9789172994775 by Smakprov Media AB

Rusalka Reh, 1970 född i Melbourne A ustralien,

Allvarligt, det är en helt annan sak att göra

Som traceur måste man vara vaken, klarvaken.

och uppväxt i Tyskland, lever som författare i Leipzig.

hopp i parken eller på en lekplats än att göra

Se, lyssna, allt.

det med helvetet rakt under sig. Man är rädd,

På stan, i tunnelbanan, överallt.

räddare än nånsin, men man har inte tid att

För att hinna reagera.

sjåpa sig länge. För på andra sidan står det nån, och han står vid avgrunden precis som

Dipper är traceur. Precis som hans kompisar Coro-

du, och det hänger på dig vad som händer

ne, Skylark und Jay. De tränar parkour tillsammans

med honom.

så ofta de hinner. Och allt är på nåt sätt bra som det är. En dag kommer Kite, Corones ex-tjej, till träningen och det är också bra på nåt sätt. Tycker Dipper i alla fall. Dipper och hon börjar hitta varandra, och allt skulle kunna vara perfekt. Om det inte var för de där känslorna för Corone som Kite tydligen inte kan stänga av bara så där. Inte minst nu när Corone verkar ha problem. Han vill inte tala om det, men även med hans lillsyrra Kittiwake är tydligen inte allt okej. Och plötsligt är ingenting bra alls längre och Dipper måste reagera. Definitivt.

ISBN: 978-91-7299-477-5

OPAL

www.opal.se

© Rusalka Reh, 2010 Originaltitel: Asphaltspringer Originalförlag: Verlag Friedrich Oetinger GmbH, Hamburg Översättning: Sofia Lindelöf Omslag: Kerstin Schürmann Låttext Shadow Blues: Laura Veirs © Freak Off the Leash Music Bokförlaget Opal AB, Bromma Printed by Bookwell, Finland, 2012 ISBN: 978-91-7299-477-5

Rusalka Reh

The Urbans över asfalt och betong Översättning av Sofia Lindelöf

Opal

NAMNSDAG

Jag är inte direkt typen som berättar historier. Och kanske är inte det här nån historia heller. Man inbillar sig länge att allt är någorlunda lugnt. Inget händer, åtminstone inget speciellt. Livet typ. Men så ser man tillbaka senare och plötsligt hänger hela jävla skiten ihop som trådarna i ett klibbigt spindelnät. Vi, det är Skylark, Corone, Jay och jag – Dipper. Och så Kittiwake förstås, hon var tio i höstas och är syster till Corone. Hon brukade vara med när vi tränade vid stadion eller i parken. Hon är lite konstig eller vad man ska säga, inget ljushuvud precis, men hon är född sån, säger Corone, så vi får inte dissa henne för det. Det är det ingen som gör heller, för Kittiwake är helt okej. Det var Jay som kom dragandes med boken när vi satt och hängde på madrasserna i den gamla mässhallen. Regnet öste ner och smattrade mot plåttaket och fönsterrutorna. Vi kunde inte träna ute. Hoppa över gap på blött underlag? För farligt. Vi hade träffats och tränat parkour sen i våras. Varenda dag. Våra muskler hade sakta börjat vänja sig vid de extrema rörelserna. Det var rätt grymt att se hur alla blev bättre och bättre. Men vi fick ligga i. Särskilt jag, eftersom jag ärligt talat var lite av en loser. Jay slängde ryggsäcken bredvid madrasserna och sig själv på dem. Vi dallrade som brylépudding allihop. ”Tja!” Skylark sträckte fram handen. ”Vilket skitväder va?” Jay drog sin blöta tröja över huvudet. ”Väder är ingen absolut storhet och därmed inget att tala om.” Han tryckte knogarna mot Skylarks. 7

Det var typiskt Jay. Han pratade lite konstigt. Jag kan svära på att han inte sa ”coolt” en enda jävla gång fram till sista dagen jag såg honom. Fatta. Han tog sin ryggsäck och rotade runt i den. Till slut fick han upp boken, liten som ett vykort och med ett brunt omslag med fettfläckar. ”Vad är det där?” Corone satte sig upp och hade värsta yrvakna frisyren. ”The Observer’s Book of Birds.” Jay öppnade den. ”Tänkte du börja med fågelskådning i stället för parkour?” frågade Skylark. Vi skrattade. Jag hörde hur en duva slog med vingarna under taknocken. ”Vi döper om oss”, sa Jay utan att bry sig om vårt pladder. ”I den här boken finns de bästa namnen, perfekta för parkour.” Han slängde boken mitt emellan oss på madrassen. Det var en grym idé. Det insåg vi direkt. Skylark öppnade boken och nös. ”Blä, var har du grävt fram den nånstans?” ”Den är kvar efter mamma”, sa Jay. ”Hon har antagligen köpt den på antikvariat.” Jays föräldrar var såna där universitetstyper. Fullt med böcker hemma och så. Jays mamma bodde nån annanstans med Jays lillebror sen några år tillbaka, ingen aning exakt var, hur som helst kom hon inte överens med professorn i den där trista juridiken längre. Jay och hans mamma hade inte haft nån kontakt sen de flyttade, helknäpp familj faktiskt. Inte för att vi andra hade så mycket bättre familjer. Min mamma är toalettvakt på ett köpcenter till exempel. Har alltid varit. Hur man nu fixar det. 8

Medan Skylark bläddrade i den där konstiga boken hörde vi honom mumla: ”Black-throated diver … Great northern diver … Red-necked grebe … Cormorant … Spoonbill …” ”Om vi döper om oss är vi fria!” Jay flög plötsligt upp. Det var nåt som var annorlunda med honom den dagen. Han darrade på rösten och bara det var konstigt. ”Så är det ju i sagorna också: den som vet namnet på nån har makt över den personen. Hur många år har vi gått omkring med samma namn egentligen? Och hur många människor har alltså makt över oss? Hundratals? Tusentals? Dags att förnya sig!” Han slängde sig bredvid oss igen. Corone grymtade – det var hans sätt att hålla med. ”Dessutom hade jag en dröm”, fortsatte Jay. ”Jag var en fågel och det var helt grymt att bara ligga där och sväva. Man kommer rätt nära den känslan i parkour tycker jag, när man ligger där i luften. Det var så jag fick idén om fågelnamnen.” ”På tal om att ligga”, sa Corone med viktig min och skickade boken vidare till mig. Den luktade verkligen vidrigt av källare. ”Så hade jag ett schysst ligg i natt.” Skylark kastade sig bakåt och skrattade. ”Och när det är som grymmast”, sa Corone självsäkert, ”kommer man också rätt nära känslan i parkour.” Corone kunde vara ett riktigt jävla as. Bara för att han var bra på att fixa tjejer var han tvungen att tjata om det jämt och ständigt, som om det var han som uppfann Big Bang. ”Får jag presentera mig förresten?” Han reste sig och bugade för oss. ”Från och med nu kan ni kalla mig Corone.” Jay log. ”Tjena Corone. Välkommen till the urban planetbirds.”

Den där regniga dagen i den gamla mässhallen kom vi alla på våra nya namn. Nästa dag började Corones lillsyrra gnälla om att hon också ville ha ett nytt namn, och vi döpte henne till Kittiwake. Jag tyckte bäst om Dipper. ”Rather quick and quiet in its ways” stod det om den i boken, och det är ju precis vad alla traceurer vill – kunna ta sig från A till B så snabbt och smidigt som möjligt. Jay hade rätt. Parkour är lite som att flyga. Man blir fri, eftersom man hoppar över allt som står i vägen: byggstängsel, murar, soptunnor, garage om man så vill, vad som helst. Man tar inga omvägar. Inget kan stoppa en. Man är helt och hållet i sin kropp, ställer in kroppen på tomhet och samtidigt på allt, verkligen allt, och sen vet man. Man vet vad som gäller. Man reagerar på varenda grej som dyker upp framför en. Och sen: passera hindret. Jay förklarade det så här en gång: ”Ni måste ha det i huvudet också: tomhet, och samtidigt är allt möjligt. Sen springer ni och agerar hela tiden bara nu, och sen nu igen, och igen.” En gång sa han till mig att han tänkte dra en vacker dag. ”När det blir för mycket med överdocenten sticker jag, förr eller senare får jag nog.” När Jay säger nåt sånt är det inte bara skitsnack. Men den gången trodde jag ändå inte att han faktiskt skulle få nog en dag, eftersom han stod ut med en hel del. Överdocenten, det var hans pappa, och det var helt kört mellan dem. Antingen undvek de varandra helt och hållet eller också rök de ihop. Jay var egentligen alltid på sitt rum och kom bara ut när han var tvungen. Hans pappa pressa10

de honom stenhårt. Inte konstigt att frun stack – med Jays lillebror, en riktig Sunnyboy och Everybody’s-Darling, alltid lika snäll och trevlig och alltid höga betyg. Jay förväntades vara likadan, men jag tror att han var för intelligent för det. Han hade för mycket innanför skallbenet. Han skulle ha förtvinat. Och för honom var parkouren livsviktig för att han inte skulle bryta ihop fullständigt i det där besserwisser hemmet. Som traceur måste man vara vaken, klarvaken. Se, lyssna, allt. På stan, i tunnelbanan, överallt. För att hinna reagera.

KALLT

På det ställe i parken där vi brukade börja träningspassen låg bara bruna blad nu, i tårpilarna hängde gula trådar och floden blänkte grå. På vattnet flöt äckliga, gula skumklumpar förbi i långa ormar, som plastmaneter nån knåpat ihop till en B-film. Och så dimman. Allt var täckt av dimma, som om ridån dragits ner för det här året: applåder och stort tack. Jag kom för sent, eftersom min chef inte hade släppt iväg mig. Det var svinkallt. Alla andades vita moln. ”Är du uppvärmd?” ropade Jay till mig. Jag nickade. ”Jag joggade hit.” Han satte fart, hoppade, flög med framåtböjda ben över den låga muren utmed trappan och sköt ifrån med händerna i sista stund. Han landade mjukt och fjädrande, det hördes nästan inte. ”Din tur, Corone!” Jay joggade tillbaka till oss medan Corone tog sats, hoppade över muren från sidan och samtidigt vred sig 360 grader. Sjukt snabbt var han över, landade helt kontrollerat och sträckte upp armarna: ”Wow! Grymt!” ”Vi tränar kong, grabben”, sa Jay irriterat. ”Hört talas om det? Varför kör du reverse?” Corone tog extra god tid på sig när han släntrade tillbaka till oss. ”Är du nåt överbefäl eller?” Han såg Jay rakt i ögonen. ”Jag har bara kommit jävligt mycket längre än ni med era eviga kong! Ni kan väl öka lite nån gång, herregud!” ”Vad gör din nya tjej egentligen?” frågade jag Corone snabbt eftersom jag märkte att Jay och han snart skulle ryka ihop igen, och det var så jävla segt. De hade alltid nåt att gräla om. Som tur var lyckades jag avleda Corone. Han svingade sig upp på muren, satte sig på huk och tände en cigarett. 15

”Jag träffar henne knappt längre, jag är ju alltid här.” Han knep ihop ögonen, blåste röken uppåt. ”Hon bara klagar hela tiden och det suger. Skitirriterande.” ”Ta med henne nån gång då, det är ändå för få tjejer som tränar.” Jay satte sig bredvid honom. Han tog cigaretten ur Corones hand och tog ett bloss. Egentligen rökte han inte, det var mer nån sån där indiangrej, en fredscigarett typ. ”Får se.” Corone hoppade ljudlöst ner från muren. ”Kom. Det här är ju rena dagiset.” Nästa spot: gamla delen av stadion. Oändliga gräsmattor med tjugo meter höga strålkastare, grusgångar och träd och den gula byggnaden med tornet. Framför den en trappa, säkert hundra meter bred. Och bredvid trappan två bajamajor. De står där tätt ihop som ett förälskat par, i alla fall enligt Kittiwake. Högst upp, där trappan slutar: flaggstänger, räcken och murar. Från höstmarknaden bredvid stadion hördes gälla, skrikiga röster ända till oss. ”Skit också!” skrek Skylark. Han hade kommit upp för trappan före oss och redan testat ett hopp mot muren. Cat leap. ”Vadå?” ropade Jay. ”De har tagit bort graffitin. Sjukt halt nu”, ropade Skylark medan vi sprang uppför trappan, ett trappsteg i taget, det ingick i styrketräningen. ”Inte optimalt precis”, sa Jay när han också hade testat. ”Vi tränar ändå, men ta det lugnt. Sandblästrade väggar finns det överallt, det kommer vi inte ifrån.” Vi hade inte ens tränat i tio minuter när vi hörde ett gallskrik. ”Ge hit!” Rösten var till och med mer genomträngande än allt liv från marknadsplatsen. ”Jag vill också, ge hit!” 16

Vi sprang på muren, fram till kanten. Jag stannade bakom Jay, Corone sprang in i min rygg och jag brakade in i Jay. Han vinglade till och föll framåt. Jag försökte få tag i honom, men det gick för fort. När han föll tänkte jag, det var det, nu går det åt skogen. Nu får vi vårt straff. Åtta meter rakt ner och splash, hjärnan. Med då vred sig Jay blixtsnabbt om i luften och en sekund senare fick han tag i kanten av muren med båda händerna. ”Herrejävlar!” skrek Skylark. ”Jaaayyy!” Det var Kittiwake. Det hördes ett klirrande ljud när hon släppte ipoden hon tagit från en kille och sprang fram till muren. ”Se upp, se upp!” ropade hon. ”Kittiwake fångar Jay!” Hon sträckte ut armarna. ”Flytta på dig!” flämtade Jay, men Kittiwake stod där hon stod. Sakta men säkert gick Jay armgång bort från henne tills han var rakt över bajamajorna. Han hängde och dinglade sex meter ovanför dem. En bit ner satt ett galler, och på nåt sätt lyckades han hoppa ner på det och ta sig ner bit för bit. Till slut landade han på ett av taken. Jag andades ut, grymt lättad. ”Men dasset du stod på är för damer”, sa Kittiwake förundrat och sprang fram till Jay. Han hoppade ner på grusgången, mitt framför fötterna på henne. ”Hur kan du veta det?” frågade han och log. Kittiwake pekade på en skylt på ena dörren. ”Da-mer”, läste hon. ”Var lärde du dig läsa då?” Jay visslade mellan tänderna. Kittiwake flinade. 17

”I miffoskolan!” sa hon stolt. Vi skrattade som galningar, de två därnere och vi uppe på muren, trots att skämtet inte ens var nåt skämt. Kittiwake gick faktiskt i en miffoskola, det var rena rama sanningen. Vi skrattade för att allt hade gått bra. ”Det är mitt dass”, förklarade Kittiwake allvarligt, ”för flickor är damer. Och den bredvid är din.” Skylark ropade: ”Men Jay är ingen herre, Kittiwake!” ”Vad är han då?” frågade Kittiwake. ”Har jag sagt förut att du är en mupp?” skrek Skylark. Monstermuren vid stadions yttertrappa är nästan fyra meter hög och den givna avslutningen på varje träningspass. Ingen av oss gillar den. Den är nämligen rätt brutal. Jay rasade ner därifrån en gång i början så att axeln hoppade ur led. Skylark tog sats, försökte få tag i kanten men gled ner. ”Man ska inte springa in i väggen”, sa Jay. ”Bara skjuta ifrån uppåt med wallrun!” På nästa försök klarade han det och drog sig upp. ”Det är fan svinkallt!” ropade han. ”Men rör på arslet då!” morrade Corone. ”Eller köp fickvärmare!” Sen var det min tur. Det kändes helt sjukt att springa i full fart rakt mot den där monstermuren. Efter femte försöket gav jag upp. Jag tänkte att jag aldrig skulle klara det. Fan vilken nolla jag var. Skylark kom nerför trappan och höll fram sina knallröda händer. Det blödde på flera ställen på handflatorna. ”Jag drar”, sa han. ”Det är för jävla kallt. Huden bara spricker.” 18

Han snappade åt sig ryggsäcken och spände på sig midjeväskan. ”Loser”, sa Corone föraktfullt. ”Ska du redan dra?” frågade Jay förvånat. Och när Skylark blåste ut ett vitt moln i ansiktet på honom sa han: ”Det kommer ju inte bli varmare. Tänkte du göra uppehåll fram till våren eller?” Skylark satte sig irriterat på trappan och Corone satte sig bredvid honom. Jag lutade mig mot det iskalla metallräcket. Kittiwake började gräva i en rödglittrande, läcker väska, helt ny. Jay gick fram och tillbaka framför oss. ”Vi kan väl gå hem till mig och fundera ut hur vi ska göra resten av vintern”, sa han till slut. Vi reste oss. Det var bara Kittiwake som inte hade hört vad Jay sa. Hon satt hopkurad på den kalla trappan och var djupt försjunken i nåt grått, konstigt häfte. På framsidan var en bild av en kyrka, och när jag tittade över axeln på henne såg jag foton av orglar i häftet. Jag skämtar inte. Orglar. Hon var lurig, Kittiwake. Man hade ingen aning om vad som rörde sig i huvudet på henne. ”Kom igen, Kittiwake!” ropade Jay. ”Du har väl aldrig varit hemma hos mig eller? Kom!” Hon flög upp och sprang efter oss.