Issuu on Google+

Kjell


Kjell Eriksson

Kjell

Forum


Tidigare utgivning Pest eller kolera med Ola Karlsson och Annika Lantz Erfarenhetslexikon med Ola Karlsson

Bokförlaget Forum AB, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright text © Kjell Eriksson 2009 Omslagsdesign Karl-Magnus Boske Tryckt 2009 hos Scandbook AB i Falun ISBN 978-91-37-13391-1


På planeten jorden bor fler än 6 miljarder människor och det är ingen av dem som bett om att få komma hit.


KARTONGLIV År 1975 efter Kristus tillverkades jag i ett radhus i Täby. Huset såg ut precis som en låda. Om du tänker dig en massa skokartonger kan du lätt föreställa dig bostadsområdet där jag växte upp och blev stor. En gång var det någon som med tuschpenna klottrade ”denna sida upp” på ett av husen. Vårt hus var gult och ingick i det område som kallades för det gula kvarteret. Färgerna var det enda som skiljde husen från varandra. Det fanns också ett blått kvarter, ett rött och ett brunt. Vi bodde i nummer 198. Det var lätt att förstå att brevbäraren blev förvirrad när till och med vi som bodde där kunde stoppa nyckeln i fel dörr eftersom husen var så lika. Det tog många år innan någon vågade snickra om lite på sitt hus för att det skulle skilja sig från grannens. Den första förändringen skedde när en familj skruvade ner husnummerskylten i plast och ersatte den med siffror i mässing. Det var omvälvande för hela kvarteret och räknades som ett stort ingrepp. Människorna i kartongerna samtalade om det i månader och de som bytt sin sifferskylt anklagades för att ha förstört charmen med hela området, eller så sa man helt enkelt bara att de var dumma i huvudet. Men innerst inne ville alla ändra på sina hus och få dem att skilja sig från mängden. Ingen ville bo i ett likadant hus som grannarnas, men det var enklast och säkrast att inte sticka

7


ut och vara förmer än någon annan. Det var först när någon bröt barriären och gjorde en första radikal förändring som någon annan till slut vågade följa efter. Fast då hade de bara mod att apa efter grannen och också köpa nya sifferskyltar, helst likadana. Ingen kartonginvånare ville vara sämre, fast samtidigt fick ingen under några omständigheter vara bättre. Så småningom hade alla bytt ut sina siffror i plast till siffror i mässing. Inköpta på Domus.

SMALFILM I förrådet står en filmduk. Den är lika svår att fälla upp som en solstol. En gång om året samlas vi för att titta på familjens gamla smalfilmer. Mamma hänger upp påslakan för alla fönster så att det ska bli mörkt. Påslakanen har mönster av stora blommor och det sipprar in ljus i olika formationer. Det blir aldrig riktigt mörkt. Projektorn låter som ett tröskverk och det hörs svordomar från pappa när rullen börjar trassla sig. Någon gång under själva filmvisningen kommer duken att fällas ihop av sig själv. Har jag otur fälls jag in i den, eller så flyger någon fjäder iväg och träffar mig i ögat. Jag älskar filmen med mormor som åker till USA. Den är från en tid då man kunde stå på taket till Arlanda på en speciell utsiktsplats och se ut över flygfältet. Kameran filmar den stora jumbojeten från sidan. I något av alla hundra runda

8


fönster sitter mormor. Plötsligt ser jag hur det viftas med en näsduk i ett av fönstren. Det är mormor som viftar och vinkar så länge hon kan, även när flyget taxar ut. Till och med när det lyfter. För mig har hon berättat att hon vinkade tills planet kom ovanför molnen. Då slutade hon att vinka till oss och vinkade till morfar istället. På en annan av filmrullarna är det jag som tar mina allra första steg. Jag har en stor björnmössa på mig med stora öronlappar och en färgglad overall. Jag vinglar fram i snön och filmen slutar med att jag ramlar in i en snödriva och försvinner. Jag är som spårlöst borta. Det är en märklig känsla att se sig själv fast man inte tror att det är en själv. Till slut säger det pang och projektorn fattar eld. Då får vi snabbt rycka ner påslakanet som hänger på fönstret för att lägga det över projektorn och vänta tills den svalnat. Sen får den stå där i skåpet i ett år tills det är dags att se mormor vinka igen. Jag längtar. Jag älskar att se den vita näsduken fladdra i jumbojetens fönster. En dag ska jag bli pilot och också flyga ovanför molnen och då hoppas jag att någon vill vinka av mig.

SVINOTTAN Pappa skäller på mig. Han vill bestämma och han tycker inte om när jag inte gör som han säger. Han hittar alltid något han kan klaga på. Det kan vara oredan i mitt rum eller för att jag inte hjälper till att duka av efter middagen. Han blir väldigt

9


ofta arg. Pappa arbetar i byggbranschen. På hans jobb är de lagda åt det tuffare hållet allihop. De går upp klockan fem och när normala människor vaknar äter de lunch. Lunchen består av Skogaholmslimpa med prickigkorv på. Påsen till brödet är rutig och går i orange. Pappa avskyr när vi andra i familjen sover ut. Helst ska man ha lagt ett parkettgolv vid sju och kaklat om ett badrum före åtta. Sova ut får man inte göra på morgonen, även om det är helg. Då blir pappa irriterad och ser till att det finns en anledning att jag måste gå upp. Det kan vara att det måste dammsugas och det omgående. Det får aldrig bli dammigt hemma, men däremot hur rökigt som helst – pappa röker inomhus hela tiden trots att vi andra säger till och ber honom gå ut. ”Sluta klaga, jag står ju under fläkten”, säger han och hostar så kraftigt att vi gör oss beredda att fånga upp hans lungor eftersom det låter som att de är på väg ut. Efter tre morgoncigaretter, när vi andra ätit vår frukost i rökmolnet, går pappa och lägger sig. För honom är det okej att ta sig en tupplur. Det stör mig liksom rökningen. Men än värre är det att vi inte får se på TV på kvällarna. Är det inte ljudet som stör är det ljuset från actionfilmerna som väcker honom. Då blir han förbannad eftersom han ska upp så tidigt på morgonen. Ibland undrar jag om det inte bara är vetskapen om att vi tittar på TV som väcker honom och inte själva TV:n som han påstår. Jag är en produkt av två världar. Pappa är gammaldags. Han pratar ofta om att jag blir vuxen först den dag jag gör

10


lumpen. Han säger att det är viktigt att arbeta och lyda sin chef. Pappa kommer från landet. Han säger att han vet hur det är att sova på jordstampat golv och ha åtta mil till skolan och bara ett par träskor som transportmedel. Pappa är platschef på bygget. Alla är rädda för honom. För mamma får man sova på morgonen. Hon vågar till och med försvara mig när pappa och jag börjar bråka, men det uppskattas inte. Pappa vill ha kontrollen. Mamma och pappa är egentligen väldigt olika. Hon är konstnärlig och spontan och skulle lika gärna ha kunnat bli skådespelerska, men hamnade på Televerket som telefonist. När mamma var sjuk och hemma från jobbet kom det en televerkssjuksköterska i uniform och med stetoskop för att kontrollera att hon verkligen var sjuk. Pappa och Televerket har lite samma kontrollbehov. Pappa är som en myndighet. Mamma vill hellre skratta och vara glad och det är därför hon älskar att prata i telefon. Hon tycker om människor och vill till skillnad från pappa hellre prata med dem än att bestämma över dem. När jag tänker på mamma som liten ser jag framför mig en flicka med flätor som åker trådbuss mellan Vasastan och Östermalm. Pappa har snarare pösiga grå byxor på sig och får stryk för att han pallat äpplen på granngården i Enköping. Jag vet inte hur de träffades, för det pratar vi aldrig om. Jag undrar vad det kommer att bli av mig som blivit en blandning av två så vitt skilda världar.

11


STOREBROR Jag var inte först. Det märker jag på de kläder jag får. Som lillebror får jag jämt nöja mig med det som är begagnat. Storebror heter Pehr, men för mig är han alltid bara storebror. Han har tur som har fått en elektrisk järnväg medan jag får köra mitt tåg, som är av trä, alldeles själv. En dag hoppas jag att jag ska få hans elektriska järnväg. Jag brukar låna den i smyg, men då blir han sur, särskilt när jag ordnar tågurspårningar. Vi har sparkat på varandras järnvägar. Min höll bättre under kriget än hans. Annars är vi bästa vänner. Som bröder brukar vara. Lagom. Min bror kallar mig för ”den gynnade ungen”. Han tycker att lillebror gnäller och får extra hjälp med allting. Men så är jag liten också. Storebror är fast i pappas grepp. Det är storebror som får hjälpa till med det praktiska. Han får skruva och vara i garaget och dra elkablar tillsammans med pappa. Storebror är familjens hantverkare. Det är bra för om en glödlampa går sönder i mitt rum kan jag anlita honom gratis. Det är också bra om det blir punktering på min cykel. Fast han kan bli arg när han skruvar. Då hörs ett vrål från förrådet. Sen går det över och skruven sitter hårdare än någonsin. Storebror är teknisk och ibland löder han ihop något som ser helt obegripligt ut men som ändå fungerar. Vi fick kabel-TV först bland radhusen för att Pehr kopplade in sig på en kabel han hittade i ett dike på baksidan mellan husen. För att titta på alla kanaler behövde han dock ha sitt fönster öppet och en jättetjock sladd som gick

12


över hustaket. Det såg skumt ut men fungerade i alla fall. När någon är dum mot min bror gör det ont i mig också. Det är ju bara jag som är lillebror som har rätt att bråka med honom.

HÄRKOMST Robert i blå kvarteret spelar fotboll typ hundra gånger i veckan. Han har en elak blick. Det har alla som spelar fotboll. De vuxna tycker att Robert är mogen för sin ålder. De talar alltid väl om honom. Han är inte barnslig som oss andra och det uppskattas. Om man har gjort något de vuxna tycker är dumt kan man få höra att Robert aldrig skulle göra så. Han gör dumma saker hela tiden men lyckas hålla det hemligt för de vuxna i kvarteret och framstår därför alltid som ett mönsterbarn. En dag har han klättrat upp på garagetaken ute vid parkeringen där vi absolut inte får vara. Ryktet sprider sig och snart samlas vi nedanför för att se vad han har i görningen. Han säger att han vill visa oss något unikt. Han rullar ut något som först ser ut som en plastpåse, men när vi studerat den ett tag kan vi se konturerna av en snopp. Det går ett sus genom åhörarskaran av barn. Det här är något annat än Skogaholms­ limpans rutiga påse. Sen håller Robert upp förpackningen, där framsidan pryds av en naken man som sitter i en bäck och spelar fiol. ”Näcken” står det. Jag kände igen den från Ica. Jag har sett att de hänger bakom kassörskan och en gång frågade

13


jag mamma vad det var för något så att alla i kön hörde. ”Tuggummi”, svarade hon, men tillade att det inte var gott och att det var därför de hängde bakom kassan. Nu var det svårt att få ihop allt i huvudet. Vem skulle vilja blåsa bubblor med sitt tuggummi om de fick den där formen? Vi var många som frågade vad Robert stod och viftade med och han berättade att det var något man behövde för att få barn. Sen den dagen känns livet konstigt. Hade verkligen mamma och pappa gått in på Ica och köpt ett tuggummi för att jag skulle bli till? Varför pratar då alla om storken?

FÖRE KJELL Jag kommer från Ica Dragonen. Vem som helst kunde skaffa en Kjell bara man vågade köpa det där konstiga tuggummit som inte smakade gott. Många tankar snurrade. Vad hade hänt om mamma och pappa hade tagit de som var knottriga? Hur såg tuggummit som blev min bror ut? Hade jag blivit en kines om de valt Cho-San? Varför finns jag överhuvudtaget och vad fanns före mig? Jag vill verkligen veta vad som fanns i kvarteret före mig. Jag frågar kassörskan som säger att det nog var istid men att hon inte är säker för hon har hört att det legat en bondgård på platsen innan de byggde vårt radhusområde. Hon säger att det är sådant som man måste forska om för att få reda på. Så då gör jag det. Jag börjar leta i buskarna utanför Ica för att hitta san-

14


ningen. Där hittar jag bara gamla glasspinnar. Då börjar jag gräva med bara händerna. Till slut hittar jag en sten som ser lite annorlunda ut. Den har ett tydligt märke. Jag har sett något liknande på Naturhistoriska museet. Det ser ut som avtrycket av en räka ungefär. Räkor bor i havet innan de hamnar på Ica. Jag har hört att allt började i havet och nu börjar jag förstå. Det var bara hav i radhusområdet innan vi flyttade hit och nu har jag hittat det första beviset på att det verkligen är så. Jag går genast upp på mitt rum och börjar skriva en forskningsrapport. Jag kommer inte från Ica för jag kommer från havet. Havet är en vacker plats att komma ifrån. Det är skummande och svalt. Ingen vågar mucka med havet. Havet är salt. Det rör sig majestätiskt och inger respekt. Kjell kommer från havet.

FÖRE STORMEN Det kommer en dag då jag inte längre får vara hemma om dagarna. Då ska jag till Vanja. Hon är en bastant kvinna med stora lår och är fröken på förskolan. Hennes uppgift är att vi ska få leka så mycket att vi sen är så trötta att vi kan sitta still i en bänk. Varje dag får vi sitta i hennes knä och rita på hennes jeans med en bläckpenna. Hennes lår är fulla av konstiga mönster och streck. ”Så ska det vara innan den riktiga skolan börjar”, säger hon. Varje eftermiddag bakar hon bröd och det luktar gott ända in i kuddrummet där vi kan ligga och lyssna

15


på Astrid Lindgrens sagor mest hela dagarna i stora hörlurar som täcker våra ansikten eftersom vi är så små. I förskolans kök hänger våra namn på små skyltar och där står det när vi fyller år. När någon fyller år sjunger vi för varandra och sen bakar Vanja en liten gräddtårta som vi får äta av. Men det får aldrig jag. Jag fyller nämligen år den 27 december och när det är jul har ingen förskola öppet. Jag fattar inte hur mamma och pappa tänkte. Jag har klagat på dem. När det är julafton får jag inga julklappar för jag fyller ju snart år och när jag fyller år tycker de vuxna att jag har fått så mycket i julklapp att jag ska vara glad för det lilla jag får i födelsedagspresent. Vanja säger att vi ska sjunga för mig samma dag som vi bakar pepparkakor och firar Lucia, men det är ju inte alls samma sak. Ibland känns det som att jag inte finns. Som om jag vore osynlig och aldrig hade fötts på riktigt.

KJELL-ÅKE Mamma sitter på sängkanten. Jag vill att hon ska göra det en stund innan jag somnar för jag är så mörkrädd. För att hon inte ska gå därifrån frågar jag saker så att hon måste stanna för att svara. Jag undrar vad som finns där ute i rymden. Mamma säger att jag inte ska tänka så mycket för då kan jag bli knäpp. ”Hur kommer det sig att jag heter Kjell då?” Namnet känns gammalt. Det låter som en gubbe. Jag har aldrig träffat någon annan som heter Kjell. Jag har bara sett en farbror med

16


mu­stasch på TV som sjunger gospel och som heter Kjell. Jag har faktiskt börjat skriva Putte på mina leksaker. Putte låter litet och passar mig bättre. Alla säger ju ”lille Kjell”. Det skulle de slippa om jag hette Putte för då vore jag liten automatiskt. ”Innan du föddes pratade vi om lite olika namn. Vi tänkte faktiskt döpa dig till Kjell-Åke”, säger mamma plötsligt. Det är som om taket rasar in. Kjell låter gammalt, Kjell-Åke låter som döden. Hade jag hetat Kjell-Åke hade jag varit så gammal att jag nog inte levt idag. Jag hade nog inte ens fått sjunga gospel på TV. Kjell-Åke kan inget barn i hela världen heta. Jag inser att livet kunde ha varit värre. ”Jag älskar dig mamma!” säger jag och kramar om henne hårt. Hon döpte mig aldrig till Kjell-Åke och jag är henne evigt tacksam. Kjell är faktiskt bra. Imorgon är det jag som heter Kjell. På riktigt.

KINESKJELL Bakom förskolans stora taggbuske ligger det som komma skall. Skolan. När jag åker sparkcykel kan jag höra att de skriker där på andra sidan buskagen. De låter så tuffa när de spelar boll och verkar inte vara snälla mot dem som åker ut. När de sprungit in till sina lektioner har jag smugit ut på den tomma skolgården och försökt förstå vad det är för bollspel de spelar. De har ritat en fyrkant på asfalten och delat in den i fyra rutor och i mitten finns ett kryss. Storebror säger att det kallas för Nigger, men han vet inte varför. Det enda han

17


varnat mig för är att det är viktigt att bli bra på det, annars åker man ut först och blir sittandes ensam i ett hörn när de andra spelar vidare. Jag vill inte börja i skolan. Jag vill vara hos Vanja. Jag vill sitta i hennes knä och rita på hennes byxor. När jag kommer hem fortsätter jag att leka i den fyrkantiga sandlådan som finns i kvarteret. Där finns en fyrkantig mojäng i trä som har svans och öron och som ska föreställa en häst, men dess underliggande fjäder är så rostig att den inte kan gunga. Det blir mest att jag går omkring och sparkar lite i sanden för att komma på något jag kan göra. Mamma ropar på mig från köksfönstret. ”Det är mat.” Men jag har inte tid att äta för jag ska gräva mig ner till Kina. Kina ligger rakt under oss har jag kommit på. ”Det är mat, Kjell!” Jag har inte tid att äta. Jag tänker äta ris med kineserna när jag kommer fram istället. Hålet i sandlådan blir allt större. Snart syns jag inte längre. Det är bara spaden som ibland dyker upp ovanför marken och lämpar av allt mörkare och fuktigare sand. Snart kommer jag att sticka upp huvudet i Kina och säga hej. Det har börjat samlas folk runt sandlådan. De tittar ner på mig i hålet och ställer frågor. ”Vad ska du göra i Kina?”, ”Vilken tid kommer du fram tror du?”, ”Tänk om du gräver sönder någons vardagsrumsgolv?”, ”Får vi följa med?” Det får alla som vill. När hålet är klart är det bara för alla som vill att krypa ner till Kina.

18


”Det är mat, Kjell!!” ropar mamma igen. ”Du hinner gräva vidare efter maten. Det är långt till Kina.” Ja, det är långt till Kina, det vet jag, men det måste bli närmare om man gör så här. Vem vet, Kina kanske är ett bättre ställe att bo på. Jag gräver allt intensivare. Jag har fått för mig att jag kan få slippa börja skolan där och komma ifrån det fyrkantiga kvarteret. ”Har du inte tänkt på att jorden är alldeles varm mitt i, Kjell? Det är ett glödande klot, fullt av magma”, hör jag hur någon säger. ”Dumskallar. Det är därför jag har hjälm på mig och stora trädgårdshandskar.” Klonk. Klonk. Klonk. Sanden har blivit grus. Gruset har blivit sten. Klonk. Klonk. Stenarna har blivit rent berg. ”Hur har du tänkt dig att lösa det här nu då?” undrar någon ur den allt större skaran folk som samlats för att titta på. Jag tittar upp ur det stora hålet. Det har dykt upp ett annat problem, jag vet ju knappt om jag kommer upp ur hålet igen, tillbaka till Sverige eftersom det har blivit så djupt. ”Det är mat, Kjeeeeeelll!!! Maaaaat!!!” Mamma ropar med ett röstläge argare. Typiskt. Jag måste nog spränga mig ner. Eller så får jag gräva någon meter bredvid och hoppas att det är mjukare där. Eller att det finns någon kines som har samma idé som jag och som en dag kommer upp ur gräsmattan. Det är bara att inse. Det verkar svårt att hitta en flyktväg.

19


FARBROR BADVAKT I vårt kvarter finns en gemensam pool. Den ligger bakom ett högt plank och varje familj har fått en egen nyckel dit. I Hollywood har filmstjärnorna egen pool, det har jag hört en granne prata om som flugit jumbojet och som har berättat att en bassäng syns tydligt från ovan. Varje gång det passerar ett flygplan kan vi tänka att det för passagerarna ser lika lyxigt ut som vid en inflygning till Amerika. Pool är ju egentligen något som bara rika har råd med. Därför snackas det skit om en villaägare några kilometer bort som byggt en egen pool på tomten. Han är inte lika solidarisk som vi som har gemensam pool. Det är ju viktigt med solidaritet. Reglerna för hur poolen ska skötas klubbas av kvarterets styrelse. Alla är tvungna att duscha före badet och varje familj får kvittera ut endast en nyckel. Det går rykten om att ordförande tillskansat sig två nycklar till poolen så att barnen fått en egen. Det tycker alla är orättvist. Ett äldre par från det bruna kvarteret har tagit på sig rollen som officiella badvakter. En av reglerna de håller hårt på är att man absolut inte får släppa in någon som inte har egen nyckel med sig. Då kan styrelsen dra in familjens nyckel för säsongen. När tant och farbror badvakt från det bruna kvarteret ligger i sina rutiga baddräkter ute på gräset är det ingen som vågar bryta mot den regeln. Det är tant och farbror badvakt som sköter den lilla svarta tavlan där det står hur många grader det är i vattnet för tillfället. Två gånger om dagen öppnar de ett litet skåp och hämtar

20


termometern. Medan de mäter får ingen bada utan alla måste snällt stå på land och vänta. Sen skriver farbror badvakt upp hur många grader det är med hjälp den fuktiga kritstumpen. Helst av allt vill man veta den aktuella temperaturen innan man går hem för att hämta sina badkläder. Det finns ett hål i planket och stirrar man tillräckligt länge genom det kan man snart fokusera siffran på tavlan. Tant och farbror badvakt får förstås syn på mig och ställer sig i vägen för tavlan. ”Titta inte genom planket, det är förbjudet!” skriker farbror badvakt till mig. ”Jag vill bara veta hur varmt det är i vattnet”, svarar jag. ”Då får du komma in genom dörren med familjens nyckel och sen fråga snällt vilken temperatur vattnet har.” ”Kan du inte bara tala om, du som vet?” ”Nej, det strider mot reglerna, du måste öppna dörren med familjens nyckel!” Då svingar jag mig över planket och landar likt Stålmannen på båda fötterna en decimeter från poolkanten. Jag trycker bestämt ner handen i vattnet och säger högt och tydligt: ”Herr Gris, jag kan ta reda på temperaturen alldeles själv”, sen går jag med bestämda steg ut den vanliga vägen genom dörren. Jag tycker att jag gjort en god gärning som kallat honom för herr Gris. Det bör ju ge honom en tankeställare om vilket svin han är så att han kunde bättra sig. Men precis när vi ska äta middag ringer det på dörren. Det är pappa som öppnar och herr Gris kräver nu att jag ska be honom om ursäkt för

21


vad jag kallat honom. ”Aldrig”, säger jag. Men är man bara sex år får man inte säga ”herr Gris” till någon som är vuxen, och pappa kräver därför att jag efter middagen ska ringa på hos honom och be om ursäkt. Farbror badvakt, i mina ögon numera herr Gris, tittar ut genom köksfönstret och stirrar på mig ett tag innan han öppnar och njuter av situationen så att det syns. Utanför hans dörr står nu en liten kille som ska få krypa till korset och som han äntligen ska få trycka till. På vägen hem gråter jag över att vuxna får bete sig hur som helst men alltid i slutänden får rätt. På kvällen kommer mamma in till mig och sätter sig på sängen och stoppar om mig lite extra. ”Det är en sak du ska veta, Kjell, en liten hemlighet oss emellan, att farbrorn i det bruna kvarteret faktiskt är en gris, men det får du inte säga till någon att jag har sagt.” Jag tittar storögt på mamma. ”Men, om han nu är en gris, varför säger inte alla det till honom så att han får veta det då?” ”Nej, det gör man inte. Om man träffar en gris påtalar man det inte. Världen bara fungerar så, fråga inte varför, utan försök att sova.” Den natten kan jag inte sova utan jag ligger vaken och funderar. När jag blir stor vill jag inte bli stor.

22


INSTRUKTIONER Det är 1982. Skolan är gul precis som mitt hus och ser också ut som en skokartong. Fröknarna är lika fyrkantiga allihop och våra fyrkantiga böcker ska plastas in, annars ser vi inte vad boken heter. Jag som precis fått bokpapper med seriefigurerna Bobo och Gluttarna på. Totalförbjudet. ”Då kan en svenskabok förväxlas med en mattebok, därför får inget heltäckande papper användas. Punkt slut”, löd uppmaningen. Skolfröknarna i Täby var förpackningstroende. En förpackningstroende följer alltid slaviskt anvisningen på paketet. Blir du bjuden på hallonsaft som smakar vatten eller får en kopp choklad som smakar mjölk vet du att personen i fråga är förpackningstroende. Det står ju tre till fyra skedar O’boy på paketet och då får man inte ta fem och saft ska givetvis blandas 1 del + 4 och får absolut inte göras starkare, även om det blir godare. I Lärarhögskolans undervisningsmaterial står det nog att böckerna i lågstadiet ska vara inplastade i genomskinlig plast och då är det bara så. Punkt slut. Min första fröken hette Margareta, och det hette förresten alla de följande också. Då reagerade jag inte så mycket på det, alla radhus såg ju likadana ut och då hörde det väl till saken att alla som var fröknar skulle heta just samma sak, Margareta. Alla Margaretor fungerade som Duracellkaniner. Det var någon som vred upp dem i baken och så gjorde de samma sak år efter år, om möjligt lite slöare på slutet. När det var tid för utflykt fick man en stencil med sig hem där det stod vad vi skulle ha för matsäck. Då fanns inga kopie-

23


ringsmaskiner så vi fick veva fram kopior i en maskin som färgade oss blå och som luktade fränt. För varje kopia man lyckades ta fram blev trycket svagare och svagare. ”Smörgåsar med korv ELLER ost” skulle det stå. Jag hade skinka med mig en gång och fick en utskällning eftersom jag inte följt instruktionerna. Medtag frukt. Äpple ELLER banan. Tog du med dig päron blev fröknarna också jättearga. För det var inte alls det de hade tänkt. Det gick inte att lura dem för det fanns alltid någon som skvallrade. ”Fröken! Fröken! Kjell har tagit med sig ett päron fast det står att vi skulle ha med äpple ELLER banan.” Min mardröm var apelsiner. De gjorde ont i naglarna när man skulle skala dem och då riskerade man att fröken skulle hjälpa till. Hennes naglar var långa och röda och åt man en apelsin hon skalat smakade den nagellack. Dessutom fick man inte ta bort det vita skräpet mellan klyftorna eftersom det enligt henne innehöll näring. Jag brukade be mamma smuggla ner en clementin istället och låtsades sen skala den som om den vore en envis apelsin. De var ju så mycket sötare och godare. Men en gång blev jag upptäckt och då beslagtog Margareta clementinen eftersom hon menade att alla skulle äta sur apelsin. Sen käkade hon upp den själv när hon trodde att ingen såg på.

24


BRUNSÅS Lunchen äter vi tillsammans i den stora matsalen där borden står i långa rader. Det finns en mattant som är jättehes för jämnan. Hon serverar brunsås. Det är också det enda ord hon kan säga: ”Bruhhhnsås?” Sen häller hon en stor slev rakt över tallriken vare sig vi vill eller inte och väser igen: ”Bruhhhn­ sås!” På Ica finns det massor av såser att välja mellan, men skolan har valt att servera enbart brunsås. Jag har frågat mattanten om de inte kan ha någon annan sås någon gång. Då ser hon bara irriterad ut, svarar inte utan fortsätter bara att som en robot servera den bruna sörjan. ”Bruhhnsås? Bruhhnsås!” Den är simmig och slemmig och den hinner få skinn på ytan mellan slevarna. Den ligger i en stor balja av rostfritt stål. Jag får kväljningar av den och längtar hem eftersom jag vet att mamma har köpt ett paket med O’boy till mig. Till skolans matsal är det jättelång kö. Det är konstigt med tanke på hur äcklig maten är. Veckomenyn följer ett förutsägbart mönster. Det serveras först köttfärslimpa. Därefter pannbiff och så köttbullar, köttfärssås och sist köttfärssoppa. Har vi riktigt mycket tur får vi till slut pizza med lite kött på. Potatisen används också flera dagar i rad. Den är så överkokt att när man petar på den smulas den sönder. När potatisarna i de rostfria bunkarna blivit söndermjölade tar de in slattarna och gör potatismos till nästa dag. Jag hatar potatismos. Det är

25


en tjock massa som åker runt i gommen och sen silas genom tänderna för att rinna ner som slem i halsen och lägga sig som en klump i magen. När det är potatismos ber jag robotmattanten att bara lägga upp lite grann. Men hon lyssnar inte eftersom hon dragit ner skyddsmössan över öronen. Istället blir det som en komocka på min tallrik. Hon slevar upp en stor blaffa med potatismos och häller på en liter brunsås. Vid bordet får vi inte prata. Det ska vara tyst. Annars tar Margareta fram sin nyckelknippa. På den sitter en visselpipa som hon blåser i tills tårarna sprutar. Om vi inte lyder får vi ställa oss upp och sjunga en sång som handlar om utsatta barn i krig. Jag sitter och stirrar ner i tallriken. Det är alldeles för mycket potatismos. Jag försöker platta ut det så att det inte ska synas. Man får inte kasta maten för då kallas man in till Margareta som berättar att barnen i Afrika minsann inte har någon mat alls. Margareta ser plötsligt att jag inget äter. Det måste jag för jag växer fortfarande säger hon och tar min tallrik och lägger på en klick potatismos till, som straff. Jag stirrar på den och försöker ta en tugga men får kväljningar. ”Du sitter kvar tills du har ätit upp”, säger Margareta, vilket jag bestämmer mig för att göra. Robottanterna börjar skura golvet runt omkring mig i den nu helt tomma matsalen. Alla stolar är snart uppställda på borden. Jag sitter ensam kvar med ett berg av potatismos framför mig. Längst ner i hörnet står Margareta och tittar på

26


9789137133911