9789100120894

Arne Dahl

Elva Kriminalroman

Albert Bonniers Fรถrlag

Dahl_Elva.indd 3

08-06-25 07.44.41

Arne Dahl: Ont blod 1998 Misterioso 1999 Upp till toppen av berget 2000 Europa Blues 2001 De största vatten 2002 En midsommarnattsdröm 2003 Dödsmässa 2004 Mörkertal 2005 Efterskalv 2006 Himmelsöga 2007

Som Jan Arnald: Chiosmassakern 1990 Nalkanden 1992 Genrernas tyranni 1995 3 variationer 1996 Klä i ord 1997 Barbarer 2001 Maria och Artur 2006

www.albertbonniersforlag.se ISBN 978-91-0-012089-4 © Arne Dahl 2008 ScandBook AB, Falun 2008

Dahl_Elva.indd 4

08-06-25 07.44.41

Andra intog en grymmare men kanske säkrare attityd och ansåg att det inte fanns något bättre medel mot pesten än att fly från den.

Giovanni Boccaccio: Decamerone (ca 1350)

Men för Hugo stod allt i en annan dager. Han hade många gånger under sina egna och sina slägtingars målningar i tysthet tänkt, huru mycket förträffligare ”Saguverket på Jagtslottet” skulle vara, om det, i stället för strödda Berättelser utan sammanhang sins emellan, bildade ett enda helt, hvars delar väl vore sjelfständiga hvar för sig, men tillika dock lefde uti och genom hvarann.

C.J.L. Almqvist: Törnrosens bok (ca 1830)

Dahl_Elva.indd 5

08-06-25 07.44.41

ärade f.d. medlemmar av a-gruppen!

Mycket vatten har flutit under broarna sedan vi för mer än ett år sedan beslutade oss för att ses igen. Och även om vi har skingrats, rentav spritts för vinden, betvivlar jag att någon av oss har glömt vår överenskommelse. Tiden är mogen, på randen till övermogen, och ingen av oss blir yngre. Låt alltså dagen övergå i natt medan berättelserna sveper in oss i den magi som alltid är övergående men som också alltid går att återerövra, det stoff som drömmar vävs av. Låt oss förenas i ett samkväm som minner om fornstora dagar, dagar som kanske just därigenom kan återvända, med fördubblad kraft.

Arrangemangen är klara, ni behöver inte bekymra er om det minsta. Det är bara att bege sig till adressen som meddelas på baksidan av detta brev. Där finns också datum för evenemanget samt en fullständig vägbeskrivning. Kollektivtrafiken i området är ytterst rudimentär, varför samåkning förordas av miljöskäl.

Detta brevs späckade baksida beskriver också vad som förväntas av er för att kvällen ska bli njutbar för alla och envar. Så njutbar som bara Rikskriminalpolisens speciella enhet för våldsbrott av internationell art kan göra den. Om den fortfarande hade funnits. Det ska bli fantastiskt roligt att ses igen.

Med stora förhoppningar 7

Dahl_Elva.indd 7

08-06-25 07.44.41

1

elva minuter före midnatt stormade de in och slog hans dröm i spillror.Varför hans blick i ett så kritiskt ögonblick föll på den utsökta bordspendylen, hemfraktad ända från Philadelphia på samma ranka fullriggare som han själv, hade han ingen aning om. Kanske hade det med ödet att göra, och faktum var att han, sekunden innan han sköt fart, bestämt tyckte sig se den lilla bordsklockan i guld stanna. Den skira pendeln gled sakta ner från ena sidan och förblev hängande.

Medan han reste sig, snabbare än någon av de framryckande hovregementssoldaterna hade kunnat ana, gled hans blick över gamlingens kärva ansikte på andra sidan bordet. Det var som hugget i sten. Som hade de hårda åren i fält förenats med de hårda åren i politiken till en mask av renaste granit.

Innan någon av soldaterna ens hade kommit på tanken att höja sin otympliga musköt eller dra sin ohanterliga värja var han ute genom den närmaste dörren, den bakom ryggen. Han slängde igen den, vräkte sig genom det nyinredda biblioteket, där inte en enda bok hade hunnit betäckas med minsta lilla dammkorn, och hoppade ut genom fönstret som han lämnat på glänt några timmar tidigare.

För en kort stund hade han avvikit från den lycksaligt sorlande festsalen, gått in, läst några rader ur sin favoritbok – ”Alla i sällskapet, både herrar och damer, gillade förslaget att de skulle berätta historier” – och ställt fönstret på glänt.

9

Dahl_Elva.indd 9

08-06-25 07.44.41

Han hade gjort det med sorg i hjärtat. Han tyckte inte om att vara misstänksam. Men ett långt och hårt liv hade lärt honom att vistas i verkligheten också, och där var misstänksamheten inget mindre än en dygd. Hade den bara varit den ringaste bråkdel mindre hade han inte levt nu.

Blicken hade sökt sig djupt in bland lågorna i bibliotekets eldstad, han hade skakat sorgset på huvudet och hejdat sig en stund. Så hade han ånyo dragit på sig sitt världsvana leende, återigen blivit den perfekte värden och återvänt till festsalens stojande glam.

Det var då. Nu tog han mark utanför fönstret och sjönk ner en decimeter i leran. Det regnade våldsamt därute, och för första gången i livet gladde det honom, han som alltid hade hatat leran. Men nu var läget ett helt annat. Regnet skulle göra det mycket svårare att hitta honom. Han löpte längs huskroppen och kastade en hastig blick in genom fönstret till festsalen.

Inte en människa fanns därinne. Kandelabrarna lät fortfarande ett näst intill magiskt ljus glimma i den övergivna salen, där borden alltjämt stod översvämmade av matrester och kladdiga fat och glas. Först när festsalens dörrar slogs upp och soldaterna vällde in gav han sig återigen av.

Han gick bara några meter.Till det täta gransnåret som han hade låtit stå kvar när den magnifika franska trädgården anlades. Som om han faktiskt sett in i framtiden. Han hukade.

Grangrenarnas barr spetsade honom, regnstrilarna rann innanför hans skräddarsydda sidenskjorta. Inget av detta störde honom, ty här hade han perfekt överblick över festsalen.

Soldaterna irrade omkring därinne ett tag. Sedan började de sprida sig i omgivningarna runt honom. Han såg facklor tändas till höger och till vänster.Ännu så länge var det inte en välordnad jakt. Inte ens när han hörde gamlingens distinkta stämma skrika ut order på sin välbekanta dialekt kände han 10

Dahl_Elva.indd 10

08-06-25 07.44.41

sig på allvar hotad. Allt han behövde var en kort tidsspalt.

Ett ögonblicks osynlighet.

Det uppenbarade sig oväntat geschwint. Festsalen tömdes på soldater, inte heller hördes några i hans omedelbara närhet, facklorna tycktes på betryggande avstånd. Han tog stegen, hoppade in i festsalen genom det närmaste fönstret, som han också hade ställt på glänt – han både älskade och hatade sin misstänksamhet – och tog av sig skorna, de alltid så pålitliga läderskorna, tillverkade av ingen mindre än Adam Slythe i Philadelphia. Den gesten påminde honom vagt om det förflutna. Så sprang han ljud- och förhoppningsvis spårlöst över festsalens golv och nådde fram. Han ställde sig på tå.

Dörren gled upp som den skulle, och gled igen bakom honom som den skulle. Ett litet arkitektoniskt underverk. Men också mer kostsam än någon annan dörr, tänkte han kort och log. Han tänkte på uttrycket ”värd sin vikt i guld” och kunde inte låta bli att le. Lite, lite grann.

Till en början tycktes det beckmörkt därinne. Det vore verkligen inte bra om det var det. Men det borde inte vara det, det fick inte vara det. Han väntade och hörde sin egen pipande andedräkt. Det var en fasansfull väntan.

Det förblev kolmörkt runt honom.

Länge, länge.

Men så nalkades mörkerseendet, och det lilla bivaxljuset blev synligt i sin försänkning några meter fram i gången. Han tog på sig skorna. På darrande ben gick han dit och hämtade ljuset. Han lyfte upp det, försiktigt, försiktigt, och kupade handen kring lågan, som om hans liv stod och föll med att den brann vidare.

Och det var helt enkelt sant.

Fast liv och liv…

Det som nu en gång återstod.

11

Dahl_Elva.indd 11

08-06-25 07.44.41

Uppgiften.

Mycket, mycket långsamt rörde han sig de få meterna tillbaka till dörren. På den fuktiga stenväggen hängde den första facklan. Han såg tydligt hur hans vänsterhand darrade medan han sänkte facklan mot vaxljusets lilla låga.

När facklan var tänd och brann med distinkt låga blåste han ut vaxljuset och strök tacksamt med handen över det. Så hejdade han sig och blev stående. Han hörde hovregementets soldaters karakteristiska stövlar smattra mot marmorgolvet ute i festsalen. Han bad till en högre makt, som han knappt trodde på, att han inte hade lämnat några spår efter sig. Att de inte skulle upptäcka dörren. Att de inte – och han hukade sig så abrupt fram över facklans låga att peruken nästan fattade eld – såg ett mystiskt ljus spela bakom väggen.

Han gav sig av. En trappa bar honom neråt. För ett kort ögonblick genomströmmades han av känslan av att nedstiga i Inferno.

Nedanför trappan fortsatte gången rakt fram. Det kändes som att komma närmare och närmare jordens medelpunkt.

Han tillhörde förvisso det fåtal som trodde att jordens medelpunkt var varm, het av kokande lava, och här blev det bara kallare och kallare. Som om helvetet var av is.

Helvetet som han inte trodde på.

Gången, som hela tiden blev trängre och trängre, delade sig efter en sträcka som var mycket längre än han mindes den i fyra. Fyra gångar i olika riktningar. Han tvekade inte. Så långt sträckte sig i alla fall hans minne. Han såg ritningen framför sig, valde rätt gång och kände vid en viss punkt hur en kall vind fick facklan att flacka till.Vaxljuset hade omedelbart blåsts ut, men facklan höll mörkret stången.

Han var på rätt väg.

Gången fortsatte bli trängre och trängre. Han kunde inte 12

Dahl_Elva.indd 12

08-06-25 07.44.41

längre gå rak, utan var tvungen att böja allt kraftigare på ryggen. Till slut var det enklare att krypa. Han kröp genom en gång som kändes nödtorftigt uthackad ur självaste urberget.

Knäna på hans utomordentliga byxor av tyg från den store Loutards väveri i Paris hann bli blodiga innan de till slut gav upp och gick sönder. Facklan svedde än hans ansikte, än hans bakdel medan han ömsom sköt den framför sig, ömsom lät den släpa efter sig.

Så tog gången slut.

Den trånga passagen ändade i ren sten. Det fanns ingen väg kvar. Förutom den tröstlösa vägen tillbaka.

Han slöt ögonen och hoppades att allt överensstämde med ritningen. Att samme mästare som stått för det första lilla arkitektoniska underverket hade lyckats ge det andra samma tillförlitlighet. Han höjde händerna mot taket.

Ingenting hände.

Han kände handsvetten formligen porla fram ur handflatorna. Han genomförde manövern en gång till, betydligt distinktare.

Och stenen gled åt sidan.

Han suckade djupt och tackade den gud han nog trots allt inte riktigt trodde på. Eller snarare trodde han på en gud, men en som hade övergivit sitt verk redan i tidernas absoluta begynnelse och lämnat oss ensamma här.

Fullkomligt ensamma.

På andra sidan stenen vidgade sig gången så att han kunde resa sig igen. Den fortsatte vidga sig tills den formade ett rum. Han såg sig omkring i rummet. Kände vagt igen det från ritningen. Pallen rakt fram, det stora, hårt ornamenterade ekskåpet till vänster, en lämning från en tid som trodde på gränslös utsmyckning. Och så det tredje arkitektoniska underverket till höger.

13

Dahl_Elva.indd 13

08-06-25 07.44.42

Omedelbart till vänster när han trädde in i rummet satt sytterligare en fackla i en väggfast fattning. Han tände den och satte ifrån sig sin trogna fackla i en fattning till höger, på andra sidan om den dörröppning som han kommit in genom.

När han gick fram till pallen vid motsatta väggen såg han att han kastade dubbla skuggor. Just nu kändes det ovanligt passande, när hans gamla och hans nya jag var på väg att förenas.

Men ännu kastade han dubbla skuggor.

Han sjönk ner på pallen och andades så lugnt han förmådde. Ända tills andhämtningen var någorlunda normal.

I en fördjupning i den robusta stenväggen till höger stod ett bläckhorn intill ett papper och en fjäderpenna. Han sträckte sig efter papperet. Han strök över det och kände dess grova struktur. Det kom från länets nyanlagda pappersbruk, och känslan av papper gjorde honom alltid lite andäktig. Papper var för honom heligare än gud. Och det var väl ett av skälen till att han inte kunde få leva.

Ett av alltför många skäl.

Han doppade fjäderpennan i bläckhornet och lät bläcket sakta droppa av på golvet. Det såg ut som blod.

Det var blod. Bläcket rann genom hans andra, parallella blodomlopp.

Och så skrev han. Ett kort brev med sirlig handstil.

Han vek ihop brevet medan han reste sig. Så böjde han sig in under pallen och drog fram en liten kista med en nyckel i låset. Han lyfte upp den på pallen och öppnade den. Den var fylld av sot.

Han skrattade till. Ibland får man konstiga idéer.

Och så tryckte han ner brevet i sotet med fjäderpennan, ställde ner den i bläckhornet och slog igen den lilla kistan, vred om låset och bar bort nyckeln till det stora ekskåpet till vänster. Så gick han i stället till höger.

14

Dahl_Elva.indd 14

08-06-25 07.44.42

Till det tredje arkitektoniska underverket.

Han gick in genom en dörröppning och såg sig omkring.

Det var ytterligare ett rum, ett mindre. Mer som en cell. Cellen han alltid hade undflytt. Han såg en brits och en stol. Han såg fyra stora kistor på golvet.

Och han såg att allt var gott.

Under omständigheterna gott.

Han öppnade kistan längst till vänster, och där fanns krus efter krus med vatten. Han öppnade kistan rakt fram till vänster, och där fanns mat i form av allsköns rökt och torkat kött.

Han öppnade kistan rakt fram till höger, och den var fylld av facklor. Den sista kistan lät han förbli oöppnad.

Han tog en av facklorna och gick ut i det större rummet.

Han höll den mot sin gamla trogna fackla, där den tronade på väggen, och han återvände in i cellen med facklan i högsta hugg. Han fäste den på väggen och drog ett djupt andetag.

Så ryckte han i en spak precis innanför dörröppningen.

Och en massiv dörr slog igen om honom. Det fanns inga handtag på insidan, och han stod med spaken i handen. Den hade lossnat när han drog i den.

Han log, kastade ifrån sig spaken och öppnade den sista kistan.

Där fanns bläckhorn och fjäderpennor i överflöd. Där fanns en stapel lösa pappersark som påminde om det han just hade skrivit brevet på. Och där fanns böcker.Väldiga mängder böcker.

Han lyfte upp en av böckerna och öppnade den sakta. Den bestod av alldeles tomma sidor.

Han log igen.

Han la den tomma boken åt sidan och tog upp ett av de lösa pappersarken. Han började skriva.

Han skrev ett tag. Korta rader.

15

Dahl_Elva.indd 15

08-06-25 07.44.42

Medan han skrev tänkte han: Det var så här det blev. Skrivandets ensamhet. Jag som försökte undfly den. Berättandet ska inte vara ensamt.

Saker kom till honom. Orden föll på plats, som av sig själva.

Som om det inte vore hans egna ord.

Till slut var han klar. Han betraktade sitt verk. Det såg inte mycket ut för världen.

Så vek han ihop papperet till ett litet brev, fast med fler vikningar än vanligt. Ur fickan tog han upp en liten skinnpåse av finast garvade sälskinn. Han betraktade den och log. Där hade de ynka silvermynt legat som en gång räddade hans familj.

Han smekte lätt över skinnpåsen och stoppade ner brevet i den. Så reste han sig och gick bort till den lilla cellens hörn.

Där stod en lång pinne, som en ugnsraka utan själva rakan, bara pinnen. Han gick bort till ett litet hål i taket. Han satte fingret mot hålet och kände en lätt, sval vind vina mot det.

Han klev upp på en av kistorna och satte näsan mot hålet.

Och kände doften av den friska luften.

Livets luft.

Det sista han skulle känna av den.

Han tyckte att det luktade lera.

Så tryckte han upp den lilla skinnpåsen i hålet, tog den långa pinnen och pressade ut påsen mot yttervärlden. Han kände hur den ploppade ut på andra sidan.

Han betraktade sina skor, sina fantastiska, kostbara läderskor, tillverkade av Adam Slythe i Philadelphia. Och han såg hur leriga de var.

Leran. Den kom tillbaka. Den segrade.

Så återvände han till stolen och tänkte på de luxuösa skorna höljda i lera. Han tänkte på sin egen högfärd, sin egenkärlek, sin inbilskhet och sin självbelåtenhet. På allt det som hade placerat honom här, trots alla goda intentioner, trots att det enda 16

Dahl_Elva.indd 16

08-06-25 07.44.42

han egentligen trodde på var människan. Men ytterst var allt styrt av fåfänga. Som för alla andra.

Han placerade återigen den första tomma boken i sitt knä, öppnade den och lät i facklans bleka sken fjäderpennan nalkas den allra första tomma sidan.

Men innan han började skriva tänkte han ånyo: Fåfängan.

17

Dahl_Elva.indd 17

08-06-25 07.44.42

2

fåfängan.

Han stod på bergknallen som inte bara var en av de högst belägna punkterna i Stockholms innerstad utan också bar det konstigaste namnet. Därifrån blickade han ut över staden. Han kände inte för att knyta näven mot den och utmana den, även om det väl innerst inne var därför han hade kommit hit. När han väl hade parkerat bilen och bestigit berget som fram till märkesåret sextiofem hade hetat Danviksberget hade han inte längre någon lust.

Det var inte bara det att han var för gammal, kanske till och med för försonad med livet i alla dess säregna aspekter, det var också något annat. Han var helt enkelt trött på ovanifrånperspektiv. Det fick räcka med det nu. Åtminstone ett dygn framöver.

Han var lärare. Ovanifrånperspektiv var hans domän. Det hände att han frågade sig hur det hade gått till. Men alltmer sällan. Livet innebar en del bergochdalbaneturer, det var egentligen den enda visdom han kunde ståta med. Det enda som var riktigt säkert, riktigt bergfast, var att ingenting var riktigt säkert.

Fåfängan, tänkte han.

Nej, all fåfänga var borta nu. Ingenting var kvar. Livet som en reningsprocess. Synd att man dör vid precis fel tillfälle.

För visst hade det funnits en hel del fåfänga i hans tidigare 18

Dahl_Elva.indd 18

08-06-25 07.44.42

liv. Inte minst i hans tidigare karriär.Visst hade han alltid velat vara bäst, även om han hade dolt det väl.Visst hade han velat vara den smartaste av dem alla.

Nuförtiden spelade det ingen större roll. Han var lärare.

Han lärde ut saker. Han lärde människor som sällan var de vassaste knivarna i lådan att lägga snittet rätt. Inte för mycket och inte för lite. Det var han som skavde bort ojämnheterna. Det var han som slipade till det råa polisämnet och anrikade fram också de mest fördolda malmådror. På sätt och vis var det han som la grunden för den framtida poliskåren.

Det var alltid något.

Nu när A-gruppen inte längre fanns.

Han var kommissarie numera. Det hade flera av de forna medlemmarna av Rikskriminalpolisens speciella enhet för våldsbrott av internationell art blivit. Som om det hade suttit en hel gruppresa med kommissarier i karantän och bara väntat på att få slippa ut.

Dekontaminerade.

Han var i alla fall den enda som hade lyckats fånga upp två titlar efter A-gruppens sönderfall. Han var inte bara kommissarie (och noga taget var han väl inte det, det var bara en titel utan praktiskt bruk) utan också lektor.

Var det någonstans det fanns fåfänga, tänkte han och blickade ut från Fåfängan, så var det på andra sidan hans kateder. Det fanns en tid då han tyckte Polishögskolan var en onaturlig mix av artificiella machoattityder och högspända idealiseringar.

Sedan kom han på att det helt enkelt var – ungdom.

Men inte fan var han så gammal. Hur hade den tanken fått grepp om honom? Troligen på grund av hans långvariga partners kuriösa öde.

Fåfänga,tänkte han och strök sig över sitt kritvita hår.Fåfänga fåfänga. Och så staden därnere. Fåfängans marknad. Vanity 19

Dahl_Elva.indd 19

08-06-25 07.44.42

Fair. En allt hårdare värld. Allt ytligare, alltmer konkurrensutsatt. Allt kantigare förhållanden mellan människorna.

Pesten hade kommit till stan.

I tio år hade Arto Söderstedt väntat, och nu var den här. Nu, när han inte längre hade någon aktiv roll att spela i samhället.

Nu, när hans räckvidd inte sträckte sig längre än till att slipa fascistoida kanter från oreflekterade själar som inte förmådde begeistras av något annat än sina egna kroppsliga höljen.

Fåfängan.

Han överdrev förstås. De flesta av hans studenter var vanliga människor utan olater men ofta med en liten anstrykning av idealism som nästan var svårare att slipa bort än motpolens fascistoida dito. Möjligen för att han inte riktigt hade lyckats slipa bort den från sig själv.

Arto Söderstedt log lätt i den råkalla vinden och svepte rocken lite tätare kring kroppen. Han önskade att han hade tagit en halsduk. Och att de hade valt en annan dag.

Det var domssöndagen, den sista söndagen i november.

Kyrkoårets sista söndag, söndagen före första advent. Domedagspredikningarnas traditionella söndag, då man läste bibeltexter om den yttersta domen.

Apokalypsen.

Pesten.

Nej, tänkte han sedan och lät blicken löpa över Saltsjön mot Djurgården i den trots allt ovanligt klara senhöstmorgonen. Nej, inga eskatologiska undergångsvisioner nu. Det var inte hans melodi.

Och nu hade han inte ens någon partner som kunde gnälla över att han slängde sig med ord som ”eskatologi”.

Staden var vacker också under den grymmaste av månader.

Visst hade det snöat ett par gånger, men av det syntes inte ett spår nu. De tvära kasten var legio. Det var som om ett annat 20

Dahl_Elva.indd 20

08-06-25 07.44.42

klimat hade infunnit sig. Ett mer allmäneuropeiskt klimat.

Och det var väl så det var. Klimatet löpte amok.

Det var nästan ett och ett halvt år sedan A-gruppen hade avslutat sitt sista stora fall. Och Arto Söderstedt mindes varenda naturkatastrof sedan dess.

Han önskade att han hade haft lite sämre minne.

Förra hösten hade börjat med en översvämning i Indien och Pakistan som dödade trehundra människor och en annan i Etiopien som lyckades dränka bortåt niohundra. Sedan hade en tyfon vid namn Xangsane vräkt sig över Filippinerna och Vietnam och dödat ett par hundra. Strax därefter, i oktober föregående år, svepte stormar över Nordkorea och gjorde sjutusen människor hemlösa alltmedan den amerikanska mellanvästern härjades av stormar och tornados. November började med en vild översvämning i sydöstra Turkiet som dödade ett trettiotal, och över Saroma i ett Japan som aldrig drabbas av virvelvindar svepte en dödlig tornado som ödelade staden. Medan stormarna fortsatte fara fram över det nordamerikanska inlandet vältrade tyfonen Durian in över Filippinerna och åstadkom en massiv lerflod från Mount Mayon som dränkte femhundra människor. Året avslutades med att orkanvindar fick en färja att gå i kvav på Javasjön med sexhundra personer ombord. Fyrahundra av dem saknades fortfarande.

Minnet, tänkte Arto Söderstedt med händerna över ansiktet. Minnet, fåfängan.Vad är det jag håller på med?

Men minnet var obevekligt. Bara det senaste halvåret, sett från domssöndagens perspektiv, fyllde det till brädden.

Tunga monsunregn i juni fick lermassor att begrava ett sextiotal människor i Bangladesh, och maffiga regn i södra Kina dödade minst lika många i översvämningar.Tuffa stormar tog livet av mer än tvåhundra i Karachi, Pakistan, och stora delar av Australiens östkust svämmade över. Krönet kom den 21

Dahl_Elva.indd 21

08-06-25 07.44.42

åttonde juli då gigantiska översvämningar i indiska Västbengalen dödade sexhundrasextio människor och gjorde mer än en miljon hemlösa. Två dagar senare överraskades Buenos Aires av sitt första snöfall på nittio år. Både juni och juli överträffades dock av augusti. I Nordkorea svepte regnen inte bara bort hundratals människor utan också de sista resterna av födoämnen och skapade akut hungersnöd. Strax därefter drog orkanen Dean in över Karibiska havet och grävde sig in i Mexiko som den tredje starkaste orkanen sedan mitten av artonhundratalet. Ett par dagar senare härjades Grekland av över tvåhundra eldsvådor som inte bara dödade sextio människor utan också förvandlade antikens landskap till aska, och som om inte Sudan var tillräckligt drabbat av urskillningslöst våld kom en översvämning och svepte bort de sista resterna av färskvatten. Därefter presenterade oktober månad en häpnadsväckande serie skogsbränder i Kalifornien, varvid en halv miljon människor fick evakueras. I slutet av oktober drog den tropiska stormen Noel in över Karibien, dödade ett hundratal människor och gjorde hundratusen hemlösa.

Och så domssöndagens egen månad, den grymmaste av dem alla. November. Efter fem dagars skyfall i Tabascoprovinsen i Mexiko var trehundratusen människor tvungna att lämna sina hem. Fyratusen skolor virvlade bort i vattenmassorna.

En vecka senare slog stormen till mot Svarta havet. Elva fartyg sjönk, ett tjugotal sjömän drunknade och trettonhundra ton olja forsade ut i det redan bottendöda innanhavet. Och så själva kulmen, alldeles nyligen: Ett par dagar senare slog cyklonen Sidr till mot södra Bangladesh och dödade uppåt fyratusen människor. En dryg miljon blev hemlösa över en natt.

Arto Söderstedt pustade ut. Han tog ner händerna från ansiktet. Det dröjde några sekunder innan staden återigen nådde 22

Dahl_Elva.indd 22

08-06-25 07.44.42

in i hans ögon och ännu ett antal sekunder innan synintrycken föll på plats i hans överhettade hjärna.

Varför just han?

Varför var just han tvungen att minnas allt detta? Alla dessa klimatkatastrofer? Som om det inte räckte med den kontinuerliga informationen om Arktis smältande isberg och Alpernas borttynande glaciärer, Saharas växande öknar och Amazonas försvinnande regnskog. Nyligen läste han om Pastoruriglaciären i Peru, som på tjugofem år hade förlorat fyrtio procent av sin ismassa. Också Andernas istäcke försvann med en förångande hastighet.

En ny åkomma grasserade i västerlandet. Den gick under namnet ”klimatångest”. Det var naturligtvis inte bra – inte direkt produktivt – men så länge den inte helt överflyglades av den andra åkomman, den som hade blivit så tydlig, så epidemisk under de tio åren i A-gruppen, tyckte han ändå att läget var under kontroll.

Den åkomman hette ”empatibrist”.

Om man emellertid lät beteckningen ”klimatångest” inbegripa också en viss oro över det mentala klimatet i samtiden – allt som hårdnar och hårdnar, traditionella könsroller som återvänder, den eskalerande förbrukningen av våldsporr, anorexivågen, vågen av bestraffningar och självbestraffningar, den tilltagande fixeringen vid yta och enbart yta – så förelåg en påtaglig risk för depression.

Och depression var inte riktigt Arto Söderstedts grej.

Nej, han kände sig inte ett dugg deprimerad. Bara plågsamt klarsynt. Som A-gruppen hade haft en tendens att vara under det decennium då de var aktiva. Hur många av deras föraningar och förutsägelser hade egentligen slagit in, hur många orosmoln hade öppnat sig och vräkt ur sig sitt obarmhärtiga slagregn?

23

Dahl_Elva.indd 23

08-06-25 07.44.42

Var det något han inte ville bli så var det gubbgnällig. Liksom gnällig för gnällandets egen skull. Därför tillät han sig för tillfället att nöja sig med klimatkatastrofen i dess lite mer objektiva naturform. För han tyckte ju om staden som bredde ut sig nedanför hans fötter. Det var hans stad, äntligen var han hemma.Till och med invånarna tyckte han om, trots att de var en aning fåfänga.

Likväl kändes det inte alls fel att lämna Stockholm och civilisationen ett tag. Fly pesten en kort stund och ge sig hän. Ge sig hän åt gammal vänskap och nya berättelser.

Resten av klimatångesten fick folk som Paul Hjelm stå för.

Söderstedt såg sig omkring på Fåfängan. Han var ensam där. Den klara domssöndagsmorgonen hade övergått i något allt gråare som fick staden att sekund för sekund tona bort.

Han var tacksam över att han hade hunnit, över att han hade fått chansen att se. Om det dök upp några andra sömnlösa morgonvandrare denna novembersöndag skulle de inte se ett smack av den förföriskt vackra staden.

Arto Söderstedt började vandra nerför bergknallen. En sky av väta låg och hovrade i luften, likt ett finfördelat regn som glömt att gravitationen beordrar det att falla till marken. Återigen svepte han rocken lite tätare kring kroppen – lärarrocken, den nyköpta lektorsmanteln som han inte riktigt hade lärt sig trivas i – och kom fram till bilen.

Innan han klev in i sin gamla rostiga minibuss av märket Toyota Picnic höjde han kort handen mot den dimhöljda staden, knöt näven och hötte med den mot staden.

Men han menade inte riktigt allvar.

När motorn brummade igång som en gammal halvdöd sjöelefant kände Arto Söderstedt en och endast en sak.

En stark och oemotståndlig förväntan.

24

Dahl_Elva.indd 24

08-06-25 07.44.42