9789186775179

SOM ZLATAN FAST BÄTTRE

NICLAS CHRISTOFFER

Copyright © 2012 Niclas Christoffer Hoi Förlag www.hoi.se © Omslagsfoto: Max Sjögren 7.1 A Formgivning omslag: Brun Mediaproduktion Bildretuschering: Viktor Kvant/ Brun Mediaproduktion Omslagsmodell: Alexander Wikhardt Nyman Formgivning inlaga: Kapish produktion ISBN: 978-91-86775-17-9 Tryckt 2012 hos Bookwell, Finland

Tack mamma och pappa för att ni är de bästa föräldrarna i världen, och då överdriver jag inte alls!

Tack Andreas för att du finns.

Tack Fredrik för att du på så många sätt var min ”Daniel” i verkligheten.

Tack även Erika Söderström, Rebecka Eklund och Kurt Öberg för all er hjälp med boken!

Prolog Simon ligger på rygg i sin säng och kastar en boll mot taket. ”Att leva är att dö en smula varje dag.” Det har han hört på radion några dagar tidigare. Han förstod inte vad de menade, men orden har fastnat och ibland dyker de upp i tankarna. Han måste fråga någon om vad det betyder. Mamma till exempel, men hon är så trött nu för tiden och verkar mest tänka på bäbisen som ska komma om några veckor. Det får bli pappa eller kanske farmor.

Lika snabbt som han har tänkt tanken försvinner den. Han börjar fundera på det där som Staffan sa när de plockade ihop konerna efter träningsmatchen, att Simon kan bli en riktigt bra fotbollsspelare. Han blir glad ända ned i magen när han tänker på det. Han är åtta nu, men när han blir stor ska han bli som Zlatan, fast ännu bättre.

Mamma ropar från nedervåningen: ”Simon kom och ät nu, maten är klar!”

Simon kastar bollen mot lampan, men missar. Han skrattar till och ropar: ”Jag kommer. Ska bara gå på toaletten först.”

I badrummet spänner han sina muskler framför spegeln. Han stirrar stint in i sin spegelbild och upprepar det han tänkte: ”Jag ska bli som Zlatan, fast bättre.” Sedan ler 7

han stort, slår igen dörren bakom sig och springer ned till köket. ”Där är du ju. Varsågod, sätt dig, så ska jag lägga upp mat till dig.”

När Simon ser att det blir spagetti och köttfärssås ber han sin mamma att ösa upp extra mycket. Det är hans favoriträtt och han är dessutom hungrig efter träningsmatchen. ”Hur gick det?” frågar pappa som precis kommer in i köket. ”Simon gjorde tre mål”, säger mamma och ser riktigt stolt ut.

Simon ler och börjar berätta allt om matchen.

8

1. Åtta år senare ”Kom igen, Simon! Kom igen!” ropar pappa Erik. Han är alldeles svettig av spänning. Bredvid honom på läktaren sitter Simons lillebror Pontus och deras farmor, Agnes.

Simons flickvän, Sara, är också där.

Det är regnigt ute och killarna på fotbollsplanen är nära att få mjölksyra. Cup-matchen ska avgöras med straffar efter förlängning. Simon ska lägga den första straffen.

Den ena strumpan har hasat ned för vaden, svetten pärlar sig i pannan och näsan rinner, men det känner han inte.

Nu gäller det att fokusera. Allt hänger på honom. Simon försöker få ögonkontakt med Sara, men hinner inte. I ögonvrån ser han pappa göra tummen-upp-tecken åt honom. Han backar ett par meter och tittar först till höger, sedan till vänster. Sedan fixerar han målvakten som står beredd med händerna på varsitt knä.

Simon tar några djupa andetag och börjar springa mot bollen. Han siktar mot högra hörnet och tar i allt vad han kan. Målvakten kastar sig ditåt, men han är för långsam.

Bollen sitter precis intill stolpen!

De närmaste lagkamraterna springer fram till Simon och kramar om honom och dunkar honom i ryggen.

Simon kramar tillbaka och kastar sedan en ny blick mot läktaren. Pontus, farmor och Sara står upp och skriker 9

samtidigt som de applåderar så mycket de bara kan. Erik har ett flin ända upp till pannan: ”Det där är min pojke det”, ser det ut som att han säger. Simon känner sig stolt.

Han har inte gjort dem besvikna.

Ur högtalarna ropas det ut 4–3 till hemmalaget. Publiken jublar.

Det syns att Erik, Simon och Pontus kommer från samma familj. Simon är reslig precis som sin pappa och de har samma mörkbruna hår. Pontus är snart åtta år och till utseendet väldigt lik sin storebror, förutom att han är lite kortare och har gluggar i munnen. Frisyren är densamma och hållningen när de går är identisk. Farmor är lång för att vara kvinna. Hon har gråa stänk i sin page och djupblåa ögon. Simons flickvän Sara är lika gammal som han. Hon är en söt tjej med blont hår. Simon gillar henne jättemycket, särskilt hennes stora, bruna rådjursögon.

Regnet har upphört och grabbarna går av fotbollsplanen en efter en. Simon går till bänken, tar en vattenflaska och börjar halsa i sig. Sara kommer springande och kastar sig runt hans hals. Hon får en svettig kram. ”Min pojkvän är världens bästa fotbollsspelare!” ”Jaså, känner jag honom?”

Sara besvarar skämtet med att ge honom en puff på axeln. ”Dumsnut, du förstår exakt vad jag menar.”

De andra har också hunnit fram nu. Farmor ser rörd ut. ”Jag önskar att din mamma hade fått se dig i dag, Simon.”

Så fort hon har sagt orden biter hon sig i tungan, men det är redan försent. Erik rynkar irriterat pannan, men väljer att inte svara.

10

Just då kommer tränaren förbi och den tryckta stämningen försvinner. ”Bra spelat, Simon!”

Simon skruvar lite förläget på sig. Han vill inte att de andra ska se hur glad han blir.

Farmor bryter in: ”Han har det från sin far. När Erik var ung spelade han också fotboll. Om han inte hade skadat sitt knä så hade han säkert blivit proffs.” Farmor vill blidka Erik efter att hon råkat nämna pojkarnas mamma, men det verkar redan vara glömt. När farmor tittar bort himlar Erik med ögonen, men Simon ser att han ser nöjd ut.

Tränaren vänder sig mot Erik, som nu har lagt armen om Simon. ”Du tar min bästa spelare ifrån mig nu när du flyttar till Skåne.” ”Vadå Skåne?” frågar farmor. ”Vad pratar ni om egentligen? Jag har inte hört något om någon flytt.” ”Företaget bestämmer”, mumlar Erik utan att möta hennes blick. ”Jag förklarar senare.”

Tränaren pratar på. ”Hoppas provspelet i Malmö i morgon går bra, Simon. Sköter du dina kort rätt är platsen din. Ja, spelar du så som du spelade i dag har du ingenting att oroa dig för.” ”Vi får väl se.” Simon försöker att inte göra sig märkvärdig, men han vet att han är en bra fotbollsspelare och han är ganska övertygad om att han kommer att spela så pass bra i morgon att han får en plats i laget.

I bilen på vägen hem ser farmor på sin son med en blick som påminner om en hundvalps ledsna ögon. ”Varför har 11

du inte berättat om Skåne? Är det så klokt, tror du?” ”Det blev bestämt för några dagar sedan. Jag visste inte att jag är skyldig att rapportera allt jag gör till dig”, svarar Erik och suckar tungt. ”Du vet ju hur det har blivit på firman. Man får vara glad att man får behålla jobbet.” ”Ja, det är klart. Men barnen då? Är det så bra att rycka upp dem nu? Jag tänker på Elin och allt ...”

Erik avbryter henne. ”Dessutom finns det ett jättebra fotbollsgymnasium till Simon. Och Pontus kommer nog att trivas i Malmö. Ja, det kommer vi nog alla att göra. Det tror jag absolut.” ”Om jag får platsen, ja”, inflikar Simon. ”Annars kommer jag inte alls att trivas.” ”Klart du får platsen. Du hörde ju vad tränaren sa.”

Farmor höjer rösten. ”Men att flytta familjen efter allt som hänt. Förstår du inte, Erik?” ”Vad är det jag ska förstå?” fräser han. ”Att du måste tänka på barnen, låta dem ha kvar sina rötter och sin trygghet, inte rycka upp dem bara sådär och flytta så långt, dessutom.”

Erik tar korta, arga andetag och trummar på ratten.

Då vaknar Pontus till i baksätet och meddelar att han är hungrig.

Erik andas ut och blir snäll på rösten: ”Då åker vi hem och äter något gott. Vad säger ni om spagetti med köttfärssås?” ”Ja!” ropar pojkarna i kör.

Farmor ser fortfarande sammanbiten ut. ”Det går bra om du släpper av mig i hörnet, så går jag sista biten.” ”Nej, mamma. Du ska med och äta middag såklart!”

12

Farmor svarar inte. Hon vill prata om Skåne, om Elin, om Simons fotbollsspelande, men Erik verkar inte vilja prata om någonting alls. Hon förstår inte hur han kan vara tyst om det som hänt.

Erik parkerar Volvon utanför familjens gula radhus i utkanten av staden. Först ut är Pontus, som smäller igen dörren så hårt att de andra hoppar till. Han rusar ut på gräsmattan med sikte på en kvarglömd boll. Framme vid bollen vänder han sig mot Simon och hojtar: ”Kom igen, Zlatan!”

Bollen flyger rakt mot Simon. Han tar ned den på bröstet och passar den tillbaka till Pontus. Mer orkar han inte.

Han är trött och vill duscha.

I duschen tänker Simon på Sara. De hann bara med ett snabbt hejdå på fotbollsplanen. De har visserligen kommit överens om att ringas på kvällen, men det är inte samma sak som att ses. Han undrar hur det ska gå när han flyttar.

Lite senare sitter familjen runt middagsbordet. Erik har ställt fram två stora kastruller och farmor har dukat fint med ljusgråa tallriksunderlägg och servett i glasen. Hon har skurit upp några brödskivor, som nu ligger huller om buller i brödkorgen, och ställt en flaska ketchup exakt mitt på bordet. Hon vet nämligen att pojkarna kommer att slåss om vem som får ta den först. ”Varsågoda!”

Simon och Pontus sträcker sig samtidigt efter ketchupen. Simon hinner först. Pontus tjurar. ”Orättvist! Det är alltid så.” ”Om du vill vinna får du se till att bli lite snabbare, 13

sölkorv!” retas Simon. Han kan inte låta bli att skratta åt Pontus utsträckta tunga.

Erik slevar upp mat och Simon fläskar på med jättemycket ketchup på sin portion. ”Hur kan du äta det där …? Usch!” säger farmor och rynkar på näsan. ”Du vet, farmor”, säger Simon och spänner sina armmuskler, ”ketchup byggde denna fantastiska kropp.” ”Ja, ungdomen, mamma, de kan äta de. Men sedan …”

Erik skrattar och daskar till sin inbillade kulmage. ”Sedan bildas en sådan här och då är det kört ...” ”Men lägg av! Du är inte tjock”, säger Simon. ”Haha, trodde du ja. Så går det när man bara äter och inte rör på sig tillräckligt mycket.”

Erik hejdar sig när han får syn på Pontus ansiktsuttryck. Pontus ser fortfarande missnöjd ut och han har knappt rört sin spagetti. ”Det här smakar fel”, säger han. ”Mammas var mycket godare.”

Det blir tyst några sekunder. Sedan frågar Simon om det blir någon efterrätt. ”Det finns glass i frysen”, svarar Erik och reser sig för att hämta ett glas vatten.

Farmor ser bekymrat på Pontus, men säger inget. I smyg tar hon hans hand och kramar om den.

Uppe i Simons rum är det stökigt. Han har inte gjort sin veckostädning då han har haft fullt upp med träningen.

Sängen är obäddad, golvet är fullt av smutsiga kläder och på skrivbordet ligger skolböcker i en salig röra. På väggen hänger en stor affisch som föreställer Zlatan som hål14

ler upp en segerpokal. Han har bar överkropp och hans tydliga magrutor ser ut som skurna streck. Simon ligger i sängen och läser en fotbollstidning. Nu tittar han upp mot affischen och tänker att han snart är där.

Erik knackar på och öppnar dörren efter att Simon har ropat ”Kom in”. ”Har du sett Pontus?”

Simon skakar på huvudet utan att ta blicken från tidningen. Erik stänger dörren och går.

Teven står på i bakgrunden. Det är ett matlagningsprogram som visas och en libanesisk råbiff på rågbröd är i bild. Simon tittar upp och ser den lyxiga råbiffen gjord på skrapad oxfilé. Det börjar röra sig under hans säng. Han böjer sig över kanten och kollar. Där ligger Pontus. När han blir upptäckt börjar han skrika. Simon brister ut i skratt. ”Vad gör du under min säng, skitunge?” ”Jag är ingen skitunge.” ”Jodå, det är du visst det. Kom fram därifrån.” Simon tar skrattande tag i Pontus arm och försöker dra ut honom.

Pontus är alldeles grå av damm när han kommer fram. ”Kolla vad dammig jag är. Du städar ju aldrig.” ”Nej, jag har annat för mig.” ”Ha! Det är du som är en skit-unge.” Pontus skrattar nu. Han reser sig klumpigt upp. Det verkar som om han håller något i handen. ”Vad har du där?” undrar Simon. ”Inget.” ”Jo, få se. Jag ser ju att det är något.” Nu låter Simon lite strängare på rösten.

15

”Okej då.”

Pontus visar sin hand. I den ligger ett fotografi på Elin, pojkarnas mamma. I hennes knä sitter Pontus. Han är knappt ett år gammal.

Simon blir allvarlig. ”Var har du hittat det där?” ”På vinden. Jag fick leta jättelänge. Varför har vi inga bilder på mamma framme?”

Simon tar fotografiet. ”Pappa vill inte bli påmind om henne bara.”

Pontus sträcker sig efter bilden. ”Ge hit, jag vill ha den.”

Hans underläpp darrar oroväckande. ”Ge mig den! Den är min!”

Simon märker hur ledsen hans lillebror håller på att bli.

Pontus vill verkligen behålla fotot och tänker inte ge sig. ”Okej då”, suckar Simon, ”men göm bilden så inte pappa hittar den.”

Pontus sätter sig sängkanten och håller fram bilden så att båda kan se den. ”Kan du inte berätta hur hon dog?”

Simon känner sig illa till mods. Han ser sig villrådigt omkring, men varken Zlatan eller teven är till någon nytta. Han vet inte vad han ska säga. Så får han syn på sitt nattduksbord, drar ut lådan och hasplar ur sig: ”Kolla här! Godis! Vill du ha?”

Pontus ger honom en konstig blick, men sedan går han med på att bli distraherad. Han lägger bilden i sin jeansficka och tar emot påsen med lösgodis, som Simon håller fram.

16

2.

Simon plockar upp mobilen ur den tomma träningsväskan och knappar vant fram numret till Sara. Han är trött och ska precis gå och lägga sig, men vill ändå hinna med att säga god natt och prata lite om i morgon. ”Sara.” ”Hej, min fina sockertopp! Det är din snygga, sexiga, fotbollsspelande pojkvän som talar.” ”Nej, ursäkta. Jag tror du har fått fel nummer.”

Det blir tyst en bråkdels sekund. Sedan brister båda ut i skratt. När de har lugnat sig lite blir Sara allvarlig. ”Jag kommer att sakna dig, Simon.” ”Och jag dig, men vi fixar det på något sätt. Var så säker.”

Simon vill inte lägga på. Det är mysigt att prata med Sara, men efter en snabb titt på klockan inser han att han är tvungen att säga hejdå. De har pratat om morgondagens provspel. Det är avgörande för om han blir antagen till skolan eller inte. Simon känner sig taggad och Sara tror på honom.

Väckarklockan på mobilen ringer strax före fem på morgonen. Simon går upp och direkt ut till badrummet. Han behöver duscha för att vakna till. Det låter som om Erik 17

förbereder frukost nere i köket. Simon hör klicket från vattenkokaren och ljudet av bröd som poppar upp ur brödrosten. ”Kom ned och ät nu! Vi måste åka snart”, ropar Erik. ”Ja, jag kommer. Måste bara duscha först.” ”Okej, då brer jag mackor så länge. Hur många vill du ha?” ”Tre, med både ost och marmelad.” ”Det fixar jag. Glöm inte att packa pulsmätaren!”

Simon går ned till frukostbordet och äter glupskt sina tre marmeladmackor och dricker en kopp te och ett glas juice. Det är viktigt att äta ordentligt när man tränar. Han tänker på mamma Elin, som alltid sa så till honom. Han tar en tallrik med fil och müsli. När han är klar med den är han mätt och belåten.

Simon ler mot Erik. ”Det känns som om det kommer att gå bra i dag.” ”Det tror jag med. Du fixar det, grabben”, säger Erik och rufsar till Simons blöta hår. ”Och oavsett vad som händer så älskar jag dig.” ”Jag älskar dig också, pappa.”

På Malmö Airport stiger Erik och Simon in i en taxi och Erik ger taxichauffören adressen till Simons destination.

Själv ska han åka till sin nya arbetsplats för att se sig omkring inför flytten. I bilen säger de ingenting till varandra.

Simon håller om sin sportbag så hårt att han blir alldeles svettig om händerna. Han tittar ut genom fönstret och tänker på Sara och på hur det ska gå om han flyttar hit.

Hon har sagt att de alltid skulle vara tillsammans och han 18

vill så gärna tro det. Men kan det gå? De är ju så unga.

Tonåringar håller sällan ihop ett helt liv, det är han medveten om, men han gillar verkligen Sara. Han älskar hennes sätt att äta lösgodis, att stryka bort en hårslinga från ansiktet, sättet hon skrattar på, att hon nästan jämt är glad och positiv och att hon gillar att ge honom massage efter uttröttande kvällsträningar, förstås.

Taxin stannar och Erik ser allvarligt på sin son. ”Lycka till nu, Simon. Vi ses i eftermiddag.”

Simon ger ett svagt leende till svar. Sedan slår han igen bildörren, slänger sportbagen över axeln och går mot omklädningsrummet. Där möter han en kille som håller på att byta tröja. Han har magrutor och biffiga armmuskler.

Simon viker undan med blicken när han hälsar. ”Hej, jag heter Simon.” ”Jag heter Peter”, svarar killen och tillägger kaxigt: ”Om du vill kan jag passa dig några snälla bollar i dag.”

Dörren öppnas och en kille med mörkbrun backslick sticker in huvudet. ”Det är samling om två minuter på gräsmattan”, säger han och stänger dörren innan vare sig Peter eller Simon hinner svara. ”Lova att du inte börjar gråta när du inte kommer in”, säger Peter innan han småjoggar ut från omklädningsrummet. ”Vilken skitstövel”, mumlar Simon. Sedan släpper irritationen och han gör sig snabbt klar. Han knyter skorna extra noga, precis som om det skulle hjälpa honom att bli antagen. Han tittar sig i spegeln på väg ut, klappar sig på magen och tänker på Peters magrutor. Sådana skulle Simon också vilja ha. Han spänner musklerna och ler så 19

att tänderna syns. Han är nöjd med sig själv och sitt utseende. Han är vältränad och snygg och Sara älskar honom.

Det är det viktigaste. Ja, näst efter en plats på fotbollsgymnasiet. Simon skrattar tyst, sedan går han ut till de andra.

På gräsmattan väntar tjugoen killar i likadana träningskläder. Alla har fäst varsin nummerlapp på tröjan. Simon tar emot en lapp med nummer nio och några säkerhetsnålar. Han sätter fast den med stor precision. Nummerlappen ska sitta snyggt och prydligt. Det ska vara perfekt.

På ett papper skriver han sedan sitt namn bredvid sitt nummer och går bort till de andra grabbarna.

Framför dem står en vältränad och välkammad tränare som presenterar sig som Johan. Han har en visselpipa i munnen och ser intensivt på de tjugotvå uppspelta fotbollsgrabbarna. Han vet att några av dem kommer att bli ledsna över att inte bli antagna. ”Välkomna”, säger han. ”I dag gäller det verkligen att glänsa. Ni är alla noggrant utvalda och ändå finns det bara plats för hälften av er.”

Simon känner allvaret. Han tittar lite nervöst mot Peter som står och flinar självsäkert. ”Okej grabbar, ge er ut på planen nu och visa vad ni går för”, tillägger Johan och blåser kort i sin visselpipa.

Grabbarna lubbar ut på planen i samlad trupp. Alla är inställda på att göra sitt bästa. Simon tar genast initiativ och dribblar med bollen, men plötsligt blir han tacklad av Peter som tar den av honom. Typiskt, tänker Simon och svär tyst för sig själv. Han söker Peters blick, trots att han förstår att han bara kommer att få ett illa flin tillbaka.

20

”Skärp er, grabbar!” hojtar tränaren. ”Jag har en mormor på åttiofem som spelar bättre än ni.”

Simon inser att konkurrensen är mördande, men han har bestämt sig. Han ska ha en plats på skolan. Om det så gäller livet.

Killarna kämpar på i en dryg timme. Sedan visslar tränaren i sin visselpipa och alla samlas i båset. ”Jag har sett bättre”, säger Johan och låter blicken vandra från en till en.

Det råder en kvävd tystnad bland killarna. Ingen vågar säga något. Simon känner en klump i magen. Det var inte alls så här han hade tänkt det. Han tittar ned i marken och funderar. Han vet att han gjorde bra ifrån sig, sitt bästa, men det verkar inte som om tränaren är nöjd med prestationen. Eller kan det vara de andra grabbarna han syftar på?

Johan öppnar åter munnen: ”Jag har sett jävligt mycket sämre också.” Han skrattar och grabbarna ser lättade ut.

Simon pustar ut och tänker att han nog har klarat sig. De ska få besked om några veckor.

Alla går tillbaka till omklädningsrummet. Simon och Peter sitter på samma bänk. De är svettiga och deras kläder är fulla av lera och gräsfläckar. ”Vill du hitta på något?” frågar Peter. Sedan ser han Simons förvånade min och tillägger: ”För att fira, menar jag.” ”Fira vadå?” ”Fan, vi var ju bäst! Vi har ju platserna som i en liten ask.”

Simon blir glad, men tittar samtidigt på klockan.

21

”Sorry, hinner inte. Jag har ett plan till Stockholm att passa.”

På flygplatsen hittar Simon Erik sittande vid ett stort fönster. Han läser en företagsrapport som han har fått på det nya jobbet tidigare på dagen.

Erik tittar hastigt upp från pappren och ler. ”Hej familjens bästa fotbollsspelare. Hur gick det i dag?” ”Bra, tror jag. Jag berättar strax, måste bara gå på toaletten först.”

Erik nickar till svar, han är fortfarande inne i rapporten. Simon ställer ifrån sig sin väska och tar sikte på en WC-skylt. Det finns två toaletter, men det står ”Ur funktion” på den ena dörren. Simon öppnar den andra. En äldre, välvårdad affärsman står där inne och kissar. Simon stänger snabbt dörren. Vad pinsamt! Han vill helst gå därifrån, men han behöver verkligen kissa. Affärsmannen kommer ut. Simon stammar fram en ursäkt, men mannen verkar inte arg. ”Ingen fara. Det går inte att låsa dörren, om du vill kan jag hålla vakt.”

Simon tackar och går in på toaletten. Då händer någonting konstigt. Affärsmannen följer med honom in.

Det var ju inte så Simon hade tänkt det. Han känner sig besvärad, men vågar inte säga något. Mannen håller i handtaget med ryggen mot Simon. Simon tvekar en liten stund innan han drar ned gylfen, tar fram sin penis och börjar kissa. Han andas knappt. Urinstrålen ljuder mot det vita porslinet. Då Simon har kissat färdigt vänder sig 22

affärsmannen mot honom. Han trycker sig mot Simon bakifrån och låter händerna vandra över hans kropp.

Simon drar chockat upp sina byxor och knuffar bort mannen. ”Vad håller du på med? Ge fan i mig, bögjävel!”

Simon springer ut. Hans kinder hettar av skam och han är lätt andfådd när han kommer tillbaka.

Erik han lagt undan rapporten och står redo med väskorna. Han märker inte att Simon ser lite tagen ut. ”De har ropat ut vår flight, vi måste gå mot gaten.”

De går bredvid varandra, tysta. Simon vill skrika rakt ut vad som precis hände, men han gör det inte. Han lägger i stället locket på och låtsas som inget. Men han vänder sig om flera gånger för att se om den välvårdade affärsmannen syns till. Som tur är slipper han se honom.

23