9789173872577

Översättning: Maria Store

Libris förlag • Örebro

LIBRIS_MRS_ANGELS_TARTBAKERI_titelsidor.indd 3

2011-08-12 14.19

Innehåll 1. Ett silverbröllop

7

2. Ett dop

29

3. Ett stipendium

44

4. En födelsedag

66

5. En självständighetsdag

86

6. En återförening

110

7. En inspirationsträff

130

8. En förlovning

152

9. En avskedsfest

176

10. En befrielse

198

11. En välkomsttårta

219

12. En konfirmation

244

13. En upprättelse

269

14. Ett bröllop

294

Bakgrunden till denna roman är händelserna i Rwanda 1994, när en spänning som skapats under kolonialtiden, den mellan landets två största folkgrupper, utnyttjades av ledande politiker och ledde till ett folkmord där 800 000 människor blev offer. FN och omvärlden misslyckades helt med att förhindra detta.

Egentligen var gränserna mellan dessa båda folkgrupper inte så tydliga, och många av Rwandas invånare hade tidigare inte brytt sig om sin etniska tillhörighet.

De rättsliga efterspelen pågår fortfarande när denna bok ges ut på svenska.

– Libris förlag

1 Ett silverbröllop

P

å samma sätt som en hink med vatten släcker elden som man har lagat maten över och förvandlar den till aska – några häpna, chockade fräsanden, en ilsken väsning och sedan en kyla som blir extra påtaglig just för att den så abrupt ersätter en intensiv värme – på precis samma sätt släcktes hela hennes förväntan när hon tittade på fotot som hon höll i handen. ”Exakt som den här?” frågade hon sin gäst och ansträngde sig för att inte på något sätt låta besviken eller fördömande. ”Exakt som den”, kom svaret.

Och så började besvikelsens fuktiga kyla sippra in i hjärtat.

Angel hade klätt sig fin inför besöket och haft stora förhoppningar om allt gott som det eventuellt skulle föra med sig. När de små guldringarna väl satt på plats i örsnibbarna var hon färdigklädd och gick från sovrummet in i vardagsrummet. Hon granskade det ytterligare en gång för att försäkra sig om att det var i ordning för hennes viktiga gäst. Alla barnens saker hade gömts undan i sovrummet, och golvplattorna hade torkats tills de blänkte. Träkarmarna på tresitssoffan och de två fåtöljerna hade polerats, och alla dynorna, som var klädda i ett kraftigt, orangebrunt tyg, hade puffats upp så mycket som skumgummifyllningen tillät.

7

På soffbordet hade Angel ställt ett skinande vitt fat med chokladcupcakes. De var glaserade i fyra olika färger: blått, grönt, svart och gult.

Så hade hon hört ett rop genom dörren som stod öppen ut till den lilla balkongen. Det var signalen som hon hade väntat på. Den kom från hennes granne, Amina, som hade stått på balkongen ovanför hennes egen och spanat efter en tjusig bil på väg uppför backen till hyreshuset där de bodde.

Angel hade känt en ny våg av förväntan när hon gick tillbaka in i sovrummet och ställde sig bakom gardinen till vänster om fönstret så att hon kunde titta ut genom det skeva vädringsgallret och se på när den snygga svarta Range Rovern med tonade rutor svängde höger in på grusvägen och körde fram till den ena av de två ingångarna.

En chaufför i prydlig uniform klev ut, höll upp passagerardörren och ropade på de två vakterna som satt och tog igen sig under ett skuggande mimosaträd på andra sidan vägen. Den längste av de två vakterna ropade något till svar. Han reste sig långsamt och borstade bort det röda dammet från byxorna.

Mrs Margaret Wanyika steg ur bilen och såg ut som en ambassadörshustru ända ut i fingerspetsarna: elegant och välskött. Hennes långa, smala gestalt var klädd i en marinblå kavaj av västerländskt snitt, knälång kjol och vit sidenblus, och hennes raka hår låg mjukt tillbakastruket i en perfekt chinjong. Hon ställde sig intill bilen, pratade i sin mobiltelefon och lät blicken svepa över byggnaden framför sig.

Angel duckade och drog sig undan från fönstret. På väg tillbaka in i vardagsrummet försökte hon föreställa sig vad hennes gäst såg.

Hyreshuset, som låg i ett av stadens mer välbärgade områden, i korsningen mellan en asfaltsväg och en grusväg, var på sätt och vis ett landmärke. Med sina fyra våningar dominerade det utsikten i ett område med stora villor och trädgårdar som omgärdades av höga 8

murar, ett område där chaufförer tutade framför låsta grindar och väntade på att personalen skulle öppna och släppa in de exklusiva bilarna.

Enda anledningen till att folk visste att hyreshuset var helt nytt var att det inte hade stått där alls ett år tidigare. Det hade byggts i den stil som var på modet, en stil som skapade en illusion av ras och förfall utan att det behövdes vare sig tid eller slitage.

Angels förhoppningar hade vuxit sig allt starkare medan hon väntade på vaktens välbekanta knackning på ytterdörren, och när den väl kom öppnade hon dörren med ett glädjestrålande leende och sa med eftertryck att det verkligen var en sann ära att få ta emot en sådan betydelsefull gäst.

Men nu när hon satt i sitt vardagsrum och stirrade på fotot som hon höll i handen fräste det till, och alla hennes förhoppningar slocknade. ”Som du säkert vet, Angel”, sa ambassadörens fru, ”är det tradition att fira silverbröllopsdagen med en tårta som ser ut precis som själva bröllopstårtan. Amos och jag känner att det verkligen är viktigt att hålla på traditionerna, särskilt när vi är långt hemifrån.” ”Det är helt sant, mrs Wanyika”, sa Angel.

Hon var själv långt hemifrån, men när hon betraktade fotografiet visste hon inte riktigt vad hon skulle tro om parets ambition att hålla på traditionerna när de hade valt tårta tjugofem år tidigare. Den liknade ingen av de traditionella bröllopstårtor som hon hade sett i sin hemstad Bukoba i västra Tanzania eller i Dar es Salaam i östra delen av landet. Nej, den här tårtan var snarare traditionell för wazungu, vita människor. Den var helt vit: en vit tårta som var dekorerad med vita mönster. Små vita blommor med vita blad löpte längs kanten, och på tårtan stod tre vita pelare som bar upp ytterligare en vit tårta, en mindre kopia av den undre.

Det var helt enkelt den minst tilltalande tårta Angel hade sett i hela sitt liv. Visserligen hade mr och mrs Wanyika gift sig på den 9

tiden när wazungu-stilen fortfarande ansågs moderiktig och kanske till och med hade hög status. Men nu var det år 2000, och vid det här laget måste väl ändå alla ha insett att wazungu inte var auktoriteter ifråga om stil och smak på samma sätt som de en gång hade ansetts vara?

Om Angel visade mrs Wanyika bilder på bröllopstårtor som hon hade gjort åt andra skulle hon kanske kunna få henne att förstå hur vacker en tårta kunde bli med lite färg.

Hon la ner fotot och tog av sig glasögonen. Sedan stack hon ner handen i halsöppningen på sin snygga blus, tog fram en pappersnäsduk som hon hade haft nerstoppad i behån och började putsa glasögonen. Det var något som hon omedvetet brukade göra när hon tyckte att en annan människa skulle må bra av att se saker och ting lite tydligare. ”Mrs Wanyika”, började hon, ”det går inte att med ord beskriva hur vacker den här tårtan är …” ”Nej, det är så sant!” avbröt ambassadörens hustru, så att Angel inte fick någon möjlighet att fortsätta. ”Och på festen, alldeles bredvid den nya tårtan, kommer vi att hänga upp ett stort foto som föreställer mig och Amos när vi skar bröllopstårtan för tjugofem år sedan. Det är alltså mycket viktigt att tårtorna är exakt likadana.”

Angel satte på sig glasögonen igen. Det var uppenbart att det inte tjänade någonting till att försöka få mrs Wanyika att inse att hennes bröllopstårta hade varit ful och tråkig. ”Oroa er inte, mrs Wanyika, jag ska se till att silverbröllopstårtan blir exakt likadan”, sa hon och log brett för att dölja den suck av besvikelse som hon inte helt kunde låta bli att undslippa sig. ”Den kommer att bli precis lika vacker som er bröllopstårta.”

Mrs Wanyika slog ihop de omsorgsfullt manikyrerade händerna i ren förtjusning. ”Jag visste väl att jag kunde lita på en tanzanier, Angel! Alla här i Kigali talar så väl om dina tårtor.”

10

”Tack, mrs Wanyika. Jag kanske får be er att börja fylla i ett beställningsformulär medan jag sätter på mjölk och gör nytt te?”

Hon räckte fram ett papper med rubriken ”Tårtbeställningsformulär”. Hennes väninna Sophie hade gjort det på datorn, och Pius, Angels man, hade kopierat det på universitetet. I formuläret fanns det plats att fylla i kontaktuppgifter, vilken dag och vilken tid tårtan behövde vara klar och huruvida Angel skulle leverera den eller kunden skulle hämta den själv. Det fanns mycket plats att skriva allt som man hade kommit överens om när det gällde hur tårtan skulle se ut, och en ruta där priset och handpenningen skulle skrivas in. Längst ner fanns det en streckad linje där kunden skulle skriva under och godkänna att resten av priset skulle betalas när tårtan levererades eller hämtades, samt att handpenningen inte skulle betalas tillbaka om tårtan avbeställdes.

Angel var mycket stolt över att hennes tårtbeställningsformulär talade fyra språk – swahili, engelska, franska och kinyarwanda – och lite mindre stolt över att hon själv bara var någorlunda bra på de två förstnämnda.

När affärerna väl var avklarade lutade sig de båda kvinnorna tillbaka och njöt av sitt te, som hade tillagats på tanzaniskt vis med varm mjölk och mycket socker och kardemumma. ”Hur trivs ni här, om ni jämför med hur det är hemma?” frågade mrs Wanyika och drack försiktigt små klunkar te ur en av Angels finaste koppar.

Hon hade fortsatt att tala engelska, det andra officiella språket i deras hemland, trots att Angel till en början hade försökt styra över samtalet till swahili. ”Å, det är inte alltför stor skillnad, mrs Wanyika, men det är klart att det inte är som hemma. Som ni vet finns det vissa sedvänjor här i Centralafrika som skiljer sig lite från våra östafrikanska seder, trots att Rwanda och Tanzania är grannländer. Och det är förstås svårt 11

med franskan, men det är i alla fall ganska många här som också kan swahili. Och vi har tur, för här i huset kan de flesta engelska. Eeh, men ni är alldeles för smal, mrs Wanyika, var så god och ta en kaka till.”

Angel sköt fatet med cupcakes närmare sin gäst.

Mrs Wanyika hade inte sagt något om färgerna på glasyren, samma färger som på Tanzanias flagga, och hittills hade hon bara ätit en med gul glasyr. På flaggan symboliserade den gula färgen Tanzanias rika mineraltillgångar. ”Nej tack, Angel. De är verkligen goda, men jag försöker hålla igen. Youssou har sytt en klänning åt mig till silverbröllopsfesten, och den är lite för trång.” ”Eeh, typiskt Youssou!” sa Angel och skakade medlidsamt på huvudet.

Hon hade själv en del dåliga erfarenheter av den välkände senegalesiske skräddaren på La Couture Universelle d’Afrique i de muslimska kvarteren i Nyamirambo. ”Han kan kopiera vilken klänning som helst från vilken tidningsbild som helst, och han gör riktigt fina broderier, men eeh! Jag antar att alla kvinnor i Senegal är smala som stickor. Det spelar ingen roll hur många gånger Youssou tar mått på en, för sedan syr han alltid klänningen så att den passar på en smalare person.”

Just detta var ett känsligt ämne för Angel, som själv hade varit en smalare person längre tillbaka. Smal som en sticka hade hon aldrig varit, inte ens som barn, men de senaste åren hade hon börjat lägga på sig i stadig takt, särskilt i trakterna av rumpan och låren, med följden att allt fler klädesplagg kändes som om de hade designats av Youssou med de felräknade måtten.

Dr Rejoice hade sagt till Angel att det inte var konstigt om en kvinna gick upp i vikt när hon befann sig i övergångsåldern, men det hade inte fått Angel att känna sig bättre till mods. Å andra sidan var hon ju egen företagare och jobbade hemma, 12

vilket innebar att hon för det mesta kunde gå klädd i en rymlig t-shirt och en kanga knuten runt midjan som kjol – en kombination som passade alla storlekar utan att bli obekväm. ”Och hur är det att bo här i huset?” frågade ambassadörens hustru. ”Vi har det tryggt här”, sa Angel. ”Och även om alla vi som bor här kommer utifrån har vi en god gemenskap. Eeh, vi kommer från världens alla hörn! Somalia, England, Amerika, Egypten, Japan –” ”Arbetar alla på KIST?” frågade mrs Wanyika innan Angel hann räkna upp hela kartboken.

Kigali Institute of Science and Technology, ett universitet som nyligen hade grundats i huvudstaden, drog till sig många icke-rwandiska akademiker. ”Nej, det är bara min man som är där. KIST ordnar inga bostäder åt sin ordinarie personal, men Pius är konsult, så det står i hans avtal att de måste erbjuda honom någonstans att bo. De andra som bor här kommer framför allt från hjälporganisationer och frivilligorganisationer. Ni vet hur det är när ett krig tar slut, mrs Wanyika: då börjar det regna dollarsedlar från himlen, och alla som står utanför skyndar sig in för att plocka upp dem.”

Angel satt tyst en stund innan hon tillade: ”Och för att hjälpa till att bygga upp landet igen, naturligtvis.” ”Ja, naturligtvis”, instämde ambassadörens hustru och skruvade lite på sig där hon satt i den orangebruna soffan.

Angel visste att ambassadör Wanyikas lön förmodligen hade höjts dramatiskt med en särskild bonus som kompensation för de risker och problem som kom sig av att vara stationerad i ett land som så nyligen hade skakats av konflikter. Hon la märke till att mrs Wanyika verkade vilja byta samtalsämne och såg att obehaget övergick i lättnad när hennes ögon föll på de fyra inramade fotografierna som hängde högt upp på väggen intill soffan. ”Vilka är det här, Angel?”

13

Hon reste sig för att kunna se bättre.

Angel satte ner koppen och reste sig upp hon också. ”Det här är Grace”, sa hon och pekade på det första fotografiet. ”Hon är äldst, dotter till vår son Joseph. Hon har blivit elva år nu. De här två är Benedict och Moses, som också är Josephs barn. Moses är yngst, bara sex år.”

Hon övergick till det tredje fotot medan mrs Wanyika utstötte välrepeterade gillande utrop. ”Här har vi Faith och Daniel. De är barn till vår dotter Vinas.”

Sedan rörde Angel vid det fjärde och sista fotografiet. ”Det här är Joseph och Vinas”, sa hon. ”Joseph gick bort för nästan tre år sedan nu, och vi förlorade Vinas förra året.”

Hon satte sig ner igen, lite tungt, och träfåtöljen knakade riskabelt under kuddarna.

Hon knäppte händerna i knät. ”Eeh, Angel!” sa mrs Wanyika försiktigt.

Hon satte sig ner och sträckte sig över bordet för att lägga en tröstande, välskött hand på Angels knä. ”Det är förfärligt att behöva begrava sina egna barn.”

Angel suckade djupt. ”Förfärligt, mrs Wanyika. Och en sådan chock att förlora båda två. Joseph blev skjuten av inbrottstjuvar i sitt eget hem i Mwanza …” ”Uj-uj-uj!” Mrs Wanyika slöt ögonen, ruskade på huvudet och kramade till om Angels knä. ”Och Vinas …”

Angel la sin hand över mrs Wanyikas där den låg på knät. ”Vinas slet ut sig efter det att hennes man hade lämnat henne.

Hon blev så stressad att blodtrycket tog henne.” ”Oj, ja, så kan det gå, Angel.”

Mrs Wanyika släppte taget om Angels knä. Hon sträckte fram handen så att handflatan mötte Angels hand och höll den i ett hårt grepp.

14

”Min egen morbror gick så helt upp i sina affärer efter att hans fru gick bort att han dog av en hjärtattack. Eeh! Stress, ja, oj, oj.”

Hon skakade på huvudet och smällde med tungan mot den övre, gnistrande tandraden. ”Oj, oj”, instämde Angel. ”Men Pius och jag är inte ensamma om att vara i den situationen, mrs Wanyika. Det är många morföräldrar och farföräldrar som har det så här i dag. Våra barn rycks bort, och vi får bli föräldrar igen åt våra egna barnbarn.”

Hon ryckte lätt på axlarna. ”Det kan vara en kula. Det kan vara högt blodtryck. Men i de flesta fall är det viruset.”

Mrs Wanyika släppte Angels hand och sträckte sig efter sin tekopp. ”Men vi tanzanier har förstås inte det problemet”, sa hon, och plötsligt var tonen formell, utan ett spår av medkänsla.

Angels ögonbryn skyndade sig att konsultera varandra tvärsöver näsryggen. ”Förlåt, mrs Wanyika, men nu förstår jag inte. Det låter som om ni menar att vi inte har viruset hemma i Tanzania. Men alla vet ju –” ”Angel!”

Mrs Wanyika avbröt henne med en sträng viskning. ”Vi ska väl inte låta folk tro att vi har det problemet i vårt land?

Snälla du!”

Angel stirrade stint på sin gäst. Sedan tog hon av sig glasögonen och började putsa dem med pappersnäsduken. ”Mrs Wanyika”, började hon, ”tror ni att viruset finns i Uganda?” ”I Uganda? Ja, givetvis. Till och med Ugandas regering har sagt att det finns där.” ”Och i Kenya?” fortsatte Angel. ”Tror ni att det finns i Kenya?” ”Ja, jo, jag har hört att det finns där.” ”Och i Zambia? I Malawi? I Moçambique?”

Angel la ner glasögonen och pappersnäsduken på bordet och 15

fortsatte att räkna upp länder på fingrarna. ”Ja”, medgav mrs Wanyika, ”det finns i de länderna också.” ”Och hur är det med Demokratiska Republiken Kongo?” ”Jo, det är allom bekant att det finns i Kongo.” ”Och ni har säkert hört att det finns i Burundi och här i Rwanda?” ”Ja, jo …” ”Då så, mrs Wanyika. Om ni vet att viruset finns i alla våra grannländer, då finns det andra som också vet det – det kan inte vara någon hemlighet. Och om folk vet att alla Tanzanias grannar har det, varför skulle de då tro att Tanzania inte har det? Skulle de tro att det var något speciellt med våra gränser, att våra gränser inte släpper in det?”

Angel hejdade sig.

Hon blev orolig att hon hade gått för långt och förolämpat sin betydelsefulla gäst.

Hon satte på sig glasögonen igen och tittade på henne.

Till hennes lättnad såg mrs Wanyika snarare ångerfull ut än arg. ”Nej, Angel, du har rätt. Det är bara det att Amos alltid aktar sig väldigt noga för att erkänna att vi har problem med den sjukdomen i Tanzania. Det ingår i hans jobb.” ”Det kan jag gott förstå”, sa Angel lugnande, ”och ni som är ambassadörsfru måste förstås göra likadant, särskilt när ni talar med människor som inte kommer från vårt land. Men vi kommer därifrån båda två, och vi vet båda två att sjukdomen kan komma till vilken familj som helst där och rycka bort någon närstående.” ”Ja, naturligtvis. Fast … inte vilken familj som helst, Angel”, invände mrs Wanyika. ”Inte vår. Och säkert inte din heller, Angel.”

Men ambassadörens hustru hade fel. Om rånarens kula inte hade träffat Joseph i huvudet när han kom hem den kvällen efter att ha hälsat på sin fru som låg döende på sjukhuset i Bugando skulle Angel ha beskrivit hans död på ett helt annat sätt.

Kanske inte än; han hade hållit sig i form och fortsatt att jogga 16

varje kväll och spela fotboll på helgerna, och det var inte omöjligt att han fortfarande hade kunnat vara i livet.

Men Angel förstod att det var bäst att inte säga något om detta till sin gäst. Mrs Wanyika skulle ha svårt att ta till sig den tanken, och kanske skulle hon till och med känna sig manad att riva sönder tårtbeställningsformuläret.

Angel bestämde sig för att lämna ämnet. ”Pius och jag såg faktiskt till att bara få två barn så att vi skulle ha råd att ge dem en god utbildning. På den tiden var familjeplanering en mycket modern företeelse. Vi var före vår tid. Så här dags skulle vi ha börjat leva ett lugnare liv. Pius borde ha kunnat slappna av mer nu de sista åren före pensioneringen. Men i stället måste han jobba ännu mer. Våra barn skulle ha förberett sig för att börja ta hand om oss nu, men i stället är det vi som tar hand om deras fem barn. Fem stycken! Grace och Faith är snälla flickor, de är lugna. Men pojkarna?

Ja, oj, oj.”

Angel skakade på huvudet. ”Pojkar, ja! Oj, oj”, instämde mrs Wanyika – som själv hade tre söner, det visste Angel – och skakade på huvudet.

De båda kvinnorna satt tysta en stund medan de begrundade hur besvärligt det var med pojkar.

Sedan sa mrs Wanyika: ”Gud har sannerligen gett dig ett kors att bära, Angel. Men nog har Han väl också gett dig en gåva? Är det inte barnets skratt som är husets tak?” ”Jo!” instämde Angel genast. ”Det är bara det att vi inte kommer att kunna ge de här barnen lika mycket som vi gav de två första. Men vi måste göra allt vi kan för att de ska få det bra. Det var därför vi bestämde att vi skulle flytta från Tanzania och komma hit till Rwanda. Universitetet får biståndspengar och ger Pius väldigt mycket mer i lön som konsult än han tjänade på universitetet i Dar. Det är klart att Rwanda har gått igenom någonting fruktansvärt.

17

Fruktansvärt, mrs Wanyika, hemska, hemska, hemska saker. Det är många här som bär en stor sorg i hjärtat, många ögon som har sett fruktansvärda saker. Fruktansvärda! Men nu är många hjärtan så pass modiga att de vågar hoppas, och många ögon har börjat se framåt i stället för bakåt. Livet går vidare, varje dag. Och för oss väger fördelarna med att komma hit mycket tyngre än nackdelarna.

Och mitt tårtföretag går bra eftersom det nästan inte finns några affärer där man kan köpa tårtor. Ett tårtföretag går inte bra på ett ställe där folk inte har något att fira.” ”Ja, alla pratar om dina tårtor! Man kan gå på vilken tillställning som helst – tårtan kommer från Angel. Eller så gör den inte det, och då börjar någon prata om en annan tillställning där tårtan kom från Angel.”

Angel log och slätade till håret med diskret stolthet. En lyx som hon trots allt unnade sig var att med jämna mellanrum gå till frisören och få håret plattat och klippt i en frisyr som passade hennes ålder. ”Nåja, jag håller mig ung genom att arbeta så mycket med tårtorna. Och jag måste hålla mig ung för barnens skull. Det är faktiskt många här som inte ens vet att jag redan har barnbarn. Alla kallar mig bara för Mama-Grace, som om Grace var min dotter och inte mitt barnbarn.” ”Men du är ju Graces mamma nu, Angel. Vem skulle vara MamaGrace om inte du? Vem är Baba-Grace om inte din make?”

Angel skulle just instämma när dörren öppnades och en kort, knubbig ung kvinna klev in i rummet. Hon rörde sig tyst, med en tjänstekvinnas underdåniga hållning. ”Där är du ju, Titi”, sa Angel på swahili. ”Har du inte flickorna med dig?” ”Nej, tant Angel”, svarade Titi. ”Vi träffade tant Sophie vid porten.

Hon bjöd in oss till sig. Hon gav mig pengar för att jag skulle gå och köpa Fanta hos Leocadie, men hon sa att jag måste gå hit först och berätta för tant Angel att flickorna är hos henne.”

18

”Sawa. Okej”, sa Angel. ”Titi, kom och hälsa på mrs Wanyika, som är gift med vår ambassadör från Tanzania.”

Titi gick fram till mrs Wanyika, neg hastigt och skakade hand med henne med blicken vördnadsfullt bortvänd. ”Shikamoo.” ”Marahaba, Titi”, sa mrs Wanyika, som på sitt värdiga sätt godkände Titis vördnadsfulla hälsning och gick med på att svara på sitt lands första officiella språk. ”Habari? Hur mår du?” ”Nzuri, Bibi. Jag mår bra”, svarade Titi, fortfarande utan att titta på mrs Wanyika. ”Sawa, Titi, gå nu och köp Fanta åt tant Sophie”, sa Angel. ”Hälsa Leocadie från mig. Säg att jag kommer och köper ägg i morgon.” ”Sawa, tant Angel”, sa Titi och gick mot dörren. ”Och lämna dörren öppen, Titi. Vi behöver få in lite luft här.”

Angel kände sig plötsligt så varm. Hon fläktade sig med tårtbeställningsformuläret som mrs Wanyika hade fyllt i. ”Vi tog med oss Titi hemifrån”, förklarade hon och bytte tillbaka till engelska för att göra sin gäst till lags. ”Det var vår son Joseph som anställde henne först, och sedan när … när barnen kom till oss, då följde Titi med. Hon är ingen utbildad person, men hon är duktig på att städa och laga mat, och hon är väldigt bra med barnen.” ”Jag är glad att du har någon som hjälper dig, Angel”, sa mrs Wanyika, ”men får ni verkligen plats här i lägenheten allihop?” ”Vi får plats! Barnen och Titi har det största sovrummet. Det är ett stort rum. En snickerilärare på KIST har gjort tre våningssängar åt dem, och det finns ändå plats för en garderob. Pius och jag klarar oss med det lilla sovrummet. Och barnen är inte alltid inomhus. Det finns en innergård där de kan leka när de inte är i skolan.” ”Och hur är det med skolan här?” frågade mrs Wanyika. ”Det är en bra skola, men ganska dyr när man har fem barn! Eeh, men vad ska vi göra? Barnen kan inte franska, så de måste gå i eng19

elsk skola. Men skolan skickar en minibuss som hämtar alla barnen i kvarteret, så vi behöver inte bekymra oss för hur de ska ta sig dit.

Pojkarna är hemma hos några skolkamrater längre ner på gatan nu, annars hade ni fått träffa dem. Titi gick med flickorna till posten för att skicka några brev till deras kompisar hemma i Dar, men nu har de gått hem till Sophie. Det är synd. Jag önskar att ni fick träffa dem, mrs Wanyika.” ”Jag får träffa dem förr eller senare, Angel”, sa mrs Wanyika. ”Vem är den här Sophie som de hälsar på?” ”Det är vår granne längre upp i huset, en god vän till familjen.

Hon delar lägenhet med en annan kvinna som heter Catherine. De är volontärer båda två.” ”Volontärer?” sa mrs Wanyika och höjde ett frågande, omsorgsfullt målat ögonbryn. ”Ja. Det finns människor som har kommit hit för att hjälpa Rwanda utan att begära en massa dollar.”

Angel log ett aningen generat leende, för hon visste att varken hennes man eller mrs Wanyikas man hörde till den kategorin.

Mrs Wanyika skruvade lite på sig igen där hon satt. ”Och vad gör dessa volontärer?” ”De är lärare båda två. Catherine håller i utbildningar åt jämställdhetsministeriet, och Sophie undervisar i engelska på den där gymnasieskolan där bara flickor får gå. ”Då förstår jag”, sa mrs Wanyika. ”De hjälper alltså kvinnor och flickor. Det är mycket bra.” ”Ja”, instämde Angel. ”De har faktiskt berättat för mig att de är feminister båda två.” ”Feminister?” sa mrs Wanyika, och det andra ögonbrynet sköt upp i höjd med det första, som fortfarande inte riktigt hade hämtat sig efter det där om volontärer. ”Feminister?” upprepade hon.

Angel kunde inte riktigt tolka mrs Wanyikas reaktion.

20

”Är det något fel på feminister, mrs Wanyika?” ”Men Angel, är du inte rädd att de ska omvända dina döttrar?” ”Omvända? Mrs Wanyika, ni talar om feminister som om de var någon sorts … missionärer.” ”Men Angel, vet du inte vad feminister är för några? De tycker inte om män. De … hm …” (Här sänkte mrs Wanyika rösten till en konspiratorisk viskning och lutade sig närmare Angel.) ”De ägnar sig åt sex med andra kvinnor!”

Angel tog av sig glasögonen och började polera glaset med pappersnäsduken. Hon tog ett djupt andetag innan hon sa något. ”Kära nån, mrs Wanyika, jag förstår att ni måste ha fått fel information om detta, och det är verkligen lätt hänt eftersom det är en mycket invecklad fråga. Jag är ganska säker på att en kvinna som ägnar sig åt sex med andra kvinnor inte kallas feminist. Jag är ganska säker på att hon kallas för lesbisk.” ”Jaha”, sa mrs Wanyika och såg lättad och generad ut på samma gång. ”Just det. Ja, jag har hört talas om att det finns sådana som är lesbiska.” ”Det är lätt hänt att ta fel eftersom sådana tankar är så nya för oss i Afrika”, sa Angel, som förstod att hennes gäst var generad och gärna ville släta över missförståndet. ”Absolut”, höll mrs Wanyika med. ”Sådana tankar är för moderna för oss. Amos har alltid varit stationerad i Afrika, utom när vi var i Malaysia. Men sådana tankar är för moderna för Malaysia också.” ”Enda skälet till att jag känner till de här idéerna är att jag tillbringade en del tid i Tyskland med min man när han var där och studerade”, förklarade Angel. ”Europeiska kvinnor har många moderna idéer.” ”Så är det nog. Och är det inte sant att för många idéer skrämmer klokheten på flykt? Det var skönt att höra att det inte är någon fara för dina flickor, Angel! Jag blev lite förvirrad och trodde att dina grannar är lesbiska, men de är alltså bara volontärer.”

21

Angel förstod att mrs Wanyika tyckte att det lät mindre farligt med volontärer (fast det också verkade lite misstänkt) än med feminister. Hon försökte komma på något nytt att prata om, tittade ner på bordet och utbrast: ”Eeh! Vad tänker jag på, mrs Wanyika! Er kopp är tom och kall! Jag ska göra lite mer te!”

Mrs Wanyika började protestera samtidigt som Angel plockade ihop kopparna och faten, men just då ropade någon genom den öppna ytterdörren. ”Hodi! Får vi komma in?” ”Karibuni! Välkomna!” sa Angel, och en ung kvinna klev in i lägenheten tillsammans med en liten flicka.

Kvinnans hela kropp, inklusive huvudet, var insvept i en vacker, färgglad kanga med mönster i orange, mörkgult och turkost. Det var bara händerna och fötterna som syntes. Flickan, som var ljusare i hyn än kvinnan, hade på sig en kortärmad klänning i rött och gult som slutade halvvägs ner på smalbenet. Hon hade en orange sjal virad runt halsen och huvudet.

Angel hade alltid tyckt att både mor och dotter var så smala att en blyertspenna skulle se överviktig ut i jämförelse.

Hon presenterade gästerna för varandra på swahili. ”Mrs Wanyika, det här är mina grannar i lägenheten ovanpå.

Amina och Safiya, det här är mrs Wanyika som är gift med Tanzanias ambassadör.”

Alla gästerna skakade hand och hälsade.

Sedan sa mrs Wanyika: ”Du talar swahili, Amina, men jag tror inte att du kommer från något land som jag känner till. Var kommer du ifrån?”

Amina hade ett vackert leende, bländande vitt mot den mörka hyn. ”Jag är somaliska, Bibi, från Mogadishu.” ”Jaså, Mogadishu!” utropade mrs Wanyika. ”Det var väl där som 22

de där amerikanska helikoptrarna blev nerskjutna? Hur många amerikaner var det som dog, Amina? Arton?” ”Något i den stilen, Bibi. Och tusen somalier blev också dödade.

Men jag brukar inte berätta för så många här att jag kommer därifrån. Det finns de som säger att amerikanerna vägrade komma hit och hjälpa Rwanda på grund av det som de råkade ut för i Mogadishu. En del rwandier skulle kunna ge mig skulden för att amerikanerna inte kom hit, och vissa amerikaner skulle kunna hata mig för att deras soldater dog i mitt land.” ”Allt det där är mycket komplicerat”, sa mrs Wanyika, och hon sa det på ett sådant sätt – utan att verka ha tänkt igenom det eller vilja inbjuda till vidare diskussion – att Angel misstänkte att det var hennes diplomatiska standardsvar i alla samtal om politiska spörsmål.

Amina log. ”Ja, Bibi. Men jag har faktiskt två hemländer. Min man har italienskt medborgarskap eftersom hans far var italienare. Så jag är både somalier och italienare. Jag tycker om att säga till wazungu att jag är italienare. De vet inte hur de ska få ordning på anletsdragen när jag säger det!”

De tre kvinnorna skrattade, och Safiya log blygt åt de vuxnas skratt. ”Jag skulle gissa att din man är här tillsammans med italienarna som bygger vägar. Är det så?” ”Ja, Bibi, det är han som leder arbetet.” ”Och Safiya går i samma skola som våra barn”, sa Angel.

Safiyas leende var lika ljust som hennes mammas. ”Grace och Faith är mina bästa kompisar”, sa hon. ”Eeh, men varför står vi bara här? Jag kan väl få göra te åt oss allihop?” ”Tyvärr, Angel, vi kan inte stanna och dricka te”, sa Amina. ”Vi är på väg till Electrogaz för att köpa ström. Vi kom bara hit för att säga 23