9789113025568

I huvudet på en seriemördare

Sven Å Christianson

sven å Christianson

I huvudet på en serIemördare

Norstedts

Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052

103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

© 2010 Sven Å Christianson och Norstedts, Stockholm Omslag: Miroslav Sokcic

Tryckt hos WS Bookwell AB, Finland 2010 ISBN 978-91-1-302556-8

Innehåll Förord 9 1 Fenomenet seriemördare 11

Seriemördare i medierna och kriminalfiktionen 17 Begreppet serie-

mördare 20 Beter sig seriemördare på samma sätt? 25 Seriemördare – ett allt vanligare fenomen? 29 Samhällets värderingar 33 Svenska seriemördare 37

2 Mördare med flera offer 40

Stalkers 41 Massmördare 43 Skolskjutningar 46 Kvinnor som seriemördare 52

3 Klassificering av våld 60

Reaktivt och instrumentellt våld 61 Mord med sexuella inslag och

lustmord 67 Våldets olika faser 69 Modus operandi, rituellt beteende och signatur 76 Typologier och klassifikationssystem 78

4 Monstrifiering och diagnoser 82

Monstrifieringen leder oss fel 82 Bekräftelse, upphöjdhet och lög-

ner 85 Uppfattningar om bakomliggande orsaker 88 Diagnoser 91 Är seriemördare psykopater? 93 Narcissism 101 Borderline 104

Andra diagnostiska beskrivningar 106 Diagnostik av våld och ”ondska” i medierna 109 Intervjuteman 114 Intervjuernas huvudfynd 116

5 Den djupa ensamheten 118

Om anknytning 118 Att inte förstå egna känslor 120 Att som barn inte få ge uttryck för behov och känslor 121 Den livsnödvändiga

kontakten 123 Att identifiera sig 124 Att avvärja 126 Avvisad och övergiven 132 Värdelöshetskänsla 135

6 Familjen 138

Mamman: bundenheten och den uteblivna bekräftelsen 142

Pappan: besvikelsen, rädslan och frånvaron 149 Syskon 156 Skilsmässa och separation 157

7 Skoltiden 164

Mobbning 169 Lärare 172 Religion och kyrkan 175

8 Tidiga signaler och fantasier 179

Signaler och indirekt berättande 180 Tidiga fantasier 181 Upptrappning av fantasier 189 Hemliga tankar 192

9 Två sidor – pseudonormalitet 196

Frustration över att leva i ”normalitet” 199 Kamouflage-person-

lighet 200 Bristen på kontakt 202 Kan vi se bakom fernissan av normalitet? 206

10 Sexualitet 210

Dold sexuell identitet 214 Sexualbrottsbeteendet 218

11 Offren 228

Offer som objekt 229 Val av brottsplats 230 Val av offer 234

Generalister och partikularister 235 Det fantiserade perfekta offret 239 Manipulation – att fånga in offren mentalt 240 Psykopatiska pedofiler 244

12 Underlättande faktorer 249

Pornografi 250 Våldsfilmer 256 Alkohol 260 Tankefel 263 Att ta del av andra gärningsmäns handlingar 265

13 Dödandet 269

Känslor som byggs upp före gärningen 272 Känslor under dödandet 275 Kontakt med egen utsatthet vid dödandet 285 Övervåld 285 Att komma undan som offer 289

14 Realisering av fantasier och dokumentation 293

Offrens ögon 294 Signaturbeteende 296 Dokumenterandet 297

Bevarande och införlivande av kroppsdelar 302 Om avstängdhet och rationellt handlande i efterbrottsbeteendet 307 Efterreaktioner 311

15 Gömslen 314

Att ha kropparna nära 321 Att lämna kropparna öppet 322 Återvändandet till brottsplatsen 326

16 Upptrappning – serier 331

Att lära sig från mord till mord 336 Från första till andra mordet, till

oövervinnerlighet 338 Cooling off-period 340 Kort tid mellan morden 346 Upptrappning av fantasier 351 Att avbryta en serie 353 Upprepat dödande, men inte typisk seriemördare 355 Utmattning – slutet 356

17 Att minnas och berätta 359

Olika skäl till att minnas 361 Möjligheter och svårigheter att min-

nas 363 Minnenas tillförlitlighet 368 Att avslöja morden 373 Indirekt berättande 377 Att inte se signaler och berättarbehov 380 Förutsättningar för ett berättande 381 Att berätta om fler offer 384

18 Medier och berömmelse 387

Berömmelse och bekräftelse 388 Intresse för mediernas övervakning

av brotten 393 Intresse för andra gärningsmän 397 Seriemördare som aktörer i medierna 401 Sture Bergwall/Thomas Quick 402

1976–1990: En period av stegrat våld eller ”kreativitet och lugn”? 412

19 Om behandling och tidiga kontakter 422

Tidiga kontakter med myndigheter 422 Går det att förutsäga och

behandla? 428 Hjärnskador 433 Att konfrontera störningen 435

Effekter av psykoterapi 440 Kan en seriemördare inse fullt ut vad han har gjort? 442 Dolda avsikter i berättandet 444

Referenser och källor 449

Förord Berättelser om den lilla flickan som hittats mördad vid Lötsjön i Sundbyberg – den sjö kring vilken jag lekte som barn – samt berättelser om hur en 4-årig flicka hittats i en koffert som slängts i ett vattendrag, kom hos mig att skapa en tidig nyfikenhet på människors allra mörkaste sidor. Berättelser från en anhörig som upplevt en traumatisk barndom fångade jag upp genom att låna min systers bandspelare och intervjua medan såren var öppna. Egna upplevelser tillsammans med Margit Norells enastående mentorskap skapade förutsättningar för mig att förstå hur människor formas av, minns och kan närma sig det allra mest smärtsamma och svåra.

Min egen utveckling och forskning om minnen och berättelser från vittnen, offer och gärningsmän om våld och trauman har gjort denna bok möjlig. Men bara delvis. En avgörande förutsättning har varit alla de polisutredare och jurister som tagit hjälp av psykologisk kunskap och där jag involverats för att bistå med analyser och råd samt medverkat vid förhör i arbetet vid komplexa sexualbrott och mordfall.

Polismyndigheter och enskilda kriminalpoliser har därutöver bistått med polisutredningar för att möjliggöra den forskning jag bedrivit om gärningsmän till grova våldsbrott och sexualbrott. Utan denna tilltro och den erfarenhet som detta har givit mig skulle boken inte kunnat växa fram. Ett innerligt tack till alla inom rättsväsendet som arbetar med dessa krävande uppgifter som i vissa fall övergår det begripliga för de flesta andra människor.

Genom de brottsutredningar jag medverkat i har kontakter skapats med dem som begått våldtäkter och mord. Dessa kontakter har fortsatt efter fällande dom och fördjupats genom mångåriga samtal och intervjuer. Många tankar går till alla de gärningsmän som vågat se sin inre missär och kunnat möta sitt lidande, och som strävat efter en 9

genuin förändring. Utan er medverkan hade boken inte varit möjlig att skriva.

Det är gott och tryggt att ha vänner, kollegor och ett förlag som på ett osjälviskt sätt delat med sig av sina erfarenheter och kunskaper. Ni har bidragit till att denna bok ska bli så bra och begriplig som möjligt.

Till sist vill jag varna läsaren för att innehållet i boken kan vara smärtsamt att ta del av, smärtsamt därför att ni som läsare kommer att få insikt i det lidande och det mörka som präglar många människors liv.

Sven Å Christianson januari 2010

10

1 Fenomenet seriemördare Westley Allan Dodd var en genomsnittlig elev. Han var med i skolteatern och spelade klarinett i skolorkestern. Westley var enligt andra en samvetsgrann person, extremt pålitlig och ansvarsfull, men så tystlåten att man fick dra saker ur honom. Bad man Westley göra något visste man att det skulle bli gjort, berättar en av hans lärare från högstadiet. Läraren berättar vidare att han förstod att Westleys hemmiljö inte var så bra. Föräldrarna visade inte något som helst intresse för sin son. När skolbarnen ordnade egna konserter var det ett stort intresse bland alla föräldrar, alla utom Westleys, som var helt ointresserade. Westley visade inga tecken på att han var farlig.

Han hälsade ofta på hos sin lärare under skoltiden. Läraren blev den vuxenkontakt han saknade i hemmet. När läraren fick egna barn avtog besöken för att till slut helt upphöra. Läraren hade gärna låtit honom sitta barnvakt. Under det sista skolåret finns inga skolfoton på Westley, det var som om han slutat att existera. Utanförskapet var etablerat och han existerade nu i sin ensamhet och i sina fantasier. Tio år senare hittades dagböcker med noggranna anteckningar som visar hur Westleys fantasier hade omsatts till att planera och dokumentera bestialiska mord.

Få kriminella handlingar väcker så stark avsky och sådana associationer till ”ondska” som seriemördarens. Dennes grymheter går oftast långt utöver de flesta människors föreställningsvärld. I gärningarna är avsaknaden av medkänsla med andra människor total och för en seriemördare kan tio minuters njutning vara mer värt än en annan persons hela liv. Det är också få brottsliga handlingar som mobiliserar så stora insatser inom polis och medier som ett mord. Mord och våldtäkter skapar rubriker, och kan, när de kan länkas till serier, försätta hela samhällen i skräck. Hagamannen höll hela Umeå som gisslan då han under en sjuårsperiod begick upprepade brutala våldtäkter. I Ipswich i Storbri11

tannien fann polisen år 2006 inom loppet av elva dagar kvarlevorna av fem mördade och nakna kvinnor, vilket injagade skräck i kvinnorna i staden. Washington DC skakades av en flera veckor lång terror 2002 när en 42-årig prickskytt och hans 17-årige styvson dödade tio personer och skadade tre. De flesta mord begås dock inte av seriemördare, men många av de absolut grövsta och svårbegripligaste är seriemord.

När barn faller offer och när morden inte klaras upp snabbt är det traumatiserande för ett helt land. Tioåriga Engla Juncosa Höglund försvann lördagen den 5 april 2008 när hon var på väg hem efter att ha träffat kompisar. Två decennier tidigare, en tidig kväll i mars 1988, rövades tioåriga Helén Nilsson bort när hon skulle möta en kompis vid en affär i Hörby centrum. Ett motsvarande fasansfullt brott för offret, offrets anhöriga och det svenska samhället utspelade sig när tioåriga Gerd Johansson försvann den 1 december 1939.

Tre tioåriga flickor som mitt i den alldagliga svenska vardagsidyllen faller offer för gärningsmän med seriemördarbeteende. Tre gärningsmän som fråntar flickorna rätten att växa upp och forma sina egna liv och som dödar för sina sexuella njutningars skull. Gerd hittas åtta dagar senare, strypt och skändad, vid Lötsjön i Sundbyberg. Engla hittas på en grusväg i ett avlägset torvbrytningsområde. Heléns nakna kropp återfinns i en svart sopsäck vid ett stenröse en vecka efter försvinnandet. De tekniska undersökningarna visar att Helén varit vid liv och i gärningsmannens våld i cirka fyra dygn efter bortrövandet – fyra dygn av obeskrivlig skräck och vanmakt. Tre gärningsmän som dödar barn, men, som det skulle visa sig, även vuxna kvinnor, gärningar där avsaknaden av respekt för andra människors liv varit total.

Skräcken, vanmakten och avskyn för dessa dåd håller i sig långt efter att brotten klarats upp. Det visar inte minst det flöde av tidningsartiklar, böcker och filmer som producerats om våldtäktsmän och seriemördare. Kanske bidrar medierna till en viss bearbetning av den fasa allmänheten upplever inför seriemördare. Men samtidigt förstärker medierna och kriminalfiktionen rädslan, inte minst därför att de ökar mystifieringen och monstrifieringen istället för att ge en förklaring till varför gärningsmännen begår brotten. Rädsla och demoniseringar leder åt fel håll. När löpsedlarna plockats ner och tv-kanalernas sökljus riktas mot andra händelser, tycks intresset avta och slutsatserna 12

och diskussionen om förändringar som alla var så engagerade i slutar i ett tomrum. Allt förblir vid det gamla, och både förståelse för hur det kunde ske och ansatser att förhindra liknande brott i framtiden uteblir.

I en bokrecension i Aftonbladet angående ett brott där tre ungdomar dödades brutalt i ett tält i Finland 1960, skriver recensenten Pia Bergström: ”Men den svåraste frågan kvarstår ändå, hur många romaner om flickmord eller löpsedlar om våldtäkter man än läser, hur mycket man än grubblar om sex och farlig kärlek: hur kan kåthet och kvinnohat någonsin vara samma sak?” Bergströms reflektion är inte ovanlig eller anmärkningsvärd. Av massmediernas och populärlitteraturens framställningar av gärningsmän som bestialiska galningar, bisarra dårar eller onda varelser lär vi oss ingenting. Hämnd, raseri, perversion, ondska eller psykopati som förklaringar räcker inte långt. Det är nödvändigt att förstå deras handlingar på ett djupare plan och nå en medvetenhet om varför gärningsmän till dödligt och sexuellt våld tänker och agerar som de gör, det behövs en vilja att förstå istället för att ta avstånd. Ett sådant förhållningssätt innebär inte att försvara eller förlåta gärningsmännen, eller att se förmildrande på mordiska och perverterade handlingar, utan syftet är att förstå – förstå för att kunna förebygga, spåra och bemöta tankar, fantasier och handlingsmönster hos de människor som söker känslomässig tillfredsställelse genom att beröva andra männi­skor livet.

Det är först när vi vågar närma oss dessa gärningar i syfte att förstå dem som vi tar ett steg i riktning mot ökad kunskap, en kunskap som kan användas för att i framtiden förhindra denna typ av brott. Egentligen har vi inget val, det är först när vi förstår som vi kan skydda oss.

I denna bok görs ett försök att beskriva och begripliggöra hur sexualitet och dödligt våld kan sammanfalla, främst utifrån intervjuer med gärningsmän som begått sexuellt relaterat våld vid upprepade till­fällen.

Det går inte att förstå dessa handlingar utifrån förnuftet, utan vi måste söka oss till gärningsmannens egna inre logik, vilken bygger på den historik han eller hon bär med sig. Det finns hos gärningsmannen alltid en form av inre logik i det som sker även om den inte alltid är medveten och nåbar.

Avsikten med boken är att beskriva gärningsmannens inre värld, att ge ett underlag för en psykologisk begriplighet. En grundförutsättning 13

för att en kriminell och psykiskt störd person ska kunna ta ansvar för sitt handlande är att han, för det handlar mestadels om män, kan förstå sitt inre och sig själv och det system han använder för att hantera känslor och behov. Genom att se sig själv kan den psykiskt störde också se andra. Om gärningsmannen upplever och känner förståelse blir det möjligt att leva med skulden istället för att förneka. Men först måste vi som möter den störde förstå det han inte ser och inte förstår.

Boken beskriver gärningsmän som begått serier av sexualbrott och mord, främst med utgångspunkt ifrån hur de har tänkt och känt kring sina handlingar och hur de har utvecklats till gärningsmän. Jag har använt mig av litteraturstudier och fallbeskrivningar av gärningsmän till grova sexualbrott och våldsbrott. Men framför allt utgörs bokens innehåll av mina egna intervjuer med gärningsmän. Under 15 år har jag haft en kontinuerlig samtalskontakt med ett tjugotal dömda gärningsmän som gjort sig skyldiga till våldtäkter och mord. Jag ser dem som ”experter” på detta område. Eftersom det är de som har begått brotten är det också de som bäst kan beskriva dem och ge ledtrådar till hur de utvecklats till att begå dem. Många gärningsmän har under större delen av sina liv varit sysselsatta med att tänka på, och fantisera om, att våldta och döda, att hitta nya offer, nya platser och nya tillvägagångssätt. I intervjuerna har dessa gärningsmän inte bara berättat om sina egna begångna dåd och sin egen historik, utan även kommenterat andra gärningsmäns våldshandlingar. Således har nya infallsvinklar successivt tillkommit. Infallsvinklar som har varit värdefulla för mig i samtal med andra förövare och brottsoffer. Jag har även haft kontakt med forskare, handledare och personal inom rättsväsendet för att förstå mer om psykopatologin bakom grova sexual- och våldsbrott. Erfarenheter och kunskaper förmedlade av kriminologer, psykologer och psykiatriker som arbetar inom rättspsykiatrin och kriminalvården har haft en avgörande betydelse för mig för att möta och förstå allvarligt störda gärningsmän.

Gärningsmännens erfarenheter kan vara vägledande i de utredningsoch intervjusituationer som personal inom vården och socialtjänsten ställs inför. Vid mina föreläsningar har jag förstått att det finns ett stort behov av kunskap om intervjumetodik vid samtal med psykiskt störda personer och speciellt med dem som är inne i en brottsutveckling.

14

Kunskap om hur gärningsmän tänker och handlar är viktigt att ha, exempelvis i bemötandet av utagerande barn och vuxna. Avsaknad av sådan kunskap inom barn- och ungdomspsykiatrin, vuxenpsykiatrin, socialtjänsten och på behandlingshem kan få katastrofala personliga, sociala och ekonomiska konsekvenser för människor i samhället – inte minst för dem som utsätts för grova brott.

Genom mitt arbete i en mängd brottsutredningar med grova sexualbrott och våldsbrott har jag förstått att kriminalpoliser har god nytta av fördjupade psykologiska kunskaper om utvecklingspsykologi, minnespsykologi, psykopatologi och våldets psykologi. Dessa kunskaper är många gånger avgörande både i sökandet efter en okänd gärningsman och i en förhörssituation med en misstänkt. Tyvärr missar man i polisutredningar ofta ledtrådar och öppningar på brottsplatser och i förhörssituationer på grund av att utredarna inte ser eller förstår hur avvikande tänkandet och upplevelserna är hos personer som begår upprepade våldtäkter och sexualmord. En utredares psykologiska kunskaper, attityd och förhållningssätt kan vara helt avgörande. Detta uttrycks insiktsfullt i en intervju med agenten Robert J Morton vid den federala amerikanska polisen (Federal Bureau of Investigation, FBI): ”Jag vill inte säga att jag har sympati för förövaren, men jag känner förståelse. Det värsta jag skulle kunna göra som utredare vore att svärta ner förövaren, göra ett monster av honom. För då finns det inte någon referenspunkt från vilken jag kan leta efter honom.”

En ökad förståelse av gärningsmän kan framför allt hjälpa oss att se tidiga signaler hos de barn och ungdomar som har återkommande fantasier och hemliga tankar om att skada eller döda andra människor.

Sådana fantasier etableras ofta tidigt i livet. För många gärningsmän mellan fem och tio års ålder, det vill säga betydligt tidigare än vad vuxna vill tro är möjligt. En genomgång av olika seriemördares bakgrund visar att flera av dem redan som barn haft kontakt med psykiatrin eller socialtjänsten. Redan då har de signalerat våldsfantasier och övergreppshandlingar. Detta har dock inte tagits på allvar, vilket blev tydligt i ett fall där en orolig pappa vars 16-årige son våldtagit ett flertal kvinnor fick veta av personalen: ”Det är ingenting att oroa sig för, det där växer nog bort.” Det växte inte bort. När mannen greps på nytt 20 år senare hade han våldtagit och mördat flera kvinnor.

15

När barn dödar andra barn sker ett kortvarigt uppvaknande som åtföljs av ett tigande, som om vi inte vill se. Fyraårige Kevin mördades 1998 i Arvika. Han hittades död en sommarkväll liggande på en lastpall i vassen vid strandkanten till Kyrkviken. Den döda kroppen bar spår av skador runt halsen och underlivet. Till en början antog man att skadorna var resultatet av ett sexuellt övergrepp. Men det var ingen pedofil eller några ungdomar som begått brottet. Mördarna var ett syskonpar på fem respektive sju år. Det var ingen lek som spårat ur. Bröderna hade jagat Kevin och när han hamnat på rygg hade de tryckt en pinne mot hans hals och hållit kvar den tillräckligt länge för att Kevin skulle kvävas till döds. De hade även sparkat på honom, bland annat i underlivet. Därefter hade bröderna ställt sig på Kevins hals när han låg hopkrupen, kanske för att försäkra sig om att han var död, kanske i triumf över vad de åstadkommit. De hade sedan släpat kroppen till strandkanten och lagt den på en lastpall i vassen för att dölja vad som hänt. En viktig omständighet kopplad till den tragiska händelsen var att dödandet hade föregåtts av handlingar som tydligt signalerade fantasier om dödligt våld. Sjuåringen som emellanåt fick vredesutbrott hade bland annat tagit stryptag på sin lillebror. Tyvärr stannade reaktionen vid verkningslösa förmaningar, istället för att försöka förstå hans tankar och känslor. I en kommentar i ett tv-program om Kevin-mordet åtta år senare medger spaningsledaren Rolf Sandberg att om det hade varit vuxna personer som hade begått samma gärning hade det kallats mord. Efter att ha sett programmet förväntade sig Expressens tv-krönikör Britta Svensson att det skulle skapas nya rubriker och skrivas nya artiklar om varför Kevin mördades och vad som gjorts sedan dess för att hjälpa utsatta barn. Men kommentarerna uteblev, vilket krönikören formulerar på ett tänkvärt sätt: ”Tystnaden är vårt sätt att hantera en sådan händelse. Så gör vi i det här landet när något har hänt som inte passar in i vår världsbild, i vår bild av oss själva.”

För att kunna fånga upp signaler om våldshandlingar måste vi förstå i hur tidig ålder ett förhållningssätt utvecklas som inbegriper lustupplevelser av att skada andra. Vi måste lära oss mer om gärningsmäns tidiga fantasier. Vi måste ständigt aktualisera dessa kunskaper och erfarenheter istället för att tiga om dem, förenkla, förringa eller medialisera dem.

16

Seriemördare i medierna och kriminalfiktionen Det behövs en motbild till de allmänna uppfattningar och framställningar av seriemördare som finns i medierna och i kriminalfiktionen.

Den verklighetsbild som många skapar sig av våldtäktsmän och mördare grundar sig i stor utsträckning på mediers dramatiserade beskrivning. Seriemord lyfts ofta fram med skräck och fascination, där gärningsmannen på ett eller annat vis har huvudrollen och inte sällan glorifieras. Det handlar inte om att ge en beskrivning av verkligheten, utan budskapet ges i form av tillspetsning, förenkling, polarisering, intensifiering, konkretisering och personifiering. Dessa medialiseringstekniker har ett syfte – att fånga uppmärksamheten och stimulera publikens intresse för makabra detaljer. Utifrån denna medielogik försvinner den mångfacetterade bilden av gärningsmannen. Man ger inte förståelsen en chans, detta att fördjupa och granska. Oftast faller experter som tillfrågas av medier in i samma jargong av förenklingar.

Aase Berg skriver i en debattartikel i Expressen: ”Skärp er, våga vara komplexa … Var är den psykiater, polis eller krishanteringspräst som, på allvar, i medierna, om så bara i experimentellt syfte, vågar förespråka identifikation med avvikaren istället för avståndstagande?”

Människan har spänningssökande sidor, en del mer än andra. Seriemördare tänjer gränserna, och hur fasansfulla deras dåd än är så kittlar framställningarna om deras handlingar något inom oss människor. Den skräck och avsky blandad med fascination och spänning som människor kan känna för en seriemördare återspeglas i de böcker och filmer som ständigt produceras på detta tema. Ett av de mest omskrivna fallen är morden i slumkvarteren i Whitechapel-distriktet i London under 1888. Fem prostituerade kvinnor dödades brutalt mellan den 31 augusti och den 9 november. Tre dagar före morden på det tredje och fjärde offret, vilka dödades med någon timmes mellanrum, och sex veckor före det femte mordet skickades ett brev till Central News Agency i London undertecknat ”Jack the Ripper”. Man förmodar att det skickades in av den än idag oidentifierade gärningsmannen.

Namnet har kommit att leva kvar som ett av det mest välkända i kriminalhistorien och fallet har i över hundra års tid genererat ett flertal böcker och filmer. Anledningen är inte bara att fallet är olöst och att gärningsmannen och tidningarna skapade ett minnesvärt öknamn, 17

utan kanske också att det handlar om seriemord som var så bisarra att de inkluderade sexuell stympning av offren. Denna typ av brottskarakteristika var mycket sällsynt och svårbegriplig för poliskåren i slutet av 1800-talet.

Filmer som Psycho, To Catch a Killer, När lammen tystnar, Han älskade dem alla, Copy Cat, Seven, Saw med flera har genom sitt framkallande av obehag och mardrömmar hos biobesökaren blivit stora kassasuccéer.

Populariteten har också visat sig genom att fiktiva seriemördare återkommer i uppföljare. ”Freddy Krueger” har skrämt livet ur generationer av ungdomar i sex filmer om Terror på Elm Street samt ytterligare två uppföljare, och den osannolike ”Jason” har mördat ungdomar i ett tiotal filmer. I Parfymen (efter succéromanen av Patrick Süskind) mördar parfymören Jean-Baptiste Grenouille unga oskuldsfulla kvinnor i sin jakt på den ultimata doften, vilken han tror sig kunna utvinna ur offrens kroppar och hår. Den fiktive seriemördaren ”Hannibal Lecter”, med en preferens för att äta delar av sina offers kroppar, återkommer i fyra filmer (Röd drake, När lammen tystnar, Hannibal och Hannibal Rising) och har blivit en lika bekant som ”populär” seriemördare. Skådespelarna i dessa filmer har också nått stora framgångar. Anthony Hopkins tilldelades en Oscar för rollen som ”Hannibal the Cannibal” i När lammen tystnar. Charlize Theron fick en Oscar för sin gestaltning av en kvinnlig seriemördare, Aileen Wournos, i filmen Monster.

Den populariserade bilden av gärningsmän har utvecklats till en mediehype. Det är inne med mördare och döden i ett visst format.

Detta märks genom tv-serier om rättsläkare, kriminaltekniker och liknande. Populariseringen av seriemördare har till och med utvecklats till egna tv-serier. I recensionen ”Seriemördarnas seriemördare” om tvserien Dexter skriver frilansjournalisten Jan Gradvall i tidningen Café: ”Det mest uppseendeväckande med Dexter är inte att huvudpersonen mördar andra seriemördare och därmed blir seriemördare själv. Det mest uppseendeväckande är att serien trots denna makabra handling känns så snygg, hipp, rolig och rent av uppfriskande. Man tycker inte illa om Dexter ens när han lindar in sina sövda offer i gladpack och sedan börjar tortera dem med borrmaskin. Tvärtom framstår han som så trevlig och vettig att man gärna skulle ta en öl med honom efter jobbet. … Tv-året 2007 kunde inte ha öppnat bättre.”

18

Under rubriken ”I love you, din styckmördare” uttrycker Expressens tv-krönikör Annika Leone samma entusiasm, ”Förra året blev jag helt besatt av Dexter. Serien – med ljuvliga Michael C. Hall – gav mig samma känsla som när man tar en godis och sen inte kan sluta frossa.” Visst kan seriemördare ha friska sidor som man kan relatera till, men verklighetens handlingar kan aldrig uppfattas som hippa och uppfriskande, vilket den prisbelönte journalisten Gradvall med tv och musik som specialitet eller Leone väl skulle förstå om de ingående studerade något av verklighetens fall.

När verklighetens seriemördare upptäcks skapas en medieuppmärksamhet som sträcker sig över hela världen. Det skrivs mängder av tidningsartiklar och nästan undantagslöst en eller flera böcker om fallet.

Fokus ligger oftast på detaljerade beskrivningar av dödandet samt på vilka som fallit offer. Men det finns gränser för vad människor låter sig ta del av och exponeras för. För flera av verklighetens seriemördare är detaljerna så makabra och fasansfulla att de måste mildras betydligt för att kunna gestaltas i en bok eller långfilm. Så till exempel bygger författaren Robert Blochs roman Psycho, som senare omarbetades till filmmanus för Alfred Hitchcocks berömda film från 1960 med samma namn, på seriemördaren Ed Geins liv och gärningar. Och även om man tycker rollfiguren Norman Bates i filmen Psycho (och de tre uppföljande filmerna) genomför ruskiga mord och är otäckt bisarr när han förvarar sin mumifierade mamma på vinden är det ändå en mild beskrivning av verklighetens förlaga. Ed Geins mord, transsexuella intresse och nekrofila handlingar, där han bland annat bevarade kroppsdelar i hemmet (exempelvis från mamman) och sydde ihop en kostym av döda kvinnors hud, var även inspirationskälla till karaktären ”Buffalo Bill” i filmen När lammen tystnar.

Denna bok kommer inte att fokusera på handlingarna i sig, även om det ibland blir nödvändigt att exemplifiera för att öka förståelsen för gärningsmannens beteende. Bokens fokus ligger snarare på att beskriva gärningsmännens utveckling och de tankar och känslor som finns före, under och efter handlingarna. Men innan vi närmar oss mördarens inre värld bör några definitionsfrågor klaras ut.

19