9789163394416

9 789163 394416

ANNAH NOZLIN

ISBN 978-91-633-9441-6

EKENS DOTTER DEL 1

Det är jag som är Annah Nozlin. Jag är född 1975 och bor med man och barn i ett falurött hus. Böcker skriver jag på fritiden, som även delas av aikidoträning, en kampkonst som jag har svart bälte i. Jag är utbildad civilingenjör och jobbar som konsult. www.nozlin.se

EN AV DE SISTA

Stjärnorna styr ödet och på mindre än ett dygn ställs hela Kels värld på ända. Hon rycks iväg från sin familj och sin bror som hon älskar över allt annat. Vem är hon och var hör hon hemma? Vid Irvs fästning är det av tradition bara pojkar som lärs upp, men Kel får ändå lära sig svärdskonst och om örters helande verkan. Trots att hennes mors fiender inte lämnar henne ifred så finner hon kärleken och ser med tillförsikt på framtiden.

En av de sista

EKENS DOTTER DEL 1

ANNAH NOZLIN

En av de sista

En av de sista

EKENS DOTTER DEL 1

ANNAH NOZLIN

Böcker skrivna av Annah Nozlin: Ekens dotter En av de sista ( del 1 ), 2011 Splittrade skärvor ( del 2 ), 2012

En av de sista Copyright © 2011 Hanna Nilsson Ansvarig utgivare Hanna Nilsson Framställd på vulkan.se isbn 978-91-633-9441-6

Innehåll

Prolog ������������������������������������������������������ 9 En knackning på dörren �����������������������11 Marknaden ������������������������������������������� 14 Den gamle mannen �������������������������������21 Färden norrut ��������������������������������������� 29 Irvs fästning ������������������������������������������ 39 Eleverna ������������������������������������������������ 52 Träning �������������������������������������������������� 64 Häxor ���������������������������������������������������� 73 Midsommar ������������������������������������������ 80 Ute på gräset ����������������������������������������� 84 Hemma ������������������������������������������������� 89 Örtlära �������������������������������������������������� 93 Rensa bort ondskan ��������������������������� 102 Strida som mitt folk �������������������������� 114 Feber �����������������������������������������������������117 Fallet ���������������������������������������������������� 127 Alec ������������������������������������������������������ 140 Magneter ��������������������������������������������150 Äppelträden �����������������������������������������161

Brev till Ceiran ������������������������������������171 Tillbaka till Stora östra skogen. ������� 175 Den sista striden �������������������������������� 178 Fader Holts berättelse ����������������������� 187 Efter skogen ���������������������������������������� 205 Inbjudan ���������������������������������������������� 215 Helena ������������������������������������������������� 219 Förberedelser ���������������������������������������231 Förlovningen �������������������������������������� 239 Esben följer med norrut �������������������� 252 Dvala ���������������������������������������������������260 Gulkappan återvänder ���������������������� 269 Vittnens närvaro ��������������������������������280

Den här boken vill jag tillägna min man, som hjälper mig att uppfylla mina drömmar.

PROLOG

M

itt folk har alltid varit bra på att lyssna till stjärnorna, och inte bara lyssna utan också förstå att tolka det budskap som stjärnorna sänder.

Att förstå stjärnorna är sannerligen en stor konst. Även de mest erfarna med flera tusen år av erfarenhet har gjort fel­ aktiga bedömningar. Att förstå det man hör och tolka det man ser, är inte alltid enkelt ens för dem med stor vishet.

Det finns olika skolor, olika sätt att se på världen och på stjärnorna. Två tydliga inriktningar kan urskiljas, de som tror att stjärnorna styr världen och de som tror att stjärnorna endast berättar det som ödet har i beredskap för var och en.

Jag vet inte vilka det är som har rätt. Stjärnprästerna tror att det är stjärnorna, som med sin vilja fyller allt levande med en bestämd väg och en uppgift.

Sedan finns det de, som är utsedda av stjärnorna att styra över andra, Arkin Zain. Kungafamiljen bär den titeln lika självklart som att solen går upp om morgonen. Det finns även kungar som jag svårligen kan tänka mig har någonting med stjärnorna att göra över huvud taget.

När allting började? Jag vet inte riktigt. Kanske är hela 9

EN AV DE SISTA

historien en kedja av händelser där den ena länken går i den andra utan början och utan slut.

En händelse kom i alla fall att förändra hela mitt liv, många, många år innan jag ens var född. Jag vet, eftersom min far berättade om den för mig.

10

EN KNACKNING PÅ DÖRREN

D

en här dagen fyllde jag tio år och min bror Esben var nästan sju år äldre än mig. Jag gick bredvid honom på väg in mot staden och funderade aldrig vad han tyckte om att ha sin lillasyster med sig. Esben var mitt allt och det var självklart för mig att han trivdes lika bra i mitt sällskap som jag gjorde i hans. Det skulle alltid vara han och jag. ”Vad var det för några som kom igår kväll?”

Esben visste allt som fanns att veta, men nu såg han på mig med sina bruna ögon och tvekade. ”Kel, jag tycker inte att du behöver fundera på det.”

Ingen jag kände använde hela mitt namn Kel-Lyndin, alla kallade mig bara för Kel. Jag kände visst att jag behövde fundera på det, tankarna upptog redan mitt huvud.

Kvällen före hade jag vaknat, även fast det inte var ovanligt att det knackade på ytterdörren. Kanske för att det var ett kraftfullt bultande från personer som krävde att bli insläppta.

Inte en vanlig försynt knackning, från någon som visste att de var ute sent och behövde tak över huvudet. Mor hade öppnat dörren och jag hörde hur hon ropade till far att han skulle komma och prata med gästerna.

11

EN AV DE SISTA

Min säng stod i ett rum på andra våningen, där den hade haft sin plats så länge jag kunde minnas. Jag sneglade bort mot Esbens säng, den var tom. Han hade inte gått och lagt sig än.

Golvbrädorna var tillräckligt tjocka för att jag inte skulle kunna urskilja alla ord, men jag hörde att rösterna lät upprörda. Jag förstod så pass mycket som att far inte ville släppa in besökarna och att de i sin tur inte accepterade ett ”nej” som svar. De enda jag kunde tänka mig som far inte skulle låta komma in var tjuvar, bedragare och gulkappor.

Jag kände hur pulsen ökade och försökte hålla andan för att tydligare höra vad som sades. Det lät som om far förlorade ordstriden. Rösterna tystnade och i stället hörde jag stålskodda stövlar som gick bestämt på undervåningen. Efter en liten stund gick de uppför trappan och jag kunde höra dörrar öppnas och stängas. Snart kom de fram till rummet där jag låg. Dörren öppnades tillräckligt för att ljuset i hallen skulle lysa upp en bred rand rakt över min säng. Jag borrade ner ansiktet i kudden och låg alldeles stilla och tvingade mig själv att andas i lugna andetag, som om jag varit försjunken i djup sömn. Dörren stängdes igen och efter ett tag måste männen ha lämnat vårt hus.

Alla ljud som hördes sedan hade varit som vanligt igen, men jag hade ändå haft svårt för att somna om.

Nu med solen i ansiktet kändes den gångna natten långt borta. Det var heller inte långt att gå till staden, så jag och Esben hade gott om tid på oss. Vi hade gått efter frukost och när vi kom fram skulle det fortfarande vara förmiddag.

Esben hade en ränsel i grovt tyg med sig. Nu var den tom, men på vägen hem skulle den vara fylld med många olika saker.

Mina födelsedagar hade aldrig blivit speciellt firade, men 12

En knackning på dörren

det spelade ingen större roll, istället njöt jag av vårsolen och den torra dammiga luften vid vägen.

Idag hade mor skickat Esben för att handla vid marknaden och jag följde med honom, för jag gick dit min bror gick, det bara var så. Mor tyckte mer om Esben, men det gjorde ingenting för han var bäst i min värld också.

Esben hade mörkbrunt kortklipp hår och bruna ögon. Mitt hår nådde en bit ner på ryggen och var lite ljusare brunt. Mina ögon var heller inte riktigt lika bruna, de var snarare bruna med lite inslag av grönt. Bortsett från att vi hade nästan lika hårfärg och ganska lika mörka ögon var det svårt att säga om vi var lika, men det kanske inte är helt lätt att hitta likheter mellan en flicka på tio år och en nästan vuxen pojke på snart sjutton.

Mor hade gett Esben en ny tunika i en roströd färg och den lyste som brons i solen där vi gick. Mina kläder var lite mer urtvättade, en tunika och byxor som troligen hade varit Esbens en gång i tiden. Vad jag mindes hade jag aldrig ägt en klänning som jag hade sett att andra flickor hade. Mor hade alltid kjol på sig, men det verkade opraktiskt tyckte jag.

Hur skulle man kunna klättra i träd med så mycket tyg runt benen?

Esben var lång, han hade växt om far redan för några år sedan och jag nådde honom lite under brösthöjd. Jag sneglade lite på Esben där vi gick på vägen, vårsolen började redan ge honom en frisk brun färg i ansiktet och på händerna. Det spelade ingen roll hur mycket solen sken på mig, min hud var alltid lika ljus och blev varken röd eller brun. Jag tyckte om Esbens utseende, det fanns ingenting hos honom som jag skulle ändra på ens om jag kunde.

13

MARKNADEN

S

taden Kebca var vår huvudstad, med en stadsmur som jag tyckte var gigantisk. På jämna mellanrum fanns det stora runda torn. I porten som vi var på väg in genom var det trångt med folk, det var kärror och boskap, ridande personer och människor som gick till fots. Jag tyckte att hästarna var stora och att allt knuffandet och bökandet vid porten var obehagligt. Vissa människor ansträngde sig verkligen till det yttersta bara för att komma in i staden före några andra.

Esben lyfte upp mig på sina axlar, dels undvek jag att bli nertrampad och sen syntes både jag och Esben bättre och slapp på det viset från något av knuffandet.

Lukterna innanför stadsmuren var helt annorlunda, vinden kom inte åt på samma sätt och mängden människor och djur var mycket mer koncentrerad här. Latrinkärrorna som körde ut dasstunnornas innehåll och annat avfall ur staden spred en illaluktande odör kring sig när de passerade.

Husen var gjorda i samma gråa sten som stadsmuren och vände sina fasader mot gatan. Vårsolen hade ännu inte värmt upp stenen i staden, varför luften var kylig och nästintill rå.

Esben lyfte ner mig igen när trängseln minskade något.

14

Marknaden

Det var fortfarande livligt på gatan och vi gick efter ena sidan för att i möjligaste mån vara ur vägen. Jag tyckte att det var fascinerande att titta på alla olika sorters människor. Fint folk åkte i sina vagnar dragna av hästar.

Stora torget var fyllt av marknadsstånd som sålde allt mellan himmel och jord. Det var högljutt med försäljare som ropade ut sina varor. I mitten av torget låg Saluhallen, en stor byggnad i två våningar byggd av samma gråa sten som stadsmuren och resten av staden. Stora valv på kortsidorna ledde in till inomhusmarknaden. Här inne var känsliga varor mer skyddade från vädret, oberoende om det var strålande sol, regn, eller bitande kyla.

Kvinnor i vackra klänningar gick runt och tittade på smycken med sällsynta ädelstenar, porslin skeppat från andra sidan haven och vackra skira tyger. Herrar köpte dyr tobak och samtalade om viktiga händelser. Ett vanligt samtalsämne var att det på senare år hade börjat blåsa in sand söderifrån.

Klimatet hade förändrats efter att den Stora östra skogen försvunnit.

I den brokiga folksamlingen stack ändå kung Jalpesh handelsresande ut ur mängden med sina gula slängkappor, kolsvarta hår och långa tvinnade mustascher. Jag tyckte inte om dem. De hade någonting vasst i blicken som gjorde mig illa till mods. Jag ryckte Esben i ärmen och viskade. ”Var det inte några av de där som kom förbi hemma hos oss igår?”

Jag ville verkligen ha svar. Först tvekade Esben igen, sedan viskade han tillbaks. ”Ja.” ”Varför då?” ”De sa inte det, men far sa att de letar efter häxor.”

15

EN AV DE SISTA

Jag förstod ingenting. ”Det finns väl inga häxor? Vi har i alla fall inga häxor hemma hos oss!” ”Nej, det har vi inte. Sch, tyst nu.”

Det var tydligt inget samtalsämne som Esben ville för­ djupa sig i just nu. Jag hade aldrig hört att det skulle finnas häxor annat än i sagor. Jag ville fråga Esben mer om det, men insåg att det inte var rätt tillfälle nu.

Våra länder, Kung Aguistin och kung Jalpesh riken, hade tidigare varit skilda åt av den Stora östra skogen. Nu gräns­ ade de istället mot varandra, eller kanske snarare skildes åt av ett öde ingenmansland. Täckt av högt gräs och taggiga snår. esben handlade kryddor och salt. Jag tittade på när han prutade ner priset till en rimlig nivå från de fantasisummor försäljaren först föreslog. En tung doft av torkade örter och kryddor hängde i luften.

Vi gick bort till en annan ände av Saluhallen och köpte kålrötter. I ett annat stånd hittade Esben ett metallspänne som far hade bett honom köpa.

Vid andra kortänden på Saluhallen gick vi upp för trapporna till andra våningen. Esben tittade på mig och log. ”Kom, vi ska bort hitåt.”

Han drog med mig till ett stånd som innehades av en liten gubbe med spretigt hår och plirande ögon. Till stor del sålde gubben olika sorters knivar. Esben tittade, vände och vred på nästan varenda kniv. Han tog upp dem och vägde dem prövande i handen. Till slut bestämde han sig för en, prutade på priset och betalade. ”Nu går vi och ser om vi kan hitta någonting att äta.”

När vi kom ut stod solen högt på himlen och det var varmt 16

Marknaden

på torget. Vi hittade en kvinna som sålde grillad kyckling insvept i saftiga gröna blad. Esben köpte ett knyte åt oss var och vi åt medan vi gick bort mot en av vattenpumparna. Någon ropade på Esben och en välbekant rödhårig kalufs dök upp mitt bland folket. Esben vinkade tillbaka och jag log, det var Egor. Han hade flyttat förra året för att hjälpa sin farbror på dennes bondgård. ”Hej Esben! Hej Kel! Vad kul att se er! Vi är här och ska sälja några fjolårskalvar. Jag hoppades nästan att jag skulle få syn på er.”

Egor log med hela ansiktet. Jag tyckte om honom, för han var nästan alltid glad. Med sitt spretiga röda hår och massor av fräknar över näsan och kindbenen såg han ut som om det hela tiden var nya upptåg på gång. Det hade det också alltid varit när han var yngre.

Jag kände en kraftig hand som tog tag i min nacke och ruskade mig välvilligt. Egor hade växt sedan jag såg honom sist och han var nästan lika lång som Esben. Det syntes att han hade fått jobba på bondgården, det var mycket mer muskler på honom nu.

Esben och Egor pratade medan jag åt upp det sista av min kyckling. Egor trivdes på gården även om han saknade våra låtsaslekar i skogen. De lutade huvudena närmare varandra, jag fick anstränga öronen för att höra fastän jag var alldeles bredvid dem. Egors röst var inte mer än en utandning. ”Det var gulkappor hemma hos vår granne dagen före igår.

De vände upp och ner på hela huset och påstod att vår granne är en vän av häxfolket.”

Jag förstod ingenting, nu pratade Egor också om häxor.

Esbens röst var om möjligt ännu lägre när han svarade, ”Det kom några hem till oss igår, men fars rykte är alldeles 17

EN AV DE SISTA

för bra för att de skulle våga göra något mer än att snoka runt.”

En stor rödmuskig karl ropade på Egor och vinkade honom till sig. Egor studsade upp och omfamnade både Esben och mig. ”Det är min farbror, måste kila. Vi ses! Kom gärna och hälsa på någon gång!”

Esben suckade när Egor försvann. ”Jag saknar honom, det hände så mycket spännande när han var med.”

Sedan log han. ”Nu går vi och letar rätt på skomakarens hus och hämtar fars skor.”

Jag kände att det fanns en spänning i honom även om han försökte verka obesvärad.

Det var inte samma trängsel när vi skulle gå ut från staden.

Fars skor hade varit klara för avhämtning och solen stod fortfarande högt på himmelen.

En ung kvinna med långt mörkt hår och slående vackra drag spikade upp ett anslag på den tunga porten. Esben rynkade pannan när han såg hur jag stavade mig igenom orden ”Ni som skyddar häxorna, skall straffas lika som de.” Ingen av oss sa något på ett tag.

På höger sida om vägen kunde man se slottet, det låg utanför stadsmuren på en höjd och hade en egen mur. Folk brukade säga att kung Aguistin var en bra kung. Jag hade själv aldrig sett någon i den kungliga familjen. De måste vara väldigt vackra, för så var det väl med kungar och drottningar?

Jag brukade fantisera om att jag var med på fina fester på slottet, även om jag inte hade den minsta aning om hur det gick till egentligen. Nog åt de på silverfat och kvinnorna hade vackra klänningar och halsband av guld. Esben skrattade när 18

Marknaden

jag berättade om det för honom och sa att drömma kan man alltid.

Jag kände mig på bra humör, det hade gått bra att uträtta alla ärenden och det var mycket kvar av dagen. ”Esben, tror du mor låter oss gå till skogen innan det blir mörkt?”

Skogen, som jag menade, låg alldeles bakom vårt hus och det var där jag och Esben oftast höll till när vi hade tid över.

Egor hade också brukat hålla oss sällskap där när han bodde hemma hos sina föräldrar.

Esben log. ”Jag ska nog kunna övertala henne, det är ju inte alla dagar som det är din födelsedag.”

Mitt hjärta slog ett extra slag och jag kände en värme som spred sig i hela kroppen. Esben hade kommit ihåg att det var min födelsedag. Jag svarade ingenting utan bara log och det leendet räckte hela vägen hem.

Mor väntade på oss i dörren, hon hade sitt långa bruna hår samlat i en fläta på ryggen. Vårt hus var av mörkt timmer i två våningar och det låg precis vid Västra landsvägen. Det hände ganska ofta att resande betalade en slant för att få något att äta i mor Jenahs kök och en säng att sova i. Det fanns ingen skylt som talade om att det var ett värdshus. Ryktet hade spridit sig om den goda maten och pengarna som de resande betalade var en välkommen extra inkomst.

Mor gav Esben en kram och klappade mig lite på huvudet.

Jag tyckte egentligen att jag var för stor för att bli klappad på huvudet, men sa ingenting.

Medan mor dukade fram mat till oss frågade hon Esben en massa frågor om hur det hade varit på marknaden. Esben stoppade munnen full med mat och svarade samtidigt att vi 19

EN AV DE SISTA

träffat Egor, att han trivdes hos sin farbror och att allting gått bra. Han nämnde ingenting om det Egor sagt om gulkapporna. Någonstans mellan tuggorna lyckades Esben också förhandla fram ett tillstånd för oss att gå till skogen. Självklart hjälpte jag Esben med disken först. Dels så gick det fortare när vi hjälptes åt, men sen fanns det ingenstans jag hellre ville vara än bredvid honom. Jag beundrade min storebror, han var stor och stark och visste så mycket som jag inte hade en aning om.

20

DEN GAMLE MANNEN

D

en delen av skogen som låg bakom vårt hus kunde vi utan och innan. Både jag och Esben kände vartenda träd, buske, sten och stig. Där var björken med tre toppar, som trots att den var omgiven av stora träd hade blivit träffad av blixten som ung. Det hade den talat om för mig när jag rörde vid den. Esben hade skrattat och sagt att jag hade livlig fantasi. Det var inte fantasi, jag visste det bara.

Slottsskogen hette så för att dess östra utlöpare sträckte sig ända till baksidan av slottet.

Vi gick till den gamla lönnen, som var ihålig. Där hade vi våra egenhändigt tillverkade vapen gömda. Det var pilbågar med pilar, träsvärd och knivar gjorda helt i trä. Några var nyare än andra. En del hade Egor gjort och sedan lämnat kvar när han flyttade. Vi valde några av de nyare, som vi för till­ fället tyckte bäst om, och gick vidare in i skogen till vår hemliga glänta. Där hade vi gjort i ordning den öppna ytan, så att den passade för svärdsfäktning och prickskytte med pilbåge.

Löven hade börjat slå ut och medan det i skuggiga sänkor fortfarande kunde ligga små fläckar med snö kvar.

Våra pilbågar hade förvånansvärt hög träffsäkerhet. Jag vis21

EN AV DE SISTA

ste att grenar av gran var bästa ämnet till pilbågar. Trä­svärden hade vi ägnat mycket tid åt för att få dem välbalanserade och som Esben och Egor trodde, likna de som den kungliga armén använde.

Solen letade sig ner genom det skira lövverket med nyutslagna små blad och värmde oss. Det luktade svagt av gammalt blött gräs som nyss tinat fram under snön.

Jag gick bort till stenen som jag visste låg sjuttio steg från måltavlan och la en pil mot pilbågen, spände bågsträngen förbi örat, siktade och släppte pilen. Den for iväg med ett vinande ljud och fastnade i måltavlan med ett dovt ”tjock”. Jag flyttade mig åt sidan, eftersom Esben hade längre ben låg hans märke för sjuttio steg en bit bakom mitt. Hans pil ven förbi mig och satte sig träffsäkert i tavlans mitt. ”Bra försök Kel, men mitt var bättre!” Esben flinade. ”Nu är det min tur!” Jag skulle minsann visa honom att jag kunde träffa tavlans mitt också.

På så vis turades vi om. Ibland satte jag pilen nära tavlans mitt, men Esben var alltid överlägset bättre. Det gjorde egentligen ingenting, jag ville bara att han skulle tycka att jag var bra också.

Sedan när vi tröttnat på att skjuta prick gick vi över till svärdsfäktning. Jag var inte samma kvalificerade motstånd till Esben som Egor hade varit. Bara det att han var så mycket längre än mig gjorde det svårt för mig att träffa honom över huvud taget. Det verkade inte bekymra Esben, han var en tålmodig lärare och skrattade ofta. Till slut var vi alldeles varma med kinderna röda av skratt och ansträngning. Skuggorna började bli långa. Vi gick tillbaka till den gamla lönnen och stoppade omsorgsfullt tillbaks våra vapen.

Esben såg på mig med beslutsam blick.

22

Den gamle mannen

”Vet du Kel, en dag ska jag bli soldat och kriga med svärd på riktigt.” ”Får jag följa med då?”

Jag kunde inte tänka mig att jag skulle göra någonting annat än det Esben gjorde. Han rynkade pannan. ”Jag vet inte.” Sedan log han. ”Det behöver vi inte fundera på nu, kom här.”

Esben höll ihop sina händer så jag kunde kliva i dem och nå upp till nedersta grenen på lönnen. Jag klättrade kvickt uppåt och Esben var snart efter. Mitt i den stora kronan fanns några grenar som var särskilt väl lämpade att sitta på. När huden i mina bara händer rörde vid trädets grova bark pirrade det till och bilder om vad trädet hade varit med om for genom mitt huvud. Det var inte obehagligt, mest var det om vilka fåglar som börjat återvända efter vintern och ekorrparet som fått ungar. Esben trodde mig inte riktigt, så antagligen kände inte han på samma sätt.

Vi satte oss tillrätta på våra favoritgrenar. Jag knäppte händerna om knäna för att inte röra vid trädet. Esben tog fram ett knyte som han hade haft i fickan och räckte över det till mig. ”Grattis på födelsedagen!”, log han. ”Tack!”

Jag tittade förvånat på honom och vecklade försiktigt upp tygbiten. Det var kniven som han köpt i Saluhallen. Skaftet var av mörkt trä med en snidad vit benbit i änden. Slidan i trä och skinn var präglad med ett invecklat mönster. Kniven var bara lite för stor för min hand och jag antog att jag skulle ha vuxit ikapp den om något år. ”Åh, vad fin den är.” Jag vägde kniven i handen och vred på den. Aldrig hade jag haft något så fint som var helt och hållet mitt. Det pirrade i magen av glädje och jag log med hela 23

EN AV DE SISTA

ansiktet. Jag tyckte så mycket om Esben och han log tillbaka.

Det luktade härligt av vår i luften. Solen var nästan på väg ner bakom trädtopparna, snart var det dags att gå hem.

Jag ville prova kniven på någonting, men inte på lönnen.

Försiktigt skar jag lite i tygbiten, den föll sönder hur lätt som helst. Kniven var verkligen vass. Esben såg roat på mig. ”Vifta inte runt med kniven, så att du gör dig illa.”

Jag blängde på honom, det var väl inte första gången jag höll i en kniv heller. Fast kanske första gången som jag höll i en sådan vass kniv.

En sned solstråle fick stålet att blänka. ”Titta Esben! Det står något, vad betyder det?”

En skrift med linjer lika fina som ett hårstrå löpte utefter knivbladet. Esben tittade och skakade sedan på huvudet, ”Jag vet inte, det är något främmande språk.” ”Det gör inget”, sa jag tröstande och klappade honom på armen, ”vad det än står, så är det fint att titta på.”

Mina tankar vandrade tillbaka till tidigare under dagen.

Det var så mycket jag inte förstod och i min värld satt Esben inne med alla svaren. ”Varför slänger inte kung Aguistin ut alla otäcka män i sina gula slängkappor?”

Esben kliade sig i nacken. ”Kung Aguistin vill inte ha krig. Kung Jalpesh har ett stort rike och många soldater och kung Aguistin vill inte förolämpa honom. Jag har hört att kung Jalpesh bara väntar på en anledning att gå norrut med sina soldater. Han tycker att vårt pris, på det gröna silvret från Isbergen, är alldeles för högt.” ”Jag trodde inte kung Aguistin var rädd för någon?” ”Nej, inte rädd, snarare försiktig. Kanske går ett krig inte att undvika hursomhelst.”

24

Den gamle mannen

För att klättra ner ur trädet behövde jag ingen hjälp, det var bara att hoppa sista biten. ”Jag tycker det låter spännande med krig. Jag tror säkert kung Aguistin ger kung Jalpesh på nöten!”

Esben blev allvarlig. ”Kel, folk blir skadade och dör i krig.” ”Då vill jag inte att du ska kriga heller. Jag vill inte att du ska bli skadad!”

Esben log. ”När kriget kommer ska jag vara en av de bästa, kung Jalpesh kommer att säga mitt namn med fruktan!”

Jag såg på min Esben och tvivlade inte en sekund. Han var bäst. när vi kom in i köket var både mor och far där. Maten var framdukad på bordet. Thorben, vår far, var en kraftig man med nästan svart hår och lika mörkt skägg, oftast prydligt ansat.

Han satt redan vid bordet och hade tagit för sig en ordentlig portion med mat. Mitt emot honom satt en mycket gammal man, som jag hade sett förut, fader Holt. Han såg ut att vara minst hundra år gammal, men händerna som höll i besticken var stadiga och ögonen klara. Det gråa håret var något tunt uppe på huvudet, desto mer hår var det i de välklippta ögonbrynen och skägget. Jag hade aldrig sett honom i någonting annat än det han bar nu, grå tunika, grå byxor och en grå kappa.

De vuxna samtalade, men jag brydde mig inte så mycket om vad de pratade om. Maten var snabbt uppäten, både jag och Esben hade arbetat upp en ordentlig aptit. Mor började duka av bordet och fader Holt pratade med Esben, vilket fångade min uppmärksamhet.

25

EN AV DE SISTA

”… Kungliga högre militära skolan. Jag har pratat med kung Aguistin om att du får göra inträdesprovet nu till sommaren även om du inte har betyg från andra skolor.”

Det tog ett tag för Esben att ta in vad det var fader Holt sa.

Han var nog inte säker på att det han hörde var sant, till slut verkade informationen nå fram. ”Tack så mycket.” Esben skälvde på rösten, men lyckades ändå låta beslutsam. ”Jag ska göra provet och jag kommer att komma in!” ”Får jag också göra provet?”

Jag såg bedjande på fader Holt, inte helt på det klara med vad det var för prov, men om Esben skulle göra det ville jag också.

Fader Holts röst var stadig, men mild. ”Nej Kel-Lyndin, de har gjort ett undantag för Esben, men Kungliga högre militära skolan har aldrig haft några kvinnliga elever. De skulle inte gå med på att ta emot dig där, inte ens om du var rik och hade bra betyg från andra ansedda utbildningar.”

Orden träffade mig som ett slag i magen. Jag stirrade med förfäran på människorna i rummet. Det tog mig bara några sekunder att förstå att Esben skulle till ett ställe dit jag inte fick följa med.

Jag tittade på Esben, fast han bara stod ett par meter från mig var det som om jag såg honom i slutet på en lång tunnel.

Det formligen lyste om honom, han hade fått sitt livs chans att göra det han alltid drömt om.

Jag kunde inte följa med.

Jag hörde inte längre vad de pratade om, alla röster flöt ihop till ett sorl i andra änden av min upplevda tunnel. Så släppte förlamningen och mitt medvetande rusade tillbaks till rummet där alla andra var.

26

Den gamle mannen

”Nej!” skrek jag, och försökte springa därifrån.

Någon höll mig i ett stadigt grepp, fader Holt. Hur kunde någon som såg så gammal och skröplig ut vara så stark? Jag lyckades inte röra mig ur fläcken och tårarna strömmade ner för mina kinder. ”Kel...” ”Nej!” Jag ville inte lyssna. Esben och jag skulle inte vara tillsammans längre, det var det enda som betydde någonting.

Ingenting som någon sa kunde göra att det kändes bättre. Det var som att förlora ena halvan av mig själv och det gjorde ont. ”Kel, se på mig.” Fader Holts röst var mild.

Efter en lång kamp med mig själv såg jag slutligen in i hans ögon. Lika starka som hans händer var, lika klara var hans ögon. Färgen var obestämt brunmelerad och det fanns ingenting som gav ens en antydan till hög ålder. Någonting i hans blick höll mig fast, det gick inte att se åt något annat håll.

Hickande snyftningar gjorde att hela min kropp skälvde.

När fader Holt var säker på att han hade min uppmärksamhet tog han till orda igen. ”Kel, jag tänkte att du skulle få börja i en skola du också, vid Irvs fästning. Vill du det?”

Utan att fundera så mycket på vad han sa nickade jag lite, allt lät bättre än att stanna kvar här utan Esben. ”Bra.” Det gick inte att ta miste på lättnaden i fader Holts röst.

Jag märkte nu att jag höll i kniven, som jag fått av Esben.

Min födelsedagspresent.

När jag slappnade av lite kände jag att jag var jättetrött, det var som om all energi runnit ur mig. Fader Holt sa någonting om att jag borde gå och lägga mig. Esben såg lite förvirrad ut och kom fram och gav mig en kram.

27

EN AV DE SISTA

”Vad som än händer kommer du alltid att vara min syster.”

Det lät så enkelt. Jag orkade bara nicka till svar.

Jag tittade på mor, hon såg nöjd ut. Far såg besvärad ut, som han alltid gjorde när känsliga ämnen kom på tal.

Den natten sov jag inte mycket, jag låg och vred och vände på mig. Fader Holt hade sagt att han och jag skulle åka med ett fartyg norrut på morgonen.

Försiktig för att inte väcka någon gled jag ur min säng och tassade på bara fötter över golvplankorna och kröp ner i Esbens säng. Lika försiktigt la jag mig tillrätta med min rygg mot hans.

Det var många år sedan jag sist hade sovit i Esbens säng, jag kom faktiskt inte ihåg när, även om han ibland brukade säga att jag gjort det när jag var liten. Nu kunde jag inte sova.

Jag låg alldeles stilla och bara kände hur han andades, kände värmen från honom och hur hans rygg rörde sig i takt med andetagen.

Vid första anblicken av blekt gryningsljus smög jag mig tillbaks till min egen säng. Esben sov tungt och visade inga tecken på att ha märkt mig.

28

FÄRDEN NORRUT

S

keppet höjde och sänkte sig i takt med dyningarna.

Jag stod så långt fram jag kunde komma och höll hårt i relingen. Den salta vinden slet i håret och solen hade klättrat en bit upp över horisonten.

Luften var kylig och jag hade jackan på mig. Det var svårt att förstå vad det var som hände. Jag var på väg bort från allting som jag kände till. På väg bort från Esben, mor, far och Slottsskogen. Jag kände mig ensammast i hela världen, bortryckt från allt som var bekant.

Hela min värld hade ändrats så hastigt, jag hade trott att jag och Esben skulle vara tillsammans för alltid. Utan Esben var det som en bit av mig själv saknades. Åh, vad jag ville ha honom bredvid mig. Han skulle ha tyckt så mycket om att stå i fören och känna vinden i ansiktet. Jag hade aldrig varit ombord på ett skepp förut. Det borde vara en hänförande upp­ levelse, men jag orkade inte ta in det.

På morgonen hade vi inte gått in i staden, utan direkt ner till hamnen. Jag blev förvånad över den gamle mannens spänst, han rörde sig smidigt och med rak rygg.

Av någon anledning klamrade sig mina tankar fast vid 29

EN AV DE SISTA

det sista jag sett som var välbekant, vägen in till Kebcas hamn. Innan man kom fram till skeppen låg fiskebåtarna, bland alla ställningar av grånat virke, där fisk hängde för att torka. Fisk var mat för fattiga, för dem som inte hade råd med riktigt kött. Mor serverade alltid kött av ett eller annat slag.

Fader Holt hade inte sagt så mycket, nu kom han och ställde sig på min högra sida. ”Vet du Kel, Esben har på många sätt varit mer som en förälder åt dig, än vad Jenah och Thorben varit.”

Jag sa ingenting. Vad skulle jag säga? ”Jenah och Thorben är Esbens föräldrar, de är inte dina.

Din mor blev dödad när du var mycket liten, för att hon hörde till ett annat folk. Jag placerade dig hos Jenah och Thorben för jag trodde att du var säker där.”

Tankarna tog långsamt form, mor och far var inte mina föräldrar. Då kunde inte Esben vara min bror heller.

Det kändes som om allting runtomkring mig snurrade, jag hade svårt att fästa blicken någonstans och relingen kändes inte heller stadig längre.

Ingenting fanns kvar.

Jag skulle kunna blåsa iväg med vinden. Ingen skulle hitta mig och ingen skulle bemöda sig om att leta efter mig heller.

Jag hade haft en annan mor, men hon var död.

Jag hade ingen bror. ”Jag är din far, Kel.” ”Du?” Min förvåning kunde inte ha varit större. ”Ja, det finns mycket som jag ska berätta och förklara för dig när du blir äldre.” ”Är det därför som jag kallar dig för fader Holt?”

30

Färden norrut

För första gången log den gamle mannen. ”Nej, det är mer en titel, men för din del råkar det samman­ falla.”

Jag var inte helt säker på att jag förstod vad han menade. ”Vet Esben om att han inte är min bror på riktigt?” ”Jenah och Thorben kommer att berätta det för honom. Jag har bett dem att inte säga någonting till någon tidigare, med tanke på din säkerhet.”

Fader Holt fortsatte att prata med sin lugna röst. ”När du rör vid ett träd, känner du någonting då?”

Om jag varit förvånad förut, så var jag helt paff nu. Hur kunde han veta det? Hade Esben sagt något? ”Ja, det pirrar i skinnet och sen ser jag saker som hänt trädet eller alldeles i närheten av det.” ”Det har du efter din mor. Hela hennes folk hade den förmågan. De delade sina minnen med träden. För precis som du ser trädets minnen så ser trädet dina.”

Jag nickade, jag visste att det var sant. Precis så var det. Esben kunde inte känna träden. ”Kan du det?”

Jag var hoppfull att ha hittat någon som förstod, som var som jag.

Fader Holt skakade på huvudet. ”Nej, jag kan inte det.”

Han höll upp någonting i handen som glittrade i solen. ”Jag har en födelsedagspresent till dig. Den har tillhört din mor. Det är en ring, men den är nog lite stor för dig än, så jag har satt den på en halskedja.”

Jag tittade på smycket i silver som glimmade i en grön nyans. Ringen hade ett sirligt utfört mönster. Den var vacker. ”Vill du ha den?”

31

EN AV DE SISTA

Jag nickade och fader Holt knäppte halskedjan bakom min nacke.

Det slog mig senare att man nog borde säga tack vid ett sådant tillfälle, men jag var så trött och omtumlad att jag inte kom mig för att göra det.

Fader Holt såg på mig. ”Du ser trött ut, kanske är det bäst att du går och vilar dig.”

Jag nickade bara igen.

Hytten var liten, det enda som fanns var en smal brits att sova på och ett nät att fästa i en krok i väggen, så att man inte trillade ur vid hårt väder. Jag visste att jag fått en av de bättre hytterna med ett litet runt fönster uppe vid taket. Det satt för högt för att jag skulle kunna se någonting genom det.

Min brits hade också en tunn madrass, en yllefilt och en liten kudde. Jag tog av mig jackan och kurade ihop mig under filten helt utmattad. Tårarna började rinna och blötte ner kudden.

Jag var inte helt säker på varför jag grät. Kanske var det för att Esben inte var min bror. Kanske för att mor och far som ändå varit en stor trygghet, inte var mina föräldrar på riktigt.

För att min riktiga mor var död och att jag inte skulle få träffa henne. För att min riktiga far var en gammal gubbe som kunde dö vilken dag som helst. För att jag inte visste vem jag var och för att det som hade varit min verklighet i hela mitt liv helt plötsligt inte fanns. Jag hade en kniv som jag fått av en person som jag älskade och som jag hade trott varit min bror och jag hade ett smycke i grönskimrande silver som tillhört min mor, som jag aldrig skulle få lära känna. Jag grät stilla ner i kudden medan skeppet rullade på dyningarna. Till slut vaggades även tankarna till ro och jag måste ha somnat.

32

Färden norrut

En varsam hand ruskade mig. Jag visste inte hur länge jag hade sovit. Sömnen hade varit tung och drömlös. Det tog tid att få kroppen att vilja röra på sig. Fader Holt sa någonting om kaptenens hytt och mat. Helst skulle jag vilja sjunka tillbaks i sömnens glömska. Fader Holt fortsatte att prata med mig, nu var det någonting om att borsta håret och byta kläder.

Jag sträckte upp en trött hand och rörde vid mitt hår, det var helt hoptovat av vind och saltvatten. Troligen såg det ut som ett riktigt skatbo.

Fader Holt gick igen och stängde dörren bakom sig. Jag tittade på högen som han lämnat i fotänden av min säng. Det var kläder i samma gråa tyg som fader Holt hade, ett par byxor och en tunika. Där var också en kam av vitt ben, ett band troligen avsett att sätta upp håret med och en liten påse med brunt pulver. Jag hade ingen aning om vad innehållet i påsen var till för, pulvret luktade ingenting och kändes halkigt mellan fingrarna.

Jag hade ingen lust att byta kläder. Genom att ha på mig Esbens gamla urtvättade kläder var det som om jag hade kvar en bit av honom. Jag tog kammen och försökte dra den genom håret, det var fullständigt omöjligt. Den fastnade på en gång och gick inte att rubba, så jag gav upp utan att ha åstad­ kommit någon förbättring alls. Uppgiven och trumpen gick jag bort till kaptenens hytt.

Dörrarna var så låga att jag precis kunde gå raklång. Fader Holt tittade förvånat upp när jag kom in. ”Det gick visst inte så bra ser jag.” ”Nej.” ”Nåja, vi får ta det sen.”

Kaptenen var en lång man, som inte på långa vägar kunde stå raklång i sin hytt. Han satt i en stol med armstöd och 33

EN AV DE SISTA

hade fötterna upplagda på en annan stol. Över bordet hängde en ljuskrona, vars prismor klirrade svagt när den svängde i takt med skeppets rörelser. Hur hälsade man på en kapten? Jag visste inte riktigt. Lite försiktigt provade jag med att säga: ”God dag, kapten.”

Mannen skrattade. ”Seså. Jag äter inte småflickor. Kom och sätt dig. Är lilla fröken hungrig?”

Jag nickade. Maten som stod på bordet luktade härligt. Det var någon slags stek med rotsaker och kokta bönor. Jag satte mig i en annan stol med karmar, lite närmare fader Holt än kaptenen, men ändå mitt emellan.

Kapten fortsatte att prata. ”Det är bra seglatser det här, när man kan fylla på proviant och förnödenheter var och varannan dag i nästa hamn.”

Jag nickade igen med munnen full av mat och kaptenen pratade vidare. ”När du seglar norrut kommer du att få uppleva våren två gånger. Våren kommer senare ju längre norrut man är och nu seglar vi förbi den.”

Jag stirrade på kaptenen, kunde våren vara på flera ställen samtidigt. Hur gick det till? Jag vågade inte fråga. Fader Holt skrattade. ”Nåja, så mycket senare är det inte. Lite mer snö kanske det ligger kvar. Du får se Kel, när vi kommer fram. Vi gör god fart, så vi borde vara framme innan det är helt mörkt.”

Kaptenen hade redan ätit upp sin mat. ”Nej, nu måste jag gå och sträcka på ben och rygg. Ni kan låta allting stå kvar på bordet.”

Han försvann ut genom dörren.

34

Färden norrut

Jag tittade mig runt i hytten, den var trivsam. Ljus föll in genom ett stort fönster som utgjordes av små blyinfattade glasrutor. Ett par tunga draperier delade av rummet mot sovdelen. Det fanns sex karmstolar runt det runda bordet, med röda dynor att sitta på.

Fader Holt följde med mig tillbaka till min hytt. ”Jag antar att kläderna kan vänta till senare. Få se vad vi kan göra åt ditt hår nu.”

Fader Holt masserade in brunt pulver från den lilla påsen i mitt hår med fasta rörelser och började sedan kamma. Det var inga större problem och var det trassel tog han bara lite mer pulver. Jag undrade hur det kunde bli så. ”Är det ett magiskt pulver?” ”Nej, det gör bara håret halkigt och lätt att reda ut.”

Till min förvåning fortsatte sedan fader Holt med att fläta mitt hår ända uppifrån huvudet och avslutade med att knyta i bandet. ”Brukar du fläta håret på folk?” ”Nej, det har bara funnits en person som jag flätat håret på och det var inte för att hon behövde min hjälp, utan för att jag ville det.” ”En person? Min mor?” ”Ja.” För mig var det ett svindlande perspektiv. Det var så mycket jag inte visste. ”Hur såg hon ut?” ”Något ljusare hårfärg än vad du har, ljusbrunt kanske man skulle säga. Hon hade gröna ögon.”

Jag vände mig om och tittade på den gamle mannen, såg smärtan i hans ansikte. Han försökte att inte visa hur ont det 35

EN AV DE SISTA

gjorde, men det gick inte att dölja. Jag visste inte om jag skulle våga fortsätta fråga, ändå ville jag veta. ”Är jag lik henne? Vad hette min mor?” ”Hon hette Daralea. Du är lite lik henne, men jag skulle nog säga att du är mer lika dina systrar.” ”Har jag systrar?”

Snart var det ingenting som förvånade mig längre. ”Du hade sjutton systrar och ett antal till som jag inte är helt säker på, som hade andra fäder. De var många av dem som dog samtidigt som din mor. Jag är rätt säker på att några av de yngsta lyckades fly, men de är stora nog att ta hand om sig själva, så jag har inte letat efter dem än.” ”Var är de någonstans då?”

Fader Holt suckade. ”Jag vet inte. Jag hade hoppats på att de skulle söka upp mig.”

Min hjärna försökte sortera informationen. Var det möjligt att ha så många systrar? Jag visste inte om någon som hade så stor familj. De måste ha haft ett väldigt stort hus. ”Hade jag inga bröder också? Var min mor lika gammal som du? Hon måste ha varit gammal om hon fått så många barn?”

Fader Holt verkade fundera på vad han skulle säga. ”Din mor tillhörde ett annat folk. De var trädälvor. Du är en trädälva Kel, precis som dina systrar. Trädälvor kan bli mycket gamla.”

Han gjorde en paus. Jag var tyst och bara lyssnade. ”Trädälvor får bara döttrar, så du har inga bröder. De levde alla i en stor skog. Den skogen finns inte längre.”

Fader Holts smärta var tydlig. Jag stirrade på mina händer och armar, som alltid var ljusa och inte någonsin blev det min­ sta solbrända. Det måste vara därför. Bara på senaste dygnet kände jag mig flera år äldre. Jag hade fått reda på så otroligt 36

Färden norrut

mycket som jag inte hade vetat, och anade att det fanns ännu mer att ta reda på.

Min nyfikenhet drev mig att fråga, ”Vad hände med skogen?”

Fader Holt såg rakt på mig, ”Har du hört talas om kung Jalpesh?”

Jag nickade och min far fortsatte, ”Han högg ner skogen och allt levande i den som var större än en ekoxe.”

Det måste ha varit hemskt. Jag kände att jag ville trösta den gamle mannen. ”Esben säger att när kriget kommer, så kommer kung Jalpesh att säga Esbens namn med fruktan!”

Min far skrattade plötsligt. ”Jasså, det säger han?”

Jag förstod inte det roliga, men var lättad över att fader Holt inte såg lika tungsint ut och lade till, ”Du ska få se, jag ska också ge kung Jalpesh på nöten när jag blir stor!”

Den gamle mannen strök mig över håret. ”Får jag bestämma kommer jag att hålla dig långt borta från alla krig.”

Jag rynkade pannan, det var inte alls det svar jag ville ha.

Sedan slog en annan tanke mig. ”Esben sa att kung Jalpesh handelsresande var hemma hos oss och letade efter häxor. Var det mig de letade efter?”

Fader Holt stelnade till. ”Det visste jag inte. Nej, jag tror inte att de anade ditt ursprung, de snokar lite överallt. Det är däremot riktigt att de anklagar trädälvorna för att vara häxor, bland andra.”

Jag blev plötsligt rädd.

37

EN AV DE SISTA

”De kommer väl inte att göra illa Esben?”

Fader Holt tog min hand i sin. ”Du behöver inte oroa dig Kel, de kommer inte att intressera sig för honom.”

Vårkvällen var fortfarande ljus när vi från däck kunde se en stor ö. Mitt hår var flätat, så det gjorde ingenting att vinden blåste. Efter en stunds övertalning hade jag satt på mig de gråa byxorna och den grå tunikan. Vi seglade upp längs öns östra sida, seglen halades och farten avtog. Fader Holt stod bredvid mig och pekade. ”Ser du murarna där uppe på höjden, med ett torn mitt i.

Det är Irvs fästning.”

38

9 789163 394416

ANNAH NOZLIN

ISBN 978-91-633-9441-6

EKENS DOTTER DEL 1

Det är jag som är Annah Nozlin. Jag är född 1975 och bor med man och barn i ett falurött hus. Böcker skriver jag på fritiden, som även delas av aikidoträning, en kampkonst som jag har svart bälte i. Jag är utbildad civilingenjör och jobbar som konsult. www.nozlin.se

EN AV DE SISTA

Stjärnorna styr ödet och på mindre än ett dygn ställs hela Kels värld på ända. Hon rycks iväg från sin familj och sin bror som hon älskar över allt annat. Vem är hon och var hör hon hemma? Vid Irvs fästning är det av tradition bara pojkar som lärs upp, men Kel får ändå lära sig svärdskonst och om örters helande verkan. Trots att hennes mors fiender inte lämnar henne ifred så finner hon kärleken och ser med tillförsikt på framtiden.

En av de sista

EKENS DOTTER DEL 1

ANNAH NOZLIN