Page 1

Smutstvätt är en höghastighetskomedi om människor som påverkar varandras liv i en modern storstad. Det är en berättelse om övertygelse som har gått för långt, om brist på hänsyn till varandra, om Sveriges första renlighetssekt, om två Europaresor, om havererade äktenskap, komplexfyllda faderskap, mördade duvor, bidédyrkan, en oktoberfest som skriver in sig i historieböckerna och en manisk konsumtion av hattar.

Kalle Lind har gjort dramaserier, humorteve och julkalendrar, tiotalet böcker, krönikor för dagspressen, radioprogrammen Hej domstol! och Morgon i P4, kulturjournalistik, dokumentärfilm, och bloggen En man med ett skägg.

Författarna Kalle Lind och Kringlan Svensson är humorister och skribenter inom radio, teve, tidningar, bloggar, poddar och böcker. De har skrivit sin roman med avsikten att vara underhållande.

Kringlan Svensson har på sitt cv sommarlovsteve, sketchprogrammet Gabba gabba!, radioprogrammet Pang Prego, humorsajten och boken Rikets sal, ståuppkomik, pjäsmanus till Malmö stadsteater och podden Crazy town. Tillsammans har de tidigare skrivit romanen Blandfärs (2012). Smutstvätt är en fristående uppföljare.

www.roostegner.se

9 789 1 86 69 1 479

Kalle Lind & Kringlan Svensson

Sveriges mest överhettade Icahandlare och amatörsnut Stellan Kask har gått in i väggen och behöver ett rejält fall att sätta tänderna i. Dessutom vill hans bäste kompis, charkdirektören Vasilis Tzanetakos, inte ha med honom att göra. Som tur är för Stellan utsätts Malmö plötsligt för en kidnappningsvåg. När även Vasilis familj drabbas ser Stellan Kask sin chans att både lösa fallet och få tillbaka sin bäste vän.

T T Ä V T S T SMU

Röster om romanen Blandfärs: ”Kalle Lind, en av landets smartaste och roligaste krönikörer, har slagit sig samman med Kringlan Svensson, kanske mest känd som högt älskad hopp-i-land-kalle i SVT:s sommarbarnprogram Sommarlov. Och resultatet, boken Blandfärs, är ett slags satirisk kriminalroman där mer eller mindre osannolika karaktärer råkar ut för absurda händelser i en väldigt igenkännbar miljö, nämligen dagens Malmö.” – Sydsvenskan ”Tänk så roligt två fantasi- och språkbegåvade personer kan ha tillsammans. Ett fundament för Kalle Linds och Kringlan Svenssons roman Blandfärs är ett vilt puttrande gapskratt.” – Borås Tidning

”En driven och på många sätt skickligt berättat historia!” Sydsvenskan om ”Blandfärs”

ÄNNU EN ROMAN AV

Kalle Lind & Kringlan Svensson


T T Ă„ V T S T SMU EN ROMAN AV

Kalle Lind & Kringlan Svensson


DEL 1


KAPITEL 1

EN MAN SOM INTE HETER TOMMY

TORSDAG 27 SEPTEMBER 20:07

I

en 1998 års Citroën på Adelgatan satt en man och spanade bort mot Hamngatan. Han hette inte Tommy. Inte heller var han trettio år gammal. Han hette Lars-Göran Levin och skulle fylla femtiofem i november. Han tände dagens tjugonionde cigarett, vilket var anmärkningsvärt för någon som kallat sig ”fanatisk icke-rökare” och ”träningsfreak” på nätet. Det var visst inte längre på modet, men Lars-Göran Levin gillade att röka i bilen. Den mättade tobaksluften i kupén fick honom att minnas sommaren när hans pappa tog honom med på en semestervecka på Rügen. Det var i princip det minne han hade av sin far, tyst och sammanbitet bolmande på en filterlös Bill medan han pressade Amazonen till nya rekordtider mellan de sömniga småstäderna längs Autobahn. I övrigt hade han bara mammans omdömen. De var inte enbart positiva. Han böjde sig fram över instrumentpanelen och kikade ut genom vindrutan. Lamporna som hängde från stålvajrar över gatan var inte mycket till motstånd för höstmörkret som intagit staden. Rökslingorna gjorde knappast sikten klarare. På avstånd såg han en ensam individ komma gående från Stortorget, antagligen med sikte på Centralstationen. Det var i vilket fall som helst inte Hon. Något närmare honom, i höjd med Hotell Tunneln, dök ett gäng i mörka kläder upp, till synes ur intet. Lars-Göran Levin försökte se deras ansikten. Det lät sig inte göras i dunklet. Han skickade henne ännu ett uppmuntrande chattmeddelande på mobilen och vinklade ner backspegeln. Det fanns ingen som skulle kalla den synen för ”sund som en hund och frisk som en fisk”, som han själv lite skojfriskt gjort i sin profil. Han suckade. Det var så dumt av honom att ge sig på sånt här. Han visste att han skulle vakna upp med ånger imorgon. Han visste också DEL 1 | 5


att han inte skulle kunna hindra sig själv ikväll. Om ett par minuter skulle Hon dyka upp: kvinnan som länge gått under namnet ”PataNegra013” och som nu avslöjat att Hon hette Lenita och var tjugotvå. Han kunde redan föreställa sig hennes besvikelse. Så länge han satt kvar i bilen existerade den trettioårige icke-rökande vältränade Tommy med det stora intresset för lufttorkad skinka. Så fort han klev ut skulle Hon se den grågule LarsGöran med det stora intresset för kvinnor som inte ville ha honom. Han ville inte att Hon skulle se Lars-Göran. Därför hade han med sig lämpliga verktyg. Hon hade sagt att hon skulle komma med tåget från Hjärup. Det troligaste var då att Hon skulle vandra Hamngatan, eller möjligtvis Bruksgatan, upp mot stan. Hamngatan var troligare med tanke på att de hade stämt träff på restaurang Sture. Om ljuset från de svävande lamporna bara låg rätt skulle han se henne komma gående på avstånd. Lenita skulle röra sig mot honom, helt ovetande om vad som väntade henne. Filtret blev mjukt mellan hans läppar när glöden kröp närmare. Han drog ett sista bloss. Utan att titta sträckte han sig mot pappmuggen som alltid stod på passagerarsätet. Fingrarna letade sig fram över flottiga hamburgerpapper och söndersmulade chips som blivit ett med tygklädseln. Något kallt sved till mot tummens insida. Han svor och stack tummen i munnen. Den smakade tobak och järn. Kniven hade han tagit med sig om situationen skulle kräva den. Inte för att han ville det. Tvärtom hoppades han att Lenita skulle ta sitt förnuft till fånga och inse att Lars-Göran, femtiofem, faktiskt smällde lika högt som Tommy, trettio. Herregud, alla skarvade väl lite i sina profiler? Hon var själv säkert inte tjugotvå som hon påstod, utan gissningsvis nästan trettio, och då var de ju nästan jämngamla. Det skulle Hon förstås också inse när han bara fått chansen att presentera sig närmare. Men för alla eventualiteter låg den där, kniven, och väntade. Alldeles jämte den hittade han pappmuggen. Han pressade 6 | DEL 1


ner fimpen i tobaksmassan som flöt ut över kanterna. Utan att ta blicken från gatan framför sig öppnade han dörren, tömde muggen över kullerstenarna och skakade den vant några gånger för att den sista geggan skulle tappa fästet. Sen stängde han om sig och la tillbaka muggen på passagerar­sätet. Det fanns ingen anledning att slänga den. Var det något han visste så var det att han skulle få användning för sin fimpmugg igen. Lars-Göran Levin blickade bakåt mot Bruksgatan, som mötte Adelgatan just där den bytte namn till Östergatan. Tänk om Hon ändå skulle ta den vägen? Hon hade ju själv sagt att Hon inte hittade i Malmö. En grön buss kom dånande från Centralen och han försökte zooma in de få passagerarna i den upplysta metallkistan. Som väntat var ingen av dem Hon. Han skulle just tända en ny cigarett när han fick se en kortvuxen figur komma rakt mot honom, från Hamngatanhållet. Det fanns något feminint i sättet figuren rörde sig på och han kände direkt att det var Hon. Han blev så uppspelt att han tappade tändaren. Medan han grävde runt på golvet öppnades dörren till förarsätet. Innan Lars-Göran Levin hade hunnit vända sig ett kvarts varv för att se av vem, hade en lång nål punkterat hans hals. Han känner inte någon smärta efter att nålen dragits ut … bara förvåning … maskerade människor och seniga armar som sliter honom ur bilen med våldsam kraft … såg han inte det här gänget utanför hotellet alldeles nyss? … han rullar runt på gatan … kommer upp på fötter … svingar knytnävarna mot de maskerade som lekfullt lätt glider undan … de skrattar åt hans klumpiga rörelser … han förstår att han måste därifrån … de låter honom springa … ett, två, tre steg … på det fjärde faller han ihop … kom ihåg: om någon frågar så är det Tommy och inget annat som gäller … och kniven är bara för att skala frukt … benen bär honom inte längre … reser sig men faller igen … trottoaren är inte längre lika hård … nu är de där seniga armarna där igen … släpar tillbaka honom … ett gnisslande ljud, metall DEL 1 | 7


mot metall … skåpbilsdörrar som glider upp … en knuff i ryggen och han faller som en kägla … god dag vackra fröken, Tommy var namnet … någon på insidan håller honom under armarna, drar honom längre in i bilen … ”Oh herregud! Den andedräkten hade kunnat döda!” ”Den kommer knappast bli bättre efter vår behandling …” Nya skratt … smällen av bildörrarna som glider igen med en smäll … Tystnad. Det var som hans hjärna var inbäddad i ett lager av svandun. Hans sinnen var bortkopplade. Alla utom luktsinnet. Han drog in doftpartiklarna med hela kroppen, de tycktes perforera hans hud och vandra rakt in i köttet. Lukten var välbekant, men omöjlig att placera. Han var så avdomnad att han bara kunde förutsätta att han låg ner i vertikalt läge. Vem hade gjort så här mot honom? Vad kunde han rimligen ha för fiender? Det kunde väl aldrig ha med den där oskyldiga lögnen att göra? Även om den hade knoppat av sig i nya smålögner. Han hade fått kontakt med henne via en nischad chatt på internet. Han hade upptäckt att det var lättare att konversera människor med specifika intressen. I det här fallet hade Lenita brunnit för lufttorkad skinka, så det hade Lars-Göran/Tommy också börjat göra. Hennes nickname ”PataNegra013” gifte sig snart med hans: ”Bellota”. Det betydde ekollon och syftade på den diet som de mest välgödda iberiska grisarna går på. Det hade Lars-Göran Levin läst sig till på Wikipedia. Efter några veckor hade deras samtal glidit bort från charkuterier och in i den privata sfären. Han hade berättat saker för henne som han aldrig berättat för någon annan. Han hade varit förtrolig och berättat om sin träning och sin självdisciplin för henne. Han hade förälskat sig i ”PataNegra013”. Vem kan klandra en förälskad människa? Förälskade människor gör galna saker. Som att kalla sig Tommy och ta med sig förskärare på sin första dejt. 8 | DEL 1


Medan han tänkte på detta föll svandunen ett efter ett från hans hjärna och sinnena skärptes. Han insåg att han visst kunde se. Mörkret kom sig av att han låg och blundade och han öppnade försiktigt ögonen, som tårades i det ovana ljuset. Snart hade pupillerna antagit normal storlek igen, men det var också det enda normala i hans situation. Rummet han låg i var på cirka tio kvadratmeter och fyllt med cigarettfimpar. Han testade att köra ner armen, men kom inte ner till golvet. Fimplagret måste vara över en meter djupt, kanske två meter, konstaterade han. Han badade i fimpar. Hundratusentals ljusbruna fimpar som någon samlat ihop och dumpat i ett källarrum. Nu hade han inga problem att placera lukten som fyllde hela hans väsen. Han var på nytt på väg mot Rügen, men plötsligt stämde alla mammans omdömen om pappan. Plötsligt var pappan precis så opålitlig och motbjudande som hon alltid hade påstått. När Lars-Göran Levin tittade upp fick han syn på ett stort blankt öga som registrerade allt han gjorde. I taket ovanför honom satt en kamera.

KAPITEL 2

STELLAN MELANKOLIKERN SÖNDAG 30 SEPTEMBER 09:17

I

cahandlare Stellan Kask öppnade struplocket för dagens tolfte kopp garvsyra och kände hur det frätte till i tarmsystemet. Hjärtat bultade frenetiskt innanför den vita rocken och svetten strömmade över bröstkorgen och bakom öronen. Han störtade ut från det kontor som han också nyttjade som bostad och ångade fram genom de trånga korridorerna mellan varuhyllorna. Där ryade han ömsom på sina lågbegåvade anställda, ömsom på de kunder som hade mage att ifrågasätta prissättningen. Som om inte han hade betydligt större erfarenhet av att sätta priser än alla de stolpskott som frekventerade hans butik. DEL 1 | 9


Ytligt sett var alltså allt som vanligt. I alla fall för dem som kände Stellan Kask lite grann. För de som inte alls kände Stellan Kask framstod den långsmale mannen med de rödsprängda ögonen som en tämligen udda uppenbarelse. Hans humör kunde vänligast beskrivas som ”lynnigt” och koffein­ spasmerna som fick hans lemmar att sprattla som fiskar skulle ha fått högstadieelever över hela landet att sucka avundsjukt över energidryckerna. Det såg ut att vara en morgon som alla andra på Ica Värnhem. Skenet kan dock bedra. De som kände Stellan Kask på djupet kunde höra spår av förtvivlan i hans röst när han läxade upp en tant som inte omedelbart la upp kundpinnen efter sina två askar gröna gelékulor. De som lärt sig att se nyanserna i Stellan Kasks personlighet kunde skönja sorg i hans rörelser när han gömde de färska bröden bakom de hårdnade. De som verkligen kände Stellan Kask kunde se att han var deprimerad. Det var nu inte många som hade velat ta sig den tid som krävdes för att bli närmare bekant med Stellan Kask. Egentligen var det väl bara en, och skulle man vara riktigt noga så hade inte han heller velat ta sig den tiden. Han hade blivit påtvingad Stellan Kask en gång, fått Icahandlaren klistrad på sig som ett plåster under några händelserika dagar. Till slut hade han inte haft något annat val än att se att även Stellan Kask hade någon form av känsloliv. Denne man hette Vasilios Tzanetakos men kallades för enkelhetens skull Vasilis. Ett drygt år tidigare hade Stellan och Vasilis jagat runt i Malmö i jakten på en av Vasilis anställda, som hade varit spårlöst försvunnen och som Stellan misstänkte hade malts ner till blandfärs. Det visade sig nu gudskelov inte vara så, men det var under den här perioden som Stellan hade hittat sitt verkliga kall – brottsbekämpning. Det var jakten som Stellan saknade. Även om ingen var mer medveten än Stellan själv om hur ypperligt väl han passade som Icahandlare, visste han samtidigt att hans egentliga kall var polisens. Deckarens. Spårhundens. Utredarens. Han hade 10 | DEL 1


sett alla Mel Gibson-filmer som någonsin hade textats på svenska, och därutöver ett flertal gamla Mike Hammer-avsnitt som han hade inspelade på vhs, så han visste exakt hur man skulle bete sig för att få brottslingar och annat avskum på fall. Trots det – och trots att han hade levererat ett i princip löst fall rakt i knäet på Malmöpolisen – så var det ingen som hade frågat efter hans polisiära kunnande. Och än värre var att Vasilis inte hade velat vara med på fler utredningar. Det var allt detta som gjorde att det inte var någon lycklig Stellan Kask som stegade fram till sitt nya butiksbiträde och förklarade för henne hur in i helvete efterbliven hon var som hade lagt färska Japp och Co-Co under ”3 för 20”-skylten. Den nya Malin – han kallade henne så efter sitt gamla biträde Malin Olsson, som plötsligt framstod som ett under av intelligens och karisma jämfört med det här doftlösa apskaftet – stirrade förskrämt på honom. ”Men det har jag inte gjort! Det där är gamla chokladbitar!” stammade den nya Malin. ”De går ju ut om en vecka!” ”Färskare kan chokladbitar knappast bli!” förklarade Stellan och slet med henne in på lagret och pekade på lådorna med något äldre chokladbitar. ”Du vet, på Marabou vet de vad kvalitet är. Det finns inte en smaklök i världen som kan känna att de här har några extradagar på nacken!” Han ställde sig med armarna i kors och såg på när den nya Malin bar ner lådorna från hyllan, och följde henne sen ut till godissektionen för att se att allt gick rätt till. Stellan skakade på huvudet när han såg henne fumla undan de i princip färska chokladbitarna som hon först hade lagt där. Hon var om möjligt en större klumpeduns än den gamla Malin, dessutom ännu mer intetsägande. Som ett glas vatten på folktandvården i Burlöv. Den nya Malin släntrade iväg för att fortsätta med något städprojekt. Stellan glömde henne och alla andra bekymmer när han såg en äldre herre med centimetertjocka glasögon kisa mot datumstämpeln och sen släppa hela nävar med dammiga DEL 1 | 11


Japp i varukorgen. Glädjen blev kortvarig. Snart nog kom tungsinnet över honom igen. Utan ett ord släntrade han bort från godissektionen och stängde in sig på sitt kontor. Där tryckte han eftertänksamt igång kaffekokaren och drog upp persiennen i det lilla fönstret i dörren. Han såg kunder därutanför, men såg dem ändå inte. Utan ansikten och konturer gled de förbi, obekymrade om Stellans själ, enbart intresserade av hans varor. Gamar var de, asgamar. De hade inte lyft ett finger om han hade dött härinne. Ett kort ögonblick funderade Stellan på att faktiskt dö och därmed bevisa att han hade rätt, men någonting höll honom trots allt kvar hos de levande. Så lätt skulle de inte få honom på fall. Stellan tryckte pannan mot rutan. Det kylde huvudet och strök balsam på hans upprörda inre. En flicka i sexårsåldern skrek till när hon fick syn på hans rödögda ansikte utpressat över glaset. Asgam, tänkte Stellan och hötte med näven. Han la sig på soffan och betraktade sprickorna i taket. Som i trance halade han fram mobilen ur Icarockens gytter av fickor. Sen såg han sina fingrar ringa upp ett bekant nummer och tryckte luren mot sitt öra. Det var en lisa för själen att återigen höra Vasilis röst. Först sa Stellan ingenting, han ville liksom höra Vasilis ropa på honom – ”Hallå? Hallå! Är det nån där?” – men sen harklade han bort lite nervositet och sa: ”Kan du inte komma hit ikväll? Jag kan bjuda på middag!” Något som Stellan vägrade ta för en suck pös ut ur luren. ”Snälla Stellan, kan du inte sluta ringa mig? Jag vill inte behöva byta nummer igen.” ”Livet känns så tomt utan nåt riktigt case att bita i.” ”Jag vet att du tycker det, det var inte så längesen du ringde och sa det sist.” ”Varför kan vi inte jobba ihop igen som på den gamla goda tiden, Vasse?” ”Vasse?” ”Ja?” 12 | DEL 1


Återigen hördes något som var misstänkt likt en suck. ”Stellan – vi har aldrig jobbat ihop och kommer aldrig att göra det! Du är Icahandlare, jag har ett foodserviceföretag. Du köper mitt kött och det gör du numera genom min mycket duktiga säljare, men där stannar vår bekantskap.” ”Är det tanten som förbjuder dig?” ”Tanten? Du menar min fru?” ”Vad hon nu har för hållhakar på dig.” ”Du vet att jag inte vill diskutera min och Veronikas relation med dig, Stellan. Du vet att den har varit lite knagglig på sista tiden och du vet också att det mycket beror på dig!” Vasilis röst hårdnade. Stellan hade lagt märke till att den brukade göra det när det där meningslösa äktenskapet kom på tal. ”Vi ska faktiskt på semester i detta nu, planet går om några timmar, för att riktigt rå om varandra.” ”Vart ska ni?” ”Costa Brava, men det är inte din sak!” Stellan studsade upp ur soffan och började ryckigt småspringa fram och tillbaka över golvet. ”Jag följer med! En utlandsresa är precis vad jag behöver!” ”Du följer inte med oss på semester!” ”Det är klart att jag ska följa med, Vasse! Vi kan ha hur trevligt som helst om vi bara kan lura henne att stanna på rummet! Vi dricker oss fulla och pratar gamla minnen, kanske hittar ett nytt fall och …” ”Ring mig inte mer, Stellan!” Stellan stirrade på den tysta luren i handen och dödade till slut impulsen att ringa upp på nytt. Med tunga steg tog han sig till soffan och kröp ihop i fosterställning. ”Åhåååå!” stönade han med eftertryck. Han tittade mot dörren ut till butiken. ”Åhååååååå!” sa han igen, den här gången farligt nära falsetten. Ljuset fortsatte falla in genom dörrfönstret. ”ÅHÅÅÅÅÅÅÅÅ!!!” vrålade han och skickade en serie sparkar mot väggen. DEL 1 | 13


Efter tjugo sekunder gläntade det på dörren och den nya Malin stack in sitt färglösa lilla ansikte. ”Ropade du?” viskade hon. ”Jaså, du hörde det? Du är inte helt döv alltså? Ja, jag ropade! Jag är deprimerad! Jag behöver hjälp här!” Den nya Malin stängde försiktigt dörren bakom sig och närmade sig Stellan smygande. ”Vill du att jag ringer till en psykiater?” ”Bah!” fnös Stellan. ”Du skulle må då va? Om jag fick ligga bältad och matas med en slang i halsen som en annan gås?” Den nya Malin tittade hjälplöst på sin chef. Det annars högröda ansiktet tonade mot askgrått och svetten hade stelnat till en livlös hinna över pannan. Hon såg sig omkring i rummet. ”Vi kanske ska sänka värmen här inne lite?” Väggtermometern visade 26,7 grader. ”Vill du mörda mig ovanpå allt? Ska jag ligga här och frysa ihjäl medan du missköter butiken?” ”En kopp kaffe kanske? Det brukar väl pigga upp?” ”Du kan få servera mig kaffe, men tro inte jag kommer att bli gladare för det!” Den nya Malin verkade gråtfärdig. Det skvätte mer än vanligt när hon bräddfyllde en kopp och räckte över den. Hon fick syn på mobilen som Stellan hade lagt ifrån sig på soffbordet. ”Det kanske är fånigt, men när jag känner mig nere så brukar jag titta på den där roliga hunden på Youtube.” Stellan stirrade på henne som om hon vore just så imbecill som han misstänkte. Hon stammade forcerat medan hon i sin egen mobil letade fram den lilla film hon pratat om: ”Ja alltså, det är en så rolig hund som alla pratar om just nu. Den spelar maracas. Jättesöt. Och jätterolig.” Stellan slet telefonen ur hennes händer och såg på skärmen hur en liten chihuahua sprang runt med rytminstrument knutna till tassarna och rörde sig i takt till en klämmig samba. Han räckte tillbaka mobilen till den nya Malin med upphöjd värdighet. 14 | DEL 1


”Av alla enfaldiga förslag från alla enfaldiga människor var detta det mest enfaldiga jag nånsin utsatts för. Gå härifrån, människa! Ut och arbeta! Gör skäl för din lön!” Den nya Malin dröp ursäktande ut från kontoret. Stellan blängde länge efter henne. Hur hade han tänkt när han rekryterade en så umbärlig person? Han förbannade att han hade blivit så medryckt på anställningsintervjun när det visade sig att hon inte var med i facket. Stellan slök det heta kaffet i en klunk och lutade sig tungt tillbaka i soffan. Så lyfte han åter mobilen. En stund senare strömmade på nytt ljud från kontoret. Konstiga ljud, de lät närmast som gurglanden. Det var med tvekan i stegen som den nya Malin hastade bort till kontorsdörren och såg in genom rutan. Stellan låg på soffan och stirrade på sin smartphone medan han utstötte dessa bisarra läten genom mun och näsa. Den nya Malin tryckte långsamt ner handtaget och gjorde en försiktig glipa att lyssna in i rummet genom. Nu kunde hon urskilja det komprimerade ljudet av hundskall, maracas och sambatoner, uppblandat med något som måste vara Stellans föreställning om skratt. Hon stängde dörren lika försiktigt som hon öppnat den. På natten somnade Stellan Kask, om inte lycklig så i alla fall harmonisk. Han drömde att han och Vasilis dansade samba i Costa Brava.

DEL 1 | 15

9789186691479  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you