9789137136035

Josefine Sundström

Vinteräpplen

Forum

6XQGVWURŴP LQGG

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Josefine Sundström 2010 Omslagsbild Getty Images Omslagsdesign Per Wickholm Tryckt hos ScandBook AB, Falun ISBN 978-91-37-13603-5

6XQGVWURŴP LQGG

Tova

juni 1972 Bilen skar genom sommarkvällens dis. Den stannade med en tvärnit och lämnade djupa bromsspår i grusgången. Föraren lät motorn stå på och tryckte ner tutan två gånger. Det var bråttom nu.

Tova drog undan spetsgardinen i köksfönstret. Hennes redan små ögon blev mindre då de bländades av bilens strålkastare. Hon vinkade och mimade att hon snart var klar. Käken protesterade, den var fortfarande inte läkt och ömmade vid minsta ansträngning.

Den senaste misshandeln hade slutat med krossad käke, stukad högerhand och stora kulörta blåmärken på armarna.

De fyra utslagna framtänderna hade ersatts av nya i härdat porslin.

Det hände tre veckor tidigare. Klockan närmade sig midnatt när Tova fyllde diskhon med hett vatten och såpa. Händerna hade just vant sig vid värmen då han plötsligt stod i dörröppningen.

Slarvigt bar han den skjorta Tova strukit tidigare på kvällen. Den hade hasat ur byxorna och gulbruna fläckar spände

5

6XQGVWURŴP LQGG

över magen. Gissningsvis kaffe och öl. Han stank fränt av cigarettrök och alkohol, det kände hon på flera meters håll.

Med breda ben stod han där i dörröppningen och stirrade.

Såpa, disk, vatten, diskborste. Matrester. Och hon själv. Mer fanns inte att stirra på. Men han stirrade ändå.

Tova ville öka avståndet, låtsades först inte se honom. Hennes händer greppade diskborsten och vispade planlöst runt bland tallrikar och bestick. Golvets plankor knarrade när han tog några självsäkra kliv in i köket. Han vinglade nästan aldrig, inte ens när han var berusad.

– Terve, mitä kello?

Hej, vad är klockan?

Rösten var behärskad. Blicken vattnig och intensiv.

– Terve, klockan är tio i tolv.

Hon gav honom sitt mjukaste leende som fick kinderna att bulla sig. Samtidigt hittade hennes händer skaftet på en gaffel i botten av diskbaljan. Hon vred gaffeln och tryckte in piggarna under ena tumnageln. Längre och längre in.

– Jaha älskling. Varför har du så mycket disk? sa han med sin konspiratoriska intensitet som Tova kände väl.

Leendet fick stanna, ville inte att han skulle se att hon blivit rädd.

Hon förstod att han riggat en fälla, visste bara inte med vilket bete.

Det plötsliga intresset för hennes sysslor i köket. Hans röst, kroppsspråk och ordval. Älskling.

Han muckade.

– Här bor två vuxna och två barn. Du, jag och våra flickor.

Och jag åt borta i kväll. Det betyder att endast en vuxen och två barn ska ha ätit kvällsmat här.

Tungan slickade ivrigt underläppen. Han sög in läpparna,

6

6XQGVWURŴP LQGG

samlade en portion saliv och svalde.

– ... ja, under normala omständigheter. Men nu ser jag ett gigantiskt berg av disk här!

Han pekade med ena näven.

– Här kommer frågan igen: Varför har du så mycket disk?

Tova tvekade.

Vart vill han komma?

– Älskling, du ska svara när du får en enkel fråga, sa han.

Tova beslutade att svara.

– Soppa och pannkakor med vispgrädde. Och sylt. Två barn vet du, int är det mer disk än vanligt.

– Men varför diskar du så sent då?

Nu lät han anklagande. Tova suckade. Hon hade blivit irriterad och var trött på att behöva förklara sig men valde ändå att försöka, för att få slut på diskussionen: – Men snälla du, efter middagen nattade jag barnen och sen såg jag på tv en stund. Jag har ju int hunnit diska förrän nu.

– Jag är väl inget jävla dumhuvud. Jag ser väl för fan om det är mer disk än vanligt och jag fattar väl varför du diskar så saatana sent.

Han betonade svordomarna med skrattliknande läten.

Han artikulerade ovanligt väl för att vara berusad. Det var bara andedräkten som avslöjade honom.

Tova fyllde lungorna med luft så att det nästan gjorde ont.

Det var ingen idé att säga emot, han hade ändå bestämt sig.

Hon plockade upp ett glas från diskstället och gnuggade det blankt i en handduk. Hon rörde inte en min men ryggade undan när han plötsligt började skrika: – Jag blir så trött på alla dessa lögner. Dessa saatana lögner som du ... DU min HUSTRU spyr ut.

7

6XQGVWURŴP LQGG

Skrikandet fÜrstärktes när han drämde knytnäven i diskbänken. Tova släppte handduken och süg upp pü sin man där han stod med vita knogar mot bänkskivan. Huvudet hängde tungt och han tog ner andningen.

Hon tyckte det süg teatraliskt ut, som om en dramaturg beordrat en effekthÜjande tempoväxling.

Tragedi.

Hans ansikte ändrade struktur. Blev yngre, utslätat, nästan pojklikt. Det ryckte i en muskel i mungipan och det süg ut som om han skulle bÜrja grüta.

Men lille vän.

PlÜtsligt tyckte hon synd om honom, fick en längtan att omfamna honom, kyssa honom, stryka handen längs hans kind, medhürs Üver stubbet och säga att allt skulle bli bra.

Sü exploderade han: – Vem har du haft här? Nügon karl? Va? Han sniffade i luften. – Jag känner lukten av kuk. Har du haft en svennekarl här pü middag när jag varit borta? – Det var bland det dummaste jag hÜrt. – Nu säger du att jag är dum ocksü! – Nej, jag menar bara att du müste väl ändü inse att denna anklagelse är befängd. Ingen har varit här fÜrutom barnen och jag. Jag har ju aldrig haft nügon annan karl.

Den här kvällen är fÜrlorad. Men han kommer väl inte slü, inte i kväll, han är inte tillräckligt fÜrbannad.

Eller? – Fy fan. Du passar pü när jag är borta. Dü knullar du med främlingar. Vet du vad man kan kalla dig? Hora. Vet du hur det känns fÜr MIG? Fattar du hur det känns när alla pü stan kallar dig hora? HORA! Tova räknade tyst.

Tre gĂĽnger kallar han mig hora.

8

6XQGVWURĹ´P LQGG

Orden var iskalla men brände. Anklagelserna sårade.

Bara inte barnen vaknar!

Stenen var i rullning, han visade inga tecken på behärskning.

– Fy fan vad billig du är! Du är en nolla, en äkta liten nolla. Och utan mig hade du inte ens varit det. Vad har jag sett hos dig?

Orden ville inte ta slut och han famlade efter fortsättningen.

– Jag kom hit hem. Är trött efter en lång dag och du står här och spelar oskyldig. Till råga på allt helt ogenerad. Som en jävla HORA! Fattar du?

Fyra gånger.

Som vanligt osammanhängande meningar. Haranger blandade med salivduschar som skvätte ut i rummet.

Tova mötte hans blick och höll kvar den.

– Snälla rara, sänk rösten och lugna dig, så int flickorna vaknar, bad hon.

Han vägrade.

– Fy fan så tragisk du är. Du kan inte ens stå för den billiga hora du är.

Fem! Han lyfte handen som för att slå henne i ansiktet men hejdade sig plötsligt. I stället stegade han ut i hallen och plockade upp den tegelsten som användes som dörrstopp. I dörröppningen vägde han stenen mellan händerna och gav ifrån sig ett flin.

Sedan gick allt fort.

Med en diskusmästares styrka kastade han stenen genom köket. Mot Tova. Det var rena turen att den endast snuddade vid hennes öra innan den for vidare och förvandlade rummet till ett splitterregn. Köksfönstret var krossat.

Han rusade fram och satte sina händer kring hennes hals.

9

6XQGVWURŴP LQGG

Med fascination i blicken studerade han hennes ansikte som om det var något han plockat upp från marken. Tova försökte lirka sig ur hans grepp. Han svarade genom att klämma åt.

Hon försökte igen. Han klämde hårdare. Tova fick svårt att andas. Hon spärrade upp ögonen men hela synfältet var dimmigt.

Snart försvinner jag.

Plötsligt log han och släppte strypgreppet. Tova böjde ner huvudet för att inte falla ihop. Då tog han ny sats och knuffade henne ur balans. Hon föll mot golvet. Högerhanden dämpade instinktivt fallet. Först lade hon endast märke till smärtan från glasbiten som borrat sig in i handflatan. Därefter kom det varma pulserandet i den stukade handleden.

En diffus smärta vandrade genom underarmen och gjorde henne paralyserad.

Mitt i glassplittret blev hon liggande på rygg.

– Snälla, sansa dig, tänk på barnen.

I hans ögon fanns inget förbarmande. Bara svart raseri.

Med sina grova skinnkängor klev han över glaset som knastrade likt grus mot golvet. Hon kände lukten av väderbitet läder och fotsvett när hans fötter stannade tätt intill hennes huvud. Hon stirrade rakt upp på honom och förundrades över hur gigantisk han tedde sig från hennes myrperspektiv.

Hur har jag blivit så ynklig?

Han frustade som en tjur och vred huvudet fram och tillbaka i ett försök att hitta en lämplig plats för sin ilska.

Senorna och de stora kroppspulsådrorna i den spända nacken blev allt mer framträdande.

Hon visste redan.

Han kommer att slå.

Tova tog spjärn mot en stol med den friska handen och sökte skydd under bordet. Hans motreaktion var blixtsnabb – en kraftig spark. Kängan träffade henne där det var tänkt,

10

6XQGVWURŴP LQGG

över käken. Blodsmaken kom först, därefter såg hon segt rött slem ringla ur munnen ned på golvet. Är det verkligen mina tänder som ligger där som vita öar i blodpölen?

Tungan gled in i en blodig grop där överkäkens framtänder tidigare suttit. Sekunden senare svartnade det.

Natten var ett töcken av vilda rovdjur och sorlande vuxenröster. Elin hade vaknat av sin pappas gormande. Sängen var fuktig av svett och lakanet hade korvat sig till en slingrande orm.

Hon tassade upp och tittade till sin lillasyster som smackade högt på tummen medan hon sov genom oljuden. Elin ville egentligen stoppa fingrarna i öronen för att slippa höra sina föräldrar gräla. Men hon vågade inte, hon fick inte missa något. Tänk om han skulle slå mamma igen. I så fall måste ju hon hjälpa till.

Grälet hade hållit på i vad som kändes som en evighet. Hon hörde hur fönsterglaset exploderade och svepte in sig i täcket och kröp ihop under sängen. Hon låg så på helspänn och väntade. Först när det var helt säkert att pappa lämnat köket och gått till sängs ålade hon sig fram. Försiktigt öppnade hon dörren och smög barfota ut i köket.

Där, nedanför det trasiga fönstret i glas och blod, låg hon. Elin ställde sig på tå vid köksbänken för att nå hyllan med rena handdukar. Hon spolade upp kallt vatten och fuktade handduken och hastade mellan glasskärvor fram till sin mamma för att badda pannan, så som hon gjort många gånger tidigare.

– Dö int. Mamma, snälla dö int.

Tova släppte spetsgardinen i köksfönstret och skyndade ut i hallen. Hjärtat hamrade som en knytnäve mot bröstkorgen.

11

6XQGVWURŴP LQGG

Adrenalinet flödade i kroppen. Hon var laddad som vore det en tävling.

Jag ska vinna tillbaka mitt liv. Mina flickor ska äntligen slippa detta helvete.

Hon hade planerat och memorerat flykten i detalj, inget fick lämnas åt slumpen. Inte nu när det gällde liv och död.

En advokat var inkopplad och hade förberett alla obligatoriska papper så det formella behövde hon inte bekymra sig om. Jobbet och flickornas skola planerade hon att kontakta i efterhand.

De skulle lämna landet.

Tova hade klätt sig bekvämt i träningsoverall i mjuk frotté.

Håret stramt i en uppsprejad tofs och glasögonen vilade på näsans fräknar. Det viktiga hade varit att försöka se normal ut, att inte väcka hans misstankar.

Hon tittade på klockan ovanför köksdörren. Kvart i tio.

Det var första kvällen på länge som han lämnat hemmet. Han var, sedan ett par veckor, inne i en lugn period och skulle hem till en kompis för att dela några pilsner och följa en fotbollsmatch på tv. Han hade sagt att han skulle komma hem senast tio. En kvart kvar. Max. Han brukade vara punktlig på fotbollskvällar.

Hon visste att de bara skulle få en chans att fly. Om han skulle ta henne på bar gärning skulle hon straffas. Först med en utskällning och när han blev full nästa gång skulle han ha ihjäl henne. Det hade han sagt flera gånger – och hon trodde honom. Fanns ingen anledning att inte göra det.

Tova öppnade städskrubben, husets säkraste gömställe. Där var han aldrig eftersom han ansåg städning vara en kvinnosyssla.

Två färdigpackade resväskor och en nylonbag stod staplade på varandra. Fullproppade. Mest med kläder och skor. Och

12

6XQGVWURŴP LQGG

minnen, så som fotografier och hennes lilla indiska läderbörs som hon fått den där speciella dagen för många år sedan.

Hon tog varsamt upp börsen vars yta blivit vackert sliten med tiden. Det bruna skinnet hade blivit mjukt och repat.

Framsidans rosa figur med snabel var blekt.

Ganesha, visdomens gud.

Hon kontrollerade att börsen var ordentligt stängd och packade ner den.

Längst in i skrubben, under symaskinen, hade hon gömt ett kuvert med pengar, en handkassa som skulle räcka till biljetter och ett enklare startpaket för det nya hemmet. Hon tog upp sedlarna och lade dem i bagens ytterfack tillsammans med pass och andra värdehandlingar. Hon bet ihop och lyckades, den stukade handen till trots, förflytta hela packningen i ett grepp ut i hallen.

Barnens små ryggsäckar låg med öppna spännen på vardagsrumsmattan. De var inte färdigpackade. Tova hade så fort han gått hemifrån bett flickorna att snabbt packa ned sina favoritleksaker.

– Varför ska vi packa, mamma? frågade Elin.

– Vi ska ut på en lång resa.

– Hur lång resa då?

– Lång. Jättelång.

– Varför då?

– Därför. Packa nu.

Flickorna hade ingen aning om flykten men tog sitt uppdrag på allvar. Med största omsorg hade de valt ut sina käraste ägodelar.

Nu låg de utslagna i soffan och sov, Lena på rygg med tummen i munnen och Elin på sidan med det lockiga håret över ansiktet. Tova gick igenom Elins väska först. Den innehöll tre galaklädda Barbiedockor, några serietidningar och en röd

13

6XQGVWURŴP LQGG

tygpåse med glaskulor. I Lenas väska låg en massa abstrakta teckningar, några pusselbitar och en grankotte. Tova log och tryckte ner två dockor, ett mjukdjur och några sagoböcker innan hon stängde dragkedjorna.

Flickorna hade inte fått veta att de skulle flytta. Det var bäst så. De var, med sina sex och åtta år, alldeles för unga för att behålla hemligheten. Om flyktplanen avslöjats hade han garanterat stoppat dem. Och då skulle de sannolikt inte överleva.

Flickorna såg fridfulla ut där de låg i soffan. De hade blivit så stora och fina. Uppträdde alltid väluppfostrat bland folk. Sa tack så mycket och åt med kniv och gaffel. Tova fick beröm för att hon hade så bra pli på sina barn.

Hon var nog en ganska sträng förälder. Alltid så pass sträng att flickorna höll sig i skinnet. För om de levde om för mycket blev deras pappa på dåligt humör. Och då kunde det bli våldsamt.

– Tyst, pappa sover. Kom, vi går ut och leker i stället.

Redan när Elin var liten bebis, bara några månader, hade han visat att han saknade tålamod. Han blev fly förbannad när han blev väckt av bebisskrik mitt i natten. Han ryckte i täcket och röt: – Håll käften, saatana unge!

Det blev en tyst överenskommelse där Tova tog på sig allt ansvar. Och hon hade snabbt insett vikten av att ha pli.

Vid minsta lilla antydan till olydnad behövde hon bara sända barnen en varnande blick för att de skulle skärpa sig.

Annars tog hon bara tag i armen och ruskade. Effektivt. Slog gjorde hon aldrig, bara ruskade tills deras tänder hackade.

För allas bästa.

Tova var rädd att bli föremål för folks skvaller på stan.

Därför var hon noga med att visa upp familjen i bästa skick.

14

6XQGVWURŴP LQGG

Hon dolde blåmärken med puder och klagade aldrig. I varsin hand höll hon Elin och Lena, alltid i likadana klänningar i bjärta färger. Ekonomin tillät inga utsvävningar, men fina kläder och skor skulle de i alla fall ha. Alltid hela och rena och Tova ständigt leende.

Men hur hela och leende är vi egentligen?

Hon tittade på sina flickor. De såg ut som två harmoniska barn där de låg i djup sömn på soffan. Fridfulla ansikten som inte avslöjade några drömmar.

Men hjälp, så lika de är sin far.

Det var något med näsan och käkpartiet. Ögonen var hennes, små gröna glittrande halvmånar.

Hur mycket kommer de att minnas?

Familjens katt, Söpö, hade fått ungar. En stor kull som barnen jublat över. Av gamla strumpor och garnnystan gjorde de leksaker som roade djuren. Små sönderklösta bollar låg utspridda över hela huset. Jamande läten och katthår i alla vrår.

En dag hade han fått spel på katterna. Han drämde ölburken i soffbordet, kallade på flickorna.

– Vi ska leka en ny lek, hämta hit kattdjuren, sa han med spelat vän röst.

Elin och Lena samlade lydigt katterna och väntade med spänning på att leken skulle börja. Förväntningarna var höga, det var sällan deras pappa tog initiativet till lek. Först när hans kraftiga nävar slängt kattungarna i en vävd säck insåg Elin och Lena att de blivit lurade.

Tova kände ett tryck över bröstet. Det var svårt att bära minnet.

Först hade de bett snällt.

– Snälla pappa. Gör det int! Vi lovar att de int ska vara i vägen mer. Släpp ut katterna, snälla. Vi kan ta hand om dem.

15

6XQGVWURŴP LQGG

Flickornas panikslagna skrik hade ekat över gården när de försökt stoppa sin far när han med nollställd min pressade ner den sprattlande säcken i en regnvattenstunna.

När det hela var överstökat hade han öppnat säcken och visat upp de livlösa kropparna. Lena hade förgäves försökt få liv i sin favorit, Morri med svarta stövlar och vit hjässa, genom att blåsa luft i den lilla munnen. Tova hade fått förklara att det var för sent, att katterna var i katthimlen. De hade varit otröstliga. Alla tre.

Hon hade blivit bra på att kapsla in det dåliga samvetet och gömma det i själens mörka vrår. En mästare i konsten att förtränga. Inte glömma.

Tova smög fram till sina sovande döttrar och klädde försiktigt på dem deras jackor. Elin vaknade och tog yrvaket på sig sin ryggsäck och gick på egen hand ut till bilen, utan frågor. Som om hon förstod stundens allvar. Tova lyfte upp Lena och såg till att den lilla tummen stannade i munnen när hon bar ut henne.

Marianne klev ur förarsätet och tittade sig oroligt omkring.

Hon hade tydliga röda fläckar på halsen. Stressfläckar. Som nära vän hade hon länge tyckt att Tova skulle begära skilsmässa. Efter den senaste misshandeln hade Marianne blivit så upprörd när hon fick syn på alla blåmärken att hon börjat gråta. Varpå hon hade hotat med att slå ihjäl idioten om Tova inte frivilligt tog sitt förnuft till fånga och tog ut skilsmässa.

Nu stod Marianne där på grusgången med jagad blick och linnekläderna löst hängande på den långa kroppen. Hon utstrålade frihet och kämpaglöd.

En timme tidigare, just när Marianne borstat tänderna, hade Tova ringt.

16

6XQGVWURŴP LQGG

– Det är dags. Han har åkt till Nilssons för att titta på fotboll på tv.

– Hur lång tid har vi på oss?

– Vet int exakt, det beror på om han super, men han sa att han skulle vara hemma klockan tio.

– Vi har alltså en knapp timme. Int mycket, men det får räcka. Gör er klara. Jag tar vägen förbi Nilssons och kollar att motorcykeln står där. Sen kommer jag på en gång.

Marianne hade kastat på luren, hoppat i sina skor och snabbat sig iväg.

När Tova kom ut tittade Marianne demonstrativt på klockan.

Hennes stora blonda hår stod åt alla håll. I sommarkvällens motljus kunde hon misstas för en fågelskrämma.

Eller kanske en ängel.

– Herregud, jag trodde aldrig ni skulle komma. Behöver du hjälp att bära? sa Marianne och bäddade ner flickorna bland filtar och kuddar i kombins baksäte.

– Nej tack, stanna här med barnen. Håll utkik, jag kommer strax.

Tova rusade in i huset igen. Hon tittade in i vardagsrummet, väggklockan visade på fem i tio. Han kunde dyka upp när som helst. Hon släpade ut packningen som Marianne snabbt stuvade in i bilen.

– Har du allt? Vi måste åka. Nu. – Vänta! Det är en sak till jag måste göra.

– Skynda dig. Vi har int all tid i världen. Jag håller motorn igång.

Tova sprang tillbaka in i det hem hon snart skulle lämna.

Den välbekanta doften av trä och fuktiga ytterkläder mötte i hallen. Hon tog ett djupt andetag. Hade förväntat sig att det skulle kännas annorlunda. Hon hade trott att något litet sting av ånger skulle tynga henne denna stund. Eller kanske

17

6XQGVWURŴP LQGG

en tvekan? Men inte alls. FÜr fÜrsta güngen pü mycket länge kände hon sig stark.

Stark!

Och var det verkligen en begynnande frihetskänsla som bubblade som kolsyra i magtrakten? Hon visste inte säkert, det var ju sü länge sedan hon upplevt südana känslor. Det enda som stod klart var att känslorna snabbt kunde ändras.

Sü münga günger som hon varit pü väg men üngrat sig.

Tova gick ett snabbt varv runt huset. I sovrummet var dubbelsängen bäddad, med tvü prydnadskuddar pü det virkade Üverkastet.

BrÜllopsfotot i pampig guldram hängde Üver sängen. De hade valt ramen fast den egentligen var alldeles fÜr dyr. Tyckte att ingen annan dÜg. Nu symboliserade den distans. Guldet befäste muren mellan henne och lycka.

Tova mÜtte sin egen naiva blick i fotografiet. Artonüringen pü kortet hade noga tänkt ut sin utstyrsel. Och visst hade brÜllopsgästerna fütt sküda en vacker brud.

Den vita sidenklänningen var nästan lika oskuldsfull som hon själv pü den tiden. Hennes rÜdlätta hür i elegant svinrygg, de äppelrunda kinderna med rodnande fläckar och de unga Ügonen som kisade mot fotografen. Som om hon tittade rakt mot solen utan solglasÜgon.

Han süg ut som en filmstjärna. Lüng och stilig i hyrd kostym och vattenkammad frisyr. Han hade hemlighetsfulla Ügon med en bedjande ton. Man kunde skymta en stolthet i leendet där han stod med en beskyddande arm runt Tova.

Hon hade tyckt att han var härligt manlig. Betydligt längre än hon. Och sexig. De var lyckliga den dagen fÜr nio ür sedan.

Nu var ĂĽterstoden av lyckan endast detta brĂśllopsfoto.

Hade jag bara vetat dĂĽ sĂĽ kanske jag inte ...

Tankarna gjorde henne yr.

Tova lämnade sovrummet.

18

6XQGVWURĹ´P LQGG

Flickornas rum såg ut som det gjort tidigare på kvällen då hon bett dem packa. En pall, en sopkvast och ett täcke.

De hade skapat en tältliknande koja mellan sängarna. I kojan trängdes ett tiotal dockor och lika många nallar. Dockorna satt på rad med ansträngda plastmunnar och mekaniskt blinkande ögon. De var uppklädda för det annalkande kafferepet. Nallarna höll sig på sin kant. Tova lutade sig in i kojan och plockade upp den lurvigaste björnen. Med trogen blick, trasig arm och förskräcklig hållning hade han blivit barnens favorit.

Det knep till i hjärtat. Skulle han inte få plats i någon väska ändå? Efter ett snabbt övervägande kysste hon nallen på nosen och satte ner honom intill en plastkompis i kojan.

Här finns inte utrymme för nostalgi.

Marianne tutade igen och Tova skyndade ut i köket. Här hade de flesta grälen varit. Varje bråk hade lämnat sin lilla souvenir i form av ett jack i trägolvet, en sprucken blomkruka, ett hål i en skåplucka eller en krossad fönsterruta.

Köksbordet i lackad furu var tomt sånär som på mässingsljusstaken de fått i bröllopspresent. Den blänkte fint. Tova hade varit noga med att polera den ofta. Hon gick fram och lyfte upp ljusstaken. Den var tung och gedigen. Hon placerade sitt handskrivna brev på bordet och ställde staken som en fyr mitt på.

Därefter gick hon in i städskrubben och lyfte upp symaskinen. Den var otymplig och vägde egentligen alldeles för mycket. Men en plötslig ingivelse sa att den ändå skulle med.

Sedan släckte hon alla lampor och lämnade huset.

När han kom hem några minuter senare, klev han in i köket med skorna på. Han behövde ett huvudvärkspiller. Fort. Först försökte han svälja ner tabletten utan vatten. Men den lade sig genast på tvären i strupen och han spolade upp ljummet

19

6XQGVWURŴP LQGG

vatten i en kaffekopp. Redan innan första klunken såg han brevet. Han gick fram till köksbordet, satte sig tungt och kom plötsligt ihåg att han missat kvällens fotbollsmatch till förmån för en rejäl mängd vodka. Nåväl. Innan han sprättade kuvertet slängde han upp båda fötterna på kökssoffan och kände hur tabletten äntligen lossade och halkade ner i magen.

Saatana, vilken sprängande huvudvärk!

Jag har lämnat dig. All denna förnedring. All denna skräck.

Jag är livrädd för dig och föraktar mig själv för att jag låtit barnen leva i denna röra. Jag har tittat bort de gånger deras ögon vädjat om trygghet. Vad är det för en mor?

Jag har inte vetat vad jag skall göra.

Flickorna blir livrädda och förändras så fort du kommer i närheten, visste du det?

Jag har länge vacklat och trott på dig när du gråtit och plågats av ångest. Jag har tyckt synd om dig och hoppats på förändring. Jag har suttit här vid köksbordet med rynkad panna och bett om att du ska sluta dricka, sluta slå, sluta hota. Du ville inte lyssna och kunde inte sluta dricka.

Nu har jag insett att du aldrig kommer att bli den jag förälskade mig i. Den stiliga, roliga och varma du är borta och kommer förmodligen aldrig åter. Jag sörjer den du varit men inte den du är.

Du förblir nog trasig och vi blir aldrig en hel familj.

Jag har fått nog och väljer nu ett annat liv. Du har plågat oss för sista gången.

Sök inte efter mig eller flickorna, ingen vet var vi är.

Vi skall aldrig mötas eller höras igen.

Hälsningar och faktiskt kärlek Tova

20

6XQGVWURŴP LQGG