier och folkmord, ja mot slutet också kollektivt självmord? I essäsamlingen Yogin och kommissarien [1945] berättar Koestler om en ofta återkommande dröm. Han är på väg att mördas i ett undanskymt buskage beläget alldeles intill en stor trafikerad väg. Han ropar på hjälp men ingen hör honom. Folkmassorna spatserar skrattande och glammande förbi. Ohörande. Ovetande. Själv ansåg Koestler temat i drömmen vara arketypiskt, ett uttryck för individens existentiella ensamhet inför döden och det kosmiska våldet. Men i januari 1944, när drömmen nedtecknades, gick gaskamrarna och krematorier för fullt, men ingenstans i XIII
Europa, inte ens alldeles i närheten av brottsplatserna, avstannade vardagen, med få undantag passerade människorna förbi utan att reagera. I sin roman Domens dag [Arrival and Departure, 1943] försöker Koestler, genom huvudpersonen Peter Slavek, berätta om de då kända detaljerna från Förintelsens första skeden i det nazistockuperade Östeuropa. Men när det avsnittet samma år publicerades i den litterära månadstidningen Horizon följde en insändarstorm där Koestler anklagades för att sprida skräckhistorier. I ett svar skrev Koestler: »Ni rodnar inte och har fräckheten att fråga huruvida det är sant att ni är samtida med det största blodbadet i historien […] Det finns ingen ursäkt för er, ty det är er plikt att veta det och att plågas av ert vetande. Så länge ni inte, mot allt förnuft och oberoende av allt förnuft, blygs för att leva medan andra sänds i döden och inte känner er skuldmedveten och förödmjukad därför att ni är sparad, kommer ni ständigt att förbli en passiv medbrottsling.« Så blir Rubasjovs kval i fängelsecellen också de fortsatta kvalen hos en civilisation i vilken »människans mentala kluvenhet nått sina största proportioner genom historien; vi ser det globala och kosmiska skeendet såsom en film, en overklig projektion av krig, massmord och tortyr, som aldrig förmår beröra vårt vardagliga existensplan. En hund överkörd i vår åsyn åsamkar oss större bekymmer än förintelsen av tusentals människor. Vi lever i ett Dr Jekyll och Mr Hyde-samhälle av gigantiska proportioner […] Vår medvetenhet tycks krympa i direkt proportion till kommunikationernas utveckling; aldrig tidigare har världen varit så öppen som nu, ändå vandrar vi omkring som fångar, var och en i sin privata, bärbara bur. Vad kan de som ropar göra, annat än ropa tills de blir blå i ansiktet.« [Yogin och kommissarien]. I det avseendet har kanske inte så mycket förändrats. Den som i dag läser Natt klockan tolv på dagen behöver inte veta vem Nikolaj Bucharin var, eller ens vad som hände vid Moskvarättegångarna, för att i Nikolaj Rubasjov finna en oavlåtligt fängslande (förlåt) XIV
ledsagare rakt in i vår tids moraliska minfält. Sorteringsmaskinen var inte en uppfinning av Stalin, inte heller konflikten mellan mål och medel, frihet och tvång, moral och nytta. Det går inte att skaka av sig Rubasjovs sällskap med hänvisning till tiden och omständigheterna. Det är heller inte möjligt att kort sammanfatta vad Natt klockan tolv på dagen handlar om, eftersom så mycket av handlingen består av Rubasjovs inre möten med sig själv, och romanen därmed gestaltar ett drama som vida överskrider sin yttre historiska inramning. Till bokens ställning som klassiker har naturligtvis också bidragit dess dramatiska verkningshistoria. I Frankrike där den publicerades i slutet 1945 och fick titeln Le Zéro et l’Infini [»Nollpunkten och oändligheten«], blev den en historisk bästsäljare. På grund av pappersbristen kunde förlaget inte leverera alla de böcker som efterfrågades. Så snart en ny upplaga levererats från tryckeriet såldes den slut, ibland på en dag. På bara några år hade boken sålt i över 400.000 exemplar och därmed inte bara slagit franskt upplagerekord utan också fått en politisk betydelse som varit få böcker förunnat. Efter kriget hade det franska kommunistpartiet, öppet lierat med Stalins Sovjetunionen, trätt fram som den starkaste politiska kraften i Frankrike. I valen till nationalförsamlingen i november 1945 blev det största parti med 32 procent av platserna, och besatte därmed flera ministerposter i regeringen, och började utöva inflytande över medierna och rättsväsendet, samt kontrollerade redan större delen av fackföreningsrörelsen. I ett senare förord [1978] beskriver Koestler den roll som boken i det skedet kom att spela i Frankrike: »I den tryckande politiska atmosfär som hade uppstått, kom Le Zéro et l’Infini att få en långt större psykologisk-politisk inverkan än vad en aldrig så dokumentär redogörelse för partiutrensningarna och skenrättegångarna tio år tidigare hade kunnat få. Eftersom den talade Partiets autentiska språk och hade en bolsjevik av den gamla stammen som sin hjälte, XV
kunde den inte så lätt avfärdas som ›reaktionär‹ och ›borgerlig‹. I stället försökte kommunisterna att hota bokens förläggare. När de inte lyckades med det köpte de upp hela lager från bokhandlare i förorten och provinsen och förstörde dem. Som en följd av detta såldes boken mellan nytryckningarna på svarta börsen till priser som var tre till fyra gånger högre än det officiella. När upplagan passerat kvartsmiljonstrecket instruerades kommunistiska talare att på massmöten attackera boken och dess författare […] Striden nådde sin kulmen under de ödesdigra veckor som föregick omröstningen om en ny fransk konstitution [i maj 1946]. Hade kommunisternas förslag segrat skulle de som nationalförsamlingens största parti ha fått nästintill absolut kontroll över staten. När striden var över skrev en av de ledande franska tidningarna på ledarplats att ›det enskilt viktigaste bidraget till kommunisternas nederlag i konstitutionsomröstningen var en roman, Le Zéro et l’Infini‹. Det finns några få episoder i mitt liv som jag i mina perioder av depression, återvänder till för att få tröst. En av dem är denna.« I dag har dammet från de parisiska barrikadstriderna sedan länge lagt sig och ingen minns längre den franska konstitutionsomröstningen och berättelsen om Natt klockan tolv på dagen som litterär torped i fransk politik har försvunnit in i tidningsläggen och historieböckerna. Vad som inte försvunnit är en bok som med sin litterära kraft och mänskliga allmängiltighet tål att ges ut och läsas om och om igen. – GÖR AN ROSENBERG –
»Den som upprättar en diktatur utan att döda Brutus, och den som grundar en republik utan att döda Bruti söner, kommer inte att regera länge.« M achi av el li, Discorsi
»Människa, det går inte att leva helt utan medlidande.« Dostoj evsk ij, Brott och straff
FÖR STA FÖR HÖR ET
»Ingen kan härska skuldlöst.« Sa i n t-J ust
C e l l d ö r r e n slog igen bakom Rubasjov. Han stod lutad mot dörren några sekunder och tände en cigarett. På bädden till höger låg två tämligen rena filtar, och halmmadrassen såg ut att ha blivit nyligen fylld. Tvättfatet till vänster hade ingen tapp, men kranen fungerade. Muggen bredvid var desinficerad och luktade inte. De tjocka tegelstensväggarna på ömse sidor förtog ljudet av knackningar, men omkring värmeröret var det murbruk som gav bra genljud. Dessutom tycktes själva värmeröret vara ljudledande. Fönstret satt i ögonhöjd; man kunde se ner på gården utan att behöva häva sig upp i gallret. Så långt var allt gott och väl. Han gäspade, tog av sig rocken, rullade ihop den och lade den på madrassen som kudde. Han tittade ner på gården. Snön skimrade gul i skenet från månen och de elektriska lamporna. Runt hela gården längs väggarna var en smal stig skottad för den dagliga promenaden. Än var det inte gryning, stjärnorna glänste klara och frostkalla trots lamporna. På den yttre muren, som låg mitt emot Rubasjovs cell, gick en soldat med geväret på axeln sina hundra steg fram och tillbaka. Han stampade i som om han gick på parad. Då och då glimtade det till i hans bajonett av det gula lampljuset. Rubasjov tog av sig skorna, medan han stod kvar vid fönstret. Sedan släckte han sin cigarett och lade stumpen på golvet bredvid sängen. Han satt ett par minuter på madrassen. Så gick han tillbaka till fönstret ännu en gång. Det var fortfarande stilla nere på gården. Vaktposten gjorde helt om. Över maskingevärstornet såg han en flik av Vintergatan. Han lade sig på britsen och svepte om sig den översta filten. Klockan var fem, och det var inte troligt att man behövde stiga 25
upp före sju på vintern. Han var mycket sömnig, och efter en stunds funderande kom han till den slutsatsen att han inte skulle förhöras inom de närmaste tre fyra dagarna. Han tog av sig sin pincené, lade den på stengolvet bredvid cigarettstumpen, log för sig själv och slöt ögonen. Täcket var varmt och han kände sig skyddad. För första gången på månader fruktade han inte för sina drömmar. När fångvaktaren en stund senare släckte ljuset utifrån och såg in genom kikhålet, låg f.d. folkkommissarien Rubasjov och sov med ryggen mot väggen. Hans huvud vilade på vänstra armen som stack rätt ut från bädden; handen hängde slapp och rörde sig ibland medan han sov.
E n timme tidigare hade två tjänstemän i Inre Folkkommissariatet bultat på Rubasjovs dörr för att komma in och arrestera honom. Just då drömde han att han blev arresterad. Bultandet blev allt kraftigare, och Rubasjov ansträngde sig för att vakna. Han var van vid att slita sig ur sina nattmaror, drömmen om hans första arrestering hade återkommit periodiskt under flera år och utspelats med ett urverks precision. Ibland kunde han med en häftig viljeansträngning stoppa urverket och dra sig ur drömmen av egen kraft, men denna gång lyckades han inte. De senaste veckorna hade tröttat ut honom, han svettades och flämtade i sömnen. Urverket surrade, drömmen fortsatte. Som vanligt drömde han att någon bultade på hans dörr och att tre män stod därute för att arrestera honom. Han kunde se dem genom den stängda dörren, hur de stod där och bultade. De var klädda i splitternya uniformer, den tyska diktaturens pretorianska garde. På mössor och rockärmar bar de sina insignier, det hotfulla hakkorset. I händerna höll de groteskt stora pistoler. Snören och remmar luktade färskt läder. Nu var de inne i rummet bredvid sängen. Två av dem var förvuxna bondpojkar med tjocka läppar och fiskögon, den tredje var liten och tjock. De stod vid sängen med sina pistoler i händerna och andades tungt. Det var alldeles tyst, man hörde endast den lille tjockes astmatiska flåsande. Sedan ryckte någon i övervåningen ur en tapp, och vattnet brusade ner genom rören i väggarna. Urverket saktade farten. Bankandet på Rubasjovs dörr blev allt kraftigare. De två männen utanför, som hade kommit för att arrestera honom, turades om att bulta och att blåsa i sina frusna händer. Men Rubasjov kunde inte vakna, fastän han visste att en mycket plågsam scen skulle 27
följa. De tre männen står fortfarande vid hans säng, medan han försöker ta på sig sin nattrock. Men ärmen är vänd ut och in och han kan inte få den på sig. Han anstränger sig förgäves, tills han grips av ett slags paralysi. Han kan inte röra sig, trots att allt hänger på om han lyckas få på den i tid. Denna plågsamma hjälplöshet varar ett par sekunder. Rubasjov stönar och känner kallsvetten tränga fram vid tinningarna, medan bultandet på dörren tränger in i sömnen som trumvirvlar från fjärran. Armen under kudden vrider sig under hans feberaktiga försök att få på nattrocken. Men så till slut befrias han genom ett dråpslag av en pistolkolv… Denna välkända förnimmelse, upprepad och återupplevd hundratals gånger, brukade vanligtvis väcka honom. En kort stund låg han och darrade, och handen som var inpressad under kudden fortfor att söka efter rockärmen. I regel hade han att gå igenom det sista och värsta stadiet innan han hunnit vakna riktigt. Det bestod av en dimmig känsla av att detta uppvaknande var den verkliga drömmen, och att han fortfarande låg kvar på det fuktiga stengolvet i den mörka cellen. Vid hans fötter var muggen, bredvid hans huvud vattenkannan och några brödsmulor… Även denna gång varade det förvirrade tillståndet ett par sekunder, osäkerheten om huruvida hans trevande hand skulle träffa på muggen eller kontakten till nattduksbordslampan. Sedan tändes ljuset, och dimman skingrades. Rubasjov tog ett par djupa andetag och knäppte sina händer över bröstet likt en konvalescent som njuter av att vara fri och trygg. Med lakanet torkade han pannan och den bara fläcken i nacken och blinkade sedan med återvunnen ironi mot färgtrycket av Nr 1, Partiets ledare, som hängde på väggen i hans rum – och på väggarna i alla rummen bredvid, över och under hans; på alla väggarna i huset, i staden, i hela det väldiga rike för vilket han hade kämpat och lidit och som nu åter hade tagit honom upp i sitt stora beskyddande sköte. Nu var han klarvaken, men bultandet på hans dörr fortsatte.
D e två männen, som hade kommit för att arrestera Rubasjov, stod på den mörka trappavsatsen och rådgjorde med varandra. Portvakten Vasilij, som hade visat dem upp, stod i den öppna hissdörren och flämtade av skräck. Det var en mager gubbe. Han hade kastat en militärkappa över nattskjortan och över den trasiga kragen syntes ett brett, rött ärr som gav honom ett skrofulöst utseende. Det härrörde från ett halssår som han fått i inbördeskriget, där han hade kämpat i Rubasjovs friskarekår. Efteråt hade Rubasjov beordrats utrikes och Vasilij hade bara hört av honom ibland genom tidningen som hans dotter brukade läsa för honom om kvällarna. Hon hade läst upp talen som Rubasjov höll inför rådsförsamlingen. De var långa och svåra att förstå, och Vasilij lyckades aldrig känna igen den lille skäggige friskarechefens röst, vilken hade kunnat så vackra eder att inte ens den Heliga Madonnan i Kazan skulle kunnat låta bli att le åt dem. Vasilij brukade somna under dessa tal, men han vaknade alltid när hans dotter kom till slutmeningarna och bifallet. Då höjde hon alltid högtidligt rösten. Till var och en av de ceremoniella slutklämmarna, »Leve Internationalen! Leve Revolutionen! Leve Nr 1!« fogade Vasilij ett innerligt »Amen«, men så tyst att inte dottern kunde höra det. Sedan tog han av sig jackan, korsade sig i hemlighet och kröp till sängs med dåligt samvete. Över hans säng hängde också ett porträtt av Nr 1 och bredvid detta ett fotografi av Rubasjov som friskarechef. Om man hittade det fotografiet, skulle troligen Vasilij också bli tagen. Det var kallt, mörkt och stilla i trappuppgången. Den yngre av de båda männen från Inre kommissariatet föreslog att de skulle skjuta sönder dörrlåset. Vasilij lutade sig mot hissdörren. Han 29
hade inte haft tid att ta på sig skorna ordentligt, och hans händer darrade så att han inte kunde knyta skosnörena. Den äldre av de båda männen gillade inte skjutandet, arresteringen skulle ske diskret. De blåste i sina stelfrusna händer och började åter bulta på dörren. Den unge dunkade med sin revolverkolv. Ett par trappor längre ner skrek en kvinna med gäll röst. »Säg åt henne att hålla käften«, sade han till Vasilij. »Håll dig lugn!« skrek Vasilij. »Här är höga herrar.« Kvinnan tystnade genast. Den unge mannen övergick till att bearbeta dörren med sina stövlar. Oväsendet hördes i hela trappan. Till slut gick dörren upp. Alla tre stod vid Rubasjovs bädd, den unge mannen med sin pistol i handen, den gamle styv och rak som om han stod i givakt. Vasilij stod några steg bakom dem, lutad mot väggen. Rubasjov höll fortfarande på att torka svetten ur nacken. Han stirrade närsynt på dem med sömniga ögon. »Medborgare Rubasjov, Nikolaj Salmanovitj, i lagens namn arresterar vi dig«, sade den unge mannen. Rubasjov trevade efter sina glasögon under kudden. Han försökte samla tankarna. När han hade fått på sig glasögonen, hade hans blick samma uttryck som Vasilij och den äldre av de båda tjänstemännen kände igen från gamla fotografier och färgtryck. Den gamle höll sig ännu rakare och mer i givakt. Den unge, som hade växt upp under nya hjältar, gick ett steg närmare bädden, alla tre såg att han tänkte säga eller göra något brutalt för att dölja sin bortkommenhet. »Ta bort revolvern, kamrat«, sade Rubasjov till honom. »Säg vad ni vill mig!« »Du är arresterad«, sade pojken. »Ta på dig kläderna och bråka inte.« »Har ni någon arresteringsorder?« frågade Rubasjov. Den gamle tjänstemannen tog fram ett papper ur fickan, räckte det till Rubasjov och ställde sig åter i givakt. Rubasjov läste igenom det noggrant. »Ja, det är bra«, sade han. »Det där blir man aldrig klok på.« »Ta på kläderna och skynda dig«, sade pojken. Man kunde se 30
att hans brutalitet inte längre var påklistrad utan naturlig. Det är en snygg generation vi har fått fram, tänkte Rubasjov. Han erinrade sig propagandaplakaten, där de unga alltid framställdes skrattande. Han kände sig trött. »Ta hit min nattrock i stället för att pillra på revolvern«, sade han till pojken. Denne blev röd i ansiktet men sade inget. Den gamle räckte nattrocken till Rubasjov som tog den på sig. »Nu gick det i alla fall till slut«, sade han med ett ansträngt leende. De andra förstod honom inte och sade ingenting. De stod och såg på hur han långsamt steg upp och samlade ihop sina skrynkliga kläder. Huset var tyst efter det gälla kvinnoskriket, men man hade en känsla av att alla låg vakna i sina sängar och höll andan. Sedan ryckte någon i övervåningen ur en tapp, och vattnet brusade ner genom rören i väggarna.
F r a m f ö r porten stod bilen som tjänstemännen hade kommit i. Det var en ny amerikansk modell. Ute var det fortfarande mörkt. Chauffören hade tänt lyktorna, gatan sov eller låtsades åtminstone göra det. De klev in, först pojken, sedan Rubasjov och sist den gamle tjänstemannen. Chauffören som också var uniformsklädd startade motorn. Bortom hörnet upphörde asfalten. De var alltjämt i stadens centrum. Runtomkring hade de stora moderna byggnader på nio tio våningar, men gatorna var som på bondlandet; hjulspår av hårdfrusen lera med ett tunt snölager i sprickorna. Chauffören körde långsamt, och den förnämliga bilen gnisslade och kved som en oxkärra. »Kör fortare!« sade pojken som inte kunde stå ut med tystnaden i bilen. Chauffören ryckte på axlarna utan att se sig om. Han hade kastat en likgiltig och ovänlig blick på Rubasjov, när denne steg in i bilen. Rubasjov hade en gång råkat ut för en olyckshändelse, mannen som satt vid ambulansratten hade sett på honom på samma sätt. Den långsamma stötiga färden genom de utdöda gatorna med det ostadiga strålkastarskenet fladdrande framför dem var svår att stå ut med. »Hur långt är det?« frågade Rubasjov utan att se på sina följeslagare. Han höll på att säga: till sjukhuset. »Drygt en halvtimme«, sade den gamle. Rubasjov halade fram cigaretter, tog en själv och skickade sedan automatiskt omkring paketet. Den unge mannen nekade tvärt, den gamle tog två och räckte en till chauffören. Denne förde handen till mössan. Han gav dem eld medan han skötte ratten med en hand. Rubasjov kände sig lättare till mods, men samtidigt var han arg på sig själv. Knappast rätta ögonblicket att bli sentimental, tänkte han. Men 32
han kunde inte motstå frestelsen att börja prata och försöka framkalla en smula mänsklig värme omkring sig. »Synd om bilen«, sade han. »Utländska bilar kostar en massa pengar, och efter ett halvår på våra vägar är de slut.« »Det har du alldeles rätt i. Det är våra vägar som är efter sin tid«, sade den gamle. På tonfallet kunde Rubasjov höra att den gamle anat hans hjälplöshet. Han kände sig som en hund som man kastat ett ben till. Han beslöt att inte säga något mer, men plötsligt började pojken aggressivt: »Är dom bättre i kapitaliststaterna kanske?« Rubasjov kunde inte låta bli att småle. »Har du någonsin varit utomlands?« frågade han. »Jag vet i alla fall hur det ser ut där«, sade pojken. »Så du skall inte försöka slå i mig några historier.« »Vem tar du mig för egentligen?« frågade Rubasjov lugnt. Men han kunde inte låta bli att tillägga. »Det skulle inte skada om du studerade Partiets historia ett slag.« Pojken höll sig tyst och stirrade på chaufförens rygg. Ingen sade något. För tredje gången slog chauffören av den stånkande motorn och satte svärande i gång den igen. De skakade fram genom förstäderna. Ingenting hade ändrats i de eländiga trähusens utseende. Över deras förvridna silhuetter hängde månen blek och kall.