RUINERNA HÄVDAR ATT BYGGNADEN VAR VACKER OUR ERA’S FEAR OF QUALITY
Dennis Töllborg
RUINERNA HAVDAR ATT BYGGNADEN VAR VACKER Dennis Dennis Töllborg Töllborg
Dennis Dennis Töllborg Töllborg
OUR ERA’S FEAR OF QUALITY
Dennis Töllborg - Ruinerna hävdar att byggnaden var vacker
93
”Vetenskapens viktigaste uppgift är att vara den blinning som väcker den lata oxe staten utgör”.97 "Du kan få kössa den hand du allra helst skulle vilja skita i."98
Kapitel 5. (Vetenskaplig) heder 1. En dag skall de apolitiska intellektuella i mitt land bli tillfrågade av vårt folks enkla människor. Man skall fråga dem vad de gjorde när landet långsamt slocknade som en flämtande låga, tunn och ensam. Sokrates Ingvar Strömbom, gång på gång på gång, till sin son ... Dennis Töllborg. Det ligger både kärlek och omsorg i de orden!
97 98
94
Dennis Töllborg – Ruinerna hävdar att byggnaden var vacker
De kommer inte att tillfrågas om sina kläder, ej heller om dessa långa siestor efter lunchen ej heller om sina sterila strider om ingenting ej heller om sina ontologiska sätt att komma över pengar. Ingen kommer att fråga dem om den grekiska mytologin, ej heller om det äckel de kände gentemot sig själva när någon bland dem var beredd att dö fegt. Man kommer inte att fråga dem något om deras absurda undanflykter uppvuxna i skuggan av den fullständiga lögnen. Den dagen kommer de enkla människorna. De som aldrig fick plats i böckerna och dikterna av de apolitiska intellektuella, men som kom varje dag för att lämna mjölk och bröd, ägg och tortillas, de som sydde kläderna åt dem de som körde deras vagnar de som skötte deras hundar och trädgårdar och arbetade åt dem, och de skall fråga:
Dennis Töllborg - Ruinerna hävdar att byggnaden var vacker
95
"Vad gjorde ni när de fattiga led och livets ömhet brann ut i dem?" Apolitiska intellektuella i mitt kära fosterland, ni har inget svar att ge. En tystnadens gam kommer att sluka era inälvor. Ert eget elände skall gnaga er själ. Och ni skall tiga stumma i er skam.99 2. Den hederlige ämbetsmannen är ett känt begrepp i Sverige, särskilt från tiden då den offentliga makten till sitt omfång var begränsad. Verklighet och myt interagerar alltid, och det förefaller som om myten också svarade mot ämbetsmannens självbild och i huvudsak var sakligt grundad.100 Lojaliteten stod mot uppdraget, d.v.s. mot professionsetos, och därmed mot de värden som uppdraget manifest hade att bevara och försvara. Ett konkret exempel, från Sverige och polisen, är vår förste rikspolischef, Carl Person, som omvittnat i första hand var lojal mot polisen och mot de uppgifter som riksdag och regering ålagt polisen, inte mot person, parti eller departement.101
Otto Rene Castillo, Apolitiska intellektuella Se Gissur Erlingsson med referens till Lennart Lundquist, Skäl att lita på offentliga tjänstemän som "demokratins väktare", politologerna.wordpress.com 101 Jfr fr.a. hans agerande i den s.k. bordellaffären 99
100
96
Dennis Töllborg – Ruinerna hävdar att byggnaden var vacker
Med modernitet och välfärdsstat växte den offentliga maktens omfång, särskilt på kommunal nivå. Idag möter den vanlige medborgaren, i Sverige, i huvudsak makten på kommunal eller landstingskommunal sektor, såsom skola och barnomsorg, sjuk- och äldrevård, byggnadsnämnder, socialförvaltning och kommunala "bolag" inom energi och trafik, samt hos de stora välfärdsadministratörerna, fr.a. försäkringskassan. Det är sällan medborgaren möter annan statlig makt än polisen, möjligen med undantag för högskola, skatteväsendet och kronofogde. Med välfärdsstaten har antalet befattningshavare som direkt eller indirekt, finansierade av skattemedel, utövar makt ökat, och ökat radikalt. Den reglerade befordringsgången, liksom löneklasser och tjänstemannaansvar har samtidigt ersatts av nätverk, individuell lönesättning och kommunikationsdirektörer. Det är mot denna bakgrund, åtminstone i en värld där solidaritet och ”vi” ersatts av ”var och en sin egen lyckas smed”, möjligen rationellt att lojalitet mot värden har ersatts lojalitet mot person, parti eller departement. Ett väl, även internationellt, känt exempel som ofta använts är Hans Corell, den dåvarande rättschefen på UD som försvarade lögnerna i Europadomstolen i det s.k. Leanderfallet102 och som senare, när detta avslöjades, förklarade sitt agerande med att han ”bara följde order”103 – hans lojalitet var mot "staten", eller mer bestämt mot de som kunde belöna honom i jordelivet, inte efter. Hans Corell fick också en rad belöningar, både i form av tjänster och hederstitlar, och satte Se bl.a. Töllborg, National Security and the Rule of Law. Walker, EU rights law rests on Swedish lies, The Guardian 30 december 1997. 102 103
Dennis Töllborg - Ruinerna hävdar att byggnaden var vacker
97
såsom ett barn av sin tid en ny standard för innebörden i begreppet ”ämbetsmannahederlighet”. Det var denna standard som konkretiserades i Boforsaffären, Fången på fyren, Leanderfallet och Armsdeal och till slut eskalerade i hanteringen av Tsunamikatastrofen och Egyptienavvisningarna. När det gäller Egyptienavvisningarna ljög Sverige t.o.m. inför FN:s tortyrkommitté, och hängdes ut offentligt och internationellt. 3. Om man är modern och "googlar" på ordet heder, eller vetenskaplig heder, erbjuds man ett tidstypiskt betydelseinnehåll såsom "gott namn, gott anseende, renommé", d.v.s. en koppling till social status, yta istället för djup. Det är en djupt obehaglig bestämning, som har lite att göra med begreppets ursprung, men samtidigt säger en hel del om vår tids rädsla för kvalitet, och det därmed sammanhängande behovet att parasitera på de värden som binder samhällen och folk samman. Orden är bärare av värden, och centrala när vår tids makthavare söker legitimitet genom skapande av "varumärke" och när man söker hegemonisk makt genom kontroll över historieskrivningen. Den bestämning av ordet heder som googlandet erbjuder ligger för mig istället närmare begreppet hedersbetygelse, d.v.s. genom yttre prål försöker man säkra en persons samhälleliga status, en status som annars är osäker. Tomhetens triumf, för att citera Mats Alvesson. Själv menar jag att heder är kopplat till integritet och professionsetos. Heder är ett självständigt förhållningssätt för att nå egenrespekt. Skälet till att några av oss vägrade att köpa de goda franska bourgognevinerna, när Frankrike valde att genomföra sina atombombsprov
98
Dennis Töllborg – Ruinerna hävdar att byggnaden var vacker
på en atoll i Stilla Havet, där ursprungsbefolkningen var för svag för att kunna stoppa övergreppen och världen i övrigt stod passiv, var inte ett desperat försök att sänka den franska vinmarknaden, och därigenom tvinga Frankrike till att bete sig med någorlunda stil. Skälet var att kunna se oss själva i spegeln. Heder har således att göra med egen inre resning, ofta i strid med omgivningens förväntningar och krav, och således ytterst sällan ledande till just hedersbetygelser. Heder handlar helt enkelt om plikt, om att bejaka och faktiskt älska sina plikter såsom social varelse. Detsamma gäller vetenskaplig heder. En vetenskapsman med heder låter materialet styra, inte mecenatens eller omgivningens förväntningar. Och skälet till att vetenskapsmän med heder vägrar gå i New Public Managements ledband, och avvisar peer review som instrument för att mäta kvalitet, har inte att göra med systemens föroch nackdelar, utan med att akademins plikt är att förakta och bekämpa just tomhet och dess bärsärkagång med våra ords värdebetydelser.104 Utan heder är man helt enkelt inte vetenskapsman – möjligen är man, i bästa fall, konsult med vetenskaplig skolning, i sämsta fall helt enkelt bara prostituerad. 4. Vi vet att inget är så farligt, för såväl demokrati som vetenskapen, som just konsensus – vetenskapliga framsteg bygger på kaos, och demokrati bygger på anarki i
Mats Alvesson har i en debattartikel i DN, återigen träffande, kallat den nya världen för "ballongsamhället", http://www.dn.se/debatt/vi-lever-i-ballongsamhallet-och-detriskerar-spricka/ DN 2014-11-27 104
Dennis Töllborg - Ruinerna hävdar att byggnaden var vacker
99
dess ursprungliga betydelse; ordning utan överhet. Vetenskaplig heder, och demokratisk mognad, kräver därför motstånd. Heder är kopplat till skam – den vetenskapsman som inte bjuder motstånd bör skämmas. Jag tror man kan se ett direkt samband mellan den deprofessionalisering av akademin som gått hand i hand med titelinflation och tog sitt avstamp i åttiotalets NPMideologi och började formuleras inom akademin i början av nittiotalet, och den avsaknad av professionsetos och den rädsla för kvalitet som präglar de nya forskarna, likväl som vår tids makthavare och den växande skara wannabe's som präglar ballongsamhället. Det har varit en drygt två decennier långsam rörelse, som kombinerat med kvartalsekonomin och den digitala revolutionen, kunnat ske utan motstånd, inledningsvis för att man inom akademin i nittiotalets början ansåg de nya idéerna så korkade att de skulle självdö, och senare för att den nya generationen forskare fostrats in i systemet och ser det som normalitet, eller åtminstone omöjligt att revoltera mot utan att riskera allt för stort personligt pris. Utvecklingen har varit internationell, och kvalitetssänkningen har därför inte synts i den relativa jämförelsen och dessutom kunnat gömmas bakom titel- och betygsinflation, köpta kvalitetsstämplar och fejk i form av peerre-view.105 Det kan vara fråga om att vi nu nått en paradigmatisk förändring, d.v.s. the point of no return. I vart Se t.ex. The Economist 2014-08-11 What the Ivies can learn from Wellesley, där redo-visas hur även kvalitetsuniversitet som Harvard och Yale följer med i betygsinflationen: "Professors at Harvard University used to be vicious examiners. In 1950, according to one source, its average grade was a C-plus. Today things are different. The median grade is A-minus: the
105
100 Dennis Töllborg – Ruinerna hävdar att byggnaden var vacker
fall styrs forskningen numera av ledare som tror vetenskapliga genombrott kan kommenderas fram, och som bygger en ny form av vetenskapsman som karakteriseras av att ha som främsta mål att behaga. Den nya akademin, där kollegialitet ersatts av hierarkisk linjeorganisation och där disputation och seminarier som kvalitetskontroll ersatts av peer review, präglas av management by bestickning. Ledarskap blir målet, inte en kollegial plikt att bära under maximalt en treårsperiod, och de nya ledarna söker lojalitet och förhindra uppror genom att dela ut gratifikationer i form av titlar, forskningsbidrag, medaljer och lönesättning enligt KGTprincipen.106 Så skapar man ett nytt forskningsideal, där forskarna lobotomerats genom ekonomisk kastrering. Detta forskningsideal har lite att göra med den "autonomi" och "kvalitet" man har mage att tala om, än mindre med vetenskaplig heder. I det nya ledarskapet ingår inte längre att förvalta och verkställa visioner, nu handlar det om att man tror man äger verksamheten och uppgiften reduceras till att skapa visioner. Substans ersätts med yta, och lojalitet mot person blir mer centralt än lojalitet mot de värden man bygger bilden av sin egen grandiositet på. Vikten av att ta ytan på allvar blir för detta tomma ledarskap centralt – vi måste "vårda våra institutioner". Allt skall märkvärdiggöras och i en illusion av grandiositet, med Mats Alvesson de facto byggd på "functional stupidity", talar man om most commonly awarded grade is an A. Yale's may be little better: from 1963 to 2008 the average grade increased by 37 %." 106 D.v.s. man skall vara Kåt, Glad och Tacksam
Dennis Töllborg - Ruinerna hävdar att byggnaden var vacker
101
"kunskapssamhället", skapar "Centre of Excellense", styrker sin kvalitet genom att köpa ackrediteringar som Equis och AMBA och delar ut medaljer Pro Studio et Sciencia. Kvalitet och inre resning ersätts med värdegrundsarbete och värdegrundsplaner, där relationen värdegrund och verkliga värden i en organisation i bästa fall är obefintlig, vanligen t.o.m. negativ. Ord blir tomma, bara redskap för windowdressing. 5. Ju svagare ledarskapet är förankrat i substantiell kunskapsöverlägsenhet och erfarenhet samt naturliga ledaregenskaper i form av lojalitet mot professionsetos i faktiskt agerande, desto viktigare blir det att skapa en hierarkisk linjeorganisation där ledarskap bygger på formella regler, uppbackade av "ledarens" möjligheter att diskretionärt exkludera likväl som att, lika diskretionärt, utdela belöningar, bestämma vem som skall vara med och vem som inte skall få vara med, vad som skall forskas om och vad som absolut inte skall beforskas. Genom partnerskapsprogram, där man säljer "utbildning" till näringslivet (egentligen bara titlar i ballongsamhället), och genom att införa krav på overhead, som man kallar det när man leker marknad, i organisationen skapar de nya ledarna ur överskottet en egen ekonomisk bas där man diskretionärt kan belöna de som är beredda att stödja kollegans maktambitioner. "...(R)ektor sponsrar vissa av henne själv utvalda forskare med medel som andra forskare genererat och som både forskaren och anslagsgivaren tänkt sig skulle användas för andra syften."107
Elias Eriksson, Claes Dahlgren & Kristoffer Hellstrand, Åtta skäl att stoppa världsförbättrarprojektet, GU-journalen 4/2014
107
102 Dennis Töllborg – Ruinerna hävdar att byggnaden var vacker
Därför kan vi idag höra akademins nya ledarskap tala om att verksamheten förväntas gå med "vinst", och man lägger pengar på verksamhetens "varumärke", anställer kommunikationsdirektörer och utnyttjar PR-byråer, och har "strategimöten" där man inte talar om forskning eller ens substans, utan letar nya ord som skall generera nya bidrag, som t.ex. att kalla verksamheten "transdisciplinary" istället för "interdisciplinary/tvärvetenskap", utan att någon ens reser frågan om vad i helvete vi egentligen sysslar med när vi forskar. I den nya akademin anställer man istället t.o.m. arbetskraft, vars enda uppgift är att styla ansökningar. Stylingen – tillsammans med pins, varumärkesbyggande, hedersdoktorat och medaljutdelning – blir avgörande för vilka forskningsansökningar som beviljas, inte substans eller vad som är värt att veta. Men den dag vetenskap, och akademin, reducerats till att vara vilken (affärs)verksamhet som helst, så är allt förlorat! Kanske skall vi inte gråta över detta – det har ju i alla fall den omedelbara fördelen att akademin inte längre kan parasitera på det förtroendekapital som våra företrädare byggt genom att vara lojala mot sitt professionsetos före mot sina mecenater. Den tillit de skapat genom att helt enkelt vara professionella och därmed hålla på sin (vetenskapliga) heder. 6. "The greatest way to live with honor in this world, is to be what we pretend to be."108 108
Sokrates
110
Dennis Tรถllborg - Our Era's Fear of Quality
worth knowing. However, the day science, and academia, are reduced to nothing but business, everything is lost! Perhaps this should not be something to weep about. It does at least have the advantage that, in the future, the academic world will no longer be able to act as a parasite on the trust our progenitors built by being loyal to their professional ethos instead of their benefactors. A trust which was based on the simple belief that it is a duty to act professionally and stick to your (scientific) honour.
6. "The greatest way to live with honour in this world is to be what we pretend to be."97
97
Sokrates
Dennis Töllborg - Our Era's Fear of Quality
109
scientists who are prepared to support their colleagues’ ambitions to reach the top. ”The vice-chancellor sponsors some scientists chosen by herself and does this with funds other scientists have generated, which these scientists and the funding body had dedicated to other purposes.”96 As a result, the new leadership in the academic world expects us to create ”profit“ and it is prepared to invest millions in building ”trademarks”, it employs communication directors and hires PR agencies, has ”strategy meetings” where not a word about science and scientific problems is mentioned, but the scientists are instead prompted to invent new words, new words which in themselves will create the potential to have new and higher research grants – like calling what we do ”transdisciplinary” instead of ”interdisciplinary”, without any of the present scientists even raising the question of what the fuck we are actually doing, when conducting what we call science. Instead, in the new academia, we employ new labour, whose only task is to style applications for grants. This styling – together with pins, building trademarks, handing out honorary doctorates and medals – decides which applications will be granted, not the substance of the application and even less what is 96 Elias Eriksson, Claes Dahlgren & Kristoffer Hellstrand, Åtta skäl att stoppa världsförbättrarprojektet/Eight reasons to stop the worldimprovingproject, GU-journalen (Journal for Gothenburg University, no 4/2014), my translation. The Swedish text: "...(R)ektor sponsrar vissa av henne själv utvalda forskare med medel som andra forskare genererat och som både forskaren och anslagsgivaren tänkt sig skulle användas för andra syften."
108
Dennis Töllborg - Our Era's Fear of Quality
values upon they build the picture of their own grandiosity. Surface becomes central to this empty form of leadership – ”we must nurture our institutions”. Everything must be made fancy and, in an illusion of grandiosity, with Mats Alvesson de facto based on ”functional stupidity”, they talk about the new ”knowledge society”, create ”Centres of Excellence” and present evidence of quality by purchasing accreditations such as Equis and AMBA and presenting medals they call ”Pro Studio et Scientia“ (sigh). Quality and honour are replaced by ”working groups for value creation” and ”plans for implementing values”, where the relationship between the plans and real values in the organisation are at best non-existent and normally even negative. Words and concepts are emptied of substance and become mere instruments of window dressing. 5. The more weakly the leadership is anchored in substantial knowledge superiority, scientific experience and a natural talent for leadership in the sense of loyalty to the professional ethos and the less they deliver this form of leadership, the more important it will be to build formal hierarchies where leadership is based on giving orders, backed up by the leaders’ right to discretionary exclusion and inclusion, distributing rewards and deciding what people are going to be allowed to research and what must absolutely not be researched. By ”programmes for partnership“, where the university sells ”education” to the business society (in fact only more titles to be used in the balloon society) and, by introducing individual overheads to be covered by the scientist himself, which is necessary in order to play at marketing, the new leaders create from the surplus their own economic base, to be used for discretionary rewards to
Dennis Töllborg - Our Era's Fear of Quality
107
change, the point of no return. In any case, nowadays, everyone, even the blind, can see that research is steered by a new kind of leadership, which believes that new knowledge can be commanded and which creates a new form of scientists who are characterised by having the premium goal of pleasing. The new academia, where collegiality has been replaced by hierarchical control and where dissertation and seminars as instruments for maintaining high quality have been replaced by peer reviews, must be characterised as management by bribery. Leadership becomes a goal in itself, not a collegial duty to perform during a maximum period of three years, and the new leadership attempts to secure loyalty and combat revolts by offering gratifications to the loyal in the form of grandiose titles, medals and the setting of individual wages, following the HHG principle95. As a result, a new ideal for science is created, a new ideal where the scientists have been lobotomised through economic castration. This new ideal has little in common with the ”autonomy” and ”quality” to which they have the stomach to refer, even less to scientific honour. The new academic leadership no longer focuses on its duty to administer and execute visions, the new academic leadership believes it personally owns the university and believes that it is its mission to create the visions. Substance is replaced by surface and loyalty to specific individuals becomes more important than loyalty to the an A. Yale's may be little better: from 1963 to 2008 the average grade increased by 37 %." You should be Horny, Happy and Grateful 95
106
Dennis TĂśllborg - Our Era's Fear of Quality
result, scientific honour, and democratic maturity, demand resistance. Honour is connected to shame – any scientist who does not offer resistance should be ashamed. I believe there is a direct connection between the deprofessionalisation of the academic world, which has gone hand in hand with the inflation of titles and started in the New Public Management ideology of the 1980s and the lack of professional ethos and fear of quality that characterise contemporary science, as well as contemporary emperors and the growing crowd of wannabes we can see in the new balloon society. It has been a slow movement, lasting more than two decades, and, combined with the quarterly economics and the digital revolution, it has met no resistance – initially, everything appeared to be so stupid that it would implode and later because the new generation of scientists have been fostered into the system and regard it as the norm, or at least impossible to fight against without risking far too much of a personal sacrifice. The development has been international and, as a result, the lowering of demands relating to quality has not been observed and has been able to hide to some extent behind inflation in titles and ratings, purchased quality stamps and fakes in the form of peer review.94 We have perhaps reached a paradigm 94 See e.g. The Economist August 11, 2014; What the Ivies can learn from Wellesley, where is presented how also classic quality universities like Harvard och Yale have joined the grade-inflation: "Professors at Harvard University used to be vicious examiners. In 1950, according to one source, its average grade was a C-plus. Today things are different. The median grade is A-minus: the most commonly awarded grade is
Dennis TĂśllborg - Our Era's Fear of Quality
105
means that people with substantial honour very seldom receive marks of honour. Honour is simply a question of duty, affirming and actually really loving your duties as a social creature. The same goes for scientific honour. A real scientist, hence a scientist with honour, is led by the research material by which he or she is confronted and not the expectations of the benefactor or the society around him/her. The reason that scientists with honour refuse to be steered by New Public Management and reject peer review as an instrument to measure quality has nothing to do with the pros and cons of these systems. It is associated with the duty of every academic, yes, even everyone who wants to be regarded as an intellectual92, to despise and combat precisely contemporary emptiness and its trashing of the value content of our concepts.93 Without honour, you are simply not a scientist – at best, you can be regarded as a consultant with a scientific education, at worst as nothing but a simple prostitute. 4. We know that nothing is as dangerous, for both democracy and science, as consensus – scientific progress emanates from chaos and democracy is built on anarchy in its original meaning; order without emperors. As a 92 Reading Edward Said, Representations of the Intellectual: The 1993 Reith lectures, ought to be mandatory for every research student 93 Mats Alvesson has in an article in Dagens Nyheter November 11, 2014, once again very striking, called the new world for "the ballon society" http://www.dn.se/debatt/vilever-i-ballongsamhallet-och-det-riskerar-spricka/
104
Dennis Töllborg - Our Era's Fear of Quality
3. If you are a modern person and ”Google” the word “honour”, or scientific honour, you are offered an explanation, typical of it time; ”good name, good reputation“ and so on, in other words, a connection to social status, surface instead of substance. This is profoundly creepy, as it has very little connection to the origin of the concept, at the same time saying quite a lot about the contemporary fear of quality and the coherent need to act as a parasite on the values that glue societies and people together. The word carries values and they are important when contemporary emperors attempt to acquire legitimacy by building personal ”trademarks” and hegemonic power by controlling historiography. In my opinion, the definition Google offers is closer to the concept of mark of honour, i.e. through a façade, attempting to establish a person’s social status, a status which might otherwise be uncertain. The triumph of emptiness, to quote Mats Alvesson. As I see it, the concept of honour is connected to the concepts of integrity and professional ethos. Honour means having an independent approach in order to acquire self-respect. The reason some of us refused to buy the wonderful French Bourgogne wines, when France chose to carry out its nuclear tests on an atoll in the Pacific, where the natives were too weak to stop the abuse and the rest of the world stood by in indifference, was not an attempt to force France to act with at least some kind of style. The reason was that this boycott was the only way to go, in order to be able to look ourselves in the face. Honour is therefore connected to backbone, integrity, courage, often in conflict with the expectations and demands of your surroundings, which
Dennis Töllborg - Our Era's Fear of Quality
103
his own future”, that loyalty to values and one’s professional ethos is no more, instead we see loyalty to individuals, party or the department. A well-known example, also international, often used, is Hans Corell, the former head of the legal department at the Foreign Ministry, who defended the governmental lies to the European Court of Human Rights in the so-called Leander case88. When exposed, he explained his acts by saying that he was only obeying orders89 – his loyalty was to the government or, more precisely, those representatives of public power who would subsequently give him rewards while he was still alive, not later in the form of a nice obituary. He also received many rewards, in the form of both honorary titles and good jobs, and this gave a new meaning to younger people of the concept of “the honest public servant”. It was this new standard that concretised itself, among other scandals, in the Leander case and the Armsdeal and finally escalated to the handling of the Tsunami and the extraordinary rendition, and torture, of the two Egyptians, Muhammed Al Zery and Ahmed Agiza.90 In this case, Sweden even lied to the UN Committee Against Torture91, a disgrace both nationally and internationally to all Swedes.
88 See, among other literature, Töllborg, National Security and the Rule of Law 89 Walker, EU rights law rests on Swedish lies, The Guardian December 30, 1997 90 See TV4/Kalla Fakta, "The broken promise", May 17 & November 22, 2004 (Bergman, Dyfvermark and Laurin) 91 http://www.ohchr.org/en/hrbodies/cat/pages/catindex. aspx
102
Dennis Töllborg - Our Era's Fear of Quality
mission, that is their professional ethos, and thereby against the values they were manifestly assigned to preserve and protect. One concrete example, from Sweden and the police, is our first Head of the National Police Board, Carl Persson. It is well documented, not the least in the so-called "Brothel Affair", where the present Minister of Justice was connected to a network of ”prominent” politicians, businessman and public servants using sexual services, that he, at great risk to his own position, stood loyal towards the police and the mission the police force had received from the parliament and the government, not to individuals, political party or the justice department. With the welfare state, public bureaucracy grew, especially within the municipal sector. It is in this sector the regular citizen today, in Sweden, meets public power in its different forms, such as school and child care, health and elderly care, building authorities, social administration and municipal ”companies” in energy and traffic. State-governed power is mainly met in the form of policing, to some extent also in academia, taxation and the enforcement authority. With the welfare state, the number of executives, directly employed by municipalites or the state or indirectly financed by tax, who exercise power over the citizens, has grown dramatically. The once strictly regulated career development of public servants with regulated salaries and public liability has been abolished, to be replaced by networks, individually set salaries and communication directors. It is against this background, perhaps not strangely, even rationally, especially when ideas like solidarity have been replaced by ”each man builds
Dennis Töllborg - Our Era's Fear of Quality
101
who cared for their dogs and gardens and worked for them, and they’ll ask: ”What did you do when the poor suffered, when tenderness and life burned out of them?” Apolitical intellectuals of my sweet country, you will not be able to answer. A vulture of silence will eat your gut. Your own misery will gnaw at your soul. And you will mute in your shame.86 2. The honest public servant has been a well-known narrative in Sweden since the 1920s, last century, at the very least. It emanates from the time when the size of public bureaucracy was small. Reality and myth always interact and it seems as though this myth was also mirrored in the public servants’ self-image and was, for the most part, substantiated.87 Their loyalty was to their 86 Otto Rene Castillo, Apolitical Intellectuals 87 Gissur Erlingsson with reference to Lennart Lundquist, Skäl att lita på offentliga tjänstemän som "demokratins väktare"/Reason to trust public servants as "guards of democracy", politologerna.wordpress.com
100
Dennis Töllborg - Our Era's Fear of Quality
No one will ask them about their dress, their long siestas after lunch, no one will want to know about their sterile combats with ”the idea of the nothing”, no one will care about their higher financial learning. They won’t be questioned on Greek mythology, or regarding their self-disgust when someone within them begins to die the coward’s death. They’ll be asked nothing about their absurd justifications, born in the shadow of the total lie. On that day, the simple men will come. Those who had no place in the books and poems of the apolitical intellectuals, but daily delivered their bread and milk, their tortillas and eggs, those who drove their cars,
Dennis Töllborg - Our Era's Fear of Quality
99
”The most important task for science is to act as the bee who awakens that lazy ox called the state”.84 "You may be forced to kiss the hand you most of all would like to shit in."85
Chapter 5. (Scientific) Honour 1. One day, the apolitical intellectuals of my country will be interrogated by the simplest of our people. They will be asked what they did when their nation died out slowly, like a sweet fire, small and alone. 84 Sokrates 85 Ingvar Strömbom, always repeating the same sentence, again and again, to his son ... Dennis Töllborg. The words express both love and care!
RUINERNA HÄVDAR ATT BYGGNADEN VAR VACKER OUR ERA’S FEAR OF QUALITY
Dennis Töllborg
RUINERNA HAVDAR ATT BYGGNADEN VAR VACKER Dennis Dennis Töllborg Töllborg
Dennis Dennis Töllborg Töllborg
OUR ERA’S FEAR OF QUALITY