9789172990708

Lasse Ekholm

© Lasse Ekholm 2003 Omslagsillustration av Tord Nygren Bokförlaget Opal AB Printed in Hungary 2003 ISBN 91-7299-070-8

Lasse Ekholm

Gäddmördaren

Opal

Fuskfiskaren Kim Jag vet att Kim fuskade förra året. Det var därför han vann fisketävlingen. Det syntes på hans hånflin redan innan tävlingen skulle börja. Kim var tvärsäker på att vinna. Han slog mig med 126 gram.

Om jag fått upp en abborre till hade Kim säkert ordnat fram ytterligare en ur plastpåsen han hade i innerfickan till sin jacka.

Eller också hade han stoppat ännu fler stenar i munnen på abborrarna han hade dragit upp. Världens tyngsta småabborrar är vad han vann med. Jag såg att han hade ena byxfickan full med småstenar, som han stoppade i käften på abborrarna, så att de skulle bli tunga. Men det är inget jag vågar säga. Inte till Kim i alla fall. Då skulle jag inte våga gå till plugget utan att ha Ture med mig.

5

Kim går i klassen över mig och han är värst på att slåss i hela plugget. Men han är rädd för stora hundar, fast han inte vill erkänna det. Med Ture i sällskap går jag alltid säker för Kim. Men när jag är ensam får jag passa mig.

Kim hade förberett sitt fusk långt i förväg.

Det har han gjort i år också. Jag har själv upptäckt sumpen han har under den gamla kvarnbryggan. Det är minst tio abborrar i sumpen redan. Jag har kollat. Dom tänker han förstås plocka fram tidigt på morgonen innan tävlingen.

En vidrig djurplågare är han. Håller abborrar instängda i en ynka liten sump i flera veckor. Sen får dom ligga och dö långsamt i en fuktig plastpåse i hans ficka, så att de ser nyfiskade ut vid invägningen.

Men i år kommer han att få tji. Sumpen kommer nämligen att vara tom när han ska hämta sin fuskfisk. Abborrarna ska bli befriade på ett eller annat sätt. Då skulle jag 6

vilja se Kims min. Han kommer att vara lika lång i ansiktet som sin metrev.

Om han ska vinna i år, måste det bli utan fuskfiskar. Och det klarar han inte. Det finns nämligen ingen på hela Ingarö som är bättre på att meta än jag. Det är därför alla kompisarna kallar mig Firre, fast jag heter Filip.

Firre är ett öknamn som jag är stolt över.

Mycket bättre än det där andra dom brukar kalla mig. Det Kim brukar kalla mig.

Den enda som skulle kunna slå mig i ärligt mete är Kalle. Han är traktens bästa tjuvfiskare. Han fiskar med minst tio nät, fast man bara får ha två, och han tar hundratals kräftor i Björnträsk varje år. Björnträsk är privat och där får man inte fiska alls.

I telefonkatalogen står det Gustavsson Karl Oskar, fiskare, fast han inte alls är fiskare.

Han är pensionär och det har han visst varit ända sen han var ung. Det är nåt med ryggen säger mamma, som är sjukgymnast och vet allt om ryggar.

7

Även om Kalle kommer att ställa upp tror jag att jag slår honom. Han är bäst på nät och långrev. Jag är den som är bäst på att meta.

Innan den där fuskiga Kim flyttade hit var det jag som vann metartävlingarna.

Förrförra året vann jag ett kastspö och året före det en fiskebox med tio drag. I år fyller fiskeklubben femtio år, så dom har ordnat ett rekordfint pris. En fiskeresa till fjällen.

Mitt i vildmarken ligger ett fiskeläger dit man får åka helikopter från Kiruna.

Jag har redan anmält mig och betalat startavgiften. Det är jag som kommer att vinna i år. Bergsäkert. Lite ärliga knep måste man förstås få ta till. Det tillhör metandets ädla konst. Och så har jag Ture i år. Han kommer att hjälpa mig att vinna. Ture är min största och bästa vän. Ingen tycker om mig som han. Om Hanna bara tyckte hälften så mycket om mig skulle jag vara lycklig.

8

Ture Ture är pappas största skämt någonsin. Antagligen var det för att retas med mamma, som han gav mig Ture. Det var när jag fyllde förra gången, den 28 december.

Att jag skulle födas just den dagen är nog ett annat av pappas skämt. Inte nog med att det är alldeles efter jul och man knappast kan räkna med att få en massa presenter en gång till, direkt efter julafton. Det värsta är att den 28 december är Menlösa barns dag.

Ibland undrar jag om farsan hade kollat i almanackan och planerat att jag skulle födas just då. Det är bättre att hålla födelsedagen hemlig, än att erkänna att man är född på Menlösa barns dag. I synnerhet om man ser ut som jag. ”En så gullig liten flicka”, brukar gamla 9

tanter säga när mamma och jag är ute tillsammans. ”Hon liknar faktiskt en riktig liten ängel. En sån där bokmärkesängel.”

Inte nog med att jag är en smula knubbig och har lockigt, gyllengult hår. Jag är liten också. Nästan minst i klassen. Alla tjejerna utom två är större än jag. Jag är till och med mindre än min lillasyster Lillemor. Inte växer jag nämnvärt heller. I alla fall inte så att det märks.

Ture växte om mig på två månader. Nu är han stor som en välgödd kalv och väger minst dubbelt så mycket som jag. Pälsen är gråraggig som på en get. Det jättelika gapet är fullt av tänder som skulle kunna knäcka benen på köksbordet.

Pappa påstod att han aldrig kunde ana att den lilla valpen jag fick skulle bli så stor. Men jag är säker på att han visste. Det var för att retas med mamma jag fick just en irländsk varghund; världens största hundras.

Mamma och pappa har liksom inte kunnat 10

klara av att vara så goda vänner. När man tänker efter, var det nog bättre att de flyttade isär än att de fortsatte att bo ihop, vara sura och bråka om nästan allting.

Efter skilsmässan sålde de villan. Pappa skaffade en lägenhet i Alby. Mamma, Lillemor och jag flyttade till vår sommarstuga på Ingarö. Pappa hade nog hellre velat ha sommarstugan och bo där med mig och Lillemor. Men det fick han inte. Det var väl därför jag fick Ture.

Mamma klagar ibland över att vår stuga är alldeles för trång för oss tre. Två små rum och ett kök.

– Med den där besten i huset kan man knappast få igen dörren, brukar hon sucka. Du måste förstå Filip, att vi inte kan ha honom kvar. En hamster är ett lagom djur i den här stugan.

Han hette Brogårdens Alexander när jag fick honom, men jag döpte om honom till Ture. Det är ett passande namn, fast mamma tycker att han borde heta Oture.

11

Sen jag fick Ture har allting blivit bättre.

Ingen vågar retas; i alla fall inte när Ture är med mig.

Ture förstår allt jag säger till honom. Om det är något jag är osäker på, brukar jag fråga Ture. Jag burrar in mitt huvud i hans päls strax nedanför hans vänstra öra. Då kan jag höra hur han svarar. Än så länge har det alltid gått bra när jag lytt Tures råd.

Ture kan till och med läsa mina tankar. Det ser jag i hans mörka, snälla ögon. Vi pratar ofta med varandra Ture och jag. Med honom som vän behöver jag ingen låtsaskompis, som jag hade förut.

När Ture och jag möter någon som inte jag gillar morrar Ture dovt. Men när vi möter Hanna eller Kalle Gustavsson säger Ture ”yoowow” och viftar med svansen, så att den som kommer i vägen kan bli omkullviftad.

Det är med Tures hjälp jag ska vinna fiske12

tävlingen, fast den där flinande Kim tror att det är han som ska få flyga till fjällen och fiska röding.

13

H

an kallas Firre, för han är Ingarös bäste fiskare. Firre är säker på att vinna årets metartävling. Förra året vann Kim, men han fuskade.

I år tänker Firre sätta stopp för Kims fusk.

Firre har listiga knep som ska ge honom segern. Och så har han hjälp av sin märkliga hund Ture. I år tänker Firre visa Hanna vem som är Ingarös bästa sportfiskare.

Men Hanna blir inte särskilt imponerad av alla fiskar Firre får. Inte ens av jättegäddan han drog upp efter en halvtimmes hård kamp.

– Hur kan du vara så himla grym! säger Hanna. Döda och plåga fiskar för ditt nöjes skull! Det är mord!

Omslagsillustration av Tord Nygren

ISBN 91-7299-070-8

9 7 89 17 2 9 90 70 8