9789100127107

»Jag hade letat en tid efter en lämplig huvudperson för min nya roman när jag av en händelse hittade förebilden 2009. Temat och motivkretsen var i princip redan klara, men det saknades ett ansikte. Jag råkade läsa en artikel om ett antal historiska personer som alla kunde ha passat in i min berättelse, de var alla människor som på sitt sätt hade påverkat historiens gång och som fortfarande har betydelse för hur vi avläser det förflutna.

En av dessa personer skiljde sig märkbart från mängden. Det var en man som hyste en oresonlig beundran för sin tids berömdheter, superstjärnor och idoler – flygare – och han ville själv bli en sådan. Han uppträdde som flygare, berättade historier om farliga situationer som han hade råkat i under sina flygfärder och vilka berömdheter som hade flugit med honom. Han till och med manipulerade foton där han avbildade sig själv i flygaruniform.

Han flög aldrig på riktigt. Han hade inte ens flygcertifikat.

Jag inledde mitt arbete med att titta på gamla flyguppvisningar, pröva en Suomi-kulspruta och fundera på mannens hustru och äktenskapet, som byggde på en lögn.« Sofi Oksanen

sofi oksanen

när duvorna försvann översät tning janina orlov

albert bonniers förl ag

Av Sofi Oksanen har tidigare utgivits på annat förlag: Stalins kossor 2007 Baby Jane 2008 Utrensning 2010

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012710-7 Originalets titel: Kun kyyhkyset katosivat Copyright © Sofi Oksanen 2012 Published by agreement with Salomonsson Agency Tryck: Bookwell, Finland 2013

prolog

Västra Estland Estniska socialistiska sovjetrepubliken Sovjetunionen

Vi besökte Rosalies grav ännu en gång och lade ner en bukett ängsblommor på den månbelysta gräskullen, vi stod tysta en stund med blommorna mellan oss. Jag ville inte att Juudit skulle ge sig av, jag ville inte släppa henne och därför var jag tvungen att säga det man inte borde säga högt i liknande situationer.

– Vi kommer aldrig mer att träffas.

Jag hörde gruset i mina ord som fick hennes ögon att tåras, samma tårar som så ofta hade skakat mig och förvandlat mitt sunda förnuft till en barkbåt lätt att få i gungning. Nu guppade den i vågorna som glittrade till i hennes ögonvrår. Kanske ville jag lindra min egen smärta och uttryckte mig därför klumpigt, kanske bara vara grym, så att hon kunde förbanna mig under resan, mig och min känslokyla, eller kanske saknade jag ett sista bevis på att hon inte ville ge sig av – jag var fort­ farande osäker på hur hennes hjärta rörde sig, trots att vi hade upplevt så mycket tillsammans.

– Du ångrar att du hämtade mig efter allt det där, viskade Juudit.

Jag häpnade över hennes klarsynthet och strök mig förvånad med handen över nacken. Hon hade hunnit klippa mitt hår kvällen innan, hårstrån hade fallit under kragen och de kliade.

– Det gör ingenting, jag förstår, fortsatte hon.

Jag sa inte emot trots att jag hade kunnat. Ändå trodde jag inte att 7

jag skulle ha åstadkommit mer i skogen utan Juudit, ytterligare en att ta hand om. Männen antydde annat. Jag hade i alla fall varit tvungen att föra henne i säkerhet till skogen då jag fick höra att hon hade flytt från Tallinn när ryssarna närmade sig Armis gård. Det var inget pålitligt hus för oss, skogen var bättre. Hon var som en vingbruten fågel i handen, i dåligt skick, nervfebern hade varat i veckor. Inte förrän vår fältskär dog i strid, tillät männen att fru Vaik kom till vår hjälp, min och Juudits. Jag hade än en gång lyckats rädda henne, men så snart hon beträdde den väg som lyste framför oss, skulle jag inte längre kunna skydda henne. Ändå hade männen rätt: kvinnornas och barnens plats var i hemmet. Juudit måste återvända till staden. Snaran omkring oss höll på att dras åt och skyddet som skogen erbjöd krympte. I ögonvrån iakttog jag hennes minspel: hennes blick var vänd mot vägen längs vilken hon skulle ge sig av, munnen var halvöppen, hon drog djupt efter andan och vindilen hon blåste ut försökte rubba mitt beslut.

– Det blir bäst så här. Bäst för oss alla. Du återvänder till det liv du lämnade, sa jag.

– Det är inte längre det samma. Det blir aldrig mer det samma.

8

första delen

»Sedan kom den vakt som hette Mark och ställde dem en i taget intill ­diket och avrättade dem med sin pistol.« 12 000. Tartu 16–20 januari 1962, material från rättegången mot massmördarna Juhan Jüriste, Karl Linnas och Ervin Viks. Estlands statliga förlag 1962.

Norra Estland Estniska socialistiska sovjetrepubliken Sovjetunionen

Bruset blev starkare; jag visste vad som var på väg bakom träden. Jag såg på mina händer, de var stadiga. Om ett ögonblick skulle jag springa emot den annalkande bilkolonnen och inte tänka på Edgar eller hans nerver. Jag såg i ögonvrån hur han nöp i sina chaufförsbyxor med skakiga rörelser, hans ansiktsfärg passade inte i strid. Vi hade alldeles nyss varit på utbildning i Finland och jag hade sett till att Edgar klarade sig, som man ser efter ett barn, i strid var läget ett annat. Vår uppgift var här. Snart. Nu. Jag började springa, granaterna slog mot mina lår, jag tog upp en ur stövelskaftet och mina fingrar såg redan hur den snurrade genom luften. Den finska arméskjortan som jag tagit på mig på ön där vi utbildades kändes fortfarande ny och det gjorde att jag fick mer kraft i benen. Snart skulle alla mina landsmän endast bära den estniska arméns utrustning, ingen annan, vare sig de främmande ockupanternas eller de allierades, utan vår egen. Det var vårt mål, vi skulle ta vårt land tillbaka.

Jag hörde hur de andra följde efter mig, hur marken sviktade av vår kraft och jag sprang ännu fortare i riktning mot bullret från motorerna.

Jag kände fiendens svett i näsan, smaken av raseri och järn tilltog i munnen, i mina stövlar sprang en annan, samma känslolösa krigare som i en strid helt nyligen hade hoppat ner i ett dike och kastat granater mot förintelsebataljonens soldater, spärren, sprinten och kasta, spärren, 11

sprinten och kasta, det var någon annan, spärren, sprinten och kasta, och denna någon rusade nu mot bruset. Alla våra kulsprutor var riktade mot kolonnen. De var fler än vi hade trott, oändligt många fler, ryssar och förintelsebataljonsoldater med estnisk hållning och de hade oändligt många kulsprutor och bilar. Men vi blev inte rädda, fienden blev rädd, inom oss rasade vreden med sådan kraft att motståndarna stannade upp ett litet tag. Busshjulen vispade för ett ögonblick runt på stället, hatet naglade fast dem i stunden då man öppnade eld; tillsammans med de andra attackerade jag en av bussarna och vi dödade dem alla.

Musklerna i mina överarmar darrade av ammunitionen jag hade av­ fyrat, tyngden från granaten jag kastat kändes ännu i handleden, men jag förstod så småningom att striden var över. När mina fötter vant sig vid att stå stilla och hylsorna inte längre regnade mot marken, märkte jag att eldupphöret inte innebar tystnad. Det förde med sig oljud, maskarnas giriga färd upp genom mullen mot liken, dödens hantlangare och deras beskäftiga frasande mot färskt blod, och det luktade, det stank av magsura uppkastningar och avföring. Jag bländades, krutröken höll på att skingras och det var precis som om en klart lysande, gyllene vagn hade visat sig vid molnranden redo att samla ihop de stupade och ta dem med sig, de våra, förintelsebataljonsoldaterna, ryssar och ester, alla i samma vagn. Jag kisade med ögonen. Det susade i öronen. Jag såg hur männen flämtade, torkade sig i pannan och vajade på stället som träd. Jag försökte få syn på den skinande vagnen uppe på himlen, men jag fick inte stå kvar lutad mot Mootorbussens bucklade sida. De flinkaste betedde sig redan som om de var på torget för att göra inköp: det gällde att plocka vapen från de stupade, bara vapen, patronbälten – och fickor. Vi vadade bland likdelar och lemmar i dödsryckningar. Precis när jag hade tagit ammunitionsbältet av en stupad 12

fiende, var det någon i marknivå som tog ett stadigt tag om min vrist.

Greppet var förvånansvärt hårt och drog mig neråt mot en rosslande mun. Mina knän gav vika innan jag hann sikta och jag dråsade ner bredvid den döende lika kraftlös som han, övertygad om att min stund var inne. Men mannens blick var inte riktad mot mig, de ansträngda orden gällde någon annan, någon som var honom kär, jag förstod inte vad mannen sa, han talade ryska, men hans röst var rösten hos en man som talar till sin brud. Det hade jag vetat även om jag inte hade sett fotot i hans smutsiga hand och den vita klänningsfållen på bilden.

Nu var den röd av brudgummens blod, fingret täckte för kvinnans ansikte, jag slet loss mitt ben med en häftig rörelse och livet försvann ur mannens ögon i vilka jag just hade sett mig själv. Jag tvingade mig upp, jag måste vidare.

När vapnen var hopsamlade hördes knattret av bilmotorer på nytt och sergeant Allik gav order om reträtt. Vi gissade att förintelsebataljonen skulle vänta in förstärkning innan de skulle anfalla på nytt eller leta efter lägret, i vilket fall som helst skulle de komma efter oss. Våra kulsprutor befann sig vid skogsranden när jag fick se en bekant gestalt hoppa på ett lik: Mart. Hans fötter hade redan hunnit krossa skallen, hjärnan blandades med mullen och Mart bara slog och slog och slog och slog, som om han hade velat drämma gevärskolven genom kroppen ner i jorden. Jag sprang fram till honom och slog till honom med kraft vilket fick honom att släppa geväret. Mart kämpade emot utan att se någonting, utan att känna igen mig, han vrålade åt okända fiender och fäktade i luften. Trots det lyckades jag vira mitt bälte runt honom och styra iväg honom till omplåstringen, där mannarna skyndade sig att samla ihop saker. Jag viskade att han måste bevakas. Jag knackade mig själv i tinningen, fältskären kastade en blick på den flåsande Mart, hans fradgande mungipor, och nickade.

13

Sergeant Allik manade på männen, ryckte fickpluntan ur handen på en och skrek att esterna inte slåss på fyllan som ryssen. Jag började leta efter Edgar, jag misstänkte att han hade smitit, men min kusin satt och kurade på en sten med handen för munnen och svettig i ansiktet. Jag tog tag i hans axel och när jag släppte greppet började han gnida sin jacka med en smutsig näsduk på det ställe där jag hade tagit i honom med mina blodiga fingrar.

– Jag klarar inte av det här. Bli inte arg.

En plötslig motvilja vällde upp i bröstet på mig, det kom för mig hur mamma brukade gömma kaffe och koka det i hemlighet åt Edgar, inte till någon annan. Jag skakade på huvudet. Det gällde att fokusera, att glömma kaffet, glömma Mart och hur jag hade smält samman med mannen som syntes i hans förvirrade blick, den man som iförd mina stövlar hade rusat ut i strid. Det gällde att glömma fienden som grabbat tag i mitt ben, och i vars blick jag hade känt igen mig själv, och att jag inte hade känt igen mig i sergeant Alliks blick. Inte heller i fältskärens, inte hos någon som jag instinktivt visste skulle klara sig ända till slutet.

Det här var tredje striden efter min återkomst från Finland och jag levde fortfarande, jag hade fiendens blod på mina händer. Varifrån kom de plötsliga tvivlen? Varför kände jag inte igen mig själv hos dem som jag visste skulle få uppleva fredstiden med egna ögon.

– Tänker du söka efter fler av de våra eller stanna kvar med dem här och slåss, frågade Edgar.

Jag vände blicken mot träden. Vi hade ett uppdrag: att försvaga Röda armén som belägrade Estland och förmedla information om våra framryckningar till bundsförvanterna i Finland. Jag mindes så väl hur belåtna vi var när vi hade tagit på oss den nya finska rustningen och på kvällen hade vi stått på led och sjungit saa vabaks Eesti meri, saa vabaks Eesti pind. Efter att vi återvänt till Estland hade min enhet bara 14

hunnit klippa några telefonlinjer, sedan hade radion slutat fungera och vi hade kommit fram till att vi gjorde mer nytta om vi anslöt oss till de andra kämparna. Sergeant Allik hade visat sig vara en modig man, skogsbröderna avancerade med hisnande hastighet.

– Flyktingarna kan behöva skydd, viskade Edgar. Han hade rätt.

Många bra karlar följde gruppen som tog sig fram i skydd av skogen, men det gick långsamt eftersom den enda vägen ur det inringade området gick genom ett kärr. Vi hade slagits som galningar för att ge dem tid, vi hade uppehållit fienden, men innebar vår seger ett tillräckligt försprång. Edgar anade hur tankarna fladdrade hit och dit inom mig.

Han tillade: – Vem vet vad som pågår där hemma. Ingen har hört något från Rosalie.

Innan jag hunnit tänka på saken, nickade jag och var på väg för att meddela att vi skulle ge oss iväg för att skydda flyktingar, trots att Edgar säkert hade sagt så för att komma undan en ny sammandrabbning och på så sätt kunna rädda sitt eget skinn. Kusinen kände till mina svaga punkter. Alla hade vi lämnat fästmör, trolovade och fruar hemma, det var bara jag som anförde min kvinna som skäl för att lämna striderna.

Likväl intalade jag mig själv att mitt val var fullkomligt hedervärt, till och med förnuftigt.

Kaptenen tyckte att vår avfärd var en bra idé. Ändå kände jag mig underligt utanför allting. Kanske berodde det på att jag ännu inte hade återfått hörseln på vänster öra eller på att den döde fiendens sista ord till sin brud fortfarande ekade i mitt huvud. Det kändes som om ingenting av det som hade inträffat överhuvudtaget var sant, och lukten av död försvann inte från mina händer trots att jag tvättade dem länge i en bäck som vi råkade på. Handens linjer – livet, hjärtat och huvudet – avtecknade sig fortfarande mörkbruna, det torkade blodet trängde djupare in i mitt kött och jag fortsatte framåt hand i hand med de döda.

15

Emellanåt mindes jag hur mina ben hade sprungit ut i strid, hur min hand tveklöst hade låtit kulsprutan sjunga, och när ammunitionen var slut hade den gripit pistolen och efter det en sten som legat på marken och slutligen slagit huvudet på soldaten från Röda armén mot stänkskärmen på bussen. Men det var inte jag, det var den andra.

Min kompass hade försvunnit i striden och vi vandrade i främmande skogar. Ändå gick jag framåt som om jag visste vart vi var på väg och jag blev en aning uppiggad när jag på nytt hörde en fågel sjunga. Förr eller senare skulle Edgar upptäcka att jag inte var säker på riktningen men han skulle knappast klaga, det var säkrare för oss att hålla oss undan flyktingarna som jagades av förintelsebataljonen. Det behövde man inte säga högt. Ett par gånger försökte Edgar föreslå att vi skulle vänta in tyskarna i lugn och ro, allt annat var förgäves och i det här skedet lönade det sig inte längre att ta några risker. Jag lyssnade inte utan fortsatte framåt: jag tänkte ta mig till Armis gård för att skydda Rosalie och hennes familj, jag skulle också se efter hur det stod till med Simsons och om striderna fortsatte tänkte jag leta upp en pålitlig skogsbroder och ansluta mig till hans trupp. Edgar följde efter mig som han hade följt mig över Finska viken på väg till utbildningen. Vattnet som sipprade fram i sprickorna på isen fick hans kinder att blekna och han ville vända tillbaka. När skidorna isade igen, hade jag hackat bort klumparna också från Edgars skidor. Sedan hade vi åter skidat efter varandra, jag före och Edgar efter precis som nu. Den här gången ville jag åtminstone ha ett ordentligt avstånd och låta kusinens flåsande dränkas av trädens sus. När jag nyss hade tagit fram tobaksbussen hade mina fingrar darrat, det ville jag inte att Edgar skulle se. Uttrycket i ansiktet på mannen som grabbat tag i min fot återkom ideligen för min inre syn, jag ökade på takten, ryggsäcken tyngde mot stegen, jag ökade i alla fall, jag ville lämna mannens ansikte bakom mig, mannen som jag 16

misstänkte hade dött av mina kulor, mannen vars fästmö aldrig skulle få veta var fästmannen blev av, och att hans sista tanke hade varit: jag älskar dig. Det fanns också andra skäl till att jag så beredvilligt hade gett mig av och lämnat de andra kvar för att förbereda nästa anfall. De tyska bundsförvanterna hade redan tidigare väckt mina misstankar.

De hade sänt våra trupper i ryggen på Röda armén med några granater, en pistol och en radio som inte fungerade, inget annat. Vi hade inte ens fått en ordentlig karta över Estland. Man hade skickat oss i döden, det var säkert. Ändå hade jag lytt order och tigit om misstankarna.

Precis som om vi inte skulle ha lärt oss något av de århundraden som gått, tiderna då baltpatronerna svedde ryggen på oss.

Innan jag for till Finland hade jag för avsikt att gå med i Gröna kaptenens trupper, jag hade till och med funderat på att utföra attentat. Mina planer ändrades när man bad mig delta i undervisningen som finnarna ordnade och äntligen frös havet och gjorde det enkelt att ta sig till Finland. Jag tolkade det som ödets fingervisning; med den uppstudsighet och nonchalans som förekom bland skogsbröderna skulle man aldrig vinna ett krig, inte heller fördriva fienden, få någon tillbaka från Sibirien eller återerövra några hem. Jag ansåg att Gröna kaptenens verksamhet var riskfylld – han hade en anteckningsbok i bröstfickan där han skrev ner uppgifter om alla män som ingick i hans provianteringslag och han skissade noga upp anfallsplaner och tunnlar på papper. Mina misstankar hade bekräftats av Marts dotter.

Hon berättade att förintelsebataljonen hade hittat hennes mammas matböcker, i prydliga kolumner hade hon antecknat vem som brukade äta hos dem och när, Gröna kaptenen hade lovat att allt besvär liksom maten skulle ersättas senare. Bara en rykande ruin återstod nu av Marts hemgård, själv hade han förlorat förståndet och hans dotter vandrade någonstans framför oss tillsammans med de andra flyktingarna. En 17

del av skogsbröderna som fanns nämnda i matböckerna var redan avrättade.

Jag förstod att man ville granska dessa år med gott samvete när Estland en gång åter skulle vara fritt: att det skulle finnas bevis och dokumenterat material som visade att verksamheten var laglig och att man använde sig av god sed. Ett gott uppförande var likväl något som vi inte hade råd med, redan bolsjevikernas aktioner hade visat att vårt land befann sig i händerna på ociviliserade varelser. Jag kritiserade i alla fall inte kaptenen högt, som den belästa man och hjälte i frihetskriget han var, visste han mer om krigföring än jag och hans lärdomar innehöll mycket vishet. Han hade utbildat trupperna, undervisat dem i skytte och att använda morse och sett till att de lärde sig det allra viktigaste i skogen, att löpa, de hade övat tillräckligt varje dag. Det är möjligt att jag hade stannat i hans trupper i Tallinn om det inte varit för hans noggranna anteckningar. Eller utan hans mannars kamera.

Jag hade varit tillsammans med dem under en tid och en morgon skulle det tas gruppbild. En för mig obekant man hade slunkit ur bilden och jag hade följt hans exempel, jag sa att varför ska jag vara med på bild, jag hörde ju ändå inte till gänget. Grabbarna poserade framför skyddsrummet lutade mot varandras axlar, med handgranater i bältet.

Man hade dessutom ställt fram en ryggsäck fylld med kommunisternas pengar som man tagit ur kommunalhusets kassaskåp, samma pengar som Gröna kaptenen dagen innan hade delat ut buntvis till dem som arbetade i kommunalhuset eftersom man ändå skulle beskylla honom för dådet. Ta ordentligt, hade han sagt, de här rublerna är pengar som beslagtagits av Sovjetunionen och nu återbördas de till folket.

Kaptenen var redan en legend, jag var inte ämnad för det, jag ville inte bli hjälte. Var det en svaghet? Var jag överhuvudtaget ett dugg bättre än Edgar?

18

Rosalie skulle ha varit stolt såväl över utbildningen på ön som över gruppbilderna. Jag tänkte emellertid inte upprepa kaptenens misstag och därför hade jag också rivit sönder Rosalies foto med motvilliga fingrar. Hennes blick hade tröstat mig i många desperata stunder, och jag skulle behöva den, om livet skulle rinna ur mina ådror i jorden, jag behövde den redan nu medan vi strövade över stenar och mossa och jag hade lämnat mina stridande bröder bakom mig, jag behövde hennes blick. Edgar som lufsade efter mig hade aldrig burit med sig något minne av sin fru. När han dök upp vid skogshyddan, där jag väntade på att bege mig till Finland, gjorde han klart att man inte fick knysta för någon om hans återkomst till hemtrakten. Fanflyktingens bekymmer var begripliga, han kände väl till mammas svaga nerver. Ändå kunde jag inte föreställa mig att jag skulle ha gjort på samma sätt, låtit bli att ge det minsta livstecken ifrån mig till Rosalie. Jag hörde Edgar flåsa bakom mig och jag kunde inte förstå varför han alltjämt ville låta sin fru leva i tron att han fortfarande var mobiliserad i Röda armén. Jag ville snabbt som ögat till Rosalie, Edgar sa inte ett ord om att träffa sin fru. Jag hann till och med misstänka att han var på väg att lämna sin fru som en smitare, att han hade hittat en ny flamma, kanske i Helsingfors. Edgar hade ofta uträttat sina ärenden på egen hand och ränt på restaurang Klaus Kurki. Mina misstankar motsades emellertid av att kvinnor aldrig grumlade hans blick och han var inte lika begiven på brännvin som vi andra, det vittnade hans friska andedräkt om varje gång han återvände till vårt tillhåll. Kusinen hade också använt samma sportkläder som vi fått gratis, trots att han snörpte på munnen när han mönstrade tyget och modellen. De skulle inte ha lämpat sig för att promenera med damer, som man heller inte kunde locka till skratt för de tjugo mark vi fick om dagen, för att inte tala om att besöka glädjehusen i Helsingfors. Pengarna räckte 19

precis till tobak, strumpor och det allra mest nödvändiga.

Andra hade sneglat på kusinen och tyckt att han var annorlunda och jag hann också bli rädd att man skulle skicka honom från ön som olämplig för sitt uppdrag. Därför hade jag verkligen arbetat med honom efter det att han fått ögonbrynet uppslaget med en gevärskolv och hans skotträdsla hade blivit allvarlig. Jag var samtidigt förbryllad över hur han hade klarat sig i Röda armén och var han hade skaffat sig sin stadiga midja, Röda arméns bespisning bestod knappast bara av ister och vetebröd. På Staffans ö hade den gräddgödda magen försvunnit, i Finland var allt på kort.

Kusinen fick mycket förlåtet tack vare sin fallenhet för skrävel.

När det började komma föreläsare från Finlands generalstab, lät man honom demonstrera sina kunskaper om Röda arméns grad­ beteckningar, sin välslipade flytande ryska och till och med försöka lära de andra att hoppa fallskärm trots att han själv inte hade hoppat en enda gång. Kvällarna tillbringade han i färd med att fixa förfalskade dokument som behövdes för återkomsten till Estland, till mig viskade han att han planerade en idealgrupp, grunden skulle ha kommit till på ön. Jag lät honom babbla på, till skillnad från de andra var jag van vid min barndomsväns skroderande. De i sin tur lyssnade till hans pladder med öronen på helspänn – vi hade tillräckligt med fritid, stunder då de andra hade tid att glo på varje lotta som på den första Eva. Jag tillbringade min tid med att tänka på Rosalie och vårsådden. I juni fick vi besked om skjutsningarna. Jag hade inte hört någonting om pappa efter det att han greps året innan. Då grät mamma att pappa borde ha förstått att sjunga Internationalen, att han borde ha fattat att ta av sig hatten under sången, att han borde ha låtit bli att prata så mycket om potatisföreningens affärer, låtit bli att protestera mot nationaliseringen, men jag visste att pappa aldrig skulle ha klarat av det. Hur som helst 20

hade Simsons blivit av med sin gård, sonen sin skog och fadern hade åkt i fängelse. Man ville göra honom till ett varnande exempel. Samtidigt hade man lugnat befolkningen och sagt att ingen jord skulle konfiskeras, men vem trodde väl på bolsjevikerna.

Edgar brydde sig inte ett dyft om den Simsonska gården, inte ens fastän det var vår gård som bekostat hans utbildning, samma skolor som han pratat så mycket om med andra, om studentlivet i Tartu, och det hade funnits tillräckligt med studenter i vår trupp, till skillnad från landsmän. Man kunde höra om det smalspåriga livet när Edgar och de andra studenterna skrattade åt alla som de ansåg vara enfaldigare än de själva. För dem var oskolad ett skällsord och de bedömde en människa utifrån om denna gått tre klasser i skola eller mer. Emellanåt lät grabbarnas språk som om de hade förläst sig på engelska spionromaner och de luftade stora planer om hur man från Staffans ö skulle skicka iväg spioner som skulle se till att Röda arméns dagar var räknade. Edgar hade förkunnat det evangeliet längst framme i truppen. Jag hade klassat en del av dem som äventyrare, ändå förekom inga ynkryggar vilket ingav lite förtroende och skingrade mina farhågor om vad det skulle bli av gänget. Den grundläggande färdigheten satt som den skulle, vi hade alla utbildat oss till telegrafister, övat morse och fastän Edgar var klumpig passade knackandet hans silkesfingrar, de klarade till och med av hundra tecken i minuten, mina nypor lämpade sig bättre för plogen. Men i fråga om det viktigaste och den engelska orienteringen var vi i alla fall överens.

Jag hade mina egna planer: I stället för Rosalies foto bar jag, ända sedan vi lämnade ön, lösa papper med hål i ena sidan så att man kunde sätta dem i en pärm, eftersom det var alltför våghalsigt att bära med sig hela materialet. Jag hade också köpt ett vaxdukshäfte att ha som dagbok. Min avsikt var att samla bevis på bolsjevikernas förstörelser. De 21

skulle behövas när det blev fred. Då tänkte jag överlämna dokumenten till dem som var skickligare ordsnickare än jag, de som skulle skriva den här frihetskampens historia. Vetskapen om uppdragets betydelse stärkte mitt sinne varje gång jag misstänkte att jag underlät att delta i de stora planerna bara för att jag var rädd, eller när jag valde ett alternativ som innebar att jag slapp strid. Jag hade i alla fall min uppgift och pappa skulle ha varit stolt över mig. Jag tänkte inte skriva sådant som kunde skada någon annan, eller som skulle avslöja för mycket om våra kontaktpersoner. Jag skulle inte använda deras namn och heller inte nämna några platser. Jag tänkte skaffa mig en kamera, men inte för att ta gruppbilder av våra bröder. Spionögon glimmade överallt.

Glansen i dem var full av guld, och av oss, vår mull.

22