OWE WIKSTRÖM
Att älska livet mer än dess mening BETRAKTELSER OCH ÖVNINGAR
Av författar Långsam en till heten som sålt s lov 150 000 i ex.
101504_Att_alska_livet.ORI.indd 4
10-05-10 09.26.07
Innehåll
Förord 11 Att gå på en inre väg 17 Grunden – själva storyn 17 Några poänger 20 Den prövande hållningen 23 Samtalets två nivåer 26 Att finna ett språk för sitt sökande 27 Hur gör du? 33 Övningar – iakttagelse, reflektion och handling 35 Vecka I. Att älska livet mer än dess mening 39 Söndag – Ansiktets dag Barnet i barnvagnen 41 Måndag – Naturens dag Att observera det förbisedda 44 Tisdag – Glädjens dag Vardagens minilyckor 47 Onsdag – Eldens dag Alla dessa värmeljus 51
101504_Att_alska_livet.ORI.indd 5
10-05-10 09.26.07
Torsdag – Det heliga rummets dag Inomhuset är oändligt 54 Fredag – Smärtans dag Att vandra på kyrkogårdar 57 Lördag – Vilans dag Förnöjsamhet 61 Vecka II. Stråket av vemod 65 Söndag – Ansiktets dag Återseendets underton 67 Måndag – Naturens dag Förundrans livshållning 71 Tisdag – Glädjens dag Underbart är kort 74 Onsdag – Eldens dag Prata inte bara – gör nåt! 77 Torsdag – Det heliga rummets dag Tillitens rum 80 Fredag – Smärtans dag Korsen som omger oss 84 Lördag – Vilans dag O, beata solitudo 87 Vecka III. Aningen – detta ofrånkomliga kanske 91 Söndag – Ansiktets dag Att formulera sig inför »allt« 93 Måndag – Naturens dag Finns det något bortom bergen? 97
101504_Att_alska_livet.ORI.indd 6
10-05-10 09.26.07
Tisdag – Glädjens dag Glädjen som visar något utöver sig själv 100 Onsdag – Eldens dag Kärlekens låga 103 Torsdag – Det heliga rummets dag Risken att banalisera det heliga 106 Fredag – Smärtans dag Tillvaron är ingen trädgård 109 Lördag – Vilans dag Det goda allvaret 112 Vecka IV. Den heliga dårskapen 115 Söndag – Ansiktets dag Narkissos och Hagar – om blicken 117 Måndag – Naturens dag Samtal invid Svandammen 120 Tisdag – Glädjens dag Skönheten skall frälsa världen 123 Onsdag – Eldens dag Den brinnande busken 126 Torsdag – Det heliga rummets dag Skatten i lerkärl 130 Fredag – Smärtans dag Tilliten inför det svåraste 134 Lördag – Vilans dag Vi har en hemlis! 137
101504_Att_alska_livet.ORI.indd 7
10-05-10 09.26.07
Vecka V. Att upptäcka Den Osynlige via det synliga 141 Söndag – Ansiktets dag Det rike som inte syns med GPS 143 Måndag – Naturens dag Att stå under ett träd 147 Tisdag – Glädjens dag Ett klingande sakrament 150 Onsdag – Eldens dag »Den som är nära mig är nära elden« 152 Torsdag – Det heliga rummets dag Vördnad är också ett slags tro – grekisk förmiddag 155 Fredag – Smärtans dag Döden – brutal, men övervunnen 158 Lördag – Vilans dag Så himla skönt 161 Vecka VI. Ett annats slags tid – evighetens medborgare 165 Söndag – Ansiktets dag Det bländande mörkret 167 Måndag – Naturens dag Andlig törst kräver andliga källor 170 Tisdag – Glädjens dag »Run, Forrest, run!« 173 Onsdag – Eldens dag Utan tvivel är man inte riktigt klok 176 Torsdag – Det heliga rummets dag Att städa i sin inre kammare 180
101504_Att_alska_livet.ORI.indd 8
10-05-10 09.26.07
Fredag – Smärtans dag »Det hänger en död gubbe där framme!« 183 Lördag – Vilans dag Att sjunga för sig själv 186 Vecka VII. Aldrig ensam – att vara på väg hemåt 189 Söndag – Ansiktets dag Man vet inte vad man tror förrän man sagt det 192 Måndag – Naturens dag Det stora kalaset – om det himmelska brödet 195 Tisdag – Glädjens dag Den stora heligheten innesluten i den lilla 198 Onsdag – Eldens dag Att säga det opassande 201 Torsdag – Det heliga rummets dag Inte bara klockans tid 205 Fredag – Smärtans dag En nästan outhärdligt tuff övning 209 Lördag – Vilans dag »Du skulle inte söka mig om du inte redan funnit mig« 212
101504_Att_alska_livet.ORI.indd 9
10-05-10 09.26.08
101504_Att_alska_livet.ORI.indd 10
10-05-10 09.26.08
Förord Bakgrunden till denna bok är en händelse. Upprymd har jag fått reda på att jag fått möjlighet till en månads forskning i Paris. Jag bor på Centre Culturel Suédois i Maraiskvarteren. Allt för att fullfölja en gammal idé, att försöka förstå Marcel Prousts estetik; hans syn på skönheten. Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt är lika glimrande som oöverskådligt gigantisk. Makalösa formuleringar väller över bok sidorna. I ensamhet och uppe vid Sorbonne formulerar jag mig kring detta undflyende tema. Nätter och dagar går. Allt är oerhört intressant. Samtidigt – nu och då – undrar jag varför jag skriver om detta. En gnagande känsla smyger sig på. Är detta smala ämne verkligen viktigt? I samtal jag fört och förtroenden jag har fått under några år, inte minst via e-post, har resonemangen varit likartade. Man skriver om ett underskott på allvar, en seriös undran över religiös tro och andlighet, särskilt kristen. Men man frågar inte efter akademiska utläggningar utan snarare hur tron erfars. Sådana undringar har jag delvis smitit ifrån. När jag spankulerar längs Seine undrar jag om temat är alltför privat för mig. Är det för generande, rentav politiskt inkorrekt? Några veckor väjer jag för dessa inifrån kommande propåer. I stället rotar jag i böcker, går snabba promenader och resonerar med nyfunna vänner. Ivrig skriver jag ännu ett par kapitel om Proust. Så, alldeles mot slutet av min vistelse, ändras mina planer. Hastigt.
11
101504_Att_alska_livet.ORI.indd 11
10-05-10 09.26.08
En morgon går jag i mässan i Notre-Dame. När jag passerar portalen korsar jag mig som vanligt och ser altaret glimma längst fram. Jag betraktar alla dessa människor som reser sig när processionen kommer gående längs mittgången. Deras ögon är allvarligt stillsamma, längtande. De kommer från jordens alla hörn. Orgeln mullrar. Glasfönstren är makalösa. Det gigantiska korset markerar närvaro av det heliga/den helige. Det är då det händer. Denna sublima estetik – de blå glasfönstren, valv bortom valv, oändliga liksom de flämtande ljusen – blir mig plötsligt likgiltig. Skönheten känns överlastad, närapå avvisande. Det som existentiellt berör mig är predikanten; några skenbart banala ord från en ung man från Senegal. Kortväxt, iklädd en intensivt vit alba med mörkröd stola över sina axlar talar han ivrigt och brännande. I halvmörkret skapar hans ord ett helt annat slags ljus än kandelabrarna. Han är föga insmickrande, snarare kraftfullt rannsakande. Han ber oss att för en gångs skull vara djupt allvarliga och noggrant granska våra tendenser att ignorera eller svika vår innersta röst. Han talar om sam vetet, denna nästan bortglömda term. Just då och därför beslutar jag mig: Marcel Prousts slingrande meningar får vila ett tag. Allt har sin tid. Under nästan hela mitt vuxna liv har jag bett, regelbundet gått i kyrkor, fallit på knä i vördnad, burit en Kristusikon i fickan, mediterat över bibelberättelser, bugat mig inför nattvardsbord, varje morgon och afton gjort ett korstecken över mig själv. På så sätt har jag påmint mig om att min innersta identitet är en 12
att älska livet mer än dess mening
101504_Att_alska_livet.ORI.indd 12
10-05-10 09.26.08
förbundenhet med den hemlighetsfulla realitet som kristna med fattiga termer kallar Gud. Denna inre stabilitet är endast delvis rationellt grundad, så som alla övertygelser är. Men det är inte dess viktigaste kännetecken. Snarare är den knuten till en erfarenhet av att vara buren, inlemmad i en hemlighetsfull gemenskap som sträcker sig bortom tiden. Samtidigt har jag varit och fortfar att vara djupt kluven till kyrkan som organisation, dogmsystem eller institution. Både i religionens värld som i forskningens gäller Tage Danielssons klassiska ord »utan tvivel är man inte riktigt klok«. Kyrko politik intresserar mig inte. Däremot är upplevelser av en gudomlig närvaro, eller frånvaro, lika livsviktiga för mig att förstå som mitt behov av att kritiskt reflektera över, allt med forskarens förutsättningslösa nyfikenhet. Som vetenskapsman – bildningstörstig och kulturälskande – läser jag ständigt om ny forskning i allt från historia och samhällsfrågor till populärkultur. Men under allt detta ligger en stabil tillit till Kristus. Jag kan inte kalla det annat än tro. Men hittills har jag talat rätt lågmält om detta. Vissa saker mår bäst av tigande. Helighet och mystik kan korrumperas av för många ord men för lite språk. Men åren går. För någon tid sedan fick jag en påtaglig påminnelse om skörheten i det levande. Nu lutar livet mot eftermiddag och jag måste välja mina krig, prioritera, välja bort. Så tillbaka till besöket i Notre-Dame. Vad är det viktigaste och vad måste ignoreras? frågade sig min innersta röst; allt via den vitale prästen från Senegal. förord
101504_Att_alska_livet.ORI.indd 13
13
10-05-10 09.26.08
Några sena septemberdagar i Paris stod det klart för mig att det skulle vara en utmaning att försöka skriva en reflektionsbok, men i en delvis annan stil än de tidigare; mer praktisk. Själasörjare har ofta varit rätt burdusa, föga insmickrande. De har förstått att vi gärna döljer oss bakom fasader. Poängen här är därför varken akademisk precision eller teologisk utredning, utan snarare att via exempel visa på en livshållning präglad av sökande och förundran där kristen tro utgör en stabil fond. Temat rör såväl människans andliga längtan som hennes successiva erfarenhet av en andlig realitet. Ordet »upptäckt« är i denna bok långt viktigare än logiska argumentationer för eller mot en Guds eventuella existens. De andliga råden är självfallet i lika hög grad riktade till den som håller i pennan som till läsaren. En del av denna boks innehåll har jag under åren använt i Sveriges Radios »Tankar för dagen«, i andakter och publicerat i skilda sammanhang, till exempel i Långsamhetens lov (2004). Jag vill enbart förmedla en doft, enkelt hänvisa till några praktiska råd. Den som direkt vill komma in i bokens reflekterande texter kan hoppa över det inledande kapitlet – för att eventuellt senare återvända till det. Av de sju veckornas reflektioner är vecka ett till tre en mer praktisk tillämpning av det som jag tidigare har gestaltat i Till längtans försvar – vemodet i finsk tango (2008). Veckorna fyra till sju har sin grund i Det bländande mörkret – upptäckten av den stora glädjen (2007). 14
att älska livet mer än dess mening
101504_Att_alska_livet.ORI.indd 14
10-05-10 09.26.08
För avgörande hjälp tackar jag varmt Dan-Erik Sahlberg och Lena Albihn. Den som vill fördjupa sin erfarenhet av kristen tro är bara att gratulera. Det finns källor i kristenheten; texter djupa som havet. För de läsare som suktar efter fördjupande intellektuella resonemang finns mängder av goda teologiska, skönlitterära och (religions-)filosofiska texter på annat håll. Jag ser mig enbart som en som pekar mot källflöden. God läsning! Uppsala i maj 2010 Owe Wikström
15
101504_Att_alska_livet.ORI.indd 15
10-05-10 09.26.08
101504_Att_alska_livet.ORI.indd 16
10-05-10 09.26.08
Att gå på en inre väg Grunden – själva storyn
Berättelsen är enkel. De flesta kan den. Den är koppad till en historiskt identifierbar person. Han gick omkring några år nere i en avkrok av det dåvarande romerska väldet. Helt fräckt påstod han sig vara utsänd av tillvarons absoluta centrum – även kallad Gud. Han beskrev ett rike som inte var av denna världen, talade om Gud som kärlek, barmhärtighet, avslöjare av ondska och själviskhet, han menade att döden inte var slutet, utförde under, kritiserade makten, vände sig till de svaga och förbisedda, hävdade att det faktiskt finns något som håller, är evigt. Han talade i gåtor och liknelser. Han vägrade ge avkall på sin integritet. Han fick några få anhängare. Mot slutet förutsåg han sitt lidande och sin död. Berättelsen om hans liv, smärtor, förödmjukelser var ett slags kod eller ett meddelande. Ingen förstod från början vad han talade om. De sista dagarna samlades vännerna i en sal. Förstummade åt de lite bröd och vin som samtidigt sades vara hans egen kropp. Så skapades en symbolisk rit för att de också senare skulle erfara honom som konkret närvarande. Riter avbildar inte utan skapar snarare verklighet. Så förråddes han inför maktens män. Hopen skriade: »Korsfäst!« Han dog snöpligt inför sin förtvivlade skara anhängare. De hade uppenbarligen satsat på fel häst. Där kunde denna historia varit slut – religionshistorien är full av självutnämnda profeter, visa män med kluriga och uppatt gå på en inre väg
101504_Att_alska_livet.ORI.indd 17
17
10-05-10 09.26.08
byggliga tankesystem. Men så händer det något. Efter tre dagar i en klippgrav försvinner hans kropp. Därefter möter han sina vänner. De tror att de ser i syne, att han är ett spöke, att de hallucinerar. Men han säger ungefär: »Ät med mig, stoppa handen i min sida, det är faktiskt jag. Skälet till att jag kommer tillbaka är tecknet på att det evighetens och ömhetens Rike jag har talat om faktiskt existerar. Det är dessutom odödligt. Därför är jag absolut inte en jordisk eller politisk konung. Garanten för att det jag talat om är sant är min egen uppståndelse. Om ni tror detta så har ni evigt liv.« Efter några dagar försvinner han ur deras åsyn men lovar vara tillsammans med dem genom sina ord intill tidens slut. Så enkel, men radikalt hotfull för ensidig tro på förnuft, veten skap och beprövad erfarenhet, är historien. Människor har alltsedan senantiken och kyrkans tidigaste tillblivelse vänt sig bort. Somliga har blivit generade, andra upprörda över hans eller hans efterföljares hybris. Men några har kapitulerat, tagit honom på orden och sedan sagt: »Min Herre och Min Gud!« Historien förblir fortfarande nästan skrämmande i sin brutala saklighet. Som om döden kunde dödas. Som om en person har rätt att hävda sin gudomlighet. Som om inte människan själv skulle vara alltings mått, sig själv nog. Men oändliga är de som genom seklerna i stora katedraler eller ensamma i sina sängar har bett till denne Kristus. I fasor och förföljelse, i sjukdom och smärta – för att inte tala om när döden närmar sig – har de känt hans aktiva närvaro. Andra har hämtat kraft för politisk förändring, fått styrka i kampen mot 18
att älska livet mer än dess mening
101504_Att_alska_livet.ORI.indd 18
10-05-10 09.26.08
maktens arrogans eller orättvisor och ojämlikhet. Kyrkan har i sin tur svikit sin Herre genom förföljelser av andra, ondska och ofattbar brutalitet, dess synder är oräkneliga. Men i stum fascination har ett oändligt antal människor i tacksamhet gripna stått i kyrkor, vandrat pilgrimsleder, bett för sina barn, knä fallit inför ikoner och Mariabilder. Musiker, konstnärer, arkitekter, författare har i århundraden broderat ut samma historia. Ja, hela västvärldens kultur är bemängd av associationer kring denna urberättelse. Därför är vi många som år ut och år in lyssnar på Brahms Requiem, djupt berörda av musiken men även av innehållet. När kören i Bachs Matteuspassionen i moll sjunger om Jesu död är det inte hans död vi reflekterar över, utan vår egen, att vi alla som mänsklighet och individer är nedsänkta i ett grandiost provisorium – och en gång skall allt lämnas. Men det är inte slutet, evangelierna berättar om undret framför alla andra; segern över döden. Under påsken sörjer vi att vi skall lämna världen, om några år finns inget kvar. Jo, kanske bilderna av oss på barnens piano, några grejor som ligger i byrålådor, lite papper. The rest is silence. Därför är långfredagens lidande och påskdagens glädjetjut en dramatisering av Kristi eget liv; att döden inte alls är slutet, att lidandet har en ände, att mitt i frånvaron – »Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig?« – finns en paradoxal närvaro. Men framför allt är glädjen över uppståndelsens odödlighet och alla orättvisors utjämnande nästan plågsam i sin tillbakahållna eufori. Samtidigt är fastan och påskens berättelser dold under ett att gå på en inre väg
101504_Att_alska_livet.ORI.indd 19
19
10-05-10 09.26.09
lager av pampiga byggnader, påven som i sin skrud vankar framme vid Peterskyrkans altare, en missionsförsamling med äldre damer i Kalix, några munkar på Athos, en dam som lyssnar på radions P1, en gammal fysikprofessor som i vördnad bugar sig för det mysterium han läser om hos Ekelöf eller hos en herre som stillsamt tänder ett ljus och lyssnar på Arvo Pärt.
Några poänger Men bortom, eller snarare genom, denna berättelse kan man skönja ett par tydliga budskap. Det första; det finns en extern eller intern realitet som inte bara är människoskapad fantasi utan vilar i sig själv (sui generis) som en ömhetens gåva av en reell Annan (vi kan kalla den transcendent) realitet. Med fattiga termer kallar vi denne/detta bortommänskliga för Gud. Denna undanglidande verklighet har för det andra inte dolt sig i dimmor utan kondenserats, inkarnerats eller uppenbarats i mannen från Nasaret – vad han sade och gjorde. Han preciserade Guds intentioner; absolut kärlek. Men han tränger sig inte på, utan avvaktar människans ja, har ett rättspatos som avslöjar egoism och hat, är fylld av medlidande och skapar trygghet. Men inkarnationen och korsets dårskap handlar inte enbart om sådant. De flesta kan nog hålla med om vikten av hyfs, rättvisa och empati. Det helt utmanande gäller det tredje budskapet, uppståndelsen, inte bara hans (»på tredje dagen uppstånden«), utan vår egen. Kristi lidande och smärta är förvisso inte av det mest bestialiska slaget – läs rapporter från världens alla 20
att älska livet mer än dess mening
101504_Att_alska_livet.ORI.indd 20
10-05-10 09.26.09
tortyrcentrum! Poängen är att långfredagen är en solidaritetshandling från den högste: det finns inget lidande i denna ömkliga tillvaro där inte den barmhärtige finns med. Även i ångesten inför Guds tystnad är närvaron fundamental. Alla de av oss som stupar på teodicéproblemets klippa lyssnar igenkännande på hans ord: »Min Gud, varför har du övergivit mig«, och förundras sedan över dödens nederlag. Det fjärde är budskapet om odödligheten. Det finns inget skäl att vara bottenlöst ångestladdad inför livets korthet för den som förlitar sig på orden »Den som tror på mig har övergått från döden till livet.« Redan i denna tillvaro skymtar ibland en zon av odödlighet i godhetens mysterium, skratten och skönheten. Inne i denna zon går den Kristustroende – skyddad, bevarad, smått leende. Varför? Jo, därför att detta liv inte är allt. Dock, alla bilder av detta odödlighetens »rike« ter sig ibland banala och förenkla(n)de. Gud bevare oss för guldgator och harpor i årmiljoner eller påtvingade glädjefyllda Halleluja! Samtidigt – utan symboler kan vi inte tänka kring det otänkbara. Det femte är att detta radikalt goda budskap, liksom gemenskapen kring glädjen över livet mer än dess mening, förvaltas och fördjupas av den gudstjänstfirande församlingen; kyrkan. Den äger i sin tur sin »skatt i lerkärl«. Tillitens livshållning skapas och fördjupas också av en bräcklig och konkret kyrka där hans ord gång på gång förs vidare och mässans bröd och vin tas emot. Ja, ungefär så kan en miniteologi beskrivas. Hela denna tankebyggnad går självfallet att riva isär. Den kan – som alla religioner – sägas vara uttryck för veka individers mysiga men falska förhoppningar eller som en förtvivlad att gå på en inre väg
101504_Att_alska_livet.ORI.indd 21
21
10-05-10 09.26.09
mänsklighets gigantiska livslögn – spridd över jorden alltsedan senantiken. Ateister har i alla tider hävdat att talet om Gud är följden av logiska felslut, att inget tyder på att vi är annat än ensamma i universum, att människan är en evolutionär biprodukt, att talet om Gud och evighet är tröst för tigerhjärtan med förrädiska tendenser till självbedrägeri. Sådana förklaringar reducerade till bortförklaringar har kristna levt med genom århundraden. Och de har dem inom sina egna hjärtan, tro inte annat! Tomas tvivlaren är inte utan orsak en av de mest älskade lärjungarna, särskilt för dem av oss som gärna står längst bak när de självsäkert troende frejdigt talar om sin starka tro. Ändå finns det åtskilliga – både unga och gamla, hantverkare, konstnärer och ingenjörer liksom kritiska forskartyper – som står i påsknätternas mörker och tänder stearinljus. En del av dem är övertygade, andra förundrade, några rörda till tårar över att tillvaron ändå innehåller ett centrum. Inför det heliga finns också de som misstror trosinnehållet, men som lika fullt blir djupt fascinerade av stämningen, ljusen, musiken och berättelserna. De lockas av vördnaden, men vill inte riktigt sätta ord på den, tycker att ord trivialiserar. Andra behåller sin skepsis. Evangeliets gestalter och berättelser fortsätter att provocera och locka. År ut och år in kommer storyn tillbaka. Det är många runt jorden som under fastan i sitt inre vandrar till en dödskalleplats utanför Jerusalem och står i skymundan utanför graven för att möta den underlige mannen från Nasaret. På julnätterna sjunger man om krubban. Men vad är allt detta? Romantik och kulturella minnen? 22
att älska livet mer än dess mening
101504_Att_alska_livet.ORI.indd 22
10-05-10 09.26.09
Frågan kvarstår. Vem var han? En dåre, en folkförförare, en fantasiprodukt eller rentav den han själv hävdade – dödens besegrare?
Den prövande hållningen Mitt sätt att i de följande texterna gestalta mötet mellan det mänskliga och det gudomliga är ett bland flera. Det skall inte alls uppfattas som en mall eller ett rättesnöre. Varje människa är unik. Så här kan sökandet efter tro te sig. Det behöver inte göra det. Dock går det tillbaka på det som i kristen tradition har många namn; mystikens eller övningens teologi. Där är fokus inte på Gud som samtalsämne utan som en verklighet att upptäcka. Gud beskrivs inte där bara som ett objekt för tankemöda utan som ett subjekt, ett ömhetens och kärlekens centrum som aktivt söker människan. Samtidigt är den Helige brännande i sin kritik av självupptagenhet, ignorans och likgiltighet. Därför är mötet med det heliga en delvis smärtsam process eftersom den kräver självprövning och handling, ödmjukhet och djupgående kritik av orättvisa på alla nivåer. Denna »upptäcktens teologi« har att göra med övningar i såväl uppmärksamhet – närvaro utan att döma – som spaning efter horisonter bortom den synliga. Så småningom öppnar sig den Annorlundes heliga zon. Människan tvingas göra upp med sig själv när hon går den väg som kallas efterföljelse. Vägen dit för med sig, eller snarare förutsätter, en djupgående uppgörelse med schablonbilder såväl av det gudomliga som av en själv. att gå på en inre väg
101504_Att_alska_livet.ORI.indd 23
23
10-05-10 09.26.09
Till sin förvåning upplever sig människan förr eller senare som invånare i ett annat rike. Hon är inte längre den som söker, utan erfar sig som sökt. Hon är inte bara den som längtar, utan snarare den som är efterlängtad. Jag vill teckna några inifrånperspektiv, visa hur människan tror, i stället för att beskriva ett antal trossatser och dogmer, det vill säga vad hon tror på. Men självfallet hör tro som innehåll och tro som process samman. Jag har försökt skriva texterna i denna bok så att den nyfikne kan kika in i en kristen upplevelsevärld utan att för den skull behöva instämma i eller acceptera den. Den sökande kanske kan få ett språk för sitt letande. Och den som avfärdar ett kristet livsperspektiv får ytterligare vatten på sin kvarn (kanske att religion har inte en objektiv referens utan snarare är och förblir en subjektiv och i grunden falsk livslögn). Den redan kristne kanske kan känna igen sig, ha invändningar eller få nya bilder för sin inre värld. Utifrån mitt eget sätt att förstå handlar kristen tillit i grunden om att man håller sig till ett löfte: »Se, jag är med er alla dagar, intill tidens slut«, samtidigt som den är följden av en prövande, kritisk hållning. Men framför allt rör den något som ingen människa kan skapa utan som bara kan tas emot – i häpnad. Teologin kallar det nåd. Det är den euforiska upplevelsen av att man som människa är oreserverat accepterad av den helt igenom gode guden. Människan avkrävs ingen mer eller mindre extrem makeover. Skenbart naivt sades det förr i många predikningar: »Kom som du är!« Inför Vår Herre behövs inga 24
att älska livet mer än dess mening
101504_Att_alska_livet.ORI.indd 24
10-05-10 09.26.09
maskeringar eller rycka upp sig-knep. I Nya testamentet står det: »Vi älskar därför att han först har älskat oss.« Det är just därför man kan älska livet mer än dess mening. Ett annat sätt att komma åt denna realitet bygger på Jesusorden: »Den som vill göra min vilja han skall förstå.« Detta kan man kalla teologia experientalis. I detta finns ett slags hypotestestande som liknar forskarens experimentella hållning. Det centrala är att man går längs en livsväg, följer ett exempel och lägger märke till förändringar. Thomas a Kempis kallade detta »Om Kristi efterföljelse«. Om man inte bryter upp och ger sig iväg lär man sig ingenting nytt. På det inomkristna språket kallas detta för omvändelse. Man vänder sitt intresse och sin livshållning åt ett helt annat håll än tidigare. Det beskrivs ofta som kampen med den »gamla människan«. Nu är det inte längre det egna jaget som står i centrum – utan andra människor och Gud. Ord som: »Det är genom att glömma sig själv som man vinner sig själv« förblir i detta självförverkligandets tidevarv en het potatis. Samtidigt förblir det en kristen poäng att männi skan kommer hem eller snarare till sig själv genom att överlämna sig till den helige. Först så återfinner hon sin innersta identitet. Men hon blir inte någon annan, snarare blir hon mer genuint sig själv. Hon blir den hon var avsedd att vara.
att gå på en inre väg
101504_Att_alska_livet.ORI.indd 25
25
10-05-10 09.26.09
Hur kan man öva sig i det andliga livet och hur upplever man tron? Att älska livet mer än dess mening är en personligt hållen reflektionsbok där Owe Wikström ger läsaren ett praktiskt stöd att tillägna sig en andlig livsväg. Boken spänner över sju veckor med en text per dag där varje veckodag är kopplad till ett ord eller en symbol, till exempel Glädjens dag, Det heliga rummets dag, Smärtans dag. Var och en av de sju veckorna behandlar ett särskilt tema som i sin tur hör samman med den inre väg eller den process som de kristna mystikerna talar om – från längtan till aning, från aning till insikt. Att älska livet mer än dess mening handlar om såväl människans existentiella längtan som hennes successiva upptäckt av en andlig realitet. Det kan inte kallas något annat än tro. Owe Wikström är professor i religionspsykologi vid Uppsala universitet och har tidigare givit ut flera böcker, bl.a. Långsamhetens lov, Ikonen i fickan och Sonjas godhet.
ISBN 978-91-27-12975-7
9 789127 129757