9789174370225

CANCERKARUSELLEN

Anna Lindvall Olsson

Omgivningens engagemang Vi valde redan från början att gå ut och berätta om Tors cancer för alla. Det fanns stunder då jag svor över att vi gjort det valet. Alla samtal jag förde med människor i min omgivning startade alltid med frågor om Tor. Hur mådde han, hur klarar han sig, hur hade han tagit sitt cancerbesked osv. Jag förstår folks frågor och jag är fullt medveten om att de ställdes i ren välmening men det tog på mina krafter. Aldrig var det någon som frågade hur jag mådde och hur jag hade det. Allt fokus låg på Tor och engagemanget kring honom var otroligt. Det kom hem blommor med bud och brevlådan fylldes med Vi tänker på dig-kort. Även detta förstår jag men jag ska villigt erkänna att jag var bra förbannad på det där blomsterbudet. För mig kändes det som en begravning, blommor med kort om att Ni finns i våra tankar kommer med bud vid begravningar. Detta upplyste jag också den stackars budkillen om, här hade det minsann inte inträffat något dödsfall och det skulle inte heller göra det inom de närmaste åren om jag fick bestämma!

Jag mötte dagligen människor som beklagade vad som hänt Tor. Jag såg tårarna fylla deras ögon och jag hörde hur de kämpade med att hålla tillbaka gråten. Alla var engagerade och kände sådan sorg för Tors skull. Själv stod jag där och lyssnade på allt och för varje möte blev jag mer och mer förbannad. Visst var det synd om Tor och det är klart att det fanns omtanke och medkänsla i vår omgivning. Men jag kände mig ändå förbannad. Var det så jag skulle leva mitt liv framöver? Skulle allt handla om hur synd det var om Tor? Självklart önskade jag ingen annan det vi gick igenom men samtidigt kände jag att det får finnas en gräns för hur synd det är om honom. Jag vägrade gräva ner mig och tycka synd om honom, det fanns det så många andra som gjorde. Nu handlade det för min del istället om att gå vidare, acceptera situationen och ta tag i den. Vi hade hund och det blev för mig ett medel att ta till då jag ville mana på Tor lite. Tidigare gick han alltid kvällsrundan med henne. Jag påminde honom om att han inte var sjuk i benen, hunden kunde han faktiskt fortfarande gå ut med. Jag var benhård och tvingade ett par gånger ut honom, men det kändes bra för mig, för så länge han klarade av att gå kvällsrundan med henne kunde han inte vara döende.

All omtanke och människors sätt att visa den på gjorde mig inte förbannad. Den konkurrerande fotbollsklubbens styrelse skickade en bukett med blommor och det var riktigt roligt att se Tors reaktion på den. Som konkurrerande fotbollsklubb är det alltid lite osämja och gnabb klubbarna emellan så när då blommorna kom med avsändare HGIF fnös Tor lite föraktfullt och konstaterade sen att om de försökte samla poäng från honom så kunde de glömma det. För honom spelade det ingen roll hur sjuk han var, HGIF skulle aldrig få några poäng av honom.

Sen lade han ifrån sig blommorna på bordet och gick iväg. Kvar stod jag och skrattade för mig själv. Trots den pressade situation vi befann oss i fanns det en gnutta humor kvar i våra liv och det var ett skönt och befriande leende som spred sig över mina läppar.

Engagemanget från Tors arbetskamrater gjorde mig inte heller förbannad. De kom hem till oss och överräckte en fotboll med allas signatur på.

Tillsammans med fotbollen följde det ett kort med följande text:

Nu ser du till att lösa detta problem så fort som möjligt, det finns inga om eller men här. Bara ett läge… BLI FRISK! Du är för ung, pigg och glad för att hålla på med sånt här skit. Framförallt så har du inte tid, du har familj, en fotbollsklubb, sen har du också ett gäng arbetskompisar som väntar på dig! Du ska veta att en person som du med ditt glada humör, ditt engagemang som person har vi alla svårt att vara utan. Så se nu till att bli frisk så fort som möjligt, vi saknar dig. GE FÖR ”FASIKEN” INTE UPP!! / Från oss alla på jobbet Det där kortet gav mig styrka. Jag kände att nu jäklar ser vi till att ta oss helskinnade ur det här.

Precis som de skrev så fanns det så mycket för Tor att leva för och det tänkte jag hjälpa honom att hålla fast vid och tro på även de dagar då allt kändes tufft och jobbigt.

Den mest oväntade omtanken kom från min chef Per. Plötsligt stod han en dag utanför vår dörr och ringde på. Jag släppte in honom och förstod inte riktigt vad han ville. Först hann jag tänka att det hade något med jobbet att göra, varför skulle han komma hem till mig med något jobbrelaterat? Handlade det om det borde han ha ringt, så vad gjorde han då här hemma hos oss? Han slog sig ner i soffan och började prata med Tor om allt möjligt och först efter en stund berättade han om sitt ärende. Han ville räcka över ett gult Lance Armstrong-armband till Tor och förklarade samtidigt kortfattat historien om hur armbandet kommit till. Lance Armstrong började sälja det efter att själv drabbats av cancer och alla intäkter gick oavkortat till forskningen kring cancer. Komiskt nog var jag redan ägare till ett sådant armband och jag hade innan fått lite gliringar och elaka kommentarer från Tor om att jag bar det. Han tyckte det var fult och påstod att det blivit en modegrej som alla skulle ha. Han pikade mig för att jag ville vara, som han uttryckte det, himla cool. När Per lämnade över armbandet funderade jag på hur Tor skulle reagera. Jag visste ju vad han sagt om armbandet till mig tidigare. Då gjorde Tor något mycket oväntat. Han tog emot det, trädde det på armen och tog inte av sig det en enda gång sedan dess. I den stunden tror jag att han ångrade vad han sagt till mig tidigare och plötsligt förstod han värdet i armbandet. Det var en fin gest från Per och det var den bästa presenten Tor kunde få. Per hade alltid varit okay men han skulle komma att bli obetalbar. Det här var första steget mot det där obetalbara. Steg nummer två tog han då han en dag på jobbet pratade med mig om Tor och hans förmåga att kämpa. Han sa till mig att om Tor gav upp och inte ville mer skulle han personligen samla ihop alla ungdomslag i fotbollsföreningen och se till så att de stod på vår gräsmatta en eftermiddag och peppade igång Tor igen. Jag såg bilden framför mig och insåg snabbt att det där fick bara inte ske. Jag hade i flera veckor jobbat som en idiot i min trädgård, sett till så att rabatterna var snygga, gräsmattan perfekt och allt ogräs borta. Så några 500 ungdomar som trampade ner min gräsmatta var jag inte intresserad av. Därför låg det nu istället på mig att se till så att det för Tors del aldrig gick så långt att Per skulle tvingas verkställa sitt hot.

En berättelse om hur vi tre, jag, Tor och vår dotter Nena under ett års tid drogs med i en svindlande cancerkarusell. Vi turades om att stötta och bryta ihop.

Boken beskriver den oförskönande sanningen om hur det var att se sin store starke beskyddare bli svag och hjälplös och att ofrivilligt hamna i min situation som anhörig. Jag beskriver hur vår då tvååriga dotter kämpar för sin rätt till sin pappa, även när han var sjuk.

Berättar om det liv vi alla tre tvingades in i och den förfärliga känslan av att inse att mitt barn tvingats lära sig mer om sjukhusvärlden än om Astrid Lindgrens värld.

Det är inte lätt att vara anhörig!