Sjöpoeten Morgan, Västerberg och några till
Av Boris Sรถderberg har tidigare utgivits Himmelriksblues & Midvinterljus (2009) Hรถgtรถrn (2012)
Ett stort tack till Stiftelsen Sveriges Sjรถmanshus.
Boris Söderberg
Sjöpoeten Morgan, Västerberg och några till… Sexton dikter och tolv andra texter om sjömän, hav, och båtar…
© Boris Söderberg 2015 Illustrationer: Rolf Öström Foto: M/S Kungaland N Göran Jönsson Foto maskinrum: Boris Söderberg Foto omslag: Magnus Söderberg Sättning och omslagsutformning: BoD ISBN: 978-91-7569-859-5 Tryck och förlag: BoD
Som välbefaren före detta sjöman, för länge sedan av Kung Neptunus – Herre över alla hav, sjöar, floder och andra vattendrag – döpt till Barracuda – och av honom erhållit tillstånd att befara alla Jordens hav och farvatten, glädjer jag mig nu åt mina oförglömliga år på oceanerna och floderna. Hur mitt liv skulle ha gestaltat sig om jag inte gått till sjöss kan jag inte veta. Men ett vet jag med säkerhet: Utan alla dessa saltstänkta ungdomsår och upplevelser tillsammans med kamrater från hela världen, hade mitt liv varit bra mycket fattigare…
5
Sjömansåren Det finns tre slags människor har någon sagt, de levande, de döda och de som fara på haven. I tjugo år for jag på haven, på de enorma, oändliga havsvidderna for jag i min ungdom. På feberheta floder kantade av fuktiga, ångande djungler, for jag i min ungdom. Min ungdom försvann på oceanerna, på floderna, och bland fattiga flickor i saloonerna. Men allra mest försvann min ungdom i stockhålet bland ångpannor och matarvattenpumpar, eller bland oljiga vevstakar och sotiga kolvar, i heta maskinrum. London till Auckland, tjugoåtta dygn i sjön, hängmattor på poopen, Carlsbergs bier från strongrummet och nyfunnen kärlek från Rotterdam. Jag gav min ungdom åt havet, men tog också för mig så mycket jag kunde, och inte en vakt, inte en stopptörn jag ångrar när jag tänker tillbaka på frihetens och äventyrens år, i min ungdom på haven…
7
För länge sedan
I min första båt, en tanker på 25 000 ton blev jag skeppskamrat med
några äldre sjömän som jag nu många år efteråt ofta kommer på mig med att tänka på. Varför dessa gamla sjömän från och till nu flyter upp i mina minnen vet jag egentligen inte. Kanske kan det ha att göra med att jag allt oftare erinrar mig min far och hans berättelser om sina skeppskamrater, före och under kriget, och hur det var i båtarna de där åren. Hur det var att ligga vid kaj i Bremen eller Hamburg under de allierades bombattacker. Hur han en gång tillsammans med en kamrat fått kasta sig under en livbåt när bombplanen försvunnit men avlösts av en andra våg av ettriga, lågflygande jaktplan som pepprade fartygsdäcken med dödsbringande kulsprutesalvor. Eller när han berättade om hur de i byssan kokt soppa till de utmärglade ryska krigsfångarna som under högg och slag av gevärskolvar tvingats arbeta med lossning och lastning. Hur de tyska soldaterna vält omkull det stora fatet och den varma soppan runnit ut på däck mitt framför ögonen på de svältande ryssarna. Min far som under sin sjötid seglade kock, var född 1915 i Gyllby utanför Uppsala. Som femtonåring lämnade han hemmet i Gryttby dit familjen flyttat och begav sig på cykel iväg till sjö- och stapelstaden Gävle. Där mönstrade han en skuta som skeppspojke och det första han fick göra var att fylla upp sin madrass med halm som han hämtat från ett stall i närheten av hamnen där skutan låg. Efter skutan for han sedan under tio år i Rederi AB Transatlantics båtar, både på Västafrika och Australien. Hans sjömansbana slutade med att han 1942 tillsammans med flera hundra andra skandinaviska sjömän blev fast i London, och efter ett halvår där, tillsammans med många andra, blev hemfraktade till Göteborg. Hans redogörelse för hur han och alla de andra krigsdrabbade kamraterna – många minsprängda både två och tre gånger – inne på sjömanshusets gård av unga officerare i nypressade uniformer, bryskt blev beordrade att i givakt stå och lyssna på hur de svikit sina plikter mot fosterlandet genom att ha hållit sig undan, är minnesvärda. Och man kan förstå den gamle uteseglande eldaren som förbannad visade upp sina händer för en av de stöddigaste officerarna. ”Ser 9
du skiten under mina naglar”, hade han frågat officeren, och sedan fortsatt: ”Inte ens den är svensk!” Far blev dagen efter placerad i en ubåt. Man kan lätt föreställa sig vad han tyckte om det, men oavsett, vem brydde sig? Det var krig! Min mor och jag själv som då bodde några mil syd om Göteborg, fick inte reda på att han var hemma i Sverige förrän en månad senare, då han oväntat och till vår stora glädje, sent en kväll kom hem. När det sjutton år senare var min egen tur att för första gången klättra upp för ett fallrep, hade jag fars berättelser med mig i bagaget. De underlättade min sjömansdebut en hel del, och att inte heller jargongen i byssan var mig främmande, fick mig på sätt och vis att känna mig som inte helt obefaren. Jag kommer ihåg min respekt för de fårade och bleka förste motormännen, ofta före detta eldare, deras svettraggar, och hur de spelade Pinochle på kvällarna. De väderbitna matroserna som alltid hade kniven mitt på ryggen, lätt åtkommen av båda händerna. Timmermannen med det skarphuggna, bistra utseendet som var förbjuden att gå i land i USA. Den härliga svarvaren ”Juvelen”, som under veckosluten gillade att ha folk omkring sig. Som högljutt orerande i ensamt majestät från mitten på fyllebänken, tronade under de ölglada lördagskvällarna. Ingen vågade då sitta bredvid honom på bänken under hyttventilerna, då han allt som oftast med vilt viftande händer flög upp på durken och med hårt slutna ögon, högt och välartikulerat, började citera välkända dikter, och stora män och kvinnors ord. Fick han då inte den uppmärksamhet han tyckte sig förtjäna kunde han bli förtretad och sur, åtminstone under samvarons första timmar. Senare under kvällen då alla mer eller mindre brukade skrika i mun på varandra, var han inte lika noga. Motorman ”Masen”, liten och tandlös, men absolut inte färglös. Har aldrig varken förr eller senare, stött på någon som kunnat svära som han. Mycket intresserad och engagerad studiecirkelledare i engelska språket. Kursbokens namn var ”Johnny at Sea” om jag inte missminner mig. Antonio Irula, förstekocken från Spanska Cartagena, liten till växten men självsäker, temperamentsfull och stolt kung i byssan. Andre kocken Martin, och lättmatrosen Jack från Sundsvall, som jag blev bra kompis med. Skånske Nisse som hjälpte mig tillrätta nere i maskinrummet sedan 10