9789137148090

Välkommen hem

Tidigare utgivning

Flickan med snö i håret Pojken som slutade gråta Svara om du hör mig Vår egen lilla hemlighet

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Ninni Schulman 2016 Omslag Helena Hammarström Omslagsbilder Getty Images/Trevillion Images Författarfoto Anna-Lena Ahlström Tryckt 2016 hos ScandBook AB, Falun isbn 978-91-37-14809-0

Prolog

Samtal till SOS Alarm söndagen den 23 augusti klockan 01.33.

SOS-operatören: ”SOS Alarm.”

Kvinna: ”Vi behöver en ambulans. Det är … (oklart) … Åh, herregud!”

SOS-operatören: ”Var befinner ni er?”

Kvinna: ”Jag kan inte adressen. Det är bara en sommar­ stuga … Jag vet inte hur jag ska förklara. Ni måste komma.

Nu!” SOS-operatören: ”Vilken är närmaste tätort?”

Kvinna: ”Ekshärad eller Gustavsfors, jag är inte säker. Det är i norra änden av Knon, sjön alltså. Kan ni inte se signalerna från telefonen? Det är …”

SOS-operatören: ”Vad är det som har hänt?”

Kvinna: ”Vet inte. Det är fest och … (ohörbart) … bredvid stigen, helt blodig. Det är blod överallt.”

SOS-operatören: ”Känner du nån puls?”

Kvinna: (Paus.) ”Nej …”

Samtalet bryts.

5

Lรถrdagen den 22 augusti

1

Magdalena Hansson svängde in på garageinfarten framför den gula trävillan på Stjärnsnäsvägen och stängde av motorn. Hon lutade huvudet mot nackstödet. Blundade. Äntligen hemma.

Bilderna snurrade i huvudet. Den svartsotiga fasaden och de chockade människorna som på ett nästan mirakulöst sätt lyckats ta sig ut. Pojken som varit klädd i en alldeles för stor tröja med Valsarnas urtvättade logga på ryggen och som tyst klamrat sig fast runt sin mammas hals. Tröjärmarna uppvikta flera varv.

Han hade påmint så mycket om Nils när han var liten.

Det var den tredje branden på kort tid, och förmodligen inte den sista. Asylboendet hade väckt starka känslor i trakten.

Petter kom emot henne över grusgången som var full av maskrosblad, i arbetsbyxor och t-shirt, med Liv på armen.

Hans lockiga och lite ostyriga hår var uppsatt med en knut i nacken. ”Hur var det där uppe?” frågade han när hon öppnat bildörren.

Magdalena drog in doften av nyklippt gräs, blev plötsligt sju år gammal och var på väg med ett glas vatten till pappa som klippt gräsmattan hela eftermiddagen, balanserade så försiktigt hon kunde för att inte spilla. Mamma som alltid hade varit så överbeskyddande.

Hon skakade snabbt av sig minnet, innan det började göra ont.

9

”Ingen allvarligt skadad den här gången heller som väl var.

Men det är nog bara en tidsfråga.”

Magdalena såg på Livs rödgråtna ansikte. ”Hon ramlade och slog huvudet i gungställningen”, sa P­etter och visade en liten bula i pannan. ”Men nu är det bättre.” ”Lilla gumman”, sa Magdalena och klev ur bilen.

Liv sträckte sig efter henne och hon tog henne i famnen. ”Ingen av dom boende runt omkring hade så klart sett nåt den här gången heller. Ingen vill uttala sig i tidningen. Dom törs väl inte.” ”Eller så är dom bara glada att det brinner”, sa Petter.

Han plockade ut hennes kameraväska från passagerarsätet, stängde dörren och följde efter in. ”Hur sjukt är inte det?” sa Magdalena. ”Det är väl inte helt problemfritt att placera två hundra flyktingar i en by där det bor tusen personer.”

Magdalena kramade Liv hårdare och tittade på honom över hennes huvud. ”Du behöver inte stirra på mig så där”, sa Petter. ”Man måste kunna prata om verkligheten utan att du ska få för dig att jag är smygrasist.” ”Så du tycker att det på nåt sätt är logiskt att folk tänder eld på människors bostäder?”

Magdalena satte ner Liv på det grusiga köksgolvet och gick bort till bordet där datorn stod. ”Nej, det har jag inte sagt. Det är fruktansvärt. Det jag menar är att det finns ganska många som tycker att det är en bra lösning. Det är inte några enstaka galningar som springer runt med bensindunkar som är problemet, utan alla andra som är tysta. Och frågan varför dom är det måste man kunna få ställa.”

Magdalena plockade upp kameran ur väskan och kopplade den till datorn för att börja tanka över bilderna. ”Jag går ut och fortsätter med gräset”, sa Petter.

10

”Okej. Tar du med Liv ut så länge? Jag kommer så fort jag har skrivit webbtexten. Det går snabbt.” ”Visst. Och du, jag är verkligen inte rasist.”

Magdalena suckade. ”Nej, jag vet det.”

Hon satte sig vid köksbordet och vek med en långsam rörelse upp skärmen.

Det mesta hon skrev om kunde hon hålla ifrån sig men barn som for illa grävde sig alltid in. Satt där vid hjärtat och skavde.

Men som vanligt fanns det ingen tid att tänka. Hon loggade in på Newspilot, öppnade en ny artikel och randade ihop den korta nyhetstexten så snabbt hon kunde.

Bilderna hade blivit hyfsade, även om de så klart inte var i samma klass som Jens Sundvalls.

Tjugo minuter senare kunde hon äntligen gå ut i solljuset och sätta sig på kanten till sandlådan. Hon slog armarna runt knäna och såg på när Liv grävde en liten grop med en plastspade. Så stor hon hade blivit den här sommaren. Det självlockiga håret var så långt nu att det gick att göra flätor. Inte riktigt lika långa som Pippis, men Liv var nöjd i alla fall.

Tänk om hon bara kunde få sitta där resten av dagen och se på när Liv lekte och Petter klippte gräset. Motvilligt hade hon letat reda på sovsäck och liggunderlag i källaren. ”Jag vill inte åka på festen”, sa hon när Petter passerade med gräsklipparen. ”Och absolut inte sova över.” ”Det är väl klart att du ska göra det”, sa han och stängde av motorn. ”Det är inte direkt klassåterträff jämt.” ”Nej, och tur är väl det.” Ända sedan inbjudan kom några veckor tidigare hade hon våndats. ”Vi ska umgås och återuppleva gamla minnen”, hade Lena Wahlström och Sandy Kristensson skrivit. ”Ta gärna med gamla fotoalbum.”

Först hade Magdalena tänkt strunta i alltihop, men så hade 11

Sandy dykt upp på redaktionen en eftermiddag och berättat att Jack Paulsson skulle komma. Kunde inte det bli ett roligt reportage i tidningen? Han hade inte varit på en enda återträff tidigare, men nu skulle han komma och sova i tält, precis som då, och han hade låtit som vanligt när hon pratade med honom, inte ett dugg stroppig eller dryg.

Läsvärdet i en sådan artikel kunde Magdalena inte bortse ifrån, trots att Jack numera var mer känd för sin dokusåpa­ karriär och sitt vilda leverne än för musiken. Hon hade messat honom och frågat om han ville ställa upp och han hade inte haft några invändningar, tvärt om. Och nog lät han som vanligt när de skrev till varandra. Han hade kallat henne Magda på en gång.

Medan Liv grävde med sin spade plockade Magdalena fram mobilen och gick in på Facebookgruppen ”Asplundsskolan 1989”.

Sandy hade skrivit ett nytt peppande inlägg någon timme tidigare om hur laddade de var och att de bara väntade på att alla äntligen skulle komma. Alla och alla. Senast Magdalena tittade var det bara en tredjedel av klassen som tackat ja, och de hade beställt mat för fjorton personer.

Magdalena klickade vidare för att se om någon ändrat sig i sista stund, men det var samma gäng som tidigare. Lena, Sandy, Ted Jonsson och Jussi Berg. Dem stötte hon på då och då. Och Sune, deras gamla klassföreståndare. Det var i hans stuga festen skulle hållas, som någon sorts upprepning av övernattningen de gjorde där precis efter skolstarten i nian.

Men Unni Olander hade hon inte sett på säkert tio år, inte Alice Nordin heller trots att hon flyttat hem till Munkfors igen.

Jack, Mårten Johansson och Freddie Kullberg skulle också fortfarande komma. ”Ska det inte bli lite kul i alla fall?” fortsatte Petter. ”Tina träffar du inte varje dag precis.” ”Inte dig heller”, sa hon och tryckte ner mobilen i fickan.

12

Petter verkade inte ha hört. Han drog bara igång gräs­ klipparen igen för att ta det sista.

Magdalena följde honom med blicken när han satte hörselkåporna över öronen och började gå mot komposten.

Sedan han började jobba i Norge kändes deras helger nästan heliga. Då skulle allt hinnas med. Och den här helgen, när Nils var hos sin pappa i Stockholm och Vanessa och Vendela på handbollsturnering i Örebro, skulle de äntligen kunna rå om varandra på riktigt.

Magdalena hörde hur det pep till nere i byxfickan av ett nytt mejl. Med ett halvt öga på Liv, som fortfarande grävde med stor koncentration, plockade hon fram mobilen. Krampen i magen som hon känt av den senaste tiden kom tillbaka när hon såg avsändaren enatfolk@hotmail.com, men hon öppnade mejlet ändå. ”Man borde sticka upp ett basebollträ i fittan på dig så hårt att tarmarna ramlar ut så att du får känna hur det känns och fattar på riktigt att araber inte hör hemma här. Eller så kunde du hängas naken i en lyktstolpe och piskas. Sluta dalta med muslimpacket någon gång din hora.”

Magdalena klickade snabbt undan meddelandet och stoppade tillbaka mobilen i fickan. Som om det skulle hjälpa.

Sedan hon började skriva om missförhållandena på asyl­ boendet för någon månad sedan hade hennes mejlkorg fyllts av hat i olika grad. De vidrigaste meddelandena kom från tre olika adresser och kunde börja gå på repeat i huvudet när som helst på dygnet. ”Du borde gruppvåldtas i alla hål på samma gång tills du kvävs till döds och sedan slängas i ett dike som den jävla byracka du är.”

Men hon hade inte sagt något till Petter.

I Norge kunde han ändå inte hjälpa henne och på helgerna ville hon att de skulle prata om andra, trevligare saker. Att hantera näthat hörde till jobbet numera.

Solen gick i moln och Magdalena kurade ihop sig där hon 13

satt, slog armarna runt benen igen, så hårt att det inte skulle märkas att hon skakade. ”Så illa kan det väl inte vara”, sa Petter när han passerade igen. ”Du brukar ha ganska kul när du väl kommer iväg.”

Polisstationen var helgstilla när Christer Berglund och Betty Lisspers kom tillbaka från Ekshärad.

Ingen hade sett vem som tänt på den här gången heller, ingen hade sett någon klottra hakkors med sprejfärg på fasaden.

Det nedlagda hotellkomplexet låg visserligen lite undanskymt en bit från vägen och byggnaderna stod i vinklar som gjorde det lätt att hålla sig gömd, men ändå. Någon borde ha sett gärningsmännen, de kunde inte bara ha dykt upp från ingenstans.

Christer och Betty hade knackat dörr halva eftermiddagen, men ingen kunde berätta om någon bil som kommit körande eller hade sett någon på cykel eller moped.

Vad var det egentligen som höll på att hända här ute? Var­ ifrån kom hatet?

Förhoppningsvis skulle Soda och hans tekniker hitta något att gå vidare på.

Christer vände sig mot Betty. ”Vill du ha en kopp innan vi slutar för i dag?” ”Nej, jag tror det får vara”, sa hon. ”Jag tar och drar på en gång.” ”Jaså?” sa Christer lite förvånat.

Under ett kort ögonblick tänkte han fråga om det var något särskilt som skulle hända. Betty brukade nästan aldrig ha bråttom hem, i synnerhet inte på helgerna, men lät bli. Han var trots allt hennes chef numera, och det kanske var bra att hålla viss distans. Om hon inte berättade självmant fick det vara. ”Vi ses på måndag”, sa han istället. ”Trevlig helg.” ”Detsamma.”

Christer bestämde sig för att ta en kopp i alla fall.

Egentligen borde han åka hem direkt, men där var huset fullt 14

av folk. Hans syster Tina hade kommit upp från Göteborg över helgen med sin familj, maken Mats och sonen Xerxes. Det var tydligen en klassåterträff som hägrade.

Han behövde samla tankarna lite innan han var redo.

Medan bryggaren satte igång drogs tankarna till asyl­ boendet igen. Framför sig såg han den tilltufsade nallen som en av de yngre tonåringarna hade i jackfickan. Pojken hade kommit ensam till Sverige för bara någon vecka sedan. Nallen hade varit hans lillebrors, berättade han. När Christer frågat vad som hänt honom hade han svalt och svalt, kämpat inför rumskamraterna för att inte börja gråta. Sedan hade han lagt sig på sin säng med ansiktet mot väggen. Han påstod att han var fjorton, men såg ut som tolv, på sin höjd.

Christer fyllde en stor mugg och slog av bryggaren. Han måste försöka släppa det där nu.

Långsamt gick han genom den tysta korridoren, tog några försiktiga klunkar av det heta kaffet.

Folkes gamla rum stod fortfarande tomt, än hade de inte fått någon ersättare trots att det var länge sedan han börjat sin ITtjänst i Karlstad. Det verkade inte som om de skulle få det heller, även om det verkligen behövdes. Det senaste året hade Christer jobbat över nästan varje dag. Han hade så mycket övertid att han inte visste hur han skulle bära sig åt för att ta ut den.

Några vykort hade blivit kvar på Folkes anslagstavla, och på hyllan stod en tom matlåda och en randig plåtburk med pennor och samlade damm.

Petras skrivbord i det stora chefsrummet var nästan tomt.

Att göra hastighetskontroller och testa folk för rattfylla krävde inte så mycket kontorsjobb, men än så länge hade hon i alla fall kvar både rummet och tjänsten som gruppchef, åtminstone på papperet. Tiden och rehabiliteringen fick visa hur det skulle bli framöver.

Till dess var det Christer som ledde arbetet.

För bara några år sedan hade han känt sig som gröngölingen 15

på stationen, med veteranen Sven Munther som chef. Nu var det plötsligt han som skulle stå för kompetensen och erfarenheten. Så fort det hade gått, livet.

Urban Bratt jobbade i alla fall fortfarande kvar.

Det var för väl det i alla fall, tänkte Christer och log för sig själv. Det var en tanke han länge trott att han aldrig någonsin skulle tänka. Men under den där vresigheten var Urban trots allt en duktig polis.

När Christer kom in på sitt rum började mobilen ringa. ”Hej älskling”, sa han och sjönk ner på skrivbordsstolen. ”Hur går det för dig?” frågade Torun.

Christer hörde röster i bakgrunden, hur hans mamma G­unvor pratade med Xerxes. Hennes enda barnbarn, hittills. ”Jag håller på att avsluta här nu”, sa han. ”Vi kom precis tillbaka från Wermlandia.” ”Ja, jag hörde om det på radion. Hemskt. Men bra att du är på väg. Mats skjutsar Tina upp till festen snart och Gunvor och Bengt har kommit.”

Hon lät glad, verkade hantera situationen med hans syster och svåger fint trots att de knappt kände varandra. Ett litet stråk av stress fanns i rösten, men ingen irritation. ”Kan du köpa en bit kryddost på väg hem?” fortsatte Torun. ”Jag glömde det.” ”Visst”, sa han. ”Nåt annat?” ”Nej, jag tror det är bra så. Vi ses snart.”

Christer avslutade samtalet, fortfarande lättad över att tiden med de ständiga utfrågningarna om vad han jobbat med – och med vem – äntligen verkade vara över. Det var bara då och då som hon trasslade in sig i påhittade svartsjukedramer, men numera kunde de oftast skratta åt det efteråt.

Förhoppningsvis skulle det fortsätta så.

Christer lutade sig tillbaka i stolen. Kaffet hade svalnat så han tog några stora klunkar.

Hur Tina hade fått för sig att gå på den där klassfesten långt 16

uppe i skogen kunde han inte bli klok på. Hon hade aldrig hymlat med hur mycket hon hatade Hagfors i allmänhet och sin högstadieklass i synnerhet.

Till och med i samband med Gunvors och Bengts flytt från huset hade hon i det längsta dragit sig för att komma hem.

Val av mäklare, husvärdering, beslut om servicelägenhet, hemtjänst och testamenten, Tina hade på något vis lyckats sköta allt på telefon.

Under den värsta perioden fick Christer hjärtklappning så fort han såg hennes telefonnummer på displayen.

När Tina en dag för några veckor sedan ringt och inte gnällt alls, utan istället frågat om hela familjen kunde komma och bo hos dem en helg i slutet av augusti, hade han blivit minst sagt överraskad.

Hon hade till och med haft den goda smaken att be om ursäkt för att hon överlåtit nästan alla praktiska flyttbestyr åt honom och berömt honom för hur bra Torun och han tagit hand om allt.

När han hade frågat hur det kom sig att hon ville gå på en återträff hade hon bara skrattat och sagt att ”det väl kunde vara roligt”. Hon hade låtit så märklig att han nästan trott att hon var onykter och att hon skulle ringa tillbaka dagen efter och ta tillbaka alltihop.

Men det hade hon inte gjort.

Torun hade genast börjat planera för en liten kräftskiva och ställt in en extrasäng åt Xerxes i rummet intill deras eget sovrum, det som de än så länge kallade gästrum. Även om tapeter med gröna prickar låg i en kartong i klädkammaren, redo att sättas upp.

Nej, alltihop var mycket märkligt.

Christer svepte det sista av kaffet och lät koppen stå kvar på skrivbordet.

Kryddost var det.

17

2

Än finns det tid att strunta i alltihop, tänkte Magdalena när hon parkerade på vägen utanför Jeanettes radhus. Hon skulle kunna köra Jeanette till festen, göra intervjun med Jack och sedan åka direkt hem till Petter igen. Men då visste hon hur det skulle låta, hur det skulle viskas om hur märkvärdig hon gått och blivit.

Som om det handlade om det.

Magdalena tog trappan i två kliv, tryckte sin vanliga trudelutt på ringklockan och öppnade den olåsta dörren.

Den lilla hallen såg större ut när man inte längre behövde kliva över Sebastians stora skor för att ta sig in.

Jeanette kom utdansande från sovrummet till Soft Cells ”Tainted love”, i kort kjol och paljettlinne med det svart­ färgade, långa håret uppsatt i en stor knut. ”Kan jag gå så här?” sa hon och fladdrade med lösögon­ fransarna. ”Du är skitsnygg”, sa Magdalena.

Jeanette, som uppenbarligen laddat halva dagen med g­littersmink och nagellack, for förbi på sina nypedikyrerade barfotafötter och lyfte ut en av köksstolarna till vardags­ rummet. Magdalena följde efter.

Rummet, som annars brukade vara perfekt städat, var belamrat med ratade kläder och hårprodukter. Mitt i röran på soffbordet stod en dator uppslagen. Det var därifrån musiken kom.

18

”Är det ändå inte för mycket?” frågade Jeanette och synade sig själv i spegelväggen medan hon ställde ner stolen framför den. ”Nej, det är säkert”, sa Magdalena. ”Lita på mig.”

Jeanette satte en plattång i eluttaget, lade den på stolen, och gick bort till datorn. ”Jag har gjort en Spotifylista med en massa gamla låtar”, sa hon. ”Gud, vad roligt det ska bli!”

Alphavilles ”Forever young” drog igång och Magdalena slöt ögonen. Hon kunde nästan känna doften av dillchips och Jacks spretiga lugg mot tinningen. ”Erkänn att du också tycker det ska bli lite spännande.

M­årten. Jack. Freddie.”

Magdalena svarade inte. Istället lyfte hon upp en halvt urdrucken vinflaska som stod mitt bland alla sminkprodukter. ”Marinella?” sa hon och luktade. ”Du går verkligen all in, du.”

Jeanette skrattade. ”Man får det inte roligare än man gör sig, men det är precis lika äckligt fortfarande. Har inte Freddie blivit sjukt snygg, förresten?”

Jeanette höll upp sin mobil framför Magdalena och visade en Facebookbild på Freddie med en stor gädda. ”Är det han till höger eller vänster?” ”Lägg av”, sa Jeanette och gick för att känna efter om plat�tången var varm nog.

Hon drog snabbt bort handen, så det var den uppenbarligen. ”Kom och sätt dig, din surpuppa.”

Magdalena satte sig på köksstolen och såg på sin egen s­pegelbild. Hon hade kostat på sig en ny klänning i alla fall, en småblommig sak som egentligen inte riktigt var hennes stil, men ganska söt. Och för första gången på flera år hade hon låtit Jeanette både klippa, färga och göra slingor. Petters veckopendling var inte bara av ondo.

19

Magdalena studerade Jeanettes lockteknik, det såg så enkelt ut när hon gjorde det men var en helt annan sak när hon skulle försöka själv. Armarna räckte inte till och allt blev så bakvänt i spegeln.

Innan Jeanette ställde sig på andra sidan stolen för att fortsätta stack hon en skolkatalog i Magdalenas hand. Rätt sida var redan uppslagen. Det var länge sedan hon såg den bilden, hon hade inte tittat i katalogen på flera år.

Magdalena lät blicken vandra över raderna. Sandy stod längst bak med hakan kaxigt framskjuten och tuperat hår.

Lena, rund och yppig bredvid i collegetröja och plastörhängen.

Magdalena satt nypermanentad i lappade jeans mellan J­eanette i farfarströja och väst och Ted i träningsoverall. I nian hade han i alla fall slutat med de där gubbskjortorna som hans mamma tvingade på honom under hela mellanstadiet.

I mitten längst fram hukade Danjel. Nästan alla andra killar i klassen hade fixat håret med sprej, men Danjels lugg låg helt platt. Han försökte inte ens passa in längre. Det såg nästan ut som om han befann sig någon helt annanstans.

Magdalena ryste till, tvingade sig att titta bort från hans tomma blick.

Freddie, som satt bredvid Danjel, var där i allra högsta grad, bröstade upp sig ordentligt i sin IK Viking-jacka och log stort.

Finnarna i ansiktet och gluggen mellan tänderna verkade inte bekomma honom det minsta. Det var samma år som han var med och tog Värmland till semifinal i TV-pucken. ”Jag har messat en hel del med Freddie dom senaste veckorna”, sa Jeanette. ”Jaså”, sa Magdalena. ”Nu blev jag nyfiken. Varför har du inte berättat om det?” ”Jag vet inte”, sa Jeanette och ryckte på axlarna.

Det är det konstigaste med oss, tänkte Magdalena. Vi har vuxit upp tillsammans, vi pratar med varandra flera gånger 20

i veckan, men ändå finns det massor som vi behåller för oss själva.

Och så hade det alltid varit. ”Sträck på dig”, sa Jeanette. ”Annars blir det svårt att göra dig fin.”

Magdalena log mot henne i spegeln. Hon hade aldrig hittat rätt tillfälle att berätta att hon börjat gå hos en psykolog igen heller. Sådant var det lättare att prata med Ann-Sofie om, hennes gamla vän från kvällstidningstiden. I Stockholm gick nästan alla hon kände i terapi eller familjerådgivning då och då.

Här lät allt sådant så vekt och konstigt. Petter visste, så klart, men ingen annan. Inte pappa och absolut inte Kerstin.

Panikångest var inget att skämmas för, det tyckte hon inte, men ändå höll hon den hemlig. ”Så det är alltså inte Mårten du gjort dig så snygg inför”, sa hon. ”Utan Freddie.”

Mårten var den som nästan alla tjejer dyrkat, även Jeanette.

Magdalena hade suttit i timmar och lyssnat på hur snygg Mårten var, men själv hade hon alltid varit rädd för honom.

Kolsvarta ögonfransar, så långa och täta att vilken tjej som helst kunde bli avundsjuk. Och isblå ögon.

Jeanettes öron blev alldeles röda. ”Freddie addade mig på Facebook efter att Lena fixade den där festgruppen. Han har blivit sjukt snygg. Och väldigt trevlig, faktiskt. Inte alls som när vi gick i skolan. Jag har berättat om Sebastian till och med och han är inte en sån som dömer.” ”Nej, det är väl inte bara vi som har förändrats på tjugofem år. Men han är väl gift?” ”Inte längre, tydligen. Det började med att vi pratade om den där boken som Jack tydligen skriver. Såg du hans inlägg på Instagram?” ”Jodå”, sa Magdalena. ”Nog såg jag det.”

För några veckor sedan hade Jack lagt upp en bild av sin laptop uppställd på ett skuggigt balkongbord. Palmer och blå 21

himmel i bakgrunden, en paraplydrink i förgrunden. ”Nu ska allt avslöjas. Inga hemligheter längre. Läskigt! Berättar mer så fort jag kan.”

Magdalena hade mest suckat när hon sett det. Fanns det något löjligare än folk som berättade om ”hemliga möten” på sociala medier? ”Jag har en rolig nyhet som jag inte kan berätta om just nu.” ”Undrar vad han ska skriva”, sa Jeanette samtidigt som M­agdalenas mobil pep till av ett nytt sms. ”Vad han ska avslöja.”

Magdalena plockade upp mobilen. ”Det är från Lena”, sa hon. ”Hur går det? Var är ni?”

Magdalena läste högt för Jeanette och knappade sedan in ett svar: ”På väg till Coop nu. Skyndar.” ”Ok. Festen börjar ju snart. Ni lovade att hjälpa till med dukningen också.”

Lovade och lovade. Det var väl snarare en underförstådd överenskommelse att de som bodde kvar fick hjälpas åt. Men det var inte Magdalena som hade bjudit in till den här festen.

Jeanette vickade på huvudet – jaja, vi hinner – och gjorde några lockar till utan brådska.

Sedan sprutade hon ett moln av sprej över festfrisyren med stora rörelser. ”Så där ja”, sa hon och drog ut sladden. ”Jag ska bara hämta sovsäcken så sticker vi.”

Magdalena synade de mjuka lockarna som Jeanette så enkelt lyckats få till i hennes annars så spikraka hår. ”Jag fattar bara inte varför vi måste sova över”, sa hon. ”Måste du vara så neggo jämt? Det kommer att bli hur kul som helst.”

Magdalena gick före ut i hallen och började snöra på sig Conversekängorna. När hon var klar och Jeanette fortfarande inte syntes till plockade hon upp mobilen ur väskan.

22

Svetten klibbade redan i nacken.

Det kommer att gå bra, sa hon till sig själv. Det här är bara en känsla och bara för att jag känner en sak innebär det inte att det är sant.

Jeanette kom utvinglande i hallen på ett par sandaletter med kilklack. ”Halva priset på Cecilias”, sa hon och lyfte på ena foten. ”Klassar du det där som oömma skor?” sa Magdalena. ”Vi ska gå spökvandring i skogen. De hotade till och med med brännboll.” ”Äh!” sa Jeanette. ”Är det fest så är det.”

Jeanette slängde väskan över axeln, tog sovsäcken i den ena handen och liggunderlaget i den andra. ”Kom nu så drar vi. Freddie får väl bära mig om det skulle behövas.”

Ted Jonsson vek ner solskyddet och gasade på lite extra på den krokiga grusvägen. Egentligen borde han inte köra så fort, det skulle vara riktigt förargligt att åka på stenskott, men det var nästan omöjligt att låta bli.

Han hade gjort ett kap, den saken var säker. Fyra år gammal och knappt körd. Den kändes fortfarande så gott som fabriksny.

I och med alla turer till Ekshärad behövde han en bil som fungerade. Lullullet kunde han gott få unna sig för en gångs skull. Det var han värd efter allt som varit.

Han hade tänkt på festen ända sedan inbjudningen kommit.

Att komma tillbaka till Sunes stuga igen var inget han längtade efter, men han såg verkligen fram emot att träffa alla. De flesta i alla fall.

Den senaste återträffen hade han hoppat över, av naturliga skäl, men efter att han träffade Johanna kändes det som om livet var på väg i rätt riktning igen. ”Tacka mig”, brukade Wilma säga. ”Det är faktiskt min förtjänst.”

23

Och det var det nog. ”Du kan inte bara sitta här”, hade hon sagt. ”Det har gått fem år nu och mamma kommer inte tillbaka.”

Nej, det hade han också förstått.

Johanna var en helt annan sort än Pia, robust och nästan alltid glad och med ett hårburr som levde sitt eget liv. Det bästa av allt var att hon verkade tycka om honom precis som han var. Det fanns nästan ingenting som kunde få henne riktigt arg eller irriterad.

Ibland tyckte han att hon liknade ett stort träd med så djupa rötter att det klarade av vilka stormar som helst. Han borde måla ett sådant träd och ge henne det i present. Även om han inte skulle klara av att få färgerna att samarbeta på det sätt han ville, inte som Johanna fick, det skulle krävas många års övning för det, blev han ändå barnsligt lycklig av tanken.

Tillvaron hade verkligen förändrats sedan han träffade henne. ”Det är vi två nu”, brukade hon säga.

Första gången hon sa det stannade nästan hjärtat i bröstet på honom.

Det är vi två.

Ted vred ner temperaturen i kupén, han ville inte få svettfläckar på skjortan innan festen ens börjat.

När han närmade sig avtagsvägen plockade han upp inbjudningskortet som han lagt ifrån sig på passagerarsätet för att titta på kartan på baksidan. Han hade inget minne av hur man tog sig till stugan. Det var trots allt över tjugofem år sedan han var där senast.

Den gången hade han fått åka i Sunes bil tillsammans med Mårten och Jack. Han hade hållit ryggsäcken hårt i famnen, men klirrljuden hade dränkts effektivt av bilmotorn. Hur hade han egentligen vågat tacka ja till skjuts av en lärare när han hade väskan full med sprit? Och hur hade han vågat sno flaskorna från hyllan i matkällaren?

24

Därför att jag gjorde allt de bad om. Vad som helst.

Mårten, som givetvis tagit platsen där framme, hade tittat frågande på honom i backspegeln och flinat nöjt med portionssnusen under läppen när Ted, fortfarande alldeles skakig, nickat att allt var okej, att allt var med.

Om pappa kom på vad han hade gjort. När han tänkte den tanken hade det blivit alldeles svart i huvudet. Herregud, så mycket stryk han skulle ha fått.

Men allt det där var så länge sedan. Och pappa var död.

Genom åren hade allt vasst och farligt slipats bort från de gamla historierna. Det som fanns kvar var sagor, med lyckliga slut.

Och i kväll skulle han inte dricka.

Han fingrade lite på nyckelringen med solnedgången som dinglade från tändlåset. ”Recovery is a journey, not a destination.”

En dag i taget.

I över två år hade han hållit sig helt nykter, inte tagit så mycket som en droppe.

Tänk om de kunde hitta tillbaka till varandra igen. Jack och Mårten kanske till och med kunde komma och hälsa på någon gång. Det skulle Johanna tycka om. Ibland frågade hon varför han inte hade några vänner som han umgicks med.

Hans förklaring brukade vara skilsmässan, att alla gemensamma vänner dragit sig undan, att det var så det brukade bli, och Johanna brukade nicka och verka förstå.

Men det innebar ju inte att han inte hade några vänner.

Eller hade haft.

När Ted hittade den lilla avtagsvägen vid elstolpen ilade det till i honom. Äntligen var den här kvällen här.

25