9789175770048

s Serien om Emelie Lexander s

Jag glĂśmmer aldrig Pascal

LinnĂŠa Berglund

JAG GLÖMMER ALDRIG PASCAL

Andra delen om Emelie Lexander

JAG GLÖMMER ALDRIG PASCAL av Linnéa Berglund

1.

JAG GLÖMMER ALDRIG PASCAL

Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Linnéa Berglund Omslagsbild: Ulrica Daleroth Grafisk form och sättning: Ulrika Slottner, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Tallinn 2013 ISBN: 978-91-7577-004-8

Regnet smattrade mot rutan. Det hade öst ner ända sedan den där kvällen när vi kom hem från sjukhuset några dagar tidigare. Utan förvarning hade det plötsligt blåst upp och himlen tycktes ha öppnat sig. Marken som var hård efter den långa tidens torka sög begärligt upp allt vatten, innan den blev mättad och vattnet istället samlades i leriga pölar överallt.

Jag satt och kurade i min vanliga fåtölj precis framför den öppna spisen i vardagsrummet efter att ha varit ute på min vanliga tidningsrunda. I flera år hade jag sålt tidningar på helger och lov och varenda krona sparades på ett bankkonto. I hemlighet drömde jag om att någon gång få ihop tillräckligt för att kunna köpa en egen häst, eller i alla fall kunna vara fodervärd, men det skulle ta evigheter att få ihop pengarna kändes det som.

7

Jag suckade lite och tänkte på min lillasyster Felicia för minst tionde gången den här morgonen. De första dagarna efter Felicias operation hade varit osäkra och vi gick lite som på nålar.

Vem visste om någon komplikation skulle tillstöta? Det hade läkarna sagt till oss när vi satt där i väntrummet, att komplikationer kunde tillstöta. Jag visste inte riktigt vad det innebar, men pappa förklarade att det alltid kunde bli problem efter en operation.

Allt eftersom dagarna gick utan att något hände började vi kunna slappna av och till sist ansåg läkarna att faran var över och hela familjen andades ut.

Felicia skulle få vara kvar någon vecka till på sjukhuset, men det kändes inte lika jobbigt nu när vi visste att hon mådde bra. Pappa kom hem igen och mormor och morfar åkte tillbaks till sin stuga ute vid havet. Mamma var kvar på sjukhuset med Felicia och vi saknade dem båda två.

Pappa kom in i vardagsrummet med varsin

kopp varm choklad till mig och Ville. Han såg lite sliten ut när han blinkade åt mig samtidigt som han räckte mig min mugg. Jag försökte att inte tänka på hur trött och orolig han måste vara. Istället värmde jag händerna runt muggen och log åt Ville som genast började räkna så att det var rätt antal marshmallows i hans choklad. Det skulle vara exakt fem stycken, varken mer eller mindre.

Hur han lyckades dricka utan att spilla, liggandes på golvet under bordet förstod jag inte, men jag orkade inte säga åt honom att sätta sig upp ordentligt. Golvet under bordet var hans favoritplats, han låg alltid sådär.

Jag drog filten tätare runt mig och tittade ut på de gråa regnmassorna utanför fönstret.

Imorgon skulle vi rida ut på långritt och jag hoppades verkligen att regnet skulle ha gett med sig till dess. Men någon gång måste det väl sluta, så varför inte just imorgon? Det var ju sista ritten med gänget. Sedan skulle inte Sofia få lov att komma till Bylkestallet mer för sin pappa eftersom han blivit invald som ordföran-

8

9

de i kommunens nya ridskola. Sofia som börjat rida samtidigt som mig för flera år sedan och som varit min bästa vän i stallet sedan dess.

Efter den här helgen skulle ingenting bli sig likt i Bylkestallet igen.

Jag vaknade på morgonen med en känsla av att något var annorlunda. Jag låg en stund och funderade innan jag kom på att det var tyst.

Det kunde bara betyda att det inte regnade längre, i alla fall inte lika ihärdigt som tidigare.

Jag flög ur sängen och sprang fram till fönstret för att titta ut. Mina förhoppningar om sol krossades på en gång. Det var grått och disigt ute, men det hade i alla fall slutat regna. Bättre än ingenting, tänkte jag och drog på mig mina kära gamla jeans och en tröja över stallskjortan. Mamma hade förmanat mig tusen gånger om att jag inte fick låta stallkläderna ligga i mitt rum, men vem kunde bry sig om sådant? Det fanns väl värre saker än hästlukt och jag hade dem ju inte inne i garderoben bland de andra kläderna, så jag tyckte inte hon skulle tjata så.

Mina föräldrar hade tyvärr inte förstått varför jag tyckte det var så roligt med hästar. ”Vi får ju aldrig se dig här hemma”, sa de jämt.

Jag tog det inte så allvarligt och förresten så behövde jag stallet för min mentala överlevnads skull, så det så. Det hade jag hört Marie i stallet säga en gång och jag tyckte det var ett väldigt bra uttryck och hade genast använt det i en av alla de oändliga diskussionerna med mamma och pappa. Det kunde de inte riktigt argumentera emot, men de fortsatte ändå att tjata om att jag borde vara hemma mer och hjälpa till istället för att ränna i stallet jämt.

Men jag tyckte det var bättre att jag var i stallet än att jag hängde nere i centrum som många andra i min ålder gjorde.

Jag hade fyllt fjorton år i januari och flera tjejer och killar från min klass brukade ägna kvällar och helger åt att dra omkring nere i samhället. När jag sa det teg mina föräldrar och jag fick cykla iväg till stallet i lugn och ro.

Nu gick jag ner i köket och satte på vattenkokaren och började bre ett par tekakor medan

10

11

jag väntade på att vattnet skulle bli varmt. Jag höll just på att skiva tomater som pålägg när pappa kom in i köket med morgonrocken runt sig. ”Men snälla barn, är du uppe redan? Det är väl stallet som drar kan jag tro. Kan du inte vara hemma någon gång”, började han. ”Men pappa, det är långritt idag, det vet du ju. Det är sista gången vi kan rida ut tillsammans allihop, sen försvinner Sofia.” ”Ja, ja, åk du. Det finns väl sämre sysselsättningar kan jag tro”, mumlade pappa och satte på kaffekokaren.

Han brukade sitta vid utemöblerna på baksidan av huset och dricka kaffe när det var fint väder, men den senaste veckan hade han fått nöja sig med att sitta i köket.

Vårt hus låg på en återvändsgata och vi hade en stor trädgård som gränsade upp mot skogen som låg en bit längre bort. Jag brukade ofta gå omkring där och drömma om att jag red på min egen häst längs med stigarna. Någon egen häst skulle jag aldrig få, det visste jag, men drömma kunde man ju alltid.

Vattnet var färdigt och jag hällde upp det i en stor mugg och la i en tepåse. Sedan satte jag mig vid bordet mitt emot pappa och slukade både mackor och te på några minuter. Jag hade inte ro att sitta länge idag, jag ville inte missa en enda sekund i stallet. Jag skyndade mig att hafsa igenom tandborstningen och satte snabbt upp mitt mörka hår i en hästsvans. Inte så elegant kanske, men vad gjorde det i stallet?

Bylkestallet, som ägdes av Tomas, var avslappnat på det sättet. Nästan alla som var där och red gjorde det för att de gillade hästar på allvar och det var nästan inga som bara stilade eller var snobbiga. Det är klart att det fanns undantag, som Kristina och Annika till exempel, men annars gillade jag de flesta.

Efter en sista blick i spegeln gick jag ut i hallen och drog på mig mina gamla gympaskor. De hade helt klart sett bättre dagar, men de var de skönaste skorna jag ägde och jag drog omkring i dem jämt i stallet.

När jag tog ut cykeln ur garaget kunde jag inte låta bli att vissla lite. Det doftade ljuvligt från marken efter regnet. Snart skulle jag rida

12

13

ut på Pascal tillsammans med mina vänner.

Jag tänkte njuta av varje minut i stallet den här helgen, innan Sofia var tvungen att försvinna.

Vi skulle förstås ändå ses i skolan, vi gick ju i samma klass, så hon skulle inte försvinna alldeles även om hon inte var kvar i stallet.

Muntert svingade jag upp ryggsäcken med varm choklad och bullar på ryggen och började trampa iväg upp för backarna mot Bylkestallet.

14

2.

Efter att ha stått ute i regnet i flera dagar var Pascal allt annat än ren när jag en stund senare tog in honom. Pascal var min sköthäst på ridskolan och den bästa ponnyn i världen.

Nu var hans bruna päls helt täckt i lera och jag skulle få jobba som en galning för att få honom ren. ”Din rackarunge, tycker du att du är fin nu va?” bråkade jag på skoj och smekte hans mjuka mule.

Jag hade egna borstar till honom, det hade nästan alla skötare, och jag gick för att hämta dem ur min låda i sadelkammaren. Där inne doftade det gott av häst och läder. Vi satt ofta där och värmde oss på vintrarna, när vi inte satt uppflugna på någon krubba hos någon häst eller på läktaren inne i det lilla skruttiga ridhuset.

15

Pappa hade snickrat ihop min låda och jag hade målat den mörkt grön och sedan skrivit Emelie Lexander på locket med stora bokstäver.

Nu letade jag snabbt fram hinken med alla borstar i och gick ut i stallet igen. Det kanske var fjantigt av mig, men varje gång jag tog mina borstar för att göra i ordning Pascal så kändes det så skönt i bröstet, nästan som om han var min häst. Snabbt slog jag bort alla sådana tankar och påminde mig om att ridskolan ägde honom och att jag bara vara skötare. Det var i alla fall det näst bästa efter att ha en egen häst.

Därute hade mina kompisar, Sofia, Johanna och Cecilia kommit in med sina sköthästar, Bamse, Figge och Lukas. Det var vi som skulle rida ut på långritten. Vi hade kommit överens om det i början av veckan när vi fått reda på att Sofias pappa förbjudit henne att fortsätta komma till Bylkestallet efter den här helgen.

Tomas hade inte haft något att invända när vi frågade honom. Han var aldrig omöjlig.

Många tyckte att han var sträng, men jag gillade honom. Han var rättvis och bra med hästar-

na. Ibland kändes det som att han var den enda som förstod hur viktigt det var för mig att vara i stallet när det var jobbigt hemma för att min syster var sjuk. Han hade aldrig sagt något rakt ut, men jag såg på honom att han förstod.

Jag pratade aldrig om min systers sjukdom eller om hennes diagnos som hon nyligen fått, men de flesta visste om det ändå eftersom vi bodde i ett litet samhälle där alla visste allt om alla. Stallet var min tillflyktsort där jag kunde slappna av och bara vara utan att behöva tänka på hur det skulle gå för Felicia. ”Jag kommer aldrig att få Bamse ren”, klagade Sofia och tittade på den brungrå häst som skulle föreställa Bamse.

Egentligen var Bamse vackert borkfärgad, ljust gul och med mörk man och svans. Men med hans förkärlek för leriga ställen i hagen var Sofia en hårt prövad skötare. Hon stod alltid och gnodde på någon lerfläck. Jag undrade vem som skulle ta över hennes jobb nu?

Figge och Lukas såg inte så mycket bättre ut de. Lukas som var en brunskäck hade i prin-

16

17

cip inte en enda vit fläck kvar på kroppen och Figge hade så gott som täckt alla sina prickar på rumpan med lera. Hästarna såg i ärlighetens namn rätt bedrövliga ut.

Vi började borsta av dem med piggborstarna så att dammet rök. Egentligen hade det varit smartare att borsta av det värsta utomhus tänkte jag när jag satte dammet i halsen för sjunde gången, men det var försent att tänka på det nu. Vi ville få hästarna riktigt blanka och fina innan vi red ut så vi ryktade tills armarna värkte. ”Nu orkar jag inte mer”, pustade Cecilia till slut. ”Det går inte att få dem renare, kom så sadlar vi.”

I samlad trupp knatade vi in i sadelkammaren igen och fick med oss sadlar och träns. Jag såg hur Sofia tittade sig omkring, som för att pränta in varje liten detalj i minnet. Jag undrade hur hon kände sig egentligen. Inget vidare trodde jag.

Vi sadlade snabbt och vant och jag kunde inte låta bli att tänka på när jag och Johanna

varit på Holmen tidigare i veckan. Då hade vi fått prova på att rida i westernsadlar.

Rebecca som bodde på Holmen och födde upp araber hade visat oss lite grunder i westernridning och sedan hade vi ridit ut i skogen.

Vilken känsla! Men sadlarna var tunga som bly och det hade varit svårt att få upp dem på hästryggen. Fast när Rebecca gjorde det såg det förstås enkelt ut och hon sa att vi snart skulle lära oss tekniken. Jag hade blivit så glad när hon sa det, för det betydde ju att vi skulle få komma tillbaks och rida igen. ”Jag börjar gå ut”, ropade Johanna inifrån Figges box. ”Är ni färdiga?” ”Jaa”, svarade vi och så gick vi ut ur stallet på ett led med Figge först.

Ute hade det grådaskiga diset börjat lätta och med lite fantasi kunde man till och med skymta solen mellan molnen. Det var fortfarande lite råkallt och jag var glad åt min extra tröja över skjortan. Vi spände sadelgjordarna och satt upp. Hästarna ville inte riktigt stå still, de var lika ivriga som vi att komma iväg.

18

19

”Nej men Pascal, så du uppför dig. Har du så mycket överskottsenergi”, skrattade jag när Pascal snodde runt på stallbacken och ville iväg. Han fick allt lugna sig lite, jag visste att Tomas inte skulle tycka om att jag lät honom gå iväg innan jag sagt att han fick.

Snart var alla klara och vi skrittade iväg på långa tyglar upp mot skogen som sträckte ut sig bortom ängarna bakom stallet. Vi hade ryggsäckarna med fika med oss. Några kilometer in i skogen fanns en glänta som vi brukade rida till rätt ofta och där hade vi tänkt stanna och äta lite bullar.

Stigen var bred och vi kunde rida två och två i bredd, men efter en stund smalnade den av och vi fick rida efter varandra på ett led istället.

Johanna red först på Figge, sedan kom jag på Pascal, efter mig red Cecilia på Lukas och sist kom Sofia och Bamse. Det var intressant att se hästarnas öronspel beroende på vart i ledet de gick. Figge som var först hade öronen riktade framåt hela tiden, Pascal och Lukas växlade mellan att rikta dem framåt och bakåt och

Lukas som gick sist hade dem stadigt bakåt.

På så sätt samarbetade de och delade upp uppmärksamheten mellan sig.

Stigen gjorde svängar här och var så man hade inte så bra sikt. En gång när vi red där hade vi sånär krockat med en älg som plötsligt stod på stigen bakom en krök. Älgen hade snabbt klivit iväg genom snåren in i skogen när den såg oss och jag var förvånad över att den inte gett sig av tidigare. Den måste ju ha hört oss på lång väg. Efter det var jag lite skraj för att stöta på fler älgar när jag red i skogen. Pascal hade inte tyckt om det och hade varit nära att sticka. Om det var något jag inte ville vara med om så var det en skenfärd genom skogen.

På flera ställen längs med stigen hade vi byggt upp hinder och varje sommar red vi en terrängtävling här. Det var bara några veckor sedan den hölls sist och jag hade varit med på Pascal, även om jag egentligen inte alls gillade att tävla. Hindren stod tvärs över stigen, men eftersom vi hade ryggsäckarna på oss nu så red vi omvägar runt dem.

20

21

”Vänta, stanna!”

Det var Sofia som hojtade. Vi hade ridit en bit in i skogen för att ta oss förbi ett av de uppställda hindren och Cissi, Johanna och jag vände oss om för att se varför hon hade ropat.

Där satt Sofia och sprattlade mitt i en gran.

Ryggsäcken hade fastnat i en av grenarna och nu satt hon fastkrokad vid den och kom inte loss. Det såg hemskt roligt ut och vi kunde inte låta bli att skratta även om det egentligen var rätt farligt. Tänk om Bamse skulle få för sig att rusa iväg när hon satt fast sådär! Det slutade med att hon fick kränga av sig ryggsäcken och trassla ut grenen. Vid det laget hade hon barr överallt och hon ruskade på sig som en blöt hund. ”Och det var väl inge stickigt heller!” muttrade hon ilsket och tillade ”Skönt att känna hur barren letar sig ner längs ryggen och in i byxorna, verkligen …”

Till sist kunde vi i alla fall rida vidare. Vi kom fram till ett gammalt sandtag som låg mitt inne i skogen och där tog vi oss ner i lång-

sam takt. Det kändes så härligt när hästarna nästan gled ner i den mjuka sanden. Det gällde bara att inte störa dem när de försökte hålla balansen ner för backen och jag kom på mig själv med att längta efter westernsadeln igen.

Det hade varit så bekvämt och stadigt att sitta i den. Jag undrade när Rebecca skulle låta mig rida någon av hennes hästar igen.

Jag stördes i mina tankar av att Cecilia tjöt till och plötsligt sköt Lukas förbi oss ner för backen i galopp. Hjärtat nästan stannade på mig. Det här kunde gå illa!

22

23

Emelie söker sig mer och mer till den trevliga familjen Danielsson som nyligen har flyttat till samhället. De bor på gården Holmen och föder upp araber, några av de vackraste hästar Emelie någonsin sett.

Kommer hon att glömma Pascal, sin sköthäst, nu när hon har hittat Saba, Capris och de andra hästarna på Holmen? Och vad är det egentligen som är så speciellt med tävlingarna på High Chaparral?

Jag glömmer aldrig Pascal är den andra boken i serien om Emelie Lexander. Hon är en vanlig tonårstjej som älskar hästar mer än allt annat, precis som många andra tjejer i hennes ålder.

Men Emelies liv är inte som alla andras. Hemma har hon en syster som har autism och oron över vad som skall hända med henne kan endast överskuggas av kärleken till ett älskat syskon.

Linnéa Berglunds debutroman Ingen vanlig sommar gjorde succé och nu fortsätter äventyren med Jag glömmer aldrig Pascal. Linnéa bor i Göteborg och ägnar nästan all tid då hon inte skriver åt familjens alla hästar.

Sagt om Ingen vanlig sommar: ”Kan bli en ny hästboksklassiker. Många unga läsare kommer antagligen att sitta som på nålar tills uppföljaren kommer.”

Camilla Appelgren, lektör BTJ

ISBN 978-91-7577-004-8

www.idusforlag.se

9 789175 770048