Issuu on Google+

ERÖVRINGEN SIMON SCARROW

ÖVERSÄTTNING ANNA WALL

historiska media

Erövringen 4 mars.indd 3

2010-04-07 14:38:45


Historiska Media Box 1206 221 05 Lund www.historiskamedia.se info@historiskamedia.se © 2001 Simon Scarrow Originalets titel: The Eagle’s Conquest The right of Simon Scarrow to be identified as the Author of the Work has been asserted by him in accordance with the Copyright, Designs and Patents Act 1988. First published in 2001 by HEADLINE PUBLISHING GROUP © Svensk utgåva Historiska Media 2010 Översättning: Anna Wall Faktagranskning: Jenny Wallensten Omslag: Tim Byrne Omslagsbild: © Stephen Mulcahey Sättning: Historiska Media Tryck: ScandBook, Falun 2010 Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN: 978-91-86297-14-5

Erövringen 4 mars.indd 4

2010-04-07 14:38:45


I ”Jag tror inte jag gillar den långes odds”, muttrade centurion Macro. ”Varför inte det, centurion?” ”Men titta på honom, Cato! Han är ju bara skinn och ben. Han lär inte bli långlivad med det motståndet.” Macro nickade mot andra sidan av den provisoriska arenan där en kort och kraftigt byggd fånge utrustades med sköld och kortsvärd. Mannen tog motvilligt emot de för honom obekanta vapnen och synade sin motståndare. Cato såg bort mot den långe, smale britannen, naken så när som på ett litet höftskynke av läder. En av legionärerna som tjänstgjorde ute på arenan kastade till honom en lång treudd. Britannen vägde den prövande i handen och bytte grepp för att fördela vikten bättre. Det verkade som om han visste vad han gjorde och han rörde sig lugnt och självsäkert. Cato bestämde sig. ”Jag satsar på den långe.” Macro vände sig hastigt om. ”Är du galen? Du ser väl hur han ser ut!” ”Ja, det gör jag, centurion. Och jag vågar satsa pengar utifrån mitt omdöme.” ”Ditt omdöme?” Centurionen höjde ett ögonbryn. Cato hade anslutit till legionen så sent som förra vintern. Då var han en förfinad yngling som kommit direkt från det kejserliga hushållet i Rom. Han hade inte varit legionär ett år än, och redan hävde han ur sig omdömen som om han vore veteran. ”Som du vill.” Macro skakade på huvudet och satte sig till rätta i väntan på att den avslutande tvekampen i dagens gladiatorspel 11

Erövringen 4 mars.indd 11

2010-04-07 14:38:48


skulle ta sin början. Underhållningen hade anordnats av legaten, Vespasianus, i en liten dal som var belägen mitt i Andra legionens fältläger. Morgonen därpå skulle de fyra legionerna och deras stödtrupper marschera vidare, pådrivna av general Plautius som var fast besluten att erövra Camulodunum innan hösten föll. Om fiendens huvudstad kapitulerade skulle koalitionen av britanniska stammar, ledd av catuvellaunernas Caratacus, skingras. De fyrtiotusen man som ingick i Plautius armé var allt kejsar Claudius kunde undvara för den farofyllda invasionen av det dimhöljda öriket bortom Galliens kust. Varenda soldat i armén var medveten om att britannernas antal vida översteg deras eget. Men än så länge var fiendestyrkan oorganiserad. Om romarna bara lyckades slå till tillräckligt snabbt mot britannerna – innan deras storlek vägde över till legionernas nackdel – skulle segern vara inom räckhåll. Viljan att strida var visserligen stark hos dem alla, men de trötta legionärerna tog tacksamt emot en dags vila och gladiatorunderhållning. Tjugo britanner hade parats ihop mot varandra och utrustats med många olika sorters vapen. För att krydda föreställningen ytterligare hade motståndarna lottats fram och en del sammandrabbningar hade varit underhållande förutsägbara. Som den här sista duellen såg ut att bli. Legionens standarbärare agerade ceremonimästare och gick med långa, bestämda kliv ut till arenans mitt med örnen i ena handen, den andra höjde han för att tysta publiken. Hans assistenter skyndade sig att ta emot de sista insatserna och Cato satte sig ner igen bredvid sin centurion. Han hade fått oddsen fem till ett. Det bådade inte gott, men han hade satsat en hel månads sold, och om rätt man vann skulle han tjäna en ansenlig summa. Macro hade satsat på den muskulöse kämpen med svärd och sköld. Mindre insats till lägre odds, vilket speglade publikens bedömning av slagskämparna. ”Tystnad! Tystnad!” röt standarbäraren. Trots feststämningen tystnade de över tvåtusen skrikande, gestikulerande soldaterna på ett ögonblick när orden uttalades. De satte sig ner och väntade ivrigt på att striden skulle börja. ”Dags för sista kampen! På min högra sida har ni en välbyggd 12

Erövringen 4 mars.indd 12

2010-04-07 14:38:48


svärdskämpe och tillika skicklig krigare – det är i alla fall vad han påstår.” Publiken buade föraktfullt. Om britannen var så förbaskat bra kunde man undra varför han var tvungen att slåss för sitt liv som deras fånge? Svärdskämpen hånflinade, höjde plötsligt armarna och vrålade ut ett upproriskt stridstjut. Legionärerna skrattade högt. Standarbäraren lät oväsendet fortgå en stund innan han än en gång påkallade tystnad. ”På min vänstra sida har jag en treuddskämpe. Han påstår att han är väpnare åt en eller annan hövding. Ingen krigare alltså, bara en enkel vapendragare. Det här borde med andra ord gå snabbt och lätt. Nu, era lata drönare, kom ihåg att de vanliga rutinerna sätter i gång direkt efter middagsutropet.” Legionärerna i publiken stönade överdrivet mycket och standarbäraren log vänligt. ”Då så, slagskämpar – på era platser!” Ceremonimästaren backade ut från arenan, en gräsbevuxen inhägnad nersmetad med mörkröda, blänkande blodfläckar där tidigare slagskämpar stupat. Motståndarna fördes fram till två grästorvor som grävts upp ur marken och vändes så att de stod ansikte mot ansikte. Svärdskämpen höll upp kortsvärdet och skölden och böjde knäna. Han såg spänd ut. I motsats till honom höll treuddskämpen sitt vapen upprätt och tycktes nästan luta sig mot det med sitt smala ansikte fullkomligt uttryckslöst. En av assistenterna sparkade till honom och gestikulerade åt honom att göra sig redo. I stället gned treuddskämpen bara sitt smalben där sparken hade träffat och backade en aning. ”Hoppas att du inte satsade mycket på den där”, kommenterade Macro. Cato svarade inte. Vad tusan höll treuddskämpen på med? Var fanns självsäkerheten han utstrålat för en liten stund sedan? Mannen såg likgiltig ut, nästan som om hela morgonen hade varit en långtråkig exercisövning och inte en rad gladiatorkamper med dödlig utgång. Han måste spela teater. ”Börja!” vrålade standarbäraren. Svärdmannen stämde upp ett vrål och kastade sig fram mot sin motståndare som var ungefär femton steg bort. Mannen med tre13

Erövringen 4 mars.indd 13

2010-04-07 14:38:48


udden sänkte skaftet och stötte ut de hotfulla spetsarna mot den kortare mannens hals. Svärdmannens stridsvrål tystnade när han duckade, knuffade sin motståndare åt sidan och stötte med svärdet för att snabbt göra slut på fienden. Men reaktionen var en uppvisning i snabbhet och smidighet: i stället för att försöka föra tillbaka treudden för att ta sats, lät den långe britannen helt enkelt vapnet svänga runt så att bakänden drämde in i svärdkämpens huvud. Hans motståndare föll till marken, tillfälligt knockad. Treuddskämpen vände hastigt på vapnet och tog ett steg framåt för att utdela dödsstöten. Cato log. ”Upp med dig, din sömniga drummel!” skrek Macro med händerna kupade runt munnen. Mannen med treudden riktade vapnet mot den nerslagne antagonisten men ett oväntat, hårt svep med svärdet slog bort uddarna från halsen. Treudden träffade men orsakade bara ett ytligt sår på axeln. De i publiken som hade satsat på den smale klagade högljutt när svärdmannen rullade runt på sidan och åter kom upp på fötter. Han andades tungt med uppspärrade ögon, all arrogans var nu som bortblåst. Hans långe motståndare slog bort lite jord från uddarna och hukade sig, stridsberedd med ansiktet förvridet i en vildsint grimas. Från och med nu var det slut på leken, nu handlade det om en livsavgörande prövning av styrka och skicklighet. ”Kom igen!” skrek Macro. ”Hugg den åsnepitten i magen!” Cato satt tyst. Han kände sig alltför osäker för att delta i hejarklacken, men manade ivrigt på sin kämpe med nävarna knutna vid sidorna – trots att han i vanliga fall ogillade den här typen av underhållning. Svärdskämpen tog ett snabbt steg åt sidan för att pröva den andres reaktionsförmåga. Om han hade tur hade den tidigare finten varit en ren lyckträff. Men i nästa ögonblick var treuddens spetsar tillbaka i jämnhöjd med hans hals. Publiken ropade uppskattande. Det här verkade bli en spännande kamp trots allt. Treuddskämpen gjorde plötsligt en skenmanöver som motståndaren svarade på med ett välbalanserat hopp bakåt och publiken tjöt högt av upphetsning. 14

Erövringen 4 mars.indd 14

2010-04-07 14:38:48


”Bra gjort!” Macro slog näven i den andra handen. ”Om vi hade mött fler britanniska krigare av den här kalibern hade det varit vi som slogs där på arenan. De är riktigt hårda, de där två.” ”Ja, centurion”, svarade Cato spänt med blicken fixerad vid de två kombattanterna som nu cirkulerade runt varandra på det blodstänkta gräset. Solen gassade ner över skådeplatsen. Fågelsången i den lilla dalgången passade inte alls in i den upphetsade stämningen. För en kort stund besvärades Cato av kontrasten mellan de blodtörstiga soldaterna, som med sina skrovliga, skränande rop hetsade männen in i döden, och naturens stilla harmoni. Han hade alltid tyckt illa om gladiatorspelen när han bodde i Rom, men det var omöjligt att visa sin olust nu, omgiven som han var av soldater som levde sina liv efter blodets, stridens och disciplinens oskrivna regler. Plötsligt hördes det skarpa ljudet av vapen som slamrade mot varandra. Men sammanstötningen ledde ingenstans och de två återupptog sin vaksamma kretsgång runt varandra. I legionärernas rop kunde man tydligt urskilja en stigande frustration och standarbäraren signalerade till glödjärnsbärarna att närma sig de båda kämparna bakifrån. De svarta stängernas glödande, röda spetsar svängde av och an i luften. När mannen med treudden fick syn på den annalkande faran över svärdmannens axel kastade han sig framåt i en rasande attack. Han högg vilt mot den kortare mannens svärd för att slå det ur hans händer, men motståndaren parerade slagen medan han sakta tvingades bakåt mot arenans kant och strax hamnade rakt framför de glödande järnstängerna. ”Kom igen!” skrek Cato och viftade med näven, nu uppslukad av spänningen. ”Du har honom!” Ett öronbedövande skrik skar genom luften när svärdskämpen backade in i de glödande stängerna och sedan instinktivt tog ett steg framåt, rakt in i treuddens hullingförsedda spetsar. Han vrålade när en av uddarna trängde in högt uppe på låret, nära höften, och när han slet sig loss strömmade blodet ner längs benet och rann ut över gräset. Svärdskämpen hoppade snabbt åt sidan, bort från järnstängerna och treuddens otäcka spetsar. De som satsat på honom 15

Erövringen 4 mars.indd 15

2010-04-07 14:38:48


vrålade vilt och hetsade honom att ge sig på sin fiende och anfalla honom medan han fortfarande kunde. Cato såg att treuddskämpen flinade, medveten om att han hade tiden på sin sida. Nu räckte det med att han behöll avståndet till sin motståndare tills blodförlusten försvagat honom, för att sedan gå fram och ge honom den sista, avgörande stöten. Men publiken hade inte lust att vänta och buade otåligt när han backade bort från sin blödande fiende. De glödande järnstängerna höjdes ännu en gång. Den här gången försökte svärdskämpen aktivt få övertaget, medveten om att han bara skulle kunna slåss effektivt en kort stund till. Han rusade mot treuddskämpen medan han lät slagen hagla från svärdsspetsen och lyckades tvinga den långe britannen bakåt. Men treuddskämpen tänkte inte gå i samma fälla som sin fiende. Han lät skaftet glida fram i handen och svingade sedan vapnet mot den andres ben medan han klev åt sidan, bort från glödjärnen. Den kortare mannen gjorde ett ostadigt hopp och tappade balansen. En rad stötar och pareringar följde innan Cato noterade att svärdskämpen började svaja. Hans steg blev alltmer osäkra och blodet och livskraften tycktes sippra ur hans kropp. Det var med nöd och näppe han avvärjde ännu en attack från treuddskämpen. Därefter var hans återstående styrka förbrukad och han sjönk långsamt ner på knä med ett ostadigt grepp om svärdet. Macro hoppade upp. ”Upp med dig! Upp med dig innan han gör slut på dig!” Hela publiken reste sig då de insåg att striden snart var över, de flesta uppmanade desperat svärdmannen att ställa sig upp. Mannen med treudden gjorde ett utfall med sitt vapen och fångade svärdet mellan uddarna. Med ett häftigt ryck slet han bladet ur den andres hand och det landade flera fot bort. Medveten om att slaget var förlorat sjönk den döende ner på rygg i väntan på ett snabbt slut. Treuddskämpen vrålade ut sitt segertjut och flyttade fram greppet medan han gjorde sig redo att ge motståndaren nådastöten. Med benen på var sin sida om den svårt blödande mannen höjde han sin treudd. I samma stund flög svärdskämpens sköld plötsligt upp i en sista desperat motattack och träffade den långe man16

Erövringen 4 mars.indd 16

2010-04-07 14:38:48


nens skrev. Med ett ljudligt stön vek han sig dubbel. Legionärerna skrek av upphetsning. Med ett andra slag träffade skölden mannen över ansiktet. Han föll ner på gräset och treudden gled ur hans händer när han tog sig för näsan och ögonen. Två slag till mot huvudet med skölden och det skulle vara slut med honom. ”Otroligt!” Macro hoppade upp och ner. ”Alldeles förbannat otroligt!” Cato skakade tjurigt på huvudet och svor över treuddskämpens dumdristiga självgodhet. Aldrig skulle man ta för givet att ett slag var vunnet bara för att så verkade vara fallet. Hade inte treuddskämpen själv använt sig av samma knep en stund tidigare? Svärdmannen reste sig upp, mycket smidigare än vad en döende man skulle ha klarat, och plockade hastigt åt sig sitt vapen. Slutet blev barmhärtigt: treuddskämpen skickades hem till sina gudar med en hård stöt under bröstkorgen, snett upp mot hjärtat. Därefter hände något mycket märkligt. Innan standarbäraren hann avväpna britannen sträckte denne upp armarna i luften och skrek på latin med stark brytning: ”Romare! Romare! Se på mig!” Svärdet gled ner i hans händer, han bytte snabbt grepp och stötte in klingan i sitt bröst. Han gungade till innan huvudet rullade bakåt och han föll ihop på gräset bredvid sin landsman. Publiken tystnade. ”Vad tusan gjorde han så för?” muttrade Macro. ”Kanske visste han att hans skador var dödliga.” ”Han kunde ha överlevt”, svarade Macro surt. ”Sådant kan man aldrig veta.” ”Överlevt, men fått ett liv som slav. Det kanske han inte hade någon lust till, centurion.” ”I så fall var han en idiot.” Standarbäraren var bekymrad över publikens plötsliga humörsvängning och skyndade fram med utsträckta armar. ”Nåväl, grabbar. Då var kampen över. Mer än så här blir det inte. Jag förklarar svärdskämpen vinnare. Hämta ut era vinster och återgå till era plikter.” ”Vänta!” hördes en röst. ”Det blev oavgjort! De är ju döda båda två.” 17

Erövringen 4 mars.indd 17

2010-04-07 14:38:49


”Svärdskämpen vann”, skrek standarbäraren tillbaka. ”Han skulle ju ha dött ändå. Han skulle ha förblött.” ”Treuddskämpen hade vunnit”, instämde standarbäraren, ”om han inte gjort bort sig på slutet. Mitt domslut är avgörande. Svärdskämpen vann och alla som satsade på treudden ska betala. Annars får ni med mig att göra. Återgå till era plikter nu!” Soldaterna bröt upp och gick tyst mellan ekarna tillbaka till sina tält medan standarbärarens assistenter vräkte upp kropparna på en vagn där de förenades med förlorarna från de tidigare striderna. Medan Cato väntade skyndade sig centurionen i väg för att hämta sin vinst hos kohortens standarbärare tillsammans med en grupp legionärer som alla höll hårt i sina numrerade kvittenser. Han återvände en kort stund senare och räknade lyckligt mynten i sin pung. ”Inte den mest lönande vadslagning jag gjort men det är alltid härligt att vinna.” ”Jag antar det, centurion.” ”Varför så trumpen? Åh, ja just det. Du satte ju alla dina slantar på den där kaxiga fjollan med treudden. Hur mycket förlorade du?” Cato avslöjade summan och Macro visslade. ”Nå, unge Cato, det verkar som om du fortfarande har en del att lära dig om gladiatorspel.” ”Ja, centurion.” ”Bry dig inte om det, min vän. Du lär dig tids nog.” Macro gav honom en ryggdunkning. ”Vad sägs om att leta upp lite hyggligt dricka någonstans? Sedan har vi jobb som måste skötas.” Andra legionens befälhavare svor över svärdmannen. Han stod i den solfläckiga skuggan under en stor ek och betraktade sina nedstämda soldater. De var i stort behov av något som distraherade dem från det kommande fälttåget och att se på hur de britanniska fångarna tog ut sitt raseri på varandra var tänkt som underhållning. Och underhållande hade det varit, ända till slutet av sista kampen. Mannarna hade varit vid gott mod. Sedan hade den där förbannade britannen tagit tillfället i akt att visa upp sitt motstånd genom en 18

Erövringen 4 mars.indd 18

2010-04-07 14:38:49


fullständigt meningslös protesthandling. Eller kanske hade det inte varit så meningslöst trots allt, tänkte legaten bistert. Kanske hade britannen offrat sitt liv för att medvetet förstöra effekten av den moralhöjande underhållningen. Vespasianus knöt händerna bakom ryggen och gick långsamt ut ur skuggan. En sak var i alla fall säker – britannerna saknade inte mod. I likhet med de flesta krigarkulturer följde de en hederskodex vilket garanterade att de stred med en hänsynslös arrogans och en fruktansvärd våldsamhet. Än mer oroande var det faktum att den lösa koalitionen av britanniska stammar leddes av en man som visste att använda sina styrkor väl. Vespasianus kände en motvillig respekt för britannernas ledare, Caratacus, catuvellaunernas överhuvud. Den mannen hade helt klart planerat fler överraskningar och den romerska armén under general Aulus Plautius befäl skulle vara tvungen att börja behandla fienden med mer respekt. Svärdskämpens död illustrerade alltför väl skoningslösheten i fälttåget. Vespasianus trängde undan tankarna på framtiden och gick bort mot sjuktältet. Det fanns en obehaglig angelägenhet som han inte kunde skjuta upp mycket längre. Andra legionens förste centurion hade blivit dödligt sårad under ett bakhåll för inte så länge sedan och Vespasianus ville tala med honom innan han dog. Bestia hade varit en mönstersoldat som ingjutit vördnad, beundran och fruktan hos manskapet genom hela sin militära karriär. Han hade deltagit i ett stort antal krig över hela imperiet – det var ärren på hans kropp bevis på. Och nu hade han dukat under för ett britanniskt svärd, i en skärmytsling som ingen historiker någonsin skulle uppmärksamma. Sådant var soldatlivet, reflekterade Vespasianus bittert. Hur många fler obesjungna hjältar fanns det inte där ute som väntade på att slockna, alltmedan fåfänga politiker och kejserliga lakejer tog åt sig hela äran? Vespasianus tänkte på sin bror, Sabinus, som kommit i ilfart från Rom för att tjänstgöra i general Plautius stab så länge det ännu fanns någon ärofylld glans att sola sig i. För Sabinus, liksom för de flesta av hans politiska jämlikar, innebar armén inte något annat än en pinne på karriärstegen. Cynismen i det politiska spelet fyllde Ves19

Erövringen 4 mars.indd 19

2010-04-07 14:38:49


pasianus med ett iskallt raseri. Det mest sannolika var att kejsar Claudius använde invasionen som verktyg för att stärka greppet om makten. Om legionen lyckades besegra Britannien skulle det finnas gott om krigsbyten att smörja den romerska statens hjul med. Somliga män skulle bli förmögna, andra skulle belönas med höga befattningar och pengarna skulle flöda in till imperiets omättliga skattkammare. Roms ställning skulle förstärkas och medborgarna ges ytterligare bevis på att kejsardömet var välsignat av gudarna. Men det fanns också människor som endast värderade historiska förändringar efter vad de innebar för deras egna karriärer – och för dem betydde rikets framgångar lite. Den här barbariska ön, med dess rastlösa, krigande stammar skulle en dag kunna få ta del av välståndet och ordningen som ett romerskt styre skulle föra med sig. Att utöka den romerska civilisationen var värt att kämpa för och det var med detta mål i sikte som Vespasianus tjänade imperiet och tolererade sina överordnade – för tillfället i alla fall. Först och främst måste det nuvarande fälttåget vinnas. De måste ta sig över två stora floder under hårt motstånd av britannerna. På andra sidan floderna låg catuvellaunernas huvudstad – centrum för den mäktigaste av de britanniska stammarna. Catuvellaunernas skoningslösa expansion under de senare åren hade kuvat trinovanterna och deras välmående handelsstad Camulodunum. Många av de andra stammarna var därför nästan lika rädda för Caratacus som för romarna. För att vinna över de stammar som ännu inte valt sida var det alltså av högsta vikt att Camulodunum intogs före hösten. Men fälttåget skulle vara långt ifrån slut. Fler år av erövringskrig skulle följa innan vartenda litet hörn av denna stora ö var helt införlivat i kejsardömet. Om legionerna misslyckades med att inta Camulodunum kunde Caratacus mycket väl vinna de fristående stammarnas lojalitet och samla tillräckligt många krigare för att besegra den romerska armén. Med en trött suck böjde sig Vespasianus in under sjuktältets öppning och hälsade på legionens förste fältläkare med en kort nick.

20

Erövringen 4 mars.indd 20

2010-04-07 14:38:49


II ”Bestia är död.” Cato såg upp från sitt skrivbord när centurion Macro kom in i tältet. Sommarregnet som smattrade mot getskinnet hade dränkt Macros ord. ”Centurion?” ”Jag sa att Bestia är död”, ropade Macro. ”Han dog i eftermiddags.” Cato nickade. Nyheterna var väntade. Förste centurionens ansikte var uppfläkt in till skelettet. Blodförlusten, den krossade käken och en följdinfektion hade gjort döden oundviklig, men legionens kirurger hade ansträngt sig för att hans sista dagar i livet skulle bli så uthärdliga som möjligt. Till en början blev Cato lättad av nyheten. Bestia hade verkligen plågat Cato under alla hans utbildningsmånader. Det hade verkat som om förste centurionen njutit av att ge sig på honom och följaktligen hade ett glödande hat vuxit sig starkt inom Cato. Macro knäppte upp sin dyblöta mantel och kastade den över ryggen på en fältstol som han drog fram till fyrfatet. Ångan från alla plagg som hängde på tork över stolarna steg upp i luften och bidrog till den kvava atmosfären i tältet. Om det här regnet var det bästa vädret den britanniska sommaren hade att erbjuda undrade Macro om ön över huvud taget var värd att kämpa för. Exilbritannerna som reste med legionen hävdade att ön hade stora tillgångar av ädelmetaller och bördig åkerjord. Macro ryckte på axlarna. Det var möjligt att de talade sanning men exilbritannerna hade ett eget intresse av att Rom besegrade deras folk. De flesta hade förlorat både land 21

Erövringen 4 mars.indd 21

2010-04-07 14:38:49


och titel till catuvellaunerna och hoppades på att få bägge tillbaka som belöning för att de hjälpte Rom. ”Undrar vem som får Bestias jobb?” grubblade Macro. ”Ska bli intressant att se vem Vespasianus väljer.” ”Har ni någon chans, centurion?” ”Knappast!” fnös Macro. Hans unge optio hade inte varit soldat i Andra legionen särskilt länge och kände inte till arméns befordringsordning. ”Det är uteslutet. Vespasianus måste välja någon av de överlevande centurionerna från första kohorten. De är legionens bästa officerare. Det krävs många år av prickfri tjänstgöring för att ens övervägas för befordran till första kohorten. Jag kommer nog att föra befälet över fjärde kohortens sjätte centuria ett tag till. Jag antar att det finns en och annan nervös snubbe i första kohortens mässtält i kväll. Det är inte varje dag det finns en chans att bli förste centurion.” ”Kommer de inte att sörja, centurion? Bestia var ju en av dem.” ”Troligen.” Macro ryckte på axlarna. ”Men det är ju soldatens lott. Det kunde ha varit vem som helst av oss som åkte över Styx. Nu råkade det vara Bestias tur. Om två år skulle han ändå ha hamnat i någon tråkig veterankoloni och blivit tokig av tristess. Hellre Bestia än någon som har något att se fram emot – som de flesta andra stackars krakar som har klarat sig så här långt. Och nu verkar det ju som om det finns ett antal lediga centuriontjänster.” Macro log belåtet. Han hade bara varit befälhavare ett par veckor längre än vad Cato varit legionär och var därför den av legionens centurioner som tillträtt senast. Men eftersom britannerna hade dödat två av fjärde kohortens centurioner var han nu nummer fyra i rangordningen, med den glädjande utsikten att få två nyutnämnda centurioner att styra och ställa med. Han såg upp och flinade mot option. ”Om det här fälttåget pågår ett par år till kanske till och med du kommer att bli centurion!” Cato log åt den oväntade komplimangen. Troligen skulle ön erövras långt innan någon ansåg att han var tillräckligt erfaren eller mogen för att befordras till centurion. Med sina ringa sjutton år låg den dagen långt bort. Han suckade och höll fram vaxtavlan som han hade arbetat med. 22

Erövringen 4 mars.indd 22

2010-04-07 14:38:49


”Vi måste lämna rapport om antalet effektiva, centurion.” Macro ignorerade tavlan. Han som knappt kunde läsa och skriva ansåg att det var bäst att undvika allt som hade med bokstäver att göra så långt det var möjligt. Han var ytterst beroende av sin optio när det gällde pappersexercisen i sjätte centurian. ”Nå?” ”Sex soldater ligger i sjuktältet – två av dem kommer troligen inte att överleva. Fältläkaren berättade att tre av de andra kommer att sändas hem. De ska skickas till kusten redan i eftermiddag. De borde vara tillbaka i Rom vid årets slut.” ”Och vad händer sen?” Macro skakade bedrövat på huvudet. ”En statlig pension baserad på antalet tjänsteår och därefter ett helt liv av tiggande. Vilket förbannat hundliv de har framför sig!” Cato nickade. Som pojke hade han sett de vanställda veteranerna leta efter småslantar i Forums smutsiga väggnischer. Efter att ha blivit invalidiserad var det inte sällan det enda som återstod. Döden kunde mycket väl ha varit en lindrigare utväg för dessa män. Plötsligt såg han sig själv i deras ställe: stympad, dömd till fattigdom, ett föremål för ömkan och förlöjligande. Han rös. Han hade ingen familj som kunde hjälpa honom. Den enda person som brydde sig om honom utanför armén var Lavinia. Hon var långt borta nu, på väg till Rom med de andra slavarna i fru Flavias, hustrun till Andra legionens legat, hushåll. Cato kunde inte räkna med att Lavinia skulle kunna älska en krympling. Och själv skulle han inte stå ut med hennes medömkan, eller med att hon stannade hos honom bara för att hennes pliktkänsla sa att hon borde göra det. Macro anade förändringen i den unge mannens sinnesstämning. Det var underligt, tänkte han, hur uppmärksam han blivit på pojkens humör. Varenda optio han träffat hade inte varit något annat än en karriärhungrig legionär, men Cato var annorlunda. Väldigt annorlunda. Han var intelligent, bildad, en bevisligen duktig soldat, men trots det envist självkritisk. Fick han bara leva länge nog skulle han alldeles säkert göra sig ett namn en vacker dag. Macro kunde inte begripa varför pojken inte verkade vara medveten om sin begåvning, och han dolde väl att han både roades och imponerades av sin optio. ”Oroa dig inte, pojk. Du överlever det här. Om det inte varit 23

Erövringen 4 mars.indd 23

2010-04-07 14:38:49


meningen att du skulle bli soldat hade du redan trillat av pinn. Du har överlevt soldatlivet när det är som sämst. Du kommer att hänga kvar ett tag, så upp med hakan.” ”Ja, centurion”, svarade Cato tyst. Macros ord var en klen tröst när till och med de allra skickligaste soldaterna, sådana som Bestia, hade fått sätta livhanken till. ”Så, fortsätt.” Cato såg ner på vaxtavlan. ”Den siste mannen i sjuktältet är på bättringsvägen. Han har ett skärsår över låret, men borde vara på fötterna igen om ett par dagar. Sedan har vi fyra sårade som kan gå. De är snart redo att slåss igen. Det ger oss femtioåtta effektiva, centurion.” ”Femtioåtta.” Macro rynkade pannan. Sjätte centurian hade lidit ett stort nederlag i sammandrabbningen med britannerna. De hade varit åttio man när de stigit i land. Nu, bara ett par dagar senare, hade de förlorat arton för gott. ”Något nytt om ersättarna, centurion?” ”Vi kommer inte att få några förrän staben kan organisera en inskeppning från reservstyrkan i Gallien. Det dröjer minst en vecka innan de kan frakta dem över kanalen från Gesoriacum. De kommer inte att ansluta förrän efter nästa slag.” ”Nästa slag?” Cato satte sig ivrigt upp. ”Vilket slag, centurion?” ”Lugn, pojk.” Macro log. ”Legaten berättade om det på mötet. Vespasianus har fått upplysningar från generalen. Det verkar som om armén närmar sig en flod. En stor, bred rackare. Och på andra sidan väntar Caratacus på oss med sin armé – med stridsvagnar och hela rubbet.” ”Är det långt härifrån, centurion?” ”En dagsmarsch. Andra legionen torde vara framme i morgon. Aulus Plautius tänker tydligen inte dra ut på tiden. Han kommer att inleda anfallet på morgonen dagen efter, så fort vi har intagit rätt position.” ”Hur ska vi komma åt dem?” frågade Cato. ”Jag menar, hur ska vi komma över floden? Finns det någon bro?” ”Tror du verkligen att britannerna hade låtit den stå kvar i så fall? Bara för att underlätta för oss?” Macro skakade otåligt på huvu24

Erövringen 4 mars.indd 24

2010-04-07 14:38:49


det. ”Nej, hur vi ska komma över floden är fortfarande skrivet i stjärnorna.” ”Tror du att vi kommer att vara bland de första som går över?” ”Det tvivlar jag på. Vi har blivit ganska mörbultade av britannerna, grabbarna känner sig fortfarande ordentligt omskakade. Det har du väl märkt?” Cato nickade. Den tryckta stämningen i legionen hade varit påtaglig under de senaste dagarna. Ännu värre var att han hade råkat höra mannarna öppet kritisera legaten: de höll Vespasianus ansvarig för alla som sårats och stupat sedan de klev i land på britannisk mark. Att Vespasianus stridit sida vid sida med sina egna mannar i främsta ledet betydde inte mycket för dem som inte bevittnat hans mod med egna ögon. Att det nu rådde stor förbittring och misstro bland legionens högre officerare bådade inte gott för nästa sammandrabbning med britannerna. ”Vi måste segra den här gången”, sa Macro halvt för sig själv. ”Ja, centurion.” De bägge männen var tysta en stund medan de betraktade de fladdrande eldtungorna i fyrfatet. Ett ljudligt kurrande från centurionens mage riktade oväntat uppmärksamheten mot mer brådskande angelägenheter. ”Jag är förbaskat hungrig. Finns det något att äta?” ”Där på bordet, centurion.” Cato pekade på en limpa mörkt bröd och ett tjockt stycke saltat fläsk i ett kokkärl. En liten kruka utspätt vin stod bredvid en sliten silverbägare, en souvenir från ett av Macros tidigare fältslag. Centurionen rynkade ögonbrynen när han fick syn på det saltade fläsket. ”Fortfarande inget färskt kött?” ”Nej, centurion. Caratacus har gjort ett grundligt jobb när han rensat landet framför oss. Spejarna har meddelat att nästan alla skördar på varenda gård har bränts ner ända fram till Tamesis flodbankar, och de har drivit med sig all boskap. Vi får nöja oss med vad som skickas hit från proviantdepån vid Rutupiae.” ”Jag är så förbannat trött på torkat fläsk. Kan du inte ordna något bättre? Piso skulle ha fixat det.” 25

Erövringen 4 mars.indd 25

2010-04-07 14:38:49


”Ja, centurion”, svarade Cato surt. Piso, centurians sekreterare, var en garvad veteran som känt till vartenda litet knep och kryphål och tack vare honom hade mannarna i centurian levt gott. Bara ett par dagar tidigare hade Piso stuckits ner av den allra första britann han stött på, endast ett år före sin hedervärda pension. Cato hade lärt sig mycket av sekreteraren, men tydligen hade den militära byråkratins mer svåråtkomliga hemligheter gått i graven med honom och nu fick Cato klara sig på egen hand. ”Jag ska se vad jag kan göra åt ransonerna, centurion.” ”Bra!” nickade Macro och högg motvilligt in på köttbiten innan han påbörjade den långa processen med att tugga det sega köttet tills det gick att svälja. Medan hans käkar arbetade fortsatte han att klaga. ”Mer av den här skiten och jag lämnar armén och konverterar till judendomen. Vad som helst måste vara bättre än det här. Jag fattar inte vad de där skitskallarna som är ansvariga för provianten gör med grisarna. Det borde ju vara så gott som omöjligt att förstöra något så lättlagat som saltat fläsk.” Cato hade hört harangen förut och fortsatte med sitt pappersarbete. De flesta av de avlidna hade testamenterat sina tillhörigheter till sina kamrater i legionen. Men även några av dem som angivits som mottagare hade dött och Cato var tvungen att spåra arvsordningen för att försäkra sig om att de samlade ägodelarna nådde fram till rätt person. Familjerna till dem som dött utan testamente var tvungna att underrättas för att kunna göra anspråk på den avlidnes besparingar. För Cato var det en ny erfarenhet att verkställa testamenten och, ansvarig som han var, vågade inte riskera att göra något fel som kunde innebära att han ställdes inför rätta. Han läste därför noga igenom all dokumentation och kontrollerade sedan flera gånger att beloppen på männens konton stämde innan han doppade sitt skrivstift i ett litet bläckhorn av keramik och redogjorde för de fastställda lösörena och vart de skulle skickas. Tältduken som hängde för öppningen flög plötsligt upp och en av sekreterarna från högkvarteret skyndade sig in. Hans genomblöta mantel droppade över hela tältet. 26

Erövringen 4 mars.indd 26

2010-04-07 14:38:49


”Hallå där, kom inte nära mina papper!” skrek Cato och försökte skydda skriftrullarna som låg i en hög på skrivbordet. ”Förlåt.” Sekreteraren backade och ställde sig med ryggen mot tältöppningen. ”Och vad tusan vill du?” frågade Macro medan han bet av en bit av det mörka brödet. ”Bud från legaten, centurion. Han vill träffa dig och option i sitt tält, snarast möjligt.” Cato log. När en högre befälhavare använde frasen ”snarast möjligt” betydde det omedelbart, helst ännu tidigare. Han samlade snabbt ihop dokumenten i en hög och försäkrade sig om att det inte droppade från någon takläcka i närheten av skrivbordet innan han ställde sig upp och tog sin mantel som hängde framför fyrfatet. Den var fortfarande blöt och tung och kändes klibbig när han drog den om axlarna och fäste spännet. Men värmen under det infettade yllet var behaglig. Macro, fortfarande tuggande, svepte manteln om sig och viftade otåligt mot sekreteraren. ”Ut med dig. Vi hittar själva.” Med en längtansfull blick mot fyrfatet drog sekreteraren upp huvan och backade ut ur tältet. Macro tryckte in ännu en munfull torkat kött, krökte fingret mot Cato och mumlade: ”Kom nu!” Regnet som öste ner över raderna av legionärstält samlades i små pölar på den ojämna marken. Macro såg upp mot kvällshimlens mörka moln. I söder lyste några enstaka blixtar upp himlen och skvallrade om att en sommarstorm närmade sig. Regnet strilade nerför hans ansikte och han skakade på huvudet för att få bort en blöt hårtest som hängde ner i pannan. ”Vilket förbannat skitväder det är på den här ön.” Cato skrattade. ”Jag tvivlar på att det blir mycket bättre, centurion. Inte om Strabon talar sanning.” Den litterära anspelningen fick Macro att grimasera åt pojken. ”Du kunde inte bara hålla med mig, va? Du var tvungen att dra in något akademiskt tjafs, eller hur?” ”Förlåt, centurion.” ”Äh, skit samma. Jag undrar vad Vespasianus har på hjärtat.” 27

Erövringen 4 mars.indd 27

2010-04-07 14:38:49


9789186297145