9789174990072

Page 1

»En av de vackraste och mest säregna berättelser som den svenska litteraturen känner.«   M A R I A N N E S T E I N S A P H I R , I C A- K U R I R E N


»Stina Aronson är en magisk författare, en av våra få.« G Ö R A N Z A C H R I S O N, SY D S V E N S K A N • »Virtuos gestaltning av norrländsk natur och det stillastående.« A N N E L I E J O R DA H L väljer Hitom himlen som en av 10 romaner till en svensk litterär kanon • »Hitom himlen är något så märkligt som en praktiskt taget händelselös bok, som ändå är svår att lägga ifrån sig. Spänningen bygger till stor del på språket, men också på den diffusa känslan av hot. Emma Niskanpääs världsbild kommer inte att förbli orubbad. Utanför byn finns andra människor, okända varelser som inte är frälsta. Omvärldens golvdrag sipprar sakta in i pörtena.« C A R I N A BU R M A N , S V E N S K A D AG B L A D E T • »I Hitom himlen målar Aronson med hjälp av drastiska liknelser, en upplöst kronologi och dramatiska ljusskildringar upp ett nästan tidlöst Norrbotten, med igenfrusna fönster och laestadianskt gammaltestamentlig världsbild. Resultatet är ett slags tjärdoftande barkbrödsmodernism, med en fängslande intensitet.« DA N I E L A F L O M A N , G Ö T E B O R G S - P O S T E N


Stina Aronson

HITOM HIMLEN

en modern klassiker

Modernista stockholm


Innehåll Förord  vii Sonen  17 Modern  95 Brevet  113 Stormen  143 Hjälpen  155 Makarna  181 Bröllopet  207 Främlingen  255 Älskaren  277 Familjen  367


Sonen J o h n N i s k a n pä ä var inget kvickhuvud. Han var en obildad karl från Mäntyjärvi by. Den enda som bru­ kade be­röm­ma hans klokhet var modern, när hon hade honom sittande vid bordet om söndagsmorgnarna där­ hemma. Hon sade: – Du är så mycket klok, mitt John, att du är för klok att fara med ogudaktighet och svärjande, mitt John. Och sonen betraktade hennes otympliga skugga, som rörde sig på golvet framför spisen, medan han tänkte över vad hon sagt. Därpå svarade han tveksamt: – Det vore bra om jag haft nalta humör också, mammet. – Om humör står det ingenting i Skriften, mitt John, sade modern. Ty modern och sonen talade fortfarande ett joltigt barn­ språk sinsemellan. De kallade varann för »mitt John« och »mammet«. Och de lade inte bort sin barnsliga vana fastän sonen var en vuxen man som räckte upp till taksparrarna i pörtet. Genom att besökande någon gång hörde dem, kom ryktet om deras språk ut i bygden, och de allvarliga tog anstöt av det. De tanklösa, som inte var hunna till verklig väckelse, till och med härmade dem. Men de tystades ner och deras onda sådd kvävdes. Ty trots sin svaghet för sonen var Emma Niskanpää räknad som en from kvinna. Hon var änka och levde kvar på gården, som var hen­ 17


nes föräldraarv. Hennes kropp var uppsvälld så att hon tog stor plats i en rissla och på de grova bänkarna vid mötena. Och hon andades djupt nerifrån sitt vida mellan­ gärde och talade stilla och medlande. John Niskanpää satt vid hennes sida. Han var hennes ende son, född när hon fyllt de fyrtio och redan börjat bedja sin man att de skulle sluta sitt umgänge efter köttet. Ty de andra kvinnorna i byn sade henne visserligen inte med ord att hon skulle förbli ofrukt­sam, men de lät henne känna det. Och hon började göra upp sin räkenskap. I sitt hjärta betvivlade hon helgden av sitt äktenskap liksom alla barnlösa hust­ rur. Det hände emellanåt att hon gick fram till fönstret och såg ut på den frusna marken. Den stirrade närsynt tillbaks på henne. Och den sade henne något om henne själv som hon inte kunde tyda. Men hon blev fattig och utstött av det. Därför blev gossens födelse den oväntade uppfyllel­ sen i hennes liv, vilken endast förunnas ett fåtal om man söker i ödemarksbyarna. Han var välskapad och skrek gällt när barnmorskan klatschade honom i baken. Gårds­ hunden smög sig ut vid det nya ljudet. Och modern var stolt emedan hon ägde ett vitt lakan att lägga under sig vid barnsbörden och en präktig gördel av flanell åt barnet. Fadern var ute på vandring med ett arbetslag längs älven, ty det var i flottningstiden. När hon tillfrisknade och kom på benen igen, märkte hon att många saker blivit annorlunda. Gårdsplanen grön­skade. Men en snöby kom virvlande och liksom dammade ner gräset. Vägen bort till lagården var dubbelt lång mot förr och alltid måste hon ila den. Brunnsstången 18


pe­kade uppåt så att blicken flög till himlen. Och lukten inne i pörtet var inte längre däven utan späd och söt. Även tankarna, som var hennes inre sällskap och råd­­givare, ändrade sig. De var få. Ty växlingarna i det dagliga li­vet var mycket få, liksom skiftningarna över sommarmarken och den ständigt ljusa horisonten. Nu gled många av de gamla tankarna bort och visade sig inte mer, till ­exempel tanken på en uppgörelse med mannen. Andra kom i stället, som mest gällde barnets skötsel. De viskade inte utan spelade melodier som små klockor. Och det sprang fram nya tonfall i hennes stämma: mitt gull, mitt John. Or­den vrängde sig ut och in och blev felaktiga, men de bävade av lycka. När gossen var några månader gammal kände han igen moderns röst. Det ryckte i hans lilla kind när hon kallade honom mitt John. Samma hastiga ryckning fanns kvar i hans ansikte för framtiden, fast den från början varit ett leende. När han blev större begynte han kela med sina små händer kring hennes mun och hals och jollra: mammet… mammet… Då reste hon sig jublande från bänken där hon satt. Hon grät och prisade Gud nästan som om hon varit blind och blivit seende. Hon bar gossen i famnen, och hon såg att tårarna rann ner och sölade hans haka och skjortlin­ ning. Men hon kunde inte hejda sig och sätta sig ner och torka honom ren. Hon gick av och an som en rosig lappkvinna. Och hon tackade Gud med högre röst än hon annars an­vände i sitt tal. Hennes klädsel bestod av en rak­ skuren tröja, lik en rock, och en mörk kjol. Hon bar aldrig något skärp kring midjan. På huvudet hade hon en billig satinduk, som mannen köpt på marknaden. Hon gick 19


barfota på det nakna golvet, hennes fötter var smutsiga av bosset från fähuset. Sedan lugnade hon sig och stod stilla, endast gung­ande med armarna för att vagga barnet. Hon höll honom ett stycke ifrån sig. Hennes hjärta bultade så hårt att hon inte vågade trycka honom intill sig. Och svet­ ten stack i pannan under huvudduken. Hon visste inte om hon var sökt av anden eller hotad av en sjukdom. Men ingenting hände. Hjärtat var bara överfullt, det ville ge någon ett löfte. Hon hörde sig själv tala igen, men med lägre röst än nyss så att den inte trängde ut i farstusvalen. – Herre tag honom. Han är inte min utan Din, bad hon. Så uttryckte hon sig ordagrant utan att tänka på om det var förmätet. Och hon sade till Gud att gossens gåvor var ovanliga och att hon ville fostra och avskilja honom åt Herren liksom Hanna gjorde med sin son Samuel på det gamla testamentets tid. Ty hon trodde fullt och fast att gossens själsgåvor gick över det vanliga måttet. Hur kunde hon tro annat när hon såg hans ansikte glimma som en liten lykta i det mörka pörtet? Eller när hon hörde hans första ord, sagda av hans oskärade läppar till henne? Eller när hon kände greppet av hans små fingrar där hon endast mött tomhet? Det rubbade henne inte att bykvinnorna, som kom på barn­ syning, skakade på huvudet. Hon log stillsamt emot dem. De hade varnat henne för att utsätta barnets hjärna för det starka solljuset Men hon bar honom ändå med sig ut i myr­slåttern, dit mannen begivit sig i förväg. När hon var färdig med sin bön gned hon ansiktet rent från svett och tårar med halsdukssnibben. Därpå 20


tassade hon bort till mjölkskåpet. Hon tog en sockerbit, som hon knöt in i en bomullslapp och krossade mellan sina egna läppar. Sedan doppade hon den i sötmjölken och stack den i barnets mun. Och hon skärmade upp ett huckle kring hans huvud till skydd mot det onda ögat. Då låg han tåligt smittande på bänken där hon lagt honom ifrån sig, medan hon själv fortsatte kretsloppet av dagliga sysslor. Ved och tändvirke hade hon till hands. Tidigt på morgonen bar mannen in det åt henne och staplade upp det på hällen. Ty hon hade tagit skada i underlivet vid förlossningen och gåendet var försvårat för henne. Men hon bad honom aldrig hjälpa sig. Med varje andedrag insöp hon glädjen kring barnet. Han var frisk och lättsam. Hennes tillfredsställelse för­ nyades dagligen som ett välsignat förråd. Den upplyste till och med hennes förstånd så att hon förstod sitt arbete och sin tro och mannens och bybornas tal bättre. Hon kom dem närmare som om hon gått ett vägstycke emot dem. Vid fönstret tyckte hon alltjämt om att stå, och gos­ sen hade hon på armen. Det var hennes fristunder, då pörtet bakom hennes rygg låg långt borta i skumrasket. Hon betraktade molnens vackra spel på västerhimlen. Otaliga gånger hade hon sett rakt in i solnedgången och måst vända bort blicken från skenet. Men aldrig förr hade det fallit henne in att sätta den gyllne porten i samband med sitt eget förtorkade drömliv. Nu stod hon och tänkte: – Därborta ligger ett land dit mitt John kan komma en gång. Och hon pekade ut riktningen för honom med sitt tjocka finger så att han skulle hitta, och gossen jojkade av för­tjusning och sparkade henne i magen med sina små ben. 21


Gårdshunden Slabre smög sig fram till hennes sida och tydde sig till henne. Ty han vädrade en annan i henne. Men de andra gav inte akt på förändringen eller hejdade sig för att granska henne. Det hade inte heller passat sig gentemot en aktad värdinna. Och själv märkte hon ingen­ ting. Hon kände inte ens efter sin sjuklighet de dagar hon hade plågor. Det var i den korta, bråda sommartiden. Mannen steg upp klockan tre om mornarna. Ty utom skörden och fisket hade han dikningsarbete på myren för kronans räkning. Han var en idog, sparsam man. När John Niskanpää fyllde sju år inackorderades han hos bekanta i byn för skolgång. Ty föräldrarnas gård låg avsides. Vintertid saknade den regelbundet banad väg. Och John Niskanpää var klen på skidorna, sämre än sina jämnåriga. Han hade svag benstomme och anlag för för­ frysningar. En liten feg skugga snubblade bredvid honom på snön. Fadern såg hans misslyckade försök, men han sade ingenting till honom eller rådde honom att böja knä­ vecken i svackorna. Han talade nästan aldrig till sin son och var sällsamt blyg för honom. En dag tog modern honom med sig till den främmande gården, och hon höll honom i handen i stället för att låta honom gå två steg bakom sig på vägen, vilket egentligen hade varit rättare. De gick mycket långsamt, mest för att modern hade sitt onda som hindrade gången. Gården som de kom till kallades för Renströms och låg mitt i Mäntyjärvi by. Huset var inte högre än deras eget och lika grått till färgen. Men det var dubbelt så långt och vilade utan sten­ 22


grund på markens ödsliga välvning. Det hade två pörten, ett till höger om förstugan och ett till vänster. I det vänstra bodde det urgamla bondfolket som sällan visade sig. Till höger hade dottern och svärsonen sitt hushåll, och dit ledde fotspåren utifrån. De vek av redan på trappan och bildade en kedja fram till dörren. John Niskanpää och hans mor steg in och sade hyvää päivää. Värdinnan var en satt, bredaxlad kvinna som höll sig ungdomlig. Hon vände på huvudet och svarade päivää. Det var strax efter middagstiden. Om en stund röjde hon av bordet och bjöd dem kaffe. När de druckit det varma kaffet och fått vila sig började hon ett blitt samtal. Hon såg på gossen, men bara med en hastig och försynt blick som om han varit en vuxen person med sina egna angelägenheter. Sedan öppnades dörren och flera främmande människor steg in i pörtet. Ty ännu ett par skolbarn var inackorderade hos Renströms över vintern, och deras mödrar följde dem till byn och bar kontar på ryggen liksom John Niskanpääs mor. Mödrarna stannade kvar över natten. Nästa morgon tog de farväl och alla uppförde sig skickligt och stillsamt. Det gamla folket, som levde på undantag, steg inte upp från spishällen för att gå fram till fönstret och spana. De endast nickade åt varann. De tyckte att de hörde nya rös­ ter i gården. Men det kunde också vara barnbarnens. Den gamla kvinnan lyssnade inte särskilt efter dem så länge hon ännu hade tobak till sin pipa. Ty då behövde hon inte ropa på dottersönerna för budskickning. Bortlämnandet av den sjuårige John Niskanpää var en motsvarighet till Hannas gosse Samuels öde, då han sattes hos översteprästen i templet. Men John Niskanpää 23


hade svårt för att känna sig hemmastadd i andras vård och hitta i deras hus och klä av sig jacka och pjäxor om kvällen. Detta klarade Samuel bättre. I skolan gick det dåligt för honom och där fick han pröva ett lidande som var värre än frosten i öron och kinder. Den första dagens morgon ropade lärarinnan upp alla bar­nens namn. John Niskanpää glömde att svara ja i det rätta ögonblicket. Det vill säga han svarade ja i sitt inre, men han förstod inte att säga det högt. Han var ovan att kalla på rösten i sitt lilla struphuvud, ty när han var hemma brukade den få komma som den ville. Då lade lärarinnan strax märke till honom. Och hon befallde ho­ nom att stå upp och säga ja ja ja ja ja fem gånger i rad till straff för hans försumlighet. Av detta fick han en besyn­ nerlig yrsel, som han aldrig känt förr. Han var nära att stupa på näsa över bänken. Sedan dess blev han olik sig så snart han kom till skolan. Han drogs med en tyngd i huvudet som om han fått ett slag. Ingen visste hur svårt han hade att lyfta upp det. Pannan var som en ficka med sten i. Det lättade när dagen var slut och han fick komma ut på vägen. Men inne i skolsalen kunde domningen och sömnen smyga sig över honom mitt under timmen. Av idel misströstan om sitt nyordnade liv somnade han. Och ibland också av att alla skolbarnen måste läsa upp sin läxa i korus, vilket lät som kolens gnis­sel mot strandgruset när fadern drog upp båten. Lä­ra­rinnan blev blek och vass i ansiktet och ruskade hon­om i armen. Hon ropade sömntuta åt honom, och bar­nen skrattade och kallade honom sömntuta även under rasten då han var vaken. 24


Men om någon suttit bredvid honom på sätet och sagt: peka efter raden så kan du följa med, mitt John, peka hela tiden med fingret så här, mitt John! då hade allt gått väl. Ty då hade inte stället i boken kunnat försvinna när man höll det fast. Hade någon tagit honom vid handen och lett hon­om in i mysterierna, så hade det inte varit värre än att till exempel gå på spängerna över myren. Spängerna var hala och somliga ledde över milslånga sträckor, stock efter stock som bokstäver i en bok. Men man tog sig fram på dem om man var två. Den ene var ledsagare. Hade någon ledsagat John Niskanpää genom skoltimmarna, så hade han inte behövt känna sig så vilsen och olycklig i sitt hu­vud. Det fanns andra ting och ljud som också skrämde ho­ n­om innan han fick vänja sig vid dem. Saker som hörde ihop med byns liv. Ty hans egna föräldrar var ensittare. Han kände sig illa till mods av vägvisaren som steg upp ur diket som om den legat gömd där. Och han ängslades av ansiktena som satt uppradade på fönstrets insida och flög bort med bussen. De hade ett uttryck av plötslighet. Av bensinlukten fick han nysa som en ekorre, inte bara för att den var frän utan för att den kom fjärran ifrån. Men mest av allt fruktade han för lappfolket, som ras­ tade i byn och drack brännvin vid renskiljningen. Män­ nen hade blodiga rep i händerna. Mot kvällen började de jojka och somliga grät och sedan låg de tolv man i en rad på golvet. Stjärnorna brann som lägereldar uppe på himlen. Den natten fick han själv sova inne hos det gamla paret. Han hade det gott under den styva fällen, och värdinnan sköt till skåpsängens luckor så att han slapp 25


höra ovä­­sendet. Ty utanför på gårdsplanen och vägen slogs lapp­följets hundar, och de gläfste vildare än den fege Slabre nånsin gjorde i drömmen. Nästa morgon var luften grågul och frosten låg som salt på marken. Då drog tåget vidare. Ur töcknen borta på isen hördes deras främ­ mande rop. En annan skara följde efter i deras spår. Det var skator med sluga anförare. Frampå dagen samlades stora flockar av dem för att hacka i de blodiga slamsorna efter renslakten. De flög därifrån lågt vid jorden utan att lyfta, liksom övermätta. John Niskanpää kröp in under stolpboden för att inte komma i vägen för dem. Ty skator är det ondas fåglar. Ingen dag kunde han gå säker i byn som han gjorde kring fähuset och bastun därhemma. När han önskade sig något i sina tankar, så var det att vintern oväntat tog slut och sommaren fick begynna. Och han tänkte sig en sommar som var en lång, tyst evighet. Sönerna i gården där han bodde kallades för Ren­ ströms­pojkarna av byfolket. De var halvvuxna, men för John Nis­kanpää var de redan karlar. De visslade gälla tongångar och hade lockrop till varandra som fåglar, när de kom lö­pande i stuporna. Sedan sopade de snön av fötterna med sträva kvastrapp ute på bron. Snart efteråt steg de in i pörtet. Då hade de vitröda kinder som masker och munnen full av rykande andedräkt. De ropade till modern: – Ge oss något att äta! På gossen John Niskanpää kastade de inte så mycket som en blick. Men för honom var de som samefolkets Stalo. Skräcken och litenheten fick makt med honom när 26


de strök förbi hans stol och han kände den kärva snöluk­ ten om dem. Modern svarade dem inte. Hon satt med nerböjt huvud och sydde ett par skor av ogarvad renhud och trädde nålen regelbundet upp och ner. Men strax därpå reste hon sig och ställde fram torrkött på bordet och det goda, varma brödet som kallas rieska. Det dof­ tade färskt och sötaktigt. Men John Niskanpääs näsborrar var oroliga och vågade inte insupa doften. När värdinnan steg upp, fick han en förnimmelse av att han var värnlös och liksom ja­gad ut ur sitt hål. Ty han hade suttit bredvid henne framför spisen, och ögonen hade långsamt vandrat upp och ner och följt tråden, som hon drog igenom små prylade hål. Ibland tecknade hon åt honom att han skulle lägga nya kvistar på elden. Han placerade dem eftertänk­ samt och noggrant som den gamle därinne i morföräld­ rarnas pörte brukade göra. På hans andra sida lekte familjens yngsta flicka som var dövstum. Hon hade vit hud som en hjortronblomma av att hon aldrig fick på sig huvudduk och pjäxor och kom ut i friska luften. Inte ens om sommaren ville modern sätta henne i båtfören och visa henne som man gör med de små döttrarna. Hennes lek bestod i att hon plockade tallkottar ur rishögen och lindade dem i en trasa. Ty att köpa dockor och leksaker åt ett barn var en ogudaktighet för det rättrogna folket. Flickan hette Anja som modern. Hon visste sitt namn och gömde det noga inom sig, men hon kunde varken höra eller uttala det. Även åt flickans lek ägnade John Niskanpää en smula uppmärksamhet. Han räckte henne kottarna när hon tappade dem på gol­ vet. Om en stund visade han henne hur hon skulle lägga 27


trasan prydligt i kors och fästa den mellan de taggiga ­ ällen. Då log den lilla flickan mot honom med sitt vit­ fj solkiga ansikte, som aldrig rodnade som moderns gjorde i det varma eldskenet. John Niskanpää var i hemlighet mycket glad att hon inte kunde säga något till honom. Då behövde han inte heller svara. Hans ögon kändes mjuka och trygga i hu­vudet som i ett bo. Men när sönerna kom infarande blev de hårda som stenar, och han kunde inte ens gråta av rädsla. Ett par år därefter blev Renströmspojkarna skogsarbe­ tare och jägare. Några sade om dem att de var rentjuvar och borde stämmas inför tinget. Men ingen vågade tala ­öppet om saken. De var kraftiga karlar och så djärva att de all­ tid höll sig främst. Samtidigt var de inbundna och otill­ gängliga mot kvinnor. När en av dem fick stortån kros­sad under ett fälle drog han själv kniven och skar av den. John Niskanpää kunde inte mäta sig med sådana som dem i fasthet. Han härdades inte med tiden och blev karlaktig. Det fattades gry i honom. Även de övriga unga männen i byn stod han efter i frimodighet, trots att många av dem var tungsinta. Han räknades inte som en bland dem, vilket också kunde ha sin grund i att han bodde avsides. Vid kyrkhelgerna var han med sin mor bland de äldre och inte i ungdomslaget. Men snäll och fridsam var John Niskanpää. Det lura­ de ingen dolskhet i hans ögon. Han tog aldrig handen åt kniven. (Om inte lekamligen så andligen växte han upp i skug­gan av fromma tempelmurar.) I sitt sjuttonde år rände han i höjden och blev lång och skranglig. Han fick knappast rum på bastulaven, åtminstone inte att räta 28


ut benen ordentligt. Hans rörelser blev snubblande, han gjorde onödiga lovar i vägkanten när han gick. En lång tid verkade han vingskjuten som en and. Fadern såg på hon­om när han kom gående kreatursstigen ner mot sjön, bärande nä­ten. Fadern höll öskaret i handen och fortfor att ösa vatt­net ur båtbottnen. Han sade inte ett ord eller log åt denna snav­ande son. Men han köpte honom ett par stövlar av prima boxkalv, som gav stöd åt fotlederna och smalbenen. Därefter blev John Niskanpääs gång stadig och nästan her­re­mansaktig. Men modern grämde sig i tyst­het och ängslades att stövlarna var ett djävulens bländ­verk. Många nätter drömde hon att hon såg sonen komma till skada: han föll på huvudet i brunnen eller revs med i ett snöras. Och hon vaknade halvkvävd under den klibbiga fäl­len och badade i svett. Nästa dag vakade hon dubbelt träget över honom, men hon lät ingen märka det. Hennes ögon följde honom i allt vad han hade för händer. De var som små regndroppar som ingen såg. På kvällen när han steg in över tröskeln vände hon bort huvudet med en skygg, förälskad rörelse. Det var rökigt i pörtet så att ansiktena endast skymtade. I juli månad, då höstsommaren redan stod för dörren, väckte hon John Niskanpää i dagningen och tog honom med sig ut på myren för att plocka hjortron. Ty hon tänkte att den beska doften av pors och rossling kunde vara stärkande för hans hälsa. Han bar en vackert flätad kont på ryggen, men den var inte målad i grönt eller blått som folket längre ner i skogslandet brukar. Tuvorna på myren var av såpgul mossa. Ljuset flöt som olja över dem. 29


De bildade en mycket stor, mjuk vidd som sträckte sig fram till horisonten. Här och där reste kungsljusen sina spiror. Bort­erst var ett dike av slöjig rymd, och först på dess andra rand skymtade fjällen. De svävade en bit upp på himlen som hägringar. Ibland liknade de konstgjorda kritmoln. Den fjärran kylan från dem blandades i örter­ nas och myrvattnets lukt och gjorde bären immiga. John Niskanpää ställde ifrån sig konten i ett gråvide­ snår bredvid moderns. Sedan plockade han hjortronen i en lätt kåsa av trä och tömde dem i omgångar. Det var ett gott år då blommen undgått frosten. Bären var tunga som druvor och hängde ner på de gröna bladrosetterna. John Niskanpää hade ett flinkt handlag att plocka dem. – Det är så mycket bär att vi må få kontarna fulla före middagstiden, sade han. – Jo, sade modern. – I morgon tar jag storkonten på ryggen och lillkonten i handen, så ryms det mera. – Det blir för tungt för dig, mitt John, sade modern för­ skräckt. Bären räcker åt oss som det är. Vi är inte nödda till det. I fjol hade vi inte mer än två kaggar, mitt John. – Vi kan sälja vad vi inte har bruk för. Det blir pengar, sade John Niskanpää. Modern teg. Hennes oformliga kjo­ lar sopade över tuvorna som nattvindar. Hon passade inte i solskenet ute i marken. Till slut sade hon: – Vi må se till att inte förhäva oss, mitt John. Vi har nog som det är. Vi är inte nödda till det. Och vem tror du skulle komma till oss i gården och köpa bären av oss? – Jag för dem till byn och säljer dem till busschauffören, svarade John Niskanpää klokt. 30


– Vi har aldrig gjort det förr, mitt John. Vi är inte nödda till det, sade modern. Men i sitt inre hade hon redan med­ givit att det skulle få ske. Och hon var lycklig och stolt över sin son. På hemvägen höll hon sig ett par steg bakom honom på stigen, vilket är kvinnornas gärd av aktning åt männen. Den dagen John Niskanpää gick fram till Mäntyjärvi var mycket varm. Han svettades med de tunga kontarna, men han vågade inte sätta sig på en sten och vila om han skulle hinna i tid med bären. Vägen luktade bränt. Heta sand­ korn och barr stack in mellan hans nakna tår men han stannade inte ett ögonblick. Ty han skulle inte kunna bära nederlaget, om han blivit försinkad. Slabre följde honom till vägs, men när de uppnådde den första ladan sträckte han ut sig i skuggan av väggen och lät sin husbonde fortsätta ensam. Ty han var en orkeslös, urgammal hund. Man såg hur hjärtat fladdrade mot revbenen på honom. Ibland talade fadern om att skjuta Slabre. Då gick han bort och gömde sig i en övergiven rävgrop och sov där ett dygn tills han antog att planerna på hans borttagande runnit ut i sanden. John Niskanpää sålde bären och räknade pengarna om­sorgsfullt två gånger. Han gladde sig åt att han fått väl betalt men detta sade han inte högt. Därpå tog han på sig sina skor, som han haft hängande på konten, och gick tvärs över täkten bort till Renströms. Nu ledde fotspåren inte längre åt höger utan åt vänster uppför trappan och sen i en dammig slynga in i förstugan. Ty det åldriga ­folket hade dött den våren, och familjen hade flyttat in 31


i deras pörte som var det förnämsta. Det var avtalat att äldsta dottern skulle ha det utrymda pörtet för sig och sitt barn så fort hon blivit vigd vid mannen som var barnets fader. John Niskanpää fann att ingen var hemma i gården ­ut­om den dövstumma flickan. I spisen låg endast kall aska ut­an glöd. Flickan satt med ryggen mot dörren och hörde inte när han kom. Armarna hängde ner mellan knäna, tätt hop­pressade som om hon varit fjättrad. En bandgaffel låg på golvet vid hennes fötter. Hon hade kanske hållit på att vira den. Huvudduken hade glidit ner på axlarna. Hon hade vekt ljust hår, olikt moderns och brödernas sträva. Hennes rygg var smal och böjlig som ett barns med brös­ tet skymtande som en späd svullnad i armvecket. John Niskanpää tänkte för sig själv: – Hon må ha somnat av värmen. Ty han såg att flugor­ na kröp på hennes fötter. Om en stund böjde han sig ner och lade mössan bred­ vid sig i vrån innanför tröskeln. Han började känna sig matt och yr. Och han önskade mycket att det passat sig att han gått fram och slagit sig ner på soffkanten. Då och då kom ett töcken och skymde för hans syn och luften i rummet blev gröngrå som grumligt havsvatten. Han måste gnida sig i ögonen för att blicken skulle klarna. Då såg han att allt var som förut. Flickan hade varken rört på sig eller vaknat, ifall hon sov. Solrutorna på golvet höll på att förlängas, men ännu nådde de inte fram till hennes stol. Fönstret var igenspikat. En kvav tystnad härskade. I sin villrådighet gläntade John Niskanpää på dörren och 32


kikade i springan, men ingen av husfolket syntes till. Han förstod att de hade begett sig ut i sysslorna eller kanske bort till hjortronmossen i sällskap med grannkvinnorna. Det var en väl­signad tid, och det vackra vädret kunde inte räcka i evighet. Då hände det sig att kläderna på hans kropp med en gång blev brännheta. En häftig rodnad sköt upp i ansiktet. Den sved som ett piskrapp. Saliv rann ur mungiporna och ner på rockslaget i två vita tågor utan att han märkte det. Ty han kände en stark impuls att kasta sig över den dövstumma flickan. Likväl var det inte så att hans med­ vetande tolkade den. Inte en sekund var han verkligt medveten om frestelsen. Den vred sig i hans kött som en kramp. Men den fann ingen väg till klarhet. Andningen blev stönande, han hörde en människa rossla som i sömnen. Men han visste inte att det var han själv. Den emotionella spänningen utlöste sig. Han hade inte tagit ett steg framåt, han hade inte haft någon avsikt. Han satte inte ens sin plåga i samband med flickan utom att han mumlade Anja, Anja och liksom tuggade sönder hennes namn mellan läpparna. När han kom till sig igen greps han av förvåning. Det stack i hans armar och ben som efter en domning. Han kände att han höll på att kvickna till. Men han kunde inte fatta vad som hänt. Han såg ner på sina handleder och provade dem med ett fingergrepp. Mössan låg kvar vid hans fötter. Bredvid stod en liten näverkåsa med mogna, orangegula hjortron som han själv haft med sig. Den besksöta doften från dem återvände i hans näsborrar. Men han var på det klara med, att nyss hade allt detta 33


varit försvunnet. Då trodde han att ett svindelanfall kom­ mit över honom. Ty han hade hört flottningskarlarna tala om sådana attacker. Och han blygdes inte, utan kände välbehag över sin återvunna jämvikt. Han såg sig om­ kring på skuggorna och undrade hur lång tid som gått. Allt säkrare räknade han med att han varit borta en stund. Det fanns en klocka på en hörnhylla i pörtet. Men den var nedgången och stod alltjämt i stå sedan det gamla folkets tid. John Niskanpää lugnade sig och strök med handen över pannan eftersom ingen såg honom. Ty ett slag hade han varit nära att falla i gråt. Han började tänka på hem­ färden. Solen stod ännu högt på himlen och var simmigt citron­gul som den varit alltsedan morgonen. Av en obe­ stämd frid som utstrålade från tingen omkring honom visste han dock att det led mot aftonen. Ödsligheten i pörtet hade blivit vemodigare. Flickan satt en bit framför honom som förut och gjorde ingen min av att resa sig eller räcka sig efter den nerfallna bandväven. Men det for en svag ryckning genom hennes axlar, en lätt rysning som visade att hon var vaken och kände en annan människas ögon på sig. Vilken stund som helst skulle förnimmelsen bli så stark att hon vände sig om. Då tog John Niskanpää upp den lilla näverkåsan med hjortronen från golvet och gick fram till flickan. Han hade velat hälsa på henne och ta i hand, men det föll sig inte så att han gjorde det nu, när de var ensamma och värdinnan i gården inte var tillstädes. Han endast räckte henne kåsan med bären. Han sade inte ens päivää. Bären låg på en bädd av sträva gröna blad, guldgula och kru­ 34


siga. Vart och ett var lagom stort att passa på tungspetsen. Han hade själv ordnat dem samma morgon, ty det roade honom att göra små omsorgsfulla saker med sitt handlag. Bladen bildade en vacker krans som nästan var lik en norrskenskam. Och han hade burit kåsan omtänksamt överst i konten så att bären inte skakades sönder. – Det är för dig, sade han. Det är fem sex bär för dig. Det är bara några stycken. Ty han hade plockat dem ute på myren för den döv­ stumma flickans räkning, och hela tiden medan han klädde kåsan med blad hade han avsett den för henne. Han hade räknat bladen till femton efter hennes år och utvalt de största och bästa bären. Flickan såg upp. Det låg varken skräck eller överrask­ ning i hennes blick men inte heller ett spår till igenkän­ nande. Ty hon levde i sin egen värld. Hennes min var blitt väntande som om hon vore van att se främlingar och be­ svara deras frågor. John Niskanpää tänkte att hon var sig lik. Pannan var rund och blåvit med korta ljusa ögonbryn. Hon hade höga kindkotor som gjorde ansiktet spänt och magert. Det fanns inga skuggor kring munnen och näs­ vingarna. Av detta blev uttrycket tomt och frånvarande. Ögonen var bleka och utan ålder. Han tecknade åt henne att bären var en gåva till henne. Först förstod hon inte hans mening, ty bröderna brukade aldrig köpa presenter åt henne. John Niskanpää måste sätta den fint pyntade kåsan i hennes händer. Då nickade hon och log mot honom. Hennes mun var tandlös med anfrätta rester skym­ tande längre in i käken. Huden lade sig i strama veck 35


av leendet och flickan blev vidunderligt gammal. Hon liknade den åldriga mormodern som dött på våren. Ett ögonblick var hon den gamla värdinnans avbild. Sådant hade hennes an­sikte sett ut den kvällen hon tog sig an John Niskanpää och bredde fällen över honom. – Hyvästi, sade han. När han gick sin väg, vände han sig om i dörren, och han gjorde det inte omedvetet utan av ett slags slö saknad. Ty han hade inte ens fått sig något kaffe. Flickan hade bör­ jat äta av bären. Emellanåt förde hon också ett blad upp till ansiktet och söp in dess doft. Hon höll bären mellan fingertopparna och åt dem skickligt. De smälte i mun­ nen och hon njöt av det. Ibland gned hon den ena foten mot den andra för att jaga bort flugorna. Hon hade smala böjliga fötter med rörliga och snabba små tår. Mot kvällen vidgades rymden så mycket att ännu en ödemarkssocken med oändliga myrmarker och tallhedar fått rum under den. Husen och björkarna förminskades till småbilder som på en tavla. Den stora älven krympte till ett fingers bredd. Den bar ännu de sista, lojt flytande stockarna, och de var kopparröda av solglansen. Man mås­te se upp mot himlen liksom för att hålla den kvar ty den hotade att försvinna. Den var färglös som röken av vatten. Någ­ra sommarstjärnor kunde skönjas, men de blänkte inte utan liknade små vita blommor. John Niskanpää frös på hemvägen. Men han gjorde sig ingen särskild brådska. En gång räknade han ige­ nom peng­arna han förtjänat och övertygade sig om att han inte tappat ett enda öre. Olen väsyksissä, mumlade han. Hans ben kändes trötta och sviktande. Han tänkte 36


I övre Norrland, »ödelandet«, fann Stina Aronson [1892–1956] sin slutliga litterära hemvist 1946 med romanen Hitom himlen. I denna reducerade värld, där människor, djur och ting tycks bilda stumma punkter mot det karga landskapet, träder berättelsen om Emma Niskanpääs liv fram – ett liv i den tysta ödemarken, där en son föds, en make dör, en gift kvinna rymmer med en predikant. Hitom himlen är höjdpunkten på Aronsons långa författarskap och en av det svenska 1900-talets mest egensinniga romaner. Med förord av poeten och litteraturkritikern Jenny Tunedal. »Man får leta länge efter en starkare skildring av en människas kamp mot en helvetisk vinter, mot den snö och kyla som hotar att ta livet av henne. Vi känner varats olidliga tyngd, ända in i märgen.«   SA R A DA N IUS, DAGENS N Y HETER

»Stina Aronson är en magisk författare, en av våra få.«   G ÖR A N Z ACHR ISON, SY DSV ENSK A N

i s b n 9 7 8 - 9 1 - 74 9 9 - 0 0 7 - 2

9 789174 990072


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.