Neal Bascomb
OPERATION TUNGT VATTEN Sabotaget mot Hitlers atombomb Översättning Erik Nisser
historiska media
Böcker av Neal Bascomb: Higher The Perfect Mile Red Mutiny Hunting Eichmann The New Cool
Historiska Media Box 1206 221 05 Lund www.historiskamedia.se info@historiskamedia.se
Originalets titel: The Winter Fortress. The Epic Mission to Sabotage Hitler’s Atomic Bomb Copyright © 2016 by Neal Bascomb © Svensk utgåva: Historiska Media 2017 Översättning: Erik Nisser Faktagranskning av svensk utgåva: Lennart Westberg Sättning: Typ & Design Omslag: Per Idborg Omslagets framsida: Norsk Hydros fabrik i Rjukan (foto: Norsk Industri arbeidermuseum) och filmatisering av sabotörerna i Gunnerside (foto: Hero Film/Ronald Grant Archive/Alamy). Omslagets baksida: Landning med fallskärm på Vidda (foto: fam. Haukelids privata samling). Kartor: © Svein Vetle Trae/Fossøy Kartor i svensk utgåva: Fugazi form Tryck: ScandBook AB, Falun 2017 Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN: 978-91-7545-504-4
Innehåll
Kartor 6 Centrala personer
11
Prolog 14 1 Vattnet 17 2 Professorn 33 3 Bonzo 47 4 Dammvaktens son
62
5 Öppen väg
75
6 Kommandoorder 91 7 Gör ett bra jobb
102
8 Ivriga som få
110
9 Ett ovisst öde
124
10 De förlorade
136
11 Instruktören 148 12 De satarna kommer inte att få tag i oss
158
13 Jägarens regler
171
14 Det ensamma, mörka kriget
182
15 Stormen 193 16 Den bästa planläggningen
206
17 Klättringen 216
18 Sabotage 225 19 En lysande kupp
234
20 Jakten 246 21 Vålnader på Vidda
257
22 En nationalsport
269
23 Mållista 280 24 Cowboyens räd
291
25 Ingenting utan uppoffring
300
26 Fem kilo fisk
309
27 Mannen med fiolen
320
28 Ringning klockan 10:45
329
29 Seger 341 Epilog 351 Tack 355 Noter 358 Förkortningar 398 Litteratur 399 Register 408
Till dem som tappert mรถter striden
Kartor
Hard anger v i d d a
Grouses landningszon 18 okt. 1942 Møsvatn
Måna Skolandsmyrarna
Møsvassdammen
Vemork Rjukan
Sandvasslihytta 5 nov. 1942
Grouses ankomst till Norge 0
Karta © Svein Vetle Trae/Fossøy
Operation Freshman 19–20 november 1942
5 km
Hardangervidda Møsvatn
Vemork
Rjukan
Grouses uppehållsort
Stavanger Hallifax A återvänder till Skottland
Haveriplats för glidflygplan A
Haveriplats glidflygplan B Haveriplats för Halifax B
Från Skittens flygfält i Skottland
Kristiansand
Nordsjön
0
20 km
Karta © Svein Vetle Trae/Fossøy
Gunnersides landningszon 17 feb. 1943
Bjørnefjord
HAR DANG ERVI DDA
Gräsdalsstugan
Fetterstugan Grouse & Gunnerside förenas 23 feb. 1943
Langesjåstugan Måna
Møsvatn
Fjøsbudalen 26 feb. 1943
Skolandsmyrarna
Vemork
Møsvassdammen
Sandvasslihytta
Grouses gömställen Sandvasslihytta: 5–22 nov. 1942 Gräsdalen: 23 nov.–19 dec. 1942 Fetter: 19 dec. 1942–24 mars 1943 0 Karta © Svein Vetle Trae/Fossøy
5 km
Rjukan
Attacken mot Vemork
27–28 februari 1943 Angreppsväg till Vemork Flyktvägen från Vemork Møssvannvägen Järnväg Stugan i Fjøsbudalen
väg pps gre An
Vattenfall
Vemork
Fly
ktv äge n
frå nV em ork
Våer
Järnväg
Møssvannvägen
0
250 m
Rjukan
n
ne
ba
so ros
a
an
rgb
e sb
K
Karta © Svein Vetle Trae/Fossøy
Gunnersides reträtt till Sverige 28 feb.–18 mars 1943 Nattläger:
Lillehammer
Sverige
Oslo Lilleström
Vemork Møsvatn
0
Karta © Svein Vetle Trae/Fossøy
ägen tnv sva ø M
Våer
Må n
a
Bombningen av Vemork
Vemork
16 november 1943 Bombfällning Byggnader Järnväg Krafttuber Hängbro
Karta © Svein Vetle Trae/ Fossøy Map © Svein Vetle Trae/Fossøy
0
250 m
20 km
Ti n jø ns
Hardangervidda
3
Mæl
Rjukan Måna
1 Vemork
2
D/F Hydro
Gaustatoppen
4
Sänkningen av D/F Hydro
19–20 februari 1944
Järnväg Färjerutt 1
Lastning av tungt vatten
2
Järnvägsvagnar under nattbevakning
3
D/F Hydros angöringsplats
4
D/F Hydro sjunker
Karta © Svein Vetle Trae/Fossøy
0
5 km
Centrala personer Operation Grouse/Swallow Jens-Anton Poulsson, ledare för Grouse Knut Haugland, radiooperatör Claus Helberg Arne Kjelstrup Einar Skinnarland
Operation Gunnerside Joachim Rønneberg, ledare för Gunnerside Knut Haukelid, ställföreträdande Birger Strømsheim Fredrik Kayser Kasper Idland Hans Storhaug
Sänkningen av D/F Hydro Alf Larsen, ingenjör vid Vemork Knut Lier-Hansen, motståndsman i Milorg Gunnar Syverstad, laboratorieassistent vid Vemork Rolf Sørlie, byggnadsingenjör vid Vemork Kjell Nielsen, transportchef vid Vemork Ditlev Diseth, pensionär från Norsk Hydro
12 ·
Norrmän Leif Tronstad, vetenskapsman och ledare för Kompani Linge Jomar Brun, överingenjör på Vemork Torstein Skinnarland, bror till Einar Olav Skogen, ledare för Rjukans lokala Milorg Lillian Syverstad, kurir åt Einar Skinnarland Familjerna Hamaren, Hovden och Skindalen, bönder som hjälpte Skinnarland
Allierade Winston Churchill, Storbritanniens premiärminister Franklin D. Roosevelt, USA:s president Eric Welsh, chef för den norska avdelningen av brittiska underrättelsetjänsten (SIS, Secret Intelligence Service) John Wilson, chef för den norska avdelningen av den brittiska specialinsats tjänsten (SOE, British Special Operations Executive) Wallace Akers, chef för Directorate of Tube Alloys Mark Henniker, högsta befäl för operation Freshman Owen Roane, amerikansk stridspilot
Nazister och kollaboratörer i Norge Josef Terboven, rikskommissarie för Norge General Nikolaus von Falkenhorst, befälhavare för de tyska militära styrkorna i Norge Överste Heinrich Fehlis, chef för Gestapo och säkerhetsstyrkorna i Norge Kapten Siegfried Fehmer, sektionschef vid Gestapo i Oslo Fänrik Muggenthaler, Fehlis SS-representant i Rjukan Vidkun Quisling, ledare för Nasjonal samling, Norges fascistparti
Tyska vetenskapsmän Kurt Diebner Werner Heisenberg Paul Harteck Abraham Esau Walther Gerlach
Man måste kämpa för sin frihet och för freden. Man måste kämpa för den varje dag, för att behålla den. Den är som en båt av glas. Den går lätt sönder. Den är lätt att förlora.
Joachim Rønneberg, ledare för Gunnerside
Prolog Naziockuperade Norge, den 27 februari 1943 De nio sabotörerna skar i ett vinglande led fram över bergsbranten.1 Det var instinkten, mer än det bleka månskenet, som vägledde de unga männen. De slingrade sig fram mellan granarna och for nedför den branta, ojämna terrängen som var gropig av tomma hålrum och tjocka drivor med snö. De liknade, i de vita kamouflagedräkter de dra git över de brittiska arméuniformerna, vålnader som hemsökte sko gen. De rörde sig tysta som spöken och stillheten avbröts bara av det svischande ljudet från deras skidor och enstaka stötar med stavarna mot skymda grenar. Men även de ljuden dämpades av den ljumma, stadiga vind som blåste genom Vestfjorddalen. Det var samma vind som de hoppades till sist skulle blåsa bort deras spår. Efter en dryg kilometers färd från baslägret blev skogen för tät och sluttade för brant för att de skulle kunna ta sig fram annat än till fots. De unga norrmännen spände av sig sina skidor och bar dem i stäl let på axlarna. Det var fortfarande tungt att ta sig fram. Med sjutton kilo förnödenheter i sina ryggsäckar, beväpnade med k-pistar, grana ter, pistoler, sprängämnen och knivar, pulsade, halkade och kravlade de ner genom den tjocka blötsnön. Då och då sjönk de ner till mid jan i drivorna under tyngden. Mörkret, som blev mer kompakt när de låga molnen skymde månen, gjorde inte saken lättare. Till slut glesnade skogen. Männen kom ut på vägen som löpte längs den norra sidan av Vestfjorddalen mellan Møsvatn i väster och staden Rjukan några kilometer längre österut. Rakt söderöver, en örns dyk ning över Månaälvens bråddjupa ravin, låg Vemork, deras mål.
Prolog
· 15
Trots avståndet över ravinen och vindbruset i deras öron kunde kommandosoldaterna höra det dova, mullrande ljudet från vatten kraftverket.2 Kraftstationen, och den åtta våningar höga vätgasfabri ken som låg framför den, satt uppflugna högt uppe på en klipphylla över ravinen. Därifrån var det ett fall på tvåhundra meter rakt ner till Månaälven, som ringlade sig fram i dalen nedanför. Dalen var så djup att solen sällan trängde ända ner till botten. Om inte Hitler hade invaderat Norge, om inte tyskarna hade tagit kontrollen över fabriken, skulle Vemork ha varit upplyst som en flyg fyr. Men nu var fönstren mörklagda för att förebygga nattliga räder av det allierade bombflyget. För att även på dagtid avskräcka från flyg attacker på låg höjd hade man spänt upp tre omgångar med stålvaj rar över dalen. I sin mörka siluett såg anläggningen ut som en vördnadsbjudande fästning på en istäckt klippspets. Enda ingången för arbetare och for don var en enfilig hängbro som också den var väl bevakad. Minor låg utspridda över sluttningarna runt omkring. Med täta mellanrum sökte vaktpatruller igenom terrängen. Strålkastare, sirener, kulsprutenästen och truppbaracker fanns också i beredskap. Och nu skulle kommandosoldaterna ta sig in där. De stod vid vägkanten som hypnotiserade av sin första utsikt över Vemork.3 De behövde inget dagsljus för att se alla försvarsverk. De hade studerat mängder av rekognosceringsfoton, läst högar av under rättelserapporter, memorerat drivor av ritningar och övat tiotals gånger på att aptera sina sprängladdningar på modeller av målet. Var och en av männen kunde för sin inre syn ta sig fram genom varenda gång, varenda korridor och vartenda trapphus i fabriken. De var inte de första som skulle försöka sig på att spränga Vemork i luften. Många hade redan stupat i sitt försök. Medan kriget rasade ute i Europa, Ryssland, Nordafrika och i Stilla havet, medan batal joner av stridsvagnar, skvadroner av bombflygplan, flottor av ubåtar och slagskepp och miljontals soldater drabbade samman i en världs omspännande konflikt, var det denna anläggning, undangömd långt inne i den oländiga norska vildmarken, som ledarna för de allierade trodde kunde ligga på den smala linje som skilde seger från nederlag. Trots sin ingående kännedom om Vemork var de nio männen
16 ·
Operation tungt vatten
inte riktigt säkra på varför målet var så viktigt. De hade fått veta att anläggningen producerade något som kallades för ”tungt vatten” och att nazisterna med hjälp av detta ämne skulle kunna ”spränga en bra bit av London i luften”.4 Men det där tänkte sabotörerna nog mest var en överdrift för att de skulle ta sitt uppdrag på största allvar, fullt hän givna sin uppgift. Och hängivna var de, till varje pris, ett pris som också kunde vara deras egna liv. Ända från början hade de vetat att oddsen för att över leva var dåliga. Kanske att de skulle lyckas ta sig in i anläggningen och genomföra sitt uppdrag, men att sedan ta sig ut därifrån igen och komma undan var en annan fråga. Om så krävdes skulle de försöka att slå sig ut, fast det var knappast troligt att de skulle lyckas fly efter det. Men de var fast beslutna att inte låta sig tas levande tillfånga, och därför hade de varsin cyanidampull i gummihölje undangömd i ett kavajslag eller midjebälte. De var nervösa inför operationen, visst, men de styrdes också av en känsla av fatalism. De hade nu i flera månader varit borta från sina hem för att träna, planera och göra sig redo. Nu skulle de äntligen få skrida till verket. Och om de dog, om de ”for västerut” som så många andra från deras specialförband hade gjort i andra operationer, så må det vara hänt.5 Då hade de åtminstone fått sin chans att slåss. I ett krig som detta var de flesta inställda på att dö, förr eller senare. Borta i England väntade hjärnan bakom operationen, Leif Tronstad, på nyheter om uppdraget.6 Innan soldaterna gav sig av på sitt upp drag hade han lovat att man skulle minnas deras gärning i etthundra år. Men ingen av männen var där för historiens skull. Till syvende och sist var ingen av dem heller där för det tunga vattnets skull, eller för Londons skull. De hade sett sitt land invaderas av tyskarna, sina vän ner bli dödade och förödmjukade, sina familjer svälta, sina rättighe ter kränkas. De var där för Norge, för att landet och dess befolkning skulle kasta av sig det nazistiska oket. När sabotörernas stund nu väl hade kommit, spände de på sig sina skidor och började glida utför vägen genom mörkret.
1
Vattnet Den 14 februari 1940 skyndade den prydligt klädde medelålders bank tjänstemannen Jacques Allier in genom dörrarna till Hotel Majestic på rue La Pérouse.1 Det välkända hotellet i närheten av triumfbågen hade välkomnat allt från diplomater som deltog i fredsförhandling arna i Versailles år 1919 till strömmen av konstnärer och artister som gjorde Ljusens stad så berömd under det efterföljande decenniet. När nu hela Frankrike gjorde sig redo för en tysk invasion, som förmod ligen skulle börja med en framstöt genom Belgien, och Paris till stora delar var evakuerat, ett skal av sitt forna jag, var kriget än en gång samtalsämnet på allas läppar inne på hotellet. Allier stegade tvärs ige nom foajén. Han var inte där i bankärenden utan snarare i egenskap av agent för Deuxième Bureau, den franska underrättelsetjänsten. Där inne väntade försvarsministern Raoul Dautry och fysikern Frédéric Joliot-Curie på honom, och deras samtal skulle kretsa kring ett mycket annorlunda sätt att föra krig. Joliot-Curie hade tillsammans med sin fru Irène tilldelats Nobel priset i fysik för upptäckten att stabila ämnen kunde göras radioak tiva på konstgjord eller inducerad väg. Nu förklarade han för Allier att han som bäst var sysselsatt med konstruktionen av en apparat som skulle utnyttja all den energi som låg bunden i atomer. Det tro ligaste var att apparaten skulle kunna användas till att driva ubåtar, men den hade även potentialen att skapa ett oöverträffat sprängme del. Han behövde Alliers hjälp. Det här var samma utspel som JoliotCurie hade gjort inför Dautry några månader tidigare, och det var så mycket mera effektfullt som han lät antyda att energin som ligger bun den i ett vanligt köksbord, om den släpptes lös, kunde förvandla värl
18 ·
Operation tungt vatten
den till ett flammande eldklot. Allier erbjöd sig att göra allt i sin makt för att hjälpa forskaren. Joliot-Curie förklarade att han behövde en speciell ingrediens till sina experiment – tungt vatten – och att det bara fanns ett enda före tag i världen som producerade detta i någon större mängd: Norsk Hydro i Norge. Som tjänsteman vid Banque de Paris et des Pays-Bas, vilken ägde en majoritetspost i det norska företaget, var Allier idea liskt placerad för att, så fort och så diskret som möjligt, införskaffa allt tungt vatten som Norsk Hydro hade tillgång till vid sin anläggning i Vemork. Självaste premiärministern Édouard Daladier hade redan skrivit under uppdraget. Det fanns ett aber, sa Allier. På sitt Pariskontor hade han för inte mer än en månad sedan blivit uppsökt av Norsk Hydros chefsjurist Bjarne Eriksen. Enligt Eriksen var även tyskarna intresserade av Vemorks produktion. De hade lagt flera beställningar och låtit för stå att de i en nära framtid kunde behöva så mycket som två ton tungt vatten. På Norsk Hydro hade man häpnat över denna efterfrågan på så stora kvantiteter – samtidigt som man förvägrades all information om hur materialet var tänkt att användas – och det återstod alltjämt att framställa de första tjugofem kilona för dessa beställningar.2 Det här gjorde Dautry och Joliot-Curie djupt bekymrade. Tyskarna måste vara inne på samma spår som de själva i sin forskning. Allier måste agera – och det snabbt – för att säkra lagret innan tyskarna gjorde det. Blev det problem med att få ut det ur Norge skulle Allier se till att det tunga vattnet kontaminerades och på så vis blev oanvänd bart för experiment. Två veckor senare styrde Allier sina steg genom den väldiga vänt hallen på stationen Gare du Paris-Nord och steg på ett tåg till Amster dam. Han reste i sin mors flicknamn, Freiss. Dolda i hans portfölj låg två dokument. Det ena var ett kreditbrev på upp till 1,5 miljoner norska kronor för det tunga vattnet. Det andra gav honom fullmakt att anlita alla franska agenter han behövde för att smuggla ut leveransen. Sånär som på ett lösskägg hade Allier hela utstyrseln värdig en hjälte i de spionromaner som han älskade att läsa.3 Från Amsterdam flög han till Malmö och tog sedan tåget till Stock holm. Där slog han sig ner i sällskap med tre franska underrättelse