9789172993549

Vibeke Bækkelund-Lassen

Mitt skitliv En kärlekshistoria

Översättning: Melinda Hoelstad

Opal

www.opal.se

© Vibeke Bækkelund-Lassen och Gyldendal, 2008 Originalets titel: Mit lorteliv – en kærlighedshistorie Översättning: Melinda Hoelstad © Omslagsfotografi: Nana Reimers Omslagslayout: Harvey Macaulay, Imperiet Bokförlaget Opal AB Tryckt hos ScandBook, Falun, 2010 ISBN: 978-91-7299-354-9

1 Dagen efter jag fyllde sexton flyttade Långlars och Lydia in i skåpet igen.

Det var visserligen inget konstigt med det. De höll jämt på och flyttade ut och in i mitt klädskåp och sa varken hej eller hej då. När jag var yngre brukade jag se till att det alltid var undanplockat längst ner i skåpet, så att de fick rum när de kom tillbaka. Det gjorde jag förresten också sist de gav sig av, och jag hade faktiskt gått och väntat och väntat och sett fram emot att de skulle komma tillbaka. Nu hade jag inte sett skymten av dem på tre år. Kanske tänkte de egentligen säga hej då, kanske det bara var för jobbigt. Kanske räknade de med att snart vara tillbaka, kanske tyckte de att det gjorde för ont att säga hej då. Ont gjorde det i alla fall.

Men nu när de äntligen var tillbaka blev jag mest irri­ terad. Inte förvånad eller förskräckt. Bara irriterad. Skit­ irriterad för att jag höll på att snubbla över en lång rad kläder som låg slängda mellan det gröna skåpet och min säng, när jag sömndrucken släpade mig ut till toa en söndagsmorgon. Sedan blev jag arg, ja nästan ilsken över att de hade mage att flytta in igen. Jag var ju sexton år, för helvete.

Det var ju absurt! Jag kunde väl inte låta de där två påhittade fjantarna härja runt i mitt skåp, MITT SKÅP! Och hade de ingen stolthet förresten? Man kan väl inte flytta in hos en sextonåring!

Jag försökte prata med dem om problemet, så som jag såg det. Inte för att de skulle känna sig ovälkomna eller så, men det var de. Typ. Inte välkomna alltså. De nickade

5

och log medan jag pratade och visade inga tecken på reaktioner. Efteråt vräkte de skrattande ut alla mina kläder ur skåpet, även mina älsklingsjeans som jag hade fått ärva efter min kusin Nikoline, som jämt brukade vara sur på någon av sina kompisar av någon anledning och beklagade sig högljutt över det i flera timmar, och helst skulle vilja vara designer, eftersom hon ”alltid kände på sig hur modet skulle bli i höst”.

Så Lydia och Långlars stannade kvar och jag la in mina kläder igen och gjorde mitt bästa för att strunta i dem.

– Kommer du snart? Risgrynsgröten är klar, ropade mamma.

Jag suckade och slängde in den sista t-shirten i skåpet.

Den hamnade förstås ovanpå Lydia som började vimsa runt som en blind höna därinne. Fy fan vad de var irriterande! Jag stönade och slog igen skåpdörren.

Risgrynsgröt hade blivit ett fast inslag på vår julaftonsmeny. Först risgrynsgröt, sedan fläskstek och till sist glass, om vi orkade mamma och jag. Ofta hann vi bara äta risgrynsgröten, sedan var vi mätta.

Det brukade vara trevligt, men i år kändes det helt sjukt att behöva sitta där med tomteluvan på och äta gröt som inte ens hade kokat klart, för riskornen knastrade och var svåra att svälja, och regnet piskade mot köksfönstret, och dessutom var det bara tjugoandra december.

– Nu får du äta, för jag har gjort massor! sa mamma glatt och hällde upp mer åt sig själv.

– Jag orkar inte mer, mumlade jag.

– Nähe, då får vi väl spara fläsksteken till de andra dagarna …, gnolade hon.

– Du menar till jul!

6

– Sluta nu Clara. Du vet ju att det inte är jag som har bestämt det här.

– Nej, så är det jämt, eller hur mamma? sa jag hårdare än jag avsett, men jag var skittrött på att höra hennes ’åh vad det är synd om mig för att alla andra bestämmer över mitt liv’-snack. Dessutom var jag trött i huvudet för att dessa båda grimlings hade börjat störa mig på nätterna igen med sitt eviga kringskuttande i mina kläder.

– Kan du inte sluta med det där? Det var ju meningen att vi skulle ha trevligt.

– Och leka julafton, avbröt jag henne. Jag är väl för helvete inte tio år längre! Och jag har fan ingen lust att följa med till kyrkogården heller, för det spöregnar!

Demonstrativt slet jag av mig tomteluvan och daskade den i bordet så att den vita tofsen hamnade i risgrynsgröten.

– Då går jag väl själv då, sa mamma, plötsligt lågmäld.

Jag hade träffat mitt i prick. Inte särskilt smart, men den där offerrollen triggade mig till vansinne. Jag avskydde när hon var på det humöret.

– Jag fattar inte varför jag måste följa med, sa jag ilsket, och ärligt talat fattar jag inte varför du jämt ska ränna där borta.

– Det vet du mycket väl, sa hon lugnt.

– Ja, fast varenda dag! Det är ju nästan …

Jag hejdade mig, för det här var inget vi brukade prata om. Jag hade gått över gränsen. Mamma la tigande ifrån sig skeden i gröten och reste sig. Utan att säga något gick hon bort med sin tallrik till diskhon där hon sköljde av den och skeden på ett olustigt behärskat sätt. Hennes rörelser var spända och krampaktiga, som om hon höll tillbaka en sjudande vulkan inom sig.

7

– Jag har pratat med Jeevan. Du får gärna vara där på julafton.

Hon vände sig om mot mig medan hon torkade tallriken och tvingade fram ett leende.

Men jag var kall.

– De firar inte ens jul, muttrade jag tjurigt.

– Nej, men då har du någonstans att vara, så att du slipper sitta hemma.

– Ja, men det kunde du väl ha tänkt på innan du tog det där sketna passet!

Mamma suckade demonstrativt.

– Jag har ju sagt att jag blev ålagd.

– Du blev alltså ålagd julafton två dagar innan.

– Tre. – Vad då?

– Tre dagar innan.

– Jaha!

– Det är ju inget jag bestämmer, gumman.

– Nej, så är det väl jämt eller hur? Det måste vara jobbigt att inte kunna bestämma över sitt eget liv. Jag vet hur det känns!

Jag stormade in på mitt rum och kastade mig på sängen.

Inte nog med att jag inte skulle fira jul med mamma i år. Jag skulle inte fira jul över huvud taget! Istället skulle jag sitta hos Jeevans tjocka släkt och låtsas som om det var vilken kväll som helst och äta en av de pizzor som inte blivit avhämtade från pizzerian. Vad misslyckat! Enda ljuspunkten skulle vara Charlie, om han ens var hemma. Jeevans son. Vi kom bra överens och var vänner kan man säga. När vi var yngre hängde vi alltid ihop, men sedan han började gymnasiet hade jag inte sett till honom så mycket. Han hade

8

alltid något på gång och skulle jämt på sina gymnasiefester.

Jag såg honom aldrig på fest här i stan, var egentligen inte säker på att han någonsin hade varit på ett disco i idrottshallen, men det berodde på att inte jag heller gick på dem.

Inte för att jag inte kände för det utan på grund av mamma.

Hon var övertygad om att jag skulle bli nersupen och utsatt för gruppvåldtäkt bakom en häck av några mc-knuttar och sluta som ensamstående mamma i ett sämre bostadsområde. Så jag var tvungen att vänta tills jag blev arton. Arton!

Då skulle jag ju nästan vara för gammal för att gå på de där festerna. Fast vem fan hade lust att gå på sådana där töntiga discon, jag kunde lika gärna gå på vanliga fester hemma hos dem i klassen och vänta tills jag fick åka in till stan i Odense. Problemet var bara att jag inte tillhörde klassens VIP:are, så jag drunknade inte i inbjudningar direkt.

Det enda säkra kortet var klassfesten som arrangerades av skolan en gång om året med början klockan sju, läsk för en tjuga och fullt ös med Kandis, Danmarks populäraste dansorkester, i neonljusens sken, fram till klockan tio när allting stängde och släcktes.

Det knackade försiktigt på dörren och sedan dök mamma upp i dörröppningen.

– Nu ska vi väl inte vara osams … vi skulle ju ha trevligt, sa hon försiktigt och log. Hon hade gråtit.

– Det har du rätt i. Förlåt, lyckades jag få fram. Men jag hade menat varenda ord.

– Välkommen Clara, sa Jeevan och log så brett att hans svarta hörntand skymtade fram.

– Tack.

– Få se! Den har väl inte gått sönder redan? sa han och synade min halskedja.

9

– Nej, men det behövs nog ett nytt spänne, sa jag och log.

– Ja, hon hade den ju alltid på sig, så låset är väl lite slitet. Han tog upp halssmycket och lät fingrarna smeka det hastigt innan han lät det falla tillbaka i kedjan igen.

– Det klär dig.

– Tack.

Mina kinder blossade och jag visste inte vad jag skulle säga. Det var nog meningen att de skulle ha gett det till sin dotter. Men de hade bara fått Charlie. Jag började ta av mig jackan och han skyndade till min hjälp med högtidlig min.

Jag log medan jag funderade över honom. Vad hade han nu på gång? Jag hade varit där minst hundra gånger tidigare.

Jag hjälpte ofta till i pizzerian och på senaste tiden hade han börjat betala mig för det.

– Kom in.

Jag tassade efter honom in i vardagsrummet till ett fullt dukat bord. Hela familjen var naturligtvis samlad därinne och rummet var fyllt av exotiska dofter.

– Nu har alla kommit, så då kan vi börja, tillkännagav Jeevan och slog ut med armarna.

– Hej Clara.

Jag vände mig om och fick syn på Charlie som stod och tittade på mig genom sina långa, bångstyriga lockar som envisades med att falla ner framför hans mörkbruna ögon.

Han hade avundsvärt långa ögonfransar som han fullkomligt avskydde. När vi var yngre brukade han försöka klippa dem, men det dröjde bara ett par månader så var de lika långa igen.

– Hej. Här är det tydligen en riktig fest på gång.

– Ja, pappa tycker att det borde påminna om julafton du vet, fast utan julklappar och gran och allt sådant där.

Jag kastade en hastig blick på Jeevan som satt på andra

10

sidan bordet. Han log mot mig. Jeevan. Han var av någon anledning alltid så schysst mot mig. Jag log varmt tillbaka och satte mig bredvid Charlie.

– Jag ser att du har tagit på dig födelsedagspresenten från pappa, sa Charlie och smålog.

– Ja, jag är faktiskt lite stolt över att han gav den till mig, sa jag.

– Jag är säker på att mamma skulle ha varit stolt över att se den på dig, sa han.

Alla möjliga rätter ställdes fram på bordet och doften av chilipeppar, curry och koriander spred sig till rummets alla hörn och bet sig fast i mina näshår. Jag kom snart på varför.

Maten smakade brand, det enda smaklökarna noterade var att det var oerhört starkt. Så starkt att jag kunde spy eld, så starkt att alla glaskannor tömdes på bara några minuter av eldsprutande, glödande, panikslagna munnar som ropade efter mer. Charlie dök upp med fyra liter mjölk i famnen och fyllde på glasen och förklarade att det var bättre att dricka mjölk än vatten, eftersom mjölk var basisk.

Jeevan for omkring och framförde ursäkter som att ”den där chilisorten brukar annars inte vara så stark” och ”det stod faktiskt tre chilifrukter i receptet”. När Charlie hade hällt hela deras mjölkbestånd över gästerna, började lugnet lägra sig över sällskapet. Alla kunde småprata som vanligt med varandra igen och deras röda ögon slutade rinna.

– Det är nog tur att du bara bakar pizzor i vanliga fall, farsan! konstaterade Charlie sakligt och fick några av gästerna att dra på smilbandet i sina rödflammiga ansikten.

– Ja, man får ju skämmas över att vara släkt med dig! utbrast en liten tjock man som liknade en i trollet KrølleBølles familj och tydligen var Jeevans bror.

– En indier som inte kan koka linssoppa!

11

– Det stod faktiskt tre chilifrukter! hävdade Jeevan förorättat.

– Det ska inte ens vara chili i linssoppa, din idiot!

– Hörru du! Vem kallar du idiot? Du som inte ens kan koka ett ägg!

– Det är ju för att jag inte äter ägg. Om jag bjuder i alla fall inte hem folk till en sådan här omgång ränneskit!

– Nu får ni sluta! inflikade kvinnan som satt bredvid Krølle-Bølle. Båda två!

Jeevan tittade förskräckt på henne och Krølle-Bølle böjde genast på huvudet och sjönk så långt ner på stolen att han nästan försvann under bordet.

– Vi har kommit hit för att ha trevligt, så nu får ni två begrava stridsyxan och bli goda vänner igen.

– Du låter precis som mamma, flinade Jeevan, men tystnade när han mötte hennes blick.

– Ja, du har rätt, sa han då.

– Gå och hämta efterrätten, Chander.

Charlie reste sig med rynkad panna. Han avskydde att bli kallad Chander, även om det var hans riktiga namn, hans indiska namn. Charlie var bara ett smeknamn.

Långsamt gick han ut i köket och kom in med en skål som var lika stor som en balja.

Alla tog små portioner, högst två matskedar, och smakade först med tungspetsen. Det var inte starkt, det smakade socker. Sockervadd. Och så påminde det om yoghurt, tunnflytande rosa yoghurt med lite strössel ovanpå som fastnade mellan tänderna.

Alla började fnittra.

– Ja, ja, sa Jeevan tjurigt, jag får väl ta och slänga ihop några familjepizzor då.

– Kan man få sallad till? frågade jag och tittade bedjande på honom.

12

– Javisst, och extra ost. Men då får du göra den själv, sa Jeevan och blinkade till mig.

– Jaså, vilken service, brummade Krølle-Bølle.

– Ja Karim, du får också följa med. Kom nu, tjockis, sa Jeevan och drog upp honom från stolen. Värst så snabbt han fick tillbaka målföret.

– Det var inte mycket julafton över det här, va? sa Charlie när han daskade lite sallad ovanpå pizzan.

– Det gör inget, sa jag.

– Fast det var rätt kul det där med mjölken, sa jag sedan och tillade fnittrande: Rena räddningsaktionen.

– Håll käften …, sa Charlie och kastade en blandning av ost och sallad efter mig.

Det var alldeles tyst medan alla satt och mumsade i sig pizza. Ingen kunde göra sådana pizzor som Jeevan. Och Charlie och jag.

– Du! sa Charlie, vi drar nu.

Ingen märkte att vi gick, de hade fullt upp med att äta och övergick sedan till att prata om gud vet vad.

Vi gick ner längs cykelvägen mot skolan i rask takt, det var svinkallt och jag hade ingen aning om vart vi var på väg, men Charlie verkade målinriktad. Jag hade varken mössa, halsduk eller vantar på mig och kunde nästan höra mamma säga: ”Om du så gärna vill ha lunginflammation så ska väl inte jag hindra dig!” Men det var bara om hon var på det humöret, det vill säga ”avvisad-mamma-till-enbångstyrig-tonåring”-humöret. Om hon istället var på sitt exalterade ”happy go lucky”-humör skulle hon ha sagt: ”Någon enstaka promenad i kylan är det väl ingen som har

13

dött av hittills.” Man visste aldrig vilket humör hon råkade vara på.

– Vart är vi på väg? undrade jag.

– Jag har stämt träff med Jazzy Jo på sågverket om en stund, sa Charlie och stoppade händerna i fickorna.

– Vilket mysigt ställe … såhär på kvällen, sa jag med ett ironiskt tonfall.

– Ja. Han bor mittemot.

– Varför träffas ni inte där istället?

– Jazzy vill helst att vi ska träffas vid sågverket. Fryser du?

– Ja för helvete! stönade jag och tänkte: vad fan gör jag här? Jag kunde ha suttit hemma hos Jeevan i hans varma vardagsrum och lyssnat på deras babbel. Ja ja … kanske var det lika bra att äntligen få träffa den berömde Jazzy Jo, Charlies nya polare från gymnasiet. Han gick tredje året och hade funnits med i nästan varenda mening som Charlie hade yttrat sedan han började där förra sommaren. Det var Jazzy Jo hit och Jazzy Jo dit, så man kunde fan tro att killen var den nya Buddha eller något sådant.

Charlie tog min hand och värmde den mellan sina. Det hjälpte. Cirka femton nanosekunder efter att han släppt den började kylan långsamt gnaga sig in i märgen igen.

– Tjena Jazzy! Läget? ropade Charlie glatt när vi gick igenom den tunga järnporten och en nästan svart skugga närmade sig oss.

– Tjena Charlie. Vem fan är det där?

De gjorde high five och low five och sådan där skit, medan jag stod som förstummad och stirrade på den snygga killen som nu trädde in i lampans klara sken, iklädd en knälång svart rock och en helgrym mörkblå keps med den tryckta texten: Aktare!

14

– Det är Clara, förklarade Charlie och nickade åt mitt håll, samtidigt som han höll ögonkontakten med Jazzy Jo. Vi är vänner.

Det visade sig att de bara tänkte byta några datorspel med varandra och under tiden diskuterade de viktiga saker som: – Det går två Counterstrike på Call of duty.

– Nej, nu får du ge dig! De är lika mycket värda!

Och: – Jag klarade tjugo kills förra gången!

– Va, du är inte klok! Med headshots?

Snart var jag kallare än en Magnum och beredd att mörda för en uppsättning smutskläder – hur fula de än var – helst med inbyggda värmeflaskor. Eller bara ett par nylonvantar från ÖB. Varm choklad skulle inte heller vara så dumt. Istället blev jag alldeles blå om fingrarna medan de stod och gaggade, och fick göra en åkarbrasa för att inte förvandlas till en isskulptur. Jag avskydde det här stället.

Avskydde mörka ställen överhuvudtaget, men det värsta var kyrkogårdar för den stämning som rådde av ändlös sorg. Oavsett om de badade i solljus eller var svepta i nattens svarta evighet. Eftersom mamma brukade släpa dit mig stup i kvarten var jag visserligen van vid att vara där.

Jag slapp inte undan på vår låtsasjulafton heller, då hon förstås hade lyckats locka dit mig i alla fall genom att ge mig en sorgsen blick och allmänt dåligt samvete över att fortfarande vara i livet. När jag var mindre tog hon med mig dit varenda dag, men det hade jag som tur var lyckats avstyra med tiden. Inte för att jag var rädd för att vara där, jag avskydde det bara. Särskilt när det var mörkt. Det här stället var nästan lika skumt. Nu när det var mörkt lät rösterna mer intima och förtroliga.

15

Det vibrerade i min jackficka, kanske var det mamma som hade kommit hem tidigare.

Det var Line. Vad fan ringde hon om på en julafton?

– Ska du med på fest på annandagen?

– Eh …, tvekade jag.

– Kom igen! Det är i sporthallen. Det är bara att du säger att det är julgransplundring, fnittrade hon.

– Äh … alltså jag tror inte …

– Du kan sova över hos mig, så hon inte märker något.

– Eeeh …

Jag visste att det var en dålig idé.

– Jonas ska dit. Kom igen! Sluta vara så mesig!

Jonas, som jag hade varit störtkär i sedan den dagen då han meddelade att han tänkte bli astronaut, inte polis eller brandman som de andra killarna, utan astronaut ”för de kan kolla på jorden utifrån och så får de rätt cool mat”.

Hans ljusa hår spretade åt alla håll som små antenner när han berättade det och jag såg genast framför mig hur han vinkade från sitt rymdskepp som for iväg ut i rummet – och blev störtkär i honom. När jag väl hade upptäckt honom kom jag på att han var klok. Inte klok på det där sättet som barnboksfiguren Kloka Åke utan bara klok och cool.

Vi passade helt enkelt jättebra ihop, kom jag plötsligt på.

Han avskydde till exempel skumgodisar och ödlor och det gjorde jag också! Han hade bara inte upptäckt mig än, åtminstone inte på det sättet.

– Hur dags?

– Fett! Vi börjar hos mig klockan fem. Det är bara att du kommer.

Okej då, jag stod inte med på klassens VIP-lista, men på Lines lista och det var faktiskt lika bra.

Och killarna snackade fortfarande.

16

– … stred mot varandra, vem tror du i så fall skulle vinna, Spiderman eller Superman?

– Spiderman så klart! Han skulle fixa den där bögjäveln direkt!

– Hör ni, avbröt jag. De stirrade på mig. Jag håller på att frysa ihjäl och ni snackar om vilken superhjälte som kan fixa vem! Nu får ni väl för fan skärpa er!

Charlie skyndade sig att lägga sin jacka över mina axlar, så att jag kunde ta på den ovanpå min egen. Ingen tvekan om att jag såg fånig ut, men det hjälpte.

– Fast Batman …, började Charlie.

– Åh nej, stönade jag och stoppade händerna i fickorna på Charlies jacka och fiskade upp ett Shake­tuggummi. Det var gammalt och grått, men jag stoppade det i munnen i alla fall. Smaken av lakrits hade ersatts av möglig jord, så jag spottade ut det igen.

– Han skulle säkert slå Spiderman med den utrustning han har och det …

– Jo, fast det är helt sjukt att kunna klättra uppför en mur med bara händerna! avbröt Jazzy.

– Ja, det har du rätt i … brrr, fan vad kallt det är, sa Charlie och tittade bort mot mig.

– Ska vi sticka hem och kolla om farsan och Karim har slagit ihjäl varandra?

Jag nickade energiskt och tittade bort mot Jazzy Jo som hade tagit av sig kepsen och körde handen genom håret.

Inte klokt så snygg han var! Kanske var han närmare nitton?

– Vill ni låna min moppe? frågade han plötsligt.

– Ja, för helvete! utbrast Charlie.

Jazzy Jo nickade mot oss båda i tur och ordning.

– Fast det får ni inte, för jag ska använda den imorgon bitti. Jobb, ni vet …

17

– Jaha, sa Charlie besviket, och jag suckade inombords.

– Meeeeen …, sa han med ett ljusare tonfall, som om han hade fått en lysande idé, och jag hoppades att han var på väg att berätta att hans pappa hade ett privat jetplan bakom huset som Charlie säkert kunde hantera. Det spelade faktiskt ingen roll vilket fordon han tänkte nämna, bara vi slapp gå tillbaka. Just nu kändes det lika omöjligt som att bestiga Mount Everest med ett ton bly runt vristerna, klädd i bara BH och trosor.

– Charlie, du kan ta min cykel så skjutsar jag Clara på min moppe.

Jag tittade från den ena till den andra, ”på min ­moppe”?

– Hur går det med din cykel, då kommer den ju att stå hemma hos mig? sa Charlie.

– Skit i cykeln, den använder jag aldrig. Vad säger ni?

– Okej, sa Charlie och tittade frågande på mig.

– Okej, sa jag och höll på att skita på mig av rädsla.

Tio minuter senare stannade vi framför Jeevans hus. Jazzy och jag alltså. Charlie var säkert fortfarande på väg uppför den branta backen från skolan.

Jag frös rejält efter den kalla åkturen, trots att jag hade Charlies jacka utanpå min egen. Jag svängde klumpigt mitt stelfrusna ben över mopeden för att kliva av.

– Är du okej? frågade Jazzy Jo. Jag svarade inte utan nickade bara, av rädsla för att låta som en pipig gammal kärring om jag försökte använda min stelfrusna röst.

– Kom hit ett tag, sa han med ett charmigt leende.

18

Mina ben skakade när jag närmade mig honom. Om det var av rädsla eller kyla har jag ingen aning om.

– Du är skitsnygg, mumlade han och böjde sig fram så att hans läppar nådde mina. Han smakade öl och cigarretter, men det gav värme åt mina läppar, en pirrande värme som genast spred sig i hela kroppen.

– Vi ses, sa han och gasade så att lamporna tändes i grannhuset.

– Vad snabba ni var, flämtade Charlie andfått när han svängde upp framför mig en stund senare.

– Ja, man behöver ju inte så lång tid på sig för så lite, sa jag och blinkade till honom.

– Jaså, inte det? sa han lömskt och hoppade av cykeln.

– Då får vi väl se hur lång tid man behöver för att försvinna när varulven dyker upp!

– Vad? – Argh! vrålade han och jagade mig uppför trädgårdsgången så att jag började skrika och sprang för livet.

19

2 Clara har varit k r i Jonas i Óera r. Tyv rr blir hon

Musiken pumpade med en decibel som översteg alla ans llan bjuden till de fester g r p .som Menom dethela ndras ständiga rockkonserter och han det kändes lägenefter hoppade den d r h ndelsen Charlies kompis Jazzy Jo. Den heten i takt medmed musiken.

– Fy faaaan, vad du ärD bra där! ropade Mikkel hon helst vill f rtr nga. blirpådetdetpl tsligt Óer fester, mer upphetsat till Line som dansade på smattrande klackar uppm rksamhet, Óer tillf llen att slippa t nka p vad som med gungande rörelser på glasbordet med en öl i handen. h nder hemma.

Jag tog en klunk av min avslagna öl och spejade diskret Det r ingen som f r vetagenast hur Clara detvihemma. åt Jonas håll, men tittade borthar när plötsligt fick F rutom Charlie.

Men drog inte ens f r vetaoch riktigt allt. lite ögonkontakt.

Diskret jag han in magen trutade med munnen och släntrade bort till soffan där Louise och Julie satt och glodde intensivt på Line medan de kedjerökte och drack shots.

– Så jäkla bra är hon väl ändå inte! vräkte Louise ur sig.

– Nej – det där är alldeles för enkelt. Förresten är hon för fet för de där kläderna, kolla bara dallret under armarna! sa Julie och drog ett djupt bloss på cigarretten.

– Det är ju äckligt för fan, ropade Louise åt Lines håll.

Line hörde inte ett skit, för hon hade fullt upp med att vicka på höfterna och samtidigt hålla balansen.

Killarna hejade i kör, och nu stack Jonas stretiga hår fram mellan de andra dreglande hyenorna.

Line, som solade sig i fanklubbens skarpa ljus, gick gungande ner på knä och välte omkull några av flaskorna på bordet. Med blicken vilande på Mikkel släppte hon sin ISBN: 978-91-7299-354-9 öl som lyckligtvis missade bordskanten med några millimeter och hamnade på lammullsmattan nedanför. Line

Opal

20