9789186033910

Viljans väg genom ödets landskap Manaf Sababi

Faun Förlag

Viljans väg genom Üdets landskap

© 2013 Författaren och Faun Förlag Omslag Jenny Holmström Tryck Scandinavian Book, Stockholm ISBN 978-91-86033-91-0 www.faunforlag.se

Viljans väg genom Üdets landskap

Manaf Sababi

Fritt fall Jag tittar ut genom flygplansfönstret, kastar en blick ner på senvårens skimmer och önskar att jag kunde njuta av denna bedårande syn. Tråkigt nog kan jag inte göra det då det känns som att min själ är fångad i en skuldfälla. Det är som om jag länge gått omkring med en slumrande vulkan inom mig och att de inkapslade skuldkänslorna nu försöker tränga sig ut. Mitt förflutna har helt enkelt hunnit ikapp mig och kräver upprättelse. Det har tagit tid att förlika mig med tanken på att den avgörande dagen och det slutgiltiga uppbrottet nu är här. Det är idag det ska ske, men jag är inte förbittrad, det hör ju till livets cykel och ödets natur att saker och ting övergår till ett liv i glömska och ersätts av något nytt. Detta är ett faktum oberoende av om vi gillar det eller inte, är tillräckligt ärliga och modiga att inse det eller inte. Förr eller senare kommer den ofrånkomliga dagen, som vi alla medvetet eller omedvetet väntar på ska komma, trots att vi kanske förnekar den i vårt undermedvetna.

På något sätt ligger det nog i människans natur att förneka saker och ting trots att man mer eller mindre vet att det bara är en tidsfråga. Man vet det nästan när det njutningsfulla inte längre är njutningsfullt och drömmar inte längre är drömmar, och man börjar förstå det när resan tar sin början. Dock är det först när resan når sitt slut som man vet det med säkerhet. Ändå bemöter nästan alla själar, rika som fattiga, begåvade som de mer klent utrustade, lyckliga som olyckliga, processen på olika sätt. Somliga genom att tränga bort den, andra genom att bemästra den med utmaningar. Likväl är ingen likgiltig inför den, hur ringa man än aktar sitt liv.

Själv välkomnar jag den och det har jag gjort upprepade gånger tidigare men aldrig med sådan entusiasm som nu. När många fruktar den ser jag den som en befrielse från tomhet och ånger, när många inte vill umgås med den och gör allt för att komma undan den, söker jag mig till den. Jag fruktar den inte, inte alls.

I alla fall inte idag, en sådan här senvårdag när själen utan större opposition har skrivit under domen på avrättningen av sin egen värd.

Solen lyser och naturen andas, njuter av svalkan efter regnskuren tidigare på förmiddagen. Tillsammans med min kollega och goda överläkarvän Paul, en ny kille från Irland på tillfälligt besök i Sverige, och sex andra nervstarka fallskärmshoppare sitter jag på en specialdesignad bänk i ett litet och bullrigt ”Twin Otter”-flygplan. Samtliga på planet är besjälade med begäran av att kunna förvärva sig ännu en färdighet inom luftakrobatik och längtar till de magiska minuterna i luften. Min vän Paul kan dock inte tygla glöden inom sig i denna stund. Istället kan man se att han är otålig, även om detta är något han har gjort hundratals gånger och han vet att väntan är en obligatorisk del av upplevelsen.

Glädjen hos den unga docenten från Karolinska sjukhuset är ibland så stor att han måste anstränga sig ordentligt för att ansiktet inte ska förråda hans exalterade tillstånd. När det nu nästan blivit till en vana att hoppa märker man dock knappt längre vare sig hans barnsliga glädje eller hur bullrigt, trångt och obekvämt det är inne i planet. Däremot går det fortfarande inte att vänja sig vid den storslagna utsikten när man tittar ut från flygplanets ovala små fönster, en utsikt som skänker betraktaren inre frid och harmoni.

Flygplanet vi befinner oss i står i stark kontrast till naturens rytm, det må befinna sig mitt i den men ändå förgriper den sig på den. Efter hundratals hopp känns det som att vi har blivit en symbol för den nya erans människa. Vi är stolta över den moderna människans bedrifter och att vi tagit oss runt naturens lagar så att vi nu likt fåglar kan sväva i himlen, men antingen förstår vi inte vidden av den skada vi vållar naturen eller så kan vi bara inte förmå oss själva att inse spänningen som existerar mellan människans vilja och naturens kraft.

Anledningen är kanske för att vi helt enkelt inte är redo för de uppoffringar som krävs till följd av en sådan insikt. Kanske är det så, och kommer alltid att vara så, att tillfredsställelsen att med djärva visioner tänja på och flytta fram samtidens gränser och utmana de rådande uppfattade begränsningarna gör människan likgiltig inför det gamla och kallsinnig inför effekterna av ”utvecklingen”? Jag är dock inte den typen av människa som har förlorat intresset för skönheten i naturen och respekten för den, trots att jag periodvis omedvetet har försummat den. Drivkraften bakom all möda att behärska konsten att hoppa fallskärm har sitt ursprung i min fascination över och dragningskraft till naturen mer än i min äventyrslust, men jag måste medge att det i efterhand stundtals blivit så att den kittlande känslan och spänningen i de fria fallen tagit över och blivit de dominerande föremålen för min längtan. Inspirationen och adrenalinkicken man får av att hoppa är nästan beroendeframkallande. Det är som att bli fanatisk inför det övermäktiga och försöka tänja på gränserna varje gång man kliver på planet.

Idag är det tänkt att vi ska öva upp vår gruppskicklighet vad gäller tajmning och precision i både luften och på flygfälten. Medan vi väntar på att lyfta upp till himlen och nå en höjd på fyratusen meter hinner solstrålarna leta sig fram genom de få och små fönster som finns på planets väggar. När hoppflygplanet, en av samtidens gudar, börjar röra på sig och till slut lyfter dröjer det inte mer än femton minuter innan det når sin avsedda höjd. På väg upp dånar och susar det i sin egen rytm och med sin egen värdighet innan det till slut är redo att släppa ut sina passagerare bestående av en grupp mycket erfarna hoppare. Med en skakig tillit som utmärker ett gammalt plan och under ömsesidighetens anda lyder planet den äventyrslystna piloten, en erfaren flygare med ett brinnande intresse för faror. Piloten har gjort detta många gånger förr. För honom är det inget märkvärdigt att ta oss hoppare till skyarna tillsammans med ”Örnen”, som han har döpt det gamla planet till, för att därefter återvända med ett tomt plan. För oss fallskärmshoppare har detta dock alltid varit fängslande, och ännu mer spännande är det just idag eftersom vi förbereder oss inför ett speciellt evenemang, en årlig träff där erfarna enskilda hoppare och klubbar från när och fjärran samlas för att visa upp det bästa de kan.

Vi ska träna på vårt nummer som är en så kallad Basic storformation, en tjugomannagrupp i en roteflygning. Ambitionen är att det ska bli klubbens bästa bidrag. Detta är nämligen årets höjdpunkt för alla hoppare och det gäller därför att imponera på varandra, helst genom att dra det hela till sin yttersta gräns.

Men man visar inte bara upp sig under träffen, man prövar även på att hoppa tillsammans med andra hoppare, lär sig nya tekniker, förfinar dem man redan har och framförallt har roligt. Det är en träff där man fylls av inspiration och får många nya och goda vänner. Man är dock noga med att anpassa de avancerade formationerna som man kör till var och ens färdighet. Hela sammankomsten handlar ju i grund och botten om fest och underhållaning och det finns därför ingen anledning att ta onödiga risker. Även spänning och bekräftelse spelar stor roll under träffen. Personligen kände jag mig redan färdig med den typen av spänning, i alla fall trodde jag det, ända tills jag efter en väldigt lång övertalningskampanj från Pauls sida valde att medverka i en Basic formation.

Det blåser och bullrar medan planet fortsätter att stiga i en cirkel och så småningom lyckas man skönja älven som slingrar sig som ett band av silver i den gröna skogen som nu ligger under oss. Bortom skogen ligger vårt landningsfält som till höger är kantat av idegranar och till vänster består av ett öppet landskap med rutmönstrade åkrar. I anslutning till de stora åkrarna ligger ett litet samhälle som jag många gånger kört igenom och stannat till i för att kunna köpa snus i en kiosk. Här uppifrån ser det vardagliga livet så annorlunda ut, och den vackra synen ristas för evigt in i näthinnan. Allt ser så litet och overkligt ut.

Det fågelperspektiv man får ger ett slags frihet då det skapar distans till den lilla vardagen. Och det är just det som är alldeles unikt med denna hobby och som gör varje hopp till en njutning. Det är kombinationen av sinnesfrid och adrenalinkick. När man hoppar fallskärm faller man fritt i en vansinnig fart för att sedan njuta av lugnet och ensamheten i skyn. Samtidigt sköljs kroppen av underbart kittlande hormoner och man har friheten att styra sig dit man vill. Den känslan kan man inte uppleva på annat sätt än genom att befinna sig här uppe.

Tidigare har tanken på ett fritt fall i blixthastighet alltid fyllt mig med spänning och lust men inte idag. De andra hopparna, främst den nya killen från Irland, har en iver och entusiasm som nästan är elektrisk men jag tänker på mina nära och kära, på resan från slummen i Afghanistan till lyxlivet i Sverige med champagnefester, nattklubbar och resor till turistparadis, på all möda som gått förlorad och alla önskningar som har kommit på skam, på alla besvikelser och alla ouppfyllda drömmar som förföljt mig genom livet.

Minnens skepnad Det snurrar febrilt i min hjärna och jag kämpar för att reda ut och analysera mina minnen och deras skuggor. En klump i mitt huvud får mig att andas allt tyngre. I ytterligare ett försök att få fatt i mina tankar pressar jag mina knutna händer mot ögonen och hoppas på att lyckas med min ambition innan mitt sista hopp och min uppgörelse med mitt livstrauma.

Då märker Paul, som sitter mittemot mig bredvid sin flickvän, att mitt ovanligt nedtonade beteende har sin grund i något allvarligt. Dräkten knarrar när han byter ställning. För att fullgöra sin plikt som vän stöter han till mig lite försiktigt från sidan. Och i samma stund, innan jag hunnit uppfatta honom, skingrar sig mina tankar i alla möjliga riktningar likt en flock skrämda fåglar. ”Davod! Vad är det med dig? Har det hänt Karin något eller är du bara kär på nytt?”

Trots den tydliga sarkasmen i Pauls frågor går det även att urskönja en äkta nyfikenhet i rösten. Det är inte hans mening att driva med mig utan han är bara genuint orolig för mig på samma gång som han är nyfiken på vad som pågår i mitt huvud.

Med en vädjande blick ber han mig därför att låta honom invigas i mina funderingar. Det gör han inte för att på något sätt komma åt mina hemligheter för att sedan brösta sig över sin makt, utan han gör det för att han genom åren har intagit en särställning i mitt hjärta. Paul är en av mina bästa vänner och är därför naturligt nog intresserad av vilken orsaken bakom min oro är. Jag är inte särskilt förvånad över hans välvilja men på samma gång känner jag mig lite obehaglig till mods över att dela med mig av mina känslor. Vad skulle det tjäna till? Ingenting.

Anette, Pauls underbara flickvän som är iklädd en rosa overall, slår lätt till Paul med handen som om han sagt något opassande och på något sätt överskridit sin befogenhet som vän när han skämtat om för mig obekväma saker. Hon skakar sedan på huvudet och anstränger sig för att få mig att avstå från att säga något. Utan någon förklaring, utan någon kommentar, enbart med sina blickar vill hon få mig att nonchalera Pauls nyfikenhet. ”Det är inget, jag är bara inte på bra humör idag”, förklarar jag korthugget innan min röst ändrar karaktär och förråder mig.

Pauls ansikte ser helt normalt ut när han lyssnar på mig men jag kan ändå urskilja en glimt av besvikelse i hans ögon. ”Kom igen, Davod! Slappna av lite nu och upp med hakan, vi ska ha kul nu”, insisterar han och tror att han med sin uppmuntran och genom att öppna munnen på vid gavel ska få mig att släppa ut vad som döljer sig i mitt hjärta.

Hans skuldkänslor är märkbara om än oförtjänta, ändå tänker jag inte göra det; jag tänker inte berätta. Han menar inget särskilt med sin nyfikenhet, tvärtom

är den mycket karakteristisk för honom och vid det här laget har jag vant mig vid den så pass att den har förlorat sin betydelse för mig. Å andra sidan vill jag absolut inte låta hans välvilja och tappra försök att pigga upp mig gå obesvarade varför jag tvingar fram ett litet leende och några ord. ”Javisst Paul, vi ska ha skojigt idag”, flinar jag tillbaka med flackande blick.

Med denna nästintill hånfulla blick vill jag få honom att förstå att hans strävan att tränga sig igenom min sköld för att inhämta upplysningar om mitt tillstånd är fullständigt utsiktslös och att han därmed bör lämna mig i fred. Men Paul är ingen som ger sig i första taget. ”Du är inte dig lik”, mumlar han efter att ha insett svårigheterna med att förmå mig att av fri vilja öppna upp mig för honom. Han tycks vara en smula irriterad över sitt misslyckade försök även om han försöker hålla uppe en lugn och glad fasad. Man kan nästan se vad som pågår i hans huvud bara genom att titta på hans ansikte. Det är så typiskt honom att låta sig avslöjas av minspel och ansiktsuttryck. Han vill väldigt gärna vara gåtfull och diskret men i realiteten är han ofta raka motsatsen och saknar tyvärr den talang han skulle behöva.

En kort stund senare ser jag hur både Paul och Anette söker ögonkontakt med mig för att därefter le uppmuntrande och nästan lite medlidsamt mot mig. Jag borde vara artig nog att le tillbaka, men i denna stund orkar jag inte ta hänsyn till deras vänlighet utan jag sjunker istället åter djupt ner i mina tankar för att drömma mig tillbaka till den underbara dagen då jag såg Ayla för första gången.

Mandelformade gröna ögon, fylliga läppar, välproportionerad och vacker näsa, honungslen hy och bländande svart hår som föll lätt och vackert ner till midjan av hennes timglasformade figur. Hon förtrollade mitt sinne. Åsynen av henne fick mitt hjärta att stanna och det gjorde fruktansvärt ont när det började slå igen. Som en brand i hjärtat, en brand som brinner och förtär mig än idag och som så har gjort ända sedan hon först uppenbarade sig för mig. Minnena av henne, hennes skönhet och godhet är så starka och levande att jag nästan kan beröra henne än idag.

Det var som att hon förkroppsligade något heligt. Hennes existens på jorden var ett tecken på något gott för mänskligheten. Jag tänkte ofta på att hon var tvungen att dras med en så åtråvärd och gudomlig kropp i en så till synes hård och mystisk värld. Men jag var inte den enda som hade lagt märke till henne. Jag kunde höra människorna på gatan som hade fått syn på den underbara varelsen och hur de prisade högre makter. ”Välsignad vare Allah som skapat fullkomligheten”, var den återkommande kommentaren om henne, nästan som om hon var det åttonde underverket skapat av själva Allah istället för av människan.

Ja, ljuvlig var hon verkligen med förtrollande ögon, förföriska blickar, ljusrött vinfärgade läppar. Hon föreföll ha dragit högsta vinstlotten här på jorden och välsignats med allt som en människa kunde tänkas önska för att känna sig vacker och lycklig. Hon hade en omtänksam familj som älskade henne över allt annat, en kropp och ett ansikte som likt magneter drog till sig omgivningens uppmärksamhet, hälsa och inte minst ett stort hjärta av guld. Det var som att allt gott hade förenats i en enda gestalt. En gestalt som var vacker som en ros och lyste som en sol och var en sann fröjd för ögat.

10

Utan att överdriva kan jag påstå att hon verkligen var som ett lyckopiller av kött och blod. Hon hade även berikats med en enastående inre skönhet. Och i ordens sanna mening personifierade hon såväl godheten som skönheten.

Vänligheten och tillgivenheten i hennes hjärta gjorde att hon bara spred frid och glädje vart hon än gick. Det var svårt att tro att någon ond tanke kunde frambringas i hennes närvaro eftersom hon alltid var fylld av optimism, glädje och en ofantlig medkänsla till alla som omgav henne, oavsett deras ålder eller kön. En sann, god människa är det rätta sättet att beskriva henne. Hon hade en brinnande känsla för rättvisa och äkta omtanke om andra och såg godheten i människor, särskilt när de inte själva kunde se den. Hon kunde till och med ta stora risker för att visa sin vänlighet och omsorg om människor. Detta gjorde hon speciellt för mig, och det när jag behövde hjälp som mest. Och det var just det, utöver hennes skönhet, som fullkomligt hade förtrollat mig, det som hade fått mig att skänka henne min själ för evigt. I gengäld för min själ hoppades på att få smaka på livets sötma när hon så anspråkslöst delade med sig av sin livsglädje, en livsglädje som jag själv saknade.

Hon hade verkligen lyckats fängsla mig och jag antar att det finns få människor på jorden som på riktigt kan förstå innebörden av en sådan förälskelse. Förståelsen kräver nämligen att man personligen upplever alla omständigheter. Inga ord i världen kan beskriva mina känslor för henne. Jag var fullständigt förlorad i henne, och kanske var det inte helt oväntat att hon kom att bli min enda fasta punkt på jorden. Hon blev alltifrån min trogna vän, till mitt livs kärlek och min räddare i nöden och kom att uppta en stor del av mitt liv. Vissa perioder gick den mesta av min vakna tid åt till att dagdrömma om henne. Det pågick konstant, dag som natt och stundtals kändes det nästan sjukligt. Det var ytterst sällan som jag inte drömde om henne på natten och lika sällan hände det att jag inte träffade henne på dagen. Givetvis hade jag, om jag hade kunnat, velat ha hennes sällskap hela tiden, eftersom varje separation var en riktig plåga. Jag längtade ständigt efter hennes tröst och kärlek så varje separation blev till en utmaning och prövning i om jag lyckades hålla ut till nästa träff. Längtan efter henne var så stark att den kändes ända in i ryggmärgen, nästan som en kronisk smärta som ständigt gjorde sig påmind. Men det var inte den köttsliga kärleken som jag i första hand längtade så mycket efter utan det var något annat jag sökte hos henne. Det var att höra hennes milda röst och låta ögonen vila på henne tills de blev mätta, vilket aldrig skedde. Och i bästa fall, när lyckan skulle nå himmelska höjder, ville jag ta henne i mina armar, smeka och kyssa henne på kinderna och läpparna. Hon var en dyrbar gåva från himmelriket och en gudinna gestaltad i människokropp. När jag nu drygt två årtionden senare tänker på henne får jag fortfarande fjärilar i magen och än idag har jag inte lyckats frigöra mig från min kärlek till henne, en kärlek som liknade allt annat än en vanlig förälskelse och som jag fortfarande inte själv riktigt förstår mig på. Den var egendomlig eftersom den var sammansatt av inkonsekventa känslor, men även om de inte var sedvanliga så var de mina känslor. Min kärlek hade helt enkelt sin egen logik.

I mina fantasier och hemliga drömmar om henne fanns där inte plats för annat än att skratta, kramas och gosa tillsammans. Allt annat hade ringa betydelse, inte minst det som hade med sex att göra. När jag tänkte på henne, kunde jag 11

känna hennes värme trots distansen och jag kunde inte känna mig annat än lycklig och glad. Den största lyckan jag visste var att få vara hos henne för alltid utan avbrott och utan andras närvaro, bara vi för oss själva.

Minsta närhet till henne gav mig så obeskrivligt starka vibrationer i hela kroppen att jag inte riktigt visste vad jag skulle tro. Det var ett behag som trängde sig djupt in i kropp och själ. Ofta grubblade jag över om dessa elektriska vibrationer som for igenom min kropp utgjorde sådan riktig kärlek som de vuxna brukade tala om eller om detta bara var en vanlig tonårsförälskelse.

Jag lyckades aldrig riktigt få någon klarhet i denna fråga. Den enda klarhet som fanns var den kring mina upplevelser när jag var i kontakt med henne.

Min längtan efter att återse henne och att totalt sammansmälta med henne var oomtvistlig. Varje gång såg jag på henne eller berörde hennes mjuka händer genomsyrades min kropp av spänningar och passion. En urladdning, som lika gärna kunde vara en uppladdning av spänning, kändes ända ner i mina tår och som gjorde att mina fötter nästan förlorade sitt fäste. Fjärilarna som flög runt i min mage lämnade den emellanåt och begav sig ut i både armar och ben och försatte mig i ett nästan transliknande tillstånd. Men det allra egendomligaste var att produktionen av hormoner, som satte igång vid åsynen av henne, faktiskt berövade mig min sexlust. Det som skedde var precis motsatsen till vad jag hade hört skedde vid närkontakt med det motsatta könet. Vad jag hade hört om äkta kärlek och vad jag nu själv upplevde gjorde mig därför förvirrad. Hur jag än vred och vände på saken förblev sex och kärlek ett svårtolkat kapitel för mig. Jag hade dittills betraktat mig själv som någon som för länge sedan hade klivit över tröskeln och gått från att vara en pojke till att bli en man, men insåg nu att jag hade mycket kvar att erfara.

Ett bra tag trodde jag att sex och häftig förälskelse inte gick ihop och att det var en vanlig företeelse bland ungdomar som var passionerat kära i varandra att hålla dessa två isär. Visserligen tänkte jag mig inte detta som ett absolut faktum utan mer som ett fritt utslag av fantasi grundat på mina egna upplevelser. Ändå ville jag så gärna tro på att det var så, att det var en av naturens lagar huggen i sten. Övertygelsen grundade sig i farhågor om att samlag skulle avslöja magins konst och därmed släcka glöden i förälskelsen. Mitt argument var att om samlag nu vore ändamålet i en kärleksrelation borde man mycket lösaktigt kunna byta ut sin partner så ofta möjligheten dök upp. Därför var jag av den bestämda uppfattning att sex som fysisk gestalt för kärleken förr eller senare skulle fördärva den andliga dimensionen av kärleken och i det långa loppet förvandla den till ett objekt för tillfällig njutning. Det slog mig dock aldrig att den här typen av tankeverksamhet i själva verket kunde vara grunden till ett önsketänkande om att bli villkorslöst älskad. Min övertygelse om kärlekens gång var dock skakig och långt inombords fanns även en rädsla över att ha fel. Det var denna rädsla som gjorde mig för feg för att konfrontera obehagliga sanningar och istället, in i det längsta, dra mig för att söka kunskap om vad kärleken egentligen innebar. Dessutom diskuterade man helt enkelt inte sådana intima ämnen frivilligt med någon, trots att ämnet berörde nästan alla, vuxna som unga, direkt eller indirekt. Och trots att ämnet i allra högsta grad var högaktuellt för tonåringar 12

som antagligen brottades med samma problematik mer eller mindre dagligen, skyltade ingen, och minst av alla gatubarn frivilligt öppet med sina funderingar om sex och kärlek. Temat var så känsligt och tabubelagt att det krävdes mod av största slag för att samtala spontant om det.

Hur som helst, även om det bar emot att blotta sig på det viset var jag tvungen att göra det för att städa upp och få lite ordning i min tankevärld. Det kunde ju faktiskt finnas en annan förklaring och logik bakom mina motsägelsefulla känslor. Det var dessa intentioner som fick mig att förlika mig med tanken om att rådfråga en annan människa, och att inse att ämnet faktiskt förtjänade att tas upp i diskussioner med jämnåriga trots den överhängande risken om att bli hånad eller få obehagliga efterräkningar. Förtal och ogrundad ryktesspridning ingick i hemlösas underhållning, det var som näring för deras själar, så det gällde därför att agera smart och diskret. I detta sammanhang kunde jag enbart förlita mig på en person, närmare bestämt Majid.

Majid var den dominanta av två tvillingbröder och hade ingått en informell sammanslutning med mig. Han var pålitlig och något smartare än många av sina jämnåriga. Han hade halkat in i vuxenlivet tidigare än andra tonåringar och uppträdde ofta som den tvåhövdade örnens elaka huvud. Men inombords var han inte alls elak, hur mycket han än ville ge skenet av det. Som en udda representant för sin generation visste han lite om mycket och mycket om lite.

Därför kändes det helt naturligt för mig att söka vishet hos just honom. Han var dock sällan ensam eller skild från sin bror Said och jag visste därför inte riktigt hur jag skulle bära mig åt för att få en stund på tu man hand med honom.

I mina tankar hade jag föreställt mig ett lättsamt, nästan lite oseriöst samtal i enskildhet med Majid, där han skulle vägleda mig igenom tabubelagda tankar utan att utsätta mig för alltför mycket förnedring eller hån. Men på grund av omständigheterna kom ett sådant privat samtal mellan fyra ögon aldrig i stånd.

Dagar gick utan att något tillfälle att vara ensam med honom kom och därför bestämde jag mig till sist för att, om än ofrivilligt, inviga båda tvillingarna i min högst ovanliga tankegång. Jag kunde helt enkelt inte vänta längre.

Först efter mitt beslut, när vi alla tre stod tillsammans vid ett gathörn, insåg jag hur svårt det var få fram de tankar som jag höll inombords. Att formulera min övertygelse och teori var naturligtvis svårt, men ännu svårare var det att komma på något lämpligt sätt att inleda samtalet på utan att känna mig alltför skamsen. Här fanns nog grund för att bli hånad, tänkte jag. Jag höll nästan på att ge upp när Majid med en nästan förundrande blick kastade fram en kommentar om en tjej som gick förbi oss. ”Vilken läcker kropp!” Åh, vilken lättnad, tänkte jag. Det här var precis ett sådant tillfälle jag hade väntat på. Jag passade därför snabbt på att ställa en inledande fråga innan han hann börja tala om något annat. ”Du, Majid! Du som är en så världsvan person, kan du inte förklara vad man egentligen menar med kärlek?”

Det gick inte många sekunder innan det hånfulla skrattet jag fruktat nu steg ur honom och sträckte sig mot skyarna. Efter en stund, när han haft tillräckligt 13

roligt på min bekostnad, lyfte han handen mot hakan och riktade en svårtolkad blick mot mig. ”Hm, din barnunge. Du går runt och tänker på kärlek.”

Hånets vassa pil hade åkt rakt in i mitt hjärta och det gjorde ont men jag kunde inte backa ur nu. ”Jaså, vad skulle det betyda?”

Han strök sig över hakan med pekfingret och för ett ögonblick glömde han den motvilja han hyste inför samtal av denna art och förberedde sig istället med en allvarlig min för att säga något moget om saken. Det tog längre tid än vanligt för honom att samla sina tankar inför svaret. Förmodligen hade frågan manat till genuin eftertanke hos honom, eller så kanske det var så att han bara försökte ta tillfället i akt för att försöka att riktigt imponera på mig?

Men till slut, efter vad som kändes som en evighet, släppte han anden ur asken och berättade hemligheten med kärleken. Han berättade den ena kärlekshistorien efter den andra och under det förtroliga samtalet med honom kom det, till min besvikelse, fram att unga killar ofta hade en stark lust till samlag med tjejer, i synnerhet med dem som de älskade passionerat. I sin helhet beskrev han kärleken som ett isberg där passion, vänskap och förtroende var de synliga delarna av berget ovanför ytan och där samlag utgjorde den stora ismassan under ytan. Allt där emellan, i den grå zonen, kallade han för romantik. Men Said, Majids tvilling, som dittills hade stått tyst i väntan på ett lämpligt tillfälle att skjuta in ett inlägg i diskussionen gav uttryck för en annan åsikt. Till min stora förvåning berättade han att han hade en rakt av annan uppfattning om kärlek. Han menade att samlag var en momentan upplevelse av njutning som inte hade något med äkta kärlek att göra. Det utövades snarare för att uppleva kroppslig njutning och tillfredsställelse, och man gifte sig bara för att säkra ständig tillgång till sex.

Jag var dock inte säker på att detta var hans egen åsikt. De två tvillingbrödernas åsikter skiljde sig nästan lika mycket åt som deras utseende gjorde.

De var enäggstvillingar men ändå såg de inte så där bedrövligt lika ut som enäggstvillingar vanligtvis brukar göra. Hur jag än försökte kunde jag inte finna minsta likhet dem emellan i vare sig personlighet eller utseende. Majid var rak, storbyggd, med mörkbrunt hår kammat i en sidbena medan Said var lite kortare, mager, rufsig i håret och tystlåten som person.

Aldrig tidigare hade jag sett Said delta i någon djup diskussion av detta slag. Det var förbluffande att höra honom tala och jag blev verkligen imponerad. Hans personlighet och utseende kunde lura en rejält eftersom han såg betydlig yngre ut än vad hans intellekt senare brukade avslöja att han var. Trots sitt ovårdade utseende såg han mycket yngre ut än sin tvillingbror som hade blivit mer märkt av tiden och sin vistelse här på jorden. Det framgick tydligt hos Majid att åldrandets process inte hade varit särskilt vänlig mot honom. Hans ögon hade till skillnad från kroppen åldrats i förtid, innan han ens hunnit blomma ut helt och hållet. Den mörka och påsiga huden under hans ögon som var missfärgad av det långvariga och ständiga haschmissbruket brukade dock slätas ut och ljusna till en aning när han ibland inte hade råd att köpa knark under ett par veckors tid. Då brukade han se ut som en ung kille igen och utstrålade auktoritet och 14

intelligens, trots sin tendens att irritera sig alltför lätt på saker och att slarva med sitt intellekt. Majid som med åren hade blivit en uthärdad samuraj hade stundom svårt att tygla humöret och han uppfattades därför ofta som elak och omogen för sin ålder. Även om han innerst inne var en snäll person kunde hans förakt för omvärlden ibland slå över i destruktiva handlingar som att helt utan anledning håna folk i sin omgivning. När han inte var elak var han istället en uppfriskande och listig person som gjorde anspråk på att vara världsvan och erfaren. Och till viss del hade han faktiskt rätt.

Min nyfikenhet kring fenomenet kärlek lät sig inte nöjas med de enkla förklaringar som Majid hade framlagt under samtalet. Jag valde därför att slå till ytterligare en kväll, denna gång när han var ensam, och bad honom att utveckla det svar han hade gett under vår tidigare diskussion om kärlek och passion. ”Hör du, Majid, nu vill jag be dig att vara helt ärligt och uppriktig kring om du verkligen menar allvar när du säger att samlag utgör grunden till kärlek.” ”Jajamän, min gosse, absolut.” ”Tror du verkligen att ett gift par kan älska varandra passionerat under en längre tid trots att de regelbundet har samlag med varandra?”

Han kastade en snabb blick på mig och gav mig ett undrande ansikte innan han svarade. ”Javisst, varför inte?”

Jag kände mig motvillig till att svara på hans motfråga och kände hur förvirring smög sig på. Frågan kändes så tung att jag funderade på att avsluta samtalet av ren uppgivenhet. Men plötsligt kom de rätta orden ur mig. ”Ärligt talat, så känner jag faktiskt tveksamhet inför vad du sa häromdagen.

Menar du på fullt allvar att både sex och passion kan hållas vid liv hos ett gift par även under en längre period?”

Jag kände mig nöjd över hur skickligt jag hade bollat tillbaka frågan. ”Visst, det är snarare regel än undantag att gifta par älskar varandra även efter trettio års äktenskap. Dessutom tycker jag att frågan om den andliga dimensionen av kärlek borde besvaras individuellt av och i varje enskild människa.” ”Men tycker du inte att själva samlaget gör att kärleken förlorar sin andliga dimension och gör relationen världsligt sinnad?”

Svaret dröjde i halsen på honom och jag fick vänta längre än jag hade tänkt mig. Det plötsliga avbrottet och väntan på hans svar skulle inte bli en trevlig upplevelse för mig för plötsligt kom han så nära att jag kunde känna hans andedräkt innan han med föraktfull stämma vräkte ur sig: ”Vad babblar du om? Det är samlaget och den sexuella tillfredsställelsen åtföljd ett tillstånd av avslappning som är själva kärleken och som utgör den andliga dimensionen, din träskalle. Och det är just samlaget som bygger en varaktig bro mellan hjärnan och hjärtat och som i det långa perspektivet gör att två skilda individer kan förenas såväl kroppsligt som själsligt.”

Efter de sista orden avstannade samtalet för ett ögonblick och vi båda stod där tysta med våra funderingar. Det var som att det hemliga svaret på livets gåta var besvarad. Visserligen begrep jag att det var klokast att inte provocera honom ytterligare med mina för honom irrationella och löjliga frågor som för honom 15

När modern dör flyr Farid med sin bror Fazil från Afghanistan till Irans huvudstad Teheran.

Livet som gatupojke i Teheran innebär många farligheter för syskonparet, men där finns ljusglimtar. En av dem är Ayla som Farid förälskar sig i. Farids relation till Ayla innebär skam för hennes släkt och Aylas släktingar måste försvara sin heder. Farid blir tvungen att fly landet och hamnar så småningom i Sverige. Men han kan inte glömma Ayla.

Manaf Sababi skildrar med intensitet Farids kärlek till Ayla. Hur långt kan man komma med ren och skär vilja när ödet ställer sig i vägen och bildar sitt eget landskap? Trots allt man vill räcker det inte alltid till för att trotsa ödet.

Viljans väg genom ödets landskap är Manaf Sababis debutroman. Liksom bokens huvudperson har Manaf Sababi haft ett äventyrligt liv.

Han flydde från krigets Iran till Sverige. Sedan dess har han bland annat hoppat fallskärm, korsat Sahara i en gammal skolbuss och varit forskare på Astra Zeneca i Lund innan de avvecklade sin verksamhet där.

www.faunforlag.se