KARTONGLIV År 1975 efter Kristus tillverkades jag i ett radhus i Täby. Huset såg ut precis som en låda. Om du tänker dig en massa skokartonger kan du lätt föreställa dig bostadsområdet där jag växte upp och blev stor. En gång var det någon som med tuschpenna klottrade ”denna sida upp” på ett av husen. Vårt hus var gult och ingick i det område som kallades för det gula kvarteret. Färgerna var det enda som skiljde husen från varandra. Det fanns också ett blått kvarter, ett rött och ett brunt. Vi bodde i nummer 198. Det var lätt att förstå att brevbäraren blev förvirrad när till och med vi som bodde där kunde stoppa nyckeln i fel dörr eftersom husen var så lika. Det tog många år innan någon vågade snickra om lite på sitt hus för att det skulle skilja sig från grannens. Den första förändringen skedde när en familj skruvade ner husnummerskylten i plast och ersatte den med siffror i mässing. Det var omvälvande för hela kvarteret och räknades som ett stort ingrepp. Människorna i kartongerna samtalade om det i månader och de som bytt sin sifferskylt anklagades för att ha förstört charmen med hela området, eller så sa man helt enkelt bara att de var dumma i huvudet. Men innerst inne ville alla ändra på sina hus och få dem att skilja sig från mängden. Ingen ville bo i ett likadant hus som grannarnas, men det var enklast och säkrast att inte sticka
7