kapitel 1
J
ag stirrar ner på mina skor och ser ett tunt lager av aska landa på det slitna lädret. Här stod sängen jag delade med min syster Prim. Därborta stod köksbordet. Det var högen med svartbrända tegelstenar efter den nedrasade skorstenen som visade mig var huset hade stått. Hur skulle jag annars ha kunnat hitta rätt i detta gråa hav? Det finns nästan ingenting kvar av Distrikt 12. Nu är det en månad sedan regimens brandbombning utplånade de fattiga kolgruvearbetar nas hus i Sömmen och butikerna i centrum – till och med Rättens hus. Det enda område som undgick att bli nedbränt var Segrarbyn. Varför vet jag inte. Kanske för att de som måste hit på uppdrag för regimen ska ha ordentliga hus att bo i. En och annan reporter, någon kommitté som ska inspektera kolgruvornas skick, en trupp fredsväktare som letar efter återvändande flyktingar. Men jag är ensam om att återvända hit. Och jag är bara här på en kort visit. Myndigheterna i Distrikt 13 motsatte sig att jag återvände. De såg det som ett dyrbart och meningslöst företag, eftersom minst dussinet osynliga svävare cirklar i luften ovanför mig för att skydda mig. Dessutom finns ingen information att hämta här. Men jag måste få se. Det var så viktigt för mig att jag ställde det som villkor för att medverka i deras planer. Till slut gav Plutarch Heavensbee upp. Han var överste spelledare och den som organiserade rebellerna i huvudstaden. »Låt henne åka.« Han slog ut med händerna. »Det är bättre att slösa bort en dag än en hel månad till. Kanske är en liten tur till Tolvan vad hon behöver för att övertyga henne om att vi står på samma sida.« 9