Varg Gyllander är presschef hos Stockholmspolisen och är den kriminal författare i Sverige som har störst insyn i polisens operativa arbete. Han har en bakgrund vid Rikskriminalpolisen och genom sitt arbete möter Varg mord utredningar, gärningsmannaprofilering och bekämpning av gängkriminalitet. Han hittade tidigt sin egen nisch inom svensk kriminallitteratur med serien om kriminalteknikerna Ulf Holtz och Pia Levin. www.varggyllander.se
”Spänning från första sidan och ovisshet in i det sista. Finurliga formuleringar och stor trovärdighet rörande polisarbete och miljöer gör det där lilla extra.” Carin Gerhardsen
min är hämnden
Den femte och avslutande boken om Pia Levin och Ulf Holtz är en tät och nervkittlande thriller där utredningen gång på gång tar nya och oväntade vändningar, alltmedan klockan tickar.
Varg Gyllander
Vid ett besök på Skansen i Stockholm försvinner den rikskände och omstridde politikern Sanfrid Aronssons nioåriga dotter Irina. Ena ögonblicket är hon där, i nästa är hon borta, till synes uppslukad av den regntunga hösteftermiddagen. Kriminaltekniker Pia Levin är tidigt på plats och gör ett fynd som får henne att uppsöka IT–brottschefen Jerzy Mrowka – en man som sedan många år tillbaka driver en alltmer desperat jakt på pedofiler. Kan Irina ha fallit offer för någon av männen på Jerzys svarta lista? Samtidigt finns det flera tecken som tyder på att Irinas mor Natasja, som nyligen förlorat en vårdnadstvist om dottern, kan vara inblandad i försvinnandet. Problemet är bara att Natasja sedan en vecka tillbaka sitter inlåst i väntan på att utvisas till Tjetjenien. Det visar sig snart att någon är beredd att gå mycket långt för att förhindra att Pia och hennes kollegor förhör Natasja innan planet lyfter från Sverige ...
Varg Gyllander
Sagt om Ingen jord den andra lik: ”En mästerlig intrig av en författare man vill läsa mer av och vars huvudpersoner sitter kvar på näthinnan.” Iwan Morelius, hedersledamot i Svenska Deckarakademin ”Varg Gyllander har en unik insyn i de egna korridorerna – och hans brott och huvudpersoner känns högst verkliga.” Metro ”Varg Gyllander är pressekreterare på Rikskriminalen och har arbetat som kri minalreporter. Hans insikter och erfa renheter på området gör boken mycket spännande och trovärdig.” Varbergsposten ”En mycket bra bok, av en ytterst habil kriminalförfattare. Rekommenderas å det livligaste till den som vill ha en riktig kriminalhistoria av en mogen författare.” Väsby Direkt
min är hämnden Massolit förlag
”Gyllander bygger upp spänningen med f lera ingående berättelser samtidigt. Detta gör han skickligt utan att det blir rörigt, och han lyckas faktiskt överraska på slutet också.” UNT
OMSLAG: NIKLAS LINDBLAD, MYSTICAL GARDEN DESIGN OMSLAGSFOTON: GETTY IMAGES OCH EVA LINDBLAD, 1001BILD.SE författarfoto: Minna Ridderstolpe
MASSO
Varg Gyllander
min är hämnden
Massolit förlag
MASSOLIT_GYLLANDER_MIN_AR_HAMNDEN_titelsidor.indd 3
2014-04-04 11:12
Av Varg Gyllander har tidigare utgivits: Somliga linor brister (2009) Bara betydelsefulla dör (2010) Det som vilar på botten (2011) Ingen jord den andra lik (2012)
www.massolit.se © Varg Gyllander 2014. Enligt avtal med Grand Agency. Omslagsform: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design Omslagsfoto: Getty Images och Eva Lindblad, 1001bild.se Sättning: RPform, Richard Persson Utgiven av Massolit Förlag, Massolit Förlagsgrupp AB Tryckt i Falun 2014 av ScandBook AB ISBN 978-91-87747-00-7
Hämnens icke eder själva, mina älskade, utan lämnen rum för vredes domen; ty det är skrivet: ”Min är hämnden, jag skall vedergälla det.” Romarbrevet 12:19
K
appan var djupt röd, knälång och hade huva. Hon hade tjatat och han gett med sig. Kanske av dåligt samvete. Han tyckte att den fick henne att se lillgammal ut och han ville inte att Irina skulle växa så fort. Sanfrid Aronsson sträckte på halsen och vred kroppen, för att bättre kunna se sin dotter. En gren dansade ryckigt i kastbyarna och dess täta lövverk av långsmala, lansettliknande blad dolde henne emellanåt för honom. Trädet, en krum eukalyptus, hade mot alla odds växt på samma karga, kalla plats i snart hundra år, nästan lika länge som Skansen existerat. Trädet hade planterats som ett exotiskt inslag i den talloch lövskog som funnits där sedan urminnes tider. Nu skymde detta sällsamma träd sikten mellan honom och Irina. Irina kunde inte stå still. Det kunde hon aldrig nu för tiden. Annat var det förr då hon varit en allvarlig tystlåten flicka som aldrig visade några känslor. I alla fall inte för honom. Inte de få gånger han fått träffa henne. Men nu betedde hon sig som den nioåriga flicka hon faktiskt var. Hon hoppade upp och ner intill muren för att kunna se bättre och han övervägde om han skulle gå fram och lyfta upp henne. Hon var nätt och vägde inte mycket. Han övervann impulsen. Ville se på henne utan att hon märkte det. Irinas mörka hår, samlat i en tjock fläta på ryggen, svängde fram och tillbaka. Hon hoppade igen. Han släppte motvilligt sin dotter med blicken och vände ryggen mot henne, åter mot utsikten MIN ÄR HÄMNDEN
|7
över Saltsjön, bort mot Ladugårdsgärdet. Den tydliga gränsen mellan asfalt och fält som var så typiskt för Stockholm. Han fäste blicken på Kaknästornets klassiska siluett borta i horisonten och försjönk i tankar. Mörka, trasiga, trådiga tankar som inte ville lämna honom i fred. Han hade vunnit. – Pappa, pappa. Björnen blir retad av en räv. Den står på bakbenen! Det ser jätteroligt ut, ropade Irina bakom honom och han kunde se över axeln, trots avståndet, att hon skrattade med hela ansiktet. Ett vackert ansikte med slaviska drag. Han vinkade bara till svar och log mot henne. Irina vände sig mot muren och den pågående, till synes ojämna maktkampen mellan Skogens konung och Retstickan. Hon hade bett honom flera gånger att få besöka Skansen. De hade fått gratisbiljetter i hennes skola och till sist hade han, med ett skratt, gett med sig. Det var ju trots allt söndag och han hade lyckats slita sig från kontoret, som var inrymt i översta våningen i riksdagshuset på Helgeandsholmen. Det var bra väder för ett besök. Grådisigt, ljummet och med regn hängande i luften. Kanske lite för kvalmigt. Det klibbade i ansiktet och händerna var varma och fuktiga. Han strök dem mot byxorna. Borde kanske tagit med mig ett paraply, tänkte han och tittade mot den blyfärgade himlen. Han och Irina hade blivit avsläppta av chauffören på Stadsgården och tagit Djurgårdsfärjan nedanför Slussen, över vatten som låg stilla som grå olja, och sedan gått den sista biten förbi nöjesfältet Gröna Lund, med dess stillastående karuseller och höstövergivna berg-och-dal-banor som stod likt skelett mot skyn. Vinden hade plötsligt friskat i allt eftersom de promenerat längre in i parken, gått förbi husen från ett annat sekel och stretat uppför backen bakom Seglora kyrka. Hon hade inte gått, påminde han sig. Sprungit före, hoppat fram. Han hasade fram en aning på den slitna träbänken, som en gång varit grön, och satte sig på kanten för att se henne, när den 8 | VARG GYLLANDER
yviga grenen åter svängde in i hans synfält och tillfälligt dolde henne för honom. Träbänken var fuktig. Han hade försökt att torka av det värsta med rockärmen men fukten satt djupt, som i en gisten eka. En ekorre dök upp några meter framför honom. Den stannade till, tittade på honom och verkade bestämma sig för att våga sig fram. Först tveksamt, sedan alltmer kavat. Sanfrid Aronsson tittade förbluffat på det ljusbruna, ulliga djuret med den ståtliga svansen och sedan på den likaledes bruna papperspåsen han själv hade i handen. Ekorren tog ytterligare ett skutt närmare och satte sig åter på bakbenen med de små framtassarna hoppressade i en bedjande gest. – Är det de här du vill ha? sa han och skakade ut de två sista rostade mandlarna och kastade dem på marken framför sig. Ekorren nappade vant åt sig gåvan. Den ena mandeln tog den i munnen och den andra lyckades den lilla gnagaren på något sätt få med sig i famnen. Sanfrid Aronsson hörde hennes skratt som bars av vinden och han log inombords. Hon hade lidit, det förstod han. Men aldrig sagt något. Bara sett på honom med stora, en aning sneda ögon, fyllda med sorg. Men nu skulle allt bli bättre. Det krasade i gruset och en skugga uppenbarade sig. Han vände sig om mot ljudet. – Ursäkta, kan jag slå mig ner? Sanfrid Aronsson nickade inåtvänt åt mannen som satte sig bredvid honom. Mannen såg ut att vara i sextioårsåldern. Solbränd, smärt och lång. Klädd i en mörk rock som var knäppt ända upp i halsen. – Härlig dag, inte sant? – Ja, jo visst. Sanfrid Aronsson makade sig motvilligt åt sidan för att ge mer plats åt mannen och flyttade sig samtidigt till en bättre position på bänken för att kunna se Irina. Men mannen lutade sig i samma ögonblick bakåt och skymde henne igen. MIN ÄR HÄMNDEN
|9
– Äntligen slut på sommarvärmen, sa mannen halvt vänd mot Sanfrid och försökte fånga hans blick. – Ja. Värmen ja. Just det, sa Aronsson och ansträngde sig för att se förbi den påstridige mannen med den märkligt knäppta rocken. Den röda kappan fladdrade till och försvann ur synhåll bakom inkräktaren. – Skönt att det inte är så mycket folk. Tycker att det är den bästa tiden på året. Nu när alla turister gett sig av och det blir lugnt och tyst. Synd bara att de inte håller kaffestånden öppna, men det säljer väl för dåligt kan jag tänka. Men nötter går visst att köpa, sa han och nickade mot den tomma påsen Sanfrid knycklat samman i handen. Kan tänka mig att det är en bra avans på nötterna. Men alla köper för ekorrarnas skull. Tycker inte att de är så trevliga egentligen. Påminner om råttor. Jag tycker bättre om hundar. Sanfrid Aronsson grimaserade mot mannen. Ett stelt, kallt leende som inte nådde ögonen. Medvetet avvisande. Mannen verkade inte uppfatta signalen, eller brydde sig inte. Han fortsatte att mala på om priser, sina hundar och vädret, men Sanfrid lyssnade inte. Nickade bara då och då avmätt mot honom. Han vred kroppen, såg bakom mannens huvud. Irina kom in i synfältet igen. Han andades ut. Var hon inte trött på björnarna snart? Han spände lårmusklerna och böjde sig framåt för att resa sig och gå. Mannen lade en hand på hans arm. – Är det din flicka? sa han och nickade mot Irinas håll. Han tittade på mannens hand. En ådrig, solbränd hand med välmanikyrerade naglar. – Ja. Ursäkta jag … måste gå nu. – Söt flicka. Hur gammal är hon? Sanfrid Aronsson tvekade. Var på väg att säga något avvisande men det var något i mannens blick som fick honom att låta bli. En vädjan. Kanske om sällskap. Han slappnade av, lutade sig tillbaka. Kastade en blick bort mot Irina som hade vänt sig med ryggen mot honom. Hon såg ut att 10 | VARG GYLLANDER
tala med någon. Någon som doldes bakom mannen på bänken, som pockade på hans uppmärksamhet. – Ursäkta, vad sa du? Han vände sig mot honom. – Jag undrade hur gammal hon är. Han betraktade mannen, såg honom i ögonen, övervägde att svara, tittade bort mot Irina igen men kunde inte se henne. Grenen dolde henne och mannen bredvid honom hade vänt sig mot honom och täckte hela synfältet bort mot björnberget. – Ursäkta, du jag måste …, sa han och reste sig från bänken. Tog ett steg ut på den grusade gången och spanade efter sin dotter. Hon fanns inte vid muren. Inte på gången. Han gick mot björnhägnet. – Det var trevligt att talas vid en stund, ropade mannen efter honom. Sanfrid Aronsson ruskade på huvudet åt sina nojor och fortsatte snabbt mot björnberget. Kanske var det tjugo meter bort. Eller trettio. Han spanade av området när han skyndade iväg mot den plats där han sett henne. Vart hade hon tagit vägen? Skansen, som låg på en höjd i Stockholms utkant, på Kungliga Djurgården, och som lockat till sig besökare i över hundra år, var egentligen ingen riktig djurpark. Inga exotiska djur, om man nu inte ansåg att älgar, björnar, vargar och några lodjur var exotiska förstås. Låga murar av betong kantade grusgångarna och nedanför murarna fanns djurens marker i låglänt terräng, bland tallar, ekar och björkar som skyddades från kraftiga klor av metallnät några meter upp från marken. Alla hägn var åtskilda av murar, stängsel och i några fall av gråspräckligt, naturligt berg. Miljoner år gammal granit. Ovanpå murarna löpte tunna metalltrådar och här och var satt gula skyltar som varnade för elektrisk spänning. Vart hade hon tagit vägen? En liten del av hans hjärna började skicka ut varningssignaler. Små kalla strömmar som snabbt kunde växa sig starka likt en översvämmad fjord som förlamar och dränker. MIN ÄR HÄMNDEN
| 11
Men än var det förnuftet som rådde. Hon hade varit där. Och så inte där. – Irina, ropade han nästan som för sig själv. Irina. Lite högre. En man och en kvinna stod vid kanten av björnberget och fotograferade. De var likadant klädda. Vindjackor, jeans och vandringskängor. Hade även likadana frisyrer, som svarta hjälmar, tänkte han irrationellt. Han ställde sig bredvid dem och spanade längs muren, sedan längs stigen, in i den glesa skogen. Lutade sig över muren och tittade oroligt ner i inhägnaden. Hon kan väl inte ha ramlat ner till björnarna? Nej, förstås inte. Ingen Irina. Hade hon gått vidare till vargarna utan att säga till? Hon hade stått intill muren för bara en kort stund sedan och nu var hon borta. Kunde inte ha kommit så långt. – Ursäkta. Har ni sett en liten flicka med röd kappa? sa han vänd åt mannen och kvinnan med likadana frisyrer och likadana kläder. Ingen av dem reagerade nämnvärt. Han knackade mannen på axeln. Han vände sig mot honom med en frågande min. – Har ni sett …? Mannen slog ut med händerna och drog samman axlarna. – Italiano, sa han ursäktande och log ett brett friskt leende. Sanfrid snurrade runt, spanade av området och lämnade den italienske turisten bakom sig när han sprang uppför den grusade stigen som kantades av timrade röda stugor på ena sidan och djurhägn avgränsade av gärdsgård på den andra. Vid järvarna fanns hon inte. Inte heller vid vargarna. Och inte vid lodjuren. Han nådde krönet intill en damm med tre gråsälar som gled runt på rygg med svagt böjda leenden, helt ovetande och obekymrade om hans stigande panik. Där. Längst upp på krönet med ansiktet tryckt mot glasrutan. Den röda kappan. 12 | VARG GYLLANDER
Han sprang lättad, med andan i halsen, fram till henne och tvärstannade tre meter ifrån Irina. Som inte var Irina. Flickan med den röda kappan, som inte alls var lik Irinas såg han nu, stirrade förskräckt mot honom och backade snubblande in i sidan på en kvinna som lutade sig över stängslet och pekade på något i vattnet. Kvinnan tittade förvånat och förskräckt upp mot honom och var på väg att säga något. – Förlåt, jag trodde …, stammade han fram. Allt stannade upp. Luften tunnades ut och han kunde svära på att fåglarna slutade sjunga och att vinden mojnade. Kvinnan drog flickan närmare sig. In i sin skyddande famn. Den kalla floden av tankar svämmade över i hans hjärna och kylan spred sig över ansiktet, ner över bröstet, ut i armarna och händerna. – Irina! ropade han så högt han kunde, med de kalla, blodlösa händerna kupade kring munnen. Först en gång, sedan en gång till. Och sedan gång på gång. Regnet strilade ner och hade mättat luften så till den milda grad att det nästan gick att ta på den när polisbilen långsamt kom körandes på grusstigen förbi Sollidens scen och fram till Bollnästorget med sina igenbommade små faluröda träskjul. En äldre man klädd i lång svart regnrock och sydväst, stödd på en käpp, hoppade förskräckt undan när kofångaren nästan nuddade honom bakifrån. Mannen gick åt sidan, stirrade argt på bilen som om han ville säga att det verkligen inte gick för sig att köra bil här, och i synnerhet inte skrämma slag på vanligt folk. Under den halvtimme som gått sedan Sanfrid Aronsson ringt polisen hade han först sprungit upp längs stigen förbi sälarna, bort till den slitna och stukade karusellen vid det lilla nöjesfältet. Ända bort till Seglora kyrka. Därefter hade han joggat tillbaka ner mot vargarna och björnarna, alltmedan paniken nådde en snart okontrollerad nivå. Vid björnhägnet hade han stannat till en extra MIN ÄR HÄMNDEN
| 13
gång för att verkligen försäkra sig om att han inte misstagit sig, bara inte sett att hon ställt sig på en annan plats och glömt tiden. Han hade fortsatt ner mot entrén och tillbaka förbi bänken han suttit på. Mannen han talat med satt inte kvar. Hur hade han kunnat lämna henne ensam? Varför hade han inte gjort henne sällskap och tittat på björnarna? Hon hade ropat något om att den stod på bakbenen. Och något om en räv. Varför hade han inte gått och tittat? Tänk om han bara hade ropat på henne när ekorren kommit skuttande. Han hade tänkt göra det men ekorren hade försvunnit så fort. Men om. Var fanns Irina? Det var den enda tanke som det fanns plats för när han nådde fram till polisbilen som saktade in och stannade framför honom. Dörren öppnades långsamt, ett ben med tillhörande fot i en svart känga landade lojt i gruset och efterföljdes av en kvinnlig polis. – Vad bra att ni kunde komma … jag … Polisen höll upp en hand mot honom. – En sak i taget, sa hon, såg ut som hon glömt något och vände sig mot bilen, lutade sig in och kom ut igen med en uniformsmössa i handen. – Reglerna, fortsatte hon och suckade. Sanfrid Aronssons tankar löpte amok. Hans dotter var försvunnen och kvinnan framför honom verkade bekymrad över någon form av reglementsproblem. – Du anar inte hur mycket skit vi får om vi inte har mössa på oss utomhus. Nu ska vi se, sa hon och plockade lugnt och metodiskt fram ett block ur ena benfickan. Hon rotade sedan runt i den andra benfickan och fick till slut fram en pennstump. Det blixtrade till i Sanfrid Aronssons huvud. Ett vitt sken som rörde sig i ytterkanten av synfältet. Det dansade och svajade i det bortre hörnet. – Hur är det egentligen fatt? sa poliskvinnan samtidigt som 14 | VARG GYLLANDER
Sanfrid Aronsson knäade, fällde ner huvudet mellan benen och hyperventilerade. – Anita. Kom ut och hjälp till här, ropade polisen in i bilen. Fem minuter senare satt han i patrullbilens baksäte och förklarade för tredje gången att han mådde bra men att hans dotter var försvunnen. Och att det var det de borde bry sig om. Polisen som uppenbarligen hette Anita satt med en dator i knäet och skrev med pekfingrarna. – Kan du beskriva henne? Hur var hon klädd? – Hon hade … en röd kappa. – Byxor? – Ja … eller nej. Kjol. Hon hade kjol. – Färg? – På kjolen menar du? Anita tittade upp från datorskärmen. – Just det ja. På kjolen. Det stod helt still. Färgen på kjolen? – Jag vet inte riktigt. Hon klädde sig själv och … Anita himlade knappt synligt med ögonen och drog ett djupt andetag genom näsan. – Det skulle underlätta om … – Jag vet inte! Herregud, vad spelar det för roll? Hur många flickor i röda kappor tror ni att det finns här? Hon måste ju vara någonstans i närheten. Ska ni inte leta efter henne? sa han och kastade av sig den noppiga gula filten han fått över axlarna och som luktade surt och av inpyrd rök. – Jag måste få frisk luft, sa han och trevade efter ett handtag, fann inget och bad att få bli utsläppt ur bilen. – Det regnar och … – Släpp ut mig!
MIN ÄR HÄMNDEN
| 15
B
revet hade delvis glidit in under hallmattan och det var där hon funnit det på söndagsmorgonen när hon böjt sig ner för att plocka upp morgontidningen. Det hade sett ovanligt men helt oförargligt ut. Ovanligt eftersom Pia Levin nästan aldrig fick post, bortsett från räkningar och reklam. Ett igenklistrat vitt kuvert med hennes namn handskrivet på framsidan. Hon hade sprättat upp det med en nagel och dragit fram det tjocka gräddvita kortet, med ett guldkors tryckt i relief, och läst den korta texten. Först en gång, sedan en gång till. Hon tittade nu på kuvertet en lång stund, tvekade, drog fram kortet och läste ytterligare en gång. Som en sårskorpa det inte gick att sluta pilla på. Texten var kort och opersonlig men betydelsen av de harmlösa orden öppnade en avgrund. Direktör Levin skulle föras till sista vilan. Efter ceremonin var det öppet hus i församlingshemmet. Enkel måltid och dryck. Skakningen började långt inom henne. Någonstans i mellangärdet en bit nedanför revbenskanten drog en muskel ihop sig. Flera muskler stämde in. Axlarna drog sig samman och nacken stelnade. Andningen ökade när hjärtat slog allt snabbare. Synfältet minskade. Utanför hennes kontroll pressade hon samman kortet till en liten kompakt boll medan hon lät kroppen falla bakåt mot sängen. Hur länge hon legat så när telefonen ringde visste hon inte men långsamt hade kramperna släppt och kanske hade hon slumrat till med halva kroppen utanför sängen och fötterna i golvet. 16 | VARG GYLLANDER
Det slutade ringa. Hon räknade långsamt till nio, den tid det tog innan samtalet kopplades vidare, och väntade på surret som betydde att ett meddelande lämnats på telefonsvararen. Där kom det. Hon sträckte sig efter telefonen, knackade på skärmen med pekfingret och lyssnade av telefonsvararen med högtalaren påslagen. Jävla beredskap, tänkte hon och hasade sig fram till kanten av sängen och satte sig upp. Hon var torr i munnen och käkarna värkte. På golvet låg pappersbollen och tycktes håna henne. Hon hade bestämt sig för att aldrig mer tänka på honom. Att aldrig mer låta hans namn komma in i hennes hjärna och ta över. Och hon hade nästan lyckats. Det var Beatas förtjänst. Beata hade tagit den gula mappen med bilderna, förhörsutskrifterna och hennes egen berättelse och sagt att det får vara nog nu. Den gula mappen som närt hennes hat i över tjugo år, den hade Beata tagit och förstört. Den gula mappen med klippen om barn som dödats, våldtagits och misshandlats både psykiskt och fysiskt. Den gula mappen som också innehållit utredningen om hennes egen barndom. Hon skulle aldrig mer tänka på honom. Nu var han död. Äntligen. Hon sparkade till pappersbollen så att den for in under sängen. Aldrig att hon skulle gå på hans begravning. Aldrig att hon skulle äta smörgåstårta tillsammans med dem som måste vetat men inte gjort något. Snabbt klädde hon av sig. Duschade ångande hett, drog på bekväma jobbkläder, krokade ner undersökningsväskan från hallkroken, svepte regnrocken med kapuschong omkring sig, ringde en taxi och meddelade telefonisten att hon skulle åka till Skansen. På grund av vädret fanns ingen taxi att få för ögonblicket. Gick det att vänta? Nej, det gjorde det inte. Spårvagnen kom samtidigt som hon svängde runt hörnet ut på Strandvägen. Den var nästan tom och resan tog bara några minuter. Hon småsprang över den ödsliga Djurgårdsvägen, genade över den nästan tomma parkeringen framför entrén med väskan dunkande mot ryggen. MIN ÄR HÄMNDEN
| 17
Hon stannade till för att hämta andan utanför entrén, mellan två stängda kioskbyggnader i varma gula och röda färger. Byggnaderna påminde om små torn och var smyckade med snickarglädje. Luckorna var stängda. En blek skylt med texten Kaffe och glass satt en aning på sned. Hela stället andades övergivenhet. Höstvila. Regn. Pia Levin viftade med sin polislegitimation, släpptes in av en ung man med sned lugg och tandställning och skyndade sedan fram till en informationstavla med karta över området. Hon tvekade men valde till slut stentrappan till höger i stället för den långa rulltrappan som skulle ha tagit henne ända upp till baksidan av Sollidens scen. På så sätt skulle hon komma närmare björnhägnet, dit hon beordrats. Hon såg sig om, försökte minnas hur kartan sett ut och begav sig springande åt det håll hon trodde var det rätta. Hon stannade andfådd en bit från patrullbilen och betraktade mannen intill fordonet på håll under en lång stund. Pia kunde trots avståndet se det plågade uttrycket i hans ansikte. Munnen var halvöppen i en stelnad grimas, en djup rynka mellan de uppspärrade ögonen som flackade som hos ett trängt djur. Han gestikulerade med båda händerna, så som män som är vana att få som de vill brukar göra. Vattnet strilade ner längs hans tyngda axlar och med omedvetna drag torkade han bort regnet ur ansiktet. Hon betraktade en man som uppenbarligen höll på att förgås av oro. Pia Levin trängde undan klumpen i magen, andades in djupt och gick i riktning mot mannen samtidigt som hon undrade varför han stod ute i regnet och inte i skydd under ett tak eller åtminstone inne i polisbilens varma baksäte. En kvinna klädd i mossgrön oljig jaktrock med brun skinnkrage stod och talade med någon inne i polisbilen och höll ett paraply i handen. När hon fick syn på Pia avslutade hon samtalet och gick henne till mötes. Vinden slet i paraplyet och hon fick fälla det framåt för att det inte skulle vrängas. – Hej. Krimjouren. Lena. Vad bra att du kunde komma så 18 | VARG GYLLANDER
snabbt, sa hon och sträckte fram den fria handen. Du känner nog inte igen mig … vi pluggade ihop på polishögskolan. Pia letade i minnet utan att någon lampa tändes någonstans. – Hej … jag vet inte … Kvinnan skrattade ett porlande skratt som skar sig mot både omgivningen och stämningsläget. – Jag borde nog ha blivit spanare. Så här är det jämt, fortsatte hon obekymrat och parerade vinden med paraplyet. Pia såg att mannen med det stressade uttrycket vände sig mot dem ett tiotal meter bort. Hela hans kropp andades irritation. Han tittade mot dem, såg ut att överväga något, och började sedan gå mot dem med målmedvetna steg. Pia höll andan. – Är det något som är roligt? Min dotter är försvunnen och ni verkar mest betrakta det som ett skämt, en rolig halvtimme, en … Ilskan rann av honom lika snabbt som den blossat upp. Ansiktsmusklerna drogs samman. Spänningen nådde sin kulmen och det mentala pansar han försökt svepa omkring sig upplöstes och han brast ut i gråt. Han hulkade, drog djupa andetag för att få luft. Pia Levin visste inte vad hon skulle göra. Sökte kriminalarens blick för vägledning men fick bara en axelryckning och en förvånad uppsyn tillbaka. Det var nog ilskan som fick fart på henne. Hon tog resolut paraplyet ur kriminalpolisens hand och lade armen kring den förtvivlade mannens axlar och försökte så gott det gick att skydda honom mot regnet som nu tilltagit i styrka. Vattnet rann i strida strömmar ner för ansiktet. – Vi måste in under tak. Här ute kan vi inte vara. Kom, sa hon och drog med sig Sanfrid Aronsson som verkade ha tappat all egen vilja. Hon tog sikte på en låg byggnad intill varghägnet. Pia Levin kastade en blick på området medan de småsprang mot byggnaden. Kriminalpolisen följde efter. Regnet öste ner. Allt var inbäddat i ett grått dis. Inget tecken på liv någonstans, bortsett MIN ÄR HÄMNDEN
| 19
från polisbilen som stod med motorerna i gång mitt på stigen. Ett gult ljus sipprade ut från bilens inre. Ingen gömmer sig frivilligt i det här vädret, tänkte Pia och kände hur knuten i magen blev allt större. Det luktade starkt av rovdjur. Rummet var en passage, en kort välvd korridor där den ena glasväggen vette in mot vargarnas hem under tak. Smutsgul halm låg omkringspridd på golvet och rosa avgnagda ben hängde i ett rep som dinglade från en gren på ett sedan länge dött träd. Några vargar syntes inte till. De satte sig på en blankpolerad väggfast träbänk som löpte längs väggen. Pia rös till av kylan när fukten trängde igenom och in mot huden. Regnet hade runnit in längs nacken ner över ryggen. Hon huttrade. Kriminalkommissarien som hette Lena och som Pia inte kom ihåg att hon träffat förut ruskade på sig som en hund för att skaka av sig regnvattnet. Sanfrid Aronsson satt apatisk med tom blick och lät vattnet rinna från håret ner i ögonen utan att han verkade bry sig. Droppar samlades i ögonfransarna och trillade en efter en ner, som ett glittrande band av pärlor. – Ursäkta mig ett ögonblick, sa Pia, lade handen snabbt och flyktigt på Sanfrid Aronssons överarm, reste sig och nickade åt Lena att följa med. De gick utom hörhåll. – Vad gör jag här? sa hon. – Det är lite komplicerat … Sanfrid Aronssons dotter Irina har försvunnit och det tog lite tid innan vi kom i gång … – Men vad gör jag här? Och du för den delen? Mig veterligt brukar ett försvinnande börja med att man letar och därefter kanske det blir aktuellt med förundersökningsledare och sedan tekniker, sa Pia och tittade bort mot Aronsson för att se om han hade hört. – Jo jag vet. Men det är lite speciellt. 20 | VARG GYLLANDER
Hon sänkte rösten. – Vadå speciellt? – Vet du vem Sanfrid Aronsson är? – Mer än en orolig förälder menar du? sa Pia och nickade bort mot mannen. – Politiker, sa Lena, som om det förklarade allt. – Vad har det med saken att göra? – På något sätt fick C reda på att det var en av våra folkvalda som gjort en anmälan och då blev det plötsligt väldigt bråttom att göra allt rätt. – Vad vet vi om honom då? Hon ryckte på axlarna. – Hörde något om att han vunnit vårdnaden om sin dotter. Det är hon som är försvunnen. Irina. Men jag vet inte … – Vunnit, fräste Pia. Man kan väl för fan inte vinna barn. Lena hajade till av Pias plötsliga utfall och tittade på henne med höjda ögonbryn, ryckte på axlarna och såg ut som hon inte orkade med en dåre till. – Om du bara gör vad du ska så tar jag hand om det här, sa Lena surt, lämnade Pia och återvände till Sanfrid Aronsson. Pia Levin muttrade något ohörbart och lämnade de båda. Hon led med Aronsson men kunde inget göra för honom. Utom möjligen sitt jobb. Som för närvarande var en aning oklart. Hon gick motvilligt ut i regnet som avtagit och återigen förvandlat luften till dis, drog jackan tätare omkring sig och promenerade planlöst omkring en stund och funderade på vad hon kunde göra. Det fanns ingen brottsplats att undersöka och det var uppenbart att hon kallats dit i onödan och dessutom i strid med reglementet. Men när hon nu ändå var på plats kunde hon ju göra lite nytta, tänkte hon och gick runt och tog några bilder med sin nya Nikon P7700. På måfå. Pia Levin stretade i motvinden och kom efter en stund i lä intill en mur. En skylt upplyste henne om att det skulle finnas lodjur in nanför. Hon sökte med blicken över området men kunde inte finna MIN ÄR HÄMNDEN
| 21
ett spår av liv. Inte ens vilda djur kan tänka sig att vara ute i det här vädret, tänkte hon och stoppade omedvetet ner handen i fickan och trevade med fingrarna efter något att äta. Pia Levin var alltid noga med att ha något sött nära till hands och därför stoppade hon alltid på sig chokladkakor eller annat som fanns till hands så fort det fanns möjlighet. I andra fickan hittade hon en bit Kexchoklad som hon tryckte i sig utan att ens känna smaken. Medan hon tuggade i sig de sista smulorna blev hon stående med det gulröda omslagspapperet i handen. Några meter bort fick hon syn på en mörkgrön täckt papperskorg och styrde stegen mot den. Hon slickade av fingrarna, studerade omslaget noga för att försäkra sig om att det inte låg en liten smula kvar i ett veck innan hon lyfte locket och slängde det. – Nej det här leder ingenstans, sa hon till sig själv och vände på klacken. Hon stannade till efter några steg. Något retade en nerv någonstans i hennes hjärna och fick henne att skärpa sinnet. Hon skakade på huvudet och gick några meter till men stannade sedan mitt i steget. Rynkade pannan och vände sig långsamt mot papperskorgen, tittade på den under flera sekunder och gick sedan tillbaka mot den. Med en långsam och metodisk rörelse tog hon fram ett paket med sterila gummihandskar ur en benficka. Rev av hörnet med tänderna och skakade fram handskarna som hon drog på sig och lyfte på locket. Under det gulröda omslaget från kexchokladen som hon just slängt stack det fram ett blommigt band av plast. Hon lyfte upp bandet och studerade det ingående. Ett vitt plastspänne höll samman två ändar. Bandet såg ut att vara avrivet, eller kanske avskuret. I en vit ruta stod ett namn skrivet med spretiga, lite barnsliga men tydliga bokstäver. Irina Aronsson. Pia vände sig bort mot varghägnet. Hon såg honom inte men för sitt inre kunde hon föreställa sig Sanfrid Aronssons ansikte och kände en lättnad över att det inte var hon som skulle vara tvungen att berätta för honom. 22 | VARG GYLLANDER
MASSO
Varg Gyllander är presschef hos Stockholmspolisen och är den kriminal författare i Sverige som har störst insyn i polisens operativa arbete. Han har en bakgrund vid Rikskriminalpolisen och genom sitt arbete möter Varg mord utredningar, gärningsmannaprofilering och bekämpning av gängkriminalitet. Han hittade tidigt sin egen nisch inom svensk kriminallitteratur med serien om kriminalteknikerna Ulf Holtz och Pia Levin. www.varggyllander.se
”Spänning från första sidan och ovisshet in i det sista. Finurliga formuleringar och stor trovärdighet rörande polisarbete och miljöer gör det där lilla extra.” Carin Gerhardsen
min är hämnden
Den femte och avslutande boken om Pia Levin och Ulf Holtz är en tät och nervkittlande thriller där utredningen gång på gång tar nya och oväntade vändningar, alltmedan klockan tickar.
Varg Gyllander
Vid ett besök på Skansen i Stockholm försvinner den rikskände och omstridde politikern Sanfrid Aronssons nioåriga dotter Irina. Ena ögonblicket är hon där, i nästa är hon borta, till synes uppslukad av den regntunga hösteftermiddagen. Kriminaltekniker Pia Levin är tidigt på plats och gör ett fynd som får henne att uppsöka IT–brottschefen Jerzy Mrowka – en man som sedan många år tillbaka driver en alltmer desperat jakt på pedofiler. Kan Irina ha fallit offer för någon av männen på Jerzys svarta lista? Samtidigt finns det flera tecken som tyder på att Irinas mor Natasja, som nyligen förlorat en vårdnadstvist om dottern, kan vara inblandad i försvinnandet. Problemet är bara att Natasja sedan en vecka tillbaka sitter inlåst i väntan på att utvisas till Tjetjenien. Det visar sig snart att någon är beredd att gå mycket långt för att förhindra att Pia och hennes kollegor förhör Natasja innan planet lyfter från Sverige ...
Varg Gyllander
Sagt om Ingen jord den andra lik: ”En mästerlig intrig av en författare man vill läsa mer av och vars huvudpersoner sitter kvar på näthinnan.” Iwan Morelius, hedersledamot i Svenska Deckarakademin ”Varg Gyllander har en unik insyn i de egna korridorerna – och hans brott och huvudpersoner känns högst verkliga.” Metro ”Varg Gyllander är pressekreterare på Rikskriminalen och har arbetat som kri minalreporter. Hans insikter och erfa renheter på området gör boken mycket spännande och trovärdig.” Varbergsposten ”En mycket bra bok, av en ytterst habil kriminalförfattare. Rekommenderas å det livligaste till den som vill ha en riktig kriminalhistoria av en mogen författare.” Väsby Direkt
min är hämnden Massolit förlag
”Gyllander bygger upp spänningen med f lera ingående berättelser samtidigt. Detta gör han skickligt utan att det blir rörigt, och han lyckas faktiskt överraska på slutet också.” UNT
OMSLAG: NIKLAS LINDBLAD, MYSTICAL GARDEN DESIGN OMSLAGSFOTON: GETTY IMAGES OCH EVA LINDBLAD, 1001BILD.SE författarfoto: Minna Ridderstolpe