9789127119147

Foto: Eva Lindblad

historia på masternivå vid Stockholms universitet. Hans forskning gäller främst svenskt 1500- och 1600-tal.

Erik Petersson har tidigare utkommit med Den skoningslöse – en biografi över Karl IX (2008).

Vicekungen

1985. Han studerar för närvarande

Om Den skoningslöse:

ERIK PETERSSON

Erik Petersson är född i Linköping

Per Brahe den yngre (1602–1680) gjorde en karriär som har få motsvarigheter i Sveriges historia. Som 39-åring blev han riksdrots och skulle därmed vara beredd att ta över styret om regenten blev sjuk eller avled. Under 40 år innehade han positionen som Sveriges vicekung.

Per Brahe inledde sin bana som krigare och riksråd, men det var som generalguvenör i Finland som han verkligen kom till sin rätt, när han med framgång styrde upp den eftersatta rikshalvan. Det var under denna period som begreppet »I grevens tid» myntades.

Från sitt huvudsäte på Visingsö i Vättern styrde Brahe över landets största och mest inkomstbringande förläning, grevskapet Visingsborg. Själv levde han mycket enkelt. Inte ens då han firade sitt andra bröllop klädde han upp sig eller höll någon påkostad bjudning, trots att han verkade under en epok då adeln brukade använda lyxkonsumtion för att manifestera sin ställning.

Stora delar av det svenska 1600-talet kom att präglas av Per Brahe. Utifrån sin höga post kunde han driva på den utveckling som ledde till att Sverige blev en stormakt. Genom att följa hans liv får man ett annat perspektiv på 1600-talet, en tid där man ofta fokuserat på monarkerna.

Vicekungen är den första biografin över Per Brahe den yngre på drygt hundra år.

»Jag tycker om Den skoningslöse. Jag är imponerad över den mognad Erik Petersson visar upp i detta förstlingsverk, och då både som skribent och undersökare av det förflutna.»

Peter Englund, historiker och författare

»Att ta del av Karl IX:s historia är inte alltid

Vicekungen EN BIOGRAFI ÖVER PER BRAHE DEN YNGRE

behagligt. Men det är viktigt. Dessutom är det en fröjd att läsa en såväl omfattande som välskriven historisk biografi av en ung författare som redan i detta förstlingsverk framstår som en skicklig och noggrann historiker.»

Dick Harrison, historiker och författare »Den vetenskapliga noggrannheten är klanderfri, perspektivet stort och givande och den historiska överblicken över perioden imponerande.»

Håkan Arvidsson, Sydsvenskan »Peterssons biografi är populärvetenskap av bästa märke.»

Olle Larsson, Populär Historia

ERIK PETERSSON

Innehåll

förord 9 början till slutet 11 en droppe vasablod 15 Brahe och Gyllenstierna 19 På Rydboholm 24 det stora landet i norr 27 »Sverige är till formen ett nästan fyrkantigt land» 29 Växande befolkning och städer 31 Frihet till gemenskap 35 Adelns förändrade roll 38 ut i europa 42 Med mäster Israel i Giessen 43 Kejsarkröning i Frankfurt och audiens i Greenwich 47 Fäktning och ridning i Strassburg 49 Från Sankt Gotthard till Gyllene Armen 52 krigarliv 56 Fienden i vitögat 57 Brännesjukan 61 Kristina Katarina 63 Plats bland rikets herrar 66 Striden vid Würzburg 70 »intet tjänar oss mindre än många krig» 73 Kungen är död 77 Vid kanslerns sida 81

5

Förhandlingarna i staden Holland 86

grevskapet 90 En greves rätt 91 Visingsborg 95 »Lusthuset Brahehus så må du kalla det …» 98 Att skapa sig ett ärofullt förflutet 102 En greves bibliotek 105 Lantliv på Visingsö 107 finland i grevens tid 110 Nödvändigheten av en generalguvernör 111 »… fann för mig mycken oreda i alla saker …» 115 Mödosam sommarresa och älgjakt 120 Universitetet i Åbo 123 riksdrots med lottens hjälp 126 Valet av ny drots 127 Näst efter fursten 130 Missnöjesriksdagen 134 Översyn av lagen 137 danskt krig och tysk fred 141 »han förr hade trott, att himlen skulle falla ner …» 143 Kristina upp på tronen 146 Fred och rykten om giftermålsplaner 148 Börd eller kompetens? 150 kungamakt mot adelsvälde 154 Andra gången i Finland 156 »Betjäningen sörjde henne mycket» 158 Ständerna i Guds kålgård 162 På Visingsö och sista gången i Finland 166 stadsgrundande och bröllop 169 Grevens stad 171 6

innehåll

»… min kära enda dotters dödliga frånfälle …» 174 Beata De la Gardie 178 Whitelockes möte med Brahe 180

tronskiftet 183 »Ingen var som icke detta till hjärtat gick» 185 Decemberrådslag och en kunglig middag 189 »Kungl. Maj:t och rådet som bäst vet» 193 krigsframgångar 197 Riddar Röds reduktion 200 Krigsmuller 203 Striden vid Genevadsbro 207 Åter i riksrådet 211 kungens sista vilja 214 Några hektiska månader i Göteborg 215 Bakslag i kriget 218 Ett oväntat dödsfall 220 Sex dagar i ett stängt Göteborg 224 högadeln till makten 228 Likprocession och en oväntad återkomst 230 Hertigen ut ur förmyndarregeringen 233 Förmyndarna 237 svinfötter och en blå bok 241 Ny riksmarsk och ny riksamiral 243 Krig med svåra konsekvenser 246 Tryckeriet på Visingsö 249 Drotsen i ledning för oppositionen 251 Rådslag om en drottning och om utrikespolitiken 252 »ty viljan skall aldrig fela» 256 Förmyndarnas sista år 257

innehåll

7

»Vår familia är mycket svag av personer» 261 Slutet på en guldålder nalkas 264

slutet på ett liv och en tid 268 Obemärkt utträde från scenen 271 »Det var för övrigt en mycket bra man» 273 Att göra vad man bör 275 citat 279 referenser 284 källor 292 litteratur 294 bildkällor 300 personregister 303 ortregister 311

8

innehåll

Förord

När Per Brahe den yngre föddes 1602 var världen densamma som nu, men ändå helt annorlunda. Han och hans samtida såg och förklarade mycket i sin omgivning på ett för oss främmande vis. Att försöka sätta sig in i hur människorna såg på sin situation och sina möjligheter är en minst lika utmanande och givande färd som att resa geografiskt. Det blir då tydligt hur den annars abstrakta och av människan förgäves definierade tiden har sin gång. Och att människors mentala världsbild har skrivits om mer radikalt än den geografiska världskartan.

En rad omständigheter gjorde Per Brahe till en mycket gynnad man. Till att börja med föddes han som äldste sonen i landets främsta adliga släkt. Det gav honom möjlighet att studera och det förutsattes att han därefter skulle tjäna kronan. Han valde, efter en kort tid som krigare, att gå den civila banan och bli ämbetsman. Vid 39 års ålder blev han riksdrots, landets högsta ämbete under kungen.

Tiden var föränderlig. 1600-talet var en expansiv fas och adeln började splittras genom nyadling, främst pådriven av drottning Kristina. Den värld där Per Brahe vuxit upp och börjat sin karriär höll på att förändras. Men genom en kombination av hög börd och kompetens förenade han de egenskaper som efterfrågades. Det gjorde att han kunde behålla sin position som riksdrots fram till sin död.

Att följa Per Brahe blir också en exposé över Sveriges expansion till stormakt. Han började sin karriär under Gustav II Adolf och avled några veckor innan Karl XI införde enväldet 1680. Han kom att

9

kröna tre regenter, sitta i två förmyndarregeringar och även under två perioder vara generalguvernör i Finland. Redan i sin samtid fick han, genom sin auktoritet grundad på personliga egenskaper och gott omdöme, inofficiellt titeln vicekung.

Nu vill jag passa på att tacka alla som gör skrivandet till ett nöje: Först och främst min redaktör och förläggare Agneta Engström.

Utan din klokskap och ditt engagemang hade inget av det här blivit hälften så bra. Ulla Tammerman och alla andra på mitt förlag Natur & Kultur gör att man alltid känner sig uppskattad.

Boken har blivit betydligt bättre tack vare noggrann läsning av fil dr Bo Eriksson, Stockholms universitet, och fil dr Annika Sandén, Linköpings universitet. Till Annika och de övriga lärarna i Linköping går ett särskilt tack. Det var ni som lärde mig att låta nyfikenheten vara ledstjärna när man forskar om historia.

Bildletandet till boken har underlättats avsevärt av Bengt Kylsberg, Elisabeth Westin Berg och Monica Sargren på Skokloster. Jag vill tacka er för hjälp i arbetet med bildmaterialet och för att ni öppnade och visade Skoklosters salar och bibliotek för mig. Mitt arbete har ofta fört mig till Riksarkivet och till Kungliga Biblioteket. Där har jag mötts av välvilja från personalen, även om jag inte alltid sökt det mest lättillgängliga materialet.

Till stöd för det omfattande och tidigare sällan publicerade bildmaterialet har boken fått bidrag från Kungliga Patriotiska Sällskapet och Stiftelsen Längmanska Kulturfonden. För det tackas varmt.

Min familj, mor och far Kerstin och Björn, och mina syskon Karin och Anders, vill jag tacka för att de alltid finns där. Oavsett om det är manus eller livet som behöver diskuteras. Och en särskild tanke går till Henrik som det är en glädje att upptäcka livet med.

Sist, men inte minst, vill jag tacka dig som läser det här. Det är du som läser som gör arbetet mödan värd.

Erik Petersson

10

förord

Början till slutet

Klockan åtta på morgonen den 28 september 1675 stod det kungliga gardet uppställt på borggården utanför Uppsala slott. Just den här dagen skulle kungen krönas, trots att Sverige var involverat i krig och splittrat av inre tvister mellan kungen och rådet. Gardet väntade på att kungen, den ännu bara 19-årige Karl XI, skulle komma ut ur rikssalen för att delta i processionen till domkyrkan.

Förberedelserna inför dagen hade varit minutiösa. Ingen prakt, inga kostnader hade sparats för att göra kröningen så imponerande som möjligt, särskilt för de utländska gästerna. Sverige skulle manifestera sin makt och sin position som en av Europas ledande stormakter och då blev en fest av det här slaget en särskilt viktig uppvisning. Den redan imponerande domkyrkan i Uppsala, skådeplatsen för kröningen, hade klätts invändigt med tyg och en tron hade placerats vid altaret varöver en himmel i guldtyg hade hängts upp. För att så många åskådare som möjligt skulle kunna se kröningen hade man byggt en läktare som ramade in koromgången i kyrkan.

Vid strax efter åtta kom kungen ut och tog sin plats i processionen. Främst gick en rad härolder och musikanter som meddelade åskådarna att kröningsföljet var på väg. Sedan följde förnämare gäster, däribland riksråden, vilka red två och två bredvid varandra.

Efter dem följde de fem riksämbetsmännen, där var och en hade ett kungligt attribut att bära. Per Brahe, landets numera 73-årige riksdrots och den högste ämbetsmannen i rang, bar som seden bjöd kronan. Precis efter riksämbetsmännen kom kungen och änkedrottningen Hedvig Eleonora.

11

Karl XI:s kröning i Uppsala domkyrka den 28 september 1675. Till vänster om kungen syns Per Brahe som tillsammans med ärkebiskopen symboliskt sätter kronan på kungens huvud. Oljemålning av David Klöcker Ehrenstrahl. Beskuren.

12

början till slutet

Dagen var symboliskt laddad också på ett inrikespolitiskt plan.

Kungen skulle nu officiellt överta makten över landet. Dittills hade en förmyndarregering haft ett avgörande inflytande över rikspolitiken, trots att Karl XI blivit myndig redan tre år tidigare. Nu måste högadeln överlämna styret och inflytandet åt den helt unge kungen.

Om kungen ville kunde han fortsätta lyssna på de höga ämbetsmännen, men de var från och med kröningen i hög grad utlämnade till hans godtycke och välvilja.

Processionen fortsatte i maklig takt mot domkyrkan. Stadens borgerskap hade mött upp och stod som åskådare vid sidan av vägen. Riksråden märkte ut sig i följet. Dagen till ära hade de ifört sig sina nya rådsdräkter, bestående av en hermelinsbrämad röd sammetsmantel, klädedräkt i gyllenduk och vita skor. Kungen själv var klädd i en silverfärgad dräkt.

Vid domkyrkan togs kungen emot av prästerskapet under ärkebiskopens och biskoparnas ledning. Ärkebiskopen, den då 77-årige Laurentius Stigzelius, hälsade kungen med den vid kröningar traditionella frasen: »Välsignad vare han som kommer i Herrens namn.»

In i kyrkan tågade man under ledning av ärkebiskopen och Karl XI tog plats på sin tron framme vid altaret. Per Brahe kom fram med kronan. Tillsammans med ärkebiskopen placerade han kronan på kungens huvud. Därmed var kröningen genomförd av representanter för den främsta världsliga och den högsta kyrkliga makten. Hög­ adeln hade genom ceremonin överfört den makt den tillfälligt fått förvalta till den rättmätige fursten.

Kungen fick en kröningsmantel som avslutning på ceremonin.

Manteln hade tillhört drottning Kristina och var en symbol för traditionen och överförandet av makten. Glansen hos stormakten Sverige skulle inte kunna undgå någon närvarande – just den här dagen fick varken yttre hot eller inre konflikter förstöra feststämningen.

Kröningsscenen förevigades i all sin pompa på en enorm målning av David Klöcker Ehrenstrahl, där man kan se Brahe och Stigzelius placera kronan på kungens huvud.

Trots festligheterna kring Karl XI:s kröning fanns ändå känslan av att något var i görningen i kulisserna. Sverige hade ingått ett avtal med Frankrike, men för att få pengar tvingades man anfalla Bran-

början till slutet

13

denburg. Vissa riksråd hade stöttat utvecklingen, men särskilt Per Brahe hade gjort motstånd. När Sverige försökte få Danmark som allierad ledde det istället till en krigsförklaring.

Sverige visade sig snabbt stå alldeles för illa förberett för krig på två fronter. Under sitt långa styre hade förmyndarregeringen inte lyckats hålla landets styrkor till lands och sjöss i dugligt skick. Kungen hade börjat misstro högadeln, vars främsta representanter var Per Brahe och Magnus Gabriel De la Gardie. För högadeln kom kröningen att markera kulmen på en era. Den tid då de haft som mest att säga till om skulle snart vara förbi. Brahe var en av dem som insåg allvaret i situationen och strax före kröningen hade han sagt öppet: Jag säger för sant: vi har upplevat en guldålder.

Men han själv skulle aldrig få se hur rätt han hade. Han slutade sina dagar innan högadeln förlorade den privilegierade ställning den innehaft under merparten av hans liv. Per Brahe personifierade hög­ adelns inflytelserika position under flera decennier, från 1640- till 1670-talet. Vid två tillfällen styrde adeln landet under mer än tio år, eftersom monarkerna var omyndiga. Det var under hans tid som högadeln var som mäktigast. Dess ledande män hade stora möjligheter att påverka utvecklingen och Per Brahe var den främste av dem som stod nedanför tronen.

14

början till slutet

En droppe Vasablod

Jag blev född år 1602 den 18 februari på Rydboholm i lilla frustugan.

Konung Karl och drottning Kristina var vittnen, med andra flera herrar och fruar, till mitt dops och kristendoms anammelse.

Så skriver Per Brahe själv om sin födelse i sin tänkebok. Hans far, Abraham Persson Brahe, antecknade i sin tidebok att sonen föddes mellan tolv och ett på dagen. Dopet ägde rum bara tre dagar senare, den 21 februari, eftersom man inte vågade riskera att den lille skulle avlida innan han hann upptas i församlingen och därmed frälsas från onda krafter. Hans mor var Elsa Nilsdotter Gyllenstierna, dotter till riksdrotsen Nils Gyllenstierna på Fågelvik.

Abraham Brahe och Elsa Gyllenstierna tillhörde två av Sveriges främsta släkter, Brahe var grevlig och Gyllenstierna friherrlig. Trots att hög börd ofta medförde resonemangsgiftermål hade Abraham och Elsa gift sig av kärlek. De möttes och talade med varandra första gången den 25 februari 1595 under en färd från Stockholm till Svartsjö slott på Färingsö i Mälaren. Abraham har antecknat följande om mötet i sin tidebok: Drog fröken Anna kungens [Sigismund] syster ifrån Stockholm och till natten till Svartsjö, och sedan framdeles till Stegeborg. Ledsagade jag henne till nattlägret. Talade jag första gången med herr Nils Gyllenstiernas dotter jungfru Elsa. Och fick behag till henne.

Elsa var 18 år och Abraham 26 och båda verkar ha blivit lika för-

15

Abraham Brahe, Per Brahes far.

Han var yngste son till Per Brahe den äldre. Här framställs han som en bildad och allvarsam man, något som bekräftas av vad man vet om honom. Det halvlånga, egna håret och det sätt på vilket skägget är klippt visar att porträttet är från 1620-talet.

tjusta över den nya bekantskapen. Efter det första mötet förhörde de sig hos Elsas far Nils om de kunde få gifta sig. Fadern hade först inget att invända. När det blev känt att morgongåvan som Abraham tänkte erbjuda sin brud var Rydboholm, blev Nils tveksam. Det var känt att Rydboholm genom Per Brahe den äldres testamente skulle bli kvar inom Brahesläkten. Nils såg Abrahams frieri som osäkert ur ekonomisk synvinkel för sin dotter. Till Nils tveksamhet bidrog säkert också Abrahams politiska tillhörighet.

Det politiska läget i landet var instabilt under dessa år. Kung Sigismund skulle styra en personalunion mellan Sverige och PolenLitauen, ett minst sagt svårt konststycke eftersom länderna var olika på en rad punkter och dessutom hade skilda religioner. Att Sigismund var katolik gjorde hans ställning osäker i Sverige. Den utmanades dessutom aktivt av hertig Karl som styrde Sverige som riksföreståndare medan Sigismund befann sig i Polen. Under 1596 började tecken på en snar uppgörelse visa sig. Karl hade redan hösten innan samlat en riksdag i Söderköping där han fått ständernas stöd. Han planerade vidare åtgärder och byggde upp en allt större maktbas.

Adelsmännen insåg att de var tvungna att agera mot Karls försök att ta makten. De hade svurit Sigismund trohet och de flesta tänkte inte bryta den i första taget.

16

en droppe vasablod

Elsa Gyllenstierna, Per Brahes mor. Hon var dotter till rikskanslern Nils Gyllenstierna på Fågelvik. Hennes porträtt är mindre personligt än makens.

Klädedräkten med den magnifika kragen visar att porträttet är från 1620-talet, då detta var på modet bland högreståndspersoner.

Abraham Brahe fick i början av 1597 frågan av hertig Karl om han stöttade riksdagsbeslutet i Arboga. Hans svar var att han tänkte göra det som innebar att han höll sin trohet till landet och kungen. Därigenom hade han aktivt visat sitt avståndstagande till hertigens parti. Kanske var det detta som låg till grund för Nils Gyllen­stiernas ovilja att gifta bort sin dotter med Abraham. Den gamle riksdrotsen var en mycket försiktig man som ogärna tog ställning i politiska strider. Att gifta bort sin dotter med en man som kanske skulle hamna på den förlorande sidan innebar inga goda framtidsutsikter.

Stämningen i landet trissades upp alltmer under 1597 och mot hösten började många riksråd och adelsmän finna situationen outhärdlig. De flydde landet och sökte upp Sigismund för att berätta om hertig Karls allt starkare ställning. Abraham Brahe tvingades också slutgiltigt välja sida. I december försonades han med hertigen.

I den fortsatta kampen kom Abraham att spela en viss roll på hertigens sida. Han var ingen framstående militär, men deltog ändå i en del avgörande operationer. I slaget vid Stångebro i september 1598 tvingades Sigismund se sina trupper slagna av hertigen och många av de riksråd som hade valt kungens sida lämnades över till hertigen.

en droppe vasablod

17

Nils Gyllenstierna var rikskansler under Johan III och blev riksdrots efter Per Brahe den äldres bortgång 1590. Han karaktäriseras av hertig Karl som en försiktig man och undgick att dras in i striderna mellan Karl och Sigismund. Oljemålning från cirka 1595.

18

början till slutet

I början av 1599 var det fyra år sedan Abraham och Elsa träffades första gången. Efter att Abraham deltagit i belägringen av Kalmar i mars reste han uppåt landet. Han hann ifatt Elsa som var på väg tillsammans med sin syster till en släkting. Abraham satte sig i hennes släde och fick henne att följa med till Rydboholm. Två dagar efter ankomsten till slottet, den 13 mars 1599, vigdes de i den lilla frustugan av socknens kyrkoherde. Närvarande var Elsas syster, en av änkedrottning Katarina Stenbocks hovjunkare och några av de förnämsta bönderna i socknen.

Till slut hade de två fått varandra, trots motståndet från Elsas far.

Abraham Brahe tänkte inte be om ursäkt för sitt handlande. Han skickade meddelande om giftermålet till sina släktingar och till Elsas far och diskuterade under sommaren det inträffade med hertig Karl.

I sitt brev hävdade han att ingen i släkten kunde ha något att invända emot giftermålet, utom möjligtvis att det skett under så torftiga former. Ställd inför fullbordat faktum kunde Nils inte annat än välsigna paret, och hertig Karl gav Abraham sina varmaste lyckönskningar. Det var alltså kärlek som präglade Abrahams och Elsas giftermål och det betydde säkert mycket för de barn som de tillsammans kom att uppfostra.

Brahe och Gyllenstierna De första åren på det nya seklet etablerade Abraham Brahe och Elsa Gyllenstierna sitt hem på Rydboholm nära Stockholm. Redan 1599 föddes deras första barn, en dotter som fick namnet Brita. Två år senare föddes Ebba och följande år, som nämnts, Per. Efter Per föddes Margareta 1603, följd av tre söner som kom till världen med ungefär ett års mellanrum: Nils 1604, Karl 1605 och Joakim 1606.

Dottern Katarina, som föddes 1608, avled samma år, medan dottern Kristina, som föddes 1609, kom att leva längst av syskonen, ända till 1684. Elsas sista graviditet resulterade i sonen Erik som föddes 1610, men han dog samma år.

Det var en väl sammanhållen barnaskara som växte upp på Rydboholm. Trots att de var så många som åtta syskon skilde det bara

en droppe vasablod

19

tio år mellan den äldsta och den yngsta. Per hade fötts som äldste son i landets rikaste och äldsta grevliga släkt. Det gav honom redan från början en given plats i landets toppskikt och innebar både förmåner och ett stort ansvar.

Släkten Brahes första med säkerhet kända medlem är Magnus Laurensson som levde i mitten av 1400-talet och redan då var frälse.

Fram till dess är släktens ursprung okänt, något som inte hindrade att mer opålitliga uppgifter användes för att styrka dess ursprung i förnäma kretsar. Man försökte framför allt hävda släktskap med den heliga Birgitta, främst baserat på att hennes far Birger Petersson hade fört nästan samma vapen som ätten Brahe.

Magnus Laurenssons son Peder Magnusson var den förste som använde sig av namnet Bragde, den äldsta kända namnformen. Han skrev sig som Peder Bragde till Tärnö och levde ännu 1505. Den ende son som kom att föra släkten vidare var Joakim Pedersson.

Joakim Pedersson kom att befästa sin ställning inom adeln genom sitt giftermål 1516 med Margareta Eriksdotter (Vasa). Bröllopet firades på Stockholms slott och bekostades av riksföreståndaren Sten Sture den yngre. Joakim Pedersson framstod som en av riksföreståndarens förtrogna, men tidens turbulens skulle drabba honom hårt. När Kristian II tog makten över Sverige och återförde landet till Kalmarunionen var Joakim Pedersson en av dem som straffades för sin lojalitet mot Sten Sture. Han avrättades jämte ett åttiotal andra personer, allt från riksråd till tjänare, på Stortorget i Stockholm i november 1520. Äktenskapet mellan Margareta och Joakim resulterade i fyra barn, av vilka dottern Brita och sonen Per, den senare hade fötts i maj 1520, levde till vuxen ålder. Återigen stod släkten med bara en huvudman, men den politiska utvecklingen skulle spela honom i händerna och göra honom till en av landets mest inflytelserika män.

Margaretas bror Gustav Eriksson Vasa kom att ta makten genom Dalaupproret och valdes till kung den 6 juni 1523. Den treårige Per kom därigenom att bli systerson till den regerande kungen. Det påverkade hans karriär och Per Brahe den äldre blev snabbt riksråd och anlitades för en rad uppdrag. 1561 upphöjdes släkten till grevligt stånd av Erik XIV och släkten Brahe blev därigenom Sveriges

20

en droppe vasablod

Per Brahe den äldre var systerson till Gustav Vasa. Han blev riksråd tidigt och när Erik XIV kröntes blev hans släkt den första att upphöjas till grevligt stånd. Under Johan III var han riksdrots, men tillbringade alltmer tid på sina gods där han bland annat ägnade sig åt att skriva en hushållsbok. Oljemålning från cirka 1580.

en droppe vasablod

21

främsta adelssläkt. Att Per Brahe faktiskt var släkt med Vasarna och därigenom hade några droppar av den släktens blod i sina ådror bidrog säkert till hans upphöjelse. Resten av sin karriär skulle han verka som riksdrots, det vill säga som högsta chef över rättsväsendet och som förnämsta ämbetsman under kronan.

Den äldre Per Brahe tryggade släkten Brahes fortlevnad genom fyra söner och fyra döttrar. Ebba, Katarina, Margareta och Sigrid giftes bort i den svenska högadeln. Två av dem kom att förlora sina män när dessa valde att vara lojala med kung Sigismund och de avrättades av hertig Karl. Två av Per Brahe den äldres söner kom att förbli lojala med Sigismund. Det var de båda äldsta sönerna Erik och Gustav. De tvingades fly till Polen-Litauen för att undkomma hertigens hämnd. De båda yngre bröderna, Magnus och Abraham, blev några av hertig Karls förtrogna under de kommande åren. Därmed hamnade de fyra bröderna Brahe på olika sidor i maktkampen.

Abraham Brahe, som var född 1569, var något av den gamla tidens adelsman. Han trivdes bäst på landet som förvaltare av sina gods och som familjefar. Från godsen fick han sin huvudsakliga inkomst genom det jordbruk och den boskapsskötsel som hans underlydande bönder bedrev. Han var en relativt lärd herre med stort intresse för böcker. På sin fria tid på Rydboholm ägnade han sig gärna åt matematik och astrologi. Han antecknade dessutom från 1594 alla viktiga händelser i sin tidebok. Som Karls förtrogne blev han riksråd och användes i en hel del officiella uppdrag, bland annat deltog han i den tillfälliga regeringen i Stockholm medan Karl befann sig i Baltikum under det polska kriget 1605.

Abrahams hustru Elsa Gyllenstiernas släkt var ursprungligen en gren av den danska släkten Gyldenstierne. I Danmark är släkten känd sedan 1360-talet, då Erik Nilsson (Gyldenstierne) var marsk och därmed hade högsta befälet över landstyrkorna. Till Sverige kom släkten först ungefär hundra år senare med Erik Eriksson (Gyllenstierna). Han valde att bosätta sig i Sverige efter sitt giftermål med en av Karl Knutssons (Bonde) döttrar. Erik Eriksson blev far till Nils Eriksson som skrev sig till gården Fågelvik i norra Småland, vilken kom att bli en av släkten Gyllenstiernas stamgårdar. Nils Erikssons yngre bror Erik Eriksson blev far till Jöran Eriksson, som

22

en droppe vasablod

ärvde gården Fågelvik. Jöran Eriksson användes mest för diplomatiska uppdrag, bland annat till Moskva och Köpenhamn, och där­ emellan satt han i långa tider som ståthållare på Vadstena slott.

Jöran Eriksson var far till Nils Jöransson Gyllenstierna, Elsa Gyllenstiernas far. Han var född 1526 och gjorde i ungdomen långa studieresor, bland annat till det tyska riket och Frankrike. Efter återkomsten kom hans kunskaper i främmande länders språk och förhållanden till användning för diplomatiska uppdrag. Mest välkänd är hans resa till England för att framföra Erik XIV:s frieri till drottning Elisabet I. Nils Gyllenstierna blev rikskansler och chef för kansliet vid Johan III:s maktövertagande 1568 och året efter upphöjd i friherrligt stånd. Som kansler fortsatte han att vara inflytelserik och efter Per Brahe den äldres bortgång 1590 blev han riksdrots. Nils Gyllenstierna blandade sig inte i striderna mellan Sigismund och Karl på 1590-talet. Han var då en gammal man och en av få som lyckades hålla sig neutral under inbördeskriget. De sista åren lämnade han alltmer sällan sitt Fågelvik och han avled där 75 år gammal i oktober 1601.

Nils Gyllenstiernas dotter Elsa var född 1577 och kom tidigt att tjänstgöra vid hovet. Hovtjänstgöring var en vanlig syssla för unga adelsdöttrar och det bidrog till att de lärde sig att föra sig i fina salonger. Förutom att läsa Bibeln och katekesen fick de flesta adelskvinnor en praktisk utbildning i att föra bok. I Elsas fall verkar utbildningen ha varit något mer omfattande och privatlärare i hemmet lärde henne skriva och läsa mer än bara det nödvändigaste. Hennes brev till sonen Per senare i livet visar dock att hon inte fick undervisning i brevretorik. Detta ansågs tydligen inte viktigt för en adelsdam att kunna.

Precis som så många andra adelskvinnor vid den här tiden har Elsa Gyllenstierna lämnat få spår efter sig. Det finns en del brev, men de rör sällan annat än praktiska angelägenheter och rena formaliteter. De säger inte mycket om hur Elsa var som person. Det som ändå skymtar fram i breven visar att hon var en ömsint mor som brydde sig mycket om sina barn. Det är betecknande att det var till henne och inte till fadern som Per vände sig för att be om mer pengar när de tröt under hans studieresor. Det är dessutom troligt att hon verk-

en droppe vasablod

23

Rydboholm några mil nordost om Stockholm, vid en vik av Östersjön.

Stenhuset började byggas på 1400-talet och i det berömda Vasatornet anses Gustav Vasa vara född. Den närbelägna Östra Ryds kyrka var Braheättens främsta begravningskyrka.

ligen älskade sin man med tanke på vad vi vet om deras ganska dramatiska giftermål. De första elva åren av äktenskapet födde hon tio barn, något som påverkade hennes hälsa och resten av livet var hon tidvis sjuklig.

På Rydboholm Per Brahe föddes alltså på Rydboholm strax utanför Stockholm.

Slottet kom att bli hans fasta punkt i tillvaron i 16 år, fram till 1618.

Det var här han växte upp tillsammans med sina syskon. De lekte med varandra, men också med hertig Karls och Kristinas barn, Maria Elisabet och Karl Filip. Från 1604 var de kungliga barn sedan hertig Karl blivit kung Karl IX genom riksdagsbeslutet i Norrköping. Helt säkert fanns det andra adelsbarn som lekte med Brahebarnen, men de har inte varit lika viktiga att framhålla som lekkamrater som de kungliga barnen.

24

en droppe vasablod

Per Brahe har i sin tänkebok antecknat några minnesbilder från barndomen. De har skrivits ner långt senare, förmodligen på 1640-talet, och de tidigaste har han med all sannolikhet fått återberättade för sig. Han skriver till exempel att han var med fadern på riksdagen i Norrköping 1604, då han bara var två år gammal. Vid fester och högtider fick han följa med in till Stockholm och han skriver att han blev mycket avhållen av kungen och drottningen. Också vid kröningsriksdagen i Uppsala i mars 1607 fanns den då femårige Per med bland gästerna. Kanske är det hans första egentliga minne från en stor offentlig tillställning.

Tillsammans med sin mor Elsa besökte Per, och kanske några av hans syskon, Strömsholm 1609. Där huserade änkedrottning Katarina Stenbock, Gustav Vasas tredje hustru, som vid det här laget hunnit bli 74 år gammal. Förutom resor och högtider är sjukdomar något som återkommer i tänkeboken ända från den första tiden. Det är inte underligt att Per Brahe och andra dagboksskrivare ägnade uppmärksamhet åt sjukdomar – ofta var de förödande och hotade tillvaron på ett avgörande sätt. Från 1611 finns en anteckning att han hade »qvartanfeber» under lång tid. Förmodligen hade han drabbats av det som kallas fjärdedagsfeber, vilket är en malariasjukdom. Det kan tyckas märkligt att drabbas av malaria i Sverige, men ända fram till 1930-talet förekom malariamyggor i landet, och då särskilt i sumpiga områden. Om diagnosen är riktig fick han regelbundet var tredje eller fjärde dag feberanfall, men efter en tid återhämtade han sig.

Uppväxten på Rydboholm kan tyckas långt ifrån omvärldens krig och oro, men inte ens ett gods nära Stockholm klarade sig opåverkat. Per var tillsammans med sina syskon och modern när ett gäng värvade skotska trupper drog runt i trakterna av Rydboholm i början av 1613. Det så kallade Kalmarkriget pågick mot Danmark och en dansk flotta hade lagt till vid Vaxholm. De skotska soldaterna hade inte fått betalt och brast därför i lojalitet mot svenskarna som värvat dem. På Rydboholm förskansade man sig så gott man kunde, slottet var redan från början väl skyddat, men mot en större trupp skulle det inte ha någon chans. Det kringvandrande krigsfolket kom så nära som till ängen vid Östra Ryds kyrka, där de slog

en droppe vasablod

25

läger några dagar. När freden slöts i Knäred i januari 1613 skingrades trupperna och den danska flottan seglade hemåt. Faran för Rydboholm var över, men det visar hur reellt krigshotet kunde vara även för till synes skyddade delar av högadeln.

Efter episoden vintern 1613 följde några lugnare år. Per reste ofta med sin far. Resorna verkar ha varit planerade för att Per skulle få lära sig en del om olika uppgifter som han kunde få i framtiden. Förutom rena representationsresor, som till riksdagar och möten, följde han också med på inspektionsresor. Vintern 1616 reste far och son till Sala silvergruva för att inspektera verksamheten där, och de bodde på Vessby gård i närheten. På gården hade resten av riksrådet samlats och ett möte hölls i samband med tillsynen av gruvan.

I oktober 1617 kröntes Gustav II Adolf, Karl IX:s son, till kung i Uppsala. Abraham deltog i den stora högtiden och med fanns också den nu 15-årige sonen Per. Vintern 1617–1618 var det bra före och Per följde med sin far på en längre resa ner till deras västgötska gods Dimbo. Här vistades gärna familjen på vintrarna, vilket tyder på att godset var bebyggt med ett mer välisolerat trähus än de stenhus de annars oftast bodde i. På hemfärden styrde de till Visingsö, där Abrahams äldre bror Magnus bodde i det av deras far uppförda Visingsborgs slott. De stannade bara några dagar på Visingsö, men besöket blev ändå viktigt för Per. Det var förmodligen första gången som han besökte ön där han själv långt senare skulle bli herre.

En av de sista anteckningarna i tänkeboken för tiden innan 1618 gäller åter sjukdom. Per drabbades strax efter jul 1617 av stora mässlingen, tydligen en mycket allvarlig åkomma. Inte heller mässlingen blev något problem för honom att tillfriskna ifrån, trots att han drabbades av sjukdomen mitt i vintern.

Efter att ha tillbringat sina 16 första levnadsår i relativ trygghet i hemmet på Rydboholm med kortare turer till riksdagar och släktgods, var det dags för Per Brahe att fullborda sin utbildning. Eftersom Uppsala universitet i princip var nedlagt fanns det inga högre utbildningsalternativ i Sverige. Den som ville tjänstgöra i rikets topp fick söka sin utbildning utomlands. Hösten 1618 lämnade därför Per Brahe Sverige.

26

en droppe vasablod

Det stora landet i norr

Under 1600-talets första två decennier började Sverige bryta sin tidigare isolering gentemot övriga Europa. Under slutet av medeltiden hade Sverige varit en del av det katolska Europa med både intellektuella, handelsmässiga och kulturella kontakter. Men sedan reformationen inleddes på 1520-talet hade Sverige alltmer kommit att avskärmas från den katolska världen. Inom utrikespolitiken fick det till följd att landet inte hade någon nära allierad med undantag av Danmark. De båda länderna hade lovat varandra att hålla fred efter Kalmarunionens officiella upplösning i Brömsebrofördraget 1541, men vänskapen var ytlig och byttes i ett flerårigt krig på 1560talet.

Johan III hade på 1570-talet gjort vissa försök att närma sig katolska länder, främst Polen-Litauen där han också hade politiska intressen. Genom sitt giftermål med Katarina Jagellonica, den sista medlemmen av den polska kungasläkten, kom han själv och senare sonen Sigismund att delta i några polska kungaval. När sonen vann den polska tronen innebar det inte att Sveriges utrikespolitiska läge omedelbart ljusnade. Den polska adeln hade avgörande inflytande över landets utrikespolitik och Sigismund kunde eller förmådde inte närma landet till Sverige.

I Europa började en maktförskjutning sakta men säkert äga rum från mitten av 1500-talet. Förändringen förstärktes av reformationen som bidrog till en religiös splittring både mellan och inom länder. Fram till mitten av seklet var ännu Toledo och Konstantinopel Europas viktigaste maktcentra. Spanien hade genom sina erövringar

27

på andra sidan Atlanten blivit Europas rikaste och en tid mäktigaste nation. Mot slutet av Filip II:s regering började väldet svikta betänkligt och en föraning om en förändrad maktordning visade sig då hans spanska armada blev slagen av Englands flotta 1588. När Spanien sedan fick en monark, Filip III, som intresserade sig mer för jakt än för att ordna rikets finanser kom landet ohjälpligt att mista alltmer av sitt inflytande i Centraleuropa.

Konstantinopel hade varit Osmanska rikets viktigaste stad sedan erövringen 1453. Landet hade en gyllene period ungefär samtidigt som Spanien och under sultan Süleyman I:s regering nådde riket sin största utbredning. Men liksom Spanien var Osmanska riket på väg att tappa mark mot slutet av 1500-talet och i inledningen av 1600talet började maktpositionerna förändras.

Frankrike hade skakats av inbördeskrig på grund av religionsstrider under många decennier i slutet av 1500-talet. Först med Henrik IV, som konverterade till katolicismen 1594, tog striderna slut.

Oroligheterna fortsatte dock, om än i mindre skala, och kungen själv mördades 1610 av den religiöse fanatikern François Ravaillac.

Frankrike lyckades emellertid samla sig och tack vare två kompetenta kardinaler, Armand-Jean du Richelieu och Jules Mazarin, kunde landet flytta fram sina positioner främst på Spaniens bekostnad.

Landet styrdes ganska hårdhänt av dessa kardinaler och först när Mazarin avled 1661 tog Ludvig XIV ensam makten över det som vid det här laget hade blivit Europas starkaste land.

Sverige hade inte på egen hand lyckats bryta sin isolering. Först när Frankrike behövde en allierad på 1630-talet och mot alla odds vände sig till det protestantiska Sverige, fick landet en bundsförvant.

Med Frankrikes stöd deltog Sverige i den centrala konflikten på kontinenten, det krig som med tiden kom att pågå i hela trettio år, och det var engagemanget där som både bröt Sveriges utanförskap och svingade landet till en framstående position bland Europas länder. Det var i detta förändringens Europa som Per Brahe började sin bana och han skulle bli en av de ledande herrar som bidrog till utvecklingen.

28

det stora landet i norr

Karta över Sverige från 1688. Under 1600-talets lopp införlivades en rad provinser med Sverige och drömmen om Östersjön som ett svenskt innanhav tycktes för en tid inte helt orealistisk.

»Sverige är till formen ett nästan fyrkantigt land» Den som idag betraktar en karta över Sverige kan slås av Stockholms till synes ologiska placering långt österut i landet. När Stockholm började bli landets huvudstad på allvar, alltså början av 1600-talet, var placeringen helt annorlunda. Sverige och Finland var

det stora landet i norr

29

en naturlig enhet sedan tidig medeltid och alltsedan Erik XIV:s dagar var även Estland en del av det svenska väldet. Stockholm hade därmed en helt logisk placering mitt i detta rike, vid Östersjön, där norra Europas viktigaste handelsvägar till sjöss korsade varandra.

Det finns en intressant beskrivning av Sverige från 1600-talet.

Den skrevs av drottning Kristina, som 1681 påbörjade sin självbiografi. Den avslutades aldrig, men inledningen hölls i en för barocken typisk högtidlig, på gränsen till svulstig stil. Hennes beskrivning av Sverige ger en unik bild av hur en tidigare regent såg på riket under landets stormaktstid: Sverige är en del av världen som var föga känd i forna dagar. Det ligger i det område som geograferna gav namnet Det Kalla, eller Det Nordliga, som man tidigare trodde var obeboeligt. Det skulle vara en av Europas största öar om det inte via fastlandet åt öster var förbundet med Ryssland. Åt väster begränsas det av den stora oceanen och Norge, som har en gemensam gräns med Sverige. Åt norr sträcker sig Sverige ända till Norra oceanen och Ishavet. Söderut gränsar det till Danmark och Tyskland. Sverige, Norge och Danmark är i själva verket ett enda land och ett enda folk. Det framgår tydligt av deras lagar, seder och språk. Dessa tre kungadömen borde också ha en och samma kung, men olika omvälvningar har delat dem, trots att de ofta har varit förenade sinsemellan. Kungadömena Danmark och Norge har varit skilda från Sverige i flera hundra år. Vid ett arvskifte tillföll de kungen av Danmark, som nu besitter dem som sina arvländer.

Sverige är till formen ett nästan fyrkantigt land, ungefär lika till längd och bredd. Huvudstad är sedan länge Stockholm, en stad belägen vid Östersjön, som från ena sidan sköljer dess murar. På andra sidan sköljs de av Mälaren, en av Sveriges tre stora sjöar.

Rent geografiskt var ett bälte över Mälardalen och Östergötland bort mot Finland rikets centrum i flera bemärkelser. Här fanns den främsta odlingsjorden, gårdarna låg tätt och därmed bodde största delen av befolkningen här, vilket i sin tur utgjorde grunden för skatteunderlaget och kronans inkomster. Adeln innehade större andel av jorden i dessa landskap, särskilt i Uppland, Södermanland och Östergötland, och hade under 1500-talet börjat bygga stenhus på sina större gods.

30

det stora landet i norr

Rikets periferi utgjordes av Småland, Värmland, Norrland och den östra delen av Finland, där kronan ännu i början av 1600-talet hade begränsat inflytande. Centralmakten hade inga starka företrädare i dessa bygder, något som bidrog till områdenas relativa självständighet. Var gränserna gick mellan Finland och Ryssland, mellan Danmark och Sverige och mellan Sverige och Norge var föremål för diskussioner vid förhandlingar länderna emellan. Ofta blev floder eller åar gränser, men i brist på sådana var gränserna flytande och befolkningen brydde sig i vanliga fall inte om att räkna sig som svenskar, danskar, norrmän eller ryssar. Snarare såg de sig som tillhörande sitt landskap, som karelare, smålänningar och bohuslänningar. Men överheten hade alltmer att vinna på att försöka odla en nationalitetskänsla, något som började märkas under 1600-talets lopp när exempelvis nya landskap skulle tillfogas det som tidigare utgjort Sverige.

Gustav Vasa hade gjort tappra försök att skattlägga befolkningen genom att tillsätta en mängd fogdar. De skötte för det mesta sina uppdrag på avsett vis, men där det centrala inflytandet var svagt förekom också i hög grad lokala övergrepp av fogdar, arrendatorer och häradshövdingar mot befolkningen. När centralmakten successivt blev starkare under 1600-talets lopp var det därför inte avgjort negativt för lokalbefolkningen, och böndernas möjligheter att påverka vid riksdagen gjorde Sverige relativt unikt i Europa.

Skogarna blev snarast gränsområden, medan sjöar och mindre hav som Östersjön band samman landområden. Tunga transporter gick enklast till sjöss sommartid, på vintern underlättades resandet av snö- och istäcken. Ur den synvinkeln måste 1600-talets svenska geografi betraktas, där vattnet var en förutsättning för långväga kontakt och handel.

Växande befolkning och städer Städerna var ännu få och små i Sverige jämfört med övriga Europa kring sekelskiftet 1600. Bara några procent av befolkningen bodde i städer och man räknar med att minst 95 procent försörjde sig på jordbruket. Sveriges kalla klimat gjorde odlingssäsongen begränsad,

det stora landet i norr

31

men bredvid jordbruket förekom i varierande grad att man sysslade med skogsbruk, bergsbruk, småhantverk, jakt och fiske. Särskilt i norra Sverige var jakt och fiske viktiga näringar.

Sverige drabbades liksom övriga Europa av digerdöden i mitten av 1300-talet. Den följdes med jämna mellanrum av fler pestvågor under de följande seklerna. En försämring av klimatet bidrog också till den odlingskris som följde. På bara några decennier ändrade vädret karaktär och somrarna blev kortare och regnigare. Befolkningen minskade liksom odlingsproduktionen från sent 1300-tal och ungefär hundra år framåt. Återhämtningen gick olika snabbt i olika delar av landet. Särskilt Uppland och Östergötland hade starka decennier kring sekelskiftet 1500, medan Västsverige, Småland och Närke fick ett uppsving först i slutet av 1500-talet. Överlag präglades 1500-talet av återväxt både vad gällde befolkningen och odlingsarealen. Gårdarna i landet började på allvar räknas genom Gustav Vasas försorg när han ville skattskriva befolkningen noggrannare. Till utbetalningen av Älvsborgs lösen 1571 gjordes också längder över antalet gårdar i landet, längder som se-

Karl IX och Gustav II Adolf grundade en rad städer för att kronan skulle kunna kontrollera och tullbelägga handeln. En av dem var Sundsvall, som fick sina stadsprivilegier 1621.

32

det stora landet i norr

nare använts för att försöka räkna ut hur många som bodde i Sverige-Finland. Vid det specifika tillfället 1571 fanns det ungefär 84 000 gårdar. Hur många som bodde på varje gård har forskare olika uppfattningar om. Man räknar allmänt med att det fanns ungefär sex personer på varje gård, vilket med stor felmarginal ger ungefär 600 000 invånare. De exakta siffrorna är osäkra, men att befolkningen ökade är fastslaget. Kring sekelskiftet 1600 bör det ha bott ungefär en miljon människor i Sverige-Finland.

Under 1500-talet fanns det ungefär 30 städer i det egentliga Sverige och ett tiotal i Finland. Kungarna, främst Johan III, Karl IX och Gustav II Adolf, engagerade sig i stadsgrundandet och fram till 1630 grundades ytterligare ett trettiotal städer. Bland de nya städerna märktes Göteborg, Umeå, Sundsvall och Karlstad, städer som inom några decennier skulle bli viktiga för handeln.

En betydelsefull förordning för städerna infördes 1614, då de del­ades in i så kallade stapel- och uppstäder. I uppstäderna samlades handeln inom en större region som var fastställd för att undvika konkurrens mellan städerna. Stapelstäderna fick monopol på utrikeshandeln, allt för att kronan enklare skulle kunna hålla kontroll över tullen. Endast i städerna fick handeln äga rum, något som skärptes i och med införandet av lilla tullen 1622. Alla varor som skulle köpas eller säljas måste föras in i staden och säljaren var tvungen att betala tull till kronan för att få marknadsföra sina varor.

Grundandet av nya uppstäder måste alltså ses i ljuset av att kronan i så stor utsträckning som möjligt ville säkra sina inkomster. De viktigaste export- och importhamnarna blev Stockholm, Göteborg, Åbo, Kalmar, Reval och Västervik.

Den stad som gynnades mest i början av 1600-talet var utan tvekan Stockholm. Gustav II Adolf lät på 1610-talet införa det så kallade bottniska handelstvånget. Det innebar att inga städer norr om Stockholm fick ta emot eller skicka skepp utanför landets gränser.

Enda undantaget från regeln var Gävle, som fick ha utrikeshandel med kravet att skeppen ändå anlöpte hamn i Stockholm.

En stark koncentration av landets viktiga utrikeshandel var en viktig orsak till att Stockholm växte snabbt under 1600-talet. All järn- och kopparexport, vilken stod för åtminstone två tredjedelar

det stora landet i norr

33

av det totala exportvärdet, gick över Stockholm. Under Gustav II Adolfs regering blev Stockholm rent faktiskt landets huvudstad. Redan tidigare hade staden varit hovets och kungens viktigaste hemvist och landets största stad, men i och med etableringen av en rad centrala ämbetsverk kom Stockholm att få sin än idag starka prägel av centrum för hela riket. Centralmaktens ämbetsverk, kollegierna, förlades på Stockholms slott Tre Kronor. Här fick hovet sin fasta punkt, liksom riksrådet som bistod kungen i skötseln av de löpande ärendena. Dessutom var Stockholm centrum för hären. På öarna Älvsnabben och Vaxholm samlades soldaterna för utskeppning till krigsskådeplatserna på andra sidan Östersjön. Och inte minst fanns på Skeppsholmen landets största arbetsplats, nämligen det varv där flottans fartyg byggdes.

Under 1500-talet hade Stockholms befolkning varit relativt konstant. På Stadsholmen, nuvarande Gamla stan, bodde cirka 8 000 personer, inberäknat hovet och kungens betjäning. Staden började växa kring sekelskiftet och nya delar tillfogades, främst Gråmunkeholmen (Riddarholmen) och Åsön (Södermalm). Strax norr om Stockholm grundades 1602 en ny stad som fick namnet Norra Förstaden. Under hela Gustav II Adolfs regering var Norra Förstaden, alltså dagens City och Norrmalm, en egen självständig stad med borgmästare. Expansionen gjorde att städerna snart växte ihop och 1635 gick Norra Förstaden upp i Stockholm.

I början av 1610-talet hade befolkningen stigit till ungefär 9 000 personer, men därefter tog utvecklingen fart. Redan 1629 hade befolkningen nästan fördubblats då Stockholm kunde räkna 15 000 invånare. Utvecklingen fortsatte, påskyndad av byråkratiseringen och Stockholms ökande anseende som huvudstad i ett av Europas mäktigare länder. En brand på västra delen av Stadsholmen 1625 gjorde det möjligt att dra några raka gator i tidens anda. Det märks främst på Lilla och Stora Nygatan som går raka genom det annars allt annat än ordnade gatunätet i Gamla stan.

Många adelsmän blev rika genom det tyska kriget och uppförde stora stenpalats runtom i staden, främst på Riddarholmen och Bla­ sieholmen. Gamla stan fick i huvudsak stenbebyggelse, medan Norrmalm och Åsön också fortsättningsvis främst hade trähus. Stock-

34

det stora landet i norr

holms expansion fortsatte till 1670-talet, då det bodde ungefär 70 000 personer i staden. På bara drygt femtio år hade stadens befolkning alltså sexdubblats, en ökning som saknar motsvarighet i svensk stadshistoria.

Frihet till gemenskap När vi studerar 1600-talets hushåll och samhälle måste vi tänka bort en rad av våra egna grundläggande föreställningar. Vår syn på individen, att frihet och jämlikhet är något eftersträvansvärt måste lämnas därhän. Ledorden är istället frihet till gemenskap, att man strävar efter att inordnas i ett hushåll och att samhället ska bestå och förändras så lite som möjligt.

Både hushållet och samhället präglades under 1600-talet av hier­ arkier. Hierarkin var i stort sett lika svår att säga emot som dagens tanke om demokrati. Den innebar att alla hade en given plats i samhället. Ingen funktion var sämre eller bättre än någon annan, men genom att var och en utförde olika uppgifter blev hierarkin nödvändig. Sin plats i ordningen hade man fått direkt från den högste ordnaren i naturen, nämligen Gud. Naturen likaväl som samhället hade för 1600-talsmänniskan sin ordning, där rådde snarare kosmos än kaos så länge man höll sig till sin uppgift. Genom att studera naturen med hjälp av förnuftet kunde människan få kännedom om naturens ordning. På samma sätt var det med samhället. Om man tänkte förnuftigt hur samhället bäst borde vara ordnat, skulle man komma fram till att den rådande ordningen var bäst. Mot hierarkin i samhället som sådan fanns det därför inget folkligt missnöje.

Om alla skötte sin uppgift skulle samhället fungera friktionsfritt.

Det var grundtanken som förmedlades när ideologin spreds till de breda lagren. Prästerskapet hade en viktig roll i att undervisa befolkningen och 1600-talets mest spridda skrift var den så kallade Hustavlan, där vikten av att var och en gjorde sin uppgift och höll sig till sin roll underströks.

Den hierarkiska formen präglade hushållet, som alltså var samhällets minsta beståndsdel under 1600-talet. Att som ensam individ klara sin överlevnad fanns inte i en 1600-talsmänniskas föreställ-

det stora landet i norr

35

Foto: Eva Lindblad

historia på masternivå vid Stockholms universitet. Hans forskning gäller främst svenskt 1500- och 1600-tal.

Erik Petersson har tidigare utkommit med Den skoningslöse – en biografi över Karl IX (2008).

Vicekungen

1985. Han studerar för närvarande

Om Den skoningslöse:

ERIK PETERSSON

Erik Petersson är född i Linköping

Per Brahe den yngre (1602–1680) gjorde en karriär som har få motsvarigheter i Sveriges historia. Som 39-åring blev han riksdrots och skulle därmed vara beredd att ta över styret om regenten blev sjuk eller avled. Under 40 år innehade han positionen som Sveriges vicekung.

Per Brahe inledde sin bana som krigare och riksråd, men det var som generalguvenör i Finland som han verkligen kom till sin rätt, när han med framgång styrde upp den eftersatta rikshalvan. Det var under denna period som begreppet »I grevens tid» myntades.

Från sitt huvudsäte på Visingsö i Vättern styrde Brahe över landets största och mest inkomstbringande förläning, grevskapet Visingsborg. Själv levde han mycket enkelt. Inte ens då han firade sitt andra bröllop klädde han upp sig eller höll någon påkostad bjudning, trots att han verkade under en epok då adeln brukade använda lyxkonsumtion för att manifestera sin ställning.

Stora delar av det svenska 1600-talet kom att präglas av Per Brahe. Utifrån sin höga post kunde han driva på den utveckling som ledde till att Sverige blev en stormakt. Genom att följa hans liv får man ett annat perspektiv på 1600-talet, en tid där man ofta fokuserat på monarkerna.

Vicekungen är den första biografin över Per Brahe den yngre på drygt hundra år.

»Jag tycker om Den skoningslöse. Jag är imponerad över den mognad Erik Petersson visar upp i detta förstlingsverk, och då både som skribent och undersökare av det förflutna.»

Peter Englund, historiker och författare

»Att ta del av Karl IX:s historia är inte alltid

Vicekungen EN BIOGRAFI ÖVER PER BRAHE DEN YNGRE

behagligt. Men det är viktigt. Dessutom är det en fröjd att läsa en såväl omfattande som välskriven historisk biografi av en ung författare som redan i detta förstlingsverk framstår som en skicklig och noggrann historiker.»

Dick Harrison, historiker och författare »Den vetenskapliga noggrannheten är klanderfri, perspektivet stort och givande och den historiska överblicken över perioden imponerande.»

Håkan Arvidsson, Sydsvenskan »Peterssons biografi är populärvetenskap av bästa märke.»

Olle Larsson, Populär Historia

ERIK PETERSSON