inledning
21
liknar deras namn. Således är namnet Dennis överrepresenterat bland tandläkare (dentists), medan det bland geofysiker finns ett oproportionerligt stort antal som heter George och Geoffrey. Studien förklarade detta fenomen som ett utslag av ”implicit självupptagenhet”, det vill säga de ”överlag positiva känslor” som människor har för sina egna namn. Fast jag undrar om inte några av alla Dennisarna på tandläkarskolan hade hamnat där av ett helt annat skäl: en hemlig önskan att bringa det slumpartade språket i samklang med den fysiska verkligheten. Kanske var det därför jag fängslades av romanen om Don Quijote: den gav mig ett sätt att förverkliga betydelsen av mitt namn i enlighet med världens villkor. Det vore passande, eftersom det är poängen i Foucaults essä: Don Quijote bestämmer sig för att bevisa att han precis som riddarna i äventyrsromanerna också är en riddare och att den värld han lever i på motsvarande sätt är en arena för hjältemodiga handlingar. Han ger sig ut för att finna – eller skapa – överensstämmelser mellan ordet och världen. ”Fårhjordar, serveringsflickor och värdshus blir på nytt böckernas språk i den utsträckning de kan sägas påminna om slott, damer och arméer”, skriver Foucault. Don Quijote, insåg jag, hade raserat dualismen mellan livet och litteraturen. Han hade levt livet och läst böcker; han levde livet genom böcker och gav upphov till en ännu bättre bok. Foucault, å sin sida, raserade min föreställning om litteraturvetenskap: i stället för att reducera verkets komplexitet och skönhet hade han lyft fram det. Mitt intresse för det sanna kom inte förrän senare, men det sköna hade redan lett mig in på litteraturens väg. Tanken var fortfarande att jag skulle skriva en roman efter att jag hade gått ut college – men att skriva romaner tar tid och tiden är dyrbar. Jag tog det säkra före det osäkra och sök-
113905 Besatta ORIG.indd 21
11-11-03 11.22.43