Issuu on Google+


Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se

I boken förekommer en hel del sångtexter och dikter. I de fall där översättarens namn inte anges har texten översatts fritt av författaren. Citatet på sidan 53–54 är hämtat från Jacques Coubards bok Mikis Theodorakis i översättning av Gun Uddenberg (1969).

isbn 978-91-642-0345-8

© Arja Saijonmaa 2011 Utgiven av Piratförlaget Omslagsfoto: Pål Rødahl (framsida), Anders Petersen (baksida) Omslagsform: Mattias Boström Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2011


Ödet j a g trä ffa de ma nnen som förändrade mitt liv mitt i en sång, på en scen. Det var i Gamla Studenthusets festsal i centrala Helsingfors. Året var 1970, den 16 november för att vara exakt. Mannen i fråga hade nyss flytt från Grekland, undan diktaturen, från fängelset. Nu stod han där. Hade plötsligt avbrutit min sång, tagit mikrofonen i handen och sagt att jag skulle följa honom. Vart? Ingen visste. Varken arrangörerna eller musikerna, inte den fullsatta festlokalen, inte jag heller. Det blev tyst. En ängel flög genom salen. Det kändes nästan obekvämt. Utanför piskade regnet mot den våta novemberasfalten. Hösten hade kommit till Finlands huvudstad. Löven dansade i gatlyktornas glimrande sken. I den neoklassiska, guldpanelerade och ärevördiga salen spreds ett märkligt skimmer av förväntan. Vad sker? Vart tänker denne grek, denne färske flykting, ta henne? Han som själv just förlorat allt, sitt land, sin identitet? Vart tänker han ta henne? Vart?

7


1968 å ret ä r 1968. Platsen Helsingfors universitets Studentteater. En kompis, Jussi, som studerade nygrekiska, hade hittat några grekiska sångtexter som var ytterst aktuella. De skulle ingå i en föreställning med titeln ”Kabaré om demokrati”, den handlade om den politiska verkligheten i Grekland som just då befann sig under diktatur. Vi ville ta upp ämnet diktatur på vår repertoar. Det var klart, vi var på alerten i allt som gällde människoförtryck och orättvisor. Och detta var ju skamligt i ett land i Europa. Och inte vilket land som helst, utan Grekland, den västerländska demokratins vagga. Demos, folket. Krati, styre. Folkets styre. Grekland hade drabbats av en vulgär och primitiv förtryckarregim, en forntidstyranni kallad militärdiktatur. Överstarna hade tagit över makten. En av dem, Papadopoulos, hade utnämnt sig till den översta diktatorn. Människor hade förts bort till koncentrationsläger, isolerats långt borta på de fjärran egeiska öarna, torterats, försvunnit, dödats. Och allt detta hände i vårt Europa anno 1968. Vi var en politisk teater. Helsingfors universitets gamla ärevördiga Studentteater hade under 1960-talet blivit den första revolutionära, politiskt medvetna teatergruppen i landet. Den nya vågen, den kulturintellektuella vänstervågen hade nått Finland från Tyskland och andra europeiska länder, och hade naturligtvis påverkats av flower power-rörelsen mot Vietnamkriget i USA. Med den politiska medvetenheten hade också den professionella ambitionen 11


ökat, ribban hade höjts till skyarna och de flesta av sextiotalets studentteateraktivister flyttade direkt från Studentteaterns ”sandlåda” till framträdande positioner inom den finska teaterinstitutionen. Man pratade om en kulturrevolution och teaterns förnyelse i Finland. Det var inga små saker. Jag hade kommit in som ”provelev” vid Studentteatern strax efter mitt stipendieår på ett college i USA. Jag var lite yngre än de som redan studerat den tyska politiska teatern vid Berliner Ensemble-teatern i Berlin, Bertolt Brechts högkvarter, och som tagit intryck av den politiska kabarén och fört den till Finland. Allas blickar var riktade mot oss. Vi var heta, sexiga. Klart att vi måste reagera. Och det gjorde vi. Och det var bråttom. Vi höll frenetiskt på att samla material. ”Kabaré om demokrati” skulle bestå av texter, poesi, sånger och teater. Kaj Chydenius, själv kompositör och den drivande kraften inom vår teater, var musikaliskt ansvarig. Jussi Korhonen skulle översätta och en av oss, som samtidigt studerade till skådespelare på den riktiga teaterskolan, skulle regissera. Jag skulle spela i föreställningen – och sjunga. Jag hade, för inte så länge sedan, börjat sjunga. Vilket betydde att jag öppnat munnen på Kajs order och låtit det hela komma ut, obehindrat. Och hör och häpna, det kom. – Högre, perkele, skrek Kaj och stampade med foten vid det slitna, ostämda pianot på andra våningen i det gamla studenthuset där vår trånga teaterstudio låg. Och jag skrek, så mycket jag orkade. – Mäktigt, ropade Kaj chockad, fan, din stämma ryms inte i det här rummet! – Ne-ej, konstaterade jag, snarare i en tortyrkammare. – Det finns ingen återvändo, lade han till. – Införstådd, il commandante. Så började min sångkarriär. Jag blev lite andfådd, det var allt. Kanske av rena chocken, jag spelade ju klassisk piano vid SibeliusAkademins solistlinje och drömde om teater, hade aldrig tänkt 12


öppna munnen och släppa ut toner, utom kanske i duschen. Men å andra sidan kändes det hur enkelt och skojigt som helst, och jag tog det hela med en klackspark. Sedan den dagen fick jag vara med i leading roles i alla politiska kabaréföreställningar. Plötsligt hade jag blivit kabaréstjärnan på vår studentteater. Jag hade dragits in i vår tids kokande gryta, tillagad av politisk teater och kulturintellektualism och det tycktes inte finnas någon återvändo, som Kaj hade spått. Bertold Brecht och hans berömda ”Verfremdungseffekte”, att distansera sig och kritiskt granska allt inom konsten och samhället, hade plötsligt gjort entré i mitt unga klassiska piano-liv. Vi hade mycket på hjärtat och viljan att skrika ut vårt budskap var gränslös. Och nu var det detta med diktaturen i Grekland som stod på tur. En dag dök det upp en sång. Den hette ”Sto perijali”, som blir ”Den hemliga stranden” på finska. Jussi hade gjort en grovöversättning, ord för ord, den absolut ärliga, sanningsenliga. Vi var sanningssökare. Hellre en klumpig första version som var ordagrann och ärlig än någon falskt förskönad skit, var mottot. Sedan kunde man ju bearbeta texten och eventuellt anlita en riktig poet som gav innehållet en konstnärlig tolkning. Jag var petig, redo att pilla i varenda stavelse och smaka på varje bokstavs kulör. Och jag visste att använda den röda pennan flitigt. Vrida och vända. Inte ens den minsta detalj gick mig obemärkt förbi. Målet var att nå fram till originalet i dess sannaste bemärkelse. Titeln ”Den hemliga stranden” fascinerade mig. Dikten berättade om en hemlig strand, vit som en duva, vi törstade, det var mitt på dagen, men vattnet var salt. Sedan fick jag höra melodin. Och rös. Något så vackert hade jag aldrig hört. Som ett bländande ljus. Och vilken underbar bild, att törsta i den duvvita sanden. To mesimeri på grekiska betyder mitt på dagen, vid klockan tolv när det är som hetast. Ett enda ord 13


som får hela kroppen att känna hettan i solen. Ordbilden träffade som en pil rakt in i hjärtat. Man var där, närvarande. Det var poesi. Enkelt och rent. Så sensuellt. Så sinnligt. Kompositören hade med sin medvetna behandling lyft fram den påtagliga känslan, smaken av salt vatten. Jag blev hänförd. Mitt bland de politiska kabarésångerna, de analytiska Brechttexterna, de socialt engagerade kupletterna om finska orättvisor, om hela världens orättvisor. Mitt i all den kritik som vi på den tiden riktade mot fosterlandet, religionen, föräldrarna, ja, mot allt som råkade korsa våra vägar, mitt i allt detta kändes denna sång som en befrielse. Som om jag hade rensat bort allt det onödiga, det som fanns men som man ändå inte behövde sätta fingret på. Det var som att gå på semester, ta en paus från för mycket ord med åsikter. Vem hade komponerat sången? Bland högar av skisser och texter fanns fler sånger. Jag undrade vad de var för något? ”Mikis Theodorakis” stod det under flera av dem. Mikis Theodorakis? – Vem är Mikis Theodorakis? frågade jag. Hans namn dyker upp överallt bland våra texter. – En kompositör som just nu sitter i fängelse på grund av dessa sånger, svarade Jussi. Theodorakis har komponerat sången ”Den hemliga stranden” som är förbjuden i Grekland. Till och med att nynna. Det är straffbart att ens vissla melodin. Till exempel på gatan. Då blir du arresterad. Och du får absolut inte nämna hans namn offentligt. Du kan hamna i fängelse bara för det! – I fängelse? Sitter han i fängelse på grund av ”Den hemliga stranden”? – Inte bara för den. Alla hans sånger är förbjudna. Varför i all världen, undrade jag. Jag gick igenom ”Den hemliga stranden” en gång till. ”Vi skrev hennes namn i sanden men floden kom och hennes namn för14


svann.” Vems namn? Det kunde vara en flickas namn. Det kunde vara något annat. ”Mot diktatur” eller ”död åt Papadopoulos”? Det kunde vara vad som helst, men inget av detta sades i själva texten. Orden handlade bara om hav, sol och sand. Och kärlek. Och de var inte skrivna av vem som helst utan av en stor grekisk poet, Georgios Seferis, modernisten som fick Nobelpriset i litteratur år 1963. Vad var det i sången som måste förbjudas? Melodin? Resten av dagen försvann. Jag tänkte bara på Mikis Theodorakis. Den mannen skulle jag vilja träffa.

15


På min hemliga strand Vit som en duva låg havets strand Och allt var sol och kärlek allt Och törsten brann som solens fackla brann Men havet var för salt På stranden satt vi under sol och vind I sanden skrev vi hennes namn Men floden kom och havet smög sig in Och hennes namn försvann Så försvann vårt liv i kärleksbrand Men vi förstod vi hade fel Och soldröm, vinddröm, havsdröm, ni försvann Med er förbrann vår själ.

Det var denna sång som en gång drabbade mig. Den trollband mig totalt. Sången om den hemliga stranden. En enkel, liten melodi. Ja, den blev vändpunkten i mitt liv. Jag är framme nu, på stranden. Min egen hemliga strand. Ett stycke land mellan berg och hav. Platsen är Grekland, tiden är nutid, året är 2004. Jag måste få bitarna på plats. Ta mig tid, all den tid som behövs. 16


Spana, läsa, fundera. Stanna upp. Vad var det som hände egentligen? Och hur kunde det hända? Denna bländande vithet, sanden, vinden som man aldrig fick nog av. Och törsten… Den som en gång drev kompositören Mikis Theodorakis ut ur sitt land. Den som också blev min törst. Jag följde honom, mannen utan identitet. Den gången kastade jag mig rakt ut i det okända. Det var som att hoppa från ett berg, utan att försäkra mig om att det fanns någon som tog emot mig. Mitt liv förändrades. Hade jag inte hoppat den gången hade jag inte suttit här nu. Kanske på någon annan strand. Vägen hit har varit lång. Mer än hälften av mitt hittills levda liv. Den började i en annan tid, i en annan verklighet. Något val gjorde jag i alla fall innan jag hoppade. Eller gjorde jag det?

17


Det första mötet å ret var 1 97 0. Det hände på en söndag. I motsats till vad den grekiska filmstjärnan Melina Mercouri sjunger i ”Aldrig på en söndag”. – Nu tar vi en paus, sa jag på eftermiddagen och vi styrde våra steg mot Gamla Källaren, den berömda restaurangen som låg under Studenthusets festvåning där vi repeterade vår pjäs. Bestämt. Jag och mina regiassistenter. Klockan var ungefär två. Det ena av de två avskilda rummen i restaurangen, Björnkabinettet, var reserverat för oss, som vanligt. Det var mysigare än Lejonet med sitt långa fyrkantiga bord. Björnens var runt och rummet mindre. Vi skulle jobba med manuset och äta lite. Pjäsen vi höll på med hette ”Lakko/Strejken”. Politisk teater med ett nytt experiment. För första gången fanns riktiga arbetare med. Dem hade vi värvat från arbetarföreningens teaterklubb. Tuffa män och kvinnor i medelåldern. Med oss fanns också en dam i åttiofemårsåldern, Elsa. Hon var alltid klädd i en bourgognefärgad silkesklänning, från den första repetitionen. En späd liten dam, men full av iver att spela teater. En högtid för henne. Pjäsen handlade om en städfirma och tog upp städerskornas dåliga arbetsförhållanden och löner. Det var en musikal med dans med kvastar och sång. En av sångerna vi hittat i en av arbetarnas traditionella sångböcker var skriven av Mikis Theodorakis. Så stod det, fast det inte alls lät som de sånger vi hade tagit upp i vår kabaré. Jag hade avancerat i Studentteaterns inre hierarki, jag hade gått den långa vägen 18


och valts till chef för hela teatern, tjugofem år gammal. Från att sälja biljetter och koka kaffe till de äldre konstnärskamraterna, från de olika administrativa uppgifterna till teaterrollerna och kabarésångerna. Det hade varit min prövotid, en krävande resa som kostat mig andra ”normala” studier, men det gav jag fullständigt fan i. Vi gick nerför de breda marmortrapporna från festvåningens nyklassiska entréhall. Samma hall där jag ett år tidigare hade hälsat Finlands president Urho Kekkonen välkommen till vår föreställning om den officiella finska historieskrivningen som vi vänt uppochner på och vållat stort rabalder med. Presidenten fortsatte att följa oss med stort intresse. Vi kom ner i källarrestaurangen, genom trängseln, där var alltid proppfullt, och avancerade mot den andra sidan. Framme i det bortersta hörnet öppnade jag dörren till Björnen. Men fastän vi hade bokat det intima mötesrummet för oss själva var det fullt av folk. – Ursäkta, sa jag och tänkte att någon av oss kanske hade glömt att reservera Björnkabinettet. Jag vände mig om och började gå mot bardisken där två servitörer höll på att lasta ölglas på brickan. – Hallå, stanna! ropade en kvinnoröst bakom min rygg. Där stod en skådespelerska som jag kände från Lilla Teatern. – Vi letar efter en tjej som har sjungit Theodorakis på finska. Hon gjorde ett radioprogram om nån kabaré om demokrati för ett par år sen och vi vet inte vem rösten tillhör. Men vi tror att det kan vara nån från Studentteatern. Känner du till vem det kan vara? Jag behövde inte tveka två sekunder. Det måste vara ljudbandet från vår kabaré. – Det är jag. – Kom in! Skådespelerskan grep tag i min arm och puffade in mig i rummet. Här är hon! ropade hon triumferande till det förvånade sällskapet. Här är tjejen, det är hennes röst, det är henne vi letat efter. Skådespelerskan vände sig mot mig. 19


– Vi har en kommitté här och en gäst från Grekland. Han kommer från Den Nationella Patriotiska Fronten mot den grekiska juntan och vi håller på att planera en tillställning i Gamla Studenthusets festvåning. Mannen i fråga satt med ryggen mot dörren. Han vände sig sakta om. En stor, jag skulle nästan säga kraftig, man med Sokratesprofil och svart hår. Mannen spände sina ögon i mig och frågade på engelska: – Vad har du sjungit? – En som heter ”Den hemliga stranden” och några sånger som heter Romiossini. Han log igenkännande och blev intresserad. – Vilka? – De första fyra. Men bara på finska. – Det är bra det. Kan du sjunga dem i morgon? frågade han. Jag blev stum. Det är omöjligt, tänkte jag omedelbart. Pjäsen! Repetitionerna! – Nej! Han fortsatte. – Kompositören till dessa sånger, Mikis Theodorakis, kommer till Helsingfors i morgon och ska tala inför studenter och politiker och allmänheten. Han mår inte så bra och vill därför hitta en lokal sångerska eller skådespelerska eller sångare som kan framföra hans sånger, och om de finns på finska – desto bättre. – Jag vet inte om det är möjligt, försökte jag hövligt, jag har en viktig repetition i morgon kväll och premiär om tio dagar. – Du måste ställa upp, uppmanade skådespelerskan. Alla i rummet backade upp henne. Jag insåg att jag måste ordna det på något sätt. – Okej då, men jag måste hitta sångerna och lära mig allt på nytt, jag vet inte om jag hinner. – Ses i morgon kväll, sa greken och skrattade nöjd. Jag heter 20


Pangalos, Theodor Pangalos. Jag sköter de internationella relationerna inom Den Nationella Patriotiska Fronten. Ja, jag ser det, tänkte jag och såg på alla de frivilliga, vackra och jättepatriotiska finska tjejer som han hade lyckats samla runt sig – och på så kort tid. Beundransvärt. Tidigt på måndagsmorgonen bankade jag på glasdörren till Finlands Rundradio. Det gällde att med blixtens fart hitta några gamla band, en inspelning som gjorts 1968 av vår föreställning ”Kabaré om demokrati”. Personalen skakade på huvudet och försvann in i arkiven. Jag måste också lära mig skiten. Skynda er, tänkte jag otåligt och räknade på minuten ut hur jag skulle hinna med allt. Äntligen! Med ett paket tonband sprang jag hem och började lyssna. Men var fanns mina gamla texter och anteckningar? Jag dök in i kaoshelvetet i min studentlya. Den var fylld av projekt som låg i pappershögar på golvet eller satt uppklistrade på väggarna, de upptog till och med halva badrummet. Bland dem fanns den aktuella pjäsen ”Strejken”, ett projekt för Kakola, som var det värsta fängelset vid östfronten i norra Karelen dit vi tjejer skulle åka och sprida revolutionens glada budskap till de farligaste fångarna i Finland. Ett par finska tangon hade möjligtvis varit bättre där, slog det mig, men jag hann inte utveckla tanken. Ett annat projekt var att förvandla vår teaterstudio till ett dagis med teaterlek för barn. Ett annat var att bjuda in Helsingfors uteliggare till vår studio nästa julafton. Hur skulle jag hinna leta fram just dessa texter från 1968! Efter en svettig stund lyckades jag mirakulöst vända uppochner på det mesta och hitta några små trasiga, skrynkliga papperslappar som representerade, eller hade representerat, Romiossinis texter på finska. Jag lyssnade på banden. Jämförde med papperslapparna. Insåg att det här inte gick. Jag skulle inte hinna lära mig alla de komplicerade oregelbundna rytmer sångerna innehöll utantill. 21


Texten var nästan oläsbar. Jag valde ut de jag kunde läsa, de första sångerna ur sångsviten Romiossini. Jag markerade takterna med egna ritningar, små pinnar och gubbar hit och dit, min egen notskrift, för privat bruk only. Jag var också tvungen att ställa in repetitionerna av teaterpjäsen. Lite farligt, för vi kunde bara repetera på söndagarna och några kvällar till. Folk jobbade ju tidigt om morgnarna, det riktiga folket, arbetarna. Jag hade senare på eftermiddagen, efter sammanträffandet i Björnkabinettet, berättat för dem vad det handlade om och kastat ut en idé – att vi skulle kunna hälsa kompositören välkommen med vår sång. ”Strejksången” av Mikis Theodorakis som det stod i noterna fast ingen kände till den. – Kom om ni har lust. Alla kom. Klockan fem på måndagseftermiddagen var vi där, min strejkensemble och jag, på samma ställe där vi brukade repetera, på den stora festsalens scen i Gamla Studenthuset. Där skulle Mikis Theodorakis uppträda om ett par timmar. Inte förstod jag vidden av hur upphetsade mina skådespelarvänner var, ja, de var helt upprymda över arrangemanget. De hade anlänt festklädda. På festhumör. Ögonen lyste av förväntan. Mikis Theodorakis var en stor hjälte för dem. Själv höll jag på att bli riktigt nervös. Nu skulle jag sjunga mina sånger för självaste kompositören. Hur skulle de sjungas egentligen? Jäklar, jag måste ta reda på det, snabbt! Han måste ha anlänt till hotellet. Jag behövde bara en liten vink om stilen. Så att jag inte gjorde bort mig – och framför allt inte honom – helt. Jag försökte ringa till dessa solidaritetsmänniskor på hotellet tvärs över gatan för att få en snabb genomgång med kompositören. Förgäves. De befann sig redan på presskonferensen, hela den grekiska kommittén var onåbar bakom stängda dörrar. Jag fick klara mig ensam. 22


Klockan var sju. Mikis Theodorakis gjorde entré, följd av kommittén, både greker och finnar och greken från igår, Pangalos. De satte sig på den första raden. Jag försökte smygtitta genom draperiet men det var svårt utan att bli sedd. Jag såg inte Theodorakis ansikte. Salongen var proppfull. Inte en ledig stol. Folk satt i gångarna och trängde ihop sig på golvet. Det var hett, nästan svettigt där inne. Den finska intelligentian, de politiskt medvetna, politiker, journalister, studenter, alerta medborgare. Alla tycktes vara där denna kväll. Det var dags. – Nu! Plats på scen, vi börjar, väste jag till ensemblen, mitt älskade teatersällskap från ”Strejken”. Det var en färgstark samling – som vilt fladdrande sommarfjärilar – som intog scenen i kraft av sina tre generationer. Man kunde ta på spänningen. Jag kände den ända in i vartenda dammigt veck i den slitna ridån. Med rosiga kinder, uppiffade kläder och bestämda steg grupperade de sig mitt på scenen och brast ut i sång. ”Inte hör en stad, inte ser en stad, upp till kamp kamrat, för att befria folket.” Jag stod bakom skynket på den högra sidan av scenen och mitt hjärta bultade av stolthet. Arbetarna, de sjöng för sin hjälte med sin egen verklighets tyngd, sina erfarenheters lära. Vårt eget gäng från Studentteatern sjöng med glittrande ögon, med det idealistiska, unga, drömska i blicken. Bläcket hade inte hunnit torka från de böcker de höll på att sluka. Marx, Lenin, Che Guevara, Fidel Castro, Bertolt Brecht. Och nu Mikis Theodorakis. Livet log. Och den lilla åttiofemåriga Elsa. Hur i all världen hade hon kommit på att matcha sin lilla handväska i exakt samma färg som den guldbruna fina sammetsbroderingen i ärmkanterna? Väskan dansade och svängde i takt med hennes egen koncentrerade sång. I över sextio år hade kvinnan städat åt det fina folket. Nu var det hennes tur, nu sjöng hon för sin frihetshjälte. 23


Jag hade som vanligt svarta byxor och en svart höghalsad tröja på mig. Svarta skor med halvhöga klackar, jag var ändå 178 centimeter lång. Dagen till ära hade jag klätt mig i en lång öppen väst som jag designat själv och låtit tillverka. Den var gjord av orangegulmönstrat tjockt möbeltyg, till mammas förskräckelse. – Du kan inte gå runt i möbeltyg, hörrdu, sa mamma. Men jag älskade min väst, den hade mörkorange kanter och täckte den lite mulliga kroppen och de i mitt tycke för stora brösten. Mitt ljusa hår var klippt i en halvlång lättskött pagefrisyr, in natura. Hela jag var in natura, jag hade knappt hunnit kasta en blick i spegeln. Välkomstsången var en given succé. Ett spektakel av sällan skådat slag skulle jag ha tyckt om jag hade sett det ur publikens synvinkel. Kören ut, min orkester in. En trio, Ertsi, Pekka och Rusina, piano, bas och trummor. Jämngamla musikerkompisar som brukade spela med oss när det gällde. Och nu gällde det. Pianot slog in. Sex starka, tjocka ackord ifrån den första sången ur Romiossini, den starkaste. Mycket dramatiskt. Forte fortissimo. Jag kom in på upptakten till det sjunde slaget och sjöng: Dessa träd böjer sig inte under en mindre himmel Dessa stenar ger sig inte under främmande steg Dessa ansikten vänder sig enbart mot solen Dessa hjärtan böjer sig bara inför rättvisan.

Jag var inte grek. Jag kände inte kompositören men jag kände att Romiossini nog var så nära det heliga man kunde komma för en grek i den rådande politiska situationen. Och att grekernas själ var begravd i sten, djupt inne i de karga grekiska klipporna. Det kände jag. Jag sjöng med det enda verktyg jag hade i denna stund, min röst och den starka texten. Jag borrade mig in i poetens ordbilder på mitt eget sätt och utav hela mitt hjärta. Lät tonerna 24


flyta ut ur munnen utan att tänka på tonbildningar och hur det lät. Jag tog i från tårna. Kastade mig från berget. Detta landskap är hårt som tystnaden Det gömmer i sig glödande, glödande stenar Det skyddar öde olivträd och vingårdar Det finns inget vatten, bara ljus Vägen leder till ljuset Och skuggan av stenmuren är av järn.

Då hände det. En lång man reste sig från sin plats på första raden, mitt i sången, stirrade på mig och började röra sig mot mig. Som en stor fågel som spred ut sina vingar för att lyfta. Hur i all världen, hann jag tänka, det var en ganska hög ramp mellan salongen och scenen. Han närmade sig scenen – och plötsligt stod han där framför mig. Jag blev vettskrämd och höll på att tappa både texten och sången. Han fortsatte sin väg mot pianot. Där satt Ertsi och såg skräckslagen ut. Vad skedde? En kupp av något slag? Svaret kom snabbt. Mikis Theodorakis puffade bort Ertsi från hans plats och satte sig ner på pianopallen. Han började stapplande med tangenterna, sökte toner. – Do you know this? frågade han och vände sig mot mig. Sedan började han med en melodi som jag inte kände till. – Tyvärr, sa jag. – It doesn’t matter, mumlade han och tog en annan. – But I have it only in Finnish, sa jag. Det var den andra sången från Romiossini. Den som berättade om ”deras pannor som var rynkade som cypresser mellan två berg”. Och om folket som törstat och hungrat i åratal. – It doesn’t matter, sing it in Finnish. Och jag sjöng. Gick det åt helvete fick det göra det. Det fanns så mycket smärta och känsla i sången som jag ville uttrycka. Plöts25


ligt kom Mikis Theodorakis med i sången. Han började nynna och sjöng sedan på grekiska. Vi sjöng duett. Jag närmade mig pianot, försiktigt, och till slut stod jag så att vi hade ögonkontakt. På nära håll såg jag ögonen, under den yviga svarta hårbusken som växte vilt ovanför det långa smala ansiktet. De såg plågade ut. Ett djurs ansikte, ett vargansikte. Ett par sånger till, stapplande, sökande toner, ord. Då slutade han abrupt, mitt i en fras, tog tag i mikrofonen framför sig, lyfte den med sina händer och sa: – Arja ska följa med mig på världsturnén! Det blev tyst. Både på scenen och i salongen. Jag trodde inte att någon fattade vad han menade. Jodå, publiken fattade. Med en suck av berusning började den applådera. Den enda som inte tycktes fatta var jag. Sången hade fastnat i halsen. Den allra första tanken var pliktkänslan. Bilder av olika slag började rulla i mitt huvud. Premiären av ”Strejken” om tio dagar, mitt ansvar som chef för Studentteatern, andra projekt som var på gång. Det var omöjligt att strunta i allt detta och bara försvinna. Vad skulle jag göra? Han kanske bara skojade, kanske menade han det inte alls. Men Theodorakis fortsatte prata på scenen med den stolte Jussi som tolk. Jussi tittade på mig och hans ögon glittrade som en julgran. – Theodorakis säger att de ska ge sig av redan i morgon bitti och ha en konsert i morgon kväll, i Lund i Sverige. Han vill att du följer med. Förtvivlad måste jag tacka nej. Plikten framför allt. Jag hade ansvar för min teater och ”Strejkens” premiär. Det var hårt. Skulle jag få en chans till? Eller hade jag just missat den? Ångesten steg. Det var ju mannen jag ville träffa. Min önskan hade blivit verklighet. Han kom. Men var det allt? 26


9789164203458