Issuu on Google+

VICTORIA FARELD

ATT VARA UTOM SIG INOM SIG CHARLES TAYLOR, ERKÄNNANDET OCH HEGELS AKTUALITET

logos

.

nr 9 . p a t h o s

glänta produktion


Jag har sagt det, jag upprepar det, vi är inte färdiga med Hegel Catherine Malabou, La plasticité au soir de l’écriture

victoria fa r eld Att vara utom sig inom sig logos  ·  pathos nr 9 ©   gl ä n ta  produk tion  2008 all a  r ät tigheter  förbeh ålles. kopiering  uta n  förl agets  medgiva nde  ä r  förbjuden. gäller  äv en  för  undervisningsbruk. Redaktörer för serien Logos · Pathos  m a ria  joh a nsen,  m ats  rosengren  &  ol a  sigurdson Grafisk form  jens  a ndersson Sättning  rich a rd  lindm a rk Tryck  munk rekl a m  ab,  munk edal  2008 isbn :  978-91-976842-5-5


förkortningar  7 DEL I: ERKÄNNANDE      1. BÖRJAN  9   Erkännandefilosofins återkomst  9, Utgångspunkter  13      2. TAYLOR OCH HANS KRITIKER  22 Författarskapet  22, Erkännandetematiken  26, Kritikens dua­ lismer  30      3. ERKÄNNANDETS MÅNGTYDIGHET  35 Jag och den som är jag: ipse och idem  35, Autenticitet inver­ terad: I  43, Autenticitet inverterad: II  46, Dialog som social ­helhet  48, Det språk som är vårt  50   DEL II: TILLBLIVELSE      4. EXPRESSIVISM  53 Den expressivistiska teorins dubbla funktion  53, Mångfald i helhet: expressivistisk enhetsfilosofi  56, En tvetydig teori om förmedling  59, Mellan ursprung och utfall: den mångtydiga originaliteten  61   5. UTVECKLINGSTÄNKANDETS MODERNA HISTORIA  66 Preformation och epigenes  66, Utvecklingens nivåer hos Herder  70, Den epigenetiska nivån  71, Den preformerade nivån  73, Männi­ skans telos mellan immanens och transcendens  75, Humboldts bildningsgång  78, Hegels baklängesteleologi  83, Expressivistiskt essens­tänkande  87, De två modellernas sammanblandning: kritikens ­ensidighet  90   6. ATT KÄNNA IGEN SIG I HISTORIEN: SKAPANDET AV EN TRADITION  95 Organiskt blir dialogiskt: Herders språkfilosofi aktiverad  95, ­Språkets uppkomst  97, Besonnenheit  99, I begynnelsen fanns ordet: Innere ­Entstehung der Sprache  101, Från tal till dialog  103, Att känna igen sig i historien  104, Epifanisk romantik: en kontinuitets­ historia  106, Olika versioner av detsamma  108, Dialektik blir ­dialog  111, Identitetstänkandets dialektik  112, Erkännandefilo­ sofins dialogicitet  115


DEL III: IDENTITET   7. HEGELSKA VÄNDNINGAR  121 Individen och gemenskapen I: jag är viet och vi är jaget  121, ­I ndividen och gemenskapen II: jag gjorde det och förnekar det inte  126, Lag­brottet eller den etiska handlingen: negationens nödvändighet  126, Antigone som den första individen: binaritetens ­implosion  129, I lagen finns brottet  133, Hegel som spännings­ fält  136, Alienationens Hegel  139, Hegel i nygamla skepnader  143   8. ÅTERVÄNDANDEN: VARIATIONER PÅ ETT TEMA  149 Hegel möter Hegel  150, Återvändande som återförening: erkännan­ det som självrestaurering  155, Taylors identitetsholism  157, Alteritet blir komplementaritet  159, Den andre som inte finns  163, Fast i ett ideal om autonomi  165, Återvändande som tillbakablick: erkännan­ det som självinsikt. Tragiskt mellanspel  169, Återvändande som upp­repning: ­erkännandet som självexpropriering  174, Att vara utom sig inom sig  176, Upp/repning: att vara densamma och ändå aldrig ­den­samma  178, Från erkännande till vidkännande  179   9. HISTORIENS SLUT  182 Oss själva som oss själva som oss själva. Återigen: vad ska erkän­ nas?  182, Att vara igenkännbar/erkännbar: erkännandet som inter­ pellerande kraft  187, Alter och alius: historiens början  188, Början inträffar i ­slutet: hermeneutisk öppenhet och idéhistorisk baklänges­ läsning  190   noter  193   Tack  289   litteratur  292   personregister  318


1.  BÖRJAN

början på detta arbete infann sig först i slutet. Först då kom dess länge outtalade utgångspunkter att träda fram i form av en fråga: Vad händer om man sätter människors beroende, deras sår­ barhet och utsatthet – istället för deras självständighet, socialitet eller förnuftskapacitet – i centrum för en politisk filosofi? Frågan om erkännande handlar ytterst om att få ett namn, en identitet som gör det möjligt att bli tilltalad och igenkänd – om möjligheten till en social existens, ett liv tillsammans med andra. Så enkelt kan också huvudproblematiken i detta arbete samman­ fattas. I centrum står olika föreställningar om människors bero­ ende av andra för att bli sig själva. Dess övergripande fråga hand­ lar om hur detta beroende kan förstås och tematiseras, om hur det kan användas som grund för en politisk filosofi. Erkännandefilosofins återkomst

Med begreppet erkännande – Anerkennung – beskriver den tyske 1800-talsfilosofen Georg Wilhelm Friedrich Hegel hur människan existerar inför sig själv endast genom att existera inför andra.1 Un­ der 1990-talet vann detta begrepp ånyo aktualitet i diskussioner om människans behov av att få sin identitet erkänd. Ordet ”ånyo” är viktigt. Det markerar en återkomst. Till skillnad från den hegel­ ska erkännandefilosofins centrala ställning i mellankrigstidens eu­ ropeiska intellektuella debatt – där den användes för att reflektera kring maktrelationer och kring våldets och konfliktens närvaro i mänskliga relationer – bär dess återkomst under 1900-talets sista decennium på ett löfte om jämlikhet och försoning, om en möjlig 9


förening mellan individuell frihet och samhällelig gemenskap. Men så är situationen också en annan. Erkännandefrågan utspelas inte längre i 1930-talets Europa, i en tid ännu plågad av sviterna efter kriget vars erfarenheter man söker finna ord för.2 När Anerken­ nung tar plats i 1990-talets nordamerikanska debatt är det andra erfarenheter som ska begreppsliggöras. I den världsordning som just börjat ta form i och med Berlinmurens fall och sovjetkommu­ nismens kollaps, laddas Hegels begrepp med nytt innehåll. Samhälleliga och politiska skeenden spelar ofta en väsentlig roll för uppkomsten av inflytelserika omläsningar av filosofiska texter. Att så är fallet blir tydligt i relation till de många aktualiseringar av Hegels filosofi som gjorts allt sedan 1830-talet. Dessa visar även att Hegels texter upplåter sig, igen och igen, för nya tolkningar. Relationen är svårfångad genom sin dubbelhet. Filosofiska texter aktualiseras och laddas med ny betydelse utifrån sociala och po­ litiska händelser, men texterna blir verkningsfulla genom att de rymmer en komplexitet som man på nytt kan söka begrepp för, och som får texterna att tala till oss på nya sätt. År 1992 publiceras två tongivande arbeten som förhåller sig till Hegels dialektiska filosofi, båda förankrade i hans idé om männis­ kans begär efter erkännande: den tyske sociologen och filosofen Axel Honneths bok Kampf um Anerkennung (Kamp om erkän­ nande) och den kanadensiske filosofen Charles Taylors essä ”Er­ kännandets politik” (”The politics of recognition”).3 Trots att de båda verken skiljer sig markant åt – Taylors berör endast i kort­ het Hegels erkännandefilosofi medan vi hos Honneth finner en de­ taljrik rekonstruktion och systematisering av den – delar de några väsentliga drag. Båda använder Hegels tänkande för att reflektera kring problem som är framträdande i det sena 1900-talets sam­ hällspolitiska debatt. Och de låter sina tolkningar av hans erkän­ nandefilosofi kretsa kring erkännandets potential som jämlikhets­ princip och som politiskt instrument för att främja rättvisa och solidaritet.4 Samma år, 1992, publiceras också den amerikanske statsveta­ ren och statstjänstemannen Francis Fukuyamas uppmärksammade bok Historiens slut och den sista människan, som även den ak­ tualiserar tankeelement från Hegels filosofi för att fånga ström­ 10


ningar i samtiden. ”Erkännande”, skriver Fukuyama, ”är det cen­ trala problemet i politiken”.5 Men till skillnad från Honneth och Taylor som använder Hegels erkännandebegrepp för att ingripa i en debatt om den västerländska liberalismens misslyckande med att komma tillrätta med vissa former av förtryck och orättvisa i liberala demokratier, använder Fukuyama samma begrepp för att hävda tesen om liberalismens seger som politisk ideologi efter det kalla krigets slut och kommunismens sönderfall. Medan Fukuya­ ma låter hegelska tankefigurer proklamera den särartsblinda libe­ ralismens överlägsenhet, hämtar Taylor hos Hegel arsenal för att formulera en kritik mot just denna liberalism.6 Inga tycks därför stå längre ifrån varandra i denna debatt än Taylor och Fukuyama. Men trots dessa väsentliga skillnader delar de något fundamen­ talt. De utgår båda från en läsning av Hegel som sätter försoning och enhet i centrum, en läsning i vilken den hegelska kampen om erkännande blir till en normativ princip om jämlikhet.7 ”Kampen om erkännande kan bara finna en tillfredsställande lösning”, slår Taylor fast, ”och det är en regim av ömsesidigt erkännande bland likar.”8 En sådan regim skulle Fukuyama beskriva som den libe­ rala demokrati som enligt honom blir den slutgiltiga konsekven­ sen av människans begär efter erkännande. Liksom Taylor place­ rar han erkännandet i en historisk berättelse om demokratisering: i takt med den liberala demokratins genomslag har Hegels ojäm­ lika relation mellan herre och dräng förvandlats till ett ”universellt och jämlikt erkännande.”9 Historiens utveckling har visat, hävdar Fukuyama, att människans begär efter erkännande är detsamma som en ”strävan mot liberal demokrati”, en historiens målinrik­ tade motor som driver samhällen mot liberalism.10 Även i Taylors historieskrivning är erkännandefrågan en del i det liberala samhällets pågående demokratiseringsprocess, vars politik för jämlikt erkännande nu har utvidgats till att inte enbart omfatta socioekonomiska utan även kulturella, språkliga och könsmässiga aspekter på jämlikhet och rättvisa. Men mot Fukuyamas ideala er­ kännande av alla människors likhet – av det som människor har gemensamt – står här en erkännandeform som i universalismens namn utgår från människors olikhet, från det som är unikt hos var och en. De krav på rättvisa och jämlikhet som tidigare ställdes på 11


grundval av alla människors likhet har, enligt Taylor, nu fördju­ pats till rättvisekrav som utgår från vars och ens särdrag. Genom att framställa dessa två former av erkännandepolitik som stadier i det demokratiska samhällets utvecklingsgång, skriver Taylor in samtidens diskussion om erkännande i ett övergripande historiskt ramverk. I detta framträder erkännandets etablering som politisk kraft som ett uttryck för den liberala demokratins förverkligande genom en immanent kritik av dess egna grundvalar. Men relationen mellan likhet och olikhet, mellan det allmän­ na och det särskilda, vilken Taylor alltså beskriver som olika fa­ ser i en historisk utveckling, utgör även en inneboende och ote­ matiserad spänning i Taylors egen framställning. Denna spänning skulle kunna beskrivas som ett av erkännandefilosofins intressanta och oundvikliga dilemman: Att vara unik har sin förutsättning i att vara likadan, att i vissa avseenden vara detsamma som någon annan. Människans behov av erkännande blottlägger att det sär­ skilda hos henne har sin förutsättning i det som hon har gemen­ samt med andra, i linje med Hegels grundtes att människan be­ höver en annan människa för att framträda för sig själv – eller uttryckt med Hegels terminologi: att hennes identitet har en för­ medlad karaktär. Taylors erkännandefilosofi står i en bestämd relation till Hegels dialektiska identitetstänkande. Hegels berömda parabel om her­ rens och drängens ömsesidiga beroende ger filosofisk stadga åt idén om nödvändigheten att få sin identitet offentligt bekräftad, respekterad och bejakad. För det är, som Taylor uttrycker det, ”ett livsnödvändigt mänskligt behov” att få sin identitet erkänd.11 Tay­ lors användning av erkännandebegreppet anses ofta ha sin grund i det djupgående studium av Hegel som han företog redan på 1970talet, och som gjorde honom till en av de mest namnkunniga uttol­ karna av Hegels filosofi i den engelskspråkiga världen. Med hjälp av det centrala begreppet expressivism förmedlade han en tolkning av Hegel som sätter enhet och samhörighet i centrum. Expressi­ vism kan närmast beskrivas som uppfattningen att allt vad männi­ skan väsentligen uttrycker utgör hennes mänsklighet, hennes vä­ sen. Expressivismen fungerar hos Taylor dock inte enbart som en tolkningsnyckel till Hegels filosofi, utan även till Johann Gottfried 12


Herders och till Wilhelm von Humboldts tänkande. Och som en teori om individens förverkligande – ett förverkligande som har sin grund i människans förmåga att genom sin egen aktivitet ut­ trycka vem hon är – gör den enligt Taylor även nutiden begriplig. De krav som idag formuleras i erkännandets namn handlar om möjligheten att ge uttryck åt vem man själv är. Taylors erkännandefilosofi öppnar för en diskussion om bety­ delsen av människors sociala sårbarhet för politiskt handlande och för hur denna sårbarhet kan begreppsliggöras i termer av ett be­ hov av erkännande. Han närmar sig något väsentligt rörande den utsatthet som präglar våra liv tillsammans med andra. Denna te­ matik bör emellertid enligt min mening ytterligare fördjupas och utvecklas i andra riktningar än Taylors. Jag försöker därför kom­ ma förbi den form av erkännande som Taylor formulerar, genom att föreslå en annan aktualisering av det beroende av andra som Hegels erkännandefilosofi tematiserar. Den aktualisering som jag föreslår vilar på en förståelse av erkännande såsom vidkännande, såsom en självupphävande snarare än självbekräftande rörelse, vil­ ken utgår från och vänder tillbaka till människors radikala utsatt­ het. Utgångspunkter

Mitt huvudsyfte är att utforska den analytiska och kritiska po­ tentialen i Hegels dialektiska erkännandefilosofi, dels genom att kritiskt granska Taylors erkännandefilosofi och dels genom att fö­ reslå en – i förhållande till Taylors – mer analytiskt relevant och verkningsfull aktualisering av Hegels dialektiska tänkande för da­ gens diskussioner om erkännande av identiteter. Jag kommer att analysera hur Taylor använder sig av idéelement från tysk idealistisk filosofi, närmare bestämt från Herder, Hum­ boldt och Hegel. Genom en läsart som tydliggör begreppsstruktu­ rerna i Taylors erkännandefilosofi lyfter jag fram och granskar de historiska föreställningar som är verksamma i denna filosofi. Min läsning utgår från antagandet att hans erkännandefilosofi inte kan förstås och heller inte till fullo kritiseras utan hänsyn tagen till de historiska idéelement som bär upp den. Genom att analysera det för Taylor centrala begreppet expressivism i relation till det sena 13


1700-talets tongivande utvecklingsteorier, visar jag på komplexi­ teten i det historiska essens- och utvecklingstänkande som ligger till grund för hans erkännandefilosofi, samtidigt som jag kritise­ rar och problematiserar vissa alltför förenklande tolkningar som gjorts av hans essenstänkande. Mitt mål är dock inte att försvara Taylors erkännandefilosofi. Tvärtom vill jag möjliggöra ett mer ge­ nomgripande ifrågasättande av den. Genom att ställa skilda sätt att förstå och aktualisera Hegels dia­ lektiska filosofi mot varandra vill jag på så sätt tydliggöra motstri­ diga uppfattningar om vad det innebär att få sin identitet erkänd. Denna ansats resulterar i en fördjupad kritik av Taylors läsning av Hegels filosofi och av det erkännandebegrepp som Taylor formule­ rar på grundval av denna, samt i ett förslag till en annan m��jlig ak­ tualisering av Hegels dialektik, ett förslag som enligt min mening har större angelägenhet i dagens diskussioner om er­kännande. Min ansats föranleder vissa teoretiska och metodologiska över­ väganden. Innan jag närmare beskriver dessa är en kort exkurs om idéhistorisk läsning på sin plats.12 Bokhistorikern Roger Chartiers pregnanta formulering: ”En bok förändras genom att den icke för­ ändras när världen förändras”, eller som han tillägger, ”när sättet att läsa den förändras”, fångar det idéhistoriska arbetssättets ut­ gångspunkt.13 Ett idéhistoriskt arbete vilar på antagandet att det som studeras, den materiella texten, är fixerad, medan läsningen av den inte är det. En text är ett historiskt dokument, en skärva från en förfluten tid. I de sprickor som tiden har skapat mellan lä­ sare och text kan den idéhistoriska tolkningen skjutas in och finna fäste. Men sprickor i en text uppstår inte enbart av tidens gång, utan också av språkets öppenhet. Varje läsning kan därför liknas vid en sprickbildning. Sprickorna vittnar om att en text på en och samma gång är fjättrad vid sin historiska tillkomst och lösgjord från denna tillkomst. I mitt arbete återfinns båda dessa rörelser i form av skilda läsar­ ter. Nutiden används som ingång till historien: från Taylors sena 1900-tal finner jag vägar till det sena 1700-talets tongivande ut­ vecklingsföreställningar och diskussioner om livets och språkets uppkomst. Genom en kontextualiserande läsart försöker jag ut­ vinna en nyanserad förståelse av de för mitt syfte väsentliga idé­ 14


historiska texterna, genom att ta vara på spänningar och kom­ plexiteter i dem. Jag kommer att röra mig i tre tidsskikt och följa den kedja av begrepp som jag anser utgöra den filosofiska grun­ den för Taylors erkännandefilosofi: det 1990-tal under vilket er­ kännandefilosofin formuleras genom begrepp som autenticitet och dialog; det 1970-tal då fundamentet för hans filosofiska position läggs genom den expressivism som han placerar i centrum för sina historiefilosofiska arbeten; samt det sena 1700-tal som är Herders, Humboldts och Hegels tid. Genom att först ställa Taylors texter om erkännande mot hans övriga texter vill jag mejsla fram erkän­ nandefilosofins såväl uttalade som outtalade idémässiga referens­ system. Utifrån detta referenssystem upprättar jag därefter ytterli­ gare kontexter, genom att relatera hans erkännandefilosofi till de europeiska historiefilosofiska traditioner som den aktualiserar och omformulerar. Men historien utgör i detta arbete även ett reflektionsdjup för en nutida diskussion. Genom en aktualiserande läsart som visar på Hegels analytiska potential tolkar jag inte Hegel i ljuset av hans egen samtid, utan betjänar mig av hans idéer för att säga något om min egen tid. Denna läsart utmärks inte av en historiekontextua­ liserande ambition. Kontexten utgörs här av en reflexion över hur delar av Hegels filosofi kan aktualiseras och över olika sätt att ut­ nyttja potentialen i hans texter i en dagsaktuell diskussion. Genom denna läsart fördjupar jag den teoretiska och metodo­ logiska frågan om hur man tolkar eller, mer precist, använder filo­ sofiska texter för att upprätta en egen filosofisk position. Taylors arbeten utmärks av en dubbelhet i ansatsen, mellan å ena sidan en filosofs självständiga anammande och självbetjänande bruk av sina föregångares idéer för att låta dem bli beståndsdelar i det egna tänkandet, och å den andra filosofihistorikerns hermeneutiska om­ sorg om att genom sitt tolkningsarbete göra dessa idéer rättvisa. Detta ger upphov till en glidning mellan förflutet och nutid som utmärker Taylors historieskrivning. Skildringen av det förflutna utgör samtidigt ett upprättande av en tradition med blicken vänd mot nutiden. De historiska tänkare som Taylor gör till objekt för sina idéhistoriska studier är på samma gång även teoretiska ut­ gångspunkter för hans egna resonemang. 15


Den kritiska frågan om hur Taylor använder tänkare för att konstituera sitt eget tänkande måste även riktas till mig själv som författare, då mitt eget arbete utmärks av samma dubbelhet. Delar av det vägleds av en hermeneutisk ansvarstanke gentemot de tex­ ter jag studerar. Men delar av det överskrider den uttolkande och historiserande ansatsen, eftersom jag även låter historiska texter bli beståndsdelar i en nutidsdiskussion. Min ansats att värna om de historiska texterna och läsa dem, som man brukar säga, på de­ ras egna villkor, har i mitt arbete inneburit en läsart som värnar om deras spännvidd och mångtydighet – om de egenskaper som gör att texterna upplåter sig för nya aktualiseringar. Jag använder ordet aktualisering för att markera att mitt stu­ dium inte enbart eller huvudsakligen handlar om uttolkning eller reception. Mitt intresse rör sig inte i första hand kring frågan om huruvida en viss tolkning gör den historiska texten rättvisa eller inte, om Taylors förståelse av de tänkare som han ser som sina fö­ regångare är rimlig på en hermeneutisk nivå. Det rör sig snarare kring hur element i deras texter aktualiseras som byggmaterial i nya texter, utifrån vissa syften. Att jag låter Taylor umgås med Humboldt, Herder och Hegel snarare än med för Taylor samtida tänkare är därför inte en strävan att spåra influenser, fastställa be­ roendeförhållanden eller upprätta korrespondenser mellan filoso­ fer. Det utgör ett försök att granska det bestämda sätt på vilket Taylor konstruerar historien, hur han använder och aktualiserar tänkare för att upprätta kontexter till sina egna texter. Formule­ rat i frågor: Hur aktualiserar Taylor sitt materials potentialitet? Vilken komplexitet tas till vara och vilken försvinner? Vad finns det för potential i den hegelska texten? Hur kan man använda den idag? Men den analytiska åtskillnaden mellan kontextualisering och aktualisering är också avsedd som en självreflexiv ansats riktad mot det tolkningsbegrepp som vägleder min egen studie. Jag säger mig värna texternas tolkningsmässiga spännvidd, men riskerar att själv drabbas av den invändning om idéhistorisk ensidighet som jag riktar mot Taylor. Detta är förvisso kritikens parasitära villkor – genom att lyfta fram de aspekter som enligt min mening hamnar i skymundan i Taylors sätt att använda idéhistorien både förutsät­ 16


ter och i viss mening reproducerar jag den ensidighet jag kritiserar. Men invändningen är drabbande även i ett annat avseende. Den berör, som jag ser det, själva möjligheten att tolka texter och skri­ va sammanhängande historia. Ett antagande som ligger till grund för mitt arbete är att varje kontextualisering även utgör en aktua­ lisering, ett bestämt sätt att skapa historia. Det gäller min egen ansats i lika hög grad som Taylors. Därför är den självreflexiva avsikten med talet om aktualisering inte att undvika att upprätta traditioner som ger stadga åt min egen historieskrivning. Snarare handlar det om att aktivt förhålla mig till de villkor som styr detta upprättande, till mitt eget sätt att skapa idéhistoria, förstått som en oupplöslig del av den kritik jag formulerar mot Taylors sätt att göra detsamma. något ytterligare bör sägas om mina utgångspunkter. Min läsning av Taylor och Hegel begränsar sig till den problematik som här står i fokus.14 Jag har inte försökt att systematisera eller ge en överblick över deras respektive tänkande. För det ändamålet finns ett flertal arbeten att tillgå.15 Det mest gedigna arbetet som tar ett samlande grepp om Taylors författarskap är den tyske sociologen Hartmut Rosas Identität und kulturelle Praxis: Politische Philo­ sophie nach Charles Taylor, från 1998.16 Därutöver finns flera hermeneutiskt orienterade arbeten på engelska och franska vilka fungerar som övergripande introduktioner till Taylors författar­ skap, genom att de systematiskt behandlar de olika områden över vilka hans filosofi spänner.17 Mer kritiskt kommenterande forsk­ ning om specifika aspekter av Taylors tänkande finns i antologi­ form, i vilka forskare från skilda områden kritiskt reflekterar över olika delar av hans författarskap.18 Trots den mycket stora mängd kommentarer och kritik som Tay­ lors erkännandefilosofi har genererat i artikelform finns ännu ing­ en monografi som i huvudsak behandlar denna. Det närmaste man kan komma är den politiske filosofen Patchen Markells Bound by recognition som ger en kritisk behandling av Taylors erkännande­ filosofi som en del i en övergripande diskussion om identitet och erkännande. Detta arbete har många beröringspunkter med mitt eget, då Markell relaterar Taylors erkännandefilosofi både till Her­ 17


ders och Hegels tänkande, och föreslår ett sätt att förstå erkän­ nande influerat av tragedins handlingsbegrepp.19 Hans arbete har många förtjänster och jag använder mig av delar av hans analyser, i synnerhet i min diskussion om erkännande som självinsikt. Men Markells perspektiv skiljer sig på avgörande punkter från mitt eget eftersom han inte intresserar sig för hur Taylor aktualiserar Her­ ders och Hegels tänkande eller vilka historiska föreställningar som genomsyrar Taylors erkännandefilosofi.20 I filosofen Alexander García Düttmanns poststrukturalistiskt orienterade diskussion om erkännandefrågan i Between cultures: tensions in the struggle for recognition ägnas ett kapitel åt en kri­ tik av Taylors och Honneths erkännandeteorier.21 Delar av Dütt­ manns mer övergripande reflexioner över frågan om erkännande och identitet har influerat min analys av erkännande som självex­ propriering, vilken jag utvecklar i bokens sista del. Flertalet av de artiklar som behandlar Taylors erkännandefilo­ sofi kommer jag ta upp i de avsnitt som behandlar huvuddragen i den kritik som riktats mot denna. Väsentliga delar av Taylorforsk­ ningen faller utanför ramarna för detta arbete. Det rör i synnerhet den forskning som placerar Taylors filosofi i relation till biogra­ fiska omständigheter samt till den politiska strömning som under 1980-talet kom att kallas kommunitarism. Jag låter inte Taylors biografi spela någon roll som tolkningsnyckel till hans texter. Ef­ tersom jag sätter hans texter i relation till varandra och till andra texter, snarare än till biografiska, sociala och politiska omständig­ heter och skeenden, utmärks mitt arbete av en avsaknad av kon­ textualisering i ovanstående mening. Denna kontextualisering har gjorts i flera monografier om Taylor.22 En biografisk omständighet som är av direkt betydelse för Tay­ lors erkännandefilosofi är den politiska situationen i Quebec, vil­ ken är en ständig referenspunkt och en teoretisk hävstång i hans reflexioner kring erkännandets betydelse.23 En drivkraft bakom Taylors politiska engagemang har varit att förhindra en upplös­ ning av den kanadensiska federationen genom att decentralisera den och tilldela Quebec särskilda lagar och kollektiva rättigheter, för att på så sätt bibehålla franska som huvudspråk i Quebec.24 Källan till konflikten mellan fransk- och engelsktalande kanaden­ 18


sare ser han i en avsaknad av ömsesidigt erkännande.25 Konflikten, liksom erkännandeproblematiken generellt, handlar för Taylor om två former av liberalism som står i motsättning till varandra. Den ena förespråkar konsekvent ett företräde för individuella rättig­ heter och för statlig neutralitet i uppfattningar om vad som utgör ett gott liv, och den andra ser förutsättningen för individens auto­ nomi och rättigheter i ett värnande om gemensamma samhälleliga mål eller uttalade definitioner om vad som utgör ett gott liv.26 Des­ sa skilda uppfattningar brukar i den politisk-filosofiska litteratu­ ren benämnas debatten mellan liberalism och kommunitarism och denna utgör ett omfattande forskningsområde.27 Jag behandlar dock de teman som i Taylors tänkande kretsar kring individens au­ tonomi och sociala bundenhet i relation till hans erkännandefilo­ sofi och inte utifrån en debatt om liberalism och kommunitarism. Eftersom den fråga som står i fokus i mitt arbete är hur Tay­ lor arbetar filosofiskt med en socialfilosofisk problematik, har jag lämnat ytterligare en viktig aspekt av erkännandefilosofin därhän. Det gäller frågor som berör den praktiska samhälleliga och insti­ tutionella implementeringen av en erkännandets politik, det vill säga hur offentliga institutioner bör erkänna människors identite­ ter, i huvudsak med avseende på relationen mellan individuella och kollektiva rättigheter, mellan statens roll i säkrandet av en hotad minoritetsgrupps överlevnad eller dess kollektiva mål och skyd­ dandet av medborgarnas individuella autonomi, samt med avseen­ de på frågor rörande kanon och mångkulturell utbildning. Dessa aspekter av hans erkännandefilosofi har givit upphov till en omfat­ tande diskussion, vilken överskrider den problematik som behand­ las i detta arbete.28 Vad gäller Hegels erkännandefilosofi finns oöverskådligt mycket skrivet. En systematisk genomgång av relevant litteratur på om­ rådet skulle utgöra en bok i sig. Några tongivande arbeten som tar ett samlat grepp om Hegels filosofi är Vittorio Hösles två vo­ lymer Hegels System: der Idealismus der Subjektivität und das Problem der Intersubjektivität från 1987, Terry Pinkards Hegel: a biography, från 2000 samt Robert Pippins Hegel’s idealism: the satisfactions of self-consciousness, publicerad 1989.29 Vad gäller arbeten som specifikt behandlar Fenomenologin är Henry Har­ 19


ris tvåbandsverk Hegel’s ladder en av de mest omfattande.30 Där­ till föreligger en rad vederhäftiga antologier som behandlar olika aspekter av Hegels verk, däribland Hegel’s Phenomenology of spi­ rit: a reappraisal och Hegel’s Phenomenology of spirit: new critical essays.31 Den litteratur som jag förhåller mig till kommer att dis­ kuteras i den löpande texten. Dels rör det sig om systematiska och rekonstruerande utläggningar om Hegels erkännandebegrepp, till vilka den redan nämnda Axel Honneths Kampf um Anerkennung och Robert Williams Hegel’s ethics of recognition, kan räknas.32 Dels gäller det verk som behandlar Hegels dialektik, exempelvis Jean-Luc Nancys Hegel: l’inquiétude du négatif och Jacques Der­ ridas Glas.33 * Begreppsnätet i denna bok utvecklas efter hand. Min förhoppning är att begreppens innebörder framgår successivt för läsaren i de sammanhang där de sätts i arbete. Jag har därför valt att inte ge några inledande stipulativa definitioner av de begrepp som är cen­ trala i min analys. Boken består av tre delar. Den första, Erkännande, utgörs av en presentation och en analys av Taylors erkännandefilosofi, av dess centrala temata samt av den kritik som riktats mot den. Jag ger särskilt utrymme åt den komplexa och spänningsfyllda relationen mellan att vara särskild och att vara likadan som återfinns i cen­ trum av denna filosofi. Genom de latinska begreppen ipse (själv) och idem (samma) analyseras identitetsbegreppets dubbla referens till det som särskiljer och det som förenar. Därpå tar jag upp de för erkännandefilosofin centrala begreppen autenticitet och dialog. I den andra delen, Tillblivelse, ställs det utvecklingstänkande som aktualiseras i denna filosofi i centrum. Först behandlas Tay­ lors expressivistiska föreställningar om självförverkligande och sammansattheten i det essenstänkande som hans erkännandeteori implicerar. I min läsning framträder hans expressivism som en tve­ tydig teori om förmedling som får återverkningar på hur erkän­ nandeprocessens förmedlande moment ska förstås. Därefter följer en historisk tillbakablick från Leibniz till Hegel där två skilda his­ 20


toriska föreställningar om utveckling – preformation och epigenes – ställs mot varandra, i ljuset av vilka särdragen i Taylors essens­ tänkande ytterligare klargörs. Därpå diskuterar jag Taylors aktua­ lisering av Herders och Hegels tänkande i skapandet av en expres­ sivistisk idétradition, samt hur denna fungerar som plattform för hans egen filosofiska position. I bokens tredje och mest omfattande del, Identitet, står identi­ tetstänkande i fokus. Här fördjupar jag diskussionen om Taylors aktualisering av Hegels filosofi, genom att ställa den mot andra möjliga aktualiseringar av hans tänkande. Med hjälp av återvän­ dandet som en dialektisk figur diskuterar jag den förmedlingstan­ ke som är central i Hegels filosofi. Det är också med hjälp av denna figur som jag ställer Taylors erkännandefilosofi mot andra sätt att använda Hegels tänkande och argumenterar för en förståelse av det hegelska återvändandet som en självexproprierande snarare än en självrestaurerande rörelse. Denna rörelse innebär att man för­ blir utom sig snarare än att man via andra återkommer till sig själv som hel. Därigenom möjliggörs vad jag kallar en vidkännandets filosofi. Med denna filosofi försöker jag skapa en konstellation av begrepp för att fånga spännvidden i den mänskliga erfarenheten av utsatthet – av att vara satt utanför i betydelsen att vara främ­ mande inför sig själv och sårbar inför andra. Boken avslutas med en reflexion över mitt arbetes begränsningar och historieskrivning­ ens villkor.


Glänta logos9 omslag

08-04-28

13.43

Sida 1

VICTORIA FARELD

ATT VARA UTOM SIG INOM SIG

1992 utkom tre böcker som präglat de senaste 16 årens debatter om rättvisa och jämlikhet. De skrevs av Axel Honneth, Francis Fukuyama och Charles Taylor. Alla tre utgick från Hegels tes om att människan existerar inför sig själv endast genom att existera inför andra och ur denna tes utvecklade de vitt skilda filosofiska positioner. För Hegel är en lika användbar som obändig bundsförvant. Samtidigt som han låter oss tänka människans behov av att bli erkänd som den enskilda varelse hon är, visar han att det unika hos människan har sin förutsättning i att vara likadan, att i vissa avseenden vara detsamma som någon annan. Detta dilemma präglar varje filosofi om erkännande. I Att vara utom sig inom sig frågar sig Victoria Fareld om man kan bygga en politisk filosofi på människors beroenden och sårbarhet istället för på deras självständighet, socialitet eller förnuftskapacitet. I sin analys och omformulering av den politisk-filosofiska frågan om erkännande lyfter hon fram Hegels aktualitet och argumenterar, via en kritisk diskussion av främst Charles Taylors bruk av dennes tänkande, för en filosofi som utgår från människors utsatthet – en vidkännandets filosofi.

l o g o s . nr 9 . p a t h o s glänta produktion

Victoria Fareld är idéhistoriker, verksam i Göteborg och Berlin. Att vara utom sig inom sig är en omarbetad version av hennes avhandling, som belönades med Per Nyströms pris av Kungliga Vetenskapsoch Vitterhetsakademien i Göteborg samt Sten Lindroths pris för framstående lärdomshistoriskt arbete.

VICTORIA FARELD

ATT VARA UTOM SIG INOM SIG CHARLES TAYLOR, ERKÄNNANDET OCH HEGELS AKTUALITET

Sedan hösten 2000 har Logos/Pathosseminariet fungerat som ett forum för samtida problemställningar, teoribildningar och tanketraditioner i skärningspunkten mellan filosofi och teologi. Skriftserien logos . pathos redigeras av Maria Johansen, Mats Rosengren och Ola Sigurdson. nr 1. Mats Rosengren och Ola Sigurdson [red]: Penelopes väv – För en filosofisk och teologisk pathologi nr 2. Aleksander Motturi: Filosofi vid mörkrets hjärta –Wittgenstein, Frazer och vildarna nr 3. Jayne Svenungsson: Guds återkomst – En studie av gudsbegreppet inom postmodern filosofi nr 4. Maria Johansen: Offentlig skrift om det hemliga – Raison d’état, SOU och varulven nr 5. Marcia Sá Cavalcante Schuback: Lovtal till intet – Essäer om filosofisk hermeneutik nr 6. Ola Sigurdson: Himmelska kroppar – Inkarnation, blick, kroppslighet nr 7. Mattias Martinson: Postkristen teologi – Experiment och tydningsförsök nr 8. Jesper Svenbro: Försokratikern Sapfo och andra studier i antikt tänkande

logos

.

nr 9 . p a t h o s

glänta produktion isbn: 978-91976842-5-5

9

nr 9. Victoria Fareld: Att vara utom sig inom sig – Charles Taylor, erkännandet och Hegels aktualitet

789197 684255

logos

.

nr 9 . p a t h o s

glänta produktion


9789197684255