9789113033372

JEAN-MICHEL GUENASSIA ______________________________

DE OBOTLIGA OPTIMISTERNAS KLUBB

ÖVERSÄTTNING: DAGMAR OLSSON

Utges med stöd av Europeiska Unionens kulturprogram (2007–2013).

With the support of the Cultural Programme (2007–2013) of the European Union.

This project has been funded with support of the European Commission.

This publication reflects the views of the autor, and the Commission cannot be held responsible for any use which may be made of the information contained therein.

isbn 978-91-1-303337-2 © Éditions Albin Michel, 2009 Norstedts, Stockholm 2012 Published by arrangement with Literary Agency Wandel Cruse, Paris Originalets titel: Le Club des Incorrigibles Optimistes Översättning: Dagmar Olsson Omslag: Nina Leino Tryckt hos Scandbook AB, 2012 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

som ärligheten själv så att jag inte visste vad jag skulle tro, hur skulle jag veta när hon talade sanning? Vem kan man lita på? Jag kunde inte längre ha förtroende för någon människa. Det var en hemsk insikt.

9 Det var smockfullt i bistron på Balto. Tio killar knuffades runt fotbollsspelet. Jag var i toppform. Motståndarna avlöste varandra, maktlösa.

Vår vana trogna spelade Nicolas och jag utan att se på våra motspelare.

Vi fick först syn på läderarmbanden innan vi hörde den grova rösten: – Morsning, nollorna! Ni har bestämt gjort framsteg?

Det var Samy. Nu slängde han sitt mynt på spelbordet. Han såg självgod ut, som vanligt. Nicolas och jag tittade hastigt på varandra. Vi var fast beslutna att slå ut honom med dunder och brak. Vi var i högform, inte han. Vi skulle utnyttja vårt övertag. Samy attackerade mig på mittfältet. Nicolas gjorde sitt livs bästa match. Han fick stopp på nästan alla anfall. Han stod helt still. Den mittersta backen lite upprätt för att blockera skotten från Samy som blev irriterad. Nicolas fick in fyra mål från backarna, varav tre på raken. Jag var helt värdelös. Så fort jag fick bollen framme hos mig blockerade Samy mina skott som om han i förväg hade gissat vad jag tänkte göra. Jag gjorde ett enda stackars mål med ett skott innan han knappt hade satt händerna på spakarna. Det var på gränsen till det tillåtna. Men Samy, stormästaren, protesterade inte. Vid matchboll dribblade han bort oss och la in ett dubbelskott så snabbt att vi inte ens såg den vita bollen försvinna in i mål. Vi hörde ett metalliskt pang! följt av ”Ajöss med er nollor!” Nicolas var rasande arg på mig. Det fanns sju mynt i askkopparna runt spelbordet. Han la i ett till. I tre kvart måste vi vänta för att än en gång bli hårt åtgångna av Samy. Nicolas spelade under väntetiden ett parti flipper på Liberty Belle. Han erbjöd mig att vara med. Men han fick spela ensam, och jag satte mig på terrassen för att läsa. Jag dröp av svett.

74

Rakt framför mig längst in i restaurangen fanns dörren med det gröna draperiet, strax bakom bänkarna. Jacky kom ut därifrån med tomma koppar och glas. Jag kröp ihop i hörnet. Han gick förbi utan att se mig.

En orakad man med nött och nedfläckad regnrock försvann in bakom förhänget. Vad gjorde han i den klädseln den här tiden på året? Det hade inte regnat på flera veckor. Min nyfikenhet fick mig att dra undan draperiet. Med klumpig handstil stod det skrivet på dörren: ”De obotliga optimisternas klubb”. Jag gick försiktigt vidare med klappande hjärta. Jag fick mitt livs största överraskning. Jag kom rakt in till en schackklubb! Ett tiotal män satt och spelade, djupt koncentrerade. Ett halvt dussin andra satt eller stod runt borden och följde partierna. Åter andra satt och pratade med låg röst. Några neonrör lyste upp rummet som hade två fönster mot Boulevard Raspail. Rummet tjänade också som förrådsutrymme för gubben Marcusot som hade ställt in cafébord, fällstolar, parasoller, trasiga bänkar och lådor med glas. Två män satt i fåtöljer och läste utländska tidningar. Ingen märkte att jag kom in. Överraskningen var inte själva schackklubben. Det var när jag fick se Jean-Paul Sartre och Joseph Kessel spela med varandra i den folkliga bistrons inrökta bakre sal. Jag kände igen dem från teve. Det var två berömda män. Jag var helt fascinerad. De skrattade som skolpojkar.

Jag har ofta undrat vad som kunde få Sartre och Kessel att skratta så.

Jag fick aldrig veta det. Imre, en av stamgästerna i klubben, försäkrade senare att Sartre spelade jättedåligt. Det hade de andra roligt åt. Jag vet inte hur länge jag stod där på tröskeln och tittade på dem. Ingen la märke till mig. Sedan kom Nicolas och hämtade mig: – Nu är det vår tur att spela.

Han visste inte att det fanns en schackklubb där, och han struntade i det. Vad gällde Kessel eller Sartre sa deras namn honom ingenting.

Nicolas hade ingen teve, och läsning var inte hans starka sida.

– Nej, jag har ingen lust att spela.

Han tittade klentroget på mig: – Är du sjuk?

– Jag ska gå hem.

75

Jag skyndade mig att berätta om händelsen för Franck och Cécile. Det hade varit bättre att hålla mun. Det var mitt fel att de började bråka med varandra igen. Först bad jag dem gissa vilka jag hade sett. De föreslog en hel hög med celebriteter. Franck drog slutsatsen att det var intellektuella som spelade schack. Till slut kom han fram till Sartre.

Han tyckte att det var otroligt att jag hade sett honom. De klarade inte Kessel. De kunde inte föreställa sig att just de två kunde spela schack och ha roligt tillsammans. Problemet var att Franck trodde blint på Sartre, medan Cécile inte alls gjorde det. Hon älskade Camus. Franck avskydde honom. Jag visste ännu inte att det var samma sak som att hålla på Reims framför Racing Club de Paris, föredra Renault framför Peugeot, bordeaux framför beaujolais eller ryssar framför amerikaner; det gällde att välja sida och inte ändra sig. Det måste vara en kolossal skillnad mellan Sartre och Camus eftersom Franck och Cécile blev så arga. Vissa subtila saker i ordväxlingen undgick mig. De använde i tur och ordning samma argument för att övertyga varandra. Orden: inskränkt, historia, medbrottsling, blind, klarsynthet, falskhet, feghet, moral, engagemang och samvete nämndes på båda håll. Cécile fick övertaget. Det var kanske hennes kulsprutesmattrande vältalighet och livliga sätt som förhindrade Franck att bemöta henne. Med trött röst fick han till slut fram: – Du är och kommer alltid att vara en moraliserande småborgare.

Som Camus.

Cécile var rasande. Men med lugn röst gav hon igen: – Och du är och kommer alltid att vara en liten mallig idiot. Som Sartre.

Franck gick sin väg och smällde igen dörren. Vi satt kvar och väntade, Cécile och jag. Han kom inte tillbaka. Cécile var inte arg på mig. Jag försökte trösta henne och ta Franck i försvar. Hon såg deras diskussion som en principsak. Något vitalt och väsentligt. Jag såg inte vad som var så viktigt med detta. Hon svarade: – Bry dig inte om det. Han har fel.

76

Från en av bokhögarna i salongen tog hon en tjock bok och räckte den till mig.

– Människans revolt av Albert Camus.

– Det är inte säkert att jag förstår den.

Hon öppnade boken. Jag läste första raden: ”Vad är en revolterande människa? En människa som säger nej.” Det verkade inte så komplicerat. Jag kände att det angick mig. Betydde det att jag var en som gjorde revolt?

– Läs den så får du se. Det som irriterar dem är att Camus går att läsa.

Och att han är lysande. Det är inte Sartre. De hatar Camus eftersom han har rätt, även om jag inte är överens med allt han säger. Han är lite för humanistisk enligt min smak. Ibland måste man vara radikalare. Fattar du?

Vid middagen på kvällen kunde jag inte låta bli: – Gissa vem jag har sett spela schack!

Franck gav mig en svart blick. Jag låtsades inte se honom. Min far blev helt paff och kände sig tvungen att förklara för mor att Sartre var en berömd kommunistisk filosof.

– Han är inte kommunist. Han är existentialist.

Det var alltför subtilt för far.

– Det är samma sak.

– Inte alls!

Hon vädjade till Franck om hjälp, och han bekräftade vad hon just hade sagt: – Han är nästan kommunist. Han är inte medlem i partiet. Först och främst är han intellektuell.

Far kände att han inte skulle drista sig ut på minerad mark. Övertygad om att han var en skicklig schackspelare trots att hans egen far många gånger hade slagit honom började han lägga fram spelets finesser för mor, men hon täppte till truten på honom: – Behöver jag påminna dig om att när vi spelade senast var det jag som gjorde dig matt.

77

– Det var just efter kriget. En vacker dag går jag kanske och kastar ett öga på den där klubben.

Av mors blickar förstod han att hon absolut inte ville att han skulle spilla tid på en schackklubb. Jag kände åskvädret komma över mig också.

– Och du då, vad gjorde du i den bistron? Jag har sagt åt dig tusen gånger att jag inte vill att du hänger på caféer! Har du sett ditt mattebetyg? Jag förbjuder dig att gå dit! Är det förstått?

Hon vände på klacken. Francks mun sprack upp i ett brett leende.

Far försökte trösta mig: – Det är som det är och kan inte vara annorlunda.

Så gick det till när jag på samma dag upptäckte Kessel, Sartre och Camus.

10 Naturligtvis gick jag dit igen. Jag knuffade upp dörren. Så småningom lärde jag känna klubbens medlemmar. Så gott som alla kom från Östeuropa. Ungrare, polacker, rumäner, östtyskar, jugoslaver, tjecker och ryssar, ”ursäkta men det heter sovjetmedborgare” var några noga med att påpeka. Där fanns också en kines och en grek. De flesta var inbitna schackspelare. Två eller tre avskydde schack och spelade aldrig, trots att de kom till klubben varje dag. De hade inget annat ställe att gå till.

Ungrarna ägnade sig åt ett kortspel vars regler bara de själva kunde, obegripliga för alla som inte var ungrare även när de försökte förklara.

I ett hörn stod ett bord med ett damspel. Ingen använde det utom Werner och gubben Marcusot. När någon i klubben ville retas med motspelaren pekade han på dambordet och sa: – Schack är alldeles för svårt för dig. Du borde hellre spela dam.

De hade mycket gemensamt. Alla hade flytt från sitt hemland under dramatiska eller äventyrliga omständigheter, ofta under en affärsresa i 78

väst eller med diplomatpass. En del hade aldrig varit kommunister och hade i åratal hållit sina åsikter hemliga. Andra hade varit kommunister från den allra första dagen i den djupaste övertygelse att de bidrog till att göra världen bättre, men sedan hade de blivit medvetna om det ohyggliga i systemet och insett att de hade fångats i sin egen fälla. Några var fortfarande kommunister, trots att de hade förnekats och blivit utslängda ur både sitt eget lands kommunistparti och ur Frankrikes eftersom de betraktades som förrädare. Värre ändå, brukade Franck säga, avfällingar. De männen kastade sig in i oändliga diskussioner eller försökte rentvå sig och ställde omöjliga frågor till varandra: Varför misslyckades det? När gjorde vi fel? Hade Trotskij rätt? Är det enbart Stalins fel, eller är vi medbrottslingar? Vilket betydde: Är vi monster? Är vi skyldiga? Och värst av allt: Är kanske socialdemokratin lösningen? Det gav upphov till livliga palavrer, spända, hätska och intensiva. Ofta dog de ut på grund av brist på ord. Igor, en av klubbens två grundare, slog fast att franska var det gemensamma språket. Han var benhård på den punkten och klandrade dem ständigt: – Vi är i Frankrike, här talar vi franska. Om du vill tala polska, åk hem till Polen. Jag själv är ryss. Jag vill förstå vad du säger.

De hade valt friheten och övergett hustru, barn, släkt och vänner. Det var därför det inte fanns några kvinnor i klubben. De hade lämnats kvar i hemlandet. Männen var skuggor, parias utan resurser, och de hade examina som inte godkändes i Frankrike. Hustrurna, barnen och hemlandet fanns kvar någonstans i huvudet och hjärtat. De var sitt förflutna trogna. De talade mycket lite om det som varit, fullt upptagna med att förtjäna sitt uppehälle och finna en mening med livet. När de kom över till väst fick de avstå från bekväma hus och bra arbeten. De hade inte föreställt sig att tillvaron skulle bli så hård. Från en position som gynnad hög ämbetsman eller förmögen direktör för ett statligt företag hade en del av dem på bara några timmar rasat ner till de hemlösas nivå.

Detta fall var lika outhärdligt för dem som ensamheten eller deras plåg79

samma hemlängtan. Flera av dem hade snurrat runt i flera länder och till slut hamnat i Frankrike som hade beviljat dem politisk asyl. Här var det bättre än i de länder som hade kastat ut dem. Här var landet för mänskliga rättigheter, på villkor att man höll mun och inte var alltför krävande. De ägde ingenting, de var ingenting, men de levde. Det kom ofta igen som ett ledmotiv: ”Vi lever, och vi är fria.” Liksom Sacha en dag sa till mig: ”Skillnaden mellan oss och andra är att de är levande, medan vi är överlevande. När man har överlevt har man ingen rätt till att klaga över sitt öde, det skulle vara en förolämpning mot dem som har stannat kvar därborta.”

I klubben behövde de inte förklara sig eller rentvå sig. De vistades bland landsflyktiga och måste inte tala med varandra för att förstå varandra. De var alla olycksbröder. Pavel hävdade att de kunde vara stolta över att äntligen ha lyckats genomföra det kommunistiska idealet: de var jämlika.

– Vad kan man mer begära, lille Michel?

Den förste som talade med mig var Virgil, en rumän med rullande r och sjungande satsmelodi, vilket fick mig att dra på smilbanden. Det var en sak de alla hade gemensamt. Lustiga betoningar som fick dem att svälja hälften av orden, sätta verben i infinitiv och i början av meningen, käka upp pronomina, blanda ihop homonymer, vara okunniga om maskulinum och femininum eller sätta samman dem i vanskliga förbindelser. Ibland rättade någon av dem de andra och tog sig för att ge en föreläsning i fransk grammatik, fylld av felaktigheter. Detta följdes av oändliga och meningslösa diskussioner, och inte ens efter flera år blev grammatik eller uttal bättre. Ändå förstod de varandra och klarade av att gräla på franska när de pratade politik eller kommenterade något dagsaktuellt, deras viktigaste sysselsättning.

– Kan jag stå här och se på?

– Om du tiga, möjlig kibitz.

Han såg att jag inte förstod.

80

– Följa parti utan att tala. Inte inblanda sig.

Tystnad var ett absolut villkor i klubben. Men i själva verket var det inte så mycket tystnaden som efterfrågades utan lugnet. Man hörde pjäserna flyttas över schackbrädet, andetag och djupa suckar, halvkvävda viskningar, fingrar som knakade, förtjusta segerflin, prassel av tidningspapper och ibland en sovande spelares regelbundna snarkande.

De satt tätt ihop och pratade. Det var bara läpprörelserna och ett framåtsträckt öra som visade att det pågick ett samtal. En del hade fortfarande för vana att sätta handen framför munnen för att dölja att de pratade. Man fick vänja sig vid det där viskandet som gjorde att de såg ut att konspirera. Igor brukade säga att det var en vana från det gamla landet långt borta, där minsta ord kunde skicka en i fängelse eller till kyrkogården, där man måste vara misstänksam mot sin bäste vän, sin bror och sin egen skugga. När någon av dem höjde rösten såg de andra först häpna ut. Efter en sekund insåg de att de var i Paris och hängav sig åt att prata av hjärtans lust, ett musikaliskt allegro. Det var ett övermått av höga röster som lugnade sig lika snabbt som de hade börjat. Utan att tänka på det tog jag för vana att smyga mellan borden och stanna i mitt hörn utan att någon såg mig, att tala så lågt att jag var ohörbar, att uttrycka mig med blicken eller en rörelse med ögonbryn eller ögonlock.

Det fanns eftermiddagar då de tysta perioderna var korta och skratten dominerade. Igor, Pavel, Vladimir, Imre och Leonid var glada kompisar som inte tog någonting på allvar och drev med allt, framför allt med sig själva. De var de första att skoja med en grinig spelare som krävde lugn och ro. De kunde ett oändligt antal kommunistvitsar som fick dem att skratta hejdlöst. Det tog tid innan jag förstod att deras absurda skämt inte låg långt från verkligheten. Trots den grå vardagen var de varken ledsna eller vemodiga. Tvärtom visade de prov på en ständig humor och föreföll sorglösa, som om de inte tyngdes av några minnen.

Den som var deprimerad och visade sin ångest fick akta sig, han återkallades till ordningen med ett: ”Du är för tjatig med dina problem. Du har överlevt, passa på att leva!”

81

För de här männen fanns bara paradiset eller helvetet. Det fanns ingenting däremellan. Plötsligt kunde det ske en urladdning mellan dem som hatade systemet och dem som trodde på en framtid för mänskligheten.

Inledningsvis var det två eller tre som höjde rösten. De glömde franskan, började tala sitt hemspråk och trotsade därmed Igors påbud. De gaddade ihop sig, även de som inte visste om anledningarna till mis�sämjan. I tio minuter rådde totalt kaos. De förolämpade varandra, såg ut att vilja klösa varandra i ansiktet, skällde ut varandra efter noter och vräkte ur sig de hemskaste anklagelser. När jag bad Igor att översätta svarade han leende: ”Det är bäst att jag låter bli. Det är inga vackra ord.

Det går inte att göra något åt det, vi är antingen splittrade eller förbittrade.”

En dag gav Igor mig en spetsfundig förklaring till att klubbens medlemmar var åtskilda i dessa två för evigt oförenliga kategorier. Dels fanns de nostalgiska som hade brutit med socialismen, dels de andra som fortfarande trodde på den och var insnärjda i diverse olösliga problem. Såren var fortfarande öppna och smärtsamma. Varje brutal dispyt påminde om en orkan som förgör en hel stad på sin väg, förutom att den här försvann lika kvickt och inte gjorde någon skada. Uråldriga konflikter och gammalt groll från Centraleuropa kom upp till ytan. Polacker hatade ryssar som svarade med kränkningar, bulgarer tålde inte ungrare som inte låtsades om angreppen, tyskar avskydde tjecker som föraktade rumäner som gav fan i allt. Här var samtliga i landsflykt och jämlika i sitt motsatsförhållande. När kombattanterna väl hade fått ur sig vad de ville säga lugnade de mirakulöst ner sig och fortsatte sitt schackparti. Deras gräl fick inga efterverkningar. Fem minuter senare skrattade de tillsammans utan baktankar. De drack omåttligt. Både goda och dåliga nyheter gav en anledning att skåla och att tömma några flaskor. Vid den tiden var vodkan alldeles för dyr, men de hade upptäckt lokala produkter och tyckte om calvados, armagnac och konjak.

Någon bjöd någon annan på en ”hundratvåa”, en dubbel Pastis 51, som dracks ur lika snabbt som man säger goddag, varpå artigheten med en 82

gång återgäldades. De hade tagit till sig ett uttryck från Leonid Krivosjein som inte talade franska när han kom till Paris. Han kunde då inte säga: ”Jag bjuder dig på ett glas” utan: ”Falla flaska?” Sedan dess lät de flaskorna falla. Samstämmigt betraktades Leonid som en oförliknelig storsupare. Ingen hade någonsin sett honom ragla. Inte ens när han hade hällt i sig en eller ett par ”tvåhundrafyror”.

Förr i tiden prenumererade de på den enda tidningen i sitt land, men nu uppskattade de fullt ut att kunna välja en tidning efter sin politiska uppfattning. De läste allt vad de kom över och häpnade över att en journalist kunde kritisera en minister utan att bli arresterad och avrättad, likaså att en tidning kunde anmärka på regeringens uttalanden utan att bli förbjuden. På onsdagen kom Le Canard enchaîné ut. Vladimir, Imre eller Pavel läste högt upp veckans artikel av Morvan Lebesque som de höjde till skyarna på grund av hans energi, hans oförtröttliga förmåga att göra uppror och hans ”bråkiga” poesi. Polemikerns krönika och stridbara litteratur fick dem att komma överens.

– Den killen borde förklaras oumbärlig för det allmänna hälsotillståndet, försäkrade Werner.

Jag kan också berätta att de överlevde tack vare pengarna som Kessel och Sartre gav dem. Dessa båda herrar var rika, berömda, generösa och diskreta. De rekommenderade sina kompisar till Gaston Gallimard och andra förläggare för att översätta texter, men det blev inte så mycket av det. I åratal befann jag mig i deras sällskap utan att begripa någonting.

Sanningen fick jag veta av en slump femton år efter klubbens upplösning när jag träffade på Pavel vid Sartres begravning.

Jag övergav mina kompisar kring fotbollsspelet. Jag blev den yngste medlemmen i De obotliga optimisternas klubb. Jag blev god vän med Igor Markisj, en rysk läkare som lärde mig spela schack. Han hade en son i min ålder borta i Leningrad. Han presenterade mig för sin kompis Kessel som han talade ryska med. Det var så jag lärde känna Sartre.

Mitt vittnesbörd går stick i stäv med alla biografier. Sartre skojade, var 83

skämtsam, fuskade i schack med att flytta någon pjäs i smyg, och han gapskrattade när Kessel kom på det och frågade vart springaren på f5 hade tagit vägen. Han kom ganska sällan till klubben. Han kände att många medlemmar var avogt inställda och klandrade honom för hans kommunistiska sympatier, samtidigt som de tog emot hans pengar.

Han satt där på eftermiddagen och skrev på ett anteckningsblock utan att lyfta blicken, helt absorberad av sitt skrivande medan han rökte cigaretterna ända ner till filtret, och det var ingen som vågade störa honom. På avstånd tittade vi på honom lite skyggt, med en känsla av att vara privilegierade vittnen till ett litterärt skapande. Även de som inte tyckte om honom var måna om att hålla tyst: – Vi får inte föra oväsen. Sartre arbetar.

11 Slutet av året var dystert och Paris belägrat av en grå himmel och arktisk kyla. För första gången firade vi inte jul med släkten. Någonting som hade hållit oss samman var nu upplöst. Franck hade börjat sin utbildning till reservofficer och hade blivit inkallad på en månad. Han pulsade runt i snödrivorna långt borta i Tyskland. Galna och motsägelsefulla rykten cirkulerade om Algeriet. Morfar bestämde sig för att åka dit och bilda sig en egen uppfattning. Man sa att alla tidningar var korrumperade och att man inte kunde lita på någon av dem förutom L’Aurore, om ens det. Trots sitt arbete i affären följde mor med honom, glad över att få träffa sin älskade bror och njuta lite av en blå himmel.

Juliette reste med dem. Jag hade ingen lust utan ursäktade mig med att jag måste plugga för att komma ifatt.

– Som du vill, sa mor utan att insistera.

Min far och jag levde nu i Paris som två ungkarlar. Jag tog hand om honom, handlade och hämtade honom efter jobbet på Avenue des Gobe84

lins, där han övervakade arbetet på den väldiga byggarbetsplatsen som skulle komma att vända upp och ner på familjeföretaget. Jag gick med honom till en sylta på Rue des Fossés-Saint-Jacques dit han brukade gå.

I den bakre salen träffade han sina polare och spelade kort med dem, oftast tarot. Till en början hade jag svårt att förstå spelreglerna. Men sedan lossnade det på en gång. Jag satt bakom honom, och när han tvekade om hur han skulle spela sökte han mig med blicken för att få veta om han skulle ta hem sticket eller lägga lågt och ifall han skulle behålla lillen ända till slutet. Han struntade blankt i medspelarnas otrevliga kommentarer: – I familjen Marini spelar vi tillsammans.

Ihop vann vi ofta. Sedan gick vi ut. Han älskade det kinesiska köket.

Varenda kväll gick vi till en liten restaurang på Rue Monsieur-le-Prince.

För första gången gick vi inte till julmässan i Saint-Étienne-du-Mont.

Place du Panthéon var hal som en skridskobana. Vi hade tevekväll och frossade på julstubbe med Grand Marnier, choklad från Murat och glaserade kastanjer, medan vi gapskrattande föreställde oss hur de vi kände i kvarteret skulle frysa till isstoder när de kom ut från midnattsmässan. Det var inte särskilt kristligt att tala illa om goda kristna, men det var trevligt.

– Du måste säga till din mor att vi var där. Säg att vi stannade vid ingången eftersom där var så mycket folk.

– Varför inte säga sanningen?

– För att slippa diskussioner.

– Vi kan säga att jag var sjuk och att du tog hand om mig. Det går en influensaepidemi.

Före jul hade far gett sig själv den allra finaste julklapp. En Citroën DS 19 Prestige. Han hade talat om den bilen i ett år. Mor ville inte ha en sådan utan föredrog en robust Peugeot 403. Han struntade i mors veto.

En kväll berättade han med obesvärad min att han hade köpt sin drömbil.

85

– Det är som det är och kan inte vara annorlunda.

Han hade verkligen använt alla medel för att skynda på leveransen och lyckades få ut bilen tre månader tidigare än normalt. Vi hämtade den hos återförsäljaren på Boulevard Arago. Att döma av ritualerna kring överlämnandet av nycklarna kunde man fråga sig om ”bil” var det adekvata ordet. Präster som högtidlighåller de heliga sakramenten skulle inte visa större uppmärksamhet. Där fanns bara en enda DS. Kolsvart, blänkande som en spegel, fräck, levande. Vi gick sakta runt den och försökte inse att den var vår, utan att våga röra vid den. Försäljningschefen förklarade för far hur han skulle hantera den. Far fick honom att ta om det flera gånger och upprepade själv för att få in det i skallen. Överallt fanns där knappar, vidare en bilstereo och mjuka dynor som i riktiga fåtöljer. Alldeles i början var det lite kämpigt. Far hade svårigheter med växelspaken på instrumentbrädan bakom ratten. Bilen avancerade ryckvis, likt en trilskande häst som vägrar att låta sig ridas.

Den fick motorstopp och protesterade. Men sedan fattade far grejen, och vår DS gav sig iväg. Det var den som körde, accelererade, bromsade och körde förbi andra. Det var bara att låta den bestämma. Vi följde först den yttre leden runt Paris. Folk vände sig om för att titta på bilen.

Vi tog riksvägen vid Porte d’Italie. Bilen flög fram, fri som fågeln i skyn.

Ingen annan bil försökte köra ikapp. Vår bil slukade dem likt myggor.

Min far var den lyckligaste mannen i världen. Han satte igång att skoja om morfar och antog Jean Gabins retsamma tonfall som han härmade perfekt. Jag gapskrattade, och ju mer jag skrattade, desto längre fortsatte han. Jag fick nöjet att höra hans repertoar med Pierre Fresnay, Michel Simon och Tino Rossi. Jag skrattade så att jag grät. Så satte far på radion. Vi fick lyssna på Georges Brassens. Vi sjöng i kör: Les amoureux qui s’bécotent sur les bancs publics, bancs publics, bancs publics ont des p’tites gueules bien sympathiques …

På juldagens kväll hade far förberett en överraskning åt mig. Han tog mig med till Parisoperan. Eftersom han hade kommit på det i sista 86

stund hade han betalat ett skyhögt pris på ett biljettkontor. Han hade snofsat till sig i finkläder, och när jag visade mig i min skrynkliga klädsel tittade han förskräckt på mig.

– Har du inget annat att sätta på dig när vi ska gå på Operan?

– Jag har bara de här kläderna.

– Jag ska säga till din mor att köpa dig nya kläder. Skynda dig nu, annars kommer vi för sent.

Våra platser var på andra balkong, vid sidan. Trots att han prote­ sterade lät jag honom få fåtöljen. Jag tog den uppfällbara sitsen. Jag var tvungen att vrida halsen ur led för att få en skymt av främre delen av scenen. Operan var fullsatt, damerna i aftonklänning och herrarna i smoking. Far var upphetsad. Även programmet var iögonfallande.

– Din farfar skulle offra sin själ för att få se Rigoletto.

När ljuset släcktes hördes några hostningar. Orkestern satte igång.

Musiken var vacker. Ingenting hände. Vi fick vänta i mörkret innan ridån gick upp över Mantuas hertigpalats. Om jag inte hade läst programmet skulle jag inte ha fattat någonting. De sjöng på italienska. Det verkade som om publiken ändå förstod. Min far var i sjunde himlen och insöp varje ord. Jag såg honom nynna med i en sång av hertigen. I halvmörkret kunde jag inte läsa programmet. Jag hade dödstråkigt. Det tog aldrig slut.

– Säg pappa, är det mycket kvar?

– Slappna av, min son, bara njut! Du kommer att gilla det här.

Problemet var att jag inte visste vad jag borde njuta av. Jag blandade ihop personerna som stod som fastvuxna och lyssnade på de andras sångövningar och sedan själva sjöng i timmar. Jag vred mig på min stol och hade myror i byxorna. Kvinnan intill väste ett aggressivt: ”Sch!” Far lutade sig fram och viskade: – Blunda, Michel. Lyssna. Ge dig hän åt musiken.

Han hade rätt. Det var bättre att blunda. Det kändes som om jag satt i vår rullande DS, och jag vaknade till utan att förstå hur jag hade hamnat här.

87

– Tyckte du om det?

– O ja, mycket! Det var lite långt, kanske. Särskilt slutscenen.

– För min del skulle de ha kunnat sjunga hela natten.

På nyårsdagen hade vi räknat med att åka till farfar Enzo i Lens. Två dagar innan gav han återbud. Farmor Jeanne var trött och måste ta det lugnt. Far var bekymrad. Inte bara för att hans mor var sjuk. Han ville absolut visa bilen för farfar och hade stakat ut färdvägen. Han hade räknat med att köra runt till sina gamla vänner i trakten. Han var besviken över att det gick om intet. När farbror Baptiste ringde var det jag som svarade, övertygad om att det var mor. Jag blev förvånad. Han ringde aldrig. Far och han kom inte överens. Överrumplad tackade far ja till hans inbjudan utan att tänka efter. Den ene måste ha känt sig tvungen att sträcka ut handen och den andre att tacka ja. Baptiste var min fars storebror. Det var ett år mellan dem. Jag tyckte att han verkade äldre.

När man såg dem sida vid sida kunde man inte föreställa sig att de var bröder, så olika var de. Far köpte leksaker till brorsönerna och en vackert skulpterad pipa av trädljung till brodern. Farbror Baptiste hade för sin del inte köpt någonting. Han förebrådde far, tyckte att far ville visa sig överlägsen. Han ville inte ta emot presenterna och förbjöd sina barn att öppna dem.

– Du skulle ha sagt till mig innan. Då skulle jag ha köpt presenter.

Men du sa inget.

Min far höll en låg profil. Mina kusiner var ivriga att öppna paketen och väntade på pappans tillåtelse.

– Baptiste, vi ska inte bråka en dag som denna.

– Paul, du vet att jag inte har råd. Du ville såra mig.

– Det var för barnens skull. Du kan inte tacka nej till presenter från mig.

– Du förgiftar vårt liv med dina presenter! Vi behöver inga. Vad är det du försöker bevisa? Att du är rik? Okej, du vinner! Jag tror att du har ett stort problem när det gäller stålar.

88

– Det är trams vad du säger!

– Du har glömt var du hör hemma, Paul, det är det som är ditt problem.

– Jag lever i nutiden. Jag njuter av livet och försöker få min familj att göra det också. Jag vill att vi ska ha det bra. Vad är det för fel med det?

– Du har gått över till andra sidan! Du har blivit en bracka!

Far blev röd i ansiktet. Han knöt nävarna. Jag trodde att han skulle hoppa på min farbror.

– För att vara en schyst kille måste man alltså ha en jävla dålig lön, ha det fan så trist på ett skitjobb och …

Han avslutade inte meningen. Vi började sniffa in en konstig lukt.

Medan de två bröderna munhöggs stod kalkonen och stekte i ugnen.

Svart rök återkallade oss till verkligheten. Far rusade till fönstret för att vädra. Baptiste brände sig när han tog plåten ur ugnen. Steken var förstörd. De svartnade kastanjerna liknade lillen i boulespelet. Kalkonen var förkolnad fem centimeter in i köttet. Baptiste attackerade dess sidor med kniven och fick fram några smala skivor som var grå och oätliga.

– Om du hade tagit emot presenterna utan att bråka om precis allt så kunde vi ha ätit i lugn och ro. Din banala skitfilosofi är förfärlig. Man blir betryckt!

– Om du fortfarande hade varit som vi hade ingenting hänt.

Far tuggade på en motspänstig kastanj. Så spottade han ut den på tallriken.

– Jag har inte blivit annorlunda! Det är världen som är annorlunda.

Kan du inte förstå det med din lilla kommunisthjärna? Nu har jag fan i mig fått nog, vi går!

Han reste sig, slängde servetten på bordet, tog kavajen på stolsryggen och gick utan att vända sig om. Baptiste skyndade efter och tog honom i armen.

– Sluta nu, Paulo, jag ska laga spagetti.

– Kalla mig aldrig Paulo mer! Fattar du? Jag heter Paul! Paulo finns inte mer! Jag har ingen lust att äta längre! Och ungar, om ni inte vill ha 89

presenterna så släng dem i soporna! Det är sista gången jag sätter min fot här.

Rasande lämnade han lägenheten. Jag följde honom hack i häl. Baptiste sprang efter oss nerför trappan med mina kusiner bakom sig.

– Men Paul, var inte löjlig nu!

Far lyssnade inte. Så stod vi på gatan. Han gick med snabba steg. Jag drog honom i ärmen för att hejda honom. Bakom oss försökte Baptiste förgäves göra offentlig avbön. Far letade efter nycklarna och sedan lyckades han inte få upp bildörren.

– Vad är det här för en kärra?

– Jag gladde mig åt att visa dig den, och nu vet jag att du tycker att jag ska skämmas!

– Vet du hur länge jag måste arbeta för att köpa en sådan bil? Minst fem år!

– Jag behövde tre månader. Det är skillnaden mellan oss. Och om du såg affären som jag håller på att renovera skulle du dö av avund.

Vi satte oss i bilen. Han smällde igen dörren. Han startade, stannade till bredvid Baptiste, rullade ner bilrutan och ropade: – Det är inte en ”kärra”, det är en DS. Om du inte kan förstå det kommer du alltid att vara en jävla proletär!

Han gjorde en rivstart. Han körde hemskt fort. Han såg inte glad ut.

Vi åt på vår vanliga kinarestaurang. Hela måltiden satt han tyst med hopknipna läppar. Till slut frågade han: – Michel, jag har väl inte fel?

– Kusinerna blev jätteglada för presenterna.

– Stackars ungar! Baptiste har alltid varit en glädjedödare. Jag börjar förstå en massa saker.

– Vilka då?

– Gamla historier. Det är bäst att inte tala om dem.

– Jo, säg nu!

– När du blir stor. Förresten, vad vill du göra senare? Framtiden, det är teve och hushållsapparater. Tänk på det!

90

En kväll ringde Baptiste för att gratulera på fars födelsedag. När Juliette ville ge far luren sa han mycket högt så att hans bror skulle höra: – Säg att jag inte är hemma. Det är ingen idé att han ringer igen!

Far bjöd honom inte till invigningen av affären. De träffades inte förr­än vid farmors begravning, och till och med den dagen undvek de varandra.

12 Jag ville inte lämna Paris. Jag ville vara kvar för Céciles skull. Franck hade övergett henne för att bli officer. Eftersom hon var ensam föreslog jag att hon skulle äta middag hos oss. Hon ville inte träffa min far. Jag envisades. Hon vägrade att offentliggöra sin relation med Franck. Hon ville hellre arbeta på sin doktorsavhandling som hon tänkte lägga fram nästa år. Ensamheten störde henne inte, tvärtom. Hon tyckte om att vara hemma flera dagar i sträck utan att behöva sticka ut näsan. Jag handlade åt henne, köpte mjölk, kaffebönor, gruyèreost, mjuk kryddkaka, äpplen och chokladkakor av märket Poulain. Jag vet inte hur hon bar sig åt för att äta så mycket choklad utan att må illa. Jag försökte få ut henne och föreslog att vi skulle gå på bio. Men det var kallt väder, och hon ville inte röra sig ur fläcken. Hon gav mig en nyckelknippa. Jag tyckte inte om att använda den. Jag brukade undvika att gå dit alltför tidigt. Jag fick ofta stå en lång stund och ringa på hennes dörr. Hon dök yrvaket upp, klädd i en skotsk mönsterstickad vit ulltröja som var Pierres och räckte henne långt ner på låren. Dessutom var hon invirad i en filt.

– Hur mycket är klockan, lillebror?

– Elva.

– Det kan inte vara möjligt!

Hon duschade medan jag gjorde frukost åt henne. Hon drack café au lait dagarna i ända. Varje kväll gjorde hon en kort lista på varor som 91