9789172638778

Titelsidor Flickan

06-09-20

15.53

Sida 1

den stygga flickans rackartyg

Titelsidor Flickan

06-09-20

15.53

Sida 2

MARIO VARGAS LLOSA Den stygga flickans rackartyg

översättning av peter landelius

Av samme författare på svenska:

Valparna 1978 Det gröna huset 1979 Kriget vid världens ände 1987 Vem dödade Palomino Molero? 1989 Till styvmoderns lov 1992 Tant Julia och författaren 1993 Döden i Anderna 1998 Don Rigobertos anteckningsböcker 2000 Bockfesten 2002 Paradiset finns om hörnet 2003

ISBN:

978-91-1-301592-7

© Mario Vargas Llosa 2006 Norstedts, Stockholm 2007 Originalets titel: Travesuras de la niña mala Omslag: Arne Öström/Ateljén Tryckt av ScandBook AB, Smedjebacken 2007 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

Till X till minne av heroiska tider

I De små chilenskorna Den sommaren blev sagolik. Pérez Prado kom med sin orkester bestående av tolv professorer och satte fart på karnevalsdanserna på Club Terrazas i Miraflores och på Limas Lawntennisklubb, man höll en nationell mästerskapstävling i mambo på Plaza de Acho som blev en stor framgång, trots att kardinal Juan Gualberto Guevara, ärkebiskop av Lima, hotade med att bannlysa alla deltagande par, och mitt gäng från Barrio Alegre kring gatorna Diego Ferré, Juan Fanning och Colón i Miraflores ställde upp i olympiska spel i minifotboll, cykling, gymnastik och simning mot gänget från calle San Martín och vann förstås överlägset.

Det hände märkvärdiga saker den där sommaren 1950. ”Linken” Lañas frågade för första gången en flicka – den rödhåriga Seminauel – om hon ville kila stadigt och till stor förvåning för hela Miraflores fick han ja. ”Linken” glömde bort att han var halt och gick omkring och bröstade sig som den värsta kroppsbyggare.

Tico Tiravante gjorde slut med Ilse och fick sällskap med Laurita, Víctor Ojeda fick sällskap med Ilse och gjorde slut med Inge, Juan Barreta fick sällskap med Inge och gjorde slut med Ilse. Det blev en sådan känslomässig röra i vårt gäng att vi var alldeles skakade, förälskelser försvann och återuppstod och när man kom ut från lördagsdanserna var det inte alltid samma par som hade kommit dit. ”Usch så ni bär er åt!” ryste min faster Alberta, som jag bodde hos efter mina föräldrars död.

Utanför Miraflores bröts vågorna två gånger om, första gången på tvåhundra meters avstånd från stranden, och ditut gick vi som var modiga och mötte dem bröstgänges, och så lät vi oss släpas med ett hundratal meter tills vågorna dog för att återfödas i nya svall och brytas på nytt i en andra skummande explosion som lät oss glida med vattenflödet ända fram till strandgruset.

7

Den där enastående sommaren slutade alla människor upp med att dansa vals, corridos, blues, boleros och huarachas på skivorna i Miraflores, för det var mambo som gällde. Mambo, en jordbävning som fick par i alla åldrar att svänga, skutta och snurra omkring i olika turer på festerna. Och det var säkert likadant utanför Miraflores, utanför världen och tillvaron, därborta i Lince, Breña, Chorrillos eller de ännu mer exotiska kvarteren La Victoria, centrala Lima, Rimac och El Porvenir, som vi i Miraflores aldrig hade beträtt och aldrig tänkte beträda.

Och precis som vi hade övergått från vals och huaracha, samba och polka till mambo, så övergick vi från rullskridskor och sparkcykel till cykel, och några av oss, Tato Monje och Tony Espejo till exempel, till motorcykel, och rentav en eller annan till bil, som gängets stora pojke Luchín, som ibland knyckte sin pappas Chevrolet cabriolet och gav oss en åktur i hundra knutar längs strandavenyerna från Terrazas till ravinen vid Armendáriz.

Men det märkvärdigaste som hände den sommaren var att från det avlägsna Chile kom två systrar, vilkas uppseendeväckande utseende och typiska sätt att tala, de pratade fort och svalde de sista stavelserna och avslutade meningarna med att dra andan och säga något som lät som ”asså”, gjorde ett outplånligt intryck på alla pojkar i Miraflores som just hade bytt från kortbyxor till långbyxor. På mig mest av alla.

Den yngsta verkade äldst och vice versa. Den äldsta hette Lily och var litet kortare än Lucy, som var ett år yngre. Lily kunde väl vara fjorton eller på sin höjd femton och Lucy tretton eller fjorton.

Adjektivet uppseendeväckande var som gjort för dem, men fast hon också var det så var Lucy mindre uppseendeväckande än sin syster, inte bara för att hennes hår var mer kortklippt och inte lika blont eller för att hon inte klädde sig lika djärvt som Lily, utan för att hon var mer tystlåten, och när det blev dans gjorde hon visserligen sådana turer och vickade på höfterna så djärvt att ingen flicka i Miraflores skulle våga göra om det, men hon verkade ändå blyg, hämmad och nästan litet klantig i jämförelse med den virvel8

vind, den eldslåga, det fyrverkeri som var Lily när skivan kom på tallriken, mambon exploderade och dansen drog i gång.

Lily dansade med en härlig rytm och stor charm, hon log och gnolade med i texterna, lyfte på armarna, visade knäna och vickade på höfter och axlar så att hela den lilla kroppen, listigt och kurvigt markerad av de kjolar och blusar som hon bar, tycktes bölja, vibrera och delta i dansen, från håret ända ner till tåspetsarna.

Den som dansade mambo med henne fick det alltid besvärligt, för hur skulle man bära sig åt för att inte trassla in sig i denna trolska virvel av sprattlande ben och fötter? Omöjligt! Man blev efter från första början och kände att alla de andras blickar var fästa vid Lilys mamboturer. ”Sicken jänta!” ryste faster Alberta, ”hon dansar ju som en Tongolele, som en rumbera ur en mexikansk film.” ”Nåja, vi ska inte glömma att hon är från Chile”, ekade hon själv, ”dygd är inte de chilenska kvinnornas starka sida.”

Själv blev jag kär i Lily som en mångalen kalv, vilket var det mest romantiska sättet att förälska sig – det kallades också att man var kär till tusen – och den här oförglömliga sommaren frågade jag henne tre gånger om hon ville vara tillsammans med mig. Första gången var på övre parkett på Ricardo Palma, bion vid centralparken i Miraflores, på söndagsmatinén, och hon sade nej, hon var för ung för att ha en pojkvän. Andra gången var på skridskobanan som invigdes just den sommaren nedanför Parque Salazar, och hon sade nej, hon behövde tänka på saken, för fast hon gillade mig litet grann så hade hennes föräldrar sagt att hon inte skulle ha någon pojkvän förrän hon hade gått ut fyran i realskolan, och hon gick fortfarande i trean. Och sista gången var några dagar före den stora skrällen, på Cream Rica vid avenida Larco medan vi drack en vanilj-milkshake, och det blev förstås nej om igen, för varför skulle hon svara ja när det var precis som om vi redan kilade stadigt? Blev vi inte jämt placerade tillsammans hos Marta när vi lekte sanningsleken? Brukade vi inte sitta tillsammans på stranden i Miraflores? Dansade hon inte mer med mig än med någon annan på skivorna? Varför skulle hon då svara 9

ja formellt, när hela Miraflores trodde att vi hade stadigt sällskap?

Med sin modellfigur, ett par mörka, spotska ögon och en liten mun med fylliga läppar var Lily det personifierade koketteriet. ”Jag tycker om allt hos dig”, brukade jag säga. ”Men mest av allt ditt sätt att tala.” Det var roligt och originellt med sin accent och sin musik, så annorlunda än de peruanska, och dessutom vissa uttryck, småord och talesätt som gjorde oss i gänget alldeles kollriga när vi försökte gissa vad de betydde och om det låg någon ironisk anspelning i dem. Lily kom hela tiden med tvetydiga uttryck, gåtor och vitsar som var så fräcka att flickorna i gänget fick skrämselhicka. ”De där små chilenskorna är förskräckliga”, förkunnade faster Alberta medan hon tog av sig och på sig de lärarinneaktiga glasögonen, orolig över att de där båda utbölingarna skulle kunna bryta ner den miraflorinska moralen. Än fanns det inga flervåningshus i femtiotalets Miraflores, ett villakvarter med envånings- eller på sin höjd tvåvåningshus, trädgårdar med de oumbärliga pelargonierna, ponciana, lagerträd, bougainvillea, gräsmattor och terrasser inramade av kaprifol och murgröna med gungstolar där grannarna satt och skvallrade i väntan på nattens inbrott och insöp trädgårdens dofter. I några parker fanns det taggiga ceiboträd med röda och rosa blommor, och de raka, rena trottoarerna var kantade av sucheträd, jacarandás och mullbärsträd, och förutom trädgårdarnas blommor fanns det färgklickar i form av D’Onófrios gula små kärror med sina uniformerade glassförsäljare i vita förkläden och svarta mössor, som dag och natt drog fram längs gatorna och tillkännagav sin ankomst med en signaltuta vars tröga tjut i mina öron lät som ett barbariskt horn, en förhistorisk kvarleva. Fortfarande hördes fågelsång i detta Miraflores där familjerna brukade hugga ner tallarna när flickorna blev giftasvuxna, för annars skulle de stackarna bli gamla ungmör som min faster Alberta.

Lily gav mig aldrig sitt ja, men faktum är att bortsett från den formaliteten var det precis som om vi kilade stadigt. Vi höll varann i hand under matinéerna på Ricardo Palma, Leuro, Montecarlo 10

och Colina, och fast man inte kunde påstå att vi satt och hånglade i biosalongens mörker som andra, stadigare par – att hångla var en formel som rymde allt från ytliga pussar till tungkyssar och skamliga beröringar som måste bekännas som dödssynder för prästen första fredagen i varje månad – så lät Lily mig kyssa henne på kinderna, på örsnibbarna, i mungipan, och ibland, för en sekund, tryckte hon läpparna mot mina och drog sig sedan undan med en melodramatisk min: ”Nej, nej, det där går inte för sig, Grabben lilla.” ”Du är ju störtkär, Grabben, du är ju nere i henne till tusen, du går ju upp i limningen, Grabben”, tjatade mina vänner i gänget. De använde aldrig mitt namn – Ricardo Somocurcio – bara mitt smeknamn. De överdrev inte det minsta: jag var kär till tusen i Lily.

För hennes skull slogs jag den sommaren med Luquen, en av mina bästa vänner. Vid en träff med gängets flickor och pojkar i hörnet av Colón och Diego Ferré skulle Luquen försöka vara rolig och sade att de små chilenskorna var ena slinkor, för de var inte blonda på riktigt utan vätesuperoxiderade, och folk i Miraflores hade börjat kalla dem Kackerlackorna bakom min rygg. Jag slog en rak höger mot hakan och han duckade, och sedan gick vi och gjorde upp med knytnävarna i hörnet av strandpromenaden La Reserva, alldeles vid branten. Vi talade inte med varandra på en hel vecka, tills flickorna och pojkarna i gänget fick oss att bli vänner igen vid nästa skiva.

Lily tyckte om att varje eftermiddag gå till det där hörnet i Parque Salazar, som var smockfullt med palmer och färggranna blommor och från vars röda tegelstensmur vi såg ut över hela Limabukten som kaptenen på ett fartyg från kommandobryggan.

Om himlen var klar, och jag kan svära på att den sommaren var den alltid molnfri och solen sken över Miraflores utan att svika oss en enda dag, så avtecknade sig det röda, flammande klotet där i fonden, vid oceanens yttersta gräns, och tog farväl med strålar och eldsken medan den sjönk i Stilla Havets vatten. Lilys lilla nuna var lika koncentrerad som när hon tog nattvarden vid mid11

dagsmässan i kyrkan vid Parque Central, med blicken fäst vid det brinnande klotet i väntan på det ögonblick då havet skulle svälja den sista lilla strålen och hon kunde formulera den önskan som denna himlakropp, snälla Gud, skulle uppfylla. Jag önskade jag med och trodde bara till hälften på att det skulle gå i uppfyllelse.

Alltid samma sak förstås: att hon äntligen skulle säga ja, vi skulle kila stadigt, vi hade sällskap, vi var kära, vi skulle förlova oss och gifta oss och hamna i Paris till slut, rika och lyckliga.

Så långt jag kan minnas har jag drömt om att bo i Paris. Antagligen var det min pappas fel, de där böckerna av Paul Féval, Jules Verne, Alexandre Dumas och alla de andra som han lät mig läsa innan han dog i den olycka som gjorde mig föräldralös. De där romanerna fyllde mitt huvud med äventyr och övertygade mig om att i Frankrike var livet rikare, gladare, skönare och mer allting än någon annanstans i världen. Utöver mina lektioner i engelska på Instituto Peruano-Norteamericano lyckades jag därför få min faster Alberta att skriva in mig i Alliance Française på avenida Wilson, dit jag gick tre gånger i veckan för att lära mig fransosernas tungomål. Fast jag tyckte om att ha roligt med mina kompisar i gänget, fick jag bra betyg och älskade språken.

När veckopengarna räckte bjöd jag Lily på te – än var det inte modernt med lonche – på Tiendecita Blanca med sin snövita fasad, sina småbord och parasoller på trottoaren och sina bakelser som ur Tusen och en natt – biskvier, alfajores, rulltårtor! – precis i hörnet av avenida Larco, avenida Arequipa och alameda Ricardo Palma, skuggat av de väldiga fikusträdens kronor.

Att gå på Tiendecita Blanca med Lily och äta glass och en bit tårta var en lycka som tyvärr nästan alltid grumlades av hennes syster Lucy, som jag också måste släpa på varenda gång vi skulle gå ut. Hon pratade strunt utan att genera sig det minsta och sabbade det hela och hindrade mig från att tala i enrum med Lily och säga allt vackert som jag drömde om att viska i hennes öra. Men fast vårt samtal måste undvika vissa ämnen på grund av Lucys närvaro, så var det ändå obetalbart att få vara med henne, att 12

se hur hennes hårslingor dansade så fort hon rörde på huvudet, se in i de skälmska, honungsbruna ögonen, lyssna på hennes annorlunda sätt att tala och ibland, i något obevakat ögonblick, i den snäva blusens urringning skymta de knoppande små brösten som redan rundade sig och sköt ut med fina små bröstvårtor som säkert var fasta och mjuka som unga frukter. ”Jag vet inte varför jag ska sitta här med er och prata strunt”, ursäktade sig Lucy ibland. Jag ljög: ”Så du pratar, vi tycker om att ha dig med, eller hur Lily?” Lily skrattade med en djävulsk glimt i ögat och utbrast: ”Visst, asså...”

En promenad längs avenida Pardo under fikusallén som var invaderad av sångfåglar, med små villor på ömse sidor i vars trädgårdar och terrasser det sprang små flickor och pojkar vaktade av barnflickor i vitstärkta uniformer, hörde till den sommarens riter.

Eftersom det på grund av Lucys närvaro blev svårt att tala med Lily om sådant som jag skulle ha velat, brukade jag leda in samtalet på ytliga ämnen: mina framtidsplaner till exempel, när jag efter avlagd jur.kand.-examen skulle flytta till Paris på en diplomatisk post – för därborta i Paris fanns det verkliga livet, Frankrike var kulturens hemland – eller kanske jag skulle ägna mig åt politiken ett tag för att hjälpa det här stackars Peru att bli stort och rikt igen, så att jag måste skjuta upp Europaresan litet. Och de själva, vad tänkte de bli när de blev stora? Lucy var förståndig och hade klara mål: ”Först ska jag gå ut läroverket. Sen ska jag skaffa mig ett bra jobb, kanske i en skivaffär, det måste vara jättekul.” Lily funderade på en resebyrå eller ett flygbolag, som flygvärdinna, ifall hon kunde övertala sina föräldrar, så att hon kunde resa gratis i hela världen. Eller filmstjärna kanske, fast hon skulle aldrig låta sig fotograferas i bikini. Resa, resa, se alla främmande länder, det var det som hon helst ville. ”Tja, du har ju redan sett två, Chile och Peru, vad kan du mer begära”, kunde jag svara. ”Titta på mig, jag har aldrig varit utanför Miraflores.”

Det som Lily berättade om Santiago var för mig som en försmak av den parisiska himlen. Så avundsjukt jag lyssnade! Till skillnad 13

från här fanns där inga tiggare på gatorna, föräldrarna lät pojkar och flickor stanna ute och dansa ända till gryningen, man fick dansa kind mot kind, och där såg man aldrig som här att mammor och fastrar spionerade när man dansade för att skälla på en om man gick för långt. I Chile fick flickor och pojkar gå på barnförbjudna filmer, och så fort de fyllde femton fick de röka utan att gömma sig. Där hade man roligare än i Lima, för där fanns fler biografer, cirkusar, teatrar och uppträdanden, och danser med levande musik, och från Förenta staterna kom det hela tiden skridskosällskap, balettrupper och musicals, och vilket arbete de än hade så tjänade chilenarna två eller tre gånger så mycket som peruanerna här hemma.

Men i så fall, varför hade de små chilenskornas föräldrar lämnat det där underbara landet för att slå sig ner i Peru? För de var ju inte rika utan verkade snarare ha det knapert. För det första bodde de inte som vi flickor och pojkar i Barrio Alegre, i villor med betjänter, kokerskor, husor och trädgårdsmästare, utan i en liten lägenhet i ett trångt trevåningshus på calle La Esperanza i höjd med restaurang Gambrinus. Och i Miraflores på den tiden, till skillnad från senare år, när flervåningshusen började växa tätt och villorna försvinna, så bodde det bara fattiglappar i lägenheterna, detta ömkliga släkte som – ledsamt nog! – de små chilenskorna tycktes tillhöra.

Jag såg aldrig skymten av deras föräldrar. De tog aldrig mig eller någon annan pojke eller flicka i gänget med sig hem. De firade aldrig en födelsedag eller hade skiva eller bjöd oss på te eller spel, som om de skämdes för att visa hur enkelt de bodde. Mig fyllde detta, att de var fattiga och skämdes för allt som de inte hade, bara med medkänsla, ökade min kärlek till den lilla chilenskan och ingav mig osjälviska tankar: ”När Lily och jag är gifta ska hela hennes familj få flytta in hos oss.”

Men mina vänner och framför allt väninnor i Miraflores tyckte att det var skumt att Lucy och Lily inte släppte in oss hemma. ”Är de så utfattiga att de inte ens kan bjuda på skiva?” undrade de.

14

”Kanske är det inte av fattigdom utan av snålhet”, försökte Tico Tiravante medla och gjorde det bara värre.

Ungdomarna i gänget började plötsligt att tala illa om de små chilenskorna för deras sätt att måla och klä sig, driva med deras knappa garderob – vi kunde allihop utantill de där kjolarna, blusarna och sandalerna som de kombinerade på alla möjliga sätt för att förvirra begreppen – och jag försvarade dem, full av helig vrede, det där snacket var avundsjuka, grönaste avundsjuka, giftig avundsjuka, för på skivorna fick de små chilenskorna aldrig sitta, alla pojkar köade för att få dansa med dem – ”för de får dansa tryckare, då är det väl ingen konst att bli uppbjuden”, invände Laura – eller för att när vi träffades för att leka på stranden eller i Parque Salazar så var de alltid i centrum för uppmärksamheten, och alla pojkar trängdes omkring dem, medan de andra... ”För att de är malliga och fräcka och för att med dem vågar ni dra fräckisar som vi aldrig skulle finna oss i!” kontrade Teresita – och slutligen för att de små chilenskorna var toppen, moderna, lössläppta, medan de själva var blyga, bakom, gammalmodiga, pryda och fördomsfulla. ”Gudskelov för det!” svarade Ilse morskt.

Men fast de skvallrade om dem fortsatte flickorna i Barrio Alegre att bjuda med dem på sina skivor och ta med dem till badstranden i Miraflores, på middagsmässan om söndagarna, på matinéerna och de obligatoriska promenaderna i Parque Salazar från skymningen till de första stjärnorna, som den sommaren gnistrade på Limas himmel från januari till mars, det är jag säker på, utan att en enda natt bli skymda av moln som de annars alltid blir i den staden fyra femtedelar av året. Det gjorde de för att vi pojkar bad dem om det, och för att flickorna i Miraflores i grund och botten kände samma fascination inför de små chilenskorna som fågeln inför kobran som hypnotiserar den innan den slukar den, helgonet inför synderskan, ängeln inför djävulen. Hos de små främlingarna som hade kommit hit från det avlägsna Chile avundades de den frihet som de själva inte hade, att kunna gå ut överallt och promenera eller dansa till sena natten utan att be om lov 15

att få stanna en liten stund till, utan att pappa eller mamma eller någon storasyster eller faster kom och spionerade genom fönstren för att se med vem och hur de dansade eller ta dem med sig hem, för klockan var redan tolv på natten och så här dags skulle anständiga flickor inte dansa eller prata med pojkar på gatan – det gjorde bara slinkor, slampor och pigor – utan ligga hemma och sova i sina sängar och drömma vackra drömmar. De avundades de små chilenskorna för att de var så lättsamma, dansade så avspänt utan att bry sig om att de visade knäna, och skakade på axlarna, brösten och rumpan som ingen annan flicka i Miraflores, och för att de kanske tillät sig friheter med pojkarna som de själva inte ens vågade föreställa sig. Men om de nu var så frigjorda, varför ville varken Lily eller Lucy ha någon pojkvän? Varför sade de alltid nej när vi frågade? Inte bara till mig hade Lily sagt nej, utan också till Lalo Molfino och Lucho Claux, och Lucy hade sagt nej till Loyer, till Pepe Cánepa och till den brådmogne Julio Bienvenida, den förste i Miraflores som hade fått en Volkswagen av sina föräldrar på femtonårsdagen fast han inte hade gått ut läroverket än. Varför ville chilenskorna, som var så frigjorda, inte ha någon pojkvän?

Detta och andra mysterier i samband med Lily och Lucy fick sin oväntade förklaring den 30 mars 1950, den sista dagen av denna minnesvärda sommar, på en skiva hos tjockisen Marirosa Alvarez-Calderón. En skiva som skulle bli historisk och för alltid ristas in i de närvarandes minne. Familjen Alvarez-Calderóns villa i hörnet av 28 de Julio och La Paz var den vackraste i Miraflores och kanske i hela Peru med sina trädgårdar med höga träd, gulblommiga buskar, klematis, rosor och kakelklädd simbassäng. Marirosas skivor var alltid med orkester och en massa kypare som serverade kakor, kanapéer, smörgåsar, juice och alla möjliga läskedrycker hela kvällen, fester som vi gäster förberedde oss för som till en himlafärd. Allt var underbart tills ljuset släcktes och ett hundratal flickor och pojkar omringade Marirosa och sjöng Happy birthday to you och hon blåste ut ljusen på tårtan med de femton ljusen och vi köade för att ge henne den obligatoriska kramen.

16

När det var Lilys och Lucys tur att krama henne, fick de var sin kyss på kinden av Marirosa, en glad liten kulting vars valkar svällde i den skära klänningen med en stor rosett på ryggen, och så spärrade hon upp ögonen: – Ni är från Chile, va? Jag ska presentera er för min faster Adriana. Hon är chilenska hon med, hon har just kommit från Santiago. Kom, kom.

Hon tog dem vid handen och ledde dem in i huset och ropade: ”Faster Adriana, faster Adriana, jag har en överraskning åt dig.”

Genom det stora perspektivfönstret, en upplyst rektangel som inramade en stor salong med otänd öppen spis, väggar med landskap och porträtt i olja, fåtöljer, soffor, mattor och ett dussin damer och herrar med glas i händerna, såg jag några ögonblick senare Marirosa storma in tillsammans med de små chilenskorna och hann otydligt och flyktigt skymta konturen av en mycket lång, mycket prydlig, mycket vacker kvinna med en cigarett rykande i spetsen av ett långt munstycke, som lutade sig fram för att hälsa på sina små landsmaninnor med ett nedlåtande leende.

Jag gick och tog ett glas mangojuice och rökte en Viceroy i smyg bakom bassängens omklädningshytter. Där stötte jag ihop med Juan Barreto, min gode vän och klasskamrat på Champagnatskolan som hade tagit sin tillflykt till samma ställe för att få sig en rök. Utan vidare frågade han: – Har du något emot om jag frågar Lily, Grabben?

Han visste att vi inte hade sällskap även om det verkade så, och han visste också – som alla andra, underströk han – att jag hade frågat tre gånger och fått nobben varje gång. Jag svarade att det hade jag väldigt mycket emot, för även om Lily hade sagt nej så var det bara en lek som hon höll på med – i Chile var flickorna så där – men egentligen tyckte hon om mig, det var som om vi hade stadigt sällskap, och dessutom hade jag börjat fråga henne den här kvällen för fjärde och sista gången, och hon skulle just svara ja när tjockisens tårta med de femton ljusen kom och avbröt oss.

17

Men nu när hon hade pratat färdigt med Marirosas faster skulle jag fortsätta att fråga, och hon skulle svara ja och från och med ikväll skulle hon vara min tjej på riktigt.

– I så fall frågar jag Lucy, svarade Juan Barreto resignerat. – Det taskiga är att det är Lily som jag gillar, förstår du.

Jag uppmuntrade honom att fråga Lucy och lovade att ställa upp så att hon svarade ja. Han och Lucy och jag och Lily skulle bli ett toppengäng.

Medan jag pratade med Juan Barreto vid bassängen och såg paren dansa till tonerna från bröderna Ormeños orkester – det var väl inte Pérez Prado precis, men den var jättebra, vilka trumpeter, vilka trummor – rökte vi några Viceroy. Varför hade Marirosa just då fått för sig att presentera Lucy och Lily för sin faster? Vad snackade de så länge om? Det höll ju på att gå åt helsike med min fråga. För det var sant, just som de kom med tårtan hade jag inlett min fjärde – och säkert framgångsrika – kärleksförklaring till Lily efter att ha övertalat orkestern att spela ”Jag gillar dig”, den bästa boleron för att fråga en tjej om hon ville kila stadigt.

Det dröjde en evighet innan de kom tillbaka. Och de var som förvandlade: Lucy blek och hålögd som om hon hade sett ett spöke och höll på att hämta sig från synen, och Lily ilsken, med förbittrad min och blixtrande ögon, som om det där fina herrskapet därinne hade varit dumma mot henne. Jag bjöd genast upp henne till en sådan där mambo som var hennes specialitet – Mambo nummer 5 – och jag kunde inte tro mina ögon, Lily gjorde alldeles bort sig, hittade inte rytmen, kom av sig, trampade fel, snubblade, och sjömansmössan halkade på sned så att hon såg litet löjlig ut.

Hon brydde sig inte om att rätta till den. Vad hade hänt?

Jag är säker på att när Mambo nummer 5 var slut visste hela festen om det, för tjockisen hade sett till att sprida det. Vad härligt för den skvallerbyttan att berätta det i minsta detalj och späda på litet här och där medan hon spärrade upp ögonen av nyfikenhet och förskräckelse och förtjusning! Vilken skadeglädje måste de inte ha känt – vilken lättnad, vilken hämnd – alla flickorna i gänget som 18

var så avundsjuka på de små chilenskorna som hade kommit till Miraflores för att fördärva oss pojkar som blev utexaminerade tonåringar den sommaren!

Jag blev den siste som fick veta det, när Lily och Lucy redan oförklarligt hade försvunnit utan att säga adjö till Marirosa eller någon annan – ”de fick bita i det sura äpplet”, kungjorde faster Alberta – och när det gåtfulla ryktet hade spritt sig över hela dansgolvet och fått hundra pojkar och flickor att tvärstanna och glömma orkestern, sina flick- och pojkvänner och vem de skulle fråga på, för att viska, berätta, bli upprörda, hetsa upp sig, spärra upp ögon som sjöd av harm: ”Hörde du? Har du hört? Visste du?

Vad sägs om det! Fattar du? Kan du tänka dig?” ”De är inte från Chile! Nej, det var de inte! Bara ett påhitt! Inte chilenskor, visste inget om Chile! De ljög! De lurade oss! De hittade på alltihop!

Marirosas faster satte dit dem! Vilka skurkar, vilka skurkar!”

De var peruanskor, helt enkelt. Stackarna! Arma stackare! Faster Adriana, som just hade kommit från Santiago, måste ha fått sitt livs överraskning när hon hörde dem tala med den där accenten, som hade lurat oss så bra men som hon omedelbart avslöjade.

Tänk hur de små chilenskorna ska ha känt sig, när tjockisens faster hade gissat sig till det hela och började fråga ut dem om deras anhöriga i Santiago, om var de hade bott i Santiago, i vilken skola de hade gått i Santiago, om familjens släkt och vänner i Santiago, och så gav Lucy och Lily den värsta överhalning som de hade fått i sitt korta liv och tvålade till dem ordentligt för att till slut kasta ut dem alldeles nerbrutna, andligen och kroppsligen förkrossade, och utropa inför sin familj och sina vänner och en häpen Marirosa: ”Inte fasen är det några chilenskor! De där har aldrig satt sin fot i Santiago och om de är chilenskor så är jag tibetanska!”

Den där sista dagen av sommaren 1950 – jag hade just fyllt femton jag också – började livet på allvar för mig, det som skiljer luftslott, drömmar och sagor från den råa verkligheten.

Den fullständiga historien om de falska chilenskorna fick jag inte veta, den visste ingen utom de själva, men däremot hörde jag 19

gissningar, skvaller, fantasier och påstådda avslöjanden som likt ett brusande kölvatten följde de falska chilenskorna långt efter att de själva hade upphört att existera – så att säga – för de blev aldrig mer bjudna på skivor eller spel eller te eller gängets sammankomster. Onda tungor sade, att fastän anständiga flickor i Barrio Alegre och Miraflores inte längre umgicks med dem och vände bort blicken när de möttes på gatan, så sökte pojkarna, ynglingarna, männen ändå upp dem i smyg, som man söker upp ett par slinkor – och vad var Lily och Lucy om inte ett par slinkor från något kvarter som Breña eller El Porvenir, som för att dölja sitt ursprung hade gett sig ut för att vara utländskor så att de kunde smita in bland anständigt folk i Miraflores? – för att stöta på dem, för att göra sånt som bara pigor och slinkor går med på.

Sedan antar jag att båda grupperna glömde bort Lily och Lucy, för andra personer och andra ämnen kom och ersatte detta äventyr från vår barndoms sista sommar. Men inte jag. Jag glömde dem inte, särskilt inte Lily. Och fast det har gått så många år, och Miraflores har blivit så förändrat, och likaså sederna, och man numera hycklar med de barriärer och fördomar som förut förkunnades fräckt och öppet, så gömde jag henne i mitt minne och framkallar det ibland för att höra det okynniga skrattet och se den skälmska glimten i hennes honungsfärgade ögon och beundra henne när hon svajar som ett sockerrör i mambotakt. Och efter så många somrar som jag har upplevt tycker jag fortfarande att den här var den mest sagolika av dem alla.

20