9789113025353

Thomas Bodström (f. 1962)

är advokat och riksdagsledamot. Åren 2000–2006 var han justitieminister, sedan 2006 är han ordförande i Riksdagens justitieutskott. Han startade nyligen advokatfirman Bodström & Borgström (tillsammans med Claes Borgström) och har även en bakgrund som allsvensk fotbollsspelare för AIK. Han har tidigare skrivit 700 dagar i Rosenbad (2003) och VM-feber – fotboll, vänskap, besatthet (2006). Rymmaren är Thomas Bodströms debut som deckarförfattare. ”Rymmaren utspelar sig i Rosenbad, på Kronobergshäktet, i advokatmiljöer och på fängelser. Det är miljöer som jag känner väl från mitt yrkesliv. Att skriva Rymmaren har gett mig möjlighet att få dela med mig av mina personliga erfarenheter.

Hälften i boken har hänt på riktigt, och resten skulle mycket väl kunna hända.”

Thomas Bodström

Miro Segovic fruktar för sitt liv. Hans kusin Vlado har blivit brutalt mördad på Österåkersanstalten och nu står han på tur. Länskriminalchefen Christian Pedersen leder utredningen av fängelsemordet tillsammans med Susanne Dahlgren. Christian är fast besluten att sätta dit de skyldiga, och snart börjar Susanne undra hur långt han är beredd att gå för att lyckas.

Justitieminister Gerd Lundin, pressad efter en rad kritiserade beslut, ser en chans till revansch om hon kräver hårdare tag på fängelserna.

Brottmålsadvokaten Mattias Berglund får via Susanne reda på att allt inte står riktigt rätt till med mordutredningen och tillsammans bestämmer de sig för att avslöja spelet bakom kulisserna.

Samtidigt, på en advokatbyrå i centrala Stockholm, måste Miros advokat Douglas Malm ta ställning till ett uppdrag.

Han brukar inte väja för tvivelaktiga metoder, men denna gång kan det sätta hela hans karriär på spel – och i värsta fall hans liv.

GERD LUNDIN. Justitieminister i blåsväder. Tänker med saknad tillbaka på den lugnare tiden som riksdagsledamot.

PETRA. Justitieministerns pressekreterare. En skicklig mediastrateg som styr upp besvärliga situationer.

SUSANNE DAHLGREN. Tjänstledig åklagare, jobbar nu som kriminalinspektör.

Utreder mordet på Vlado Segovic tillsammans med sin chef Christian.

CHRISTIAN PEDERSEN. Populär länskriminalchef, lever för sin familj och för att sätta dit kriminella.

VLADO SEGOVIC. Exjugoslavisk kriminell som blir brutalt mördad på Österåkersanstalten.

MIRO SEGOVIC. Vlados kusin som befarar att han står på tur att bli mördad. Vill ta sig ut från Österåker och hämnas Vlado.

DOUGLAS MALM. Brottmålsadvokat, företräder Miro. Populär hos kriminella klienter eftersom han är känd för att tänja på reglerna.

MATTIAS BERGLUND. Ung advokat på samma byrå som Douglas. Noga med att följa advokatsamfundets etiska regler.

LOTTA BERGLUND. Mattias fru, arbetar som frilansjournalist.

STIG ERLANDSSON. Generaldirektör för kriminalvården. Ensamstående med golf och Thailandsresor som största fritidsintresse.

RICHARD LJUNG. Äger restauranger som en täckmantel för sin kriminella verksamhet. Har sinne för affärer och logistik.

Omslagsdesign: Valentin & Byhr Bilder: Norma Arkivet Författarfoto: Thron Ullberg

omslag_lobbyisten.indd 1

09-12-04 15.35.32

lobbyisten

norstedts norstedts

Av Thomas Bodström har tidigare utgivits: Rymmaren 2008 Idealisten 2009

isbn 978-91-1-302535-3 © Thomas Bodström 2010 Norstedts, Stockholm Omslag: Valentin & Byhr Tryck: WS Bookwell, Finland 2010 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

onsdag 3 september 18 dagar kvar till valet

45,2%

46,4%

1 Justitieminister Catarina Björk satt på sitt arbetsrum i Rosenbad och läste igenom det senaste utskicket från partiexpeditionen på Sveavägen till alla ledande socialdemokrater. Man bad än en gång alla att undvika bjudmiddagar och kändispremiärer, riksdagsleda­ möterna uppmanades att hålla koll på sina kvittningar från vote­ ringarna, att försöka lägga taxikostnaderna på fakturan för flyget, att göra noggranna reseräkningar och inte minst att hålla distans till alla former av lobbyister.

Utskicket andades nervositet för att enskilda affärer – som i tidigare valrörelser – skulle ta upp alltför mycket utrymme i den allmänna debatten.

Catarina visste att det just nu jobbades på högvarv i tanke­ smedjorna i båda de politiska blocken. Det vittnade inte minst de ständiga kopiorna av utdragen från upplysningsenheten om, de som begärts ut av dem som ville kontrollera fortkörningar, bank­ skulder, felparkeringar och allt annat som kunnat gå till krono­ fogden för utmätning.

Catarina suckade tungt och reste sig från stolen. Hon gick fram till fönstret och blickade ut över Riddarfjärden, som glittrade i det vackra vädret. Sommaren höll i sig och några segelbåtar guppade borta vid Västerbron.

Det var obegripligt att man kunde ta risken att schabbla med en reseräkning när alla visste hur media fungerade. Det här var inget problem för Catarina. Hon hade andra bekymmer, nämligen 9

om hon skulle få fortsätta som minister eller inte. I spekulatio­ nerna inför valet, där enskilda politiska kommentatorer presente­ rade eventuella kommande regeringar, fanns hon sällan med. Den allmänna uppfattningen var att hon ansågs för färglös. När de olika ministrarna betygsattes av väljarna låg hon sällan bra till, förvånansvärt många visste inte ens vem hon var. Det var svårt att vara politiker, tänkte Catarina, hur man än gjorde så blev det fel.

Om man ställde upp i lekprogram i TV, gick på fotbollsmatcher, umgicks med andra kändisar, var man populistisk. Och om man verkligen försökte vara seriös, som Catarina, var man tråkig.

Men även om hon ansåg att bilden av henne var orättvis ville hon till varje pris vara kvar i regeringen. Det var det här hon hade kämpat för sedan hon gick med i SSU som fjortonåring. Alla kvällsmöten, dörrknackningar, utdelningar av flygblad, föredrag i skolorna och sammanträden i kommunfullmäktige och senare riksdagen, alla demonstrationer och debattartiklar. Allt som hon hade försummat för att nå sitt mål: att få vara med och bestämma hur landet skulle styras, gjorde att hon var beredd att stå ut med mycket.

Nästan vad som helst. ”Det finns inget bättre än att föreslå högre straff”, sa Gerd Lundin och såg sig om i rummet. De andra moderaterna i justitieutskottet nickade. De hade samlats i riksdagen för att diskutera taktiken inför valrörelsens slutspurt. Gruppledningen hade uppmanat dem att komma med ett skarpt förslag som partiledaren kunde föra fram i de avslutande debatterna. ”Men ska vi höja straffen på alla brott?” frågade en lång gäng­ lig man från Vellinge. ”Nej, det räcker med våldsbrotten”, svarade Gerd. ”Ja, de ekonomiska brottslingarna är ju våra väljare”, svarade den andra kvinnan i gruppen.

Gerd knyckte på nacken och valde att inte kommentera det.

10

Som ordförande i utskottet hade hon egentligen en ganska lätt uppgift. Det handlade om att vara emot regeringen, vad den än föreslog. De yngre ledamöterna hakade alltid på. Genom ständiga attacker via bloggskrivande, debattartiklar och pressmeddelanden höll de igång den politiska oppositionen inom kriminalpolitiken.

Den enda som hade lite svårt att delta i det politiska spelet var Gerd själv. Med tiden hade hon blivit allt mer trött på detta stän­ diga krypskytte mellan de två partiblocken. Allt verkade gå ut på att önska varandra motgångar. Det kunde inte gärna vara så att allt som den rödgröna regeringen föreslog var fel. Så snart det begicks något spektakulärt brott i Sverige så gick hela gruppen igång. Det var som om de var glada att det hade hänt, allt för att kunna plocka enkla politiska poänger. ”Då bryter vi för lunch”, sa Gerd. Hon tittade genom de dam­ miga fönsterrutorna ut på den klarblå himlen.

De tog hissen ned till femte våningen och gick över den lilla bron som förband de två olika riksdagshusen. Det var alldeles tomt, alla andra var ute i valrörelsen. Riksdagens öppnande skulle inte äga rum förrän efter valet.

Stämningen i gruppen var på topp, partiet låg bra till i opi­ nionsundersökningarna, även om det var jämnt mellan de båda blocken. De tog trappan ned och kom ut i bankhallen. ”Det är klart att restaurangen inte är öppen, det borde vi ha tänkt på”, sa Gerd snopet när hon såg skylten på den stängda dörren.

De bestämde sig för att äta lunch ute i stället och gick mot ut­ gången. I samma ögonblick kom tre män och en kvinna gående emot dem. Gerd kände inte igen någon av dem. Just som de pas­ serade slet en av männen upp en pistol.

Gerd försökte sortera sina tankar. ”Kan du inte peka med den där åt ett annat håll?” var det enda hon kom på att säga när hon såg pistolen.

11

Hon kände hur halsen snörptes ihop när en av männen riktade pistolen mot henne. Hon kunde inte slita blicken från det otäcka svarta hålet i pistolens mynning.

Runt omkring den lilla gruppen från justitieutskottet slet nu även de övriga tre fram pistoler. ”Kom här”, skrek en av dem på felfri svenska, vilket förvånade Gerd.

Hon hade fått för sig att gisslantagare var utlänningar.

De föstes ihop och fördes bort förbi bankomaten och uppför rulltrappan. De beväpnade männen och kvinnan befann sig både framför och bakom Gerd, som var så skräckslagen att hon hade svårt att hålla balansen.

Gisslantagarna verkade hemmastadda i riksdagen, det var med beslutsamhet gruppen fördes vidare uppför ytterligare en rulltrap­ pa, så att de kom upp i foajén utanför riksdagens plenisal – det svenska parlamentets hjärta. Eller demokratins finrum, som tal­ mannen brukade uttrycka det.

En av männen slet upp glasdörren med de tre kronorna på.

Gerd fick en knuff bakifrån och snubblade in i den stora salen.

Tankarna virvlade åt alla håll. Vad i hela världen var det som hände? Ett gisslandrama mitt på ljusan dag, där hon nu själv var tillfångatagen. Gerd fick allt svårare att andas.

De uppmanades att sitta ned i mitten. Det råkade vara Västra Götalands platser, den valkrets som Gerd tillhörde. Hennes egen bänk stod ett par rader ned. För ett ögonblick tänkte hon nästan fråga om hon fick sätta sig där i stället.

En lång stund, som kändes som en evighet, blev de sittande tysta medan två av männen och kvinnan gick runt i den stora salen, alla med sina pistoler fullt synliga. De viskade ohörbara ord till varandra. Gerd studerade dem i smyg. Hon noterade hur en svettdroppe blänkte i pannan på en av dem. Han var påtagligt överviktig och verkade obekväm med situationen.

Gerd ville så gärna vara lugn, kunna visa de övriga i gruppen 12

att hon var ledaren. Det var särskilt viktigt med tanke på att de andra var så unga, vissa hade knappt hunnit lämna MUF förrän de erbjöds en riksdagsplats.

Men Gerds försök att vara ett gott föredöme gick inget vidare.

Hon var helt enkelt livrädd och orkade inte ta ansvar för någon annan. De andra i gruppen satt tysta i bänkarna med nedböjda huvuden och försökte göra sig osynliga.

Det som gjorde Gerd ännu mer orolig var att gisslantagarna ut­ strålade osäkerhet och nervositet. Gång efter annan gick ledaren iväg och pratade i en mobiltelefon. När han kom tillbaka till de övriga i gruppen skakade han på huvudet och mumlade något de inte lyckades uppfatta.

Utanför riksdagen hördes ljudet av polishelikoptrar, och Gerd förstod att hela riksdagen måste vara belägrad av polis. Vad kun­ de det här innebära? Skulle riksdagen stormas nu? Då skulle de väl bli skjutna direkt, tänkte Gerd skräckslaget.

Ledamoten från Vellinge, som var i trettioårsåldern, tittade upp och vände sig till den gisslantagare som stod närmast. ”Tänk på att vi har barn”, försökte han.

Och barnbarn, tänkte Gerd.

Den fete mannen som stod närmast tog två steg framåt.

Med full kraft slog han ledamoten i ansiktet med pistolen.

Han gav till ett kvävt skrik och satte händerna för ansiktet för att skydda sig mot flera slag.

Gerd kände det som om hon skulle kräkas när hon såg hur blo­ det rann mellan hans fingrar.

13

2 Hela Helgeandsholmen var avspärrad. Det var poliser överallt.

Ute på Strömmen låg ett par polisbåtar, medan en helikopter sur­ rade över Riddarholmen. Tjugo minuter tidigare hade en andfådd rättschef sprungit in i justitiedepartementets sammanträdesrum, Blå rummet, och berättat att ett gisslandrama var under uppseg­ ling i Riksdagshuset. Trots panikläget kunde Catarina Björk kon­ statera att departementet, helt i enlighet med de fasta rutinerna, hade gått upp i högsta beredskap. De årliga övningarna hade givit färdighet. Numera visste alla sin speciella uppgift.

Catarina gjorde sitt bästa för att dölja det hon kände. Hon gick ett varv i rummet och blev stående vid fönstret. Så vände hon sig mot sina medarbetare, som satt vid det runda bordet. Det var che­ ferna för Enheten för polisfrågor, Kriminalpolitiska enheten och Nådeenheten. De såg bleka ut.

Riksdagsledamöter som gisslan inne i Riksdagshuset!

Catarina satte sig ned bredvid sin statssekreterare Leo Holm­ berg, som hade börjat breda ut papper framför sig. Hon hade ingen aning om hur hon skulle agera. ”Så vad är läget?”

Tjänstemännen tittade på varandra innan chefen på Polisen­ heten började dra bakgrunden. ”Som vi vet tog sig männen in strax efter ett i eftermiddags.

Efter­som det är sommaruppehåll fanns det knappt några leda­ möter där, förutom en grupp från justitieutskottet. De togs som 14

gisslan och befinner sig inne i plenisalen.” ”Vet vi vilka gisslantagarna är?” frågade Leo. ”De är identifierade tack vare TV-kamerorna. Alla är svenskar.”

Catarina drog en lättad suck. Om de hade kommit från andra länder skulle språkförbistring och diplomatiska förvecklingar ha kunnat komplicera saken ytterligare. ”Har vi fått igång några förhandlingar?” ”Medlarna har försökt flera gånger, men gisslantagarna kräver bara ett svar och det är från dig.” ”Och vad är det de kräver?” frågade Catarina, trots att Leo redan hade informerat henne. ”Tolv personer ska beviljas nåd, vi har ansökningarna här.”

Chefen för Nådeenheten viftade med en bunt papper. ”Och när de har beviljats nåd kan vi inte ändra det?” frågade Catarina. ”Positiva myndighetsbeslut mot en enskild kan som huvudregel inte ändras. I det här fallet efterger regeringen en brottspåföljd enligt elfte kapitlet, trettonde paragrafen i regeringsformen. Rent juridiskt kan inte …”

Catarina viftade irriterat med handen. Hon var politiker, inte jurist. Nu om någon gång var det väl dags för tjänstemännen att inse det. Chefen för Nådeenheten dök ned i sina papper så länge. ”Men det är regeringen som fattar beslut om nåd – inte en en­ skild minister”, påpekade Leo Holmberg.

Till skillnad från på andra departement arbetade ministern och statssekreteraren vid justitiedepartementet sida vid sida, utan nå­ gon exakt arbetsfördelning vid föredragningar. ”Det verkar som om gisslantagarna känner till att det i prak­ tiken är justitieministern, och att det sedan räcker med att samla ihop fyra ytterligare statsråd för att kunna fatta ett regeringsbe­ slut”, sa chefen för polisenheten.

Det blev tyst i rummet. ”Vad är det för personer?” frågade Catarina till slut.

15

”Alla är dömda för allvarliga, men helt olika, brott: mord, våld­ täkt, skattebrott för att nämna några. Men det finns en gemensam nämnare”, svarade chefen för Krimenheten. ”Och det är?” frågade Catarina. ”Alla har kommit ut från fängelset under det senaste året.” ”Det borde betyda att det här antagligen är planerat inifrån”, sa Leo Holmberg.

16