__MAIN_TEXT__
feature-image

Page 1

Medie Historiskt Bibliotek

”Ord kan vara som mycket små arsenikdoser: de sväljs helt obemärkt, de tycks inte ha någon verkan men efter ett tag verkar giftet ändå.” Nazismens starkaste, mest offentliga och samtidigt hemligaste propagandamedel var dess språk. Propagandan dånade under massmöten och militärparader, den strömmade ur radioapparater och flimrade på biografdukar. Men den infiltrerade också det vardagliga talet, omformade ordens betydelser och utarmade uttrycksmöjligheterna. Det nya språkbruket åt sig in i människorna och blev en oupplöslig beståndsdel av deras identitet och verklighetsuppfattning. Resultatet blev ett samhälle där skillnaden mellan lögn och sanning var oviktig.

Förord: Charlotta Brylla och Otto Fischer Redaktion: Tommy Andersson, Charlotta Brylla, Otto Fischer och Thomas Götselius

Arbetet med LTI påbörjades i hemlighet under författarens tid som tvångsarbetare för naziregimen och boken utkom 1947. Den är inte bara ett klarsynt vittnesmål från Hitlers Tyskland, utan också en oumbärlig läsning om förhållandet mellan språk, tanke och makt. Victor Klemperer (1880–1960) var professor i romanska språk vid tekniska högskolan i Dresden. På svenska finns sedan tidigare hans dagböcker från Hitlertiden, Intill slutet vill jag vittna. Dagböcker 1933–1945.

ISBN 978-91-975607-6-4

9 Omslag: Mathias Strömberg

789197 560764

GLÄNTA PRODUKTION

GLÄNTA PRODUKTION

Victor Klemperer LTI tredje rikets språk

Mediehistoriskt bibliotek 3: Victor Klemperer LTI. Tredje rikets språk – En filologs anteckningsbok

Medie Historiskt Bibliotek

Victor Klemperer tertii imperii LTI Lingua tredje rikets språk

Klassiska och nya texter om medier och kultur Redaktionsråd: Tommy Andersson Otto Fischer Thomas Götselius Jonas Ingvarsson Jesper Olsson Jakob Staberg Martin Thomasson Tidigare utgivna titlar i Mediehistoriskt bibliotek: 1 Friedrich Kittler Maskinskrifter. Essäer om medier och litteratur 2 Paul Virilio Krig och film. Perceptionens logistik


mediehistoriskt bibliotek: 1. Friedrich Kittler. Essäer om medier och litteratur 2. Paul Virilio. Krig och film. Perceptionens logistik 3. Victor Klemperer. LTI. Tredje rikets språk – En filologs anteckningsbok

Victor Klemperer: LTI. Tredje rikets språk – En filologs anteckningsbok Originalets titel: LTI. Notizbuch eines Philologen © Reclam Verlag, Leipzig 1975 ©  Glänta  produktion  2006 Förord: Charlotta Brylla & Otto Fischer Översättning: Tommy Andersson Redaktion: Tommy Andersson, Charlotta Brylla, Otto Fischer & Thomas Götselius Omslag:  Mathias Strömberg Sättning:  Richard  Lindmark Tryck:  Munkreklam  AB,  Munkedal  2006 isbn 10: 91-975607-6-6 isbn 13: 978-91-975607-6-4


Innehåll redaktörernas förord

7

Heroism (i stället för förord)

25

i.

LTI

35

ii.

Förspel

43

iii.

Grundläggande egenskap: armod

45

iv.

Partenau

51

v.

Ur dagboken från första året

57

vi.

De tre första nazistiska orden

71

vii.

Aufziehen

77

viii.

Tio års fascism

81

ix.

Fanatisk

89

x.

Inhemska legender

95

xi.

Gränsutplåning

99

xii.

Interpunktion

105

xiii.

Namn

109

xiv.

Kohlenklau

119

xv.

Knif

125


xvi.

På en och samma arbetsdag

131

xvii. System och organisation

135

xviii. Jag tror på honom

141

xix.

Familjeannonser som en liten minneslista …

159

xx.

Vad blir kvar?

165

xxi.

Tyska rötter

169

xxii. En solig världsåskådning

183

xxiii. När två gör samma sak …

191

xxiv. Café Europe

203

xxv. Stjärnan

211

xxvi. Det judiska kriget

217

xxvii. Genom judiska glasögon

229

xxviii. Segrarens språk

237

xxix. Sion

249

xxx. Superlativens förbannelse

265

xxxi. Att försätta sig ur rörelse

277

xxxii. Boxning

285

xxxiii. Gefolgschaft

291

xxxiv. En enda stavelse

303

xxxv. Rinnande varmt och kallt vatten

309

xxxvi. Teorin prövad i praktiken

317

”Det va’ visst nåt jag hade sagt” (ett efterord)

343

noter

347

begreppsregister

364


Heroism (i stället för förord) Till följd av nya behov medförde Tredje rikets språk ett ökat bruk av det distanserande prefixet ent- [av-, undan-, bort-] (även om det alltid är svårt att avgöra huruvida det rör sig om en verklig nybildning eller ett i fackkretsar känt uttryck som tas upp i det allmänna språkbruket). Faran för flyganfall gjorde att fönstren måste mörkläggas varje dag och därigenom uppstod det dagliga arbetet med att avlägsna mörkläggningsgardinerna [entdunkeln]. Vindsutrymmen fick inte vara fyllda av bråte som kunde vara i vägen för släckningsmanskapet vid takbränder, de röjdes därför ur [entrümpeln]. Nya födoämnen måste uppfinnas: den beska hästkastanjen befriades från sin beska [entbittern] … För att beteckna vår tids nödvändigaste uppgift i hela dess omfattning har en analogt bildad ordform vunnit allmän spridning. Tyskland gick nästan under på grund av nazismen – strävan att bota landet från denna dödliga sjukdom kallas i dag avnazifiering [Entnazifizierung]. Jag hoppas inte och tror heller inte att detta avskyvärda ord kommer att leva vidare; så snart det har fyllt sitt syfte i vår tid kommer det att sjunka undan och endast föra en tillvaro i historien. Andra världskriget har vid upprepade tillfällen visat hur ett ännu levande uttryck som förefallit outplånligt plötsligt tystnar: det har sjunkit undan tillsammans med den situation som alstrat det och skall senare likt ett fossil en gång vittna om 25


det som varit. Så gick det med uttrycket blixtkrig [Blitzkrieg] och det adjektiv för plötslig [schlagartig] som fogades till detta; så gick det med förintelseslagen [Vernichtungsschlacht] och de inringanden [Einkesselung] som skedde där, och samma sak gäller de vandrande inringandena [wandernde Kessel] – uttrycket kräver än i dag förklaringen att det rör sig om instängda divisioners förtvivlade försök att retirera – liksom nervkriget [Nervenkrieg] och till sist även den slutgiltiga segern [Endsieg]. Uttrycket brohuvud [Landekopf ] användes under våren och sommaren 1944 och var ännu levande när det förlorat sina ursprungliga proportioner – men när Paris sedan fallit och hela Frankrike blivit ett enda brohuvud, var det plötsligt slut med det och dess fossil kommer inte att dyka upp förrän i senare tiders historie­ undervisning. Och så skall det också gå med det allvarligaste och mest avgörande ordet i vår övergångsepok: en vacker dag kommer ordet avnazifiering att ha sjunkit undan, eftersom det tillstånd det skulle göra slut på inte längre föreligger. Men det kommer att dröja ett bra tag innan vi är där. Det är nämligen inte bara de nazistiska handlingarna som måste försvinna utan också den nazistiska mentaliteten, de nazistiska tankevanorna och deras jordmån: nazismens språk. Hur många begrepp och känslor har inte skändats och förgiftats av detta språk! Vid det så kallade kvällsläroverket vid Dresdener Volkshochschule och i de diskussioner som Kulturbund ordnat tillsammans med Freie Deutsche Jugend har jag vid otaliga tillfällen lagt märke till hur unga människor helt oskyldigt, och i en uppriktig strävan att kompensera för luckor och fel i sin egen försummade bildning, håller fast vid nazismens tankebanor.1 De är inte ens medvetna om det, de förvirras och förförs av vanorna från den gångna epokens språkbruk. Vi talade om meningen med kulturen, humaniteten och demokratin och jag fick intrycket att det redan ljusnade, att en hel del börjat klarna i dessa godvilliga sinnen – och då, det var ju i själva verket oundvikligt, började någon tala om ett hjältemodigt uppträdande eller heroiskt motstånd eller om heroism i största allmänhet. I samma ögonblick som detta begrepp bara 26


nämndes var all klarhet som bortblåst och vi famlade oss åter fram långt inne i det nazistiska språkbrukets töcken. Och det var inte bara de unga människor som just återvänt från livet i fält och i fångenskap och inte ansåg sig ha blivit tillräckligt uppmärksammade och än mindre hyllade, nej, också flickor som inte gjort militärtjänst var helt fast i en ytterst tvivelaktig uppfattning om vad hjältemod innebär. Det enda som inte kunde ifrågasättas var att man omöjligen kunde ha ett riktigt sunt förhållande till humanitetens, kulturens och demokratins väsen, om man såg på, eller snarare förbisåg, hjältemodet på detta sätt. Men i vilka sammanhang hade egentligen denna generation, som knappt ens lärt sig läsa 1933, kommit i kontakt med ordet heroisk och dess begreppsfamilj? Svaret på den frågan var framför allt att detta ord alltid varit klätt i uniform, i tre olika uniformer men att det aldrig uppträtt i civila kläder. När Hitler i Mein Kampf ställer upp allmänna regler för uppfostran står det kroppsliga helt i förgrunden. Han älskar uttrycket ”fysisk härdning” som han lånat från den vokabulär som användes av de konservativa i Weimarrepubliken. Han hyllar den wilhelminska armén som den enda sunda och vitala institutionen i en för övrigt ruttnande samhällskropp och han ser militärtjänstgöringen framför allt, eller uteslutande, som ett sätt att träna fysisk uthållighet. Karaktärsdaningen är för Hitler uttryckligen något sekundärt; enligt hans uppfattning kommer den mer eller mindre av sig själv när de kroppsliga inslagen dominerar utbildningen och undantränger de andliga. Helt tillbakaträngd i detta pedagogiska program står den intellektuella skolningen och kunskapsförmedlingen, endast motvilligt tillåten, misstänkliggjord och skymfad. Rädslan för den tänkande människan och hatet mot tänkandet kommer till uttryck i ständigt nya vändningar. När Hitler berättar om sin väg till makten och sina första mötesframgångar hyllar han inte blott sin egen vältalighet utan lika mycket kampdugligheten bland sina ordningstrupper, en liten grupp män som snart skall bilda SA. ”De bruna stormavdelningarnas” uppgift är av rent handgriplig karaktär, de skall kasta sig över politiska mot27


ståndare och driva ut dem ur möteslokalen. Det är dessa som är hans verkliga medhjälpare i kampen om folkets hjärta, de är hans första hjältar, vilka han skildrar som den fientliga övermaktens blodsbegjutna besegrare, och som de förebildliga heroerna i historiska slag utkämpade i städernas samlingslokaler. Och liknande skildringar, samma mentalitet och en liknande vokabulär finner man hos Goebbels när han beskriver kampen om Berlin. Det är inte andan [der Geist] som är segraren, det handlar inte om att övertyga, det är inte ens retorikens vilse­ ledande medel som fäller det slutliga avgörandet till förmån för den nya läran, utan det är de första SA-männens, de ”gamla kämparnas” hjältemod. För min del kompletteras Hitlers och Goebbels rapporter med de yrkeskunniga distinktioner som gjordes av en väninna till oss när hon var underläkare vid ett sjukhus i en liten sachsisk industristad. ”När vi fick in de skadade på kvällen efter ett möte”, berättade hon ofta, ”visste jag genast vilket parti patienten tillhörde, även om han redan låg avklädd i sängen: de som hade sår i huvudet från ölsejdlar eller stolsben var nazister och de som hade stilletthugg i lungan var kommunister.” I fråga om rykte är det med SA som med den italienska litteraturen – i båda fallen sprider sig en glans över begynnelsen som sedan aldrig överträffas. Ska man gå i kronologisk ordning är den andra uniform som nazismen uppträder i racerförarens förklädnad, hans störthjälm, hans glasögon och hans tjocka handskar. Nazismen utövade alla sorters idrott och rent språkligt påverkades den mer av boxningen än av alla andra sporter tillsammans; men vid trettiotalets mitt finns ingen bild av hjältemodet som är vare sig tydligare eller vanligare än den av racerföraren. Efter sin dödsolycka är Bernd Rosemeyer nästan lika stor som Horst Wessel i den folkliga föreställningsvärlden.2 (Notis till mina högskole­ kolleger: man kan ge mycket intressanta seminarieuppgifter utifrån de växelvisa relationerna mellan Goebbels stil och den kvinnliga piloten Elly Beinhorns memoarer, Min man, racerföraren.) 3 Under en tid är segrarna i internationella biltävlingar de mest fotograferade hjältarna för dagen, de avbildas bakom ratten på sina tävlingsbilar, lutade mot dem eller till och med 28


liggande under dem. Om den tidens ungdom inte formar sina hjältebilder efter de muskulösa krigargestalter som visas nakna eller i SA-uniform på affischer och jubileumsmedaljer, sker det i stället utifrån bilden av tävlingsföraren; det gemensamma draget för de båda inkarnationerna av hjälten är den orörliga blicken, där en framåtriktad beslutsamhet och erövringsvilja kommer till uttryck. Från och med 1939 ersätts tävlingsbilen av stridsvagnen och racerföraren av stridsvagnsföraren. (Det var inte bara stridsvagnsföraren som kallades förare av de meniga utan också pansarinfanteristerna.) Från krigets första dag till Tredje rikets undergång bär allt hjältemod till lands, till sjöss och i luften militär uniform. Under första världskriget fanns ännu ett civilt hjältemod bakom fronten. Men hur länge till kommer det nu över huvud taget att finnas ett liv bakom fronten? Hur länge till finns det en civil tillvaro? Läran om det totala kriget vänder sig med fruktansvärd kraft mot sina upphovsmän: allting blir en krigsskådeplats, i varje fabrik, i varje källare kräver man militärt hjältemod, där dör också kvinnor, barn och gamlingar samma heroiska död som på slagfältet, ofta nog till och med i exakt samma uniform som annars bara anstått unga soldater i fältarmén. Under tolv år används begreppet hjältemod och ordförrådet runtomkring detta allt oftare, och till sist nästan uteslutande, för krigiskt mod, alltså för ett oförväget dödsföraktande uppträdande i någon form av stridshandling. Det är ingen tillfällighet att nazismens språk satte ordet kamplysten [kämpferisch] i allmänt omlopp, ett nytt och mycket ovanligt adjektiv som myntats av nyromantiska esteter, och gjorde det till ett av sina favoritord. Krigisk [kriegerisch] var ett alltför snävt begrepp som bara förde tankarna till kriget, antagligen var det också för öppenhjärtigt, det avslöjade stridslystnad och erövringsbegär. Nej, hellre kamplysten! Det betecknar mer allmänt en spänt fokuserad hållning som i varje livssituation är inriktad på självhävdelse genom försvar och anfall och som aldrig är böjd att ge efter. Det missbruk som man utsatt kamplystnaden för motsvarar precis det omåttliga slitage som herois29


men utsatts för genom ett förvridet och felaktigt bruk av detta ­begrepp. ”Men professorn är verkligen orättvis mot oss! Med oss menar jag inte nazisterna, jag är inte nazist. Men med undantag för ett par avbrott befann jag mig under alla dessa år i fält. Är det inte helt naturligt att det talas mycket om hjältemod i krigstider? Och varför måste det vara ett falskt hjältemod som visar sig där?” ”Hjältemod är inte bara en fråga om mod och en människas beredskap att sätta sitt eget liv på spel. Det klarar varenda slagskämpe och varenda förbrytare av att uppbåda. Heros är ursprungligen någon som utför handlingar som kommer mänskligheten till godo. Ett erövringskrig, och särskilt ett som förs med sådan grymhet som Hitlers, har ingenting med hjältemod att göra.” ”Men bland mina kamrater fanns så många som inte var inblandade i grymheterna och som var helt övertygade om – och det beskrevs heller aldrig på något annat sätt för oss – att vi, även om vi anföll och erövrade, bara utkämpade ett försvarskrig och att det också skulle vara till gagn för världen om vi segrade. Hur det verkligen låg till insåg vi först långt senare, alltför sent … Och tror ni inte att verkligt hjältemod också kan utvecklas inom idrotten, att en föredömlig idrottsprestation kan komma mänskligheten till godo?” – ”Visst är det möjligt och säkert fanns det också i Nazityskland verkliga hjältar bland idrottsmän och soldater. Men generellt förhåller jag mig skeptisk till dessa båda yrkesgruppers hjältemod. I båda fallen rör det sig om ett så högljutt och så lukrativt hjältemod att det inte särskilt ofta kan ha varit äkta. Visst, dessa tävlingsförare var bokstavligen industrins egna förare, tanken med deras halsbrytande bedrifter var att de skulle gynna de tyska fabrikerna och därmed fäderneslandet och kanske var de också till nytta för allmänheten i och med att de bidrog till perfektionen inom biltillverkningen. Men det var så mycket fåfänga och gladiatorkamp med i spelet! Och kransarna och priserna är för tävlingsföraren vad ordnar och befordringar är för soldaten. Nej, jag tror sällan på en heroism som högljutt verkar 30


i offentlighetens ljus och som får bra betalt när den är framgångsrik. Heroismen blir renare och mer betydelsefull ju mer lågmäld den är, ju mindre publik den har, ju mindre dekorativ den är och ju mindre lönsam den är för hjälten själv. Det jag klandrar nazismens hjältebegrepp för är just att det ständigt klibbar fast vid det dekorativa, det skrävlande. Något äkta hjältemod kändes nazismen aldrig vid officiellt. På grund av detta förfalskade och misskrediterade den hela begreppet.” ”Förnekar ni att äkta hjältemod över huvud taget förekom under Hitlertiden?” ”Nej, inte alls – under Hitlertiden förekom tvärtom den renaste heroism, men på motståndarsidan, så att säga. Jag tänker på de många tappra i koncentrationslägren, på de många modiga bland dem som trotsade lagen. Där var dödsfarorna och lidandet oändligt mycket större än vid fronten och där fanns ingen som helst dekorativ glans! Det var inte den mång­ omsjungna ”döden på ärans fält” som man hade för ögonen, utan i bästa fall döden i giljotinen. Och ändå, trots att det dekorativa saknades och detta hjältemod tvivelsutan var äkta, hade dessa hjältar även ett inre stöd. De visste att de också tillhörde en armé, de hyste en fast och välgrundad tro på att deras sak till sist skulle segra. När de gick i graven kunde de ta med sig den stolta tron på att deras namn en gång skulle återuppstå desto mer ärorikt, ju mer vanärande formerna var som de hade mördats på. Men jag känner till ett ännu mer tröstlöst, ännu mer lågmält hjältemod, en heroism som saknade det stöd som samhörig­ heten med en armé eller politisk gruppering kunde ge, som helt nekades varje hopp om framtida ära, en heroism som var helt utlämnad åt sig själv. Det var den lilla grupp ariska hustrur (så många var de inte) som höll stånd mot trycket på dem att skilja sig från sina judiska män. Hur såg inte dessa kvinnors vardag ut! Vilka förolämpningar, hot, slag och smädelser fick de inte utstå. Vilka umbäranden när de delade de knappa livsmedel som deras ransoneringskort erbjöd med sina män, dessa män som var hänvisade till det reducerande ransoneringskortet för judar, medan deras ariska arbetskamrater i fabrikerna 31


fick extra tillägg för tungt arbete. Vilken livsvilja måste de inte uppbringa när de låg sjuka av smälek och plågsamt elände, när de många självmorden i deras omgivning förföriskt vittnade om en frid där de för evigt skulle vara befriade från Gestapos trakasserier! De visste att deras egen död obevekligen skulle dra med sig deras män i graven, ty en judisk make skulle genast slitas från det ännu varma liket efter sin hustru för att skickas i dödlig exil. Vilken stoicism, vilket uppbåd av själdisciplin krävdes inte för att dag efter dag gjuta mod i den dödströtte, misshandlade och förtvivlade maken. I slagfältets granateld, i det nedstörtande gruset inuti ett sammanstörtande skyddsrum, till och med vid anblicken av galgen finns effekten av ett känslosamt ögonblick som har en stödjande verkan – men i den smutsiga vardagens nedbrytande äckel som skall följas av en oräknelig rad lika smutsiga vardagar, vad finns där som ingjuter mod? Och att då förbli stark, så stark att man hela tiden kan intala och övertyga den andre om att dagen skall komma, att det är en skyldighet att invänta den, att förbli så stark när man är helt utlämnad till sig själv i en isolering utan varje grupptillhörighet – ty trots den gemensamma fienden och det gemensamma ödet och trots det gemensamma gruppspråket utgör judehuset ingen grupp – det är en heroism som går ut­ över allt annat hjältemod. Nej, under Hitlertiden rådde verkligen ingen brist på hjältemod, men i själva nazismen, i de Hitlertrognas gemenskap fanns bara en förytligad, en förvrängd och förgiftad heroism som får en att tänka på skrytpokaler och klingande ordnar, på glorifieringens pompösa ord, på obarmhärtigt mördande …” Hör hela släktet av hjälteord hemma i LTI? Ja, egentligen, eftersom de är tättsådda och i alla avseenden karakteristiska för nazismens förljugenhet och råhet. De är också intimt förknippade med lovprisandet av den germanska utvaldheten: allt heroiskt tillhörde en gång den germanska rasen och endast den. Och på samma gång egentligen inte: alla förvrängningar och förytliganden häftade nämligen ofta nog vid dessa tomma ord redan före Tredje rikets tid. Därför må de nämnas här i förordets periferi. 32


Ett av dessa uttryck måste ändå anföras som specifikt nazistiskt. Inte minst på grund av den tröst som det skänkte. En dag i december 1944 kom Paul K. strålande glad från arbetet. På hemvägen hade han läst krigskommunikén. ”Det går uselt för dem i Afrika”, sade han. Jag frågade om de verkligen medgav det – de rapporterade ju annars bara om segrar. ”De skriver: ’Våra hjältemodigt kämpande trupper’. Hjältemodigt låter som en dödsruna, lita på det.” Därefter lät kommunikéernas ”hjältemodigt” många, många gånger som hämtat ur en dödsruna och vi behövde aldrig missta oss.


Medie Historiskt Bibliotek

”Ord kan vara som mycket små arsenikdoser: de sväljs helt obemärkt, de tycks inte ha någon verkan men efter ett tag verkar giftet ändå.” Nazismens starkaste, mest offentliga och samtidigt hemligaste propagandamedel var dess språk. Propagandan dånade under massmöten och militärparader, den strömmade ur radioapparater och flimrade på biografdukar. Men den infiltrerade också det vardagliga talet, omformade ordens betydelser och utarmade uttrycksmöjligheterna. Det nya språkbruket åt sig in i människorna och blev en oupplöslig beståndsdel av deras identitet och verklighetsuppfattning. Resultatet blev ett samhälle där skillnaden mellan lögn och sanning var oviktig.

Förord: Charlotta Brylla och Otto Fischer Redaktion: Tommy Andersson, Charlotta Brylla, Otto Fischer och Thomas Götselius

Arbetet med LTI påbörjades i hemlighet under författarens tid som tvångsarbetare för naziregimen och boken utkom 1947. Den är inte bara ett klarsynt vittnesmål från Hitlers Tyskland, utan också en oumbärlig läsning om förhållandet mellan språk, tanke och makt. Victor Klemperer (1880–1960) var professor i romanska språk vid tekniska högskolan i Dresden. På svenska finns sedan tidigare hans dagböcker från Hitlertiden, Intill slutet vill jag vittna. Dagböcker 1933–1945.

ISBN 978-91-975607-6-4

9 Omslag: Mathias Strömberg

789197 560764

GLÄNTA PRODUKTION

GLÄNTA PRODUKTION

Victor Klemperer LTI tredje rikets språk

Mediehistoriskt bibliotek 3: Victor Klemperer LTI. Tredje rikets språk – En filologs anteckningsbok

Medie Historiskt Bibliotek

Victor Klemperer tertii imperii LTI Lingua tredje rikets språk

Klassiska och nya texter om medier och kultur Redaktionsråd: Tommy Andersson Otto Fischer Thomas Götselius Jonas Ingvarsson Jesper Olsson Jakob Staberg Martin Thomasson Tidigare utgivna titlar i Mediehistoriskt bibliotek: 1 Friedrich Kittler Maskinskrifter. Essäer om medier och litteratur 2 Paul Virilio Krig och film. Perceptionens logistik

Profile for Smakprov Media AB

9789197560764  

Victor Klemperer lti LiNGuA tertii iMperii TrEDjE rIKETs sPråK mediehistoriskt bibliotek: 1. Friedrich Kittler. Essäer om medier och littera...

9789197560764  

Victor Klemperer lti LiNGuA tertii iMperii TrEDjE rIKETs sPråK mediehistoriskt bibliotek: 1. Friedrich Kittler. Essäer om medier och littera...

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded