9789175579665

© Peter Erik Du Rietz 2015 Utgiven av Hoi Förlag www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Cecilia Pettersson, Pica Pica Design Formgivning inlaga: Fredrik Malmquist Tryckt hos Scandbook, Falun 2015 ISBN: 978-91-7557-966-5

Tillägnas häxsabbaten Markegård Öhrn

Att döda någon handlar om inställning och vilja, ungefär som när man beslutar sig för att sluta röka. Vi kan alla göra vad som helst förutsatt att vi bestämmer oss för det och har rätt drivkraft, rätt motivation. För egen del uppfattar jag det inte som om jag har något val, det vill jag att du ska veta redan från början. Det handlar om överlevnad. Man behöver inte vara psykopat för att avliva en människa, men ibland önskar jag att jag vore det. Det skulle befria mig från grubblerier.

Mannen i sängen heter Johan Eklund, en bredaxlad och halvfet man som ligger där och snarkar med öppen mun. Jag har haft ögonen på honom en tid, på det sätt jag har för vana när jag vill göra saker och ting ordentligt. Han har fru och två söner, båda i yngre tonåren, och på dagarna jobbar han som bilförsäljare i Mölndal. Varannan helg extraknäcker han som dörrvakt på Avenyn där han även säljer droger till klubbfolket. Han använder gärna våld mot störiga gäster, precis som han slår sin fru och sina söner.

Jag står i hans sovrum på Norra Liden i Göteborg. Det ringformade hyreskomplexet ligger på höjden Otterhällan innanför vallgraven, vilket innebär att man åtminstone från vissa lägenheter har utsikt ned mot Skeppsbron och Göta älv i väster. Långt nedanför fönstret ser jag den lilla park som innesluts av höghusen. Inga människor rör sig där nu, bara frostnupet gräs och svarta träd vars kala grenar kan anas bland skuggorna. Det känns unket i lägenheten. Jag frestas att öppna sovrumsfönstret men bestämmer mig för att låta bli. Jag är inte här för att få frisk luft.

Jag har två olika tillvägagångssätt när jag berövar någon livet.

Antingen gör jag det på plats och lämnar både offer och skådeplats 7

efter mig, eller så tar jag den utvalde med mig och ser till att vederbörande aldrig hittas. Det senare är av flera skäl det bästa, men det är inte alltid det låter sig göras. I det här fallet är det lätt, trots att det är mitt i stan och ganska väl upplyst utanför. Frun är hemma hos sina föräldrar tillsammans med sönerna och som vanligt är det ytterst få människor ute på gatan. Uppe på Norra Liden bor och sover man, det finns ingen anledning i övrigt att röra sig där.

När jag var yngre begick jag många beklagliga misstag eftersom jag lät känslorna ta överhanden. Jag kunde inte låta bli att hetsa upp mig och kunde inte styra impulserna och begäret som likt en het och hungrig eld rusade genom kroppen. Nu för tiden ser jag det mest som ett jobb, något som måste göras och helst så snabbt och effektivt som möjligt. Den intensiva njutning jag kände vid en attack är för länge sedan förbi och ibland saknar jag känslan. Inte för att det spelar någon roll egentligen. Jag gör det som måste göras, vare sig jag får utlösning eller ej.

Efter att ha tittat ned mot älven där månen speglar sig i det stilla, svartblanka vattnet går jag fram till den sovande hustrumisshandlaren, lyfter upp honom under nacken med min vänstra hand och trycker sedan hårt mot hans panna med min högra. Det smäller till rejält när kotorna knäcks och nacken går av, och så fort jag hör det bekanta ljudet hejdar jag mig. Jag är rädd för att av misstag använda så mycket våld att halsen slits upp men kan snabbt konstatera att nackningen har gått precis så bra som jag har föresatt mig att den skulle.

Långsamt sänker jag mig mot hans ansikte och slickar honom varsamt över läpparna. Hans döda ögon stirrar bakåt mot sänggaveln och munnen är vidöppen, varm och välkomnande. När jag långsamt trycker handen mot hans bröstkorg känner jag den söta doften av hans sista andetag pressas mot min tunga. Med en suck kniper jag ihop ögonen, vrider huvudet åt sidan och reser mig från sängen.

Det tar mig några minuter att hitta hans pass. Det ligger i en trälåda bland skorna i en av garderoberna. Plånboken ligger på nattygsbordet bredvid liket. Hans kortkod har jag sedan tidigare. Folk är förvånansvärt slarviga med att dölja siffertangenterna när man står 8

och sneglar bakom dem. Ett besök till Handelsbankens bankomat på Östra Hamngatan kommer att ge mig tretusen kronor och polisen ett meningslöst spår att sysselsätta sig med.

Jag klär Eklunds lik med hans egna kläder, drar upp honom på fötter och lägger ena armen om midjan på den lealösa kroppen. Med hans högerarm runt min nacke och huvudet vilande mot min vänstra axel går jag sedan lugnt och sansat därifrån med honom. En till synes kraftigt berusad människa som blir hjälpt av en kamrat, vad kan väl vara mer naturligt en sen lördagskväll?

Jag är starkare än du kan föreställa dig och har inga som helst problem att bära med mig mitt offer, hela vägen utför berget till den skarpa sväng där Ingenjörsgatan och Lasarettsgatan möts, och vidare nedför de smala stentrapporna mot Stora Badhusgatan. Endast två klena lampor är placerade i gränden och fungerar närmast som dekoration. Jag har valt platsen med omsorg – inte ens under dagtid är det många som väljer den branta passagen och på natten avskräcker den genom att se ut som det perfekta stället för överfall och våldtäkt.

Risken att någon ska se mig är liten.

Det står lämpligt nog en sopcontainer vid foten av trapporna och jag flyttar lite på den så att jag kan dra med mig den framlidne Johan Eklund in i de skyddande skuggorna mellan containern och berget.

Trots kylan anar jag lukten av korrosion, nyligen slängda sopor och fuktig men ännu inte frusen jord.

Med iskristallerna långsamt dansande omkring mig tar jag på mig skyddshandskarna och öppnar den stora luckan på containerns främre kortsida. Den gnisslar och knakar på sina gångjärn, men jag är inte orolig för att någon ska bry sig om ljudet. Om du satt i tevesoffan eller låg i din sköna säng, skulle du gå upp och kika ut genom fönstret om du hörde någon slänga sopor i gränden bredvid huset?

Med ett våldsamt ryck sliter jag den protesterande metalluckan ur sina fästen. När jag placerar den ovanpå containern och lutar den mot bergväggen fungerar den som ett tak, vilket effektivt gömmer mig för eventuella blickar från trappan och husen ovanför.

Ur ryggsäcken tar jag upp ett stycke byggplast. Jag lägger kroppen på plasten och tar mig lite tid att njuta av anblicken. Jag får känslan 9

av att sitta med en vackert inslagen och ännu oöppnad present. Nyss var han levande och trygg i sin varma säng och jag undrar ett ögonblick vad han drömde precis när han dog. Förmodligen inte om att ligga med bruten nacke bakom en sopcontainer. Verkligheten överträffar alltid dikten, eller hur? Det uppdiktade måste redigeras, men så fungerar det inte med verkligheten. Den är inte alltid begriplig.

Det är det som gör den så spännande.

Jag stryker luggen ur hans panna och ser hur frost redan har hunnit bildas på de matta, döda ögonen. Därefter tar jag fram min japanska kökskniv från Misono och skär upp magen på liket. Det räcker med ett enda djupt snitt för att öppna honom, från bröstkorgen och ned till skrevet, och det känns nästan som om kniven skär upp kroppen helt på egen hand, så vansinnigt vass är eggen. Öppningen har formen av ett öga. Innanmätet är fortfarande varmt och ånga stiger långsamt och trevande upp mot natthimlen.

Efter att ha tagit ur levern lägger jag ännu ett snitt mellan två av revbenen på kroppens övre vänstra sida och med händerna öppnar jag bröstkorgen så att jag kan skära ut hjärtat. Jag lägger sedan organen i varsin kantin av militärmodell, sätter omsorgsfullt på locken och lägger ned dem i ryggsäcken. Med en kanyl i kroppspulsådern på ena sidan av likets hals suger jag ut så mycket blod jag kan och tömmer sprutans innehåll i min sportdrycksflaska. Jag hejdar mig ett ögonblick när jag hör ett uppsluppet och överförfriskat gäng ungdomar på Stora Badhusgatan, men när jag konstaterar att de fortsätter söderut i riktning mot Hotel Riverton upprepar jag lugnt proceduren på båda lårens insidor.

Genom att stycka herr Eklund får jag ett mer lätthanterligt format på kroppen. Jag skulle visserligen lika gärna kunna vika ihop liket med bara händerna, men jag tycker om att använda min fina kniv. Jag knyter in kroppsdelarna i byggplasten tillsammans med ett hobbystäd. Alltihop får plats i hockeybagen jag tagit med mig och sedan är det inte långt till älven. Framme vid kajkanten ser jag en passagerarfärja lägga ut från Danmarksterminalen men i övrigt är inga båtar ute.

Det är ingen som lägger märke till mig när jag sänker ned väskan 10

i vattnet och låter den försvinna under den svartkalla ytan. Man kanske kommer att hitta den så småningom, men under tiden kan älvens vatten få leka med kroppen och bryta ned den tills bara ben och tänder återstår.

Jag sätter ryggsäcken tillrätta över axlarna och ger mig av hemåt för att äta.

Jag älskar min etagevåning. Den ligger högst upp i ett sexvåningshus från 1892 och består av två plan där golvet mellan vardagsrummet och tornrummet ovanför är borttaget, så när man kliver in från hallen kan man se rakt upp i det kupolformade taket i tornet. Jag tycker att det skapar en tempelliknande känsla. Från vardagsrummet löper en trappa med räcken i svart järnsmide upp till andra våningen.

Tornvåningens promenadgång löper runt hela väggen, innanför ett staket i rosenträ. Mellan fönstren reser sig bokhyllor fyllda med mina favoritböcker. Här står jag ofta om nätterna och njuter av byggnaderna runtomkring och människorna på gatorna nedanför, anonym men med full överblick. Känslan av kontroll är smått berusande.

I anslutning till tornrummet ligger min sängkammare, vilken märkligt nog saknar fönster. Sängen är bred och gammaldags med höga trägavlar dekorerade med små spiror i hörnen och med mitt familjevapen snidat ovanför huvudgärden. Sängkläderna är gjorda av asiatiskt siden och indisk bomull. Kuddarna är stoppade med finaste ejderdun. Även här har jag till brädden fyllda bokhyllor, men jag har också skapat utrymme åt vackert inramade tavlor och fotografier samt en generöst tilltagen plasmaskärm.

Vardagsrummet med sin stora, murade öppna spis påminner mig om de brittiska herrklubbar man kan se på bilder från 1800-talet.

Framför eldstaden står en välanvänd, oxblodsfärgad läderfåtölj med ett litet sidobord och en läslampa. Resten av rummet går i samma stil, med en soffgrupp placerad runt ett antikt ekbord i mitten, välfyllda bokhyllor, oljemålningar, kostbara vaser och några antika piedestaler med ormbunkar.

Till höger om vardagsrummet och rakt under sovrummet ligger mitt kök. Diskbänken av rostfritt stål och de svarta metallskåpen är 11

från Alessi och lika opersonliga som de är slitstarka och funktionsdugliga. Mitt i köket står en marmorbänk, vilken vid behov kan belysas från kortände till kortände med hjälp av en avlång köksbelysning från Ambiente. Den lyser inte bara upp köksbänken som en strålkastare på en fotbollsarena utan räcker som belysning till hela köket. Tre fönster vetter mot norr och ett mot väster. Utsikten är fin, men jag håller gardinerna fördragna. Jag vill inte bli sedd.

Det är på denna stadiga bänk som jag lägger upp min ryggsäck, lyfter ur plåtburkarna och lägger upp hjärtat och levern i två stora och djupa ugnsfasta tallrikar. Därefter tar jag fram blodet och häller det över alltsammans. Femton sekunder på full effekt i mikrovågsugnen gör måltiden behagligt kroppstempererad och sittande i min favoritfåtölj i vardagsrummet avnjuter jag det råa köttets inneboende sötma och naturliga tuggmotstånd. Långsamt och utan stress låter jag tungan leka med det ljumma blodet tills jag känner den kryddiga kopparsmaken lösas upp mot gommen och de rogivande drömsyner som bara ätandet skänker mig börjar framträda för min inre blick.

Jag har överhuvudtaget ingen anledning att brådska med något alls nu för tiden, och även om jag inte blir hungrig lika ofta nu som när jag var yngre är mina måltider fortfarande en av höjdpunkterna i min tillvaro.

Mina två katter, en kolsvart hane med vita fötter som heter Sox och en liten spräcklig hona vid namn Osiris, har följt efter mig från köket och stryker sig mot mina ben där jag sitter. Deras försynta små jamanden talar tydligt om för mig att de är hungriga och jag ber dem om ursäkt för att jag har försummat dem. Jag smeker de små liven en stund och ger dem sedan mat i köket innan jag återvänder till min fåtölj.

Jag avslutar måltiden och ställer tallrikarna på sidobordet bredvid mig. Det är svårt att förklara hur jag känner mig när jag precis har ätit, men ordet lycka kommer nog närmast sanningen. Jag kan tänka mig att känslan som genomströmmar mig efter en måltid mycket väl kan påminna om den enorma lättnad och befrielse en narkoman känner när han injicerar. Hela kroppen jublar och energin susar i öronen som om jag har dykt ned i en klar och svalkande vatten12

spegel. Tillfredsställelsen är total. Faktum är att det känns så bra att det dröjer nästan en timme innan jag åter blir medveten om vad som visas på teven borta vid soffgruppen. Jag gillar att ha teven påslagen även om jag inte tittar eftersom det ger mig en känsla av samhörighet.

Av att inte vara ensam. Vissa program finner jag dessutom väldigt intressanta, särskilt dokumentärer och naturprogram.

Paradoxalt nog är jag som mest sårbar timmarna efter att ha ätit, trots att näringsintaget på många sätt är det centrala i mitt liv och det som verkligen laddar mina batterier. Det skulle vara så lätt att slumra in och sänka garden, tillfreds, däst och belåten, men åratals träning har lärt mig att inte ge efter för de impulserna. Jag ser på klockan och noterar belåten att gryningen ännu är långt bort. Jag tar god tid på mig att tända en ordentlig brasa i öppna spisen varefter jag åter sätter mig i fåtöljen. I knät har jag Michael Baigents bok Dödahavsrullarna och bredvid mig står en kristallkupa med några droppar Château De Beaulon. Jag dricker inte särskilt mycket cognac, men jag tycker om doften.

När solen går upp ska jag inte längre vara kvar i min hemtrevliga bostad, men fram tills dess tänker jag ha det så bekvämt som möjligt.

De platser där jag faktiskt sover är speciella och har anknytning till stadens säregna och turbulenta historia. En gång i tiden var Göteborg norra Europas starkast befästa stad. För att skydda sig mot dansken ingick försvarsanläggningar redan från början i stadsbygget, men i och med att kung Karl XI lät göra en komplett ombyggnadsplan för befästningsverken år 1683 förvandlades staden till vad som bäst kan beskrivas som ett muromkransat kanonbatteri. Under staden och mellan de yttre bastionerna grävde man tunnlar och löpgravar, och i älven byggde man pålverk. Inget lämnades åt slumpen.

I dag är det mesta förstört, men under stadens gator finns fortfarande delar av det gamla tunnelsystemet kvar, främst innanför de rivna kurtinmurarna. Två av ingångarna finns bredvid trottoaren på Sahlgrensgatan nedanför Pedagogen, bara ett stenkast från Grönsakstorget. Där kan du kika in i tunnlarna genom de låsta gallergrindarna. Jag har själv tagit mig in där och man kan krypa under vallgraven ända till Floras Kulle.

13

Det finns ytterligare ett par ställen som jag dessutom med säkerhet vet att jag är ensam om att känna till. Fram tills nu vill säga, men när du läser dessa rader har jag redan flyttat till nya sovlyor och därför har jag inget emot att avslöja dem för dig.

Den ena platsen ligger i anslutning till Kaponjärgatan i Haga.

Jag fann den av en slump när jag var nere i en av regntunnlarna där.

Tro det eller ej, men en del av den gamla kaponjären från 1600-talet finns kvar. Den är över sex meter bred, klädd i sten och med ett välvt tak som är riktigt vackert murat. Den går rakt ned mot Allén men så långt är det inte möjligt att ta sig, även om jag misstänker att det finns ytterligare sektioner som fortfarande är intakta också där.

Ett annat av mina gömslen kommer man till genom en mycket väl dold ingång i den övre sektionen av det som återstår av bastionen Carolus Rex vid Esperantoplatsen. Från schaktets botten sluttar en gång ned mot söder. Den leder till ett av de skyddsvärn som man förr i tiden kallade kasematt och som i det här fallet ligger omkring tre meter under marken. Det fanns ursprungligen tre rum, men två av dem är helt och hållet raserade. Det som återstår är däremot i det närmaste intakt och med de förbättringar jag har gjort under årens lopp har det blivit riktigt trivsamt.

Jag tycker om att tillbringa dagarna i mörka utrymmen som dessa, sovande i mina hemliga kapell djupt under stadens yta, utan rädsla för upptäckt. Jag är inte särskilt oroad över att bli fångad så länge jag är vaken, men när jag sover känner jag mig sårbar och försöker alltid att gömma mig så väl som omständigheterna tillåter.

När jag inte läser eller tittar på teve sitter jag gärna framför datorn. Jag tycker mycket om onlinespel som World of Warcraft och Counter-Strike. Det är mitt sätt att umgås med andra människor, att känna en gemenskap som i mångt och mycket överträffar socialt umgänge i verkliga livet. Förmågan att hålla sig kylig i tillägg till mina överlägsna reflexer har gjort mig till en riktigt duktig spelare.

Jag går också ut på lokal ganska ofta, trots att jag vid dessa tillfällen nästan alltid undviker nära kontakt med folk. Jag njuter av stojet och stimmet, av musiken och doften av levande, svettiga, kåta människo14

kroppar. Det är något maniskt över alltsammans, något stressat och panikartat. Den erotiska lockelsen finns naturligtvis där – jag känner av den själv, kanske starkare än de flesta andra. Ändå tillåter jag mig endast sällan att falla för frestelsen att följa med någon hem, ett resultat av erfarenheter i min ungdom då jag inte alltid kunde kontrollera mina begär och därför gjorde saker mot människor som dessa inte alltid förtjänade.

För det mesta har jag svårt att bli vare sig rasande eller riktigt glad, men det händer ibland. Till skillnad mot psykopater har jag nämligen äkta känslor och jag har förmåga att känna både kärlek och empati, på samma sätt som jag kan uppleva avsky och ilska. Däremot erkänner jag att det inte finns särskilt mycket som egentligen bekommer mig på djupet, åtminstone inte vad gäller mitt eget liv och mina egna handlingar. Jag har inte råd att vara på något annat sätt. Jag är en ensamvarg av ren och skär nödvändighet, både för min egen skull och för andras.

Jag när en önskan att berätta om mig själv, men det är svårt att förklara vem jag egentligen är. Det inser jag nu. För att förklara på bästa sätt är det nog klokast att ta allt från begynnelsen. Det är ju så alla bra berättelser börjar, eller hur?

15