Ullaredsmorden
ERIKAROCKBORN
ULLAREDSMORDEN
Av ErikaRockbornhar tidigareutgivits
Livmodermakt 2018 (pocket2019)
Modermakt,2019
Egenmakt, 2020
Författarmorden, 2021
Slottsmorden,2023
Realitymorden,2023
Automatiseradteknikvilkenanvänds föratt analyseratextoch data i digital form isyfteatt generera information, enligt 15a, 15b och15c§§ upphovsrättslagen(text-datautvinning), är förbjuden.
©2025Erika Rockborn Omslag:EmmaGraves, designstudioe.com
Förlag:BoD ·Books on Demand,Östermalmstorg1, 114 42 Stockholm, Sverige, bod@bod.se
Tryck: LibriPlureos GmbH,Friedensallee 273, 22763Hamburg,Tyskland
ISBN 978-91-8097-156-0
PROLOG
Lördag kvällden 28 juni
SofieCronquist tittadeåterigenpåsittarmbandsur. En dryg halvtimmekvar. Dags atthämta väskan.Hon drog försiktigt medpekfingretöverklockanssläta urtavla. En vågavvälbehagsköljde genomkroppen.Ensådan härklockahadehon önskat siglänge.Nu satt den därpåhennesvänstra handled. Så vacker isin enkla, klassiskadesign.Inteskrikig ellerprålig trotsatt denkostatenmindre förmögenhet. Nogvar detväl ändå värt attfortsätta,åtminstoneett litettag till?Ävenomdet frestade på både samveteoch psyke. Eller vardet kanske sammasak:samvetetoch psyket?Oro ochångest bestod ju egentligen bara av tankar,det hade honlärtsig närhon gått iterapi. Närman rannsakade sitt samvetevar detväl också bara tankar?
Ibland fördjupade sigSofiei krångliga, närmast filosofiskatankegångar.Hon önskadeatt honhadelästvidarepåuniversitetet när honvar ung. Kanske hade hondåhaft merinsiktihur detmänskligapsyketfungerar? Fast på dentiden hade honintehaft minsta intresse av attfortsätta plugga.Det hade varitsåmycketannat hon velatgöra. Sedanhadedet aldrig blivit av.
Nu dökJuhaupp från provrumsdelen. Hanhölli någrakvarglömda accessoarerpåsittvanligatafatta vis.
Honförekom honom. »Duser tröttutJuha. Jagtar meddet där tillkundtjänstoch så kollar jagigenomrestenavprovhytternaåt dig.«
Juha sken upp. »Tack, detvar väldigtsnällt. Jagtrorjag håller på attbli förkyld.«
Hanlät somett snällt mumintroll,tänkteSofienär honbetraktade Juhas ryggtavlasom snabbt försvann bort mellan allaklädställningar.
SofiehadeälskatMumintrollennär honvar liten. Honhadelånat en fantastisk bokpåbiblioteket.Det fannsett hålibokensfärgglada framsida.När manöppnade bokenkunde manfortsätta följanya oregelbundnahål på varjesidaoch på så visfåett litettitthål in till dennya magiskavärld sombredde ut sigpånästa sida.Hon hade inte kunnat förmåsig attlämna tillbakaboken.Tilltantenpåbiblioteket hade honstorgråtandesagtatt någraelaka pojkar rycktden ur hennes väska. Densnällabibliotekarien hade trottpåhenne och Sofiehadeupptäckt sinskådespelartalang.Hon hade sluppit repressalier ochboken hade honfortfarande kvar.Nuvar hennes samling av Muminböckergivetviskompletteradmed olikaMuminprylar.
Dendyraste muggen hade kostat sjuttiotusen kronor.Säljarenhade visatsig vara en antikhandlare iGöteborgoch somtur varhadehan mednöjdmin tagitemotbetalningen ikontanter.
Annars börjadedet blisvårt attbetalamed sedlar.Hon hade läst i Göteborgsposten attNKslutat ta emot kontantereftersommånga unga gängkriminella köptemärkeskläder förpengarnadefåttsom betalningför olikavåldsdåd. Dethär kontantlösasamhället varinte allsbra förhenne.
Mendet fick vällösasig på någotsätt. Nu måstehon skynda sig bort till personalrummet föratt hämtaväskan.
KAPITEL 1
Natten till söndag den29juni
Pajaree Thongkham-Andersson drog endjupsuck. Honhadebara provhytterna på damavdelningen kvar,sedan skulle honäntligen vara klar.Ett långtarbetspass lågbakom henne. Honbetraktadeden enorma lokalen,såödslig ochfolktom ochsamtidigtsprängfylld av lockandeerbjudanden.Ombaranågra timmar skulle detströmma in köplystnamänniskor somträngdesmed sina kundvagnar.Nu varallttystoch stilla förutomdet svagasurretfrånventilationen.
Pajareedrogden tungadammsugaren efter sigmed viss möda.Även om honefter allaåravkroppsarbetehadebyggt uppsenigamuskler frestade detpåryggen. Varför måste eländetvarasåtungt?Men en vanlig dammsugare förhushållsbrukskulleförstås inte räcka särskilt långt. Honskullefå byta påse fleragångeritimmen. Det varmärkligthur enormt mycket damm detsamladesihörnen. Men detvar kanske inte konstigt om mantänktepå atthär provadedagligen tusentalsmänniskor klädesplagg, somisin tursläppteifrån sigmiljontalsmed fibrer.
Pajareesatte på dammsugarenoch rättadetillmunskyddet somhon alltid barnär honstädade på varuhuset. Honvar inte dum. Somung hade honjobbatpåenklädfabriki hemlandet. Redandåhadehon insett attkemikalierna somklädernaimpregneradesmed infördelånga transporternavar farligaatt andasin. Hontänktepådestora dödskallemärktatankarnasom anlände till tygfabriken. De illaluktande vätskornasom sprayadespåde färdigsyddaplaggen.Och hontänktepåsin morbrorsom dött i någonmystisk lungsjukdom. Han, somi hela sitt livarbetat med
attantimögel-behandlakläder föratt de skulleklara långatransporter ifuktiga utrymmen.
Pajareetryckte fast sina hörlurarlitehårdare iöronen. Honville inte riskeraatt tappadem ochsedem oåterkalleligtförsvinna in i dammsugarens gap. De trådlösalurarnavar en av få extravaganta prylar somhon hade unnatsig själv. Musikensom överröstade dammsugarens väsandeoch lyfteframtonerna från hemlandet gjorde städpassen uthärdliga. Honkunde förlorasig itankar, lugnadavdevälbekantamelodislingorna. Pajareetänktepåsin yngsta syster somfortfarande slet långadagar på klädfabriken.Hon som tyckte attPajaree fått en riktig lyxtillvaroi Sverige. Ettfastarbete ochbaraett enda barn attuppfostra.Därtill en snäll make somägnade mycket tidåtsonen ochtilloch medhjälpte till därhemma. Dessutomhadedeett trevligtlitet hus. OchStefanvar verkligen snäll.Men lite tafatt.Hennessysterhadefnissat närhon träffade honom förförstagången.
MenPajaree hade frästifrån:»Stefan är en braman.Han är pålitlig.Och generös.«
»Men jagtyckerhan verkar tråkig«, hade hennes syster påpekat.
»Jagbehöver en lugn mani mitt livnu, en somstannar hosmig, ensom jagkan lita på«, hade Pajareeförsäkrat sinlillasyster och insett attsystern mest varavundsjuk.Stefanvar inte rik, dethade Pajareeförståttredan närhon möttehonom förförstagången. Men Pajareehadeintevarit uteefter ettöverflöd av pengar ochlyx.Hon hade sökt trygghet.Och trygghet,det varprecisvad honhadefått. AldrigskulleStefanbärahandvaresig på henneeller pojken.Nej, snällareman fick manletaefter.Snäll på gränsentilltråkig, där fick faktiskt Pajareegesin systerrätttillvissdel.Men Pajareeföredrog tryggheten.Hemma hade honsällskapatmed spännandemän innanhon mött Stefan.Spännande,pågränsen till farliga. Honhade varitnäraatt råka riktigtillautnågra gånger.Pajaree varvacker, det hade honalltidfåtthöraoch mändrogs till henne.
Nu varPajaree ända framme vidprovhytterna. Härvirvladedammet runt ienormatussar, storasom mindre marsvin. Pajareestelnade till. Honkände en obehaglig lukt.Ja, detvar en riktigtotrevlig lukt,
nästansom avföring.Men detvar ju omöjligt.Det fannsingatoaletter inärheten. Nogför attPajaree hade varitmed om detmesta, menatt någonskullehagjort ifrån sigiett provrum, nejdär gick väländågränsen!Pajaree noterade attdraperiet till ettavprovrummenallra längst in varfördraget.Nåja, så kundedet se ut ibland. Denurpersonalen somskullekolla attstället vartomtkanskehade haft bråttomoch missat dendetaljen. Pajareearbetadesig långsamt fram blandprovrummen. Honvar alltid mycket noggrann iallthon gjorde.Ingenskulleminsann kommaoch säga atthon hade slarvat! Hongickytterligareenbit in iprovrumsdelen ochdammsugaren följde fogligtefter.När hondammsugit drygthälften av provhytternaoch nått hytt nummer femtiosju upptäcktehon en handväska somlåg slängd på golvet.Det varinteallsovanligtatt folk glömde prylar ihytternamen detbrukaderörasig om mindre föremålsom handskar,sjalareller möjligenett paraply.Det varkonstigtatt någon kundegåifrån en sådanviktigsak somenhandväska.Pajaree lyfte uppväskansom dessutom varavett mycket exklusivtmärke.Den vardefinitivt äkta.Sådantvar honbra på attbedöma. Honskakade på huvudet. En delmänniskor blev verkligen somförbyttanär de komini varuhusetoch sågallalågapriser. De glömde tidoch rum ochkom in inågon slagstrans.Säkertvar detnågot sådant somlåg bakom attden exklusivaväskanblivitkvarglömd.Fastlitemärkligt vardet,att någonsom ägde en sådandyr väskahandladepåett lågprisvaruhus?Men vadvisstehon om rika svenskar?Kanskevar detjustgenom atthandlabilligti övrigt sompersonenhaderåd medden dyra väskan?
NärPajaree på nytt rättadetillsittmunskydd, somhelatiden tenderadeatt glidaner,kände honden tydligtigen. Nu vardet inte någonsvagförnimmelse längre.Luktenbörjade bliriktigt obehaglig.Det varsnarare en stank. Honmåste ta reda på vadsom hänt. Attdet rördesig om mänskligaexkrementer vardet inte längre någontvekanom. Pajareeilsknadetill.Nog föratt människorkunde smutsa nertoaletterpådemestbisarra sätt.Hon hade sett detmesta iden vägenoch varluttrad.Men attgöraifrån sigiett provrum! Detvar väländåhöjdenavmänsklig förnedring!Pajaree tittadesig
omkringoch suckadedjupt.Här fannsförstås inga kamerorsom skulleavslöja den somvarit nödig.Hon suckadeigenoch stängde av dammsugaren. Så fortsattehon bort till provhytten därdraperiet varfördraget.Det måste vara därifrån stankenkom.Kanskehade personalen somstängtpåkvällen upptäckt vadsom skett, mendragitför ochlåtsats somingenting ochlämnateländet åt städerskan. Detvar verkligen inte okej ochhon skulletaupp detmed chefen. Ochkräva ettsnusktilläggpåden magralönen.Det varväl knappast förmycketbegärt!
Pajareedrogundan draperiet medett häftigtryck. Honstelnade mitt irörelsen.
Synensom möttehenne varsåmakaber atthon förstinteförstod vaddet varhon såg.
KAPITEL 2
Söndag den29juni
Telefonensmelodislinga somljödtidigtpåsöndagsmorgonen var obehagligtpåträngande.För en gångsskull vaknadeJacob före Alicia.
»Din mobil«, upplyste hansurtoch puffadepåAlicias rygg.
Alicia somfortfarande befann sigidrömmarnasrikehadevävt in mobilsignalen ienangenämdröm. Nu vaknadehon till medett ryck.
Detvar Jack.Givetvis. Ingenannan än hennes chef skulle komma på tanken attringa hennevid den härtidpunkten.
»Hej,sov du?«
»Ja, jaghar inte förvanaatt gå upphalvsex på söndagsmorgnar.«
Alicia sneglade på klockradionoch hördesjälv hursur honlät men honvar tröttpåatt blistörd tidigtpåledigadagar.
»Det harskett ettdödsfallpå Ullared.«Jacktog ingennotis om hennes syrligaton.
»Ullared?Menar du Gekås, alltså varuhuset? Mendet är välstängt nu?« Alicia hördehur dummahennesfrågorlät närdeväl lämnat hennes läppar,men honvar fortfarandeyrvaken ochhadesvårt att slitasig från drömmensom efterlämnat en varm känsla ikroppen.
»Det är klartatt detärstängtnu. Ochdet kommer attförblistängt idag.Jag harvarit ikontakt medledningen.Enavlokalvårdarna upptäckteendöd kvinna iett av provrummen på damavdelningen vidtretideni natt.Och detstårutomallttvivelatt kvinnanhar bragts om livet. Detrör sigom ettmordeller dråp.Enligtpatrullen somvar förstpåplats serdet ut somatt någonhar strypt henne. De
vill koppla in ossdirekteftersomdet definitivt inte är ettnaturligt dödsfall ochhar skettiett sammanhang sominteärokomplicerat.
Dethär är ettställedär detdagligen passerar tusentalsmänniskor.«
»Men detmåste väl finnas en massaövervakningskameror där!«
»Ja, exakt. Detmåste detförstås.Det härfalletkommerviatt lösa ganska snabbt,det känner jagpåmig.Men jagvilländågärna se brottsplatsenpåengångoch jagvillatt du följer med. Marcel har sjukskrivitsig på grundavtandvärk. OchTarek somskullevarit standbyihelgenhar ocksåblivitsjuk. Riktigtdålig är hanvad jag förstodpåhanstjej. Hanhar fått vattkoppor.«
»Vattkoppor?«
»Precis. Hans tjej harvisst ettbarnsom smittathonom.Men för attåtergåtill den härdödakvinnan iprovhyttenpåGekås,såvill jagatt du är medfrånbörjan. Varuhusets vd är tydligen på tjänsteresa ochvicevd:närpåsemestermen kontorschefen, somnuideras frånvaro är ställföreträdande vd,ärpåplats. Teknikerna jobbar också redanför fullt. De polisersom varförst på platshar spärratavvid entrén ochvaruhuset kommer atthållasstängtunder dagen. Denhär ställföreträdandechefensom jagtalademed itelefon verkadenästan lika upprördöveratt de måste hållastängtenhel dagsom över att en kvinna blivit mördad ivaruhuset.Han svamlade någotomatt de räknademed uppemotfemtontilltjugotusenbesökarei dagoch att detabsolut inte varmöjligtatt stänga.Folkåkertydligen från hela Sverigeför atthandladär.Iallafall de sombor söder om Stockholm.
Ochsöndagarär, näst efter lördagar,varuhusetsbästa dag. Dethar visst gjorts tv-program om ställetockså,sån därreality-tv. Är det någotdukännertill, du somtittarpåsånaprogram?«
»Nej,det görjag inte.«Aliciaorkadeintesvara någotmer dräpande. Jack menade noginteatt vara spydig.Men sakenvar den att hanavskydde dokusåpor. Hanvissteatt Alicia hade följtprogrammetombönder somsöker kärleken ochdet varväl inte så långsökt attantaatt även dettaprogram kundehaintresserat henne.
Alicia sattesig uppisängenför attvakna till ordentligt. »Jag har aldrig sett tv-programmetmen jagvar därmånga gångernär jag varyngre.Fastdet är länge sedan. Detärett gigantiskt varuhus, jag tror till ochmed attdet skavaraett av Europasstörsta.«
»Jag vet«, betJackav. »Men nu måsteviagera.Jag harintefåttmer informationfrånpoliserna på platsändet jagredan sagt.Jag tänker attviåkerdit så fort sommöjligt,jag hämtar digomenkvart.«
»Detblirsvårt.Jag är iFalkenbergöverhelgen.«
»Ännu bättre.Jag sertillatt en patrullbil hämtar uppdig där, så sesvipåköpcentret. Du lärhinna ditföremig.«
När Alicia hade knäppt av samtalet insåghon attJackaldrighade inväntat ettjapåfråganomhon kundejobba.Som vanligthade hans frågaomvandlatstillenorder.
»Vad vardet därom?«Jacob hade yrvaketrestsig uppisängen. Nu vilade hanpåena armbågen medanhan betraktade Alicia som drog tröjan över huvudet. En djup rynkamellanhansljusa ögonbryn missprydde hans annars så slätaanletsdrag.
»Jag måstejobbatyvärr. Ettoklartdödsfall. Sannoliktmord.«
»Men snällaAlicia, vi skulle ju ta detlugnt idag,åka till stranden ochtamed matsäck. Detverkarbli soligtför en gångsskull. Didrikhar ju sett fram emot detsåmycket.«Jacob lätsjälv somett besviket barn.
»Jag vet. Mennuärdet somdet är.Tarek somskullehajobbati helgenhar fått vattkoppor.«
»Vattkoppor?Men detärjusåntsom barn får!«
»Ja, jagvet,men tydligen harhanssambosson smittat honom.«
»Jaha, är hansambo nu igen?Men sa du inte attdet varslut mellanhonom ochden därmammanhan sällskapademed?«
»Jo, precis.Men sakeroch ting kanjuändra sig. Nu måste jag skynda mig.«Aliciadrogpåsig jeansen.
Jacobsåg nöjd ut vidtankenpåatt Tarekintebarahadevattkopporutanävenvar samboigen. Detvar uppenbartatt hansåg Alicias muskelbergtill kollegasom en potentiell rival. Hanhadeinteblivit glad närhans flickvän meddelat atthenneskollega Tarekfåttenfast placeringiteamet. Beslut hade tagits från högreort om attutöka antalettjänsterpåavdelningen förgrova brottmed hänvisning till den ökande brottsligheten.
Självkände Alicia ettsting av oro. HontyckteomTarek Khalil. VadAliciavisstekunde manbli riktigtdålig om man fick vattkoppor
somvuxen.Hon måste kommaihågatt ringaefter arbetspasset och höra hurhan mådde.
Efter en kopp te ochen mackapåstående fotvar Alicia på väg tillvaruhuset iUllared.KollegornafrånFalkenbergsom hämtat upphenne släppteavhenne utanförentrén. På långthåll syntes polisens blåvitaavspärrningsband. Dethaderedan samlatsenansenlig mängd upprörda människor videntrén. De hängdeöversina kundvagnar ikingsize-storlekoch gestikuleradevilt. Detvar kanske inte så konstigt.Ibilen på vägtillUllared hade Alicia läst på om det gigantiska varuhuset. Öppettidernavar 7.00 –20.00 på söndagar. Attkunderna köadenågon timmeinnan manöppnade vartydligen inte allsovanligt. NärAliciaklevurpolisbilenutanför entrén hade klockanhunnitpassera halv sju. Jack hade förståsintehunnitdit ännu.Det toglitemer än en timmeatt köra från Göteborg.När Alicia närmadesig folkhopenhörde honupprördaröster.
»Men vi harreständafrånNorrköping!«Det varenkvinnai trettioårsåldernmed håreti en tunn ochspretig tofs.»Vi harkostat på hotellnatt ochlångbilresa.Nikan bara inte mena attnistänger helavaruhuset!?«
Honhadeintebehövtnämna varhon komifrån,tänkteAlicia.
Denbreda dialektenavslöjade henne. Aliciaskollega Elsa komfrån Norrköping ochävenomhon ansträngdesig föratt tala rikssvenska så bröt dialektenoftaigenom, isynnerhet närhon blev arg.
»Det måste finnas någonchefhär somvikan få pratamed!Det härärjuskandal!« utbrastenannan kvinna bakomAlicia.
De spriddaklagomålenfortsatte ljudagenom luften:
»Vad är detegentligen somhar hänt?«
»Handlar detomenbomb, finnsdet någonformavterrorhot motstället?«
»Det härärjuinteklokt!Såhär kanman inte behandla sina kunder!«
Alicia insågatt de uppretademänniskorna inte fått veta orsaken tillden plötsligastängningen.
»Ursäkta«, sa honoch trängdesig förbiden oroligakön.
»Hallå! Vadgör du människa,ser du inte attdet är en kö här!«
En äldreman medaggressiv kroppshållning lutade sigsånära Alicia atthon fick en pust av hans unknaandedräkt rakt iansiktet.
Honhöllupp sitt polis-id ochförklaradelugnt vemhon varoch attnågot allvarligtinträffat på varuhuset. Honbad alla attlugna nersig ochförsäkradeatt de snartskullefåmer information. Fast honinsåg så snarthon uttalatorden attdet skulle dröja. Mannen muttrade någotohörbartmen somvanligthadepolislegitimationen en magisk effektoch människorna framförhenne drog sigåtsidan.
KAPITEL 3
Trekollegoriyttre tjänst bevakade entrén medbestämd uppsyn. Alicia blev genastvisad bort tilldamavdelningenavenavdem, meddet passande namnet Aina. Alicia tittadepåhennesgradbeteckning.Konstigtatt honredan varpolisinspektörmed ledningsansvar, tänkte Alicia ochföljdeefter kvinnanvarsblonda hår guppadei en höghästsvans.Hon sågknapptutatt ha fyllt tjugofem. MenAinahadeett fast handslag ochnavigeradeutan den minsta tvekan bort motdamavdelningen. På nära håll såg Alicia atthon missbedömt kollegansålder.Ett fint nätavrynkor kundeskönjas runt ögonen.
Närhon talade läthon definitivt somen erfarenpolis:
»Det serutsom om offretärenavdeanställda.Hon hararbetskläder medlogga på sig. Vadvikan se så harhon blivit strypt.Tarmenhar tömt sigidödsögonblicket.Det stinkerverkligen därinne. Vi harnaturligtviskallathit rättsläkaremen detärintedet lättaste. Densom hade jour varvisst fulltupptagenoch de försöker hitta en ersättare.«
Medanpoliskvinnanmed hästsvansenpratade passeradedekosmetikaavdelningen. Någraurpersonalenstodsamlade ienklunga ochbetraktadedem närdepasserade.Enavkvinnorna,för samtliga varkvinnor,torkade sigiögonenmed en näsduk.
Kosmetikaavdelningen hade ettenormtutbud.Aldrigtidigare hade Alicia sett så mångakroppsvårdsprodukterpåenoch samma gång.Hur vardet ensmöjligt attvälja blanddetta enorma utbud?
Alicia sågsig omkring. »Ärchefenför ställethär?«
»Ja, den ställföreträdande chefen är här, inte den ordinarie.Och städerskan somupptäckte offretärockså på plats. De sitter därborta båda två.«
Skandinaviens störstavaruhus, Gekås iUllared, lamslåsenjunimorgon efter att en lokalvårdarefunnitenmördadkvinnai en av provhytterna.Offretvisar sigvarachefenför damavdelningen, Sofie Cronquist. Kriminalinspektör AliciaLundberg och hennes team på Grovabrott iGöteborgkopplas in,och mitt underhögsäsong ställs varuhusledningeninför att tillfälligt stänga det folkkäraköpcentret. Under tidspress,och omringade av tiotusentals köpsugna kunder, börjar polisen nysta iSofies liv– och upptäcker snartmörkahemligheter.Rykten om en otrohetsaffär pekarmot en spårlöst försvunnen älskare. Vad är det egentligen som sker på varuhuset och vadärdet förhemliga affärer den populärachefenSofieägnatsig åt? Dagarna gårutan något genombrott, tills en kriminellt belastad personoväntatdyker upp iutredningen.Samtidigt blir Alicia förföljd, ochnär ett makabert fynd görs någramil från Ullared växermisstankarna om att dettaärstörreänman kunnat ana.
