9789147112234

Författningshandbok

2015

För personal inom hälso- och sjukvård Sammanställd av Gunnel Raadu

ISBN 978-91-47-11223-4 ©2015 Liber AB Original: ord & form, Gudbrand Klæstad Repro: Exaktaprinting, Malmö Tryck: Graphycems, Spanien, 2015

Fyrtiosjätte upplagan 1

Kopieringsförbud: Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen.

Kopiering, utöver lärares och elevers begränsade rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt BONUS-avtal, är förbjuden. BONUS-avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för utbildningsanordnare, t.ex. kommuner och universitet.

Intrång i upphovsmannens rättigheter enligt upphovsrättslagen kan medföra straff (böter eller fängelse), skadestånd och beslag/förstöring av olovligt framställt material. Såväl analog som digital kopiering regleras i BONUS-avtalet. Läs mer på www.bonuscopyright.se Liber AB, 113 98 Stockholm Tfn 08-690 90 00 www.liber.se Kundservice tfn 08-690 93 30, fax 08-690 93 01 e-post kundservice.liber@liber.se

Nyheter i 2015 års upplaga av Författningshandboken Det samhälle vi lever i idag är mycket föränderligt.

Detta kommer bland annat till uttryck i alla de små och stora förändringar som sker i författningsmaterialet från ett år till ett annat.

När det gäller innehållet i Författningshand­ boken är ambitionen att det ska vara så aktuellt som det överhuvudtaget är möjligt. Men även om För­­ fattningshandboken uppdateras varje år är den ändå statisk i förhållande till det dynamiska regelverket.

Det visar sig tydligt i det antal ändringar som måste ske i nästkommande upplaga.

För att svara mot dynamiken finns Författnings­ handboken även på Internet i en separat onlineversion som uppdateras minst en gång per kvartal.

I årets upplaga av Författningshandboken kan särskilt nämnas den patientlag (2014:821) som träder i kraft den 1 januari 2015 och (samma datum)

Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2014:5) om dokumentation i verksamhet som bedrivs med stöd av SoL, LVU, LVM och LSS, som ersätter tidigare föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2006:5) om dokumentation vid handläggning av ärenden och genomförande av insatser enligt SoL, LVU, LVM och LSS .

Det kan vara förvillande att det i flera av Socialstyrelsen meddelade föreskrifter och all­ männa råd förekommer hänvisningar till för­ fattningar som inte längre gäller. Socialstyrel­ sen har då ännu inte reviderat i sin författning.

Det är enbart den myndighet som skrivit för­ fattningen som har rätt att ändra i den, men jag står gärna till förfogande med förklaringar om problem uppstår.

Stockholm november 2014 Gunnel Raadu

III

Författningshandboken Författningshandboken består av ett stort antal lagar och andra författningar, av vilka många revideras varje år. Förlaget gör sitt yttersta för att allt skall bli korrekt återgivet i boken och i online­ versionen på Internet. Trots detta kan olikheter

IV

gent­emot originaltexten, som inte förlaget kan ta ansvar för, uppstå. Observera att det alltid är den utfärdande myndighetens version av texten som gäller.

Några viktiga förklaringar I en författningshandbok som denna förekommer en del markeringar i anslutning till författningstexten, avsedda att ge upplysningar som kan vara av betydelse vid användandet. För den som inte är så van att läsa författningstext kan sådana markeringar verka förbryllande.

Nedan följer förklaringar som kan underlätta läsningen.

I lagtext förekommer att en eller flera paragrafer avslutas med texten Lag följt av ett årtal och ett ordningsnummer (se t.ex. 1 § Hälso- och sjukvårdslagen, där det omedelbart efter paragrafen f.n. står Lag 1992:567). På samma sätt förekommer i förordningar texten Förordning följt av ett årtal och ett ordningsnummer (se t.ex. 3 § Tand­ vårds­­ förordningen, där paragrafen f.n. avslutas med Förordning 2010:273). I av myndighet utfärdade författningar, föreskrifter eller allmänna råd förekommer – fast mer sällan – motsvarande upplysningar. Är författningen inte skriven i paragrafform förekommer noteringen oftast efter ett avsnitt i den löpande författningstexten.

Dessa markeringar anger att lagen, förordningen etc. har ändrats. Det är sällan som en lag eller förordning inte ändras någon gång under sin giltighetstid. Vissa författningar ändras ofta, t.ex. hälsooch sjukvårdslagen, socialtjänstlagen och offentlighets- och sekretess­lagen. När en författning skall ändras måste det ske i samma ordning som då författningen tillkom. Det innebär att om t.ex. en lag skall ändras, måste regeringen i proposition till riksdagen lämna förslag till den tilltänkta ändringen. Därefter är det riksdagen som i sedvanlig ordning behandlar lagförslaget och till sist beslutar om lagändringen. Detta sker i en lag om ändring av t.ex. socialtjänstlagen. Denna ”ändringslag” får sedan sin beteckning med årtal och nummer. En ändring i en förordning beslutas av regeringen genom en ”ändrings­förordning” osv. Alla ”ändringslagar” och ”ändringsförordningar” publiceras liksom alla andra lagar och förordningar i Svensk författningssamling (SFS).

Den som sedan för allmänt bruk sammanställer författningar i t.ex. en bok måste givetvis vara uppmärksam på att de i sammanställningen in­ gående författningarna kan ha ändrats och se till att

ändringarna blir införda. Samtidigt måste de som använder boken få upplysning om ändringarna.

Detta sker genom att omedelbart efter den ändrade eller nytillkomna paragrafen på ovan beskrivet sätt ange genom vilken författning ändringen skett. Det är alltså ”ändringsförfattningens” beteckning som anges på så sätt. När det sålunda exempelvis efter 1 § Hälso- och sjukvårdslagen står Lag 1992:567, betyder det att denna paragraf fått sin nu gällande lydelse enligt den år 1992 stiftade ändringslagen med ordningsnummer 567 i det årets upplaga av Svensk författningssamling.

Här och var i denna bok förekommer ett lod­ rätt streck omedelbart till vänster om en viss paragraf eller ett textavsnitt. Denna markering är till för att upplysa om att den text som står där ändrats eller kommit till sedan föregående års upplaga av boken. Om man även har föregående års upplaga kan man jämföra den gamla texten med den nya och se vari ändringen består eller vilken ny text som tillkommit.

I boken finns också vågräta streck som ser ut så här: _______________________________________

Sådana streckmarkeringar finns mellan paragrafer eller textavsnitt i författningar som inte publiceras i sin helhet i Författningshandboken. Strecken an­ ger att i författningstexten finns här en eller flera paragrafer eller avsnitt, som inte tagits in i denna bok. Se t.ex. i Offentlighets- och sekretesslagen.

I bokens författningsrubriker förekommer ­ibland en stjärna (*), ibland två stjärnor (**). En stjärna betyder att författningen i fråga ändrats sedan föregående års upplaga av boken. Två stjärnor betyder att det är fråga om en helt ny författning eller en författning som tidigare inte publicerats i boken. Motsvarande markeringar finns också i bokens nummerregister.

I förteckningen på sidan XX i denna bok, kan man se vilka författningar som utgått ur boken sedan föregående års upplaga.

I juridisk text träffar man ibland på s.k. negativ skrivning, t.ex. i formuleringar som ”inte omöjligt” och ”inte är uppenbart obehövligt”, dvs. två negaV

tioner i samma mening. Detta gör att texten kan upplevas som lite tung och svår att förstå. Men om man applicerar kunskaper från matematiken, ”två minus blir plus”, på sådana uttryck kan man i de ovannämnda fallen utläsa dem som ”möjligt” respektive ”behövs”. Genast blir meningsbyggnaden mindre tung och innebörden lättare att förstå. Att man ändå skriver på det här viset beror på att det ur

VI

juridisk synvinkel blir mer precist. I det dagliga arbetet i vården kan vi dock mycket väl omvandla den negativa skrivningen till positiv, utan att meningens grundtanke förändras. Den mer precisa tolkningen av texten, t.ex. i samband med ansvarighetsfall, kan vi överlåta till dem som sysslar med medicinsk juridik.

Innehåll Nyheter i upplagan år 2015 III Nummerregister över intagna författningar XIII Förteckningar över författningar som utgått ur Författningshandboken XX

ORIENTERANDE UPPSATSER 1. Om författningar 1 3 2. Om allmänna handlingar 3. Om utlämnande av sekretesskyddade uppgifter 5 4. Om hälso- och sjukvårdspersonalens ansvar 8 5. Om tillsyn och om begreppet hälso- och sjukvårdspersonal 11 6. Om patientjournaler 14 7. Om begreppet myndighetsutövning 17 19 8. Om gåvor till vårdpersonalen m.m.

22 9. Om delegering

AVDELNING 1 Centrala organ inom hälso- och sjukvården Instruktion för Socialstyrelsen 27 Förordning med instruktion för Inspektionen för vård och omsorg 30 Förordning med vissa bemyndiganden för Socialstyrelsen att meddela föreskrifter m.m. 31 Instruktion för Läkemedelsverket 32 Förordning med vissa bemyndiganden för Läkemedelsverket att meddela föreskrifter 34 Instruktion för Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket 34 Instruktion för Rättsmedicinalverket (utdrag) 36 Instruktion för Folkhälsomyndigheten 37 Instruktion för Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd 40 Instruktion för Statens beredning för medicinsk utvärdering 41 Instruktion för Steriliseringsersättningsnämnden 41 Instruktion för Arbetsmiljöverket (utdrag) 42

AVDELNING 2 Hälso- och sjukvårdspersonal 1. Gemensamma bestämmelser Patientsäkerhetslag 43 Patientsäkerhetsförordning 56 Patientlag 65

Förordning om register över hälso- och sjukvårdspersonal 68 Föreskrifter om erkännande av yrkeskvalifikationer inom hälso- och sjukvården 69 Föreskrifter och allmänna råd om anmälan av verksamheter på hälso- och sjukvårdens område 73 Förordning om underrättelse till Inspektionen för vård och omsorg om beslut att avskeda legitimerad yrkesutövare 74 Lag om kontroll av berusningsmedel på sjukhus 74

2. Vissa särskilda bestämmelser för sjuksköterskor Allmänna råd om medicinskt ansvarig sjuksköterska i kommunernas hälso- och sjukvård 75 Föreskrifter om kompetenskrav för sjuksköterskor vid förskrivning av läkemedel 81

3. Vissa särskilda bestämmelser för barnmorskor Föreskrifter och allmänna råd om rätt för barnmorskor att förskriva läkemedel i födelsekontrollerande syfte

88

4. Optiker Föreskrifter och allmänna råd om legitimerade optikers arbetsuppgifter inom hälso- och sjukvården 89 Föreskrifter om kompetenskrav för behörighet som kontaktlinsoptiker 94

5. Psykologer Föreskrifter om praktisk tjänstgöring för psykologer 95

AVDELNING 3 Allmänna bestämmelser rörande läkaryrket Föreskrifter om allmäntjänstgöring för läkare 97 Föreskrifter och allmänna råd om läkares specialiseringstjänstgöring 101

VII

AVDELNING 4 Nordisk överenskommelse angående hälso- och sjukvård m.m. Överenskommelse mellan Danmark, Island, Finland, Norge och Sverige om gemensam nordisk arbetsmarknad för viss hälso- och sjukvårdspersonal och veterinärer 108

AVDELNING 5 Allmän sjukvårdslagstiftning Hälso- och sjukvårdslag 115 122 Förordning om vårdgaranti Tandvårdslag 123 Tandvårdsförordning 125 Lag om statligt tandvårdsstöd 128 132 Förordning om statligt dito Föreskrifter om särskilt tandvårdsbidrag 135 Föreskrifter och allmänna råd om tandvård vid långvarig sjukdom eller funktions­ nedsättning 138 Lag om hälso- och sjukvård åt 139 asylsökande m.fl.

Förordning om dito 140 Lag om hälso- och sjukvård till vissa utlänningar som vistas i Sverige utan 140 nödvändiga tillstånd Lag om vissa kommunala befogenheter 141 Föreskrifter om ambulanssjukvård m.m.

144 Lag om gemensam nämnd inom vård- och omsorgsområdet 148 Lag om biobanker i hälso- och 149 sjukvården m.m.

Förordning om dito 154 Föreskrifter och allmänna råd om dito 155 Lag om kvalitets- och säkerhetsnormer vid hantering av mänskliga organ 160 162 Förordning om dito Föreskrifter om donation och tillvaratagande 164 av vävnader och celler Föreskrifter om vävnadsinrättningar i hälsooch sjukvården m.m.

179 Förordning om verksamhetschef inom hälsooch sjukvården 194 Allmänna råd om verksamhetschef inom hälso- och sjukvård 194 Lag om upphävande av lagen om husläkare 198 Föreskrifter och allmänna råd om ledningssystem för systematiskt kvalitetsarbete 198 Lag om övertagande av vissa sjukhem och andra vårdinrättningar 202 VIII

Lag om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård 202 Lag om ersättning för kostnader till följd av vård i ett annat land inom Europeiska eknomiska samarbetsområdet 204 Lag om landstingens och kommunernas kostnadsansvar för viss vård i utlandet 206 Föreskrifter om samverkan vid in- och utskrivning av patienter i sluten vård 207 Förordning om patientregister hos Socialstyrelsen 209 Föreskrifter om uppgiftsskyldighet till Socialstyrelsens patientregister 210 Förordning om läkemedelsregister hos Socialstyrelsen 210 Förordning om cancerregister hos Socialstyrelsen 211 Föreskrifter och allmänna råd om uppgiftsskyldighet till cancerregistret vid Socialstyrelsen 212 Förordning om medicinskt födelseregister hos Socialstyrelsen 214 215 Lag om hälsodataregister Förordning om tandhälsoregister hos Socialstyrelsen 216 Föreskrifter om uppgiftsskyldighet till tandhälsoregistret 217 Förordning om register hos Socialstyrelsen över insatser inom den kommunala hälsooch sjukvården 217 Förordning om rikets indelning i regioner för hälso- och sjukvård som berör flera landstingskommuner 218 Lag om patientnämndsverksamhet m.m.

218 Förordning om behörighet till vissa anställningar inom hälso- och 219 sjukvården m.m.

Föreskrifter om särskilt förordnande att utöva läkaryrket för icke legitimerade läkare 220 Föreskrifter om undantag från kravet på legitimation för vikarie på anställning som sjuksköterska 221 Föreskrifter och allmänna råd om 221 anmälningsskyldighet enligt Lex Maria Patientdatalag 224 Patientdataförordning 233 Personuppgiftslag 234 Personuppgiftsförordning 243 Föreskrifter om informationshantering och journalföring i hälso- och sjukvården 245

Föreskrifter om ansvar för remisser för patienter inom hälso- och sjukvården, tandvården m.m.

Föreskrifter om utfärdande av intyg inom hälso- och sjukvården m.m.

AVDELNING 8 Vaccinationer 250 251

AVDELNING 6 Hälsovård i allmänhet Miljöbalk (utdrag) 257 Förordning om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd 263 Strålskyddslag 270

AVDELNING 7 Bekämpande av smittsamma sjukdomar Smittskyddslag 276 Smittskyddsförordning 288 Föreskrifter om anmälan av anmälningspliktig sjukdom i vissa fall 291 Föreskrifter om smittspårningspliktiga sjukdomar 291 Föreskrifter och allmänna råd om smittspårning 292 Lag om anmälan av vissa allvarliga sjukdomar 295 295 Förordning om dito Föreskrifter och allmänna råd om anmälan av misstänkt eller konstaterad Creutzfeldt– Jakobs sjukdom och annan besläktad human spongiform encefalopati 295 Föreskrifter om utbyte av sprutor och kanyler till personer som missbrukar narkotika 295 Lag om ersättning till smittbärare 297 Förordning om statsbidrag till verksamhetsinriktad mot hiv/aids och vissa andra smittsamma sjukdomar 299 Föreskrifter om infektionsscreening av gravida 302 Föreskrifter om poliodiagnostik vid virusorsakad meningoencefalit 302 Förordning om provtagning för hivinfektion 302 Lag om undersökning beträffande vissa smittsamma sjukdomar i brottmål 302 Förordning om dito 303 Lag om avgiftsfria sjukvårdsförmåner m.m. för vissa HIV-smittade 303

Lag om register över nationella vaccinationsprogram 304 Föreskrifter om vaccination av barn 305 Allmänna råd om diagnostik av och åtgärder mot rubellainfektion 306 Allmänna råd om vaccination mot influensa 310 Föreskrifter om och behörighet att ordinera läkemedel för vaccination mot influensa A(H1N1) 312 Allmänna råd om vaccination mot pneumokocker 312

AVDELNING 9 Förlossningsvård Folkbokföringslag (utdrag)

315

AVDELNING 10 Föreskrifter om användning av bröstmjölk m.m.

316 Föreskrifter om information som avser uppfödning genom amning eller med modersmjölksersättning 316 Allmänna råd om hälsoundersökning av utländska adoptivbarn 317 Allmänna råd om medicinsk åldersutredning av invandrarbarn och adoptivbarn 319

AVDELNING 11 Skolhälsovård Skollag (utdrag)

323

AVDELNING 12 Omsorger om äldre och funktionshindrade Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade 325 334 Lag om införande av dito Lag om avveckling av specialsjukhus och vårdhem 336 Förordning om stöd och service till vissa funktionshindrade 336 Förordning om utlämnande av uppgifter som avser stöd och service till vissa funktionshindrade 339 Allmänna råd om personalens kompetens vid handläggning och uppföljning av ärenden som avser personer med funktionshinder 339 Allmänna råd om grundläggande kunskaper hos personal som arbetar i socialtjänstens omsorg om äldre 341 IX

Allmänna råd om värdegrunden i social‑ tjänstens omsorg om äldre 343 Allmänna råd om kunskaper hos personal som ger stöd, service eller omsorg enligt SoL och LSS till personer med funktionsnedsättning 344 Föreskrifter och allmänna råd om samordning av insatser för habilitering och rehabilitering 347 Föreskrifter om kommunens skyldighet att lämna uppgifter till statistik om stöd och service till vissa funktionshindrade 349 Föreskrifter om bedömningen av om en hälso- och sjukvårdsåtgärd kan utföras som egenvård 349 Föreskrifter och allmänna råd om lex Sarah 351

AVDELNING 13 Abortförebyggande verksamhet, abort och sterilisering Abortlag 356 Föreskrifter om abort 357 Steriliseringslag 358 Föreskrifter om verkställigheten av steriliseringslagen 358 Lag om ersättning till steriliserade i vissa fall 359

AVDELNING 14 Medicintekniska produkter Lag om medicintekniska produkter 361 Förordning om dito 363 Föreskrifter om dito 365 Föreskrifter om användning av medicintekniska produkter i hälso- och sjukvården 372 Förordning om Läkemedelsverkets skyldigheter i fråga om medicintekniska produkter 377 Föreskrifter om tillämpning av lagen om medicintekniska produkter på nationella medicinska informationssystem 377

AVDELNING 15 Läkemedel och narkotika Läkemedelslag 379 Läkemedelsförordning 395 Apoteksdatalag 406 Lag om läkemedelskommittéer 408 Lag om handel med läkemedel 408 Förordning om dito 415 Föreskrifter om ansökan om tillstånd att bedriva öppenvårdsapotek 417 X

Föreskrifter om detaljhandel vid öppenvårdsapotek 420 Föreskrifter om distanshandel vid öppenvårdsapotek 424 Föreskrifter om marknadsföring av humanläkemedel 427 Föreskrifter om partihandel med läkemedel 429 Lag om handel med vissa receptfria läkemedel 433 Föreskrifter om dito 434 Förordning om producentansvar för läkemedel 435 Föreskrifter om tillverkning av extemporeläkemedel 435 Föreskrifter om tillstånd för tillverkning på extemporeapotek 439 Föreskrifter om handel med vissa receptfria läkemedel 440 Föreskrifter om läkemedel som omfattas av sjukhusundantaget 442 Föreskrifter och allmänna råd om klinisk läkemedelsprövning 446 Föreskrifter om kliniska läkemedelsprövningar på människor 462 Föreskrifter om förordnande och utlämnande av läkemedel och teknisk sprit 472 Föreskrifter om förordnande av narkotikaklassade läkemedel för behandling av ADHD hos barn och ungdomar 489 489 Lag om receptregister 492 Förordning om dito Lag om läkemedelsförteckning 492 Förordning om dito 495 Föreskrifter om rätt att för personligt bruk föra in läkemedel i Sverige 494 Föreskrifter om tillstånd till försäljning av icke godkänt läkemedel (licensföreskrifter) 495 Föreskrifter om tillämpning av läkemedelslagen på vissa varor 500 Föreskrifter och allmänna råd om informationsskyldighet för läkare och tandläkare om generiska läkemedel m.m. 500 Föreskrifter om säkerhetsövervakning av humanläkemedel 504 Föreskrifter och allmänna råd om läkemedelshantering i hälso- och sjukvården 508 Föreskrifter om sjukhusens läkemedelsförsörjning 515 Föreskrifter om beredning av radioaktiva läkemedel 519

Lag om kontroll av narkotika 522 Förordning om dito 525 Föreskrifter om dito 530 Föreskrifter om förteckningar över narkotika 535 Förordning med vissa bestämmelser om injektionssprutor och kanyler 549 Kungörelse angående tillämpningen av ovan nämnda förordning 549 Föreskrifter om handel med sprutor och kanyler 550 Lag om införsel av och handel med sprutor och kanyler 550 552 Förordning om dito Lag om utbyte av sprutor och kanyler 552 Föreskrifter om traditionella växtbaserade 553 läkemedel för humant bruk

AVDELNING 16 Kostnadsfria och prisnedsatta läkemedel, livsmedel och förbrukningsartiklar Lag om läkemedelsförmåner m.m.

557 Förordning om dito 561 Föreskrifter om fastställande av blankettavseende hjälpmedelskort 564 Föreskrifter om förskrivning av vissa livsmedel 564

AVDELNING 17 Särskilda bestämmelser i anslutning till människas död Lag om kriterier för bestämmande av människans död 572 Föreskrifter och allmänna råd om dito 572 Föreskrifter och allmänna råd om livsuppehållande behandling 574 Begravningslag (utdrag) 576 Begravningsförordning (utdrag) 577 Föreskrifter och allmänna råd om vissa åtgärder inom hälso- och sjukvården vid dödsfall 578 Lag om obduktion m.m.

591 Föreskrifter och allmänna råd om kliniska obduktioner m.m.

593 Lag om transplantation m.m.

601 Föreskrifter om hantering av mänskliga organ avsedda för transplantation 603 Lag om kvalitets- och säkerhetsnormer vid hantering av mänskliga vävnader och celler 608 Förordning av dito 612

AVDELNING 18 Säkerhetsföreskrifter Lag om blodsäkerhet 614 Förordning om dito 617 Föreskrifter om transfusion av blodkomponenter 618 Föreskrifter om blodverksamhet 623 Föreskrifter och allmänna råd om att förebygga och ha beredskap för att behandla vissa överkänslighetsreaktioner 638 Allmänna råd om identitetskontroll m.m. av patienter i hälso- och sjukvården 640

AVDELNING 19 Särskilda bestämmelser om viss psykiatrisk sjukvård Lag om psykiatrisk tvångsvård 641 Lag om rättspsykiatrisk vård 651 Förordning om psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård 660 Föreskrifter om säkerhet vid sjukvårdsinrättningar som ger psykiatrisk tvångsvård och rättpsykiatrisk vård samt vid enheter för rättspsykiatrisk undersökning 663 Lag om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård 667 Föreskrifter och allmänna råd om psykiatrisk 667 tvångsvård och rättspsykiatrisk vård Föreskrifter och allmänna råd om 671 rättspsykiatrisk undersökning Lag om rättspsykiatriskt forskningsregister 685

AVDELNING 20 Diverse bestämmelser Föreskrifter och allmänna råd om delegering av arbetsuppgifter inom hälso- och sjukvård och tandvård 688 Föreskrifter om delegering inom tandvården 693 Föreskrifter och allmänna råd om 693 katastrofmedicinsk beredskap Allmänna råd om bemötande av patienter som relaterar sina besvär till amalgam och elektricitet 696 Allmänna råd om oklar febersjukdom efter utlandsvistelse 705 Lag med förbud mot könsstympning av kvinnor 706 Lag om omskärelse av pojkar 706 Förordning om omskärelse av pojkar 707 Föreskrifter och allmänna råd om dito 708 Lag om genetisk integritet m.m.

709 XI

Förordning om dito 714 Föreskrifter och allmänna råd om fosterdiagnostik och preimplantatorisk genetisk diagnostik 714 Föreskrifter och allmänna råd om användning av vävnader och celler i hälso- och sjukvården och vid teknisk forskning m.m. 718 Lag om etikprövning av forskning som avser människor 725 Förordning om dito 729 Föreskrifter om basal hygien inom hälsooch sjukvården m.m.

731 Allmänna råd om försiktighetsmått vid hantering och märkning av sådant biologiskt avfall som kan medföra olägenhet för människors hälsa enligt miljöbalken 732 Föreskrifter och allmänna råd om hantering av smittförande avfall från hälso- och sjukvården 733 Föreskrifter och allmänna råd om tillämpning av föreskrifter om cytostatika och andra läkemedel med bestående toxisk effekt 736 Föreskrifter om anmälan av patienter som av medicinska skäl är olämpliga att inneha skjutvapen 749

AVDELNING 21 Sociallagstiftning m.m.

Socialtjänstlag 750 Allmänna råd om handläggning av ärenden som gäller barn och unga 771 Föreskrifter och allmänna råd om våld i nära relationer 773 Socialtjänstförordning 779 Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga 786 Lag om vård av missbrukare i vissa fall 793 Lag om ledighet för närståendevård 798 Föreskrifter och allmänna råd om dokumentation i verksamhet som bedrivs med stöd av SoL, LVU, LVM och LSS 799 Patientskadelag 811 Förordning om Patientskadenämnden 814

XII

AVDELNING 22 Arbetsrätt Arbetstidslag 815 Arbetsmiljölag 818 Arbetsmiljöförordning 831 Förordning om bidrag till företagshälsovård med vissa insatser inom rehabiliteringsrådet 834 Lag om offentlig anställning 836 Anställningsförordning 840 Lag om medbestämmande i arbetslivet 843

AVDELNING 23 Sekretess och förvaltning Offentlighets- och sekretesslag (utdrag) 852 Offentlighets- och sekretessförordning 867 Förvaltningslag 872 Kommunallag (utdrag) 876 Rättegångsbalk (utdrag) 883 ____________________

Skrifter av Socialstyrelsen i hälso- och sjukvårdsämnen 885 Sakregister 886

Nummerregister över intagna författningar * = författningen ändrad sedan föregående upplaga ** = nytillkommen författning sedan föregående upplaga 1968:70 1968:71 1974:595 *1975:580 1976:580 *1977:1160 *1977:1166 1982:13 1982:316 *1982:673 *1982:763 1982:777 *1985:12 *1985:125 1985:796 *1986:223 1987:8 1987:269 *1988:220 *1988:870 1988:1465 1988:1473 1989:20 1989:225 *1990:52 1990:561 *1990:1144 *1990:1147 1990:1402 1990:1404 1991:481 *1991:900 *1991:1128 *1991:1129 *1991:1472 1992:2 1992:9 1992:22 1992:859 1992:860 *1992:1554 1993:11

Förordning med vissa bestämmelser om injektionssprutor och kanyler 549 Kungörelse angående tillämpningen av ovannämnda förordning 549 Abortlag 356 Steriliseringslag 358 Lag om medbestämmande i arbetslivet 843 Arbetsmiljölag 818 Arbetsmiljöförordning 831 SoS allmänna råd om diagnostik av och förebyggande åtgärder mot rubellainfektion 306 Lag med förbud mot könsstympning av kvinnor 706 Arbetstidslag 815 Hälso- och sjukvårdslag 115 Förordning om rikets indelning i regioner för hälso- och sjukvård som berör flera landstingskommuner 218 Lag om kontroll av berusningsmedel på sjukhus 74 Tandvårdslag 123 Förordning med vissa bemyndiganden för Socialstyrelsen att meddela 31 föreskrifter m.m.

Förvaltningslag 872 SoS föreskrifter om användning av bröstmjölk m.m.

316 Lag om kriterier för bestämmande av människans död 572 Strålskyddslag 270 Lag om vård av missbrukare i vissa fall 793 Lag om ledighet för närståendevård 798 Lag om undersökning beträffande vissa smittsamma sjukdomar i brottmål 302 SoS allmänna råd om hälsoundersökning av utländska adoptivbarn 317 Lag om ersättning till smittbärare 297 Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga 786 Förordning med vissa bemyndiganden för Läkemedelsverket att meddela föreskrifter 34 Begravningslag (utdrag) 577 Begravningsförordning (utdrag) 578 Lag om övertagande av vissa sjukhem och andra vårdinrättningar 202 Lag om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård 202 Folkbokföringslag (utdrag) 315 Kommunallag (utdrag) 876 Lag om psykiatrisk tvångsvård 641 Lag om rättspsykiatrisk vård 651 Förordning om psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård 660 SoS allmänna råd om identitetskontroll m.m. av patienter i hälso- och sjukvården 640 SoS allmänna råd om oklar febersjukdom efter utlandsvistelse 705 SoS föreskrifter och allmänna råd om informationsskyldighet för läkare och tandläkare om generiska läkemedel m.m.

500 Läkemedelslag 379 Lag om kontroll av narkotika 522 Förordning om kontroll av narkotika 525 SoS allmänna råd om medicinsk åldersutredning av invandrarbarn och adoptivbarn 319 XIII

1993:332 *1993:387 1993:388 1993:584 1993:876 1993:1090 1993-06-14

Lag om avgiftsfria sjukvårdförmåner m.m. för vissa HIV-smittade 303 Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade 325 Lag om införande av lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade 334 Lag om medicintekniska produkter 361 Förordning om medicintekniska produkter 363 Förordning om stöd och service till vissa funktionshindrade 336 Överenskommelse mellan Danmark, Island, Finland, Norge och Sverige om gemensam nordisk arbetsmarknad för viss hälso- och sjukvårdspersonal och veterinärer 108 1994:26 SoS allmänna råd om vaccination mot pneumokocker 312 *1994:260 Lag om offentlig anställning 836 1994:373 Anställningsförordning 840 SoS föreskrifter om kompetenskrav för behörighet som kontaktlinsoptiker 94 1995:1 1995:4 SoS föreskrifter och allmänna råd om legitimerade optikers arbetsuppgifter inom hälso- och sjukvården 90 Lag om transplantation m.m.

601 1995:831 *1995:832 Lag om obduktion 591 1995:836 Lag om upphävande av lagen om husläkare 198 1996:5 LV föreskrifter om rätt att för personligt bruk föra in läkemedel i Sverige 495 1996:14 Rättsmedicinalverkets föreskrifter och allmänna råd om rättspsykiatrisk undersökning 671 1996:17 LV föreskrifter och allmänna råd om klinisk läkemedelsprövning 446 1996:21 SoS föreskrifter och allmänna råd om rätt för barnmorskor att förskriva läkemedel i födelsekontrollerande syfte 88 1996:28 SoS föreskrifter och allmänna råd om kliniska obduktioner m.m.

593 SoS föreskrifter och allmänna råd om vissa åtgärder inom hälso- och sjukvården 1996:29 578 vid dödsfall 1996:613 Förordning med instruktion för Rättsmedicinalverket (utdrag) 36 *1996:799 Patientskadelag 811 1996:933 Förordning om verksamhetschef inom hälso- och sjukvården 194 Lag om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård 667 1996:981 1996:992 Förordning om Patientskadenämnden 814 *1996:1156 Lag om receptregister 489 408 *1996:1157 Lag om läkemedelskommittéer 1997:8 SoS allmänna råd om verksamhetschef inom hälso- och sjukvård 194 1997:10 SoS allmänna råd om medicinskt ansvarig sjuksköterska i kommunernas hälso- och sjukvård 75 *1997:13 LV föreskrifter om förskrivning av vissa livsmedel 564 1997:14 SoS föreskrifter och allmänna råd om delegering av arbetsuppgifter inom hälso- och sjukvård och tandvård 688 1997:21 SoS allmänna råd om vaccination mot influensa 310 1997:724 Lag om avveckling av specialsjukhus och vårdhem 336 1997:982 Lag om anmälan av vissa allvarliga sjukdomar 295 1998:3 SoS allmänna råd om bemötande av patienter som relaterar sina besvär till amalgam och elektricitet 696 *1998:13 SoS föreskrifter och allmänna råd om anmälan av verksamheter på hälso- och sjukvårdens område 73 *1998:58 Förordning om anmälan av vissa allvarliga sjukdomar 295 1998:204 Personuppgiftslag 234 1998:543 Lag om hälsodataregister 215 1998:808 Miljöbalk (utdrag) 257 XIV

*1998:899 1998:1191 1998:1338 *1998:1518 *1998:1656 1999:5 1999:26 1999:332 *1999:353 1999:614 2000:1 2000:6 2000:9 2000:11 2000:1211 2001:8 2001:14 2001:16 *2001:453 2001:499 2001:707 2001:708 2001:709 *2001:937 2002:7 2002:11 2002:12 *2002:160 *2002:297 2002:687 2002:746 2003:11 2003:13 2003:192 2003:460 2003:615 2004:11 2004:13 2004:16 *2004:168 *2004:255 2004:260

Förordning om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd 263 Personuppgiftsförordning 243 Tandvårdsförordning 125 Förordning om behörighet till vissa anställningar inom hälso- och sjukvården m.m. 219 Lag om patientnämndsverksamhet m.m.

218 SoS föreskrifter om allmäntjänstgöring för läkare 97 SoS föreskrifter och allmänna råd om att förebygga och ha beredskap för att behandla vissa överkänslighetsreaktioner 638 Lag om ersättning till steriliserade i vissa fall 359 Lag om rättspsykiatriskt forskningsregister 685 Förordning med instruktion för Steriliseringsersättningsnämnden 41 SoS föreskrifter och allmänna råd om läkemedelshantering i hälso- och sjukvården 508 SoS föreskrifter om särskilt förordnande att utöva läkaryrket för icke legitimerade läkare 220 SoS föreskrifter om undantag från kravet på legitimation för vikarie på anställning 221 som sjuksköterska SoS föreskrifter och allmänna råd om anmälan av misstänkt eller konstaterad Creutzfeldt–Jakobs sjukdom och annan besläktad human spongiform encefalopati 295 Förordning med instruktion för Arbetsmiljöverket (utdrag) 42 SoS allmänna råd om försiktighetsmått vid hantering och märkning av sådant biologiskt avfall som kan medföra olägenhet för människors hälsa enligt miljöbalken 732 SoS föreskrifter och allmänna råd om omskärelse av pojkar 708 SoS föreskrifter om kompetenskrav för sjuksköterskor vid förskrivning av läkemedel 81 Socialtjänstlag 750 Lag om omskärelse av pojkar 706 Förordning om patientregister hos Socialstyrelsen 209 Förordning om medicinskt födelseregister hos Socialstyrelsen 214 Förordning om cancerregister hos Socialstyrelsen 211 Socialtjänstförordning 779 LV föreskrifter om förordnande av narkotikaklassade läkemedel för behandling av ADHD hos barn och ungdomar 489 SoS föreskrifter och allmänna råd om biobanker i hälso- och sjukvården m.m.

155 SoS föreskrifter om delegering inom tandvården 693 Lag om läkemedelsförmåner m.m.

557 Lag om biobanker i hälso- och sjukvården m.m.

149 Förordning om läkemedelsförmåner m.m.

561 Förordning om biobanker i hälso- och sjukvården m.m.

154 LV föreskrifter om medicintekniska produkter 365 SoS föreskrifter och allmänna råd om uppgiftsskyldighet till cancerregistret vid Socialstyrelsen 212 Lag om gemensam nämnd inom vård- och omsorgsområdet 148 Lag om etikpröving av forskning som avser människor 725 Förordning om etikprövning av forskning som avser människor 729 SoS föreskrifter om ansvar för remisser för patienter inom hälso- och sjukvården, tandvården m.m.

250 SoS föreskrifter om infektionsscreening av gravida 302 Förordning om utlämnande av uppgifter som avser stöd och service till vissa funktionshindrade 339 Smittskyddslag 276 Smittskyddsförordning 288 Förordning om undersökning beträffande vissa smittsamma sjukdomar i brottmål 303 XV

2005:1 2005:5

SoS föreskrifter om verkställigheten av steriliseringslagen (1975:580) 358 AMV föreskrifter och allmänna råd om tillämpning av föreskrifter om cytostatika och andra läkemedel med bestående toxisk effekt 736 2005:10 SoS föreskrifter och allmänna råd om kriterier för bestämmande av människans död 572 2005:21 SoS föreskrifter om kommunens skyldighet att lämna uppgifter till statistik om stöd och service till vissa funktionshindrade 349 2005:23 SoS föreskrifter och allmänna råd om smittspårning 292 2005:26 SoS föreskrifter och allmänna råd om hantering av smittförande avfall från hälso- och sjukvården 733 2005:27 SoS föreskrifter om samverkan vid in- och utskrivning av patienter i sluten vård 207 2005:28 SoS föreskrifter och allmänna råd om anmälningsskyldighet enligt Lex Maria 221 2005:29 SoS föreskrifter om utfärdande av intyg inom hälso- och sjukvården m.m.

251 492 *2005:258 Lag om läkemedelsförteckning 2005:363 Förordning om läkemedelsregister hos Socialstyrelsen 210 2006:3 LV föreskrifter om traditionella växtbaserade läkemedel för humant bruk 553 SoS föreskrifter om poliodiagnostik vid virusorsakad meningoencefalit 302 2006:7 2006:9 SoS föreskrifter om säkerhet vid sjukvårdsinrättningar som ger psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård som vid enheter för rättpsykiatrisk undersökning 663 2006:22 SoS föreskrifter om vaccination av barn 305 Förordning om statsbidrag till verksamhet inriktad mot hiv/aids och vissa andra *2006:93 300 smittsamma sjukdomar 2006:94 Förordning om register hos Socialstyrelsen över insatser inom den kommunala hälso- och sjukvården 217 *2006:196 Förordning om register över hälso- och sjukvårdspersonal 68 Läkemedelsförordning 395 2006:272 2006:323 Lag om utbyte av sprutor och kanyler 552 *2006:351 Lag om genetisk integritet m.m.

709 *2006:358 Förordning om genetisk integritet m.m.

714 *2006:496 Lag om blodsäkerhet 614 Förordning om blodsäkerhet 617 2006:497 2007:1 SoS föreskrifter om anmälan av anmälningspliktig sjukdom i vissa fall 291 *2007:2 SoS föreskrifter om utbyte av sprutor och kanyler till personer som missbrukar narkotika 295 2007:8 LV föreskrifter om fastställande av blankett avseende hjälpmedelskort 564 2007:10 SoS föreskrifter och allmänna råd om samordning av insatser för habilitering och rehabilitering 347 2007:19 SoS föreskrifter om basal hygien inom hälso- och sjukvården m.m.

731 2007:23 SoS föreskrifter om erkännande av yrkeskvalifikationer inom hälso- och sjukvården 69 2007:1205 Förordning med instruktion för Läkemedelsverket 32 *2007:1206 Förordning med instruktion för Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket 34 2007:1233 Förordning med instruktion för Statens beredning för medicinsk utvärdering 41 2008:1 LV föreskrifter om tillstånd till försäljning av icke godkänt läkemedel (licensföreskrifter) 495 2008:1 SoS föreskrifter om användning av medicintekniska produkter i hälso- och sjukvården 372 2008:13 SoS föreskrifter om uppgiftsskyldighet till tandhälsoregistret 217 2008:14 SoS föreskrifter om informationshantering och journalföring i hälso- och sjukvården 245 2008:17 SoS föreskrifter och allmänna råd om läkarnas specialiseringstjänstgöring 101 *2008:18 SoS föreskrifter och allmänna råd om psykiatrisk tvångsvård och rättspykiatrisk vård 667 XVI

2008:21 2008:32 2008:33 2008:34 2008:145 2008:193 2008:194 *2008:286 2008:344 2008:347 *2008:355 2008:360 2008:363 2008:414 2009:6 2009:6 2009:8 2009:9 2009:10 *2009:10 2009:13 2009:15 2009:17 2009:20 2009:28 2009:29 2009:30 2009:31 2009:32 *2009:47 *2009:366 *2009:367 2009:392 *2009:400 *2009:625 *2009:626 *2009:641 *2009:659 *2009:730 *2009:929 2009:1031 2009:1240

SoS föreskrifter om anmälan av patienter som av medicinska skäl är olämpliga att inneha skjutvapen 749 SoS allmänna råd om personalens kompetens vid handläggning och uppföljning av ärenden som avser personer med funktionshinder 339 SoS föreskrifter om information som avser uppfödning genom amning eller med modersmjölksersättning 316 SoS föreskrifter om praktisk tjänstgöring för psykologer 95 Lag om statligt tandvårdsstöd 128 Förordning om statligt tandvårdsstöd 132 Förordning om tandhälsoregister hos Socialstyrelsen 216 Lag om kvalitets- och säkerhetsnormer vid hantering av mänskliga vävnader och celler 608 Lag om hälso- och sjukvård åt asylsökande m.fl.

139 Förordning om hälso- och sjukvård åt asylsökande m.fl.

140 Patientdatalag 224 Patientdataförordning 233 Förordning om provtagning för hivinfektion 302 Förordning om kvalitets- och säkerhetsnormer vid hantering av mänskliga 612 vävnader och celler SoS föreskrifter om bedömningen av om en hälso- och sjukvårdsåtgärd kan 349 utföras som egenvård LV föreskrifter om marknadsföring av humanläkemedel 427 LV föreskrifter om ansökan om tillstånd att bedriva öppenvårdsapotek 417 LV föreskrifter om detaljhandel vid öppenvårdsapotek 420 SoS föreskrifter om ambulanssjukvård m.m.

145 LV föreskrifter om distanshandel vid öppenvårdsapotek 424 LV föreskrifter om förordnande och utlämnande av läkemedel och teknisk sprit 472 SoS föreskrifter om abort 357 SoS föreskrifter om behörighet att ordinera läkemedel för vaccination mot influensa A(H1N1) 312 LV föreskrifter om handel med läkemedel med vissa receptfria läkemedel 440 SoS föreskrifter om blodverksamhet 623 SoS föreskrifter om transfusion av blodkomponenter 618 SoS föreskrifter om donation och tillvaratagande av vävnader och celler 164 SoS föreskrifter om vävnadsinrättningar i hälso- och sjukvården m.m.

179 SoS föreskrifter och allmänna råd om användning av vävnader och celler i 718 hälso- och sjukvården och vid klinisk forskning m.m.

Lag om vissa kommunala befogenheter 141 Lag om handel med läkemedel 408 Apoteksdatalag 406 Förordning om Läkemedelsverkets skyldigheter i frågan om medicintekniska produkter 377 Offentlighets- och sekretesslag (utdrag) 852 Förordning om receptregister 492 Förordning om läkemedelsförteckning 494 Offentlighets- och sekretessförordning (utdrag) 867 Förordning om handel med läkemedel 415 Lag om handel med vissa receptfria läkemedel 432 Förordning om handel med vissa receptfria läkemedel 434 Förordning om producentansvar för läkemedel 435 Förordning om omskärelse av pojkar 707 XVII

*2009:1243 Förordning med instruktion för Socialstyrelsen 27 2009:1423 Förordning om bidrag till företagshälsovård med vissa insatser inom rehabiliteringsområdet 834 2010:4 LV föreskrifter om tillverkning av extemporeläkemedel 435 2010:12 LV föreskrifter om tillstånd för tillverkning på extemporeapotek 439 2010:349 Förordning om vårdgaranti 122 *2010:659 Patientsäkerhetslag 43 *2010:800 Skollag (utdrag) 323 *2010:1369 Patientsäkerhetsförordning 56 2011:3 LV föreskrifter om läkemedel som omfattas av sjukhusundantaget 442 2011:5 SoS föreskrifter och allmänna råd om lex Sarah 351 2011:7 SoS föreskrifter och allmänna råd om livsuppehållande behandling 574 LV föreskrifter om kontroll av narkotika 530 2011:9 2011:9 SoS föreskrifter och allmänna råd om ledningssystem för systematiskt kvalitetsarbete 198 LV föreskrifter om förteckningar över narkotika 535 *2011:10 2011:12 SoS allmänna råd om grundläggande kunskaper hos personal som arbetar i socialtjänstens omsorg om äldre 341 2011:15 LV föreskrifter om tillämpning av läkemedelslagen (1992:859) på vissa varor 500 2011:19 LV föreskrifter om kliniska läkemedelsprövningar på människor 462 Förordning med Instruktion för Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd 40 2011:582 2012:2 SoS föreskrifter om smittspårningspliktiga sjukdomar 291 2012:3 SoS allmänna råd om värdegrunden i socialtjänstens omsorg om äldre 343 2012:8 LV föreskrifter om sjukhusens läkemedelsförsörjning 515 2012:14 LV föreskrifter om säkerhetsövervakning av humanläkemedel 504 SoS föreskrifter om hantering av mänskliga organ avsedda för transplantation 603 2012:14 2012:16 SoS föreskrifter om särskilt tandvårdsbidrag 135 2012:17 SoS föreskrifter och allmänna råd om tandvård vid långvarig sjukdom eller funktionsnedsättning 138 2012:20 SoS föreskrifter och allmänna råd om fosterdiagnostik och preimplantatorisk genetisk diagnostik 714 2012:22 LV föreskrifter om handel med sprutor och kanyler 550 *2012:263 Lag om kvalitets- och säkerhetsnormer vid hantering av mänskliga organ 160 162 *2012:346 Förordning om kvalitets- och säkerhetsnormer vid hantering av mänskliga organ 2012:453 Lag om register över nationella vaccinationsprogram 304 *2012:595 Lag om införsel av och handel med sprutor och kanyler 550 Förordning om införsel av och handel med sprutor och kanyler 552 2012:596 2013:13 SoS föreskrifter och allmänna råd om uppgiftsskyldighet till cancerregistret vid Socialstyrelsen 212 2013:22 SoS föreskrifter och allmänna råd om katastrofmedicinsk beredskap 693 **2013:35 SoS föreskrifter om uppgiftsskyldighet till Socialstyrelsens patientregister 210 *2013:176 Förordning med instruktion för Inspektionen för vård och omsorg 30 2013:196 Förordning om underrättelse till Inspektionen för vård och omsorg om beslut att avskeda legitimerad yrkesutövare 74 2013:407 Lag om hälso- och sjukvård till vissa utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd 140 2013:513 Lag om ersättning för kostnader till följd av vård i ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet 204 2013:514 Lag om landstingens och kommunernas kostnadsansvar för viss vård i utlandet 206 **2013:1020 Förordning med instruktion för Folkhälsomyndigheten 37 XVIII

**2014:2

SoS allmänna råd om kunskaper hos personal som ger stöd, service eller omsorg till personer med funktionsnedsättning **2014:4 LV föreskrifter om beredning av radioaktiva läkemedel **2014:4 SoS föreskrifter och allmänna råd om våld i nära relationer **2014:5 SoS föreskrifter och allmänna råd om dokumentation i verksamhet som bedrivs med stöd av SoL, LVU, LVM och LSS **2014:6 SoS allmänna råd om handläggning av ärenden som gäller barn och unga **2014:7 LV föreskrifter om tillämpning av lagen om medicintekniska produkter på nationella medicinska informationssystem **2014:8 LV föreskrifter om partihandel med läkemedel **2014:821 Patientlag

344 519 773 799 771 377 429 65

XIX

Sedan 2014 års upplaga av Författningshandboken utkom har följande författningar upphört att gälla och därför utgått ur bokens författningsmaterial.

LVFS 1999:4

LVFS 2009:11

SFS 2002:637 SFS 2009:267

SFS 2010:604

SOSFS 2003:16

SOSFS 2004:12

SOSFS 2006:5

SOSFS 2008:26

XX

Läkemedelsverkets föreskrifter och allmänna råd om kontroll av radio­aktiva läkemedel har upphävts och ersatts av LVFS 2014:4 Läke­medelsverkets föreskrifter om beredning av radioaktiva läkemedel den 1 maj 2014.

Läkemedelsverkets föreskrifter om partihandel med läkemedel har upphävts och ersatts av LVFS 2014:8 med samma rubrik den 15 au­ gusti 2014.

Förordning om vissa kurser i läkares vidareutbildning har upphävts genom SFS 2014:34 vid utgången av februari 2014.

Förordning med instruktion för Statens folkhälsoinstitut har upphävts och ersatts av SFS 2013:1020 förordning med instruktion för Folkhälsomyndigheten den 1 januari 2014.

Förordning med instruktion för Smittskyddsinstitutet har upphävts och ersatts av SFS 2013:1020 förordning med instruktion för Folkhälsomyndigheten den 1 januari 2014.

Socialstyrelsens allmänna råd om anmälan av missförhållanden enligt 14 kap. 1 § socialtjänstlagen har upphävts och ersatts av SOSFS 2014:6 Socialstyrelsens allmänna råd om handläggning av ärenden som gäller barn och unga.

Socialstyrelsens föreskrifter om anmälan av legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal som inte kan utföra sitt yrke tillfredsställande p.g.a. sjukdom m.m. har upphävts genom SOSFS 2013:32 vid utgången av december 2013.

Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om dokumentation vid handläggning av ärenden och genomförande av insatser enligt SoL, LVU, LVM och LSS har upphävts och ersatts av SOSFS 2014:5 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om dokumentation i verksamhet som bedrivs med stöd av SoL, LVU, LVM och LSS den 1 januari 2015.

Socialstyrelsens föreskrifter om uppgiftsskyldighet till patient­ registret har upphävts och ersatts av SOSFS 2013:35 Socialstyrelsens föreskrifter om uppgiftsskyldighet till Socialstyrelsens patientregister den 1 januari 2015.

ORIENTERANDE UPPSATSER

1. Om författningar Med begreppet författning avses egentligen endast bestämmelser, som beslutats av riksdagen eller regeringen och som meddelats i form av lag eller förordning. Populärt används emellertid begreppet också om föreskrifter och allmänna råd, som meddelas av statliga myndigheter. Vilken typ av författning, som det är fråga om, framgår alltid av författningens rubrik.

Våra lagar stiftas av riksdagen. Denna beslutar också om ändringar i gällande lagar liksom om att vissa lagar ska upphävas. Till grund för riksdagens beslut om nya lagar, om ändringar i eller upphävande av lagar ligger alltid ett av regeringen framlagt förslag, en proposition. Sådana förslag utgår som regel från resultatet av ett utredningsarbete.

Större utredningar, som utförs inom det stat­ liga kommittéväsendet, brukar i form av betänkanden publiceras i skriftserien Statens offentliga utredningar (SOU). Utredningsförslag redovisas också i departementens s.k. Ds-serie.

Regelmässigt brukar de förslag som utarbetas av en utredning och införs i ett betänkande remitteras till berörda myndigheter och organisationer, för att ge dem tillfälle att lämna synpunkter på förslagen.

Innan riksdagen fattar sitt beslut i ett lagstiftningsärende brukar en utrednings förslag och remissinstansernas synpunkter behandlas också i vederbörande riksdagsutskott och i förekommande fall i lagrådet.

Vad som sålunda publicerats i betänkanden, myndigheters m.fl. remissyttranden över dem, regeringspropositioner, utskottsutlåtanden m.m. utgör förarbeten till den lag det gäller. Vid tolkning av en lag eller en viss lagregel har man vägledning av de aktuella förarbetena. Det måste emellertid observeras att det kan förekomma att exempelvis ett i en proposition intaget förslag till en lagbestämmelse inte stämmer överens med den slutgiltigt antagna lydelsen av bestämmelsen. Det är ju riksdagen som har sista ordet i lagstiftningsärendena!

Förordningar utfärdas av regeringen ensam.

Möjligheterna för regeringen att utfärda förordningar begränsas dock av att regeringen i varje särskilt fall måste kunna stödja sig på vad som skulle kunna kallas ett riksdagens uppdrag härom, ett s.k.

bemyndigande. Sådana bemyndiganden finns i regeringsformen och är där knutna till vissa ämnesområden men är i övrigt av generell natur. Bemyndiganden kan också stå i olika lagar (se t.ex. 32 § första stycket hälso- och sjukvårdslagen, genom vilken bestämmelse regeringen bemyndigas meddela ytterligare föreskrifter till skydd för enskilda eller beträffande verksamheten i övrigt).

Oftast finns inga publicerade förarbeten till en förordning. Viss information kan dock erhållas genom förarbetena till den lag till vilken en viss förordning är knuten.

Regeringen kan i sin tur, efter uttrycklig föreskrift i lag helt eller delvis, ”vidarebefordra” sitt bemyndigande till en myndighet (se exempelvis 32 § andra stycket hälso- och sjukvårdslagen: ”regeringen får överlåta åt Socialstyrelsen att meddela föreskrifter till skydd för enskilda”).

Bestämmelserna i en lag eller förordning kan vara tvingande eller dispositiva.

Att en regel är tvingande innebär att den innehåller ett påbud eller ett förbud, som de till vilka regeln riktar sig måste följa. På så sätt bindande bestämmelser kan i författningstexten uttryckas genom ord som ”ska” och ”måste” eller genom uttryck som t.ex. ”det åligger” och ”är skyldig att”.

En dispositiv regel ger utrymme för andra lösningar och utvägar än de författningstexten anger.

Detta uttrycks genom användning av t.ex. ordet ”bör” men kan också framgå på annat sätt av textinnehållet. Man bör dock iaktta försiktighet, då man handlar enligt ett i författningstexten inte angivet alternativ. Det alternativa handlandet måste vara i överensstämmelse med författningens anda och syfte och väl motiverat.

Det måste också understrykas att tillämpningen av en författningsbestämmelse inte alltid kan ske genom att enbart slaviskt hålla sig till författningstexten. För att få fram en bestämmelses rätta innebörd blir man ofta tvungen att, som ovan nämnts, studera förarbetena till bestämmelsen.

Observera att en proposition i ett lagstiftningsärende är ett förslag, som regeringen lägger fram till riksdagen. Riksdagen kan, som ovan antytts, godkänna eller fälla förslaget helt eller delvis eller ändra i det. Man måste hålla detta i minnet när man 1

studerar förarbetena till en ny lag. Det ska också påpekas, att Socialstyrelsen har att inom medicinal- och socialsektorn tolka och föra ut författningsbestämmelsernas innebörd till tillämparna.

Detta sker på olika sätt, t.ex. i av styrelsen utformade skrifter och meddelade beslut.

Det skulle föra för långt och kanske trassla till det hela, att här närmare gå in på begreppet sedvanerätt och dess innebörd. Det kan vara nog att konstatera, att den enskilda författningsbestämmelsen i den praktiska tillämpningen ges en viss innebörd, tolkas på ett visst sätt, som sedan slår igenom i rättstillämpningen. Den praxis som på detta sätt utvecklas är av stor betydelse.

De statliga myndigheterna kan som tidigare sagts meddela föreskrifter och allmänna råd.

En myndighets föreskrifter är bindande för dem till vilka de är riktade, dvs. de måste följas. En myndighet får emellertid inte meddela föreskrifter helt efter eget gottfinnande. Det fordras ett uttryckligt stöd i författning. Oftast sker det som ett be­ myn­ digande från regeringen till vederbörande myndighet, ett bemyndigande som i sin tur kan här­ledas till en bestämmelse i lag. I det föregående har bestämmelserna i 32 § andra stycket hälso- och sjukvårdslagen givits som ett exempel på ett sådant bemyndigande. I förordningen 1985:796 med vissa bemyndiganden för Socialstyrelsen att meddela föreskrifter m.m. är bemyndigandeöverföringen generellt utformad men knuten till vissa ämnesområden.

Av en myndighet utfärdade allmänna råd är generella rekommendationer t.ex. i anslutning till en viss författning, och anger hur någon kan eller bör

2

handla i ett visst hänseende. Sådana bestämmelser är inte bindande men ändå starkt vägledande för dem till vilka de riktar sig. De måste alltså, sin karaktär till trots, anses ha stor tyngd.

Några restriktioner i myndigheternas rätt att meddela allmänna råd finns inte, bortsett från att en myndighet på grund av den s.k. begränsnings­ kungörelsen principiellt inte får utfärda bestämmelser som verkar kostnadsdrivande för, i Socialstyrelsens fall, hälso- och sjukvårdens och socialtjänstens huvudmän.

Ordet lagstiftning, i dess egentliga bemärkelse, avser endast förfarandet att stifta lag. Ordet används emellertid också i sammansättningar som exempelvis hälso- och sjukvårdslagstiftning, för att beteckna det samlade regelverket på, i detta fall, hälso- och sjukvårdens område.

Ovan har framhållits att det finns fyra olika slags författningar: lagar och förordningar samt av myndigheter utgivna föreskrifter och allmänna råd. Dock förekommer att äldre författningar har kvar gamla författningsrubriceringar som t.ex.

Kungl. kungörelse, instruktion och reglemente.

Dessa är numera liktydiga med förordningar. Myndigheterna meddelade ofta anvisningar, gav ut kungörelser och cirkulär. Huruvida dessa, i den mån de alltjämt gäller, ska bedömas som föreskrifter eller allmänna råd måste avgöras från fall till fall med ledning av författningstextens utformning. Det förekommer emellertid alltjämt att Socialstyrelsen betecknar vissa av sina författningar som kungörelser. Det är då i regel fråga om kortare meddelanden, t.ex. att en viss av styrelsen meddelad bestämmelse upphävts.

2. Om allmänna handlingar Sverige är ett öppet samhälle där meningsutbytet är fritt. Var och en har frihet att inhämta och motta upplysningar samt ta del av andras yttranden. Detta är några av de fri- och rättigheter som genom grundlagsbestämmelser (se 2 kap. 1 § regeringsformen) är garanterade varje medborgare i vårt land. Det ska tilläggas att enligt 2 kap. 22 § regeringsformen är utlänningar här i riket, om inte annat följer av särskilda föreskrifter i lag, likställda med svenska medborgare bl.a. i fråga om yttrandefrihet och informationsfrihet.

I betydande omfattning styrs vårt dagliga handlande av bestämmelser i lagar och andra författningar. Här kommer också myndigheterna in i bilden. Deras beslut berör ofta den enskilda individen, och kan vara av större eller mindre betydelse för den enskilde. Inte sällan är de livsavgörande för den eller dem de berör. För att demokratin ska kunna fungera på tillfredsställande sätt och för att säkerställa den enskildes rättssäkerhet, är det viktigt att var och en så långt möjligt ges rätt till insyn i myndigheternas verksamhet. Myndigheternas beslut och de handlingar som ligger till grund för besluten är därför i princip offentliga. Regelmässigt har sålunda var och en rätt att få se vad som står i dessa s.k. allmänna handlingar.

Grundbestämmelserna om allmänna handlingar finns i 2 kap. tryckfrihetsförordningen. Allmänna handlingar finns endast i den offentliga verksamheten. Handlingar i den privata verksamheten är inte allmänna. Någon lagstadgad rätt till insyn i sådana handlingar finns inte, snarare tvärtom. En patientjournal hos en privatpraktiserande läkare med egen praktik, för att ta ett exempel, är den läkarens egendom. Dock gäller, vilket man kan se som ett undantag från nyssnämnda huvudprincip, att journalens innehåll enligt bestämmelserna i patientdatalagen i regel ska vara tillgängligt för vederbörande patient.

Med myndighet avses inte bara våra ämbetsverk (t.ex. Socialstyrelsen) utan även t.ex. ett landstingssjukhus men inte ett privat sjukhus. Av detta följer att innehållet i de handlingar som finns på ett sjukhus eller en vårdcentral som drivs av landsting i princip är tillgängligt för var och en. Att man inte kan tillämpa denna öppenhet i alla lägen och beträffande alla typer av uppgifter säger sig nästan självt,

men kommenteras mera längre fram i denna uppsats.

Det finns anledning att här försöka klargöra vad ordet handling innebär i detta sammanhang.

Vanligen är det fråga om skrivelser, brev och dylikt till eller från en myndighet. Emellertid kan också en bild vara en handling liksom ”upptagning som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med tekniskt hjälpmedel”, som det heter i 2 kap. 3 § första stycket tryckfrihetsförordningen.

Exempel på sådana handlingar är ljudband och videoband.

När blir en handling allmän? Detta inträffar antingen när en handling inkommit till en myndighet eller när en handling upprättats hos en myndighet.

En handling anses inkommen till en myndighet, ”när den anlänt till myndigheten eller kommit behörig befattningshavare till handa” enligt 2 kap.

6 § tryckfrihetsförordningen. Detta brukar inte föranleda tolkningssvårigheter. Däremot kan det vara besvärligare att avgöra när en handling är upprättad inom en myndighet. Huvudregeln är att handlingen är upprättad, när den har expedierats, dvs. skickats från myndigheten till adressaten (2 kap.

7 § tryckfrihetsförordningen). Det finns emellertid en särskild regel som i detta sammanhang har speciellt intresse för dem som arbetar i hälso- och sjukvården. I denna bestämmelse, 2 kap. 7 § andra stycket 1. regleras nämligen frågan om när en journal ska anses vara upprättad. I enlighet med denna föreskrift anses en journal, t.ex. en patientjournal, upprättad, när den har färdigställts så att anteckningar kan göras i den. Det finns inte angivet hur långt man ska ha förberett en patientjournal, för att den ska anses upprättad. Man kan emellertid på goda grunder anta, att journalen i det enskilda fallet ska ha blivit individualiserad, dvs. att man har förberett den för att göra anteckningar om en viss patient, skrivit uppgifter om vederbörande klinik, dagens datum och liknande, så att uppgifter om patienten kan föras in.

Det kan förefalla förbluffande att en patientjournal betecknas som en allmän handling, dvs. att vem som helst ska kunna läsa i den. Så är det nu inte. De allmänna handlingarnas innehåll är nämligen inte alltid offentligt. Hänsyn måste självklart 3

tas till intressen som ska skyddas mot obehörig insyn. Man kan säga att skyddsintresset tar över offentlighetsintresset i dessa fall. Den avvägning som författningsmässigt gjorts mellan dessa två intressen kommer klart till uttryck i offentlighetsoch sekretesslagen (SFS 2009:400). I denna lag finns bestämmelser som direkt gäller den sekretess som ska iakttas i den allmänna hälso- och sjukvården (se i första hand bestämmelserna i 25 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen). Där stadgas bl.a. att uppgifter inom hälso- och sjukvården om enskilds (dvs. den enskilde patientens) hälsotillstånd och personliga förhållanden i övrigt är sekretessbelagda. Det är just sådana uppgifter som finns i bl.a. patientjournalerna. Det ska påpekas att bestämmelserna i offentlighets- och sekretesslagen inte är undantagslösa, men det skulle föra för långt att i detta sammanhang gå in på i vilka fall avsteg kan göras från huvudregeln om sekretess. Uppgifter inom den privata hälso- och sjukvården rörande enskilda patienter skyddas genom särskilda sekretessregler i 6 kap. 12 § patientsäkerhetslagen (2010:659).

Det som sagts om patientjournaler gäller också andra handlingar inom den allmänna hälso- och sjukvården i den utsträckning de innehåller uppgifter om den enskilda patientens hälsotillstånd eller personliga förhållanden i övrigt.

Man kan alltså konstatera att innehållet i en allmän handling inte alltid är tillgängligt för alla och envar, såsom anges i definitionen av detta begrepp. Ibland hör man jämsides med beteckningen allmän handling benämningen offentlig handling.

Uttrycken allmän handling och offentlig handling är inte synonyma. Man kan säga att en allmän handling är en offentlig handling om den inte innehåller några hemliga uppgifter. En patientjournal inom den allmänna hälso- och sjukvården är sålunda en allmän handling som inte är offentlig.

Alla handlingar som upprättas hos en myndighet t.ex. på ett sjukhus, har inte grundkaraktären av allmän handling, dvs. att var och en har rätt att ta del av deras innehåll om detta inte är hemligt. Såsom allmän handling betraktas inte, t.ex. minnesanteckningar, dvs. anteckningar som förs till stöd för minnet i samband med exempelvis en föredragning av ett ärende. Att dra denna gräns kan vara svårt. JO har vid ett tillfälle tagit ställning till frågan om vissa typer av minnesanteckningar är att betrakta som allmän handling eller ej (se JO:s ämbetsberättelse 1982/83 s. 231 ff). S.k. kurators­ anteckningar, avdelningsanteckningar och terapi4

anteckningar ansåg JO vara allmänna handlingar.

Generellt kan sägas att anteckningar som tillför ett ärende nytt sakmaterial inte anses som minnesanteckningar. Om t.ex. någon hos en myndighet under beredningen av ett ärende fått reda på en ny omständighet av betydelse i ärendet och antecknar denna, tillförs denna nya omständighet ärendet och blir då en allmän handling. Men kom ihåg att en allmän handling inte alltid är offentlig.

En patientjournal består inte enbart av daganteckningar utan ordet journal utgör beteckningen på det samlade materialet om en patient som behövs för dennes vård och behandling.

En allmän handling är alltid att betrakta som ett mycket viktigt dokument, en urkund (= en handling som upprättats till bevis eller är av betydelse som bevis). Det är därför av största betydelse hur den hanteras. Bl.a. gäller det att ändringar i en sådan handling måste göras så att man kan se vad som stod innan ändringen skedde. Man får alltså inte t.ex. radera ut den gamla texten, däremot går det an att stryka ett streck över den text som ska ändras, men endast så att man i alla fall kan läsa den ursprungliga texten, och sedan skriva den nya texten t.ex. ovanför den gamla eller i marginalen. Det är också viktigt att gjorda ändringar signeras och dateras så att man vet vem som gjort dem och när.

Ovanstående gäller oavsett om materialet är skrivet på papper eller dator. Felaktigt gjorda ändringar i allmänna handlingar kan leda till åtal.

Allmänna handlingar, oavsett om de är offentliga eller ej, arkiveras hos myndigheten.

För att förverkliga principen att var och en ska ha rätt att ta del av innehållet i allmänna handlingar finns bestämmelser i tryckfrihetsförordningen. Det föreskrivs i 2 kap. 12 § förordningen att ”allmän handling som får lämnas ut ska på begäran genast eller så snart det är möjligt på stället utan avgift tillhandahållas den, som önskar taga del därav, så att handlingen kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas”.

Begäran om att få ta del av en allmän handling ska göras hos den myndighet som förvarar handlingen (2 kap. 14 § första stycket tryckfrihetsförordningen). Som framgår av ovan är det inte säkert att man alltid kan tillmötesgå en sådan begäran.

Enligt 6 kap. 3 § första stycket offentlighets- och sekretesslagen är det den som på myndigheten, enligt arbetsordning eller särskilt beslut, svarar för vården av handlingen, som i första hand har att bedöma om handlingen ska lämnas ut eller ej.

3. Om utlämnande av sekretesskyddade uppgifter Det svenska samhället brukar ofta betecknas som ”öppet”. Uttrycket kan sägas vara en återspegling av den i regeringsformen inskrivna friheten för oss alla att inhämta och motta upplysningar och ta del av andras yttranden. Denna rätt att få information om t.ex. en myndighets verksamhet är dock inte oinskränkt. Det finns uppgifter och intressen, som måste skyddas från obehörigas insyn. Exempelvis uppgifter som finns inom hälso- och sjukvården och som rör den enskilde patientens hälsotillstånd och personliga förhållanden i övrigt. Sådana uppgifter är skyddade genom lagbestämmelser om sekretess och tystnadsplikt. Dessa regler och det de ger uttryck för är att betrakta som undantag från huvudprincipen om allas rätt till information. Men det finns också undantag från undantagen, dvs. situationer i vilka hemliga uppgifter ska eller får lämnas ut. Det är om detta denna uppsats handlar.

Reglerna om sekretess i den offentliga verksamheten, alltså i myndigheternas verksamhet och därmed också i den allmänna hälso- och sjukvården finns i offentlighets- och sekretesslagen (SFS 2009:400). Ett utdrag ur denna lag finns i Författningshandboken.

De sekretessbestämmelser, som speciellt gäller den allmänna hälso- och sjukvården, finns i 25 kap. offentlighets- och sekretesslagen med huvudregeln i kapitlets 1 §. Dessa bestämmelser är principiellt sett omfattande. Där sägs att alla inom hälso- och sjukvården befintliga uppgifter om enskilds (dvs. patients) hälsotillstånd och personliga förhållanden i övrigt är hemliga. Det är alltså inte bara uppgifter om t.ex. vilken sjukdom, som en viss patient lider av, som på detta sätt är sekretesskyddade utan också alla andra uppgifter av personlig art rörande patienten, t.ex. bostadsadress, telefonnummer och familjeförhållanden. Man ska i detta sammanhang komma ihåg, att offentlighetsoch sekretesslagen inte endast avser hemlighållande av uppgifter om patienten, som finns inskrivna i någon handling, t.ex. i patientjournal, eller dokumenterade på annat sätt, t.ex. införda i sjukhusets databank (s.k. handlingssekretess). Sekretesskyddet omfattar också muntliga uppgifter om patienten, uppgifter som inte är dokumenterade (s.k. tystnadsplikt).

Det är viktigt att hålla i minnet att sekretess­ bestämmelserna gäller oberoende av om de sekretesskyddade uppgifterna finns i en allmän handling eller ej, om de överhuvudtaget är dokumenterade eller ej.

Men hur är det då med undantagen från sekretessen? Redan i den ovannämnda huvudregeln i 25 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen finns en regel, som ger möjlighet att lämna ut hemliga uppgifter. Där står nämligen, att sådana uppgifter (om patientens hälsotillstånd och personliga förhållanden i övrigt) får ”röjas”, om det står klart, att detta inte medför något men för den som uppgifterna gäller eller någon närstående till denne. Man får sålunda inte lämna ut någon uppgift om en patients hälsotillstånd eller övriga personliga förhållanden, om det inte är helt klart, att detta inte kan vara till skada för patienten själv eller någon denne närstående (t.ex. dennes make, samboende, barn eller föräldrar). Det måste emellertid observeras, att det är patientens uppfattning om huruvida utlämnandet av viss uppgift kan vara till skada eller ej för honom eller någon närstående, som gäller. Vederbörande hälso- och sjukvårdspersonals personliga uppfattning om risken för skada i sammanhanget saknar betydelse. Det är på grund av dessa förhållanden, som man utformat rutiner inom hälso- och sjukvården för att redan då en patient läggs in på sjukhus, ta reda på hur patienten ställer sig till att uppgiften om att han eller hon vistas på sjukhuset lämnas ut, om patienten motsätter sig besök under sjukhusvistelsen osv.

Patientens egen vilja kan emellertid inte i alla lägen vara avgörande för om sekretesskyddade uppgifter ska kunna lämnas ut eller ej. Det skulle emellertid föra för långt att i en uppsats som denna redogöra för alla de fall som det här kan bli fråga om. Några typfall ska dock nämnas.

Enligt 10 kap. 1–2 §§ offentlighets- och sekretesslagen utgör det förhållandet att en uppgift är sekretesskyddad inte något hinder för att uppgiften lämnas från en myndighet till en annan myndighet under särskilda premisser. Ett exempel: Enligt 7 kap 20 § patientsäkerhetslagen (2010:659) är den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen skyldig att på Socialstyrelsens begäran lämna handlingar, 5

prover och annat material som rör verksamheten samt ge styrelsen de upplysningar om denna som styrelsen behöver för sin tillsyn. Här finns sålunda en i lag stadgad uppgiftsskyldighet för hälso- och sjukvårdspersonalen i förhållande till Socialstyrelsen. Begär alltså styrelsen att från hälso- och sjukvården få in t.ex. en viss patientjournal i ett ansvarsärende, måste denna be­gäran efterkommas.

Den som ska lämna ut journalen har i det läget inte att pröva om utlämnandet kan vara till men för vederbörande patient eller någon denne närstående. Ett annat exempel: begär i ett visst ärende en domstol, åklagarmyndighet, polismyndighet, kronofogdemyndighet eller skattemyndighet att få reda på om en viss person vistas på sjukvårds­ inrättningen, måste den begärda uppgiften lämnas ut. Detta framgår av bestämmelserna i 6 kap. 15 § patientsäkerhetslagen (2010:659).

I de angivna undantagsfallen, då man alltså har skyldighet att lämna ut annars sekretesskyddade uppgifter, kan man säga, att det är ett samhällsintresse som ligger bakom uppgiftsskyldigheten (t.ex. intresset att se till att vi har en kvalitativt god och säker hälso- och sjukvård här i landet).

Låt oss nu övergå till den situationen att vissa sekretesskyddade uppgifter begärs utlämnade och att det i det aktuella fallet inte föreligger någon uppgiftsskyldighet, varom talats i det föregående.

Detta är den vanligaste situationen. Den allmänna utgångspunkten är att i princip ska uppgifterna rörande en viss patient inte spridas utanför den personkrets, som behöver uppgifterna för patientens omedelbara vård. Att någon inom hälso- och sjukvårdspersonalen, som har hand om den omedelbara vården av en viss patient och därför behöver uppgifter rörande denne som finns på något annat håll inom hälso- och sjukvården, betyder emellertid inte att dessa uppgifter omedelbart ska lämnas ut. Enligt 8 kap. 1–2 §§ offentlighets- och sekretess­ lagen råder nämligen sekretess myndigheterna emellan – t.ex. mellan två sjukhus, mellan ett sjukhus och en vårdcentral och även mellan skilda verksamhetsgrenar inom en och samma myndighet, t.ex. inom sjukhuset. Det finns de som menar, att t.ex. en internmedicinsk klinik och en avdelning för röntgendiagnostik på ett och samma sjukhus är att anse som olika självständiga verksamhetsgrenar, mellan vilka sålunda sekretess råder. Rättsläget är på denna punkt osäkert. I allmänhet medför dock detta förhållande inga problem, eftersom det ju ligger i patientens eget intresse att uppgifterna 6

lämnas ut till den som behöver dem för att kunna ge adekvat vård. Det förutsätts emellertid att patienten lämnat sitt medgivande till utlämnandet av uppgifterna.

Av olika skäl kan man emellertid inte alltid uppfylla kravet att inhämta patientens medgivande. Patienten kan t.ex. vara okontaktbar eller överhuvud taget ur stånd att lämna klara och genomtänkta besked. Man får då, från personalens sida, presumera patientens samtycke, dvs. försöka sätta sig in i patientens situation och föreställa sig vad denne egentligen skulle vilja.

I de fall då frågan om utlämnande av sekretessskyddade uppgifter blir aktuell, måste det självfallet finnas någon som fattar beslut om att uppgifterna ska lämnas ut eller inte. Den som har rätt att fatta ett sådant beslut är den person i ansvarig ställning som har hand om uppgifterna. Det kan t.ex. vara vederbörande överläkare. Om denne finner att han eller hon inte kan tillmötesgå en begäran om att vissa uppgifter i ett fall ska lämnas ut, kan han eller hon, om den som begärde uppgifterna vill det, hänskjuta frågan till myndighetens avgörande, dvs. till sjukhusets ledning eller motsvarande. Det är nämligen så att det beslut som den som ansvarar för uppgifterna t.ex. vederbörande överläkare fattar, inte är ett myndighetsbeslut och därför inte kan överklagas. Ett viktigt tillägg till bestämmelsen finns. Enligt detta ska den som begär uppgifterna upplysas om möjligheten att få saken prövad av myndigheten och skälet härför är alltså att han eller hon kan överklaga endast om myndigheten står som beslutsfattare.

Det är också så att den som har hand om uppgifterna och som kan besluta i utlämnandefrågor själv ska, om det kan ske omgående, hänskjuta frågan till myndigheten, alltså till sjukhusledningen eller motsvarande, om han eller hon skulle känna sig osäker. Bestämmelserna om detta förfarande finns i 6 kap. offentlighets- och sekretesslagen.

Hur är det då i den enskilda vårdverksamheten, i den vård som bedrivs av privatpraktiserande läkare, tandläkare, sjuksköterskor etc.? Finns några sekretessregler som gäller för det området? Frågan är berättigad att ställa med hänsyn till att offentlighets- och sekretesslagen endast gäller allmän verksamhet. Svaret är att sådana regler finns, men att de är införda i patientsäkerhetslagen (2010:659) med huvudbestämmelserna i 6 kap. 12 §.

Till sitt principiella innehåll skiljer sig dessa regler inte från motsvarande regler i offentlighets-

och sekretesslagen. De handlingar, som inkommer till eller upprättas i den enskilda vårdverksamheten är visserligen inte allmänna, men detta förhållande saknar från sekretessynpunkt betydelse. Precis på samma sätt som enligt offentlighets- och sekretess­ lagen är det uppgifternas karaktär och den omständigheten att de finns i hälso- och sjukvårdande verksamhet, som medför att de omges med sekretesskydd oberoende av om de på något sätt är dokumenterade eller ej.

Studerar man sekretessreglerna i 6 kap. patientsäkerhetslagen (2010:659) finner man att des­ sa jämförda med motsvarande regler i offentlighets- och sekretesslagen, är betydligt färre. Emellertid knyter de an till de sekretessbestämmelser, som gäller i den allmänna hälso- och sjukvården.

I 12 § anges att hälso- och sjukvårdspersonalen inte ”obehörigen” får röja ”vad han eller hon i sin verksamhet har fått veta om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden”. Enklast kan man säga att vad som inom den allmänna hälso- och sjukvården är att betrakta som obehörigt utlämnande av sekretessbelagda uppgifter också är det inom den enskilda vårdverksamheten. När därför en sådan uppgift begärs från den enskilda vården måste man där, efter samma principer som gäller i den allmänna vården, pröva om utlämnandet kan medföra men för vederbörande patient eller

dennes närstående. Skyldigheten att i vissa fall lämna ut sekretessbelagda uppgifter från den privata vårdverksamheten är densamma, som gäller inom den allmänna vården. Detta framgår av bestämmelserna i 12 § första stycket om att som obehörigt röjande inte anses ”att någon fullgör sådan uppgiftsskyldighet som följer av lag eller förordning”.

Den allmänna slutsats som man bör dra av vad som nu sagts är att patienterna ska ha samma sekretesskydd oberoende av om vården och behandlingen ges i allmän eller enskild vårdverksamhet.

Det bör påpekas att den person som de sekretessbelagda uppgifterna gäller själv kan bryta sekretessen. Han eller hon kan med andra ord med giltig verkan medge att sekretessbelagda uppgifter, som gäller honom eller henne själv, får lämnas ut enligt 12 kap. 2 § offentlighets- och sekretess­ lagen. Sekretessen gäller inte mot honom eller henne själv. Ett undantag från denna regel finns i 25 kap. 6 § offentlighets- och sekretesslagen: Uppgifter om en patients hälsotillstånd får inte lämnas ut till denne, ”om det med hänsyn till ändamålet med vården eller behandlingen är av synnerlig vikt att uppgiften inte lämnas till honom eller henne”.

Detta gäller också inom enskilt bedriven vård, vilket framgår av reglerna i 6 kap. 12 § andra stycket patientsäkerhetslagen (2010:659).

7

4. Om hälso- och sjukvårdspersonalens ansvar Alla, som i vårt samhälle har arbetsuppgifter att utföra, bär ett eget ansvar för det sätt på vilket han eller hon fullgör dessa uppgifter. Det gäller dem som har sitt arbete på verkstadsgolvet, i kontorsstolen eller på någon annan arbetsplats. En del människor kanske inte tänker så mycket på det egna ansvaret, andra åter är mycket medvetna om det. I viss mån beror detta på arten av de uppgifter som den enskilde har att utföra. Har man ett arbete i vilket ett missgrepp kan innebära att andra människor kommer till allvarlig fysisk eller psykisk skada eller kan vållas omfattande ekonomiska förluster, blir ansvaret mer påtagligt och ökar med arbetsuppgifternas svårighetsgrad och de i dem inbyggda riskerna för andra människor.

Hälso- och sjukvården är en verksamhet som ytterst handlar om människors liv och hälsa. Ansvaret för dem som arbetar här, dvs. hälso- och sjukvårdspersonalen, är därför generellt sett mycket stort. Detta gäller alla som räknas till denna personal, t.ex. läkaren i dennes diagnostiserande och behandlande verksamhet, biomedicinska analytikern i dennes analysarbete och vårdbiträdet i omvårdnaden. Hälso- och sjukvårdspersonalens arbete har ansetts så ansvarsfullt, att det i början av 1980-talet stiftades en särskild lag som var centrerad kring den personalens yrkesansvar, nämligen lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl., den s.k. tillsynslagen. Denna lag upphörde emellertid att gälla i och med ­utgången av september 1994. I stort sett innehöll tillsynslagen dels regler om hälso- och sjukvårdspersonalens ansvar och allmänna åligganden i vårdverksamheten och dels föreskrifter om förutsättningarna för disciplinär påföljd och återkallande av legitimation m.m. samt det rättsliga förfarandet i sådana mål. Lagen ersattes den 1 oktober 1994 med två nya lagar, nämligen lagen (1994:953) om åligganden för personal inom hälso- och sjukvården (den s.k. åliggandelagen) och lagen (1994: 954) om disciplinpåföljd m.m. på hälso- och sjukvårdens område (den s.k. disciplinpåföljdslagen).

Härtill kom, med giltighet fr.o.m. den 1 januari 1997, en ny tillsynslag; lagen (1996:786) om tillsyn över hälso- och sjukvården. Fr.o.m. utgången av år 1998 upphörde dessa tre lagar, och med vissa 8

justeringar fanns bestämmelserna kvar i den fr.o.m. den 1 januari 1999 gällande lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område. Denna lag ersattes den 1 januari 2011 av den i dag gällande patientsäkerhetslagen (2010:659).

Det är emellertid inte enbart bestämmelserna i dessa författningar som styr hälso- och sjukvårdspersonalens ansvar. Det finns en mängd mer detaljerade bestämmelser, ofta riktade till en speciell grupp eller speciella grupper inom personalen. Det är bestämmelser i andra lagar och förordningar, i av Socialstyrelsen utfärdade föreskrifter och allmänna råd, i lokala föreskrifter, i befattningsbeskrivningar m.m. Överhuvudtaget måste framhållas att hälso- och sjukvårdslagstiftningen är mycket omfattande och detaljerad. Det ska också påpekas, att alla dessa regler inte är oföränderliga.

Tvärtom görs åtskilliga ändringar i det stora författningsmaterialet varje år, vilket inte minst innehållet i denna författningshandbok visar om man jämför de olika upplagorna med varandra. Det är därför viktigt för den enskilde medlemmen av hälso- och sjukvårdspersonalen att känna till vad som gäller för honom eller henne och följa utvecklingen av dessa regler, inte minst med tanke på det egna yrkesansvaret.

Den enskildes yrkesansvar omfattar alla arbetsuppgifter, som åligger denne i yrkesutövningen. Man ansvarar inte bara för hur man utför sina uppgifter utan också för underlåtenhet att fullgöra ett åliggande, då detta borde ha skett.

Detta att man ansvarar för alla åligganden i yrkesutövningen omfattar också rådgivning och liknande. Ger man sålunda ett råd till exempelvis en kollega, är man ansvarig för detta råd, dess innehåll, att man ger det klart och tydligt etc. Den som får rådet ansvarar för sitt sätt att ta det till vara.

Detta ansvar innefattar beslut att inte följa eller följa rådet, sättet på vilket rådet följs, dess konsekvenser etc.

Vid delegering av arbetsuppgifter inom hälsooch sjukvården gäller att den som delegerar en arbetsuppgift ansvarar för sitt beslut härom och sin bedömning av att den som får uppgiften kan fullgöra den på ett tillfredsställande sätt. Den som får uppgiften genom delegering ansvarar i vanlig ord-

ning själv för sitt sätt att fullgöra den. Det görs i ansvarshänseende ingen skillnad på om uppgifterna är ordinarie eller tillfälliga, om de åligger den enskilde enligt t.ex. föreskrift i författning eller tilldelats denne genom delegering.

Det ska påpekas att den som mot sin vilja i t.ex. en nödsituation tilldelas en uppgift, för vilken denne inte anser sig ha tillräckliga kunskaper (s.k. beordran), ändå är skyldig att lösa uppgiften efter bästa förmåga. Samtidigt bär den som fördelar arbetsuppgifterna sitt ansvar härför.

Allt detta kan verka krångligt men blir enklare om man håller i minnet att var och en inom hälsooch sjukvårdspersonalen bär sitt egna, självständiga ansvar för sitt eget handlande i yrkesutövningen.

Det kan vara lätt att begå ett misstag i arbetet och det gäller på alla arbetsplatser. Kraven på hälso- och sjukvårdspersonalens kunskaper, noggrannhet och koncentration i arbetet är emellertid mycket stora. Därmed är emellertid inte sagt att varje fel som någon, som tillhör denna personal, begår måste leda till klagomål och föras till prövning av HSAN (hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd). För att en sådan prövning ska ske fordras bl.a. att klagomålet inte är obefogat eller har direkt betydelse för patientsäkerheten som det uttrycks i 7 kap. 12 patientsäkerhetslagen.

HSAN kan tilldela den som begått ett fel en prövotid.

Den som är legitimerad kan drabbas av en allvarligare påföljd. HSAN kan besluta om att legitimationen ska återkallas. Det kan ske t.ex. om den legitimerade varit grovt oskicklig i sin yrkesutövning eller p.g.a. sjukdom inte kan utöva yrket tillfredsställande. HSAN kan också besluta om att dra in eller begränsa läkares och tandläkares förskrivningsrätt. Dessa bestämmelser gäller också dem som har s.k. förordnandebehörighet.

Hittills har talats om det ansvar som är knutet till den statliga tillsynen över hälso- och sjukvårdspersonalen. Utöver fel som kan begås vid främst det tekniska utförandet av olika vårduppgifter (vid undersökning av en patient, vid ställande av diagnos, vid fullgörande av behandlingsuppgifter, vid utförande av laboratorieanalyser etc.) finns det också andra misstag som kan påtalas i särskild ordning.

Detta gäller framför allt brister i kontakterna mellan personalen och den enskilde patienten. Klagomål över sådana brister behandlas regelmässigt hos patientnämnden. Det ska enligt lagen (1998:1656) om Patientnämndsverksamhet m.m. finnas en eller

flera sådana nämnder i varje landsting och kommun. Dessa nämnder har till uppgift att stödja och hjälpa patienter vid sådana missförhållanden. De har inte rätt att utdela disciplinpåföljd.

Hälso- och sjukvårdspersonalen har också ett ansvar inför sina huvudmän. Det kan vara fråga om brott mot föreskrifter för arbetet som huvudmannen bestämt, svårigheter att samarbeta med den övriga personalen på arbetsplatsen etc. Sådana fel bedöms i arbetsrättslig ordning och till grund ligger bl.a. kollektivavtal.

Här ska också påpekas det i och för sig självklara, att den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen såsom alla andra i samhället kan ställas till svars inför allmän domstol, för sådana gärningar som är åtalbara. Följande bör dock observeras: Om någon anmälts till HSAN för en förseelse och om vederbörande åtalas för samma förseelse får disciplinprocessen i HSAN inte påbörjas eller fullföljas såvida den anmälde inte blivit frikänd från brott av domstolen och frikännandet har annan orsak än brist på bevis.

En fråga som drar till sig stor uppmärksamhet i den praktiska verkligheten är den om ansvarsfördelningen inom en vårdenhet. Har all personal vid en enhet lika stort ansvar? Nyss har påpekats, att var och en som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen själv bär ansvaret för hur han eller hon fullgör sina arbetsuppgifter. Därmed är emellertid inte sagt, att ansvaret är lika omfattande för alla. Den som befinner sig i överordnad ställning måste anses ha ett tyngre ansvar än den som arbetar i underordnad ställning, vilket kan inverka på bedömningen av påtalade fel i yrkesutövningen.

Traditionellt har hälso- och sjukvårdsorganisationen präglats av en uttalat hierarkisk ordning med läkare som de bestämmande i personalpyramidens topp i kraft av deras mycket breda utbildning och vittomfattande behörighet i yrkesutövningen. Även om utvecklingen under de senaste decennierna medfört en del förändringar i ansvarsoch uppgiftsfördelningen de olika yrkesgrupperna emellan, är läkarnas ställning och ansvar i hälsooch sjukvårdsverksamheten alltjämt väl befäst.

Dock är att märka att genom en ändring 1996 i hälso- och sjukvårdslagen ska ledningen av verksamheten vid varje enhet inom vården anförtros åt en verksamhetschef. Denne behöver inte vara läkare eller ens ha medicinsk utbildning. I praktiken är det ändå så att det oftast är läkare som får denna uppgift (se 28–30 §§ HSL).

9

En verksamhetschef får överlåta enskilda ledningsuppgifter åt andra befattningshavare på den egna enheten, förutsatt att den som får en sådan uppgift har tillräcklig kompetens och erfarenhet för att kunna fullgöra denna. Det kan mycket väl vara andra än läkare, som verksamhetschefen tilldelar sådana ledningsuppgifter. Dock kan verksamhetschefen aldrig lämna ifrån sig det övergripande ansvaret för verksamheten på sin enhet.

Det bör också erinras om att utvecklingen sedan 1950-talet gått mycket snabbt och medfört att t.ex. nya yrkesgrupper börjat verka inom hälsooch sjukvården (t.ex. tekniker och ingenjörer med specialinsikter i den alltmer sofistikerade och komplicerade medicintekniska verksamheten) och att ”gamla” yrkesgrupper givits nya och mer ansvarsfyllda uppgifter än de tidigare haft. Om man exempelvis ser på sjuksköterskorna, hade de på 1950-talet att fullgöra uppgifter, som i dag i många fall utförs av undersköterskor, medan sjuksköterskorna numera fullgör åtskilliga uppgifter, som förut var förbehållna läkare. Barnmorskor, har sedan slutet av 1970-talet, rätt att förskriva läkemedel, som används i födelsekontrollerande syfte. Även legitimerade sjuksköterskor med viss särskild utbildning har givits en begränsad förskrivningsrätt. ”Omvårdnad” har också utvecklats till ett eget specialområde på vetenskaplig bas. Sammanfattningsvis har de senare decennierna inneburit att flera yrkesgrupper fått betydligt mer kvalificerade uppgifter, betydligt självständigare ställning och större ansvar i vårdverksamheten.

1992 genomfördes den s.k. ÄDEL-reformen, som bl.a. innebar en betydande utvidgning av primärkommunernas hälso- och sjukvårdsansvar. Bestämmelser infördes i HSL (17–25 §§). I den kom-

10

munala hälso- och sjukvårdsorganisationen, vars verksamhet till stor del är inriktad på vården av sjuka äldre, finns inga läkare men i övrigt den personal som behövs för att meddela god vård. En ­ledande ställning har här s.k. MAS:ar, dvs. legitimerade sjuksköterskor med särskilt medicinskt ansvar, utsedda av kommunen, för ett verk­sam­hets­ område som kommunen själv bestämmer. En MAS har, enligt 24 § HSL, att svara för dels att det finns sådana rutiner att kontakt tas med läkare eller annan hälso- och sjukvårdspersonal, när en patients tillstånd fordrar det och dels att beslut om delegering av arbetsuppgifter är förenliga med patient­ säkerheten. MAS:en har också ett ansvar för att i s.k. lex Maria-fall en anmälan görs till den nämnd som har ledningen av hälso- och sjukvårdsverksamheten. I vissa fall kan också fysioterapeuter och arbetsterapeuter anförtros MAS-ansvar.

I den primärkommunala hälso- och sjukvården anlitas läkare som konsulter. Även om framför allt sjuksköterskorna givits en dominerande ställning i den kommunala hälso- och sjukvården har de dock att följa de ordinationer läkare meddelar med avseende på patienternas vård och behandling. Detta framgår av ett uttalande i propositionen om ÄDELreformen.

När det gäller hälso- och sjukvårdspersonalens ansvar ska ytterligare en sak kommenteras. Fullständig blind åtlydnad av en överordnads ordination är inte i alla lägen försvarbar. Om t.ex. en sjuksköterska av en läkare blivit tillsagd att vidta en viss åtgärd, som sjuksköterskan måste inse är felaktig och påverka patientsäkerheten, måste det anses falla på hennes eller hans ansvar att ifråga­sätta och i första hand ta upp åtgärden till diskussion med den ordinerande läkaren.

5. Om tillsyn och om begreppet hälso- och sjukvårdspersonal Alla som arbetar inom hälso- och sjukvården känner till att de i sitt arbete står under annans tillsyn och att den som gjort sig skyldig till något fel eller någon försummelse kan klandras för detta. Tillsyn är inte något speciellt för hälso- och sjukvården. I alla yrkesverksamheter, såväl offentliga som privata, torde det förekomma någon form av kontroll över hur arbetet fortlöper och även hur den enskilde arbetstagaren fullgör sina arbetsuppgifter. Det speciella för hälso- och sjukvården är att det finns lagbestämmelser om tillsynen över personalen. De grundläggande bestämmelserna finns i patientsäkerhetslagen (2010:659).

I denna lag finns inte bara bestämmelser som gäller hälso- och sjukvårdspersonalen, utan också regler som avser tillsyn över hälso- och sjukvårdsverksamheten som sådan. Man brukar därför skilja mellan verksamhetstillsyn och individtillsyn.

Enligt de bestämmelser som nu nämnts är det staten, som genom Socialstyrelsen utövar till­ synen. Också vårdgivarna utövar tillsyn över sin verksamhet och personal, precis som varje annan arbetsgivare. Man brukar då tala om vårdgivarnas egentillsyn. Denna form av tillsyn utövas emellertid inte på statens vägnar och den avser i grunden förhållandet arbetsgivare–arbetstagare (t.ex. en bevakning av att arbetstagarna följer av vederbörande arbetsgivare/vårdgivare utfärdade bestämmelser rörande arbetet).

Att staten utövar tillsyn över hälso- och sjukvården har djupa rötter i historien. Statsmakten ­insåg tidigt betydelsen för samhället av att befolkningen hade en god hälsa. Följaktligen låg det också i statens intresse att tillse att hälso- och sjuk­ vården, med varje tidsepoks mått mätt, var så god och säker som möjligt för landets invånare. De första verkliga tillsynsreglerna i vårt land tillkom under andra hälften av 1600-talet.

Som nyss nämnts brukar man skilja mellan verksamhetstillsyn och individtillsyn.

Verksamhetstillsynen avser hälso- och sjukvårdsverksamheten som sådan. Genom denna form av tillsyn har Socialstyrelsen att på statens vägnar bl.a. bevaka att vårdgivarna bedriver sin verksamhet i enlighet med gällande lagstiftning dvs. statsmaktens beslut som de uttryckts i lagar och förord-

ningar. Detta innebär att styrelsen t.ex. ska se till att varje vårdgivares organisation är lämplig för sitt ändamål, så att patienternas behov av hälso- och sjukvård kan tillgodoses, att det finns den personal som krävs för att en god och säker vård ska kunna ges och att den medicinsk-tekniska utrustningen är tillräcklig och tillförlitlig. Denna form av tillsyn omfattar all offentlig och enskilt bedriven hälsooch sjukvård.

Tidigare gällde att denna verksamhetstillsyn utövades av Socialstyrelsen (och dess föregångare) genom en omfattande inspektionsverksamhet i detta ords egentliga bemärkelse. Under 1970-talet kom denna tillsyn att ta sig andra uttryck. Det blev inte längre fråga om regelrätta inspektioner. Överläggningar och diskussioner mellan styrelsen och vårdgivarna kom istället i förgrunden. Man skulle vinnlägga sig om att utbyta erfarenheter om verksamheten, att förmedla kunskaper etc., allt i syfte att rätta till eventuella brister och att överhuvudtaget göra hälso- och sjukvården så lättillgänglig, bra, tillförlitlig och säker för patienterna som möjligt. Även om verksamhetstillsynen alltjämt bedrivs med detta innehåll tycks på senare tid inspektioner ha blivit vanligare igen.

Enligt tidigare gällande lagstiftning saknade Socialstyrelsen möjligheter att i sin verksamhetstillsyn tillgripa sanktioner mot vårdgivare, vars hälso- och sjukvårdsverksamhet visat sig vara behäftad med något allvarligt missförhållande. I och med tillkomsten av 1996 års tillsynslag (som numera kan sägas ingå som 7 kap. i patientsäkerhetslagen) fick Social­ styrelsen sådana möjligheter. ­Givetvis har styrelsen att i första hand pröva möjligheten att förmå vederbörande vårdgivare att frivilligt rätta till ett uppdagat missförhållande, som exempelvis brister i vårdverksamhetens organisation, i av vårdgivaren fastställda rutiner för anmälan av Lex Maria-fall, i personalutnyttjandet, i vårdutbudet och i den medicinska utrustningen. Ytterst har Socialstyrelsen, om det behövs, möjlighet att göra anmälan till åtal.

Om styrelsen skulle finna att vårdverksamheten inte uppfyller kraven på god vård och om missförhållandena är av betydelse för patientsäkerheten, kan styrelsen förelägga vårdgivaren att avhjäl11

pa det som brister. I föreläggandet har styrelsen att ange vilka åtgärder som vårdgivaren har att vidta.

Föreläggandet kan förenas med ett vitesbelopp, som döms ut om vårdgivaren inte följer det som står i föreläggandet.

Om ett missförhållande är så allvarligt att fara föreligger för patienters liv, hälsa och personliga säkerhet i övrigt kan Socialstyrelsen besluta att förbjuda verksamheten helt eller delvis, och detta utan att avvakta någon utredning. I vissa fall kan styrelsen besluta att för en tid av högst sex månader förbjuda verksamheten helt eller delvis, under vilken tid styrelsen har att utreda ärendet för att därefter fatta beslut om verksamhetens framtid – förbud eller fortsatt verksamhet. Om det finns synnerliga skäl till det kan styrelsen förlänga det interimistiska beslutet till att gälla under ytterligare högst sex månader.

Individtillsynen är den form av tillsyn som bland personal och allmänhet är mer bekant.

Grund­reglerna finns i 6 kap. 2 § patientsäkerhets­ lagen och i 7 kap. 1 §. Enligt dessa bestämmelser ansvarar var och en som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen för sitt sätt att fullgöra sina arbetsuppgifter och står i sin yrkesutövning under Inspektionen för vård och omsorgs tillsyn. Om en sådan person gör sig skyldig till något fel eller någon försummelse i sitt arbete kan detta medföra att klagomål lämnas till Socialstyrelsen. Om vederbörande är legitimerad kan Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) på framställning av Socialstyrelsen besluta om prövotid eller att legitimationen ska återkallas. Det är dock stränga fordringar som då måste vara uppfyllda, t.ex. att den legitimerade visat sig vara uppenbart olämplig att utöva sitt yrke.

Bestämmelser härom finns i 8 kap. patientsäkerhetslagen. Nämnden kan också på framställning av Socialstyrelsen besluta att läkares eller tandläkares rätt att förskriva narkotiska eller alkoholhaltiga läkemedel eller teknisk sprit helt eller delvis ska dras in eller begränsas. Återkallelse av legitimation eller begränsningar i förskrivningsrätten, som nämnden beslutar om brukar betecknas skyddsåtgärder, alltså åtgärder till skydd för patienten och patientsäkerheten. Om en legitimerad yrkesutövare gjort sig skyldig till en förseelse för vilken återkallelse av legitimationen framstår som alltför hårt kan vederbörande åläggas en treårig prövotid. Bestämmelserna gäller också för den som innehar s.k. förordnandebehörighet.

12

Hälso- och sjukvårdspersonalen lyder under Socialstyrelsen när det gäller individtillsynen. Vilka tillhör då denna personal? Detta är inte helt enkelt att besvara. Av 1 kap. 4 § patientsäkerhetslagen framgår att bl.a. alla de som har legitimation för ett vårdyrke tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen, de som är verksamma på en sjukvårdsinrättning (allmän eller privat) och de som annars biträder en legitimerad yrkesutövare i dennes patientvårdande verksamhet.

Också de som arbetar i hälso- och sjukvården utan att i egentlig mening vara anställda där kan tillhöra hälso- och sjukvårdspersonalen. Detta gäller t.ex. studenter i vårdyrkesutbildningar som fullgör den praktiska delen av utbildningen på ett sjukhus.

Det finns personalgrupper, som visserligen inte är yrkesverksamma inom hälso- och sjukvården men som ändå i sitt yrke ibland har att fullgöra hälso- och sjukvårdsuppgifter och då räknas till hälso- och sjukvårdspersonalen. Detta gäller exempelvis personal inom socialtjänsten. Om de är legitimerade yrkesutövare tillhör de givetvis hälsooch sjukvårdspersonalen och är i dessa situa­tioner underställda tillsynsbestämmelserna. Om de inte är legitimerade räknas de i vissa lägen till hälsooch sjukvårdspersonalen, nämligen när de utför hälso- och sjukvårdsuppgifter på anvisningar eller direktiv av en legitimerad yrkesutövare. Enligt patientsäkerhetslagen anses de då biträda en legitimerad yrkesut­övare i dennes patientvårdande verksamhet, men endast då. I just den situationen har de som är verksamma inom t.ex. socialtjänsten samma ansvar som den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen.

De som arbetar enbart med alternativmedicinska behandlingsmetoder (t.ex. homeopater och zonterapeuter) står i sin yrkesverksamhet inte under Socialstyrelsens tillsyn och är följaktligen inte underkastade tillsynsbestämmelserna. De faller däremot under bestämmelserna i 5 kap. patientsäkerhetslagen (Begränsningar i rätten för andra än hälso- och sjukvårdspersonal att vidta vissa hälsooch sjukvårdande åtgärder).

Hur man ska betrakta hälso- och sjukvårdspersonal, som i sin yrkesverksamhet vid sidan av sin ”skolmedicin” också använder alternativmedicin, är en svår gränsdragningsfråga. Låt oss här endast konstatera, att de som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen förutsätts arbeta på vetenskaplig grund.

Principiellt sett ska de alltså inte använda sig av

alternativmedicin. Det finns emellertid undantagsfall. Så t.ex. kan läkare i vissa situationer få använda alternativmedicinska medel i sin behandlingsverksamhet. Ett sådant fall är då gängse medicinska metoder använts utan att någon förbättring i patientens tillstånd uppnåtts (den s.k. ”halmstrå­ situationen”).

Socialstyrelsen är, som ovan nämnts, den myndighet som har att utöva tillsynen över hälso- och sjukvårdspersonalens yrkesutövning. Avsikten med denna tillsyn är densamma som för verksamhetstillsynen, alltså att befolkningen, i enlighet med vad riksdag och regering bestämt, vid behov ska ha tillgång till en hälso- och sjukvård av god kvalitet given med säkerhet för patienterna.

Det ligger i tillsynens natur att den är kontrollerande och att uppdagade fel eller försummelser från personalens sida ska åtgärdas, t.ex. genom ett klagomål till Socialstyrelsen, förutsatt att felet eller försummelsen inte är att betrakta som ringa eller ursäktlig. Som tidigare nämnts kan konsekvensen för den enskilde bli att denne åläggs prövotid.

Man kan emellertid fråga sig om det förhållandet att någon åläggs prövotid, får sin legitimation återkallad eller sin förskrivningsrätt beskuren, medför att vårdkvaliteten och patient­säkerheten generellt sett höjs. Så är naturligtvis inte fallet, även om man inte ska bortse från att varje fällande beslut av HSAN är avsett att påverka vederbörande felande (individualprevention) men också att ha allmän betydelse (generalprevention). Socialstyrelsen har mot denna bakgrund valt att tona ned den kontrollerande funktionen också i sin verksamhet med individtillsyn. I stället ser styrelsen som det väsentligaste, att man till hälso- och sjukvården återför de erfarenheter och slutsatser som kan vinnas från t.ex. de ansvarsärenden, som prövats i HSAN. Genom exempelvis föreskrifter och allmänna råd, som kan härledas från inträffade ansvarsfall, söker

styrelsen tillse att uppdagade missförhållanden och andra brister inom hälso- och sjukvården rättas till och förebyggs, så långt det är möjligt, så att misstag och fel inte upprepas.

Det är emellertid inte enbart via de ärenden, som prövats i HSAN, som Socialstyrelsen får underlag för sina åtgärder i tillsynsverksamheten.

Styrelsen erhåller information om förhållandena inom hälso- och sjukvården på flera andra vägar, t.ex. genom skrivelser från allmänheten och uppgifter som publiceras i massmedia. Mycket viktig är i detta sammanhang den skyldighet, som åligger alla som i egenskap av vårdgivare bedriver hälsooch sjukvårdsverksamhet att till Socialstyrelsen anmäla fall av allvarliga skador och sjukdomar som patienter kan ha fått under behandlingen i hälso- och sjukvården. Anmälningsskyldigheten omfattar också risker för allvarliga skador och sjukdomar, som patienter kan ha varit utsatta för. Det är här fråga om sådana skador och sjukdomar, som normalt inte är förenade med behandlingen, t.ex. att patienter under en vårdepisod blir smittade eller löper risk att bli smittade av den s.k. sjukhussjukan eller att ett tekniskt apparatfel uppträder, som ingen kunnat förutse. De grundläggande bestämmelserna om denna anmälningsskyldighet finns numera i 3 kap. patientsäkerhetslagen. Enligt 6 kap. 4 § är hälso- och sjukvårdspersonalen skyldig att till sin vårdgivare rapportera om en patient drabbats av eller utsatts för risken att drabbas av sådan skada eller sjukdom som avses här, för att vårdgivaren på så sätt ska få kännedom om sådana incidenter, bedöma dem och i förekommande fall fullgöra sin anmälningsskyldighet till Socialstyrelsen (s.k. lex Maria-anmälningar).

Socialstyrelsen har för sin tillsynsverksamhet en regional organisation, som består av sex enheter. Dessa är placerade i Malmö, Jönköping, Göteborg, Örebro, Stockholm och Umeå.

13

6. Om patientjournaler Inom hälso- och sjukvården är patientjournalen ett av de viktigaste hjälpmedlen för personalen i det dagliga vård- och behandlingsarbetet. Redan i ett mycket tidigt skede av den historiska utvecklingen måste det ha stått klart för de seriösa vårdgivarna att både patienterna och de själva kunde ha stor nytta av kontinuerliga noteringar om den enskilde patienten, dennes sjukdom, insatta behandlingar, behandlingsresultat etc. Om man ursprungligen kunde se att sådana anteckningar var en dygd i ordningsamhetens tecken måste man, mot bakgrund av hälsooch sjukvårdens utveckling, numera konstatera att det av dygden blivit en nödvändighet. Detta återspeglas också i lagstiftningen på området. Så sent som på 1960- och 1970-talen fanns ingen sammanhållen författningsreglering av journalföringen. Däremot fanns det spridda regler såsom bestämmelser om skyldigheten för läkare och tandläkare att föra journal (allmänna regler om detta i 1963 års allmänna läkarinstruktion respektive tandläkarinstruktion). Som ett annat exempel kan nämnas den av dåvarande Medicinalstyrelsen 1965 utfärdade kungörelsen om läkares skyldighet att föra journal i öppen vård. I denna kungörelse fanns kortfattade anvisningar om vilka patientuppgifter en journal skulle innehålla. Med utvecklingen inom hälsooch sjukvården, både kvantitativt och kvalitativt, var det till sist uppenbart att det krävdes en mer systematiserad författningsreglering av journalföring m.m. inom vårdverksamheten. Den s.k. journalutredningen, som tidigare sysslat med vissa arkiveringsfrågor, fick i början av 1980-talet regeringens uppdrag att se över utformningen av den grundläggande patientdokumentationen inom hälso- och sjukvården med hänsyn till såväl patienternas intresse av god och säker vård som deras integritetsoch rättssäkerhetsintressen. I september 1984 kunde utredningen, i sitt betänkande (SOU 1984:73 ) Patientjournalen, lägga fram ett förslag till en särskild journallag. Detta förslag kom att utgöra grunden till patientjournallagen (SFS 1985:562).

Denna lagtext var framför allt avsedd för en pappersjournal, men kunde även appliceras på t.ex. dataförda journaler med hjälp av Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 1993:20) om patientjournallagen. Utvecklingen inom data14

området och diskussionen om nationella kvalitetsregister m.m. ledde till att regeringen år 2003 tillkallade en särskild utredare och år 2004 beslutade om ett tilläggsdirektiv till utredningsuppdraget (dir. 2004:95) som bland annat innebar att analysera förutsättningarna för och nyttan av att skapa en sammanhållen journal för samtliga vårdgivare.

Utredningen överlämnade sitt huvudbetänkande Patientdatalag (SOU 2006:82) i september 2006 och 1 juli 2008 trädde Patientdatalag (2008:355) i kraft. Denna lagtext kompletterades, också den 1 juli 2008, med Patientdataförordning (2008: 360) och Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 2008:14) om informationshantering och journalföring i hälso- och sjukvården.

Avsikten med denna uppsats är inte att belysa samtliga bestämmelser i patientdatalagen. För detta hänvisas till själva lagen som är intagen i denna författningshandbok och till nämnda betänkande.

Denna uppsats är begränsad till några specifika frågor som har samband med journalföringsskyldigheten.

Vad är då en journalhandling? I 1 kap. 3 § patientdatalagen står det: ”Framställning i skrift eller bild samt upptagning som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med tekniskt hjälpmedel och som upprättas eller inkommer i samband med vården av en patient och som innehåller uppgifter om patientens hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden eller om vidtagna eller planerade vårdåtgärder.” Med andra ord består en patientjournal inte bara av uppgifter om patientens person, sjukdom, vård och behandling.

Visserligen kan det vara så i det mycket enkla fallet, men i de allra flesta fall är det fråga om betydligt fler handlingar och uppgifter. Man kan med en grov generalisering säga att en journals innehåll bestäms av patientens sjukdom (art och grad), hur komplicerad behandlingen är, vilka undersökningar patienten genomgått, tidigare sjukhistoria m.m.

De handlingar som ingår i olika patienters journaler kan sålunda vara av olika slag och till och med framställda på olika sätt. Med ”handling” avses inte bara skriftliga intyg, utlåtanden, remisser och ifyllda journalblad utan alla former av framställningar och upptagningar, oavsett om de framställts

för hand, mekaniskt eller på elektronisk väg. Det kan alltså också vara fråga om exempelvis datamaterial, video- och diktafonupptagningar, röntgenbilder, EKG-kurvor och fotografier. Men gemensamt för dem alla är att de måste uppfylla de krav som finns angivna i det nyss citerade 1 kap. 3§ patientdatalagen. Det bör nämnas att t.ex. bandupptagningar från telefonrådgivning inom hälso- och sjukvården också betraktas som journalhandlingar.

Till journalhandlingar räknas däremot inte sådana minnesanteckningar som görs för omedelbart bruk eller för att senare föras in i journalen.

I en patients journal ska finnas de uppgifter som krävs för att patienten ska få en god och säker vård och behandling och för att kunna uppnå bästa möjliga behandlingsresultat med hänsyn till patientens förutsättningar. Patientjournalen ska även, enligt 3 kap. 2 § patientdatalagen, vara en informationskälla för bl.a. patienten själv. Man bör också tänka på att en journal kan bli aktuell i andra sammanhang än i det där den en gång fördes, t.ex. som bevis i en disciplinrättslig process.

Vilka är då skyldiga att föra journal? I och för sig skulle man kunna tycka att 3 kap. 3 § patientdatalagen ger ett klart besked i denna fråga, alltså att skyldigheten åvilar var och en som har legitimation för ett yrke inom hälso- och sjukvården eller som på grund av ett särskilt förordnande utövar visst yrke (t.ex. AT-läkare). Men det finns också andra som är journalföringsskyldiga. Vilka som avses kan vara svårt att förstå när man läser 3 kap. 3 § första stycket 2. Där står det att också den är skyldig att föra journal, som ”utan att ha legitimation för yrket, utför arbetsuppgifter som annars bara ska utföras av logoped, psykolog eller psykoterapeut inom den allmänna hälso- och sjukvården eller utför sådana arbetsuppgifter inom den enskilda hälso- och sjukvården som biträde åt legitimerad yrkesutövare”.

Till att börja med kan konstateras att bestämmelsen endast gäller icke-legitimerade logopeder, psykologer och psykoterapeuter. Några andra yrkesgrupper berörs inte av bestämmelsen. Den som genomgått föreskriven utbildning för något av dessa yrken, eller på annat sätt skaffat sig motsvarande utbildning, kan efter ansökan hos Socialstyrelsen få legitimation för yrket. Men innehav av legitimation är inte något krav för behörighet att utöva något av dessa yrken, vare sig inom den allmänna eller enskilda hälso- och sjukvården. Det kan alltså finnas icke-legitimerade logopeder, psy-

kologer och psykoterapeuter som i allmän eller enskild vård utövar sitt yrke precis på samma sätt som legitimerade kollegor. Utan den nämnda regeln i patientdatalagen skulle de emellertid inte vara skyldiga att föra journal. Regeln har tillkommit därför att det naturligtvis är lika viktigt att journalföra uppgifter om exempelvis den psykoterapeutiska behandlingen av en patient oavsett om behandlingen getts av en legitimerad eller en ickelegitimerad psykoterapeut.

Regeln föranleder emellertid ytterligare en kommentar. Som bekant har alla som tillhör hälsooch sjukvårdspersonalen, definierad i 1 kap. 4 § patientsäkerhetslagen (2010:659), ett personligt ansvar för sitt sätt att fullgöra sina arbetsuppgifter.

Man talar här om ett personligt yrkesansvar som kan göras gällande inför Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN). Den som tillhör hälsooch sjukvårdspersonalen står i sin yrkesutövning under Inspektionen för vård och omsorgs tillsyn (7 kap. 1 § patientsäkerhetslagen). Genom att utöva tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalens yrkesverksamhet och genom att i förekommande fall göra den enskildes personliga yrkesansvar gällande inför HSAN har staten ett övergripande ansvar för hur hälso- och sjukvårdspersonalen utför sina uppgifter. Staten står som en slags garant för god kvalitet och säkerhet för patienterna i hälso- och sjukvården. Men denna statliga garanti omfattar endast hälso- och sjukvårdspersonalens yrkesutövning och sålunda inga andra som eventuellt utövar någon form av hälso- och sjukvårdsverksamhet. På grund av bestämmelsernas konstruktion omfattas all personal som är verksam vid ”sjukhus och ­andra vårdinrättningar och som medverkar i hälsooch sjukvård av patienter” 1 kap. 4 § första stycket 2 patientsäkerhetslagen av den statliga tillsynen.

Detta gäller alltså t.ex. också icke-legitimerade logo­ peder, psykologer och psykoterapeuter som arbetar vid en sådan sjukvårdsinrättning, men där­ emot inte icke-legitimerade logopeder, psykologer etc. som är yrkesverksamma i enskild öppen hälsooch sjukvård, såvida vederbörande inte ”biträder” en legitimerad yrkesutövare i dennes vårdverk­ samhet. Genom bestämmelsen i 3 kap. 3 § första stycket 2. Patientdatalagen kommer också den icke-legitimerade logopeden etc. som biträder en legitimerad yrkesut­övare att omfattas av journal­ föringsskyldigheten. Ordet ”biträde” torde i detta sammanhang närmast innebära en markering av den icke-legitimerades ställning som medarbetare i 15

den legitimerades vårdverksamhet och speglar därmed inte någon slags underordnad ställning. Det kan exempelvis vara fråga om en icke-legitimerad logoped som är anställd hos en legitimerad läkare i dennes privatpraktik och som där representerar en kompetens som läkaren ifråga saknar. I ett annat fall kan det vara fråga om en icke-legitimerad psykolog anställd hos en privatpraktiserande legitimerad psykolog. För lagstiftaren har huvudsaken varit att uppnå att icke-legitimerade logopeder, psykologer och psykoterapeuter, så långt som möjligt, ska vara journalföringsskyldiga i samma utsträckning som sina legitimerade kollegor.

Inom hälso- och sjukvården måste rutinerna för hantering och förvaring av journalhandlingar vara utformade så att de utestänger obehöriga från att ta del av uppgifterna samtidigt som de garanterar den behöriga personalen tillgång till dem när de behövs för vården och behandlingen av patienten.

Naturligtvis är det svårt att utforma rutinerna så att de tillgodoser båda aspekterna. Rubriken på patientdatalagens 4 kap. lyder: ”Grundläggande bestämmelser om inre sekretess och elektronisk åtkomst inom en vårdgivares verksamhet” och 1§ tar upp den s.k. inre sekretessen: ”Den som arbetar hos en vårdgivare får ta del av dokumenterade uppgifter om en patient endast om han eller hon deltar i vården av patienten eller av annat skäl behöver uppgifterna för sitt arbete inom hälso- och sjukvården.” Lika litet som man kan godta att en journalhandling ligger obevakad, framme på en sjukhusavdelning eller att en dator står vänd så att vem som helst kan ta del av journaluppgifterna, kan det accepteras att journalen förvaras på sådant sätt att den behöriga personalen inte snabbt kan komma åt den när uppgifterna behövs i vårdverksamheten.

Nämnda regel har stark knytning till hälso- och sjukvårdssekretessen. Denna sekretess är som be-

16

kant mycket stark. Lagstiftaren har genom stränga sekretessregler velat ge patienterna i hälso- och sjukvården starkast möjliga skydd mot integritetskränkningar. Den enskilde patienten har genom gällande sekretessbestämmelser fått en så stark garanti som möjligt för att uppgifter om hans eller hennes hälsotillstånd och personliga förhållanden i övrigt, som finns inom hälso- och sjukvården, inte lämnas ut från hälso- och sjukvården annat än i noga reglerade undantagsfall. Men det är också angeläget att sådana uppgifter inte fritt ”flyter omkring” inom hälso- och sjukvården. Man brukar här tala om inre sekretess, alltså hur patientuppgifterna ska hanteras och förvaras inom hälso- och sjukvården. Den springande punkten är att uppgifterna behövs och måste användas inom hälso- och sjukvården för att tillförsäkra den enskilde patienten bästa möjliga vård och behandling. Därmed kan man säga att spridningsområdet är angivet. All personal som behöver journaluppgifterna för att kunna ge patienten adekvat vård betecknas följaktligen som behörig. Personal i övrigt på kliniken, avdelningen osv., de som i ett visst fall inte har med patientens vård och behandling att göra, är alltså obehörig. ”Respekten för patientens integritet kräver att ingen utanför denna krets” (dvs. kretsen behörig personal) ”får tillgång till journalen”, heter det i proposition 1984/85:189 till patientjournallagen (1985:562). Vidare sägs där att ”läsning i en patientjournal av ren nyfikenhet kan aldrig godtas”. Dessa påpekanden har lika stor aktualitet i dag som när de en gång skrevs.

Med de riktlinjer som beskrivs ovan har lagstiftaren överlämnat åt dem som är verksamma i hälso- och sjukvården att utforma erforderliga rutiner.

7. Om begreppet myndighetsutövning I olika, framför allt offentligrättsliga sammanhang, stöter man då och då på ordet myndighetsutövning.

Det kan t.ex. vara så att ett visst beslut, som en myndighet fattat, betecknas som myndighetsutövning eller att man påpekar att om en myndighet eller en person, som företräder en myndighet, handlar si eller så, är det fråga om myndighetsutövning.

Vad står då detta uttryck för? I och för sig skulle man väl kunna tycka, att allt vad en myndighet eller vad någon i en myndighets namn företar sig, omfattas av detta begrepp, eftersom det handlar om att fullgöra någon av myndighetens funktioner. Begreppet har emellertid en särskild innebörd hänförlig till myndighetsutövningens rättsliga konsekvenser för enskilda personer och deras situation i förhållande till myndigheten. En fråga inställer sig då: Vilka bestämmelser leder till beslut eller handlande från en myndighets sida av sådan art att man kan beteckna beslutet eller handlingen som myndighetsutövning? Det rättsliga läget på den punkten är inte alldeles klart. Det finns en hel del situationer, i vilka det är diskutabelt om ett visst beslut eller ett handlande av en myndighet är att anse som myndighetsutövning eller inte. Det finns därför anledning att söka förklara begreppets mening. Det ska dock sägas, att denna uppsats inte gör anspråk på att vara fullständigt klarläggande, därtill är ämnet alldeles för omfattande och snårigt.

Redan ordet myndighetsutövning visar att en myndighet alltid på något sätt är involverad i sådana beslut eller sådant handlande som det här är fråga om. En fråga som då kan ställas är: Vilka samhällsorgan omfattas av begreppet myndighet?

Först och främst tänker man på de statliga ämbetsverken som Socialstyrelsen, Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, Läkemedelsverket, Rätts­ medicinalverket, Försäkringskassan och Migrationsverket, för att ta några exempel från den sociala samhällssektorn. Till myndigheter räknas också kommunala organ som exempelvis sådana nämnder som enligt 10 § hälso- och sjukvårds­ lagen (1982:763) har att utöva ledningen över landstingens hälso- och sjukvård, liksom landstingens sjukhus, vårdcentraler och patientnämnder.

Under myndighetsbegreppet faller också kommunernas sociala nämnder liksom hem för vård och

boende enligt socialtjänstlagens (2001:453) bestämmelser. Däremot är privata aktiebolag, stiftelser m.fl. inte myndigheter, inte ens om de ägs av t.ex. ett landsting.

I princip skulle alltså alla dessa och alla andra samhällsorgan med ställning av myndighet kunna fatta beslut eller fullgöra handlingar som innebär myndighetsutövning. Det är då viktigt att komma ihåg, att för varje sådant beslut eller handling fordras stöd i författning.

Det är naturligtvis inte myndigheten som sådan som fullgör ett myndighetsutövande utan en lämplig del inom myndigheten, t.ex. ämbetsverkets verksledning, ledningen för ett sjukhus, en landstingets nämnd. Men också en enskild befattningshavare vid en myndighet kan ha att fatta beslut eller utföra handlingar, som innebär myndighetsutövning. En förutsättning är dock, att befattningshavaren i fråga givits den befogenheten genom uttrycklig författningsbestämmelse härom eller av myndigheten erhållit uppdraget att besluta eller handla på myndighetens vägnar.

Så till själva begreppet myndighetsutövning och dess innebörd. Till att börja med kan noteras att ett beslut eller ett handlande, som innebär myndighetsutövning, alltid avser en enskild person. Ett sådant beslut eller en sådan handling medför alltid någon rättsverkan för den enskilde.

Rättsverkningarna för den enskilda person, som myndighetsutövningen avser, dvs. de med beslutet eller handlingen avsedda rättsliga konsekvenserna kan vara av två slag. De kan antingen innebära en förmån för den enskilde eller medföra en förpliktelse för denne, en skyldighet att göra, tåla eller underlåta något som myndigheten bestämt.

Som exempel på myndighetsutövning av det förmånsgivande slaget kan nämnas beslut varigenom den enskilde tillerkänns sjukpenning, erhåller sjukersättning, får rättighet att bedriva viss yrkesverksamhet som det krävs särskilt tillstånd för, erhåller körkort eller befrias från en skyldighet, som annars åvilar honom eller henne.

Som exempel på förpliktande myndighetsutövning kan nämnas åtgärd, genom vilken den enskilde berövas sin frihet (t.ex. när en person blir 17

gripen av polis eller när en läkare enligt 4 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård beslutar att den enskilde ska intas på sjukhus för sådan vård).

Myndighetsutövningen kan också medföra andra intrång i den enskildes personliga integritet t.ex. när den behandlande läkaren enligt 4 kap. 2 § smittskyddslagen (2004:168) meddelar förhållningsregler avseende livsföringen för den som undersökts för en s.k. allmänfarlig sjukdom, förhållningsregler som den undersökte är skyldig att följa.

En bestämmelse som leder till myndighetsutövning kan vara så konstruerad att den kan leda till ett gynnande eller ett förpliktande beslut. Om någon t.ex. begär hos en myndighet att få ta del av en sekretesskyddad handling kan prövningen hos myndigheten enligt offentlighets- och sekretess­ lagen (2009:400) leda till antingen att den enskilde får ut uppgifterna, varvid beslutet alltså blir gynnande, eller att begäran avslås, varvid beslutet blir förpliktande, dvs. den enskilde får tåla beslutet till dess det genom ett ev. överklagande ändras i högre instans.

Karaktäristiskt för såväl de beslut som innebär en förmån för den enskilde som de förpliktande besluten och åtgärderna är att den enskilde befinner sig i ett underläge i förhållande till myndigheten.

Det tar sig uttryck, när det gäller ”förmånsärendena”, i att den enskilde måste ansöka hos myndigheten om att få komma i åtnjutande av den förmån det är fråga om. Han måste t.ex. ansöka om sjukersättning hos Försäkringskassan. Legitimation som läkare, sjuksköterska, barnmorska etc. meddelas av Socialstyrelsen sedan styrelsen erhållit och prövat ansökan härom.

Med avseende på den förpliktande myndighetsutövningen är den enskildes underläge ofta ännu tydligare. Denne är som nyss nämnts skyldig att rätta sig efter vad myndigheten bestämt. Gör han inte det riskerar han att tvångsmedel av något slag kan komma att användas mot honom för att förpliktelsen ska bli uppfylld. Tilläggas bör att sådana beslut inte alltid är förenade med användning av tvångsmedel.

Om någon genom en myndighets beslut på detta sätt förlorar en förmån, som han tidigare haft eller inte erhåller den förmån han begär, kan han i många fall överklaga beslutet i högre rättslig in-

18

stans. I en del fall saknas emellertid möjligheten att överklaga beslut, som fattats i första instans. Så t.ex. får Socialstyrelsens beslut att avslå ansökan om tillstånd till abort inte överklagas (se 7 § abortlagen; 1974:595) Hur känner man då igen sådana bestämmelser, som leder till myndighetsutövning, när de tillämpas? En svårighet kan ligga i att författningstexten sällan innehåller ordet myndighetsutövning. I avsaknad av ett sådant säkert kännetecken, bör man ändå i flertalet fall kunna identifiera bestämmelserna i fråga genom att notera att den enskilda bestämmelsen är en föreskrift i en författning, att beslut enligt bestämmelsen ska fattas av en myndighet eller en viss befattningshavare vid en myndighet och att bestämmelsen vid tillämpningen leder till ett beslut, som medför rättsverkningar av sådant slag som ovan diskuterats och avser en enskild person. Ett ytterligare kännetecken avseende den förpliktande myndighetsutövningen är som nyss nämnts, att besluten i en hel del sådana fall kan genomdrivas av myndigheten mot den enskildes vilja genom användande av tvångsmedel av något slag (t.ex. polishandräckning, vitesföreläggande).

Det bör observeras att alla dessa kännetecken inte behöver vara inskrivna i en och samma paragraf.

En författningsbestämmelse, som innehåller ordet myndighetsutövning, är den i 3 § tredje stycket hälso- och sjukvårdslagen (1982:763): ”Ett landsting får sluta avtal med någon annan om att utföra de uppgifter som landstinget ansvarar för enligt denna lag och ska därvid ange de särskilda villkor som gäller för överlämnandet. En uppgift som innefattar myndighetsutövning får dock inte med stöd av denna bestämmelse överlämnas till ett bolag, en förening, en samfällighet, en stiftelse eller en enskild individ.” En motsvarande bestämmelse avseende den kommunala hälso- och sjukvården finns i 18 § femte stycket hälso- och sjukvårdslagen. Dessa bestämmelser avser visserligen inte någon bestämd förmån eller förpliktelse eller liknande, men de är viktiga ändå, eftersom de så att säga stadfäster myndigheternas ansvar, när det gäller enskilda personers rättigheter och skyldigheter i vissa avseenden inom hälso- och sjukvården. En bestämmelse med likartad innebörd finns i 2 kap.

5 § socialtjänstlagen (2001:453).

8. Om gåvor till vårdpersonalen m.m.

Socialstyrelsen beslöt 1998 att upphäva sina allmänna råd (SOSFS 1975:41) om mottagande av gåvor från patienter inom den allmänna sjukvården.

Huvudskälet till detta beslut var gällande direktiv om vad en statlig myndighets författningssamling ska innehålla. Enligt detta passade inte ifrågavarande allmänna råd i Socialstyrelsens författningssamling och måste därför utgå.

Men ämnet är mycket viktigt. Frågan om vad den enskilde medlemmen av hälso- och sjukvårdspersonalen kan och får ta emot i form av gåvor från patienter eller dem närstående kan inte lämnas till avgörande helt efter den enskildes eget gottfinnande. Det måste finnas fastställda riktlinjer för detta.

Socialstyrelsen har valt att behandla ämnet i en särskild broschyr med titeln ”Om gåvor och testamenten”. Denna broschyr kan beställas genom Socialstyrelsens kundtjänst. Även om ”gåvofrågan” sålunda inte längre regleras i en författning, måste det som Socialstyrelsen uttalat i ämnet i broschyren tas med samma allvar.

I denna uppsats refereras det huvudsakliga innehållet i broschyren ”Om gåvor och testamenten”.

I broschyren diskuteras inte bara gåvor i form av pengar, saker och liknande utan också testamentariska förordnanden till förmån för vårdpersonal.

Det ska också noteras att Socialstyrelsen i broschyren vänder sig till hälso- och sjukvårdspersonalen inom all hälso- och sjukvård, inklusive tandvården samt till den del av personalen inom socialtjänsten, som ger vård eller behandling åt vårdtagare.

All denna personal benämns i broschyren vårdpersonal. Med vårdtagare avses en patient inom hälsooch sjukvården och en vårdtagare inom socialtjänsten.

Man kan tycka att ta emot en gåva från en vårdtagare eller en närstående till denne, som på det sättet vill visa sin tacksamhet för god vård, är ganska så oskyldigt. I allmänhet är det väl också det. Men det finns gradskillnader som ligger i gåvans art, värde och syfte och som kan leda till att gåvan blir att betrakta som otillbörlig och i yttersta fall kan innebära att den som tar emot gåvan gör sig skyldig till ett brott, ett mutbrott. I så fall kan det också bli en fråga om att givaren begått ett brott, nämligen brottet bestickning.

Mutbrott Ett mutbrott föreligger enligt 10 kapitlet 5 a § brottsbalken om en arbetstagare eller uppdragsutövare ”tar emot, godtar ett löfte eller begär en otillbörlig förmån för utövningen av anställningen eller uppdraget”.

Detta gäller – alla arbetstagare oavsett anställningsform och befattning, oavsett om anställningen är offentlig eller privat – oberoende av om gärningen begåtts före, under eller efter anställningen, under eller efter tjänstetidens slut – även om gåvan lämnats, utlovats eller erbjudits åt någon närstående till arbetstagaren – inte bara i fråga om penninggåvor utan också förmåner av annat slag.

Den som till en arbetstagare ”lämnar, utlovar eller erbjuder en otillbörlig förmån” döms för givande av muta enligt 10 kap. 5 b § brottsbalken. Om brott som avses i 5 a § eller 5 b § är att anse som grovt döms för ”grovt tagande av av muta eller gravt givande av muta” enligt 10 kap. 5 c § brottsbalken.

När är en gåva otillbörlig?

Det förekommer att personalen, inom såväl hälsooch sjukvården som socialtjänsten, under pågående vård eller efter vårdtagarens utskrivning som tack för god vård får enklare gåvor (t.ex. en tårta, en blombukett, frukt eller en chokladask) från vårdtagaren eller närstående till denne.

Att ta emot eller avstå från en sådan gåva är ofta en känslig fråga. Å ena sidan kan vårdtagaren vid en vägran bli sårad, men å andra sidan finns risken för missbruk och utnyttjande av den beroendeställning som vårdtagaren kan befinna sig i. Socialstyrelsen har i broschyren påpekat att såväl hälso- och sjukvårdspersonalen som socialtjänstpersonalen har att visa alla vårdtagare omtanke och respekt och uttalat att personalen därför ”som regel bör avstå från att ta emot gåvor”.

Allmänt ”Att ta emot en gåva för det sätt på vilket en arbetstagare fullgjort sina arbetsuppgifter är bara ett brott om gåvan är otillbörlig.” Detta är fallet om 19

gåvan eller en förväntan att erhålla denna objektivt sett är ägnad att påverka arbetstagarens genomförande av arbetsuppgifterna eller sätta honom i tacksamhetsskuld till givaren. Om en gåva i ett enskilt fall ska anses som otillbörlig eller ej ”får avgöras efter en samlad bedömning av alla omständigheter som har betydelse” i just det fallet.

Socialstyrelsen betonar att det, såväl inom hälso- och sjukvården som socialtjänsten, är av synnerlig vikt att vårdpersonalens integritet inte kan sättas i fråga och att förtroendet för vården upprätthålls med beaktande av kravet på lika vård för alla, utan att personalen förväntar sig särskild erkänsla för detta. Bland annat p.g.a. detta förklarar Socialstyrelsen att ”vårdpersonalen får ta emot gåvor av en vårdtagare endast under förutsättning att gåvans art och omständigheterna vid dess överlämnande inte kan ge anledning till antagande eller misstanke om särbehandling av vårdtagaren”.

Penninggåvor ”Vårdpersonalen bör över huvud taget inte ta emot kontanter, även om det skulle röra sig om små belopp”, därför att en penninggåva ofta kan ”framkalla misstanke om särskilda förmåner, även om gåvan skulle framstå som rimlig i förhållande till givarens ekonomiska villkor”. ”Insisterar vårdtagaren på att få visa sin tacksamhet i form av en penninggåva, kan denne i stället hänvisas att sätta in ett bidrag till t.ex. någon organisation för medicinsk forskning eller humanitär hjälp”. ”Drickspengar bör heller inte förekomma.

Vårdtagaren ska inte behöva köpa service och vänlighet. Vårdpersonalen uppbär avtalsenlig lön och bör inte ta emot extra belöningar för sina åligganden i yrkesutövningen. För den vård som patienten har rätt till har han erlagt fastställd vårdavgift.”

Andra gåvor Även i fråga om andra gåvor ”måste stor försiktighet iakttas”. Med hänsyn till förtroendet för hälsooch sjukvården samt socialtjänsten bör en gåva endast tas emot ”under förutsättning att gåvans art och omständigheterna vid dess överlämnande inte kan ge anledning till antagande om särbehandling av vårdtagaren”. ”Särskilt stor försiktighet bör iakttas om en gåva erbjuds före eller under den tid som vården pågår. Då befinner sig vårdtagaren i en mer eller mindre uttalad beroendeställning till vårdpersonalen, varför risken för missbruk och utnyttjande är 20

stor.” Relationen mellan vårdtagaren och vårdpersonalen ska präglas av ett ömsesidigt förtroende och får inte belastas med större eller mindre förväntningar hos personalen om gåvor från vårdtagaren. I synnerhet gäller detta inom vård med långa behandlingsperioder. ”Mottagandet av en gåva bör normalt ske på förekommen anledning, t.ex. i samband med en högtidsdag eller när någons tjänstgöring hos vårdtagaren upphör. Även gåvans värde inverkar på bedömningen. Man skiljer därför mellan gåvor utan egentligt ekonomiskt värde och gåvor med sådant värde.”

Till gåvor utan egentligt ekonomiskt värde ”kan räknas gåvor utan realiserbart värde, t.ex. tårtor, frukt, blommor och choklad men även mindre saker som vårdtagaren själv tillverkat. Sådana gåvor bör vårdpersonalen som regel kunna ta emot av en vårdtagare som tacksamhetsbetygelse eller bevis på erkänsla, i vart fall sedan vården avslutats, utan att detta ska anses vara otillbörligt. Däremot kan det vara olämpligt att ta emot flera gåvor från en och samma vårdtagare, även om varje gåvas värde är ringa”.

I fråga om gåvor med realiserbart ekonomiskt värde, t.ex. smycken, konstverk och kläder, ”kan det lika litet som kontanter anses tillåtet att vårdpersonalen tar emot gåvan”. Att gåvan har ett realiserbart värde innebär att den kan omvandlas i pengar, dvs. att den är säljbar.

Det kan inte kategoriskt anges vilka gåvor som kan tas emot respektive inte tas emot. ”Det ankommer därför på var och en att med hänsyn till gåvan och övriga omständigheter själv bedöma om den kan accepteras eller inte. I tveksamma fall bör gåvan avvisas. En gåvas värde ska alltid bedömas med utgångspunkt i marknadspriset och inte vad den har kostat givaren.

En exakt gräns för bedömningen av om en gåva med hänsyn till sitt värde ska betraktas som otillbörlig kan inte heller sättas.” Det betyder att man inte kan bestämma ett visst värde, inom vilket gåvor är tillåtna.

Förmåner Det förekommer att förmåner av varierande slag erbjuds vårdpersonal, t.ex. en obefogat hög rabatt vid köp av en viss vara, lån för inköp av kapital­ varor och hantverkstjänster av olika slag. För mottagande av sådana förmåner, även om de ges av en närstående till vårdtagaren, ”bör samma princip gälla som vid penninggåvor”. JO har uttalat (dnr

694-1991) att lån från vårdtagare till vårdpersonal överhuvudtaget inte ska förekomma.

Affärsverksamhet Det finns inget i lag föreskrivet hinder mot att en vårdtagare träffar en affärsuppgörelse med någon som tillhör vårdpersonalen. Men även i sådana fall kan ansvar för mutbrott bli aktuellt. ”Affärer mellan vårdtagare och vårdpersonal bör därför inte äga rum med tanke på vårdtagarnas beroendeställning.”

Det bör heller inte förekomma att föremål som en vårdtagare tillverkat i s.k. arbets- eller sysselsättningsterapi försäljs direkt från den som gjort föremålet till vårdpersonalen. Socialstyrelsen förklarar i broschyren att försäljningen i stället ”bör ske genom myndighetens eller arbetsgivarens försorg enligt bestämda regler”.

Testamentariskt förordnande I fråga om den form av gåva som består i ett testamentariskt förordnande utfärdat av t.ex. en vårdtagare till förmån för någon bland vårdpersonalen skriver Socialstyrelsen bland annat följande: ”Generellt sett torde det vara uteslutet att vårdpersonalen tar emot ett testamentariskt förordnande från en vårdtagare. Detta gäller även om vårdpersonalen inte medverkat vid upprättandet av testamentet eller ens känt till det före testators, dvs. den som testamenterar, död. Om däremot testatorn och berörd vårdpersonal utanför tjänsten haft en nära personlig relation, kan detta emellertid medföra att mottagandet av ett testamentariskt förordnande inte bedöms som otillbörlig belöning för utförda tjänster i yrkesutövningen.”

Vårdpersonalen får inte heller påverka vård­ tagaren att skriva testamente vare sig till vårdpersonalens eller till någon annans förmån. En grundregel när det gäller rättshandlingars giltighet är att

den viljeförklaring som en rättshandling består i (t.ex. att skriva ett testamente) ska stå i överensstämmelse med viljan hos den som företar rättshandlingen. Är det fråga om att upprätta ett testamente ska alltså innehållet i testamentet vara ett uttryck för vad testatorn verkligen vill. Man får därför inte heller tvinga eller förmå någon att ­företa en rättshandling genom att missbruka dennes oförstånd, viljesvaghet eller beroendeställning.

Om det händer att någon som tillhör vårdpersonalen får ärva en vårdtagare, är det angeläget att arbetsgivaren utreder omständigheterna kring testamentets tillkomst. Det kan ju vara fråga om ett mutbrott men behöver inte vara det.

Upprättande och bevittnande av testamente I broschyren påpekar Socialstyrelsen att vårdpersonalen på en inrättning där vårdtagaren vårdas inte bör medverka vid upprättande av en vårdtagares testamente – inte ens som testamentsvittnen.

Personalen bör i sådana frågor hänvisa till en advokat eller annan sakkunnig på området och i övrigt inskränka sin medverkan till att hjälpa till med att leta reda på telefonnummer och adresser m.m. Anledningen till dessa rekommendationer är att en aktivare medverkan än som nu nämnts inrymmer en risk för att testatorn ”på ett eller annat sätt påverkas i sina avsikter när det gäller det sakliga innehållet i testamentet. Många äldre vårdtagare kan i en sådan situation känna sig förpliktade att till någon del låta ett förordnande även avse den eller dem som de är beroende av för sin vård”.

Det kan emellertid hända, fortsätter Socialstyrelsen, ”att vårdpersonalen i särskilda fall ombeds att bevittna ett testamente, t.ex. om en svårt sjuk eller skadad person med kanske endast kort överlevnadstid behöver hjälp med detta. Om detta blir aktuellt, bör vårdpersonalen först samråda med närmaste chef”.

21

9. Om delegering Delegering är nog det område som ger upphov till de flesta diskussionerna och problemen inom hälso- och sjukvården och omsorgen, oavsett huvudmannaskap, specialitet m.m. På delegeringsproblematiken finns det dock ingen slutgiltig lösning som kan tillämpas av alla, utan här som i alla andra sammanhang måste man ta hänsyn till den aktuella situationen på den lokala arbetsplatsen. Det är där som personalen sitter inne med lösningen.

Naturligtvis finns det en del författningstexter som kan vara till hjälp och som kan styra oss i arbetet med att försöka lösa problemet. Det gäller framför allt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) (här betecknad HSL), patientsäkerhetslagen (2010:659), Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 1997:14) om delegering av arbetsuppgifter inom hälso- och sjukvård och tandvård (här betecknad SOSFS 1997:14) och Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2000:1) om läkemedelshantering i hälso- och sjukvården (här betecknad SOSFS 2000:1). Nedan­ stående diskussion kommer att kretsa kring dessa författningar.

I nämnda lagar används ordet ”patient”, vilket därmed indikerar att det är hälso- och sjukvården som avses, men diskussionen är förstås även relevant för omsorgsverksamheten. En person (brukare, boende, gäst) är i författningstextens mening ”patient” när han eller hon behöver hjälp av ”hälso- och sjukvårdspersonal”, t.ex. vid vissa såromläggningar eller vid läkemedelsbehandling.

Eftersom delegeringsfrågan ofta ställer till problem på en arbetsplats kan det vara lämpligt att med jämna mellanrum be någon utomstående komma och prata om vad delegering innebär och belysa olika aspekter av delegering. På så sätt kan man undvika att diskussionen upplevs som vinklad utifrån en viss yrkeskategoris synpunkter, vilket brukar underlätta den senare interna diskussionen.

En patient har rätt till en god och säker vård under dygnets alla timmar, oavsett var han eller hon befinner sig inom vården. Detta kommer på olika sätt till uttryck i mer eller mindre alla författningstexter som rör hälso- och sjukvård och omsorg, med början i HSL. Den lagtext som ligger bakom möjligheten att överhuvudtaget delegera 22

återfinns i patientsäkerhetslagen 6 kap. 3 §: ”Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen får delegera en arbetsuppgift till någon annan endast när det är förenligt med kravet på en god och säker vård. Den som delegerar en arbetsuppgift till någon annan ansvarar för att denne har förutsättningar att fullgöra uppgiften.”

Först och främst innebär texten att delegering (som betyder överlåta eller överföra) är ett undantag och inte en regel (”får ... endast”). Arbetsorganisationen och arbetsplaneringen får alltså aldrig bygga på att delegering måste ske. Detta kommer också till uttryck i HSL 2e §: ”Där det bedrivs hälso- och sjukvård ska det finnas den personal, de lokaler och den utrustning som behövs för att god vård ska kunna ges” och i 28 §: ”Ledningen av hälso- och sjukvård ska vara organiserad så att den tillgodoser hög patientsäkerhet och god kvalitet av vården samt främjar kostnadseffektivitet.” Att man på en arbetsplats tvingas ta till delegeringar innebär i själva verket att organisationen och ledningen av arbetet inte är den mest optimala.

I SOSFS 1997:14 påpekas att verksamhetschefen och medicinskt ansvarig sjuksköterska inom sina respektive ansvarsområden ska informeras om de delegeringar som sker och att detta är ett viktigt led i deras planeringsarbete för omorganisationer.

Det gäller bl.a. i HSL 2e § där uttrycket ”… den personal …” syftar på personal med rätt kompetens och i rätt antal. Med andra ord är bristen på kompetent personal ett allvarligt brott mot kravet på ”god vård”. Som tidigare nämnts kan vårdgivaren eller representanten för denne (verksamhetschef eller medicinskt ansvarig sjuksköterska) aldrig föreskriva att delegering ska ske ”Behovet och lämpligheten av delegering i det enskilda fallet kräver nämligen alltid en professionell bedömning.

För detta svarar den yrkesutövare som är ålagd arbetsuppgiften.” (SOSFS 1997:14). Däremot kan verksamhetschefen eller medicinskt ansvarig sjuksköterska meddela restriktioner i fråga om delegeringar inom sitt verksamhetsområde. Kontentan av detta är också att det inte är verksamhetschefen eller medicinsk ansvarig sjuksköterska som delegerar, utan den person som har ansvaret för just den här uppgiften rörande just den här patienten, vilket

är helt logiskt. Det är ju just den här yrkesutövaren som vet vad som krävs just nu, inte den som kanske sitter på en expedition i ett annat hus.

Här kommer också diskussionen om delegeringsbeslutets upphörande in. I SOSFS 1997:14 står det ”Lämnar den som fattat ett delegeringsbeslut sin befattning, upphör beslutet att gälla. Efterträdaren ska ta ställning till om beslutet fortfarande ska gälla. Delegeringsbeslutet upphör också att gälla då uppgiftsmottagaren avgår från sin tjänst.

Delegeringen överförs inte på dennes efterträdare.”

Min tolkning av denna skrivning, som kanske inte delas av alla, är att den baserar sig på såväl patientsom personalsäkerhet. ”Lämnar … sin befattning…” gör man inte bara när man avslutar sin anställning för gott, utan varje gång man går hem efter arbetstidens slut. Då överlämnar man också ansvaret för patienten till sin ”efterträdare”, och det är han eller hon som då avgör om delegeringsbeslutet ska fortsätta gälla eller inte och som även tar över delegeringsansvaret. Om en patients tillstånd förändras en timme efter det att man gått hem kan man ju knappast fortfarande vara ansvarig för att ha delegerat en uppgift rörande patienten till någon annan. Det här är en aspekt som bör tas upp vid lokala delegeringsdiskussioner för att förebygga känslor av misstroende, som det har visat sig annars lätt uppkommer då en delegerad uppgift tas ifrån den delegerade.

Samma synpunkter gäller också andra stycket i författningstexten avseende uppgiftsmottagaren.

Nästa gång som de två som undertecknat delegeringsformuläret arbetar tillsammans igen gäller delegeringen fortfarande. Verksamhetschefen och medicinskt ansvarig sjuksköterska är alltså ”Ytterst ansvarig för att delegeringar sker på ett korrekt sätt…” (SOSFS 1997:14), vilket bland annat innebär att man ska kontrollera att de olika författningarna följs vid delegering, inte att man ska delegera.

I samband med lokala delegeringsdiskussioner är det viktigt att ta upp att det är säkrast för både patient och personal att inte behöva ta till delegeringar. Att en delegering upphör ska helst bero på att det nu finns rätt personal med rätt kompetens för de olika uppgifterna och inte på att delegerade uppgifter utförts på ett dåligt sätt och därmed äventyrat patientsäkerheten.

SOSFS 1997:14 tar upp tidsaspekten när det gäller delegeringsbeslut ”… gälla för en viss tid − högst ett år − eller för ett bestämt tillfälle.” Ett delegeringsbeslut kan alltså aldrig gälla tills vidare,

vilket ju helt är i analogi med att delegeringar ska vara undantag och inte regel. Med den turbulens, personalomsättning, omorganisationer m.m., som idag förekommer i hälso- och sjukvården är kanske ett halvår ett ännu mer adekvat tidsintervall. Att låta samtliga beslutade delegeringar upphöra samtidigt, oavsett när de inleddes, kan vara ett bra incitament för att verkligen diskutera arbetsställets organisation och eventuella förändringar. Behövs det fortsatta delegeringar går det ju alltid att göra nya dateringar. En ständigt pågående diskussion rörande delegeringarnas vara eller icke vara kan göra det lättare att se att delegering främst är en patientsäkerhetsfråga och inte en fråga om vem i arbetslaget som vill göra vad.

Texten i patientsäkerhetslagen 6 kap. 3 § belyser också det s.k. tvåpersonsförhållandet, dvs. att det är ”den” (en person) ”som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen” som får överlåta till ”någon annan” (en person). Här rör det sig alltså inte om någon organisatorisk omfördelning av arbetsuppgifterna mellan olika yrkesgrupper på enheten, utan det är samarbetet mellan två personer som påverkas. Finner man att en organisatorisk omfördelning bör ske ska befattningsbeskrivningarnas uppläggning diskuteras med utgångspunkt från patientsäkerheten och personalens olika kompetenser.

Också i nästa stycke i lagtexten är det tydligt att det enbart är två personer inblandade, då uttrycken ”den” och ”denne” används även här.

Lagtextens andra stycke visar vilket oerhört stort ansvar den som delegerar tar på sig. Denna person ”ansvarar för” att den som blir delegerad ”har förutsättningar att fullgöra uppgiften”. Det är ju så att den som delegerar också bedömer att någon annan, som inte har den delegerandes egen utbildning, har de förutsättningar som krävs för att kunna ge patienten en säker vård, dvs. att denne i princip har den kompetens som motsvarar den dele­gerandes utbildning och erfarenhet för just den här uppgiften.

Skillnaden mellan uttrycken ”göra” och ”fullgöra” kan i sådana här sammanhang sägas vara att den som fullgör en uppgift gör den fullt ut och på rätt sätt samtidigt som han eller hon inser och förstår konsekvensen av att göra den på rätt sätt eller av att inte göra den på rätt sätt. Det är alltså den som delegerar som ska bedöma huruvida den man delegerar till även besitter denna kunskap.

Den som blir delegerad har förstås också ett ansvar när det gäller kunskaps- och erfarenhetsbe23

dömningen (SOSFS 1997:14, se nedan), men i lagtexten läggs huvudansvaret på den delegerande.

Och det är precis så det ska vara. Det är ju bara den som har den fullständiga kompetensen för uppgiften, och för uppgifter i anslutning till denna, som kan bedöma dess svårighetsgrad och vad som därmed krävs för att patienten ska få en god och säker vård.

Enligt lagtexten är det bara ”den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen” som får delegera.

Vilka som tillhör denna grupp finns beskrivet i patientsäkerhetslagen 1 kap. 4 §. Vissa arbetsuppgifter är regelstyrda, vilket innebär att de inte kan delegeras till någon som saknar den för uppgiften angivna kompetensen. Socialstyrelsen har i sin rapport från 2004, ”Vem får göra vad i hälso- och sjukvården och tandvården?”, diskuterat olika uppgifter som ingår i detta begrepp. I övrigt är det verksamhetschefens eller motsvarandes ansvar att avgöra vilka uppgifter som kan och får delegeras inom hans eller hennes område. Sedan är det den yrkesutövare inom vars ansvarsområde uppgiften egentligen ligger som tar ställning till om uppgiften ska delegeras och i så fall till vem. Noggrant genomtänkta och utformade arbetsordningar och befattningsbeskrivningar är en förutsättning för att dessa ställningstaganden görs på ett patientsäkert och för personalen tillfredsställande sätt.

En annan rättighetsaspekt är rättigheten för den som blir delegerad att bli bedömd på ett adekvat sätt så att han eller hon kan känna sig säker på att klara av den delegerade uppgiften. Även detta påverkar patientens säkerhet och känsla av trygghet i vården.

Ofta används begreppet delegering felaktigt.

Vad vi egentligen talar om och sysslar med är arbetsledning. Arbetsledning innebär att fördela arbetsuppgifterna inom kompetensgränserna. Detta görs oftast av arbetsplatsens arbetsledare, men det finns större möjligheter att komma med synpunkter på och påverka vem som ska göra vad, eftersom var och en ska hålla sig inom sitt kompetensområde.

Arbetsledaren har alltid ett arbetsfördelningsansvar. Det innebär att han eller hon måste se till helheten på arbetsplatsen, men att han eller hon förhoppningsvis kan utgå ifrån att personalen besitter den kompetens som respektive utbildning innebär.

Ordet delegering betyder överlåta, överföra, förordna och innebär att överföra en arbetsuppgift inklusive befogenheter och resurser över kompetensgränserna, alltså från en person med formell 24

(och förhoppningsvis reell) kompetens för uppgiften till en person som saknar formell kompetens men besitter reell kompetens för uppgiften. Ibland används uttrycket delegering även för sådant som i realiteten är assistans eller handräckning (ungefär ”be någon utföra något”). Detta gäller för ett enstaka tillfälle och ansvaret ligger fullt ut kvar hos den som ber om hjälp. Givetvis ska assistans eller handräckning också användas restriktivt och med fullständigt beaktande av patientsäkerhetsaspekten.

Enligt SOSFS 1997:14 innebär formell kompetens ”legitimation för yrket eller godkänd högskoleutbildning som leder till yrkesexamen enligt särskild examensbeskrivning”. För vissa arbetsuppgifter kan ”formell kompetens förvärvas genom för yrket fastställd specialistutbildning eller genom särskilda kurser inom yrket”. Här finns således formellt fastställda krav som ställts med utgångspunkt från patientsäkerheten. Den reella kompetensen får man genom erfarenheter av praktisk yrkesverksamhet eller genom fortbildning.

Personen ska ”ha visat sig ha blivit reellt kompetent för den uppgift som avses att delegeras.” Uttrycket ”visat sig ha blivit” sätter press på att den som ska delegera också ska kontrollera att kompetensen finns. Hur denna kontroll ska gå till finns det däremot ingen hänvisning till. I detta sammanhang får vi därför använda oss av en helt annan författning som specificerar vad reell kompetens innebär.

I den numera upphävda Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (1988:25) om ansvarsfördelning inom den slutna hälso- och sjukvården vid sondmatning samt vid användning av intravasal kateter och epiduralkateter kommenterade man vad det innebär att ha den reella kompetensen för en viss uppgift. Texten handlade visserligen om sondmatning, men går att applicera på olika praktiska uppgifter. I detta sammanhang är det minst fem faktorer som bör beaktas: 1. Tidigare känd och betryggande praktisk erfarenhet av uppgiften (krav på den som avser att delegera att känna till den som ska bli delegerad).

2. Kunskap om olika material som kan användas (kunskapen kontrolleras av den delegerande).

3. Kunskap om betydelsen av rätt användning av materialet (kunskapen kontrolleras av den delegerande).

4. Kunskap om olika sätt att utföra uppgiften (så att anpassningen kan ske till den individuella

patientens situation och behov. Även detta ska kontrolleras av den delegerande).

5. Kunskap om komplikationer som kan uppträda (det är enbart om man besitter denna kunskap som man har möjlighet att upptäcka om något är på väg att gå fel. Kontrolleras av den delegerande). Även om den delegerande har kontrollerat allt detta kan någonting ändå gå fel, men då har man åtminstone gjort goda försök att minimera riskerna.

Det är tre faktorer som det är viktigt att ta hänsyn till när man diskuterar arbetsfördelning, och ännu mer när man diskuterar delegering. För det första finns det en patient som man ska göra något med. För det andra finns det någon i personalen som ska utföra uppgiften, och för det tredje finns det en situation som rör patienten och den uppgift som ska utföras. Situationen kan variera från en minut till en annan. Just nu är det kanske den här personen i personalen som är mest lämpad att utföra uppgiften i fråga; hans eller hennes kompetens överensstämmer helt med patientens behov.

Men så händer något med patienten, med personalen eller med det material som eventuellt ska användas och det behövs då en helt annan eller högre kompetens för att patientens säkerhet ska kunna garanteras. Situationens föränderlighet är en aspekt som alltid måste beaktas, oavsett om det är arbetsledning eller delegering det rör sig om. Det är den person som har formell behörighet och som ansvarar för just den här patienten som ytterst tar ställning till vad som just nu är säkert för patienten.

Det är ofta i sådana här sammanhang som diskussioner och kontroverser uppkommer. ”Jag har delegerats den här uppgiften, alltså ska jag utföra den oavsett hur situationen ser ut”. Men det är aldrig det som är huvudsaken, utan det är alltid patienten säkerhet som kommer i första rummet. Det kan därför vara klokt att fråga sig själv vem man skulle låta utföra en uppgift som involverar en själv. Den som har den bredaste och mest adekvata kompetensen eller den som har en snävare och lägre kompetens?

Ibland uppstår en situation där den som har den formella kompetensen för uppgiften inte besitter den reella kompetensen. I de allmänna råden rörande denna situation säger SOSFS 1997:14 ”Den som är formellt kompetent för en arbetsuppgift men som inte på ett fullgott sätt själv kan fullgöra arbetsuppgiften kan inte delegera uppgiften till annan.” Detta är helt logiskt, det är ju inte för-

rän man själv kan fullgöra uppgiften (besitter den reella kompetensen) som man kan bedöma vari uppgiftens svårigheter ligger och vilken kompetens (utbildning och erfarenhet) som fordras för att fullgöra den. Vad gör man då? Först måste man bedöma om uppgiften måste utföras just nu eller om den kan vänta tills någon med rätt kompetens finns på plats. Är detta inte möjligt kan man försöka få tag på någon på en annan vårdavdelning. Går inte heller det får man ta reda på om det på den aktuella avdelningen finns någon som visserligen saknar formell kompetens men som ändå har den reella kompetensen för uppgiften. I sådana fall ber man denne att ”vara ens händer”(assistera, handräcka), dvs. utföra uppgiften medan man själv är närvarande och har det fulla ansvaret. I patientens journal noterar man sedan vem som utfört uppgiften, vem som varit närvarande och ansvarig för uppgiften och varför den utförts på det här sättet. I SOSFS 1997:14 står i allmänna råd att det ”kan vara nödvändigt att i journalen dokumentera olika uppgifter om vem som utfört en viss behandling”. Exemplet ovan är definitivt ett sådant tillfälle. Att lösa en prekär situation på detta sätt är inget man rekommenderar, men i vissa sammanhang kanske det ändå är det säkraste för patienten, i synnerhet om man inte kan avvakta med uppgiften och den formellt kompetente/a inte besitter den reella kompetensen.

Av SOSFS 1997:14 framgår det att ett delegeringsbeslut ska vara skriftligt och att det helst ska ha dokumenterats innan den delegerade utför uppgiften. I vissa sammanhang kanske detta inte är möjligt och i så fall använder man en muntlig delegering för ett enstaka tillfälle. Så snart det är möjligt ska detta dokumenteras eller så ska det noteras i patientens journalhandling att den aktuella uppgiften inte ska betraktas som en delegering utan som assistans eller handräckning (se ovan).

Enligt SOSFS 1997:14 ska den som avses bli delegerad en uppgift få tillfälle att ta ställning till om han eller hon anser sig ha tillräcklig kompetens för att kunna utföra uppgiften på ett för patienten säkert sätt. Anser han eller hon att så inte är fallet är huvudregeln att delegering inte ska ske. Det finns alltså alltid en möjlighet för den delegerade personen att säga nej. Detta är en säkerhetsaspekt.

Bedöms däremot situationen som en akut nödsituation av den som är den formellt kompetente för uppgiften finns det möjlighet för honom eller henne att beordra någon att utföra uppgiften. Detta får 25

enbart tas till i akuta nödsituationer och har ingenting med delegering att göra. Ansvaret ligger dessutom helt och hållet kvar hos den som beordrar.

Det är viktigt att ett nej från en som avses att bli delegerad en uppgift tas emot på ett positivt sätt, ”Så bra att du säger att du inte kan. Vi kan gå igenom det här senare så att du kanske vid ett annat tillfälle, om det skulle behövas, känner att du kan säga ja”. Det här blir då en kompetenshöjande situation som även skapar och vidmakthåller en samarbetsanda på arbetsplatsen.

Om en uppgift delegerats innebär inte det att uppgiften ”försvinner” från den som har delegerat den. Även under den tidsperiod som delegeringen gäller ska den delegerande kontrollera att uppgiften fullgörs på ett för patienten säkert sätt och vid behov ska han eller hon ge kompletterande handledning. Den som blivit delegerad har också rätt att kräva uppföljning och handledning (SOSFS 1997:14).

Det är viktigt att komma ihåg att en delegering mycket väl kan avslutas innan den aktuella tidsperioden är till ända. Fullgörs inte uppgiften på ett tillfredsställande sätt av den som är delegerad den ska delegeringen förstås genast avslutas. Men förhoppningsvis är orsaken till att delegeringsbeslutet upphör att gälla att bemanningen med kompetent personal nu är den rätta, att patientklientelet förändrats eller att den delegerade har fått sina övriga arbetsuppgifter omstrukturerade.

I samband med arbetsplatsens återkommande diskussioner om delegeringsfrågan är det mycket viktigt att samtliga är på det klara med vad som lig-

26

ger bakom ett delegeringsbeslut som upphör. Därmed undviker man att det inte enbart rubriceras som ett ”misstroendevotum” mot den som har delegeringen.

I SOSFS 1997:14 påtalas att ”Delegering är inte avsett att användas för att lösa brist på personal eller av ekonomiska skäl.” Inom framför allt den kommunala sektorn är det tyvärr så att personalbrist ligger bakom de flesta delegeringarna, framför allt då det gäller läkemedelshantering. Enligt 4 kap. 3 § SOSFS 2000:1 finns det möjlighet att ”Inom annan hälso- och sjukvård än ambulanssjukvård och sluten vård” delegera iordningställande eller administrering av läkemedel. Denna möjlighet innebär att en sjuksköterska, med utgångspunkt från bedömningen att det innebär en god och säker vård för patienten, i det enskilda fallet kan besluta om en sådan delegering. Utan just denna delegeringsmöjlighet skulle mycket stora delar av dagens kommunala hälso- och sjukvården dessvärre inte fungera. Men i många sammanhang blir sådan vård inte säker för vare sig patienten, den delegerande eller den delegerade, vilket är synnerligen otillfredsställande!

Inledningsvis påpekades att delegering är ett område som ställer till problem. Med tanke på att personalfrågan inom hälso- och sjukvården och omsorgsverksamheten inom den närmaste framtiden inte ser ut att kunna lösas på ett adekvat sätt är det mycket viktigt att det ständigt pågår en diskussion kring patientsäkerheten. Vi kan alla bli patienter vid något tillfälle.

AVDELNING 1

Centrala organ in­om hälso- och sjukvården Förordning (2009:1243) med * instruktion för Socialstyrelsen Uppgifter Allmänna uppgifter 1 § Socialstyrelsen är förvaltningsmyndighet för verksamhet som rör hälso- och sjukvård och annan medicinsk verksamhet, tandvård, smittskydd, so­ cial­tjänst, stöd och service till vissa funk­tions­hind­ rade samt frågor om alkohol och missbruksmedel.

Socialstyrelsen ska verka för en god hälsa och social välfärd samt för stödinsatser, omsorg och vård av hög kvalitet på lika villkor för hela befolkningen. Förordning 2013:907 2 § Socialstyrelsen har ett samlat ansvar, sektorsansvar, för genomförande av de handikappolitiska målen med anknytning till Socialstyrelsens verksamhetsområde. Socialstyrelsen ska in­om ramen för detta ansvar vara samlande, stödjande och pådrivande i förhållande till övriga berörda parter.

Uppgifter för att bygga upp och sprida kunskap 3 § Socialstyrelsen ska 1. verka för att hälso- och sjukvården och so­cial­ tjänsten bedrivs enligt vetenskap och beprövad erfarenhet, 2. ansvara för kunskapsutveckling och kunskapsförmedling in­om sitt verksamhetsområde, 3. följa, analysera och rapportera om hälsa, hälso- och sjukvård, so­cial­tjänst samt stöd och service till vissa personer med funktionsnedsättning genom sta­ti­stikframställning, uppföljning, utvärdering och epidemiologiska studier, 4. följa forsknings- och utvecklingsarbete av särskild betydelse in­om sitt verksamhetsområde och verka för att sådant arbete kommer till stånd, 5. arbeta med och ge stöd till metodutveckling in­ om sitt verksamhetsområde, 6. främja utvecklingen av metoder och arbetsformer i socialt arbete genom forskning, systema-

tisk prövning och värdering av utfall och effekter av insatser enligt so­ cial­ tjänstlagen (2001:453) och lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funk­tions­hind­rade, inbegripet metoder som möjliggör för barn med funktionsnedsättning att ge uttryck för sina åsikter när sådana insatser rör dem, samt förmedla kunskap om verkningsfulla metoder och arbetsformer, 7. efter samråd med Myndigheten för internationella adoptionsfrågor utarbeta den särskilda information som behövs för bedömning av ett hems lämplighet att ta emot ett barn med hemvist utomlands i syfte att adoptera det, 8. ansvara för Donationsregistret och hälsodataregister samt för att ta fram och utveckla sta­ti­ stik och register in­om sitt verksamhetsområde, 9. ansvara för officiell sta­ti­stik enligt förordningen (2001:100) om den officiella sta­ti­stiken, 10. utforma evidensbaserade riktlinjer för åtgärder in­om hälso- och sjukvården samt so­cial­tjäns­ ten, 11. skapa och tillhandahålla enhetliga begrepp, termer och klassifikationer in­om sitt verksamhetsområde, och 12. efter att ha hört Livsmedelsverket utarbeta och sprida objektivt och sakligt informations- och ut­bildningsmaterial om uppfödning av spädbarn och småbarn i enlighet med artikel 15 i kommissionens direktiv 2006/141/EG av den 22 december 2006 om modersmjölksersättning och tillskottsnäring och om ändring av direktiv 1999/21/EG, ändrat genom kommissionens förordning (EG) nr 1243/2008. Förordning 2013:907 3 a § Socialstyrelsen har ett samlat ansvar för att expertis utvecklas och upprätthålls samt att kunskap sprids om 1. katastrofmedicin, och 2. in­ om styrelsens verksamhetsområde, krisberedskap.

Styrelsen ska verka för att expertis in­om dessa områden står till samhällets förfogande vid kriser och katastrofer.

27

Inom ramen för vad som sägs i förs­ta stycket, får Socialstyrelsen finansiera verksamhet som bedrivs i kunskapscenter vid de myndigheter som valts ut av styrelsen i syfte att upprätthålla kvalificerad nationell kompetens in­om katastrofmedicin och krisberedskap. Socialstyrelsen ska besluta om inriktningen för sådan verksamhet som avses ovan och som finansieras av styrelsen samt stödja, följa upp och se till att verksamheten bedrivs effektivt.

Förordning 2011:1578

Uppgifter i fråga om regelgivning 4 § Socialstyrelsen ansvarar för föreskrifter och allmänna råd in­om sitt verksamhetsområde.

Uppgifter in­om tillsyn 5 § har upphört att gälla enligt SFS 2013:192 vid utgången av maj 2013.

6 § Socialstyrelsen är tillsynsvägledande myndighet i enlighet med vad som an­ges i miljötillsynsförordningen (2011:13). Förordning 2013:907 7 § har upphört att gälla enligt SFS 2013:192 vid utgången av maj 2013.

Övriga uppgifter 8 § Socialstyrelsen ska 1. vaka över verksamheterna när det gäller kvalitet och säkerhet samt den enskildes rättigheter, 2. samordna de statliga insatserna in­om so­cial­ tjänst och hälso- och sjukvård när det gäller barn och ungdom, 3. bidra med underlag och expertkunskap för det arbete som regeringen bedriver nationellt och internationellt, 4. vara behörig myndighet för yrken in­om hälsooch sjukvården och so­cial­tjänsten enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/ EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/55/ EU, 5. inför beslut eller and­ra åtgärder som rör barn analysera konsekvenserna för barn och då ta särskild hänsyn till barns bästa, 6. medverka i totalförsvaret och i krisberedskap i enlighet med förordningen (2006:942) om krisberedskap och höjd beredskap samt samordna och övervaka planläggningen av den civila hälso- och sjukvårdens, smittskyddets och so­cial­tjänstens beredskap,

7. samordna, följa och utveckla smittskyddet på nationell nivå, 8. samordna en beredskap mot allvarliga hälsohot enligt lagen (2006:1570) om internationella hot mot män­ni­skors hälsa, 9. Inom sitt verksamhetsområde fullgöra de uppgifter som följer av Europaparlamentets och rådets beslut nr 1082/2013/EU av den 22 oktober 2013 om allvarliga gränsöverskridande hot mot män­ni­skors hälsa och om upphävande av beslut nr 2119/98/EG, 10. fullgöra de uppgifter som ska utföras av ett erkänt behörigt organ enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 851/2004 av den 21 april 2004 om inrättande av ett europeiskt centrum för förebyggande och kontroll av sjukdomar, 11. på regeringens uppdrag samordna förberedelserna för försörjningen med läkemedel och sjukvårdsmateriel inför höjd beredskap, för att upprätthålla en katastrofmedicinsk beredskap och inför allvarliga utbrott av smittsamma sjukdomar, 12. se till att de regelverk och rutiner som myndigheten disponerar över är kostnadseffektiva och enkla för medborgare och företag, 13. pröva frågor om statsbidrag, 14. bidra till genomförandet av Sveriges politik för global utveckling, 15. vara sammanhållande myndighet i fråga om 2002 års nordiska hälsoberedskapsavtal och verka för att intentionerna i avtalet genomförs, 16. vara nationell kontaktpunkt för samordning av frågor som gäller genomförandet av artikel 5 i konventionen den 30 maj 2008 om klusterammunition, 17. vara nationell kontaktpunkt enligt Europa­ parlamentets och rådets direktiv 2011/24/EU av den 9 mars 2011 om tillämpning av patient­ rättigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjuk­vård1 och fullgöra de uppgifter som en sådan kontaktpunkt har enligt artiklarna 6.1 i fråga om samråd, 6.2, 6.3 och 6.5 i direktivet samt enligt artikel 4 i kommissionens genomförandedirektiv 2012/52/EU av den 20 december 2012 om åtgärder för att underlätta erkännandet av recept som utfärdats i en annan medlemsstat2, och 1 2

28

EUT L 88, 4.4.2011, s. 45 (Celex 32011L0024).

EUT L 356, 22.12.2012, s. 68 (Celex 32012L0052).

18. besluta om tillhandahållande och fördelning av platser till de specialistkompetenskurser som ingår i läkares vidareutbildning och som anordnas med statliga medel. Förordning 2014:394

Samverkan 9 § Socialstyrelsen ska samverka med relevanta aktörer in­om sitt verksamhetsområde för att uppnå målen med verksamheten.

Arbetet med kunskapsstyrning ska planeras och utföras i samverkan med and­ra berörda myndigheter så att den statliga styrningen av hälso- och sjukvården är samordnad.

10 § Socialstyrelsen ska särskilt samverka med Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och Arbetsmiljöverket i syfte att uppnå en effektivare användning av tillgängliga resurser in­om rehabiliteringsområdet.

Ledning 11 § Myndigheten leds av en myndighetschef.

12 § Vid myndigheten ska det finnas ett insynsråd som består av högst nio ledamöter. Förordning 2011:1148

Särskilda organ

14 § Nationella rådet för specialiseringstjänstgöring har till uppgift att bistå Socialstyrelsen med att – dela in och benämna de specialiteter in­om vilka specialistkompetens kan uppnås samt med att avgöra vad som ska krävas för att få bevis om specialistkompetens, – utarbeta målbeskrivningar som avses i 4 kap.

5 § 3 patientsäkerhetsförordningen (2010:1369), – stödja huvudmännen för att uppnå hög kvalitet i specialiseringstjänstgöringen, – främja utbildning av handledare in­om specialiseringstjänstgöringen, – följa upp kvaliteten i specialiseringstjänstgöringen, samt – utarbeta kriterier för utbildande enheter för att säkerställa att verksamheten har den bredd och inriktning som behövs för att erbjuda specialiseringstjänstgöring av hög kvalitet.

Rådet ska vidare bistå Socialstyrelsen i frågor om enskilda läkares och tandläkares kompetens i förhållande till fastställda målbeskrivningar.

Om Socialstyrelsen bestämmer det får rådet även fullgöra and­ra uppgifter. Rådet består av en ordförande samt sju and­ra ledamöter för frågor om läkares specialiseringstjänstgöring och sex and­ra ledamöter för frågor om tandläkares specialiseringstjänstgöring. Förordning 2014:394 15 § har upphört att gälla enligt lag 2010:605.

Rådgivande organ

Beslutande organ

13 § Nationella rådet för organ- och vävnadsdonation har till uppgift att – vara ett kunskapscentrum i donations- och transplantationsfrågor, – ha en opinionsbildande roll och se till att allmänheten och massmedierna får kontinuerlig information i donationsfrågor, – följa utvecklingen in­om hälso- och sjukvården i donations- och transplantationsfrågor och ta de initiativ denna kan ge anledning till, – medverka i kvalitetssäkring och utbildning av donationsansvarig läkare och kontaktansvarig sjuksköterska, – medverka vid internationella kontakter och i framtagandet av nyckeltal, – ge vägledning i etiska frågor, samt – svara för frågor som gäller donationskort.

Om Socialstyrelsen bestämmer det, får rådet även fullgöra and­ra uppgifter.

Rådet består av en ordförande och sju and­ra ledamöter.

16 § Inom myndigheten finns ett särskilt beslutsorgan som benämns Socialstyrelsens råd för vissa rättsliga, sociala och me­di­cins­ka frågor, som har till uppgift att avgöra – rättsme­di­cins­ka ärenden, – ärenden om fastställelse av könstillhörighet eller tillstånd till ingrepp i könsorgan enligt lagen (1972:119) om fastställande av könstillhörighet i vissa fall, – ärenden om tillstånd till sterilisering, – ärenden om tillstånd till kastrering, – ärenden om tillstånd till ingående av äktenskap, – ärenden om tillstånd till abort och tillstånd till avbrytande av havandeskap enligt 6 § abortlagen (1974:595), – ärenden om tillstånd till insemination, – ärenden om tillstånd till befruktning utanför kroppen som vägrats i enlighet med 7 kap. 5 § lagen (2006:351) om genetisk integritet m.m., 29

– ärenden om utlåtande om en persons hälsotillstånd i samband med prövning av en persons lämplighet att ta emot ett barn med hemvist utomlands i syfte att adoptera det, – ärenden där Socialstyrelsen ska yttra sig över en sådan utredning med ett utlåtande om risk för återfall i brottslighet som avses i 10 § lagen (2006:45) om omvandling av fängelse på livstid, och – and­ra ärenden i vilka Socialstyrelsen på begäran av en domstol, en åklagarmyndighet eller Polismyndigheten ska avge utlåtande om någons hälsotillstånd.

Om Socialstyrelsen bestämmer det, får rådet avgöra även and­ra ärenden.

Ordföranden i rådet och ställföreträdare för honom eller henne ska ha erfarenhet som lagfaren domare. Förordning 2014:1298 17 § Inom myndigheten finns ett särskilt beslutsorgan som benämns Rikssjukvårdsnämnden, som har till uppgift att fatta beslut om rikssjukvård enligt 9 a och 9 b §§ hälso- och sjukvårdslagen (1982:763).

Om Socialstyrelsen bestämmer det, får nämnden även fullgöra and­ra uppgifter.

Rikssjukvårdsnämnden består av en ordförande samt nio and­ra ledamöter, varav sex ska representera landstingen, en ska representera Statens beredning för medicinsk utvärdering och en ska representera Vetenskapsrådet. Ordförande i nämnden och ställföreträdaren för denne ska vara representanter från Socialstyrelsen.

Anställningar och uppdrag 18 § Generaldirektören är myndighetschef.

19 § har upphört att gälla enligt SFS 2013:193 vid utgången av augusti 2013.

20 § Nationella rådet för organ- och vävnadsdonation utses av regeringen för en bestämd tid.

21 § Nationella rådet för specialiseringstjänstgöring utses av regeringen för en bestämd tid. För frågor om läkares specialiseringstjänstgöring ska minst en av ledamöterna ska utses på förslag av Socialstyrelsen, minst en på förslag av Sveriges Kommuner och Landsting, minst en på förslag av Svenska Läkaresällskapet, minst en på förslag av Sveriges läkarförbund och minst en på förslag av Sveriges universitets- och högskoleförbund. Förordning 2014:394 22 § har upphört att gälla enligt lag 2010:605.

30

Personalansvarsnämnd 23 § Vid myndigheten ska det finnas en personalansvarsnämnd.

Tillämpligheten av vissa förordningar 24 § Personalföreträdarförordningen (1987:1101) ska tillämpas på Socialstyrelsen.

25 § har upphört att gälla enligt SFS 2013:192 vid utgången av maj 2013.

26 § har upphört att gälla enligt SFS 2013:907.

Överklagande 27 § Socialstyrelsens beslut i ärenden om fördelning av bidrag får inte överklagas.

28 § Socialstyrelsens beslut om tillhandahållande och fördelning av platser till de specialistkompetenskurser som ingår i läkares vidareutbildning och som anordnas med statliga medel får inte överklagas. Förordning 2014:32 ____________________

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2010, då förordningen (2007:1202) med instruktion för Socialstyrelsen ska upphöra att gälla. Äldre bestämmelser gäller fortfarande för bidrag som beslutats före den 1 juli 2008.

Förordning (2013:176) med * instruktion för Inspektionen för vård och omsorg Uppgifter 1 § Inspektionen för vård och omsorg har som huvudsakliga uppgifter att 1. svara för tillsyn in­om hälso- och sjukvård och därmed jämförlig verksamhet, so­ cial­ tjänst samt verksamhet enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funk­tions­hind­rade, 2. som en del av tillsynen pröva klagomål mot hälso- och sjukvården och dess personal en­ligt bestämmelserna i patientsäkerhetslagen (2010:659), och 3. svara för tillståndsprövning in­om de områden som an­ges i 1.

Verksamheten ska bedrivas strategiskt och effektivt samt på ett enhetligt sätt in­om landet. Förordning 2014:1049

2 § Syftet med tillsynen är att granska att befolkningen får vård och omsorg som är säker, har god kvalitet och bedrivs i enlighet med lagar och and­ra föreskrifter.

Tillsynen ska planeras och genomföras med utgångspunkt i egna riskanalyser om inte annat följer av lag, förordning eller särskilt beslut från regeringen. Tillsynen ska även innefatta kontroll av hur verksamheterna fullgör sin skyldighet att bedriva egenkontroll.

Resultatet av tillsynen ska redovisas till de granskade verksamheterna och till det landsting eller den kommun som berörs. Förordning 2014:1049 3 § Myndigheten ska senast den 1 mars varje år lämna en särskild rapport till regeringen med en sammanfattande analys av arbetet med tillsyn, klagomål enligt patientsäkerhetslagen (2010:659) och tillståndsprövning under det gångna verksamhetsåret.

Rapporten ska innehålla de viktigaste iakttagelserna, de åtgärder som myndigheten vidtagit med anledning av uppmärksammade brister och slutsatser av tillsynen. I rapporten ska tillsynen av verksamhet som rör hälso- och sjukvård respektive verksamhet som rör so­cial­tjänst och verksamhet enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funk­tions­hind­rade redovisas separat. I redovisningen av tillsyn av verksamheten som rör hälso- och sjukvård ska prövningen av klagomål enligt patientsäkerhetslagen ingå som en särskild del.

Förordning 2014:1049

Samverkan 4 § Myndigheten ska samverka med and­ra berörda myndigheter i syfte att uppnå ett effektivt kunskaps- och erfarenhetsutbyte i arbetet med tillsyn, kunskapsstyrning och regelgivning.

Ledning 5 § Myndigheten leds av en myndighetschef.

6 § Vid myndigheten finns ett insynsråd som består av högst nio ledamöter. Förordning 2013:863

Anställningar och uppdrag 7 § Generaldirektören är myndighetschef.

Personalansvarsnämnd 8 § Vid myndigheten finns en personalansvarsnämnd.

Tillämpligheten av vissa förordningar 9 § Myndigheten ska tillämpa personalföreträdarförordningen (1987:1101).

10 § Myndigheten ska tillämpa internrevisionsförordningen (2006:1228).

Avgifter 11 § Myndigheten får ta ut avgifter för sådana varor och tjänster som avses i 4 § förs­ta stycket 1–3 avgiftsförordningen (1992:191), utan den begränsning som föreskrivs i and­ra stycket samma paragraf.

Förordning (1985:796) med ­vissa bemyndiganden för ­Socialstyrelsen att meddela ­föreskrifter m.m.

Inledande bestämmelse 1 § Utöver de föreskrifter med bemyndiganden för Socialstyrelsen som finns i and­ra författningar gäller vad som föreskrivs i denna förordning.

Normgivningsbemyndiganden 2 § Socialstyrelsen får meddela föreskrifter 1. om hälso- och sjukvård enligt 32 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) till skydd för enskilda, 2. om de krav för fastställelse som avses i 1 § förs­ta stycket 1−3 och 2 § förs­ta stycket 1 lagen (1972:119) om fastställande av könstillhörighet i vissa fall, 3. om sprututbytesverksamhet enligt lagen (2006:323) om utbyte av sprutor och kanyler till skydd för enskilda, 4. om journalhandlingars innehåll, utformning, hantering och förvaring enligt patientdatalagen (2008:355) samt om undantag från föreskriften i 3 kap. 10 § samma lag om signeringskrav, 5. om att a) annan hälso- och sjukvårdspersonal får fullgöra uppgifter som läkare har enligt lagen (1995:831) om transplantation m.m., b) ingrepp enligt samma lag får göras endast på sjukhus som avses i 5 § hälso- och sjukvårdslagen eller vid annan enhet in­ om hälso- och sjukvården eller det me­di­cins­ka området i övrigt, och 31

c) ett sådant sjukhus eller en sådan enhet där ingrepp för transplantation får utföras ska ha tillgång till en donationsansvarig läkare och en kontaktansvarig sjuksköterska med uppgift att förbereda för donationer och ge stöd och information till avlidnas närstående, samt 6. som behövs för att den katastrofme­di­cins­ka beredskapen och beredskapsplanläggningen inför höjd beredskap ska få en samordnad inriktning. Förordning 2012:589 3 § Socialstyrelsen ska meddela föreskrifter 1. om undantag från föreskriften i 3 kap. 13 § förs­ta stycket patientdatalagen (2008:355) att en journalhandling som upprättas in­om hälsooch sjukvården ska vara skriven på svenska språket, och 2. om vilken kompetens en annan person än en legitimerad läkare ska ha för att få särskilt tillstånd att utföra omskärelse, om smärtlindring, om hur ingreppet i övrigt ska utföras samt om vilken information som ska lämnas till pojken och hans vårdnadshavare, enligt 11 § lagen (2001:499) om omskärelse av pojkar.

Förordning 2010:1370

Verkställighetsföreskrifter 4 § Socialstyrelsen får meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för verkställigheten av 1. steriliseringslagen (1975:580), 2. 31 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), 3. lagen (1995:831) om transplantation m.m., 4. lagen (2006:323) om utbyte av sprutor och kanyler, och 5. 3 kap. och 9 kap. patientdatalagen (2008:355).

Förordning 2012:589 5 § har upphört att gälla enligt förordning 1991:821.

Förordning (2007:1205) med instruktion för Läkemedelsverket Uppgifter 1 §3 Läkemedelsverket ansvarar för kontroll och tillsyn av läkemedel, narkotika och vissa and­ra produkter som med hänsyn till egenskaper eller användning står läkemedel nära samt tillsyn av medi3

32

Senaste lydelse 2011:85.

cintekniska produkter, kosmetiska produkter, tatueringsfärger och vissa varor som är avsedda för kosmetiska och hygieniska ändamål, i den utsträckning sådana frågor inte ingår i någon annan myndighets ansvarsområde. Förordning 2013:521 2 §4 Läkemedelsverket ska särskilt 1. svara för kontroll och tillsyn enligt läkemedelslagen (1992:859), lagen (1992:860) om kontroll av narkotika, Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 273/2004 av den 11 februari 2004 om narkotikaprekursorer, rådets förordning (EG) nr 111/2005 av den 22 december 2004 om regler för övervakning av handeln med narkotikaprekursorer mellan gemenskapen och tredjeländer, lagen (2009:366) om handel med läkemedel samt övriga författningar på läkemedelsområdet i fråga om tillverkare, importörer, distributörer, detaljister och and­ra som tar befattning med läkemedel, 2. svara för tillsyn i fråga om medicintekniska produkter enligt lagen (1993:584) om medicintekniska produkter och lagen (2012:595) om införsel av och handel med sprutor och kanyler samt enligt föreskrifter som har meddelats i anslutning till dessa lagar, 3. svara för kontroll och tillsyn i fråga om vissa produkter som med hänsyn till egenskaper eller användning står läkemedel nära, 4. svara för tillsyn i fråga om kosmetiska produkter och vissa varor som är avsedda för kosmetiska och hygieniska ändamål, 5. svara för tillsyn i fråga om tatueringsfärger, 6. svara för föreskrifter och allmänna råd i fråga om läkemedel och and­ra produkter som omfattas av myndighetens kontroll eller tillsyn, 7. delta i internationellt samarbete in­om sitt verksamhetsområde, 8. svara för information in­om sitt ansvarsområde till and­ra myndigheter och enskilda, 9. svara för stöd till Inspektionen för vård och omsorgs tillsynsverksamhet och Socialstyrelsens beredskapsplanering på läkemedelsområdet, 10. svara för forskning på områden av betydelse för den kontroll och tillsyn som myndigheten ska bedriva, 11. fullgöra de uppgifter som en behörig myndighet har enligt rådets förordning (EG) nr 953/2003 av den 26 maj 2003 om förhindrande 4

Senaste lydelse 2011:1145.

av att handeln med vissa viktiga mediciner avleds till Europeiska unionen, ändrad genom kommissionens förordning (EG) nr 1662/2005 av den 11 oktober 2005 om ändring av bilaga I till rådets förordning (EG) nr 953/2003 om förhindrande av att handeln med vissa viktiga mediciner avleds till Europeiska unionen, 12. fullgöra de uppgifter som en behörig myndighet har enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 av den 27 oktober 2004 om samarbete mellan de nationella tillsynsmyndigheter som ansvarar för konsumentskyddslagstiftningen, i fråga om efterlevnaden av sådana regler som verket har tillsyn över, 13. fullgöra de uppgifter som en behörig myndighet har enligt artiklarna 14 och 16.3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 816/2006 av den 17 maj 2006 om tvångslicensiering av patent för tillverkning av läkemedelsprodukter för export till länder med folkhälsoproblem, 14. anordna möten där patient- och konsumentorganisationer deltar och, om det är nödvändigt, tillsynstjänstemän, för att få ut information till allmänheten om de förebyggande insatser och efterlevnadsåtgärder som vidtas för att bekämpa förfalskning av läkemedel5, 15. in­om sitt verksamhetsområde verka för att det generationsmål för miljöarbetet och de miljökvalitetsmål som riksdagen har fastställt nås och vid behov föreslå åtgärder för miljöarbetets utveckling, 16. tillhandahålla producentobunden läkemedelsinformation till allmänheten, 17. genom Giftinformationscentralen a) lämna giftinformation och behandlingsråd till hälso- och sjukvården och allmänheten avseende akuta förgiftningar med läkemedel, kemikalier och and­ ra produkter samt biologiska toxiner, b) rekommendera och verka för att det finns effektiva motgifter, c) vara det organ som avses i artikel 13.6 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/62/EU av den 8 juni 2011 om ändring av direktiv 2001/83/EG om upprättande av gemenskapsregler för humanläkemedel vad gäller att förhindra att förfalskade läkemedel kommer in i den lagliga försörjningskedjan (EUT L 174, 1.7.2011, s.

74, Celex 32011L0062).

5

1223/2009 av den 30 november 2009 om kosmetiska produkter6, d) vara det organ som avses i artikel 45 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1272/2008 av den 16 december 2008 om klassificering, märkning och förpackning av ämnen och blandningar, ändring och upphävande av direktiven 67/548/EEG och 1999/45/EG samt ändring av förordning (EG) nr 1907/20067, 18. bedriva utrednings- och utvecklingsverksamhet för att förbättra läkemedelsanvändningen samt verka för samordning och samverkan mellan de aktörer som är verksamma på området, 19. in­om ramen för den egna verksamheten och i samarbete med and­ra aktörer arbeta för att bidra till genomförandet av Sveriges politik för global utveckling, 20. bevaka och utreda behovet av narkotikaförklaring av sådana varor som utgör läkemedel eller varor som har potentiell medicinsk användning, 21. fullgöra de uppgifter som följer av lagen (2011:111) om förstörande av vissa hälsofarliga missbrukssubstanser, och 22. fullgöra rapporteringsskyldighet till Internationella narkotikakontrollstyrelsen (INCB) enligt artikel 19, 20, 25 punkten 3 och artikel 27 punkten 2 i 1961 års allmänna narkotikakonvention, artikel 16 punkterna 4–6 i 1971 års konvention om psykotropa ämnen och artikel 12 punkt 12 i 1988 års konvention mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen (narkotikabrottskonventionen). Förordning 2013:521 3 § Läkemedelsverket får in­om sitt ansvarsområde och om verksamheten i övrigt medger detta utföra uppdrag in­om eller utom landet. Uppdragen ska utföras mot ersättning som motsvarar kostnaden för sådan verksamhet.

4 § Läkemedelsverket ska i fråga om sitt miljöarbete enligt 2 § 13 rapportera till Naturvårdsverket och samråda med verket om vilken rapportering som behövs. Förordning 2011:85 4 a § Läkemedelsverket ska regelbundet granska det system för säkerhetsövervakning som avses i 9 § läkemedelslagen (1992:859), i den del som systemet avser säkerhetsövervakning av humanläkemedel, och vartannat år rapportera resultaten av 6 7

EUT L 342, 22.12.2009, s. 59 (Celex 32009R1223).

EUT L 353, 31.12.2008, s. 1 (Celex 32008R1272).

33

granskningen till Europeiska kommissionen. Förordning 2012:348 4 b § har upphävts genom förordning 2010:1642.

Tillämpligheten av viss förordning 11 § Personalföreträdarförordningen (1987:1101) och internrevisionsförordningen (2006:1228) ska tillämpas på Läkemedelsverket. 2011:1145

Samverkan 5 § Myndigheten ska löpande samråda med Konsumentverket på de områden där myndigheterna har ett gemensamt tillsynsansvar.

Myndighetens arbete med kunskapsstyrning ska planeras och utföras i samverkan med berörda myndigheter så att den statliga styrningen av hälso- och sjukvården är samordnad. Förordning 2011:1145

Ledning 6 § Myndigheten leds av en myndighetschef. Förordning 2013:521 7 § Vid myndigheten ska det finnas ett insynsråd som består av högst tio ledamöter. Förordning 2013:521

Rådgivande organ 7 a § Till myndigheten är ett rådgivande organ knutet, Rådet för bättre läkemedelsanvändning.

Rådet har till uppgift att bistå myndigheten i dess uppgifter i frågor som gäller en förbättrad läkemedelsanvändning. Förordning 2010:417 7 b § Myndighetschefen förordnar ledamöter och är ordförande i Rådet för bättre läkemedelsanvändning. Förordning 2010:417

Anställningar och uppdrag 8 § Generaldirektören är myndighetschef.

9 § Generaldirektören beslutar om anställning av professorer vid Läkemedelsverket. Vid anställning av professorer gäller 4 kap. 6 § högskoleförordningen (1993:100) om sakkunnigbedömning. De sakkunniga ska utses efter samråd med Uppsala universitet.

I fråga om behörighet och bedömningsgrunder vid anställning av professorer gäller 4 kap. 3 § högskoleförordningen i tillämpliga delar. Med högskola avses därvid Läkemedelsverket. Förordning 2010:1778

Personalansvarsnämnd 10 § Vid myndigheten ska det finnas en personalansvarsnämnd.

34

Förordning (1990:561) med ­vissa bemyndiganden för ­Läkemedelsverket att meddela föreskrifter 1 § Utöver de föreskrifter med bemyndiganden för Läkemedelsverket som finns i and­ra författningar får Läkemedelsverket meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för verkställigheten av 7 § and­ra stycket narkotikastrafflagen (1968:649) Förordning 2010:1845.

2 § har upphävts genom förordning 2010:1845.

3 § har upphävts genom förordning 2010:1845.

Förordning (2007:1206) med * instruktion för Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket Uppgifter 1 § Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket ska genom sin verksamhet medverka till en ändamålsenlig och kostnadseffektiv läkemedelsanvändning och tandvård, en god tillgänglighet till läkemedel i samhället och en väl fungerande apoteksmarknad.

Verksamheten ska bedrivas i enlighet med de etiska principerna för prioriteringar i vården. Förordning 2014:1069 1 a § Myndigheten ansvarar för – beslut om subventionering och prisreglering av varor som ingår i läkemedelsförmånerna, – frågor om öppenvårdsapotekens handelsmarginal och utbyte av läkemedel, – tillsyn över efterlevnaden av lagen (2002:160) om läkemedelsförmåner m.m. och av föreskrifter och villkor som har meddelats i anslutning till lagen, samt – beslut om utformningen av det statliga tandvårdsstödet i fråga om ersättningsberättigande åtgärder, referenspriser samt beloppsgränser och ersättningsgrader in­om skyddet mot höga kostnader. Förordning 2014:1069 2 § Myndigheten ska

– följa och analysera utvecklingen på läkemedels-, apoteks- och tandvårdsområdena, – följa och analysera utvecklingen i and­ra länder och ta till vara erfarenheter därifrån, – jämföra prisnivån i Sverige med prisnivån i and­ra länder för relevanta produkter på läkemedelsområdet, – följa prisutvecklingen på läkemedelsområdet i ett internationellt perspektiv, – följa upp och utvärdera sina beslut och de föreskrifter som myndigheten beslutar, – informera berörda om sin verksamhet och om sina beslut om subventionering och prisreglering för varor som ingår i läkemedelsförmånerna, samt – informera berörda om sin verksamhet in­om tandvårdsområdet och om sina beslut enligt 5 a §. Förordning 2014:1069

Samverkan 2 a § Myndighetens arbete med kunskapsstyrning ska planeras och utföras i samverkan med and­ra berörda myndigheter så att den statliga styrningen av hälso- och sjukvården är samordnad. Förordning 2011:1146 2 b § Myndigheten ska samverka med Försäkringskassan och and­ra berörda parter i frågor om det statliga tandvårdsstödet. Förordning 2011:1146

Ledning 3 § Myndigheten leds av en myndighetschef.

4 § Vid myndigheten ska det finnas ett insynsråd som består av högst nio ledamöter. Förordning 2014:1069

Särskilda organ 5 § Inom myndigheten finns ett särskilt beslutsorgan som benämns Nämnden för läkemedelsförmåner. Nämnden beslutar – om allmänna riktlinjer för subvention och prissättning, – om subventionering och prisreglering av nya originalläkemedel, nya förbrukningsartiklar och nya beredningsformer av redan tidigare subventionerade läkemedel, – på eget initiativ eller efter ansökan om ändrade villkor för att ett visst läkemedel eller en viss vara ska ingå i läkemedelsförmånerna, – på eget initiativ att ett visst läkemedel eller en viss vara inte längre ska ingå i läkemedelsförmånerna,

– om föreskrifter enligt bemyndigandet i 5 § förordningen (2002:687) om läkemedelsförmåner m.m. samt allmänna råd om receptfria läkemedel, – om verkställighetsföreskrifter enligt bemyndigandet i 21 § förordningen om läkemedelsförmåner m.m. i sådana frågor som nämnden beslutar om, – om allmänna råd i sådana frågor som nämnden beslutar om, samt – i and­ra frågor som myndighetschefen förelägger nämnden.

Nämnden består av en ordförande och sex ledamöter. För ordföranden ska en vice ordförande utses.

Förordning 2014:1069 5 a § Inom myndigheten finns ett särskilt beslutsorgan som benämns Nämnden för statligt tandvårdsstöd. Nämnden beslutar om – föreskrifter enligt bemyndigande i förordningen (2008:193) om statligt tandvårdsstöd, samt – allmänna råd in­om sitt ansvarsområde.

Nämnden består av en ordförande och tre ledamöter. För ordföranden ska en vice ordförande utses.

Förordning 2011:1146 5 b § Nämnden för statligt tandvårdsstöd ska utforma sina beslut så att utgifterna för det statliga tandvårdsstödet ryms in­om ram för anvisade medel på statsbudgeten. Om utgifterna bedöms överstiga anvisade medel ska nämnden vid behov snarast möjligt besluta om ändringar i de föreskrifter som avses i 5 a §. Förordning 2008:843 6 § Myndighetschefen beslutar om föreskrifter och allmänna råd som inte enligt 5 eller 5 a § ska beslutas av något av de särskilda beslutsorganen.

Myndighetschefen avgör dessutom övriga ärenden som inte ska avgöras av beslutsorganen eller av personalansvarsnämnden. Förordning 2014:1069

Handläggningen i Läkemedelsförmånsnämnden och Nämnden för statligt tandvårdsstöd 7 § Myndighetschefen eller den myndighetschefen utser är föredragande i Nämnden för läkemedelsförmåner och Nämnden för statligt tandvårdsstöd.

Förordning 2008:843 8 § Nämnderna är beslutföra när ordföranden och minst hälften av de and­ra ledamöterna är närvarande.

När ärenden av större vikt handläggs ska om möjligt samtliga ledamöter vara närvarande.

35

Myndighetschefen har rätt att delta i nämndernas sammanträden. Vid behov kan nämnderna tillfälligt adjungera en eller flera experter med särskild sakkunskap. Myndighetschefen och adjungerade experter har rätt att yttra sig men deltar inte i besluten. Förordning 2008:200 9 § Om ett ärende är så brådskande att nämnden inte hinner sammanträda för att behandla det, får ärendet avgöras genom meddelanden mellan ordföranden och minst så många ledamöter som behövs för beslutförhet. Om detta förfarande inte kan tillämpas, får ordföranden ensam avgöra ärendet.

Ett sådant beslut ska anmälas vid nästa sammanträde med nämnden.

Förfarandet i förs­ta stycket får även användas för att avgöra ärenden av enkel beskaffenhet. Förordning 2014:1069

Anställningar och uppdrag 10 § Generaldirektören är myndighetschef.

11 § Ordföranden, vice ordföranden samt ledamöterna och personliga ersättare för dessa i Nämnden för läkemedelsförmåner och Nämnden för statligt tandvårdsstöd utses av regeringen för en bestämd tid. Förordning 2010:194

Personalansvarsnämnd 12 § Vid myndigheten ska det finnas en personalansvarsnämnd.

Tillämpligheten av viss förordning 13 § Personalföreträdarförordningen (1987:1101 ska tillämpas på Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket. Förordning 2008:659

Förordning (1996:613) med ­instruktion för ­Rättsmedicinalverket (utdrag) (Postadress: Box 206, 111 24 Stockholm Tel: 08-441 76 00 Fax: 08-24 05 30 E-post: rmv@rmv.se Hemsida: www.rmv.se)

sträckning sådana frågor inte skall handläggas av någon annan statlig myndighet.

2 § Rättsmedicinalverket skall särskilt svara för 1. rättspsykiatriska undersökningar i brottmål och läkarintyg som avses i 7 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m., 2. rättsme­di­cins­ka obduktioner och and­ra rätts­ me­di­­cins­ka undersökningar, 3. rättsmedicinsk medverkan i övrigt på begäran av domstol, länsstyrelse, allmän åklagare eller polismyndighet, 4. rättskemiska och rättsgenetiska undersökningar, 5. information in­om sitt ansvarsområde till and­ra myndigheter och enskilda, 6. internationellt samarbete in­om sitt ansvarsområde, 7. utvecklingsarbete och stöd åt forskning av betydelse för verksamheten.

8. utvecklingsarbete och stöd åt forskning av betydelse för verksamheten, och 9. utredning om risk för återfall i brottslighet enligt lagen (2006:45) om omvandling av fängelse på livstid. Förordning 2006:1124 3 § Rättsmedicinalverket får meddela föreskrifter8 om krav på särskild läkarkompetens för att utföra en sådan rättsmedicinsk undersökning som avses i lagen (1995:832) om obduktion m.m.

Rättsmedicinalverket får också meddela föreskrifter om förfarandet vid sådan undersökning samt om protokoll och utlåtande över undersökningen.

4 § Rättsmedicinalverket får in­om sitt ansvarsområde utföra uppdrag om verksamheten i övrigt medger det. Uppdragen skall utföras mot ersättning som motsvarar kostnaden för sådan verksamhet.

Verksförordningens tillämpning 5 § Verksförordningen (1995:1322) skall tillämpas på Rättsmedicinalverket med undantag av 4 § and­ ra stycket och 32 §. Förordning 1998:1066

Myndighetens ledning 6 § Generaldirektören är chef för myndigheten.

Uppgifter 1 § Rättsmedicinalverket är central förvaltningsmyndighet för rättspsykiatrisk, rättskemisk, rättsmedicinsk och rättsgenetisk verksamhet i den ut36

Av Rättsmedicinalverket utfärdade författningar publiceras i Socialstyrelsens författningssamling (SOSFS).

8

Styrelse 7 § Rättsmedicinalverkets styrelse består av högst sju personer, generaldirektören medräknad. Generaldirektören är styrelsens ordförande.

Styrelsens ansvar och uppgifter 8 § Styrelsen får överlåta till generaldirektören att besluta föreskrifter som avses i 13 § verksförordningen (1995:1322). Detta gäller dock inte föreskrifter som är av principiellt slag eller i övrigt av större vikt. _______________________________________

11 § Rättsmedicinalverkets beslut i and­ra ärenden än personalärenden får överklagas endast om det följer av en annan bestämmelse än 22 a § förvaltningslagen (1986:223). Förordning 1998:1066

Förordning (2013:1020) med instruktion för ­Folkhälsomyndigheten

**

Uppgifter Allmänna uppgifter 1 § Folkhälsomyndigheten ska verka för god folkhälsa, utvärdera effekterna av metoder och strategier på folkhälsoområdet, följa hälsoläget i befolkningen och faktorer som påverkar detta samt genom kunskapsuppbyggnad och kunskapsspridning främja hälsa och förebygga sjukdomar och skador.

Verksamheten ska stå på vetenskaplig grund.

Särskild vikt ska fästas vid de grupper som löper störst risk att drabbas av ohälsa.

2 § Myndigheten ska 1. ansvara för uppföljning av befolkningens hälsa och för sektorsövergripande uppföljning av utvecklingen av folkhälsans bestämningsfaktorer med utgångspunkt i folkhälsopolitikens målområden samt utvärdera insatser och metoder in­om folkhälsoarbetet, 2. svara för kunskapsuppbyggnad in­om sitt ansvarsområde, 3. förse regeringen och statliga myndigheter med kunskaps- och beslutsunderlag in­om sitt ansvarsområde, 4. identifiera, analysera och förmedla för ansvarsområdet relevant kunskap till berörda i kommuner, landsting och and­ra berörda samhällssektorer,

5. bidra till ett effektivt smittskydd i landet genom sjukdomsövervakning, beredskap, diagnostik och kunskapsstöd, och 6. medverka till minskad negativ miljöpåverkan på män­ni­skors hälsa.

Särskilda uppgifter 3 § Myndigheten ska särskilt 1. analysera utvecklingen av hälsan och hälsans bestämningsfaktorer och hur bestämningsfaktorerna fördelas efter kön, etnisk eller kulturell bakgrund, socioekonomisk tillhörighet, sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck, funktionsnedsättning och ålder, 2. följa och analysera beteende- och omvärldsförändringar av betydelse för smittskyddet och hur sådana förändringar påverkar förutsättningarna för smittskyddet i landet, 3. verka för att det generationsmål för miljöarbetet och de miljökvalitetsmål som riksdagen har fastställt nås och vid behov föreslå åtgärder för miljöarbetets utveckling samt i detta arbete särskilt följa upp, utvärdera och sprida kunni­ skors hälsa påverkas av skap om hur män­ miljön, 4. framställa sta­ti­stik in­om folkhälsoområdet och främja tillgång till sådan sta­ti­stik, 5. bidra till utvecklingen av både hälsoekonomisk metodik in­om folkhälsoområdet och metoder för att beakta folkhälsoaspekter i konsekvensbedömningar och uppföljningar, 6. följa och analysera utvecklingen av smittsamma sjukdomar och skyddet mot dessa nationellt och internationellt, analysera konsekvenserna av denna utveckling för samhället och den enskilde samt utvärdera effekterna av vaccinationer och and­ra smittskyddsåtgärder in­om hälso- och sjukvården och and­ra berörda samhällssektorer, 7. ansvara för den samordnade uppföljningen in­ om alkohol-, narkotika-, dopnings- och tobaks­ området, 8. svara för stöd till kvalitets- och metodutveckling vid laboratorier som bedriver diagnostik av betydelse för landets smittskydd, 9. verka för att möjligheten att effektivt använda antibiotika hos män­ni­skor och djur bevaras genom att samla in, analysera och aktivt förmedla kunskap i frågor som rör antibiotikaresistens samt främja insatser på lokal och regional nivå 37

i frågor som rör rationell antibiotikaanvändning och antibiotikaresistens, 10. verka för en minskad smittspridning genom att samla in, analysera och aktivt förmedla kunskap i frågor som rör annan antimikrobiell resistens än antibiotikaresistens samt i frågor som rör vårdrelaterade infektioner och vårdhygien, 11. verka för att förskrivare, övriga berörda yrkesgrupper och allmänheten tillämpar de kunskaper som finns om antibiotikaresistens och annan antimikrobiell resistens, 12. verka för att begränsa spridningen och konsekvenserna för samhället och för enskilda av hiv/aids samt verka för att skapa öppenhet om hiv/aids och motverka stigmatisering och diskriminering av personer som lever med hivinfektion, bland annat genom att främja utvecklingsinsatser och långsiktigt förebyggande arbete, 13. bevaka och utreda behovet av narkotikaklassificering av sådana varor som inte utgör läkemedel samt bevaka och utreda behovet av kontroll av varor enligt lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor, och 14. vara samordnande myndighet för det friluftslivsmål för god folkhälsa som regeringen har fastställt samt verka för att detta mål nås genom att sammanställa och sprida evidensbaserade kunskaper om insatser som skapar förutsättningar för friluftsliv och främjar hälsa till kommuner, landsting och and­ra berörda samhällssektorer.

Uppdrags- och forskningsverksamhet 4 § Myndigheten får 1. utöver vad som följer av 10 § och 12 § 2 och om verksamheten i övrigt medger det utföra uppdrag in­om eller utom landet, 2. i samarbete med laboratorier utföra diagnostiska undersökningar av prover avseende smittsamma sjukdomar som även kan utföras av and­ra laboratorier (rutindiagnostik), om undersökningarna är nödvändiga för myndighetens kompetensförsörjning, och 3. bedriva den forskning som är nödvändig för att myndighetens uppdrag på smittskyddsområdet ska kunna fullgöras.

38

Regelgivning, tillståndsgivning och tillsyn 5 § Myndigheten ansvarar för föreskrifter i enlighet med vad som an­ges i lag och förordning samt för allmänna råd in­om sitt ansvarsområde.

6 § Myndigheten ansvarar för tillståndsgivning, tillsyn och tillsynsvägledning i enlighet med vad som an­ges i lag och förordning.

Myndigheten ska upprätta en årlig plan för den tillsyn som myndigheten avser att genomföra under året (tillsynsplan).

7 § Myndigheten ska svara för tillsynsvägledning i frågor som gäller hälsoskydd enligt 2, 5, 6 och 9 kap. miljöbalken och tillhandahålla underlag för tillämpningen av 3 och 4 kap. miljöbalken och plan- och bygglagen (2010:900).

Beredskap 8 § Myndigheten ska in­om sitt ansvarsområde ta initiativ till åtgärder som skyddar befolkningen mot smittsamma sjukdomar och and­ra allvarliga hälsohot i kris och under höjd beredskap.

9 § Föreskrifter om myndighetens medverkan i totalförsvaret och i krisberedskap finns i förordningen (2006:942) om krisberedskap och höjd beredskap.

10 § Myndigheten ska 1. bistå myndigheter, landsting, kommuner och organisationer med expertstöd vid konstaterade eller misstänkta utbrott av allvarliga smittsamma sjukdomar och vid analys av risker och behov av förebyggande åtgärder när det gäller sådana utbrott, och 2. upprätthålla den laboratorieberedskap som behövs och tillhandahålla mikrobiologiska laboratorieundersökningar som är av unik natur eller som av and­ra skäl inte utförs av and­ra laboratorier.

11 § Myndigheten får bistå med expertstöd vid katastrofer eller allvarliga utbrott av smittsamma sjukdomar i and­ra länder och stödja svenska civila och militära internationella krishanteringsinsatser.

Myndigheten får besluta om internationella insatser enligt förs­ta stycket endast under förutsättning att insatserna finansieras av någon annan än myndigheten.

Myndigheten ska före beslut om internationella insatser enligt förs­ta stycket samråda med Regeringskansliet (Socialdepartementet) och Socialstyrelsen om de åtgärder som myndigheten avser att vidta. Vid insatser som rör bistånd ska myndig-

heten dessutom samråda med Styrelsen för internationellt utvecklingssamarbete (Sida).

12 § Myndigheten ska 1. tillhandahålla ett säkerhetslaboratorium som uppfyller kriterierna för högsta skyddsnivå enligt föreskrifter om mikrobiologiska arbetsmiljörisker som Arbetsmiljöverket har meddelat med stöd av 18 § arbetsmiljöförordningen (1977:1166), 2. upprätthålla diagnostisk beredskap, inklusive jourverksamhet, och utföra mikrobiologiska laboratorieundersökningar av sådana högsmittsamma ämnen som utgör särskild fara för män­ni­skors hälsa, 3. bedriva omvärldsbevakning av högsmittsamma ämnen som utgör särskild fara för män­ni­ skors hälsa, och 4. upprätthålla förmågan att stödja and­ra myndigheter med kompetens in­om biosäkerhet.

2013 om allvarliga gränsöverskridande hot mot män­ni­skors hälsa och om upphävande av beslut nr 2119/98/EG, och 2. fullgöra de uppgifter som ska utföras av ett erkänt behörigt organ enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 851/2004 av den 21 april 2004 om inrättande av ett europeiskt centrum för förebyggande och kontroll av sjukdomar.

16 § Myndigheten ska vara nationell enhet (s.k. focal point) för Europeiska centrumet för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk (ECNN), för EU:s hälsoprogram samt för icke smittsamma sjukdomar (NCD) och miljö och hälsa (EH) in­om WHO. 17 § Myndigheten ska in­om ramen för den egna verksamheten och i samarbete med and­ra aktörer arbeta för att bidra till genomförandet av Sveriges politik för global utveckling.

Uppgifter i EU-arbete och annat internationellt samarbete

Nationell rapportering

13 § Myndigheten ska följa och aktivt medverka i folkhälsoarbetet in­om Europeiska unionen (EU) och internationellt. Innan myndigheten deltar i detta arbete ska myndigheten underrätta regeringen om saken och avvakta dess instruktioner.

14 § Myndigheten ska 1. samordna och lämna underlag till regeringen inför återkommande rapportering till EU och Världshälsoorganisationen (WHO) om frågor som gäller alkohol och tobak samt till FN:s kontor mot narkotika och brottslighet (UNODC) om frågor som gäller narkotika, 2. samordna uppföljningen av Sveriges åtaganden enligt FN:s generalförsamlings resolution S-26/2 angående hiv/aids antagen den 2 augusti 2001, 3. svara för Sveriges åtaganden att följa förekomsten av poliovirus hos män­ni­skor och i miljön samt att avlägsna poliovirus från laboratorier in­om ramen för WHO:s arbete med polioutrotning, och 4. i enlighet med WHO:s anvisningar ta fram och lämna underlag till regeringen inför rapportering till WHO om förekomsten av sjukdomarna röda hund och mässling i landet.

15 § Myndigheten ska 1. in­om sitt ansvarsområde fullgöra de uppgifter som följer av Europaparlamentets och rådets beslut nr 1082/2013/EU av den 22 oktober

18 § Myndigheten ska regelbundet förse regeringen med en folkhälsopolitisk rapport samt årligen en rapport om utvecklingen av folkhälsan och dess bestämningsfaktorer.

19 § Myndigheten ska i fråga om sitt miljöarbete enligt 3 § 3 rapportera till Naturvårdsverket och samråda med verket om vilken rapportering som behövs.

Samverkan 20 § Myndighetens arbete med kunskapsspridning ska planeras och genomföras i samverkan med and­ra berörda myndigheter så att den statliga styrningen av vård- och omsorgsområdet och informationen till allmänheten är samordnad.

Myndigheten ska i smittskyddsfrågor bistå Socialstyrelsen med de kunskaps- och beslutsunderlag som Socialstyrelsen behöver för att fullgöra sina uppgifter. Dessa kunskaps- och beslutsunderlag ska tas fram i samråd med Socialstyrelsen.

Myndigheten ska i sin roll som samordnande myndighet för det friluftslivsmål för god folkhälsa som regeringen har fastställt samverka med berörda myndigheter vid genomförande och uppföljning av friluftslivsmålen.

Ledning 21 § Myndigheten leds av en myndighetschef.

22 § Vid myndigheten ska det finnas ett insynsråd som består av högst tio ledamöter.

39

Anställning

Ärendenas handläggning

23 § Generaldirektören är myndighetschef.

5 § Bestämmelser om beslutförhet, jäv och omröstning samt om handläggningen i övrigt av ärenden i nämnden finns i 9 kap. 3–16 §§ patientsäkerhetslagen (2010:659).

Personalansvarsnämnd 24 § Vid myndigheten ska det finnas en personalansvarsnämnd.

Tillämpligheten av viss förordning 25 § Personalföreträdarförordningen (1987:1101) ska tillämpas på myndigheten.

Avgifter 26 § Myndigheten ska ta ut avgifter för 1. diagnostiska undersökningar som avses i 4 § 2, 10 § 2 och 12 § 2, 2. uppdragsverksamhet som avses i 4 § 1, och 3. internationella insatser som avses i 11 §.

Myndigheten får meddela föreskrifter om avgifternas storlek och disponera intäkterna i verksamheten.

Överklagande 27 § Folkhälsomyndighetens beslut i ärenden om fördelning av statsbidrag, bidrag eller annat ekonomiskt stöd får inte överklagas.

Förordning (2011:582) med ­instruktion för Hälso- och ­sjukvårdens ansvarsnämnd Uppgifter 1 § Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd har till uppgift att pröva frågor som avses i 8 kap. 1–12 §§ patientsäkerhetslagen (2010:659).

Myndigheten ska medverka till att stärka patientsäkerheten in­om hälso- och sjukvården inklusive tandvården.

Ledning 2 § Myndigheten leds av en nämnd.

3 § Bestämmelser om nämndens sammansättning och om vem som utser ledamöterna i nämnden finns i 9 kap. 2 § patientsäkerhetslagen (2010:659).

Organisation 4 § Kammarkollegiet utför administrativa och handläggande uppgifter åt myndigheten.

40

Årlig redogörelse 6 § Myndigheten ska senast den 22 februari varje år lämna en redogörelse till regeringen om sin verksamhet under det senaste kalenderåret samt om kostnaderna för verksamheten. Eventuella förändringar av kostnaderna ska förklaras. Vidare ska myndigheten senast den 1 mars varje år lämna en sammanställning till regeringen av behovet av resurser för nästkommande kalenderår.

Anställningar och uppdrag 7 § Av nämndens ledamöter utses 1. en efter förslag av Sveriges Kommuner och Landsting, 2. en efter förslag av Landsorganisationen i Sverige, 3. en efter förslag av Tjänstemännens centralorganisation, 4. en efter förslag av Sveriges akademikers cent­ ralorganisation, och 5. de fyra återstående ledamöterna bland personer som kan anses särskilt företräda allmänhetens intresse.

Ersättarna utses på samma sätt som ledamöterna.

Om förslag till ledamot eller ersättare inte har lämnats, ska ett tillräckligt antal ledamöter och ersättare ändå utses.

Tillämpligheten av vissa förordningar 8 § Förordningen (2000:605) om årsredovisning och budgetunderlag ska inte tillämpas på myndigheten. ____________________

1. Denna förordning träder i kraft den 1 juli 2011, då förordningen (2007:1019) med instruktion för Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd ska upphöra att gälla.

2. För ärenden om disciplinpåföljd som har återförvisats till myndigheten från domstol gäller fortfarande 1 § förs­ta stycket den upphävda förordningen i dess lydelse enligt SFS 2007:1019.

Förordning (2007:1233) med instruktion för Statens ­beredning för medicinsk ­utvärdering Uppgifter 1 § Statens beredning för utvärdering har till uppgift att vetenskapligt utvärdera tillämpade och nya me­di­cins­ka metoder i hälso- och sjukvården ur medicinskt, ekonomiskt, socialt och etiskt perspektiv.

Myndigheten ska sammanställa utvärderingarna på ett enkelt och lättfattligt sätt och sprida dem så att vårdgivare och and­ra berörda kan tillägna sig kunskapen. Beredningen skall dokumentera hur denna kunskap har använts och vilka resultat som nåtts.

2 § Myndigheten ska vara kontaktmyndighet i internationella frågor som rör utvärdering av me­di­ cins­ka metoder och stödja såväl det europeiska samarbetet som övrigt internationellt samarbete.

Ledning 3 § Myndigheten leds av en myndighetschef.

Särskilda organ 4 § Inom myndigheten finns ett särskilt beslutsorgan som benämns Nämnden för medicinsk utvärdering.

Nämnden har till uppgift att fatta beslut om projekt, samt att fastställa sammanfattningar och slutsatser i de utvärderingar som myndigheten genomför enligt 1 §.

Nämnden består av myndighetens chef och högst 11 ledamöter.

Anställningar och uppdrag 5 § Direktören är myndighetschef.

6 § Ordföranden och övriga ledamöter i Nämnden för medicinsk utvärdering utses av regeringen.

Personalansvarsnämnd 7 § Vid myndigheten ska det finnas en personalansvarsnämnd.

Tillämpligheten av viss förordning 8 § Myndigheten ska tillämpa personalföreträdarförordningen (1987:1101).

Förordning (1999:614) med ­instruktion för Steriliserings­ ersättningsnämnden Uppgifter 1 § Steriliseringsersättningsnämnden prövar ärenden enligt lagen (1999:332) om ersättning till steriliserade i vissa fall.

Verksförordningens tillämpning 2 § Följande bestämmelser i verksförordningen (1995:1322) skall tillämpas på nämnden: 17 och 18 §§ om myndighetens organisation och arbetsformer, 26 § om ärendenas handläggning, 30 § om ärendeförteckning, och 31 § om myndighetens beslut.

Organisation 3 § Nämnden består av en ordförande och tre and­ra ledamöter.

För varje ledamot skall det finnas en personlig ersättare. En sådan ersättare skall uppfylla samma krav som den ledamot som skall ersättas.

Ledamöterna och ersättarna utses av regeringen för en bestämd tid.

4 § Ordföranden skall vara eller ha varit ordinarie domare.

Av de and­ra ledamöterna skall en vara folkvald, en vara medicinskt sakkunnig och en ha so­ cial­psykiatrisk kompetens.

5 § Annan personal vid nämnden anställs av nämnden.

Ärendenas handläggning 6 § Nämnden sammanträder på plats och tid som ordföranden bestämmer.

7 § Ärendena avgörs efter föredragning om inte ordföranden beslutar annat.

8 § Nämnden är beslutför med samtliga ledamöter närvarande.

9 § Som nämndens beslut gäller den mening som omfattas av mer än hälften av ledamöterna. Vid lika röstetal har ordföranden utslagsröst.

10 § När nämnden har beslutat om ersättning enligt lagen (1999:332) om ersättning till steriliserade i vissa fall skall till beslutet bifogas ett intyg om att ersättningen har beslutats.

41

Förordning (2000:1211) med instruktion för Arbetsmiljö­ verket (utdrag) (Postadress: 171 84 Stockholm Tel: 08-730 90 00 Fax: 08-730 19 67 Hemsida: www.arbsky.se)

Uppgifter 1 § Arbetsmiljöverket är central förvaltningsmyndighet för arbetsmiljö- och arbetstidsfrågor, utom i fråga om fartygsarbete.

1 a § Arbetsmiljöverket har ett samlat ansvar, sektorsansvar, för handikappfrågor in­om arbetsmiljöområdet.

Verket skall in­om ramen för detta ansvar vara samlande, stödjande och pådrivande i förhållande till övriga berörda parter. Förordning 2001:787 2 § Arbetsmiljöverket skall särskilt 1. ha tillsyn över arbetsmiljö- och arbetstidslagom arbetsmiljöområdet, stiftningen samt, in­ lagstiftningen om tobak, 2. ha tillsyn över efterlevnaden av miljölagstiftningen i den utsträckning som an­ges i förordningen (1998:900) om tillsyn enligt miljöbalken, 3. meddela föreskrifter och allmänna råd med stöd av arbetsmiljö- och arbetstidslagstiftningen samt, i den utsträckning som följer av förordningen (2000:271) om innesluten användning av genetiskt modifierade organismer, förordningen (2006:1010) om växtskyddsmedel och förordningen (2000:338) om biocidprodukter, enligt miljöbalken, 4. ansvara för officiell sta­ti­stik enligt förordningen (2001:100) om den officiella sta­ti­stiken, 5. ansvara för ett informationssystem om arbetsskador, 6. följa utvecklingen på arbetsmiljöområdet samt ta de initiativ som denna ger anledning till, 7. utarbeta och sprida information in­om arbetsmiljöområdet,

42

8. medverka i den utbildning som Arbetslivsinstitutet bedriver samt informera institutet om planerat tillsyns- och föreskriftsarbete, 9. i samverkan med berörda myndigheter och organisationer följa och främja företagshälsovårdens utveckling, 10. främja samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare på arbetsmiljöområdet, 11. samverka med Försäkringskassan, Arbetsmarknadsstyrelsen och Socialstyrelsen i syfte att uppnå en effektivare användning av tillgängliga resurser in­om rehabiliteringsområdet.

Förordning 2006:1046 _______________________________________

6 § Arbetsmiljöverkets generaldirektör är chef för myndigheten.

7 § Vid Arbetsmiljöverket finns en överdirektör som är generaldirektörens ställföreträdare. _______________________________________

Arbetstidsnämnden 12 § Inom Arbetsmiljöverket finns en arbetstidsnämnd. Arbetstidsnämnden avgör ärenden enligt arbetstidslagen (1982:673), lagen (1963:115) om förlängd semester för vissa arbetstagare med radiologiskt arbete och bestämmelserna om arbetstid samt natt- och veckovila i lagen (1970:943) om arbetstid m.m. i husligt arbete. _______________________________________

13 a § Inom Arbetsmiljöverket finns en styrgrupp för frågor om deltidsarbetslöshet. Styrgruppen avgör ärenden om åtgärder som är ägnade att minska ofrivillig deltidsarbetslöshet och fattar utifrån de ramar som regeringen bestämmer beslut om hur avsatta medel skall användas. Förordning 2002:271 _______________________________________

Övriga bestämmelser 24 § Arbetsmiljöverket får ta betalt för uppgifter som verket efter beställning lämnar från informationssystemet om arbetsskador, om inte annat föreskrivs. _______________________________________

AVDELNING 2

Hälso- och sjukvårdspersonal 1. Gemensamma bestämmelser

Patientsäkerhetslag (2010:659)

*

1 kap. Inledande bestämmelser Lagens syfte och innehåll 1 § Denna lag syftar till att främja hög patientsäkerhet in­om hälso- och sjukvård och därmed jämförlig verksamhet. I lagen finns bestämmelser om – anmälan av verksamhet m.m. (2 kap.), – vårdgivarens skyldighet att bedriva ett systematiskt patientsäkerhetsarbete (3 kap.), – behörighetsfrågor (4 kap.), – begränsningar i rätten för and­ra än hälso- och sjukvårdspersonal att vidta vissa hälso- och sjukvårdande åtgärder (5 kap.), – skyldigheter för hälso- och sjukvårdspersonal m.fl. (6 kap.), – Inspektionen för vård och omsorgs tillsyn (7 kap.), – prövotid och återkallelse av legitimation m.m.

(8 kap.), – Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (9 kap.), och – straffbestämmelser och överklagande m.m. (10 kap.).

Allmänna bestämmelser om mål och krav på hälsooch sjukvården och tandvården finns i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), patientlagen (2014:821) och tandvårdslagen (1985:125). Lag 2014:828

Definitioner 2 § Med hälso- och sjukvård avses i denna lag verksamhet som omfattas av hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), tandvårdslagen (1985:125), lagen (2001:499) om omskärelse av pojkar samt verksamhet in­om detaljhandel med läkemedel enligt lagen (2009:366) om handel med läkemedel.

3 § Med vårdgivare avses i denna lag statlig myndighet, landsting och kommun i fråga om sådan hälso- och sjukvård som myndigheten, landstinget

eller kommunen har ansvar för samt annan juridisk person eller enskild näringsidkare som bedriver hälso- och sjukvård.

4 § Med hälso- och sjukvårdspersonal avses i denna lag 1. den som har legitimation för ett yrke in­om hälso- och sjukvården, 2. personal som är verksam vid sjukhus och and­ ra vårdinrättningar och som medverkar i hälsooch sjukvård av patienter, 3. den som i annat fall vid hälso- och sjukvård av patienter biträder en legitimerad yrkesutövare, 4. apotekspersonal som tillverkar eller expedierar läkemedel eller lämnar råd och upplysningar, 5. personal vid Giftinformationscentralen som lämnar råd och upplysningar, 6. personal vid larmcentral och sjukvårdsrådgivning som förmedlar hjälp eller lämnar råd och upplysningar till vårdsökande, och 7. den som i annat fall enligt föreskrifter som har meddelats i anslutning till denna lag tillhandahåller tjänster in­om ett yrke in­om hälso- och sjukvården under ett tillfälligt besök i Sverige utan att ha svensk legitimation för yrket.

Vid tillämpningen av förs­ta stycket 1 och 3 jämställs med legitimerad yrkesutövare den som enligt särskilt förordnande har motsvarande behörighet.

Regeringen får meddela föreskrifter om att and­ra grupper av yrkesutövare in­om hälso- och sjukvården ska omfattas av lagen.

5 § Med vårdskada avses i denna lag lidande, kroppslig eller psykisk skada eller sjukdom samt dödsfall som hade kunnat undvikas om adekvata åtgärder hade vidtagits vid patientens kontakt med hälso- och sjukvården.

Med allvarlig vårdskada avses vårdskada som 1. är bestående och inte ringa, eller 2. har lett till att patienten fått ett väsentligt ökat vårdbehov eller avlidit.

6 § Med patientsäkerhet avses i denna lag skydd mot vårdskada.

43

2 kap. Anmälan av verksamhet m.m.

Anmälan av verksamhet 1 § Den som avser att bedriva verksamhet som omfattas av Inspektionen för vård och omsorgs tillsyn enligt denna lag ska anmäla detta till inspektionen senast en månad innan verksamheten påbörjas.

Lag 2012:957 2 § Om verksamheten helt eller till väsentlig del förändras eller flyttas, ska detta anmälas till Inspektionen för vård och omsorg in­om en månad efter genomförandet. Om verksamheten läggs ned, ska det snarast anmälas till inspektionen. Lag 2012:957 3 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om hur anmälningsskyldigheten enligt 1 och 2 §§ ska fullgöras.

Register 4 § Inspektionen för vård och omsorg ska föra ett automatiserat register över verksamheter som anmälts enligt detta kapitel. Registret får användas för tillsyn och forskning samt för framställning av sta­ti­stik.

Inspektionen för vård och omsorg ska också föra ett automatiserat register över sådana sjukvårdsinrättningar och enheter som avses i 7 kap. 7 §.

Registret får användas för tillsyn, forskning, framställning av sta­ti­stik och för placering av patienter.

Inspektionen för vård och omsorg är personuppgiftsansvarig för behandlingen av personuppgifter i registren.

Regeringen meddelar föreskrifter om vilken myndighet som får ha direktåtkomst till uppgifterna i Inspektionen för vård och omsorgs register.

Lag 2012:957 5 § Regeringen meddelar föreskrifter om 1. begränsningar av de uppgifter som registren enligt 4 § får innehålla, och 2. gallring av uppgifter i registren enligt 4 §.

3 kap. Vårdgivarens skyldighet att bedriva ett systematiskt patientsäkerhetsarbete Allmänna bestämmelser 1 § Vårdgivaren ska planera, leda och kontrollera verksamheten på ett sätt som leder till att kravet på god vård i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) respektive tandvårdslagen (1985:125) upprätthålls.

2 § Vårdgivaren ska vidta de åtgärder som behövs för att förebygga att patienter drabbas av vårdska44

dor. För åtgärder som inte kan vidtas omedelbart ska en tidsplan upprättas.

3 § Vårdgivaren ska utreda händelser i verksamheten som har medfört eller hade kunnat medföra en vårdskada. Syftet med utredningen ska vara att 1. så långt som möjligt klarlägga händelseförloppet och vilka faktorer som har påverkat det, samt 2. ge underlag för beslut om åtgärder som ska ha till ändamål att hindra att liknande händelser inträffar på nytt, eller att begränsa effekterna av sådana händelser om de inte helt går att förhindra.

Motsvarande utredningsskyldighet har den som bedriver verksamhet som avses i 7 kap. 7 § för händelser i verksamheten som har medfört eller hade kunnat medföra en sådan allvarlig skada som avses i 6 §.

4 § Vårdgivaren ska ge patienterna och deras närstående möjlighet att delta i patientsäkerhetsarbetet.

Anmälningsskyldighet till Inspektionen för vård och omsorg 5 § Vårdgivaren ska till Inspektionen för vård och omsorg anmäla händelser som har medfört eller hade kunnat medföra en allvarlig vårdskada. Motsvarande anmälningsskyldighet har den som bedriver verksamhet som avses i 7 kap. 2 §. Anmälan ska göras snarast efter det att händelsen har inträffat.

Vårdgivaren ska samtidigt med anmälan eller snarast därefter till Inspektionen för vård och omsorg ge in den utredning av händelsen som föreskrivs i 3 § förs­ta stycket. Lag 2012:957 6 § Om någon har drabbats av eller utsatts för risk att drabbas av annan allvarlig skada än vårdskada till följd av säkerhetsbrister i verksamheten vid en sjukvårdsinrättning eller enhet som avses i 7 kap.

7 §, ska vårdgivaren eller enheten snarast efter det att händelsen har inträffat anmäla detta till Inspektionen av vård och omsorg.

Vårdgivaren eller enheten ska samtidigt med anmälan eller snarast därefter till Inspektionen för vård och omsorg ge in den utredning av händelsen som föreskrivs i 3 § and­ra stycket. Lag 2012:957 7 § En vårdgivare ska snarast anmäla till Inspektionen för vård och omsorg om det finns skälig anledning att befara att en person, som har legitimation för ett yrke in­om hälso- och sjukvården och som är verksam eller har varit verksam hos vårdgivaren, kan utgöra en fara för patientsäkerheten. Lag 2012:957

Skyldighet att informera patienter om inträffade vårdskador 8 § Vårdgivaren ska snarast informera en patient som har drabbats av en vårdskada om 1. att det inträffat en händelse som har medfört en vårdskada, 2. vilka åtgärder som vårdgivaren avser att vidta för att en liknande händelse inte ska inträffa igen, 3. möjligheten att anmäla klagomål till Inspektionen för vård och omsorg enligt 7 kap. 10 §, 4. möjligheten att begära ersättning enligt patientskadelagen (1996:799) eller från läkemedelsförsäkringen, samt 5. patientnämndernas verksamhet.

Informationen ska lämnas till en närstående till patienten, om patienten begär det eller inte själv kan ta del av informationen.

Uppgift om den information som har lämnats ska antecknas i patientjournalen. Lag 2012:957

1. hur patientsäkerhetsarbetet har bedrivits under föregående kalenderår, 2. vilka åtgärder som har vidtagits för att öka patientsäkerheten, och 3. vilka resultat som har uppnåtts.

Patientsäkerhetsberättelsen ska hållas tillgänglig för den som önskar ta del av den.

Bemyndigande m.m.

11 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka moment som ska ingå i vårdgivarens systematiska patientsäkerhetsarbete.

12 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om 1. hur anmälningsskyldigheten enligt 5–7 §§ ska fullgöras, och 2. vilka uppgifter som ska ingå i en patientsäkerhetsberättelse enligt 10 §.

4 kap. Behörighetsfrågor

Dokumentationsskyldighet 9 § Vårdgivaren ska dokumentera hur det organisatoriska ansvaret för patientsäkerhetsarbetet är fördelat in­om verksamheten.

10 § Vårdgivaren ska senast den 1 mars varje år upprätta en patientsäkerhetsberättelse av vilken det ska framgå

Legitimation 1 § Den som i enlighet med vad som an­ges i nedanstående tabell har avlagt högskoleexamen eller har gått igenom utbildning och som, i förekommande fall, fullgjort praktisk tjänstgöring ska efter ansökan få legitimation för yrket.

Yrke/Yrkestitel

Utbildning

1. apotekare 2. arbetsterapeut 3. audionom 4. barnmorska 5. biomedicinsk analytiker 6. dietist 7. fysioterapeut 8. kiropraktor 9. logoped 10. läkare 11. naprapat 12. optiker 13. ortopedingenjör 14. psykolog 15. psykoterapeut 16. receptarie 17. röntgensjuksköterska 18. sjukhusfysiker 19. sjuksköterska 20. tandhygienist 21. tandläkare

apotekarexamen arbetsterapeutexamen audionomexamen barnmorskeexamen biomedicinsk analytikerexamen dietistexamen fysioterapeutexamen enligt föreskrifter logopedexamen läkarexamen enligt föreskrifter optikerexamen ortopedingenjörsexamen psykologexamen psykoterapeutexamen receptarieexamen röntgensjuksköterskeexamen sjukhusfysikerexamen sjuksköterskeexamen tandhygienistexamen tandläkarexamen

Praktisk tjänstgöring

enligt föreskrifter enligt föreskrifter enligt föreskrifter

enligt föreskrifter

45

Legitimation får inte meddelas om förhållandena är sådana att legitimationen skulle ha återkallats enligt bestämmelserna i 8 kap. om sökanden hade varit legitimerad.

En legitimerad psykoterapeut ska i samband med sin yrkesutövning an­ge sin grundutbildning.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får i de fall som an­ges i tabellen meddela föreskrifter om vilken utbildning och praktisk tjänstgöring som krävs för att få legitimation.

Regeringen får meddela föreskrifter om att även and­ra utbildningar än dem som an­ges i tabellen ska ge rätt till legitimation. Lag 2013:1149 2 § Den som på annat sätt än genom sådan utbildning eller praktisk tjänstgöring som avses i 1 § har förvärvat motsvarande kompetens, får efter ansökan ges legitimation för yrket.

3 § Beteckningen legitimerad får användas endast av den som fått legitimation enligt 1 eller 2 §.

Ensamrätt till yrke 4 § Behörig att utöva yrke som apotekare, barnmorska, läkare, receptarie och tandläkare är endast den som har legitimation för yrket eller som särskilt förordnats att utöva det.

Skyddad yrkestitel 5 § En i 1 § angiven yrkestitel får användas endast av den som har legitimation för yrket eller genomgår föreskriven praktisk tjänstgöring.

6 § I yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område får den som enligt 5 § saknar behörighet att använda en skyddad yrkestitel inte använda en titel som kan förväxlas med en sådan titel.

7 § har upphävts genom lag (2012:310).

Specialistkompetens 8 § En legitimerad läkare eller tandläkare som har gått igenom viss vidareutbildning ska efter ansökan få bevis om specialistkompetens.

En läkare eller tandläkare får an­ge att han eller hon har specialistkompetens in­om specialiteten i sitt yrke endast om han eller hon har sådan kompetens.

9 § En sjuksköterska får använda en titel som motsvaras av en specialistsjuksköterskeexamen endast om han eller hon har avlagt en sådan examen.

Behörig myndighet 10 § Socialstyrelsen prövar ansökningar om legitimation, särskilt förordnande att utöva yrke, och bevis om specialistkompetens. Lag 2012:310 46

Övriga bemyndiganden 11 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om legitimation och annan behörighet för hälso- och sjukvårdspersonal.

12 § Regeringen får meddela föreskrifter om avgifter för prövning av ansökan om legitimation och annan behörighet.

5 kap. Begränsningar i rätten för and­ra än hälso- och sjukvårdspersonal att vidta vissa hälso- och sjukvårdande åtgärder 1 § Andra än hälso- och sjukvårdspersonal får inte yrkesmässigt undersöka någon annans hälsotillstånd eller behandla någon annan för sjukdom eller därmed jämförligt tillstånd genom att vidta eller föreskriva någon av följande åtgärder i förebyggande, botande eller lindrande syfte: 1. behandla sådana smittsamma sjukdomar som enligt smittskyddslagen (2004:168) är anmälningspliktiga sjukdomar, 2. behandla cancer och and­ra elakartade svulster, diabetes, epilepsi eller sjukliga tillstånd i samband med havandeskap eller förlossning, 3. undersöka eller behandla någon annan under allmän bedövning eller under lokal bedövning genom injektion av bedövningsmedel eller under hypnos, 4. behandla någon annan med radiologiska metoder, 5. utan personlig undersökning av den som sökt honom eller henne, lämna skriftliga råd eller anvisningar för behandling, 6. undersöka eller behandla barn under åtta år, eller 7. prova ut kontaktlinser.

6 kap. Skyldigheter för hälso- och sjukvårdspersonal m.fl.

Allmänna skyldigheter 1 § Hälso- och sjukvårdspersonalen ska utföra sitt arbete i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. En patient ska ges sakkunnig och omsorgsfull hälso- och sjukvård som uppfyller dessa krav. Vården ska så långt som möjligt utformas och genomföras i samråd med patienten. Patienten ska visas omtanke och respekt.

2 § Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen bär själv ansvaret för hur han eller hon fullgör sina arbetsuppgifter.

Första stycket innebär ingen inskränkning i vårdgivarens ansvar enligt denna lag eller annan författning.

3 § Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen får delegera en arbetsuppgift till någon annan endast när det är förenligt med kravet på en god och säker vård.

Den som delegerar en arbetsuppgift till någon annan, ansvarar för att denne har förutsättningar att fullgöra uppgiften.

4 § Hälso- och sjukvårdspersonalen är skyldig att bidra till att hög patientsäkerhet upprätthålls. Personalen ska i detta syfte till vårdgivaren rapportera risker för vårdskador samt händelser som har medfört eller hade kunnat medföra en vårdskada.

Hälso- och sjukvårdspersonalen har motsvarande rapporteringsskyldighet även när det gäller and­ra skador än vårdskador till följd av säkerhetsbrister i verksamheten vid en sådan sjukvårdsinrättning eller enhet som avses i7 kap. 7 §.

5 § Hälso- och sjukvårdspersonalen ska i frågor som rör barn som far illa eller riskerar att fara illa samverka med samhällsorgan, organisationer och and­ra som berörs. I fråga om utlämnande av uppgifter gäller de begränsningar som följer av 1214 §§ och av offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).

Hälso- och sjukvårdspersonalen ska särskilt beakta ett barns behov av information, råd och stöd om barnets förälder eller någon annan vuxen som barnet varaktigt bor tillsammans med 1. har en psykisk störning eller en psykisk funktionsnedsättning, 2. har en allvarlig fysisk sjukdom eller skada, eller 3. är missbrukare av alkohol eller annat beroendeframkallande medel.

Detsamma gäller om barnets förälder eller någon annan vuxen som barnet varaktigt bor tillsammans med oväntat avlider.

Bestämmelser om skyldighet att anmäla till socialnämnden att ett barn kan behöva nämndens skydd finns i 14 kap. 1 § so­cial­tjänstlagen (2001:453).

6 § Den som har ansvaret för hälso- och sjukvården av en patient ska se till att patienten och dennes närstående ges information enligt 3 kap. patientlagen (2014:821). Lag 2014:828 7 § Den som har ansvaret för hälso- och sjukvården av en patient ska medverka till att patienten ges

möjlighet att välja behandlingsalternativ respektive hjälpmedel för personer med funktionsnedsättning enligt vad som an­ges i 7 kap. 1 och 2 §§ patientlagen (2014:821).

Den som har ansvaret för hälso- och sjukvården av en patient ska medverka till att patienten får en ny medicinsk bedömning enligt vad som an­ges i 8 kap. 1 § patientlagen.

Denna paragraf omfattar inte tandvård enligt tandvårdslagen (1985:125). Lag 2014:828 8 § Om en patient har avlidit ska den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen fullgöra sina uppgifter med respekt för den avlidne. Närstående ska visas hänsyn och omtanke.

9 § En läkare eller tandläkare som är verksam in­ om den offentligt bedrivna hälso- och sjukvården är skyldig att, i den omfattning övriga skyldigheter i yrkesutövningen inte hindrar det eller det annars inte finns särskilda skäl mot det, utföra undersökningar och ge utlåtanden över dessa på begäran av länsstyrelse, domstol, åklagarmyndighet eller Polismyndigheten eller överförmyndare.

En läkare som är verksam in­om den offentligt bedrivna hälso- och sjukvården är på begäran av polisman skyldig att, i den omfattning övriga skyldigheter i yrkesutövningen inte hindrar det eller det annars inte finns särskilda skäl mot det, utföra en undersökning som innebär kroppsbesiktning av någon som är misstänkt för brott som kan ge frihetsstraff.

Begränsningen i skyldigheten att utföra undersökningar och ge utlåtanden gäller inte för en läkare som är verksam huvudsakligen in­om öppen vård och, när det gäller undersökning och utlåtande om alkoholpåverkan, inte heller för någon annan läkare.

I lagen (2005:225) om rättsintyg i anledning av brott finns det särskilda bestämmelser om utlåtanden i vissa fall. Lag 2014:768 10 § Den som i sin yrkesverksamhet in­om hälsooch sjukvården utfärdar ett intyg om någons hälsotillstånd eller vård, ska utforma det med noggrannhet och omsorg.

Anmälningsskyldighet för hälso- och sjukvårdspersonal som expedierar läkemedel 11 § Om en legitimerad yrkesutövares förskrivning av narkotiska läkemedel, and­ra särskilda läkemedel, alkoholhaltiga läkemedel eller teknisk sprit skäligen kan befaras stå i strid med vetenskap och beprövad erfarenhet, ska den hälso- och sjukvårds47

personal som expedierar läkemedel anmäla detta till Inspektionen för vård och omsorg.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad som avses med särskilda läkemedel. Lag 2012:957

Tystnadsplikt m.m.

12 § Den som tillhör eller har tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen in­om den enskilda hälso- och sjukvården får inte obehörigen röja vad han eller hon i sin verksamhet har fått veta om en enskilds hälsotillstånd eller and­ra personliga förhållanden. Som obehörigt röjande anses inte att någon fullgör sådan uppgiftsskyldighet som följer av lag eller förordning.

Tystnadsplikt som gäller för en uppgift om en patients hälsotillstånd gäller även i förhållande till patienten själv, om det med hänsyn till ändamålet med hälso- och sjukvården är av synnerlig vikt att uppgiften inte lämnas till patienten.

För det allmännas verksamhet gäller offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).

13 § Den som tillhör eller har tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen in­om den enskilda hälso- och sjukvården får inte obehörigen röja en uppgift från en enskild om någon annan persons hälsotillstånd eller and­ra personliga förhållanden, om det kan antas att det finns en risk för att den som har lämnat uppgiften eller någon närstående till uppgiftslämnaren utsätts för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs. Som obehörigt röjande anses inte att någon fullgör sådan uppgiftsskyldighet som följer av lag eller förordning.

För det allmännas verksamhet gäller offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).

14 § Den som tillhör eller har tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen in­om den enskilda hälso- och sjukvården får inte obehörigen röja eller utnyttja sådana uppgifter om en viss varas tillverkning eller innehåll, som han eller hon har fått kännedom om i verksamheten och som har lämnats dit för att användas som upplysning om eller underlag för behandling eller annan liknande åtgärd. Som obehörigt röjande anses inte att någon fullgör sådan uppgiftsskyldighet som följer av lag eller förordning.

För det allmännas verksamhet gäller offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).

15 § Utöver vad som annars följer av lag eller förordning är hälso- och sjukvårdspersonalen skyldig att lämna ut sådana uppgifter som 1. gäller huruvida någon vistas på en sjukvårdsinrättning om uppgifterna i ett särskilt fall begärs 48

av en domstol, en åklagarmyndighet, Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Kronofogdemyndigheten eller Skatteverket, 2. behövs i verksamhet för personskydd för riksdagens ledamöter, statschefen och övriga medlemmar av kungahuset, statsråd, statssekreterare och kabinettssekreterare, om uppgifterna i ett enskilt fall begärs av Säkerhetspolisen, 3. behövs för en rättsmedicinsk undersökning, 4. Socialstyrelsens råd för vissa rättsliga, sociala och me­di­cins­ka frågor behöver för sin verksamhet, 5. behövs för prövning av ett ärende om att avskilja en studerande från högskoleutbildning eller polisprogrammet, eller 6. behövs för prövning av någons lämplighet att ha körkort, traktorkort eller taxiförarlegitimation enligt taxitrafiklagen (2012:211). Lag 2014:768 16 § Den som, utan att höra till hälso- och sjukvårdspersonalen, till följd av anställning eller uppdrag eller på annan liknande grund deltar eller har deltagit i enskilt bedriven hälso- och sjukvård får inte obehörigen röja vad han eller hon därvid fått veta om en enskilds hälsotillstånd eller and­ra personliga förhållanden. Som obehörigt röjande anses inte att någon fullgör uppgiftsskyldighet som följer av lag eller förordning.

För det allmännas verksamhet gäller offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).

Bemyndigande 17 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldigheter för hälso- och sjukvårdspersonalen som behövs till skydd för män­ni­skors liv, personliga säkerhet eller hälsa.

7 kap. Inspektionen för vård och omsorgs tillsyn Allmänna bestämmelser 1 § Hälso- och sjukvården och dess personal står under tillsyn av Inspektionen för vård och omsorg.

För tillsyn över hälso- och sjukvård in­om Försvarsmakten finns det särskilda bestämmelser. Lag 2012:957 2 § Den som, utan att bedriva hälso- och sjukvård, tar emot uppdrag från hälso- och sjukvården avseende provtagning, analys eller annan utredning som utgör ett led i bedömningen av en patients häl-

sotillstånd eller behandling, står i denna verksamhet också under tillsyn av Inspektionen för vård och omsorg. Lag 2012:957 3 § Tillsyn enligt denna lag innebär granskning av att den verksamhet och den personal som avses i 1 och 2 §§ uppfyller krav och mål enligt lagar och and­ra föreskrifter samt beslut som har meddelats med stöd av sådana föreskrifter.

Tillsynen ska främst inriktas på granskning av att vårdgivaren fullgör sina skyldigheter enligt 3 kap.

Föreläggande enligt 20 och 24 §§ och förbud enligt 26–28 §§ får användas endast när verksamheten inte uppfyller de krav som framgår av lagar och and­ra föreskrifter.

4 § Inspektionen för vård och omsorg ska in­om ramen för sin tillsyn 1. lämna råd och ge vägledning, 2. kontrollera att brister och missförhållanden avhjälps, 3. förmedla kunskap och erfarenheter som erhålls genom tillsynen, och 4. informera och ge råd till allmänheten. Lag 2012:957 5 § Vid tillsyn som rör barns förhållanden får barnet höras om det kan antas att barnet inte tar skada av samtalet. Barnet får höras utan vårdnadshavarens samtycke och utan att vårdnadshavaren är närvarande.

6 § Inspektionen för vård och omsorg ska systematiskt tillvarata information som patientnämnder lämnar enligt 4 § lagen (1998:1656) om patientnämndsverksamhet m.m. Lag 2012:957 7 § Inspektionen för vård och omsorg ska utöva tillsyn över säkerheten vid sjukvårdsinrättningar där det får ges vård enligt lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård eller lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård samt vid enheter för rättspsykiatrisk undersökning.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om säkerhetsanpassning och säkerhetsklassificering av sjukvårdsinrättningar och enheter som avses i förs­ ta stycket. Lag 2012:957

Anmälningar från vårdgivare 8 § Inspektionen för vård och omsorg ska säkerställa att händelser som har anmälts till myndigheten enligt 3 kap. 5 § har utretts i nödvändig omfattning samt att vårdgivaren har vidtagit de åtgärder som krävs för att uppnå hög patientsäkerhet.

Första stycket gäller i tillämpliga delar även anmälningar enligt 3 kap. 6 §. Lag 2012:957 9 § Inspektionen för vård och omsorg ska sprida information till vårdgivare om inträffade händelser som har anmälts till myndigheten enligt 3 kap. 5 § samt i övrigt vidta de åtgärder som anmälan motiverar för att uppnå hög patientsäkerhet.

Första stycket gäller i tillämpliga delar även anmälningar enligt 3 kap. 6 §. Lag 2012:957

Klagomål 10 § Inspektionen för vård och omsorg ska efter anmälan pröva klagomål mot hälso- och sjukvården och dess personal. Lag 2012:957 11 § Inspektionen för vård och omsorg ska göra den utredning som behövs för att kunna pröva klagomålet. Myndigheten får utreda och pröva omständigheter som inte har åberopats i anmälan. Lag 2012:957 12 § Inspektionen för vård och omsorg får avstå från att utreda ett klagomål om 1. det är uppenbart att klagomålet är obefogat, eller 2. klagomålet saknar direkt betydelse för patientsäkerheten och det saknas skäl att överväga åtalsanmälan enligt 23 eller 29 §.

Inspektionen för vård och omsorg ska inte utreda händelser som ligger mer än två år tillbaka i tiden, om det inte finns särskilda skäl. Lag 2012:957 13 § Om ett klagomål avser brister i kontakten mellan en patient och hälso- och sjukvårdspersonalen eller något annat liknande förhållande in­om sådan verksamhet som avses i 1 § lagen (1998:1656) om patientnämndsverksamhet m.m., får Inspektionen för vård och omsorg överlämna klagomålet till berörd patientnämnd för åtgärd. Det gäller dock endast om förutsättningarna i 12 § för att inte utreda klagomålet är uppfyllda. Lag 2012:957 14 § Klagomål bör anmälas skriftligen. I anmälan bör an­ges 1. den vårdgivare eller hälso- och sjukvårdspersonal som klagomålet riktar sig mot, 2. den händelse som klagomålet avser, 3. tidpunkten för händelsen, samt 4. anmälarens namn och adress.

15 § Inspektionen för vård och omsorg ska snarast överlämna anmälan och, i förekommande fall, de handlingar som bifogats anmälan till den vårdgivare eller hälso- och sjukvårdspersonal som klagomålet riktas mot eller kan anses vara riktat mot.

49

Första stycket gäller inte om Inspektionen för vård och omsorg avgör ärendet med stöd av 12 §.

Lag 2012:957 16 § Den som klagomålet avser, patienten och, om patienten inte själv har kunnat anmäla saken, en närstående till honom eller henne, har rätt att ta del av det som har tillförts ärendet och ska, innan ärendet avgörs, ges möjlighet att ta del av och lämna synpunkter på det som har tillförts ärendet.

Om klagomålet avser hälso- och sjukvårdspersonal ska berörd vårdgivare höras i ärendet, om det inte är uppenbart obehövligt.

Underrättelseskyldigheten gäller inte om Inspektionen för vård och omsorg avgör ärendet med stöd av 12 §.

Rätten att ta del av uppgifter och underrättelseskyldigheten gäller med de begränsningar som följer av 10 kap. 3 offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Lag 2012:957 17 § Inspektionen för vård och omsorg ska, när den översänder handlingar för yttrande, an­ge in­om vilken tid yttrandet ska komma in till myndigheten.

Den som ges tillfälle att yttra sig ska upplysas om att ärendet kan komma att avgöras även om inget yttrande kommer in in­om föreskriven tid.

Förfarandet hos Inspektionen för vård och omsorg är skriftlig. Om det framstår som lämpligt ur utredningssynpunkt, får myndigheten inhämta uppgifter muntligt i ett ärende. Uppgifter som inhämtas muntligen och som är av betydelse för utredningen ska dokumenteras. Lag 2012:957 18 § Inspektionen för vård och omsorg ska avgöra klagomål enligt denna lag genom beslut.

Inspektionen för vård och omsorg får i beslut uttala sig om huruvida en åtgärd eller underlåtenhet av vårdgivare eller hälso- och sjukvårdspersonal strider mot lag eller annan föreskrift eller är olämplig med hänsyn till patientsäkerheten. Ett sådant beslut får inte fattas utan att anmälaren och den som klagomålet avser har beretts tillfälle att yttra sig över ett förslag till beslut i ärendet.

Inspektionen för vård och omsorgs beslut ska vara skriftligt samt innehålla de skäl som ligger till grund för beslutet. Beslutet ska sändas till anmälaren, den som klagomålet avser samt berörd vårdgivare. Lag 2012:957

Initiativärenden 19 § Om Inspektionen för vård och omsorg på eget initiativ inleder en utredning mot en vårdgivare eller mot hälso- och sjukvårdspersonal ska den som 50

berörs av utredningen ges möjlighet att inkomma med yttrande. Inspektionen behöver dock inte höra en patient som berörs av utredningen om det inte finns skäl för det.

Innan ett ärende avgörs ska den vårdgivare eller hälso- och sjukvårdspersonal som är föremål för ­utredning ges tillfälle att yttra sig, om det inte är ­uppenbart obehövligt. I övrigt ska 12 § and­ra stycket, 17 § och, i tillämpliga delar, 18 § gälla. Lag 2012:957

Gemensamma bestämmelser om Inspektionen för vård och omsorgs befogenheter 20 § Den som bedriver verksamhet som står under tillsyn enligt detta kapitel och hälso- och sjukvårdspersonalen är skyldig att på Inspektionen för vård och omsorgs begäran lämna över handlingar, prover och annat material som rör verksamheten och lämna de upplysningar om verksamheten som inspektionen behöver för sin tillsyn.

Inspektionen för vård och omsorg får förelägga den som bedriver verksamheten eller hälso- och sjukvårdspersonalen att lämna vad som begärs. Ett beslut om föreläggande får förenas med vite. Lag 2012:957 21 § Inspektionen för vård och omsorg, eller den som inspektionen förordnar, har rätt att inspektera verksamhet som står under tillsyn enligt detta kapitel och hälso- och sjukvårdspersonalens yrkesutövning. Den som utför inspektionen har rätt att få tillträde till lokaler eller and­ra utrymmen som används för verksamheten, dock inte bostäder. Den som utför inspektionen har rätt att tillfälligt omhänderta handlingar, prover och annat material som rör verksamheten. Den vars verksamhet eller yrkesutövning inspekteras är skyldig att lämna den hjälp som behövs vid inspektionen. Lag 2012:957 22 § Vid sådan inspektion som avses i 21 § har den som utför inspektionen rätt att av Polismyndigheten få den hjälp som behövs för att inspektionen ska kunna genomföras.

Sådan hjälp får endast begäras om 1. det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att en polismans särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas, eller 2. det annars finns synnerliga skäl. Lag 2014:768

Åtgärder mot vårdgivare m.fl.

23 § Om Inspektionen för vård och omsorg får kännedom om att någon har brutit mot en bestäm-

melse som gäller verksamhet som står under inspektionens tillsyn, ska myndigheten vidta åtgärder så att bestämmelsen följs och, om det behövs, göra anmälan till åtal. Detsamma gäller om någon som inte tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen har brutit mot någon av bestämmelserna i 5 kap. 1 § 1–7. Lag 2012:957 24 § Om Inspektionen för vård och omsorg finner att en vårdgivare, eller enhet som avses i 7 §, inte fullgör sina skyldigheter enligt 3 kap. och om det finns skäl att befara att underlåtenheten medför fara för patientsäkerheten eller säkerheten för and­ ra, ska inspektionen förelägga vårdgivaren eller enheten att fullgöra sina skyldigheter om det inte är uppenbart obehövligt. Ett beslut om föreläggande får förenas med vite. Detta gäller även verksamhet som avses i 2 § om verksamheten medför fara för patientsäkerheten. Lag 2012:957 25 § Ett föreläggande enligt 24 § ska innehålla uppgifter om 1. de åtgärder som Inspektionen för vård och omsorg anser nödvändiga för att de påtalade missförhållandena ska kunna avhjälpas, och 2. när åtgärderna senast ska vara utförda. Lag 2012:957 26 § Om ett föreläggande enligt 24 § inte följs och om missförhållandena utgör en fara för patientsäkerheten eller annars är av allvarligt slag, får Inspektionen för vård och omsorg besluta att helt eller delvis förbjuda verksamheten. Lag 2012:957 27 § Om det är påtaglig fara för patienters liv, hälsa eller personliga säkerhet i övrigt, får Inspektionen för vård och omsorg utan föregående föreläggande helt eller delvis förbjuda verksamheten. Lag 2012:957 28 § Om det finns sannolika skäl för att verksamheten helt eller delvis kommer att förbjudas enligt 26 eller 27 § och ett sådant beslut inte kan avvaktas, får Inspektionen för vård och omsorg besluta att tills vidare helt eller delvis förbjuda verksamheten.

Ett sådant beslut gäller i högst sex månader.

Om det finns synnerliga skäl får beslutets giltighetstid förlängas en gång med ytterligare sex månader. Lag 2012:957

Åtgärder mot hälso- och sjukvårdspersonal 29 § Om Inspektionen för vård och omsorg får kännedom om att hälso- och sjukvårdspersonal inte fullgör sina skyldigheter enligt bestämmelserna i denna lag eller någon annan föreskrift som

gäller för hälso- och sjukvårdsverksamhet, ska inspektionen vidta åtgärder för att skyldigheterna ska fullgöras.

Om hälso- och sjukvårdspersonal är skäligen misstänkt för att i yrkesutövningen ha begått ett brott för vilket fängelse är föreskrivet, ska Inspektionen för vård och omsorg, om inte annat följer av 9 kap. 17 §, göra anmälan till åtal.

I 8 kap. 3 § and­ra stycket lagen (2006:351) om genetisk integritet m.m. finns särskilda bestämmelser om att allmänt åtal för vissa brott får väckas endast efter medgivande från Socialstyrelsen. Lag 2012:957

Åtgärder mot legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal 30 § Om Inspektionen för vård och omsorg anser att det finns skäl för beslut om prövotid, återkallelse av legitimation, återkallelse av annan behörighet att utöva yrke in­om hälso- och sjukvården eller begränsning av förskrivningsrätt enligt 8 kap., ska inspektionen anmäla detta till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Lag 2012:957

8 kap. Prövotid och återkallelse av legitimation m.m.

Prövotid 1 § En prövotid på tre år ska beslutas för den som har legitimation att utöva yrke in­om hälso- och sjukvården, om den legitimerade 1. har varit oskicklig vid utövningen av sitt yrke och oskickligheten kan befaras få betydelse för patientsäkerheten, 2. i eller i samband med yrkesutövningen har gjort sig skyldig till brott som är ägnat att påverka förtroendet för honom eller henne, 3. uppsåtligen eller av oaktsamhet har brutit mot någon föreskrift som är av väsentlig betydelse för patientsäkerheten, eller 4. på grund av and­ra omständigheter kan befaras vara olämplig att utöva yrket.

Prövotid ska även beslutas om det kan befaras att en legitimerad yrkesutövare på grund av sjukdom eller någon liknande omständighet inte kommer att kunna utöva sitt yrke tillfredsställande.

Om det finns särskilda skäl får beslut om prövo­tid underlåtas.

2 § I beslut om prövotid ska det fastställas en plan som den legitimerade ska följa, om en sådan prövo­ tidsplan bedöms kunna ha betydelse för att komma 51

till rätta med de missförhållanden som lagts till grund för beslutet om prövotid. Förslag till prövotidsplan upprättas av Inspektionen för vård och omsorg, om möjligt i samråd med den legitimerade.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka åtgärder eller villkor som får ingå i en sådan plan.

Lag 2012:957

Återkallelse av legitimation 3 § Legitimation att utöva ett yrke in­om hälso- och sjukvården ska återkallas om den legitimerade 1. har varit grovt oskicklig vid utövningen av sitt yrke, 2. i eller utanför yrkesutövningen har gjort sig skyldig till ett allvarligt brott som är ägnat att påverka förtroendet för honom eller henne, eller 3. på annat sätt har visat sig uppenbart olämplig att utöva yrket.

Om det finns särskilda skäl i fall som avses i förs­ta stycket 2 får återkallelse underlåtas.

4 § Legitimationen ska även återkallas om den legitimerade 1. på grund av sjukdom eller någon liknande omständighet inte kan utöva yrket tillfredsställande, 2. har meddelats prövotid enligt 1 § förs­ta stycket och under prövotiden på nytt visat sig olämplig att utöva sitt yrke, 3. har meddelats prövotid med en prövotidsplan och underlåtit att följa planen, eller 4. begär att legitimationen ska återkallas och det inte finns hinder mot återkallelse från allmän synpunkt.

Om det finns särskilda skäl i fall som avses i förs­ta stycket 2 eller 3 får återkallelse underlåtas. Om återkallelse underlåts får prövotid beslutas ytterligare en gång.

5 § Legitimationen ska återkallas om en person, som fått sin legitimation i Sverige på grund av auktorisation i en annan stat in­om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller i Schweiz, har förlorat sin auktorisation.

6 § Om det finns sannolika skäl för återkallelse i ett ärende enligt 3 § förs­ta stycket eller 4 § förs­ta stycket 2 eller 3, ska legitimationen återkallas fram till dess frågan om återkallelse har prövats slutligt.

Detta gäller dock endast om det behövs för att trygga patientsäkerheten eller det annars är nödvändigt från allmän synpunkt.

52

Ett beslut enligt förs­ta stycket gäller i högst sex månader. Om det finns särskilda skäl får beslutets giltighetstid förlängas en gång med ytterligare högst sex månader.

7 § Om det finns grundad anledning att anta att legitimationen ska återkallas enligt 4 § förs­ta stycket 1, får den legitimerade yrkesutövaren föreläggas att låta sig undersökas av den läkare som Hälsooch sjukvårdens ansvarsnämnd anvisar.

Om ett föreläggande om läkarundersökning har beslutats ska legitimationen återkallas fram till dess frågan om återkallelse har prövats slutligt.

Detta gäller dock endast om det behövs för att trygga patientsäkerheten eller det annars är nödvändigt från allmän synpunkt.

Har den legitimerade yrkesutövaren inte följt ett föreläggande om läkarundersökning in­om ett år från det att han eller hon fick del av föreläggandet, får legitimationen återkallas.

Återkallelse av annan behörighet 8 § Annan behörighet att utöva ett yrke in­om hälso- och sjukvården än legitimation som meddelats enligt 4 kap., ska återkallas om den som fått behörigheten 1. har varit oskicklig vid utövningen av sitt yrke, 2. i eller utanför yrkesutövningen har gjort sig skyldig till ett allvarligt brott som är ägnat att påverka förtroendet för honom eller henne, eller 3. på annat sätt har visat sig olämplig att utöva yrket. Återkallelse ska även ske om den som fått behörigheten inte kan utöva yrket tillfredsställande på grund av sjukdom eller någon liknande omständighet.

Om det finns grundad anledning att anta att behörigheten ska återkallas enligt 8 §, ska behörigheten återkallas fram till dess frågan om återkallelse har prövats slutligt. Detta gäller dock endast om det behövs för att trygga patientsäkerheten eller det annars är nödvändigt från allmän synpunkt.

Begränsning av förskrivningsrätt 10 § Om en läkare eller tandläkare har missbrukat sin behörighet att förskriva narkotiska läkemedel, and­ra särskilda läkemedel, alkoholhaltiga läkemedel eller teknisk sprit, ska denna behörighet dras in eller begränsas. Behörigheten ska också dras in eller begränsas om läkaren eller tandläkaren själv begär det. Lag 2014:828 11 § Om det finns sannolika skäl för misstanke om sådant missbruk av förskrivningsrätt som avses i

10 § ska behörigheten dras in eller begränsas fram till dess frågan om indragningen eller begränsningen av behörigheten har prövats slutligt. Detta gäller dock endast om det behövs för att trygga patientsäkerheten eller det annars är nödvändigt från allmän synpunkt.

Ett beslut enligt förs­ta stycket gäller i högst sex månader. Om det finns särskilda skäl får beslutets giltighet förlängas en gång med ytterligare högst sex månader.

Ny legitimation m.m.

12 § Har en legitimation återkallats eller en behörighet att förskriva narkotiska läkemedel, and­ ra särskilda läkemedel, alkoholhaltiga läkemedel eller teknisk sprit dragits in eller begränsats, ska en ny legitimation respektive behörighet meddelas efter ansökan, om kraven i 4 kap. är uppfyllda. Lag 2011:1190

Behörig myndighet 13 § Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd prövar frågor enligt detta kapitel.

9 kap. Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd Sammansättning och beslutförhet m.m.

1 § På anmälan av Inspektionen för vård och omsorg prövar Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd frågor som avses i 8 kap. 1–11 §§.

På ansökan av den yrkesutövare saken gäller prövar ansvarsnämnden frågor som avses i 8 kap.

1 §, 4 § förs­ta stycket 4 samt 10 och 12 §§.

Bestämmelser om rätt för Riksdagens ombudsmän och för Justitiekanslern att göra anmälan i ärenden som avses i förs­ta stycket finns i 6 § tredje stycket lagen (1986:765) med instruktion för Riksdagens ombudsmän och i 6 § förs­ta stycket lagen (1975:1339) om justitiekanslerns tillsyn. Lag 2012:957 2 § Ansvarsnämnden består av en ordförande och åtta and­ra ledamöter. De utses av regeringen för tre år. Ordföranden ska ha varit ordinarie domare. Övriga ledamöter ska ha särskild insikt i hälso- och sjukvård.

För ordföranden ska för samma tid utses en eller flera ställföreträdare. En sådan ställföreträdare ska vara eller ha varit ordinarie domare. För varje annan ledamot ska det finnas ett tillräckligt antal ersättare som ska utses för samma tid som ledamoten.

3 § Ansvarsnämnden är beslutför med ordföranden och minst sex and­ra ledamöter. Till sammanträde med nämnden ska samtliga ledamöter kallas. Om en ledamot anmäler förhinder, ska en ersättare kallas.

4 § Ordföranden får ensam fatta beslut 1. som inte innefattar slutligt avgörande i sak, dock inte beslut om föreläggande att genomgå läkarundersökning enligt 8 kap. 7 § förs­ ta stycket eller om tillfällig återkallelse av legitimation eller behörighet enligt 8 kap. 6 §, 7 § and­ra stycket, 9 § eller 11 §, 2. om återkallelse på egen begäran av legitimation eller behörighet i fall när det inte finns hinder mot återkallelse, eller 3. om återkallelse av legitimation enligt 8 kap.

7 § tredje stycket när den legitimerade inte följt föreläggande om läkarundersökning. Ärenden som har avgjorts enligt förs­ta stycket ska anmälas vid nästa sammanträde med nämnden.

I fråga om jäv mot den som handlägger ärenden i ansvarsnämnden ska bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare tillämpas.

I fråga om omröstning i ansvarsnämnden ska bestämmelserna i 29 kap. rättegångsbalken om omröstning i domstol med endast lagfarna ledamöter tillämpas. Ordföranden säger sin mening först.

Handläggningen i ansvarsnämnden 7 § En anmälan till ansvarsnämnden ska göras skriftligen och innehålla uppgifter om 1. vem anmälan avser och uppgifter om dennes yrke, adress och arbetsplats, 2. vad som yrkas i ärendet, och 3. de omständigheter som åberopas till stöd för anmälan.

Anmälaren ska även ge in den utredning som företagits i ärendet.

Om en part företräds av ombud ska fullmakt ges in.

8 § En ansökan till ansvarsnämnden ska göras skriftligen och vara egenhändigt undertecknad samt innehålla uppgifter om 1. sökandens namn, personnummer och postadress, 2. vad som yrkas i ärendet, och 3. de omständigheter som åberopas till stöd för ansökan.

Om en part företräds av ombud ska fullmakt ges in.

9 § Är en anmälan eller ansökan så ofullständig att den inte kan läggas till grund för en prövning i sak, 53

ska ansvarsnämnden förelägga anmälaren eller sökanden att in­om en viss tid komma in med kompletterande uppgifter. I föreläggandet ska det framgå att ärendet annars inte tas upp till prövning.

10 § Förfarandet är skriftligt. Muntlig förhandling får dock förekomma, när det kan antas vara till fördel för utredningen.

11 § Anmälan och, i förekommande fall, bifogade handlingar ska snarast överlämnas till den som anmälan avser. Mottagaren ska föreläggas att svara in­om en viss tid. Överlämnande och föreläggande enligt förs­ta stycket behövs inte om det är uppenbart att anmälan inte kan bifallas eller att underrättelsen är onödig.

12 § Den som har förelagts att svara ska göra det skriftligen, om inte ansvarsnämnden bestämmer att svaret får lämnas vid en muntlig förhandling.

Av svaret ska det framgå om den svarande godtar eller motsätter sig vad anmälaren yrkar i ärendet. Om svaranden motsätter sig yrkandet ska han eller hon an­ge skälen för sin inställning och de omständigheter som åberopas samt, i förekommande fall, ge in de handlingar som åberopas i ärendet.

13 § Om en fråga kräver särskild sakkunskap, får ansvarsnämnden inhämta yttrande från myndigheter och and­ra med sådan särskild sakkunskap.

I fråga om sakkunniga gäller 40 kap. 2–7 och 12 §§ rättegångsbalken i tillämpliga delar.

De som är skyldiga att lämna yttrande har rätt till ersättning för sitt utlåtande endast om det är särskilt föreskrivet.

Andra sakkunniga har rätt till ersättning av allmänna medel för sitt uppdrag. Nämnden får bevilja förskott på sådan ersättning.

14 § Om ansvarsnämnden finner att ett vittne eller en sakkunnig behöver höras under ed eller en part höras under sanningsförsäkran eller att någon behöver föreläggas att tillhandahålla en skriftlig handling eller ett föremål som bevis, ska nämnden begära detta hos den tingsrätt in­om vars område den person vistas som ska höras eller på annat sätt berörs av åtgärden.

Om det inte finns laga hinder mot det ska rätten hålla förhör eller meddela föreläggande. I fråga om sådana åtgärder ska i tillämpliga delar gälla vad som föreskrivs om bevisupptagning i rättegång utom huvudförhandling.

15 § Till en muntlig förhandling ska parterna kal�las. En enskild part får föreläggas att inställa sig personligen. I föreläggandet ska det framgå att det 54

inte hindrar ärendets vidare handläggning om han eller hon uteblir.

En enskild part, som har inställt sig till en muntlig förhandling, får av ansvarsnämnden beviljas skälig ersättning av allmänna medel för kostnader för resa och uppehälle. Nämnden får bevilja förskott på ersättningen.

Regeringen meddelar närmare föreskrifter om ersättning och förskott.

16 § Bestämmelserna i 20 och 21 §§ förvaltningslagen (1986:223) ska tillämpas även på beslut enligt 8 kap. 6 § förs­ta stycket, 7 § förs­ta stycket och and­ ra styckena, 9 § och 11 § förs­ta stycket.

Anmälan till åtal 17 § Finner ansvarsnämnden i ett ärende att det finns förutsättningar för anmälan till åtal enligt 7 kap. 29 § and­ra stycket, ska nämnden göra en sådan anmälan, om inte Inspektionen för vård och omsorg redan har anmält saken till åtal. Lag 2012:957

10 kap. Straffbestämmelser och överklagande m.m.

Straffbestämmelser 1 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet påbörjar en verksamhet som omfattas av Inspektionen för vård och omsorgs tillsyn eller flyttar eller väsentligt ändrar en sådan verksamhet utan att ha gjort föreskriven anmälan enligt 2 kap. 1 eller 2 § döms till böter. Lag 2013:276 2 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet fortsätter att bedriva en verksamhet i strid med förbud enligt 7 kap. 26, 27 eller 28 § döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

3 § En läkare vars legitimation har återkallats eller vars behörighet annars har upphört eller begränsats och som obehörigen och mot ersättning utövar läkaryrket, döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

4 § Den som obehörigen och mot ersättning utövar tandläkaryrket döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

Som obehörig utövning av tandläkaryrket anses inte den yrkesverksamhet som utövas av den som har legitimation som tandhygienist eller som har föreskriven kompetens som tandhygienist eller tandsköterska.

5 § Den som bryter mot någon av bestämmelserna i 4 kap. 3, 5 eller 6 § döms till böter.

6 § Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som 1. bryter mot någon av bestämmelserna i 5 kap.

1 § 1–7, eller 2. under utövning av verksamhet som sägs i 5 kap. 1 § uppsåtligen eller av oaktsamhet a) tillfogar den undersökte eller behandlade en skada som inte är ringa, eller b) framkallar fara för en sådan skada.

Första stycket 2 gäller oavsett om skadan eller faran orsakats av olämplig behandling eller genom avbrott i eller dröjsmål med läkarvård.

Den omständigheten att gärningsmannen på grund av brist i utbildning och erfarenhet inte kunnat inse sjukdomens natur eller förutse skadan eller faran befriar honom eller henne inte från ansvar.

Om gärningen är belagd med straff enligt 3 eller4 § ska i stället dömas till ansvar enligt dessa bestämmelser.

7 § Till ansvar enligt någon av bestämmelserna i 3–6 §§ ska inte dömas, om gärningen är belagd med strängare straff i annan lag.

Vitesföreläggande m.m.

8 § Har någon gjort sig skyldig till brott som an­ges i 6 §, får Inspektionen för vård och omsorg meddela förbud för honom eller henne att under viss tid eller för alltid utöva verksamhet som avses i 5 kap.

1 §. Ett sådant beslut får förenas med vite.

Den som överträtt ett sådant vitesförbud får inte dömas till straff för gärning som omfattas av vitesförbudet. Lag 2012:957

Överklagande av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnds beslut 9 § Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnds beslut enligt denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

10 § Beslut av ansvarsnämnden som inte innebär att ett ärende avgörs, får överklagas endast i samband med överklagande av det slutliga beslutet i ärendet.

Ett beslut som inte är slutligt får dock överklagas särskilt när nämnden 1. ogillat en invändning om jäv mot en ledamot av nämnden eller en invändning om att det finns hinder mot prövningen, 2. avvisat ett ombud eller ett biträde,

3. förordnat om saken i avvaktan på att ärendet avgörs, 4. förelagt någon att genomgå läkarundersökning enligt 8 kap. 7 § förs­ta stycket, eller 5. förordnat om ersättning för att någon medverkat i ärendet.

11 § Ansvarsnämndens slutliga beslut får endast överklagas av 1. Inspektionen för vård och omsorg för att tillvarata allmänna intressen, och 2. den yrkesutövare som beslutet riktar sig mot.

Bestämmelser om rätt för Riksdagens ombudsmän och för Justitiekanslern att överklaga beslut om prövotid eller i behörighetsfråga finns i 7 § lagen (1986:765) med instruktion för Riksdagens ombudsmän och i 7 § lagen (1975:1339) om justitiekanslerns tillsyn. Lag 2012:957 12 § Beslut i frågor som avses i 8 kap. gäller omedelbart, om inte annat an­ges i beslutet.

Överklagande av Inspektionen för vård och omsorgs och Socialstyrelsens beslut m.m.

13 § Inspektionen för vård och omsorgs beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol, om beslutet gäller 1. föreläggande enligt 7 kap. 20 § and­ra stycket att lämna upplysningar, handlingar eller annat material, 2. föreläggande enligt 7 kap. 24 § att vidta rättelse, 3. förbud enligt 7 kap. 26, 27 eller 28 § att driva verksamhet, eller 4. förbud att utöva verksamhet enligt 8 § förs­ta stycket.

Andra beslut av Inspektionen för vård och omsorg enligt denna lag får inte överklagas.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Lag 2012:957 13 a § Socialstyrelsens beslut om legitimation eller annan behörighet enligt 4 kap. får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

Andra beslut av Socialstyrelsen enligt denna lag får inte överklagas.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Lag 2012:957 14 § Beslut som Inspektionen för vård och omsorg och Socialstyrelsen meddelar enligt denna lag gäller omedelbart, om inte annat an­ges i beslutet. Lag 2012:957

55

Handläggning i allmän förvaltningsdomstol m.m.

15 § Inspektionen för vård och omsorg är motpart till den yrkesutövare som överklagat ansvarsnämndens eller en domstols slutliga beslut enligt 8 kap.

1–12 §§. Detta gäller dock endast om inte något annat följer av 7 § and­ra stycket lagen (1975:1339) om justitiekanslerns tillsyn eller 7 and­ra stycket lagen (1986:765) med instruktion för Riksdagens ombudsmän. Lag 2014:62 16 § Har verkställigheten av ett beslut om prövotid upphävts eller inhiberats till följd av beslut av domstol efter överklagande, men beslutas därefter ändå prövotid, ska endast den tid under vilken prövotid pågått räknas in i prövotiden.

17 § Beslut som allmän förvaltningsdomstol meddelar enligt denna lag gäller omedelbart, om inte annat an­ges i beslutet. ____________________

1. Denna lag träder i kraft 1 januari 2014.

2. Ansökningar om legitimation som sjukgymnast som har kommit in till Socialstyrelsen före den 1 januari 2014 men ännu inte har avgjorts ska gälla som ansökningar om legitimation som fysioterapeut.

3. Vid ansökan om legitimation som fysioterapeut ska sjukgymnastexamen anses likvärdig med fysioterapeutexamen.

4. Äldre bestämmelser gäller fortfarande för legitimerade sjukgymnaster och för yrkestiteln sjukgymnast.

Övergångsbestämmelser till ändringslag 2012:957 1. Denna lag träder i kraft den 1 juni 2013.

2. tillämpning av 7 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291) ska Inspektionen för vård och omsorg vara den enskildes motpart, om inspektionen efter ikraftträdandet är behörig att handlägga den typ av fråga som är föremål för prövning.

3. För gärningar som avses i 10 kap. 1 och 2 §§ och som har begåtts före ikraftträdandet gäller 2 kap. 1 och 2 §§ och 7 kap. 26–28 §§ i sin äldre lydelse. ____________________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2011, då lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område ska upphöra att gälla.

56

2. Den som fått tandläkarexamen enligt de bestämmelser som gällde före den 1 juli 1994 ska fullgöra praktisk tjänstgöring enligt bestämmelser som gällde vid denna tidpunkt för att få legitimation som tandläkare.

3. För ärenden om prövotid, återkallelse av legitimation och annan behörighet eller begränsning av förskrivningsrätt som anhängiggjorts hos Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd före den 1 januari 2011 gäller fortfarande bestämmelserna i den upphävda lagen.

4. Om prövotid har beslutats med stöd av den upphävda lagen gäller fortfarande 5 kap. 7 § förs­ta stycket 4 den lagen.

5. Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd ska till Socialstyrelsen överlämna handlingarna i ärenden om disciplinpåföljd som har inletts hos nämnden före den 1 januari 2011 och som ännu inte har avgjorts. Vid Socialstyrelsens handläggning av dessa ärenden gäller 7 kap.

10–18 §§ den nya lagen.

6. Den upphävda lagen ska fortfarande tillämpas vid prövning av fråga om disciplinpåföljd i domstol efter överklagande eller hos Hälsooch sjukvårdens ansvarsnämnd efter återförvisning från domstol.

Patientsäkerhetsförordning (2010:1369)

*

1 kap. Inledande bestämmelser 1 § I denna förordning ges kompletterande föreskrifter till patientsäkerhetslagen (2010:659). I förordningen finns bestämmelser om – anmälan av verksamhet m.m. (2 kap.), – legitimation m.m. (3 kap.), – specialistkompetens (4 kap.), – yrkeskvalifikationer förvärvade i en stat in­om EES eller i Schweiz, (5 kap.), – utbildning från tredjeland (6 kap.), – skyldigheter för hälso- och sjukvårdspersonal (7 kap.), och – avgifter och överklagande m.m. (8 kap.).

2 § De ord och benämningar som används i förordningen har samma betydelse som i patientsäkerhetslagen (2010:659).

2 kap. Anmälan av verksamhet m.m.

Anmälan av verksamhet 1 § En anmälan enligt 2 kap 1 § patientsäkerhetslagen (2010:659) ska innehålla uppgifter om 1. verksamhetens inriktning, 2. var verksamheten ska bedrivas, 3. vem som är verksamhetschef, 4. vem som ansvarar för anmälningsskyldigheten enligt 3 kap. 5–7 §§ patientsäkerhetslagen, 5. verksamhet enligt 7 kap. 2 § patientsäkerhetslagen som anlitas eller avses anlitas, och 6. den patientförsäkring som tecknats för verksamheten.

När det gäller sjukvårdsinrättningar och enheter som avses i 7 kap. 7 § patientsäkerhetslagen, ska anmälan även innehålla uppgifter om 1. chefs­över­lä­ka­re och säkerhetsansvarig, samt 2. säkerhetsanpassning och säkerhetsklassificering.

2 § Inspektionen för vård och omsorg får meddela ytterligare föreskrifter om hur anmälningsskyldigheten enligt 2 kap. 1 och 2 §§ patientsäkerhetslagen (2010:659) ska fullgöras. Förordning 2013:194

Register 3 § Register enligt 2 kap. 4 § patientsäkerhetslagen (2010:659) får innehålla uppgifter om 1. namn eller firma och personnummer eller organisationsnummer för den som bedriver verksamheten, 2. var verksamheten bedrivs, 3. verksamhetens inriktning, 4. verksamhetens omfattning, 5. antalet yrkesutövare och deras yrkestitlar, 6. verksamhetschefens namn, adress och telefonnummer, 7. den patientförsäkring som tecknats för verksamheten, 8. datum för inspektion av verksamheten, 9. datum för Inspektionen för vård och omsorgs beslut i fråga om verksamheten, och 10. datum för anmälan enligt 3 kap. 5 eller 6 § patientsäkerhetslagen.

Register enligt 2 kap. 4 § and­ra stycket patientsäkerhetslagen får även innehålla uppgifter om 1. chefs­över­lä­ka­rens och den säkerhetsansvariges namn, adress och telefonnummer, samt 2. säkerhetsanpassning och säkerhetsklassificering.

Registren får inte innehålla uppgifter om enskilda patienter. Förordning 2013:194

4 § Uppgifter enligt 3 § förs­ta stycket 8–10 ska gallras fem år efter det att uppgifterna har förts in i registret eller när anmälan görs om att verksamheten har lagts ned. Övriga uppgifter ska gallras när nya uppgifter förs in eller när anmälan görs om att verksamheten har lagts ned.

3 kap. Legitimation m.m.

Audionomer 1 § Vid ansökan om legitimation som audionom ska en examen från äldre audionom- eller hörselvårdsassistentutbildningar anses likvärdigt med en audionomexamen. Förordning 2013:618

Biome­di­cins­ka analytiker 2 § Vid ansökan om legitimation som biomedicinsk analytiker ska en examen från äldre utbildningar till preparatris, laboratris, laborant- eller laboratorieassistent eller biomedicinsk analytiker anses likvärdig med en biomedicinsk analytikerexamen. Förordning 2013:618

Dietister 3 § Vid ansökan om legitimation som dietist ska en examen från äldre dietassistent-, dietetik- eller dietistutbildningar, tillsammans med verksamhet som dietist i minst fem år, anses likvärdig med en dietistexamen. Förordning 2013:618

Kiropraktorer 4 § För legitimation som kiropraktor krävs fullgjord utbildning som kiropraktor som avslutats efter utgången av år 1994 och som omfattar minst fyra års studier på heltid. Studierna ska ge grundläggande teoretiska och kliniska kunskaper i me­di­ cins­ka ämnen med särskild inriktning på manuell medicin. Utbildningen ska avslutas med ett examensarbete.

Praktisk tjänstgöring som kiropraktor enligt 4 kap. 1 § patientsäkerhetslagen (2010:659) ska fullgöras under en tid som motsvarar minst ett års heltidstjänstgöring efter avslutad utbildning. Tjänstgöringen ska fullgöras under handledning.

Socialstyrelsen får meddela ytterligare föreskrifter om utbildning och praktisk tjänstgöring för kiropraktorer.

Läkare 5 § Praktisk tjänstgöring som läkare enligt 4 kap.

1 § patientsäkerhetslagen (2010:659) (allmän57

tjänstgöring) ska fullgöras under en tid som motsvarar minst ett år och sex månaders heltidstjänstgöring efter avlagd läkarexamen, fördelade enligt följande.

1. Nio månader in­om dels invärtesme­di­cins­ka specialiteter och barn- och ungdomsmedicin, dels kirurgiska specialiteter, med en minimitid in­om var och en av de båda grupperna om tre månader, 2. tre månader in­ om psykiatri eller barn- och ungdomspsykiatri, och 3. sex månader in­om allmänmedicin.

Allmäntjänstgöring ska fullgöras under handledning genom anställning som läkare för allmäntjänstgöring (blockförordnande). Om det finns synnerliga skäl, får Socialstyrelsen medge undantag från kravet på att tjänstgöringen ska fullgöras genom ett blockförordnande.

Allmäntjänstgöringen ska avslutas med ett kunskapsprov som anordnas av de universitet som har tillstånd att utfärda läkarexamen. Kunskapsprovet ska avse måluppfyllelsen för allmäntjänstgöringen i dess helhet.

Socialstyrelsen får meddela ytterligare föreskrifter om allmäntjänstgöring, dock inte om kunskapsprov.

6 § har upphävts genom förordning (2012:315).

Naprapater 7 § För legitimation som naprapat krävs fullgjord utbildning som naprapat som omfattar minst fyra års studier på heltid. Studierna ska ge grundläggande teoretiska och kliniska kunskaper i me­di­ cins­ka ämnen med särskild inriktning på manuell medicin. Utbildningen ska avslutas med ett examensarbete.

Praktisk tjänstgöring som naprapat enligt 4 kap. 1 § patientsäkerhetslagen (2010:659) ska fullgöras under en tid som motsvarar minst ett års heltidstjänstgöring efter avslutad utbildning. Tjänstgöringen ska fullgöras under handledning.

Socialstyrelsen får meddela ytterligare föreskrifter om utbildning och praktisk tjänstgöring för naprapater.

Ortopedingenjörer 8 § Vid ansökan om legitimation som ortopedingenjör ska följande anses likvärdigt med en ortopedingenjörsexamen.

58

1. en examen från äldre högre ortopedteknisk utbildning eller ortopedingenjörsutbildning, eller 2. Fullgjord utbildning vid Handikappinstitutet samt yrkesverksamhet i minst tio år med huvudsaklig inriktning på patientundersökningar i hälso- och sjukvården. Förordning 2013:618

Psykologer 9 § Praktisk tjänstgöring som psykolog enligt 4 kap 1 § patientsäkerhetslagen (2010:659) ska fullgöras under en tid som motsvarar minst ett års heltidstjänstgöring efter avlagd psykologexamen.

Tjänstgöringen ska fördelas på verksamhetsområden. Tjänstgöringen ska fullgöras under handledning av en legitimerad psykolog in­om offentlig verksamhet eller i privat verksamhet som har godkänts för sådan tjänstgöring av Socialstyrelsen.

Socialstyrelsen får meddela föreskrifter om verksamhetsområden enligt förs­ta stycke och ytterligare föreskrifter om praktisk tjänstgöring för psykologer.

Röntgensjuksköterskor 10 § Den som har meddelats legitimation som sjuksköterska med inriktning mot diagnostisk radiologi enligt äldre bestämmelser jämställs med legitimerad röntgensjuksköterska. Detsamma gäller legitimerad sjuksköterska som fullgjort vidareutbildning i diagnostisk radiologi.

Särskilt förordnande att utöva yrke 11 § Sådant särskilt förordnande att utöva yrke som avses i 4 kap. 4 § patientsäkerhetslagen (2010:659) får inte meddelas om den som ansökan avser har fått sin legitimation återkallad eller har fått avslag på sin ansökan om legitimation enligt 4 kap. 1 § and­ra stycket samma lag.

12 § Socialstyrelsen får meddela föreskrifter om att landsting i vissa fall får förordna icke legitimerad personal att utöva yrke in­om hälso- och sjukvården, dock inte i fall som avses i 11 §.

Socialstyrelsen prövar frågor om särskilt förordnande för personal som har begått brott som avses i 16 c § förordningen (1999:1134) om belastningsregister. Förordning 2013:246

4 kap. Specialistkompetens Läkare och tandläkare 1 § För att en legitimerad läkare ska uppnå specialistkompetens ska han eller hon förvärva de kunskaper, färdigheter och förhållningssätt som föreskrivs för specialistkompetensen genom att genomgå specialiseringstjänstgöring under minst fem år. Specialiseringstjänstgöringen ska fullgöras genom tjänstgöring som läkare under handledning och genom deltagande i kompletterande utbildning. Meriter från utbildning på forskarnivå får tillgodoräknas i specialiseringstjänstgöringen.

2 § För att en legitimerad tandläkare ska uppnå specialistkompetens ska han eller hon utöva allmän tandläkarpraktik under minst två år efter att ha fått legitimation som tandläkare. Den legitimerade ska därefter förvärva de kunskaper, färdigheter och förhållningssätt som föreskrivs för specialistkompetensen genom att genomgå specialiseringstjänstgöring under minst tre år. Specialiseringstjänstgöringen ska fullgöras genom tjänstgöring som tandläkare under handledning och genom deltagande i kompletterande utbildning. Meriter från utbildning på forskarnivå får tillgodoräknas i specialiseringstjänstgöringen. Förordning 2014:395 3 § Om det finns särskilda skäl, får Socialstyrelsen meddela bevis om specialistkompetens till en legitimerad läkare eller en legitimerad tandläkare trots att hans eller hennes utbildning inte uppfyller kraven i 1 respektive 2 § eller i föreskrifter meddelade med stöd av 5 §.

Specialistsjuksköterskor 4 § För att en legitimerad sjuksköterska ska ha rätt att kalla sig specialistsjuksköterska ska han eller hon vid ett universitet eller en högskola med statlig huvudman eller vid en enskild utbildningsanordnare som i enlighet med lagen (1993:792) om tillstånd att utfärda vissa examina eller motsvarande äldre bestämmelser har eller vid utfärdandet hade tillstånd att utfärda aktuell examen, ha 1. avlagt specialistsjuksköterskeexamen, eller 2. fullgjort en äldre vidareutbildning eller direktspecialisering som a) avser motsvarande specialområde, och b) i förekommande fall har motsvarande inriktning som avses i högskoleförordningen (1993:100).

Förordning 2013:618

Bemyndiganden 5 § Socialstyrelsen får meddela föreskrifter om 1. indelning och benämning av de specialiteter där specialistkompetens enligt 1 eller 2 § kan uppnås, 2. tillgodoräknande av meriter från utbildning på forskarnivå enligt 1 och 2 §§, 3. vilka kunskaper, färdigheter och förhållningssätt som ska gälla för varje specialistkompetens enligt 1 och 2 §§ (målbeskrivningar), 4. vilka övriga krav som ska gälla för bevis om specialistkompetens enligt 1 eller 2 §, 5. tillhandahållande och fördelning av platser till de specialistkompetenskurser som ingår i läkares vidareutbildning och som anordnas med statliga medel, 6. kompetenskrav för behörighet som kontaktlinsoptiker och för att optiker ska få rekvirera läkemedel, 7. kompetenskrav för sjuksköterskor för att de ska få förskriva läkemedel och om den behörighet som sådan kompetens ger, och 8. kompetenskrav för barnmorskor för att de ska få förskriva läkemedel. Förordning 2014:395

5 kap. Yrkeskvalifikationer förvärvade i en stat in­om EES eller i Schweiz Apotekare 1 § En apotekare, som har sin utbildning från ett annat EES-land än Sverige, eller från Schweiz, ska efter ansökan få legitimation som apotekare i Sverige om han eller hon har ett sådant utbildnings-, examens- eller annat behörighetsbevis för apotekare som an­ges i föreskrifter meddelade av Socialstyrelsen.

Barnmorskor 2 § En barnmorska, som har sin utbildning från ett annat EES-land än Sverige, eller från Schweiz, ska efter ansökan få legitimation som barnmorska i Sverige om han eller hon har ett sådant utbildnings-, examens- eller annat behörighetsbevis för barnmorskor och behövliga intyg om yrkespraktik som an­ ges i föreskrifter meddelade av Socialstyrelsen.

Läkare 3 § En läkare, som har sin utbildning från ett annat EES-land än Sverige eller från Schweiz, ska efter ansökan få legitimation som läkare i Sverige om 59

han eller hon har ett sådant utbildnings-, examenseller annat behörighetsbevis för läkare som an­ges i föreskrifter meddelade av Socialstyrelsen.

4 § En legitimerad läkare, som har fullgjort föreskriven praktisk utbildning i ett annat EES-land än Sverige eller i Schweiz, ska efter ansökan få bevis om specialistkompetens i allmänmedicin i Sverige om han eller hon har ett sådant utbildnings-, examens- eller behörighetsbevis som Socialstyrelsen har meddelat föreskrifter om med stöd av 21 § 1.

Förordning 2012:315 5 § En läkare, som, efter föreskriven specialiseringstjänstgöring i ett annat EES-land än Sverige eller i Schweiz har rätt att kalla sig specialistkompetent läkare, ska efter ansökan få bevis om specialistkompetens i Sverige om han eller hon har svensk legitimation för yrket och ett sådant bevis om specialistkompetens för läkare som an­ges i föreskrifter meddelade av Socialstyrelsen.

Bevis om specialistkompetens får tidsbegränsas för läkare med legitimation enligt 15 § tredje stycket.

Bevis om specialistkompetens får endast utfärdas för specialiteter som är godkända i Sverige.

Sjuksköterskor 6 § En sjuksköterska, som har sin utbildning från ett annat EES-land än Sverige eller från Schweiz, ska efter ansökan få legitimation som sjuksköterska i Sverige om han eller hon har ett sådant utbildnings-, examens- eller annat behörighetsbevis för sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård som an­ges i föreskrifter meddelade av Socialstyrelsen.

7 § En sjuksköterska som har sin vidareutbildning från ett annat EES-land än Sverige eller från Schweiz ska efter ansökan få rätt att kalla sig specialistsjuksköterska i Sverige, om han eller hon har svensk legitimation och ett sådant bevis över avslutad behörighetsgivande utbildning som följer av EES-avtalet eller av avtalet mellan Europeiska unionen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å and­ra sidan. Sådan rätt får endast medges för en utbildning som motsvarar specialistsjuksköterskeexamen enligt högskoleförordningen (1993:100).

Rätten att kalla sig specialistsjuksköterska får tidsbegränsas för sjuksköterskor med legitimation enligt 15 § tredje stycket. Förordning 2013:618

60

Tandläkare 8 § En tandläkare, som har sin utbildning från ett annat EES-land än Sverige eller från Schweiz, ska efter ansökan få legitimation som tandläkare i Sverige om han eller hon har ett sådant utbildnings-, examens- eller annat behörighetsbevis för tandläkare som an­ges i föreskrifter meddelade av Socialstyrelsen.

9 § En tandläkare, som efter föreskriven specialiseringstjänstgöring i ett annat EES-land än Sverige eller i Schweiz har rätt att kalla sig specialistkompetent tandläkare, ska efter ansökan få bevis om specialistkompetens i Sverige om han eller hon har svensk legitimation för yrket och ett sådant bevis om specialistkompetens för tandläkare som an­ges i föreskrifter meddelade av Socialstyrelsen.

Bevis om specialistkompetens får tidsbegränsas för tandläkare enligt 15 § tredje stycket.

Bevis om specialistkompetens får endast utfärdas för specialiteter som är godkända i Sverige.

Gemensamma bestämmelser för apotekare, barnmorskor, läkare, sjuksköterskor och tandläkare 10 § Om en yrkesutövare har ansökt om legitimation eller annat behörighetsbevis enligt 1, 2, 3, 5, 6, 7, 8 eller 9 §, men inte uppfyller föreskrivna krav, ska Socialstyrelsen pröva ansökan enligt bestämmelserna i 12 § eller 13 § 2 11 § En yrkesutövare som avses i 1, 2, 3, 5, 6, 7, 8 eller 9 §, vars utbildnings-, examens- eller annat behörighetsbevis inte uppfyller kraven för legitimation eller annat behörighetsbevis, ska ändå få legitimation eller annat behörighetsbevis i Sverige om han eller hon genom yrkeserfarenhet har förvärvat rättigheter till yrket och behörig myndighet har intygat detta.

Övriga yrken med legitimation eller annat behörighetsbevis 12 § En arbetsterapeut, audionom, biomedicinsk analytiker, dietist, fysioterapeut, kiropraktor, logoped, naprapat, optiker, ortopedingenjör, psykolog, psykoterapeut, receptarie, röntgensjuksköterska, sjukhusfysiker eller tandhygienist som har sin utbildning från ett annat EES-land än Sverige eller från Schweiz, ska efter ansökan få legitimation eller annat behörighetsbevis i Sverige om 1. han eller hon har ett sådant utbildnings-, examens- eller behörighetsbevis över behörighetsgivande utbildning som följer av EES-avtalet

eller av avtalet mellan Europeiska unionen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å and­ra sidan, och 2. det yrke som han eller hon avser att utöva i Sverige och det yrke han eller hon är behörig för i ursprungsmedlemsstaten är jämförbara yrkesverksamheter. Förordning 2013:1154 13 § En yrkesutövare som avses i 12 §, vars utbildnings-, examens- eller annat behörighetsbevis inte uppfyller kraven för legitimation eller annat behörighetsbevis, ska ändå få legitimation eller annat behörighetsbevis i Sverige om han eller hon 1. har en jämställd utbildning och behörig myndighet har intygat detta, eller 2. har slutfört en anpassningsperiod som inte överskrider tre år eller har godkänts i ett lämplighetsprov.

Gemensamma bestämmelser 14 § En yrkesutövare som avses i 1, 2, 3, 6, 8 eller 12 § och som har sin utbildning från tredjeland, ska efter ansökan få legitimation i Sverige om 1. han eller hon har godkänts av behörig myndighet i ett annat EES-land än Sverige eller i Schweiz, och 2. myndigheten har intygat att han eller hon faktiskt och på föreskrivet sätt i det landet har ut­ övat yrkesverksamhet i minst tre år efter godkännandet.

15 § En yrkesutövare som avses i 1, 2, 3, 6, 8, eller 12 § och som för förs­ta gången avser att temporärt utöva sitt yrke i Sverige, ska skriftligen underrätta Socialstyrelsen om detta.

Om yrkesutövaren ett senare år har för avsikt att tillhandahålla temporära tjänster här, ska han eller hon på nytt underrätta Socialstyrelsen om detta.

En underrättelse enligt denna bestämmelse ska även anses innefatta en ansökan om tidsbegränsad legitimation. Om yrkesutövaren uppfyller villkoren för legitimation enligt 1, 2, 3, 6, 8, 10, 11, 12, 13 eller 14 § ska han eller hon få en tidsbegränsad legitimation för yrket.

16 § Socialstyrelsen ska se till att sökande enligt 1–15 §§ får de upplysningar om svenska författningar som är nödvändiga för att utöva yrket.

Socialstyrelsen ska även i övrigt på förfrågan från en yrkesutövare i ett EES-land eller i Schweiz som har för avsikt att etablera sig i Sverige lämna upplysningar om vad som gäller i fråga om själv-

ständig yrkesverksamhet in­om hälso- och sjukvården i Sverige.

17 § Ärenden enligt 1–15 §§ ska handläggas skyndsamt.

I ärenden enligt 1–13 §§ ska Socialstyrelsen in­ om en månad från ansökningsdagen bekräfta mottagandet av ansökan och, i förekommande fall, uppmana sökanden att komma in med kompletterande underlag. Socialstyrelsen ska fatta beslut i ärendet in­om tre månader från det att en fullständig ansökan givits in. I ärenden enligt 10, 12 eller 13 § får tidsfristen förlängas med en månad, om det finns särskilda skäl.

18 § Socialstyrelsen ska, om det behövs, underrätta de behöriga hälso- och sjukvårdsmyndigheterna i de EES-länder eller i Schweiz där yrkesutövaren tidigare har varit verksam om beslut om legitimation eller annan behörighet enligt 1–13 §§.

19 § Socialstyrelsen ska underrätta den behöriga hälso- och sjukvårdsmyndigheten i det and­ra EESlandet eller i Schweiz om en yrkesutövare, som har svensk legitimation eller annan behörighet som avses i 1–13 och 15 § tredje stycket, i Sverige 1. döms för brott i sin yrkesutövning, 2. meddelas prövotid, 3. får sin legitimation återkallad, eller 4. får sin rätt att förskriva läkemedel eller teknisk sprit indragen eller begränsad.

Underrättelsen ska omfatta vilken åtgärd som har vidtagits och skälen för åtgärden.

20 § På begäran av en behörig hälso- och sjukvårdsmyndighet i ett annat EES-land eller i Schweiz ska Socialstyrelsen skyndsamt lämna de upplysningar som kan behövas för prövning av behörighet i ett visst fall.

21 § Socialstyrelsen får meddela föreskrifter om 1. de utbildnings-, examens- och and­ra behörighetsbevis som avses i EES-avtalet och avtalet mellan Europeiska unionen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å and­ra sidan och som enligt 1–9 §§ ska ge legitimation eller bevis om specialistkompetens i Sverige, 2. legitimation eller annan behörighet som avses i 1–13 §§ och 15 § tredje stycket samt om anpassningsperiod, lämplighetsprov och yrkesverksamhet, i den utsträckning sådana krav enligt EES- avtalet eller avtalet mellan Europeiska unionen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å and­ra sidan får ställas på en sökande, och 61

3. vilka handlingar som ska bifogas en underrättelse enligt 15 §. Förordning 2012:315 22 § Socialstyrelsen ska, i den utsträckning det behövs för att fullgöra Sveriges förpliktelser enligt EES-avtalet eller avtalet mellan Europeiska unionen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å and­ra sidan, lämna de upplysningar och utfärda de intyg om behörighet, yrkesverksamhet och liknande förhållanden som yrkesutövare och Kolumn 1 Behörighet 1. Legitimation som läkare

behöriga hälso- och sjukvårdsmyndigheter i and­ra EES-länder eller i Schweiz begär.

De nordiska länderna 23 § Den som har den utbildning eller det behörighetsbevis som an­ges i kolumn 2 i nedanstående tabell ska anses uppfylla kraven för sådan legitimation eller annan behörighet i Sverige som an­ges i kolumn 1 i tabellen. Förordning 2013:1154

Kolumn 2 I Danmark, Finland, Island eller Norge genomgången utbildning ­eller förvärvat kompetensbevis

Obegränsad auktorisation som läkare i Danmark, Finland, Island eller Norge 2. Specialistkompetens för en sådan Legitimation som läkare i Sverige och specialistkompetens för samma specialitet som an­ges i föreskrifter specialitet i Danmark, Finland, Island eller Norge meddelade med stöd av 4 kap. 5 § 1 3. Legitimation som tandläkare Obegränsad auktorisation som tandläkare i Danmark, Finland, Island eller Norge 4. Specialistkompetens för en Legitimation som tandläkare i Sverige och specialistkompetens för specialitet som an­ges i 4 kap. 2 § samma specialitet i Danmark, Finland, Island eller Norge 5. Legitimation som sjuksköterska Legitimation eller motsvarande godkännande som sjuksköterska i Danmark, Finland, Island eller Norge Auktorisation som sjuksköterska i Grönland, om det av beviset framgår att utbildningen är jämförbar med den danska utbildningen till sjuksköterska 6. Legitimation som barnmorska Legitimation eller motsvarande godkännande som jordemoder/ barnmorska/jordmor i Danmark, Finland, Island eller Norge eller kompetens som specialsjuksköterska i förlossnings- och moderskapsvård i Finland 7. Legitimation som fysioterapeut Legitimation eller motsvarande godkännande som fysioterapeut/ sjukgymnast i Danmark, Finland, Island eller Norge 8. Behörighet som distriktssköterska Utbildning som sundhedsplejerske i Danmark, hälsovårdare i Finland eller helsesöster i Norge 9. Legitimation som apotekare Legitimation eller motsvarande godkännande som apotekare/provisor i Danmark, Island, Norge eller Finland 10. Legitimation som receptarie Legitimation eller motsvarande godkännande som farmaceut/ receptarie i Finland, Island eller Norge 11. Legitimation som optiker Legitimation eller motsvarande godkännande som optiker i Danmark, Finland eller Norge Legitimation i Island som optiker efter att ha fullgjort en utbildning i Danmark, Finland, Norge eller Sverige, som kan ligga till grund för legitimation som optiker i det landet 12. Legitimation som psykolog Legitimation eller motsvarande godkännande som psykolog i Danmark, Finland, Island eller Norge 13. Behörighet som tandsköterska Utbildning som tandklinikassistent i Danmark, godkännande som tandsköterska/närvårdare i Finland eller Island eller utbildning som tannlege- eller tannhelsesekretär eller tannlegeassistent i Norge 14. Legitimation som tandhygienist Legitimation eller motsvarande godkännande som tandhygienist i Danmark, Finland, Island eller Norge 15. Behörighet som tandtekniker Fyra- eller femårig utbildning till laboratorietekniker vid yrkesskola eller äldre, av behörig myndighet godkänd, utbildning till laboratorietandtekniker i Danmark, godkännande som tandtekniker i Finland eller innehav av gesällbrev i tandteknikerfacket i Norge 62

16. Behörighet som kontaktlinsoptiker 17. Legitimation som kiropraktor

Legitimation som optiker i Sverige och kompetens som kontaktlinsoptiker i Danmark, Finland eller Norge Legitimation eller motsvarande godkännande som kiropraktor i Danmark, Finland, Island eller Norge 18. Legitimation som logoped Legitimation som talterapeut i Finland, godkännande i Island som logoped efter att ha genomgått utbildning i Finland eller Sverige som kan ligga till grund för legitimation som logoped i det landet, examen i Norge från universitet eller vidareutbildning vid högskola i specialpedagogik med specialisering i logopedi 19. Legitimation som arbetsterapeut Legitimation eller motsvarande godkännande som ergoterapeut/ arbetsterapeut i Danmark, Finland, Island eller Norge 20. Legitimation som biomedicinsk Godkännande som laboratorieskötare/bioingenjör i Finland, Island analytiker eller Norge eller utbildning som hospitalslaborant i Danmark 21. Legitimation som Godkännande som radiograf i Danmark eller Norge, röntgenskötare i röntgensjuksköterska Finland eller röntgentaeknar i Island

6 kap. Utbildning från tredjeland 1 § Den som har genomgått någon annan utbildning utomlands än som avses i 5 kap. 1–13 §§ ska efter ansökan få behörighetsbevis för ett yrke in­om hälso- och sjukvården, tandvården eller detaljhandeln med läkemedel för vilket det finns bestämmelser om legitimation eller annan behörighet i Sverige, om han eller hon 1. har genomgått den kompletterande utbildning och fullgjort den praktiska tjänstgöring som behövs för att kunskaperna och färdigheterna ska motsvara de svenska kraven, 2. har för yrket nödvändiga kunskaper i svenska författningar, och 3. har för yrket nödvändiga kunskaper i svenska, danska eller norska språket.

2 § För att den som har examen som Doctor of Chiropractic vid utländsk högskola eller motsvarande utbildning för kiropraktor ska uppfylla kraven i 1 § 1 för legitimation som kiropraktor i Sverige ska han eller hon fullgöra praktisk tjänstgöring i svensk hälso- och sjukvård motsvarande minst ett års heltidstjänstgöring.

3 § En sjuksköterska som har genomgått vidareutbildning i ett land som inte omfattas av EES-avtalet eller av avtalet mellan Europeiska unionen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å and­ ra sidan, ska efter ansökan få rätt att kalla sig specialistsjuksköterska i Sverige, om 1. han eller hon har svensk legitimation som sjuk­sköterska, och 2. utbildningen till sin längd, nivå och till sitt innehåll motsvarar specialistsjuksköterskeexamen enligt högskoleförordningen (1993:100).

Förordning 2013:618

4 § Socialstyrelsen får meddela ytterligare föreskrifter om kraven på utbildning, praktisk tjänstgöring, kunskaper i svenska författningar och språkkunskaper för dem som har genomgått sådan utländsk utbildning som avses i 1 §.

7 kap. Skyldigheter för hälso- och sjukvårdspersonal 1 § Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen ska på ett betryggande sätt förvara, hantera och i förekommande fall dela ut läkemedel som han eller hon har hand om.

2 § Den läkare som verksamhetschefen utser ska ansvara för att klinisk obduktion görs när det finns skäl för detta.

3 § En sjuksköterska som avses i 24 § förs­ta stycket hälso- och sjukvårdslagen (182:763) ska, ut­över de skyldigheter som an­ges där, ansvara för att 1. patienterna får en säker och ändamålsenlig hälso- och sjukvård av god kvalitet in­om kommunens ansvarsområde, 2. journaler förs i den omfattning som föreskrivs i patientdatalagen (2008:355), 3. patienten får den hälso- och sjukvård som en läkare förordnat om, samt 4. rutinerna för läkemedelshanteringen är ändamålsenliga och väl fungerande.

Detta gäller i tillämplig omfattning också för sådana fysioterapeuter och arbetsterapeuter som avses i 24 § and­ra stycket hälso- och sjukvårdslagen.

Förordning 2013:1154 4 § Socialstyrelsen får meddela ytterligare föreskrifter om skyldigheter för hälso- och sjukvårdspersonalen som behövs till skydd för män­ni­skors liv, personliga säkerhet eller hälsa.

63

8 kap. Avgifter och överklagande m.m.

Avgifter 1 § Avgift tas ut för prövning av ansökan enligt patientsäkerhetslagen (2010:659) eller enligt denna förordning i de fall som an­ges i tabellen.

För ansökningsavgiftens storlek m.m. gäller 10–14 §§ avgiftsförordningen (1992:191), varvid följande avgiftsklasser ska tillämpas: Ärendeslag Legitimation Kiropraktor, läkare, naprapat, psykolog eller psykoterapeut Apotekare, arbetsterapeut, audionom, barnmorska, biomedicinsk analytiker, dietist, fysioterapeut, logoped, optiker, ortopedingenjör, receptarie, röntgen­ sjuksköterska, sjukhusfysiker, sjuksköterska, tandhygienist eller tandläkare Bevis om specialistkompetens Behörighetsbevis för den som har genomgått utbildning utomlands, dock ej personal som tidigare har meddelats motsvarande behörighetsbevis i ett EESland eller i Schweiz.

Kiropraktor, läkare, naprapat, psykolog eller psykoterapeut Apotekare, arbetsterapeut, audionom, barnmorska, biomedicinsk analytiker, dietist, fysioterapeut, logoped, optiker, ortopedingenjör, receptarie, röntgensjuksköterska, sjukhusfysiker, sjuksköterska, specialistsjuksköterska, tandhygienist eller tandläkare

Avgifts­ klass 4 2

4 4

2

Förordning 2013:1154

Överklagande m.m.

2 § Ett beslut av Socialstyrelsen att avslå en ansökan om behörighetsbevis ska innehålla uppgift om i vilka avseenden kompetensen har ansetts otillräcklig.

3 § I 22 a § förvaltningslagen (1986:223) finns bestämmelser om överklagande hos allmän förvaltningsdomstol. Socialstyrelsens beslut enligt 3 kap.

5 § tredje stycket att inte medge undantag från kravet att allmäntjänstgöring ska fullgöras genom ett blockförordnande får inte överklagas.

4 § Beslut enligt denna förordning ska gälla omedelbart, om inte annat an­ges i beslutet.

64

Övriga bemyndiganden 5 § Socialstyrelsen får meddela föreskrifter om 1. vilka moment som ska ingå i vårdgivarens systematiska patientsäkerhetsarbete enligt 3 kap. patientsäkerhetslagen (2010:659), 2. hur information ska ges till patienter och deras närstående enligt 3 kap. 8 § patientsäkerhetslagen, 3. vilka uppgifter som ska ingå i en patientsäkerhetsberättelse enligt 3 kap. 10 § patientsäkerhetslagen, och 4. vilka åtgärder eller villkor som får ingå i en prövotidsplan enligt 8 kap. 2 § patientsäkerhetslagen.

Socialstyrelsen får meddela ytterligare föreskrifter om verkställigheten av patientsäkerhetslagen och av denna förordning. Förordning 2013:194 6 § Inspektionen för vård och omsorg får meddela föreskrifter om anmälningsförfarandet enligt 3 kap. 5–7 §§ och 6 kap. 11 § förs­ta stycket patientsäkerhetslagen (2010:659). Förordning 2013:194

Direktåtkomst 7 § Socialstyrelsen får ha direktåtkomst till uppgifterna i det register som förs enligt 2 kap. 4 § patientsäkerhetslagen (2010:659) om uppgifterna behövs hos Socialstyrelsen för kunskapsutveckling, sta­ti­stikframställning, uppföljning, utvärdering eller epidemiologiska studier. Förordning 2013:194

Uppgiftsskyldighet 8 § Inspektionen för vård och omsorg ska på begäran av Socialstyrelsen lämna ut uppgifter 1. ur de register som förs enligt 2 kap. 4 § patientsäkerhetslagen (2010:659) om uppgifterna behövs hos Socialstyrelsen för kunskapsutveckling, sta­ti­stikframställning, uppföljning, utvärdering eller epidemiologiska studier, 2. som behövs i ett ärende om legitimation, särskilt förordnande att utöva yrke eller bevis om specialistkompetens enligt 4 kap. 10 § patientsäkerhetslagen, eller 3. som behövs för att lämna upplysningar eller utfärda intyg enligt 5 kap. 22 §. Förordning 2013:194 9 § Socialstyrelsen har rätt att ta del av uppgifterna i det register som förs enligt 2 kap. 4 § patientsäkerhetslagen (2010:659) vid direktåtkomst enligt 7 §. Förordning 2013:194 10 § Socialstyrelsen ska på begäran av Inspektionen för vård och omsorg lämna ut uppgifter i ären-

den enligt 4 kap. 10 § patientsäkerhetslagen (2010:659) om uppgifterna behövs i ett tillsyns­ ärende enligt samma lag. Förordning 2013:194 ____________________

1. Förordning 2013:1154 träder i kraft den 1 januari 2014.

2. För sjukgymnaster gäller 7 kap. 3 § i sin äldre lydelse.

3. Vid ansökan om legitimation som fysioterapeut ska äldre utbildning och utländsk utbildning som tidigare av Socialstyrelsen ansetts uppfylla krav för legitimation som sjukgymnast anses likvärdig med fysioterapeutexamen.

Övergångsbestämmelser till 2013:246 1. Denna förordning träder i kraft den 1 augusti 2013.

2. Den som har rätt att kalla sig specialistsjuksköterska enligt 4 kap. 4 § i dess äldre lydelse har även i fortsättningen rätt att göra det. ____________________

1. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2011, då förordningen (1998:1513) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område ska upphöra att gälla.

2. En läkare som har fått legitimation före den 1 juli 2006 har rätt att få bevis om specialistkompetens enligt äldre bestämmelser om ansökan om detta görs senast den 31 december 2013.

3. En läkare som har fått bevis om specialistkompetens före den 1 juli 1979 får tillkännage kompetensen enligt äldre bestämmelser samt använda en äldre beteckning på specialiteten.

4. Bevis om allmänläkar- eller specialistkompetens som utfärdats av Nämnden för läkares vidareutbildning gäller fortfarande.

5. Bevis om allmänläkarkompetens enligt äldre bestämmelser gäller som bevis om specialistkompetens i allmänmedicin.

6. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om ansökningar enligt 7 kap. 12 § i den upphävda förordningen som har kommit in till Socialstyrelsen före den 1 januari 2011.

7. Äldre bestämmelser om allmäntjänstgöring som tandläkare gäller fortfarande för tandläkare med examen enligt äldre bestämmelser i högskoleförordningen (1993:100). Allmäntjänstgöringen får dock fullgöras även hos en privatpraktiserande tandläkare som Socialstyrelsen har godkänt för sådan tjänstgöring.

8. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om underrättelse till behörig hälso- och sjukvårdsmyndighet om att en yrkesutövare, som har svensk legitimation eller annan behörighet och motsvarande utbildnings-, examens- eller annat behörighetsbevis från ett annat EES-land än Sverige eller från Schweiz, har meddelats disciplinpåföljd med anledning av sin yrkesutövning.

Patientlag (2014:821)

**

1 kap. Inledande bestämmelser 1 § Denna lag syftar till att in­om hälso- och sjukvårdsverksamhet stärka och tydliggöra patientens ställning samt till att främja patientens integritet, självbestämmande och delaktighet.

Lagen innehåller bestämmelser om – tillgänglighet (2 kap.), – information (3 kap.), – samtycke (4 kap.), – delaktighet (5 kap.), – fast vårdkontakt och individuell planering (6 kap.), – val av behandlingsalternativ och hjälpmedel (7 kap.), – ny medicinsk bedömning (8 kap.), – val av utförare (9 kap.), – personuppgifter och intyg (10 kap.), – synpunkter, klagomål och patientsäkerhet (11 kap.).

2 § Bestämmelserna i 1 kap. 9 §, 6 kap. 4 § och 7 kap. 1 och 2 §§ gäller endast hälso- och sjukvårdsverksamhet som bedrivs med ett landsting eller en kommun som huvudman.

Bestämmelserna i 2 kap. 3 och 4 §§, 6 kap. 3 §, 8 kap. 1 § och 9 kap. 1 § gäller endast hälso- och sjukvårdsverksamhet som bedrivs med ett landsting som huvudman.

3 § Lagen omfattar inte tandvård enligt tandvårdslagen (1985:125).

4 § Bestämmelser om landstings, kommuners och privata vårdgivares skyldigheter och ansvar finns i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763).

Bestämmelser om hälso- och sjukvårdspersonalens skyldigheter och ansvar för vården av patienter finns i patientsäkerhetslagen (2010:659).

5 § Med hälso- och sjukvård avses i denna lag dels åtgärder för att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador, dels sjuktransporter.

65

6 § Målet med hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen.

Vården ska ges med respekt för alla män­ni­ skors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården.

7 § Patienten ska få sakkunnig och omsorgsfull hälso- och sjukvård som är av god kvalitet och som står i överenstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet.

8 § När hälso- och sjukvård ges till barn ska barnets bästa särskilt beaktas.

9 § Bestämmelser om habilitering och rehabilitering, hjälpmedel för personer med funktionsnedsättning och tolktjänst för vardagstolkning finns i 3 b och 18 b §§ hälso- och sjukvårdslagen (1982:763).

2 kap. Tillgänglighet 1 § Hälso- och sjukvården ska vara lätt tillgänglig.

2 § Patienten ska, om det inte är uppenbart obehövligt, snarast få en medicinsk bedömning av sitt hälsotillstånd.

3 § Enligt 3 g § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) ska patienter erbjudas en vårdgaranti.

Den ska innehålla en försäkran om att den enskilde in­om viss tid får 1. kontakt med primärvården, 2. besöka läkare in­om primärvården, 3. besöka den specialiserade vården, och 4. planerad vård.

4 § Om vårdgarantin enligt 3 § 3 eller 4 inte uppfylls, ska patienten få vård hos en annan vårdgivare utan extra kostnad för patienten.

3 kap. Information 1 § Patienten ska få information om 1. sitt hälsotillstånd, 2. de metoder som finns för undersökning, vård och behandling, 3. de hjälpmedel som finns för personer med funktionsnedsättning, 4. vid vilken tidpunkt han eller hon kan förvänta sig att få vård, 5. det förväntade vård- och behandlingsförloppet, 6. väsentliga risker för komplikationer och biverkningar, 7. eftervård, och 8. metoder för att förebygga sjukdom eller skada.

66

2 § Patienten ska även få information om 1. möjligheten att välja behandlingsalternativ, fast läkarkontakt samt vårdgivare och utförare av offentligt finansierad hälso- och sjukvård, 2. möjligheten att få en ny medicinsk bedömning och en fast vårdkontakt, 3. vårdgarantin, och 4. möjligheten att hos Försäkringskassan få upplysningar om vård i ett annat EES-land eller i Schweiz.

3 § När patienten är ett barn ska även barnets vårdnadshavare få information enligt 1 och 2 §§.

4 § Om informationen inte kan lämnas till patienten, ska den i stället såvitt möjligt lämnas till en närstående till honom eller henne.

5 § Informationen får inte lämnas till patienten eller någon närstående om bestämmelser om sekretess eller tystnadsplikt hindrar detta.

6 § Informationen ska anpassas till mottagarens ålder, mognad, erfarenhet, språkliga bakgrund och and­ra individuella förutsättningar.

Mottagarens önskan om att avstå från information ska respekteras.

7 § Den som ger informationen ska så långt som möjligt försäkra sig om att mottagaren har förstått innehållet i och betydelsen av den lämnade informationen.

Informationen ska lämnas skriftligen om det behövs med hänsyn till mottagarens individuella förutsättningar eller om han eller hon ber om det.

4 kap. Samtycke 1 § Patientens självbestämmande och integritet ska respekteras.

2 § Hälso- och sjukvård får inte ges utan patientens samtycke om inte annat följer av denna eller någon annan lag. Innan samtycke inhämtas ska patienten få information enligt 3 kap.

Patienten kan, om inte annat särskilt följer av lag, lämna sitt samtycke skriftligen, muntligen eller genom att på annat sätt visa att han eller hon samtycker till den aktuella åtgärden.

Patienten får när som helst ta tillbaka sitt samtycke. Om en patient avstår från viss vård eller behandling, ska han eller hon få information om vilka konsekvenser detta kan medföra.

3 § När patienten är ett barn ska barnets inställning till den aktuella vården eller behandlingen så långt som möjligt klarläggas. Barnets inställning ska

tillmätas betydelse i förhållande till hans eller hennes ålder och mognad.

4 § Patienten ska få den hälso- och sjukvård som behövs för att avvärja fara som akut och allvarligt hotar patientens liv eller hälsa, även om hans eller hennes vilja på grund av medvetslöshet eller av någon annan orsak inte kan utredas.

5 kap. Delaktighet 1 § Hälso- och sjukvården ska så långt som möjligt utformas och genomföras i samråd med patienten.

2 § En patients medverkan i hälso- och sjukvården genom att han eller hon själv utför vissa vård- eller behandlingsåtgärder ska utgå från patientens önskemål och individuella förutsättningar.

3 § Patientens närstående ska få möjlighet att medverka vid utformningen och genomförandet av vården, om det är lämpligt och om bestämmelser om sekretess eller tystnadsplikt inte hindrar detta.

6 kap. Fast vårdkontakt och individuell planering 1 § Patientens behov av trygghet, kontinuitet och säkerhet ska tillgodoses. Olika insatser för patienten ska samordnas på ett ändamålsenligt sätt.

2 § En fast vårdkontakt ska utses för patienten om han eller hon begär det, eller om det är nödvändigt för att tillgodose hans eller hennes behov av trygghet, kontinuitet, samordning och säkerhet.

3 § Patienten ska få möjlighet att välja en fast läkarkontakt in­om primärvården.

4 § För en enskild som har behov av både hälsooch sjukvård och insatser från so­cial­tjänsten ska en individuell plan upprättas under de förutsättningar som an­ ges i 3 f § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763).

7 kap. Val av behandlingsalternativ och hjälpmedel 1 § När det finns flera behandlingsalternativ som står i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet ska patienten få möjlighet att välja det alternativ som han eller hon föredrar. Patienten ska få den valda behandlingen, om det med hänsyn till den aktuella sjukdomen eller skadan och till kostnaderna för behandlingen framstår som befogat.

Patienten har inte rätt att välja en sådan behandling som kommunen ansvarar för enligt 18 § förs­ta–tredje styckena hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) utanför den kommun in­om vilken han eller hon är bosatt, om denna kommun kan erbjuda en behandling som står i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet.

2 § När det finns olika hjälpmedel för personer med funktionsnedsättning tillgängliga ska patienten ges möjlighet att välja det alternativ som han eller hon föredrar. Patienten ska få det valda hjälpmedlet, om det med hänsyn till hans eller hennes behov och till kostnaderna för hjälpmedlet framstår som befogat.

8 kap. Ny medicinsk bedömning 1 § En patient med livshotande eller särskilt allvarlig sjukdom eller skada ska få möjlighet att in­om eller utom det egna landstinget få en ny medicinsk bedömning.

Patienten ska erbjudas den behandling som den nya bedömningen kan ge anledning till om 1. behandlingen står i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet, och 2. det med hänsyn till den aktuella sjukdomen eller skadan och till kostnaderna för behandlingen framstår som befogat.

9 kap. Val av utförare 1 § En patient som omfattas av ett landstings ansvar för hälso- och sjukvård ska in­om eller utom detta landsting få möjlighet att välja utförare av offentligt finansierad öppen vård.

10 kap. Personuppgifter och intyg 1 § Inom hälso- och sjukvårdsverksamhet ska personuppgifter utformas och i övrigt behandlas så att patientens och övriga registrerades integritet respekteras.

Bestämmelser om patientens rätt att ta del av journalhandlingar och and­ra uppgifter och att motsätta sig behandling av personuppgifter samt and­ra bestämmelser om behandling av personuppgifter in­om hälso- och sjukvårdsverksamhet finns i patientdatalagen (2008:355).

2 § Bestämmelser om sekretess in­om allmän hälso- och sjukvårdsverksamhet finns i 25 kap. offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).

67

Bestämmelser om tystnadsplikt in­om enskild hälso- och sjukvårdsverksamhet finns i 6 kap. 12, 13 och 16 §§ patientsäkerhetslagen (2010:659).

3 § Den som är skyldig att föra patientjournal ska på begäran av patienten utfärda intyg om vården.

11 kap. Synpunkter, klagomål och patientsäkerhet

Personuppgiftsansvarig

1 § Patientnämnderna ska enligt lagen (1998:1656) om patientnämndsverksamhet m.m.

1. tillhandahålla eller hjälpa patienter att få den information patienterna behöver för att kunna ta till vara sina intressen, 2. främja kontakterna mellan patienter och vårdpersonal, och 3. hjälpa patienter att vända sig till rätt myndighet.

2 § En patient som har drabbats av en vårdskada ska snarast informeras om 1. att det har inträffat en händelse som medfört en vårdskada, 2. vilka åtgärder som vårdgivaren avser att vidta för att en liknande händelse inte ska inträffa igen, 3. möjligheten att anmäla klagomål till Inspektionen för vård och omsorg, 4. möjligheten att begära ersättning enligt patientskadelagen (1996:799) eller från läkemedelsförsäkringen, samt 5. patientnämndernas verksamhet.

3 § Inspektionen för vård och omsorg ska enligt vad som an­ges i 7 kap. 10–18 §§ patientsäkerhetslagen (2010:659) efter anmälan pröva klagomål mot verksamheter som bedriver hälso- och sjukvård och mot hälso- och sjukvårdspersonal.

4 § Patienten och dennes närstående ska få möjlighet att delta i vårdgivarens patientsäkerhetsarbete. ____________________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

Förordning (2006:196) om register över hälso- och ­sjukvårdspersonal

*

1 § För de ändamål som an­ges i 4 och 5 §§ skall Socialstyrelsen med hjälp av automatiserad behandling föra ett register över hälso- och sjukvårdspersonal.

68

2 § Personuppgiftslagen (1998:204) gäller ut­över denna förordning vid behandlingen av personuppgifter i registret.

3 § En registrerad har inte rätt att motsätta sig sådan behandling av personuppgifter som är tillåten enligt denna förordning.

3 a § Socialstyrelsen är personuppgiftsansvarig för registret. Förordning 2013:639

Registrets ändamål 4 § Personuppgifterna i registret får behandlas för att föra en aktuell förteckning över legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal.

5 § Personuppgifterna i registret får, ut­över det som an­ges i 4 §, behandlas endast för att 1. utöva tillsyn över hälso- och sjukvården och dess personal, 2. lämna uppgifter till receptregistret enligt lagen (1996:1156) om receptregister, 3. lämna uppgifter till myndigheter och enskilda i enlighet med det som föreskrivs i annan författning eller avtal, 4. lämna uppgifter till E-hälsomyndigheten för kontroll av identitet och behörighet i fråga om förskrivare av läkemedel och kontroll av identitet i fråga om legitimerade sjuksköterskor utan behörighet att förskriva läkemedel, i samband med bolagets behandling av personuppgifter enligt lagen (2005:258) om läkemedelsförteckning, 5. lämna uppgifter till E-hälsomyndigheten för kontroll av förskrivares identitet och behörighet vid expedition på öppenvårdsapotek av läkemedel och and­ra varor som förskrivits, 6. kontrollera hälso- och sjukvårdspersonals identitet och behörighet i samband med tjänstetillsättning och under anställning eller uppdrag, och 7. kontrollera hälso- och sjukvårdspersonals identitet och behörighet att utfärda intyg. Förordning 2013:1037

Registrets innehåll 6 § Registret får innehålla endast följande uppgifter: 1. namn, personnummer, samordningsnummer eller and­ra liknande identitetsbeteckningar och kön, 2. folkbokföringsort,

3. yrke, 4. grundyrke, läroanstalt, utbildningsland och datum för utfärdande av examen, 5. specialitet, 6. datum för utfärdande av legitimation respektive bevis om specialistkompetens, 7. beslut om prövotid och återkallelse av legitimation, 8. förskrivarkod och omfattning av förskrivningsrätt, samt 9. sådana tekniska och administrativa uppgifter som är nödvändiga för att registerändamålen ska kunna tillgodoses. Förordning 2013:639

Information 7 § Personuppgifterna i registret får lämnas ut på medium för automatiserad behandling om uppgifterna skall behandlas för de ändamål som an­ges i 4 och 5 §§.

Direktåtkomst 7 a § Inspektionen för vård och omsorg får ha direktåtkomst till uppgifterna i registret.

En offentlig vårdgivare får ha direktåtkomst till uppgifter som avses i 6 § 1, 3 och 5–8.

Transportstyrelsen får ha direktåtkomst till uppgifter som avses i 6 § 1, 3, 5 och 7. Förordning 2013:639 7 b § En myndighet som har medgetts direktåtkomst ansvarar för att tillgången till personuppgifter begränsas till vad varje användare behöver för att kunna fullgöra sina arbetsuppgifter.

Direktåtkomst får inte medges innan Socialstyrelsen har försäkrat sig om att behörighets- och säkerhetsfrågorna är lösta på ett sätt som är tillfredsställande ur integritetssynpunkt. Förordning 2013:639

Utlämnande av uppgifter till myndigheter 7 c § Socialstyrelsen ska på begäran av Inspektionen för vård och omsorg lämna ut uppgifter för det ändamål som an­ges i 5 § 1.

Inspektionen för vård och omsorg har rätt att ta del av uppgifterna i registret vid direktåtkomst enligt 7 a § förs­ta stycket. Förordning 2013:639 7 d § En offentlig vårdgivare har rätt att ta del av uppgifterna i registret vid direktåtkomst enligt 7 a § and­ra stycket. Förordning 2013:639 7 e § Transportstyrelsen har rätt att ta del av uppgifterna i registret vid direktåtkomst enligt 7 a § tredje stycket. Förordning 2013:639

Utlämnande 8 § Socialstyrelsen skall på lämpligt sätt informera den registrerade om registret. Informationen skall ge upplysning om vem som är personuppgiftsansvarig och redovisa ändamålet med registret och vilken typ av uppgifter som registret får innehålla samt ge upplysning om 1. de sekretess- och säkerhetsbestämmelser som gäller för registret, 2. rätten att få information och rättelse enligt personuppgiftsslagen (1998:204), 3. rätten till skadestånd vid behandling av personuppgifter i strid med denna förordning, 4. vad som gäller i fråga om sökbegrepp, direktåtkomst och utlämnande av uppgifter på medium för automatiserad behandling, 5. om registreringen är frivillig eller inte.

Rättelse och skadestånd 9 § Bestämmelserna i personuppgiftslagen (1998:204) om rättelse och skadestånd gäller vid behandling av personuppgifter enligt denna förordning.

Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 2007:23) om ­erkännande av ­yrkeskvalifikationer in­om ­hälso- och sjukvården Socialstyrelsen föreskriver1 följande med stöd av 3 kap. 3 § och 7 kap. 11 a och 16 §§ förordningen (1998:1513) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område.

1 kap. Tillämpningsområde 1 § Föreskrifterna i 2 och 3 kap. ska tillämpas vid erkännande av yrkeskvalifikationer från ett annat EES-land än Sverige till följd av samordning av minimikrav för utbildning till apotekare, barnmors­ Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer (EUT L 255, 30.9.2005, s. 22, Celex 32005L0036) ändrad genom rådets direktiv 2006/100/EG av den 20 november 2006 (EUT L 363, 20.12.2006, s. 141, Celex 32006L0100) om anpassning av vissa direktiv när det gäller fri rörlighet för personer, med anledning av Bulgariens och Rumäniens anslutning.

1

69

ka, läkare, specialistläkare, Europaläkare, sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare och specialisttandläkare.

2 § Föreskrifterna i 2 och 4 kap. ska tillämpas vid ömsesidigt erkännande enligt den generella ordningen av bevis från ett annat EES-land än Sverige på formella kvalifikationer.

3 § Föreskrifterna i 2 och 5 kap. ska tillämpas vid erkännande respektive kontroll av yrkeskvalifikationer i samband med att en yrkesutövare från ett annat EES-land än Sverige har för avsikt att tillfälligt och temporärt utöva ett reglerat yrke i Sverige.

2 kap. Inledande bestämmelser 1 § I dessa föreskrifter används beteckningen EESland för medlemsstater i Europeiska gemenskapen samt Norge, Island och Liechtenstein. Vad som sägs om EES-land ska även gälla Schweiz.

Tredje land används som beteckning på länder som inte omfattas av förs­ta stycket.

3 kap. Erkännande på grundval av samordning av minimikraven för utbildning Apotekare 1 § En apotekare som har genomgått sin utbildning i ett annat EES-land än Sverige ska på ansökan hos Socialstyrelsen få legitimation för yrket, om han eller hon har ett sådant utbildnings-, examens- eller behörighetsbevis som an­ges i 5.6.2 i bilaga V till ­Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG.

Barnmorskor 2 § En barnmorska som har genomgått sin utbildning i ett annat EES-land än Sverige ska på ansökan hos Socialstyrelsen få legitimation för yrket, om han eller hon har ett sådant utbildnings-, examens- eller behörighetsbevis som an­ges i 5.5.2 i bilaga V till Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG, under förutsättning att beviset uppfyller övriga villkor som ställs i samma direktiv och detta har intygats av den behöriga myndigheten i det and­ra EES-landet.

Läkare 3 § En läkare som har genomgått sin utbildning i ett annat EES-land än Sverige ska på ansökan hos Socialstyrelsen få legitimation för yrket, om han eller hon har ett sådant utbildnings-, examens- eller be70

hörighetsbevis som an­ges i 5.1.1 i bilaga V till Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG. 4 § En läkare som har genomgått sin specialistutbildning i ett annat EES-land än Sverige ska på ansökan hos Socialstyrelsen få ett bevis om specialistkompetens, om han eller hon redan har ett sådant bevis om specialistkompetens som an­ges i 5.1.3 i bilaga V till Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG.

Europaläkare 5 § Ansökan om kompetensbevis som allmänpraktiserande läkare i ett EES-land (Europaläkare) ska göras hos Socialstyrelsen.

6 § En läkare som har avlagt svensk läkarexamen och som vill uppnå en kompetens som Europaläkare ska efter godkänd allmäntjänstgöring (AT) i Sverige tjänstgöra som legitimerad läkare i minst två år, motsvarande heltid. Tjänstgöringen ska fullgöras under handledning in­om ett valfritt medicinskt område in­om den svenska hälso- och sjukvården.

7 § En läkare som har fått svensk legitimation med stöd av 3 § och som vill uppnå en kompetens som Europaläkare ska tjänstgöra under handledning in­ om den svenska hälso- och sjukvården i minst tre år, motsvarande heltid.

Minst tre månader av tjänstgöringen ska fullgöras på sjukhus in­om någon kirurgisk specialitet.

Dessutom ska minst tre månader fullgöras på sjukhus in­om såväl någon invärtesmedicinsk som någon barnmedicinsk specialitet. Därutöver ska minst sex månader av tjänstgöringen fullgöras in­ om primärvården.

8 § En läkare från ett annat EES-land än Sverige där utbildningstiden till Europaläkare var två år fram till den 1 januari 2001 ska, om hans eller hennes me­di­cins­ka grundutbildning omfattar praktiktjänstgöring 1. på en avdelning för allmänmedicin vid ett godkänt sjukhus, 2. hos en godkänd allmänpraktiserande läkare, eller 3. vid en godkänd vårdcentral för primärvård, få tillgodoräkna högst ett år av denna praktik i den tjänstgöringstid som enligt 7 § krävs för att en läkare ska få kompetensbevis som Europaläkare.

Sjuksköterskor 9 § En sjuksköterska med ansvar för allmän hälsooch sjukvård som har genomgått sin utbildning i ett annat EES-land än Sverige ska på ansökan hos

Socialstyrelsen få legitimation för yrket, om han eller hon har ett sådant utbildnings-, examens- eller behörighetsbevis som an­ges i 5.2.2 i bilaga V till Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG.

Tandläkare 10 § En tandläkare som har genomgått sin utbildning i ett annat EES-land än Sverige ska på ansökan hos Socialstyrelsen få legitimation för yrket, om han eller hon har ett sådant utbildnings-, examens- eller behörighetsbevis som an­ges i 5.3.2 i bilaga V till Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG. 11 § En tandläkare som har genomgått sin specialistutbildning i ett annat EES-land än Sverige ska på ansökan hos Socialstyrelsen få ett bevis om specialistkompetens, om han eller hon redan har ett sådant bevis om specialistkompetens som an­ges i 5.3.3 i bilaga V till Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG.

Jämställd utbildning eller förvärvade rättigheter 12 § En apotekare, barnmorska, läkare, specialistläkare, Europaläkare, sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare eller specialisttandläkare vars utbildnings-, examens- eller behörighetsbevis från ett annat EES-land än Sverige inte uppfyller de krav som framgår av 1–11 §§ ska ändå på ansökan hos Socialstyrelsen få legitimation för yrket, bevis om specialistkompetens eller kompetensbevis som Europaläkare, om han eller hon uppfyller de krav på att ha genomgått en jämställd utbildning eller förvärvat rättigheter till yrket som ställs i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG och detta har intygats av den behöriga myndigheten i det and­ra EES-landet.

Utbildning på deltid 13 § En apotekare, barnmorska, läkare, specialistläkare, Europaläkare, sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare eller specialisttandläkare som har genomgått sin utbildning på deltid och som vill ha sina yrkeskvalifikationer från ett annat EES-land än Sverige erkända ska på ansökan hos Socialstyrelsen få legitimation för yrket, bevis om specialistkompetens eller kompetensbevis som Europaläkare enligt vad som framgår av 1–11 §§, om deltidsutbildningens längd, nivå och kvalitet motsvarar en heltidsutbild-

ning och om utbildningen har godkänts av den behöriga myndigheten i det and­ra EES-landet.

4 kap. Den generella ordningen för ömsesidigt erkännande av bevis på formella kvalifikationer Allmänna principer 1 § Den generella ordningen för ömsesidigt erkännande av bevis på formella kvalifikationer för reglerade yrken utgår från utbildningar på följande fyra nivåer, varav nivå 1 är den högsta nivån.

Nivå 1: Reglerade yrken som förutsätter högskoleutbildning som omfattar minst fyra år.

Nivå 2: Reglerade yrken som förutsätter högskoleutbildning som omfattar minst tre år och högst fyra år.

Nivå 3: Reglerade yrken som förutsätter eftergymnasial utbildning som omfattar minst ett år.

Nivå 4: Reglerade yrken som förutsätter teoretiska och praktiska utbildningar på lägre utbildningsnivåer än nivåerna 1–3.

Reglerade yrken – nivå 1 2 § Följande reglerade yrken har i Sverige en utbildning på nivå 1: – logoped – psykolog – psykoterapeut – sjukhusfysiker

Reglerade yrken – nivå 2 3 § Följande reglerade yrken har i Sverige en utbildning på nivå 2: – arbetsterapeut – audionom – biomedicinsk analytiker – dietist – kiropraktor – naprapat – optiker – ortopedingenjör – receptarie – röntgensjuksköterska – sjukgymnast 4 § För sjuksköterskor som har rätt att använda en skyddad specialistbeteckning finns särskilda bestämmelser i förordningen (1998:1513) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område.

71

Reglerade yrken – nivå 3 5 § Följande reglerade yrke har i Sverige en utbildning på nivå 3: – tandhygienist

Svensk legitimation m.m. för reglerade yrken med utbildningar på nivåerna 1–4 6 § En yrkesutövare som från ett annat EES-land än Sverige har ett bevis på formella kvalifikationer för något av yrkena som an­ges i 2–5 §§ ska på ansökan hos Socialstyrelsen, som huvudregel, få legitimation eller någon annan behörighet för yrket.

I nedanstående situationer ska i stället följande gälla.

1. En yrkesutövare som i ett annat EES-land än Sverige har genomgått en utbildning som inte uppfyller villkoren i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG ska få legitimation, om den behöriga myndigheten i det and­ra EESlandet bekräftar att utbildningen är erkänd som likvärdig med och ger samma rättigheter som en utbildning som uppfyller villkoren.

2. En yrkesutövare ska få legitimation eller någon annan behörighet, om den behöriga myndigheten i ett annat EES-land än Sverige bekräftar att han eller hon där har genomgått en utbildning som, även om den inte uppfyller de krav som ställs i landet för utövande av yrket, ger yrkesutövaren förvärvade rättigheter enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG. 3. En yrkesutövare som har genomgått sin utbildning i ett tredje land och har fått utbildningen godkänd av den behöriga myndigheten i ett annat EES-land än Sverige ska kunna visa upp ett bevis på formella kvalifikationer från det and­ra EES-landet samt kunna styrka minst tre års yrkeserfarenhet i samma land för att få legitimation. Yrkeserfarenheten ska intygas av den behöriga myndigheten i det and­ra EES-landet.

4. En yrkesutövare som har genomgått sin utbildning i ett annat EES-land än Sverige där yrket inte är reglerat ska, om utbildningen uppfyller villkoren i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG, visa upp kompetensbevis eller bevis på formella kvalifikationer och kunna styrka minst två års yrkeserfarenhet motsvarande heltid under de senaste tio åren i ett och samma EES-land för att få legitimation för yrket.

5. En yrkesutövare som har genomgått en utbildning på nivå tre i ett annat EES-land än Sverige 72

ska få legitimation för yrket, om han eller hon har genomgått någon sådan utbildning som finns förtecknad i bilaga II i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG och detta har intygats av den behöriga myndigheten i det and­ra EES-landet.

7 § Socialstyrelsen får inte erkänna ett bevis på formella kvalifikationer för något av de reglerade yrken som an­ges i 2 och 3 §§, om yrkesutövaren har genomgått en utbildning på nivå 4 i ett annat EES-land än Sverige.

Möjlighet till kompensationsåtgärder 8 § I nedanstående situationer ska Socialstyrelsen begära att en yrkesutövare vidtar kompensationsåtgärder för att få legitimation för yrket eller bevis om specialistkompetens.

1. En yrkesutövare som har genomgått en utbildning som ger behörighet till yrket i ett annat EES-land än Sverige men är minst ett år kortare än motsvarande svenska utbildning till samma yrke måste styrka sina yrkeskvalifikationer genom att praktisera under en anpassningsperiod eller göra ett lämplighetsprov. Yrkesutövaren ska ha rätt att välja mellan de två alternativen. En anpassningsperiod får omfatta praktiktjänstgöring i högst tre år.

2. En yrkesutövare som i ett annat EES-land än Sverige har genomgått en utbildning som till sitt innehåll väsentligt skiljer sig från motsvarande svenska utbildning ska åläggas att praktisera under en anpassningsperiod eller göra ett lämplighetsprov. Samma sak gäller om det reglerade yrket i Sverige inbegriper en eller flera arbetsuppgifter som inte ingår i yrket i det land där yrkesutövaren har genomgått sin utbildning.

Yrkesutövaren ska ha rätt att välja mellan anpassningsperiod och lämplighetsprov. En anpassningsperiod får omfatta praktiktjänstgöring i högst tre år.

3. Om en yrkesutövares yrkeskvalifikationer ska prövas enligt artikel 10 b, 10 d, 10 f eller 10 g i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG, får Socialstyrelsen ålägga yrkesutövaren att praktisera under en anpassningsperiod eller göra ett lämplighetsprov.

9 § Socialstyrelsen får inte begära kompensationsåtgärder enligt 8 § 1 och 2, om de kunskaper yrkesutövaren har tillägnat sig genom yrkeserfarenhet kompenserar de väsentliga skillnaderna vad gäller utbildningstiden eller utbildningens innehåll.

5 kap. Tidsbegränsad legitimation m.m.

1 § Till en yrkesutövares underrättelse till Socialstyrelsen om att temporärt och tillfälligt i Sverige utöva ett reglerat yrke in­om hälso- och sjukvården ska bifogas 1. ett av den behöriga myndigheten i ett annat EES-land än Sverige utfärdat intyg som visar att yrkesutövaren är lagligt etablerad i det and­ ra EES-landet och att det när intyget utfärdades inte fanns något förbud för honom eller henne att utöva yrket, 2. bevis på yrkeskvalifikationer, 3. bevis på att yrkesutövaren i ett annat EES-land än Sverige har utövat ett yrke, som inte är reglerat i det and­ra EES-landet, under minst två år av de föregående tio åren vad avser de situationer som an­ges i artikel 5.1 b Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG, och 4. uppgifter om det temporära och tillfälliga yrkesutövandets varaktighet, frekvens, periodicitet och kontinuitet.

2 § Socialstyrelsen ska, efter en underrättelse om att en yrkesutövare för förs­ta gången temporärt och tillfälligt ska komma till Sverige för att utöva ett yrke som regleras enligt den generella ordningen i 4 kap., kontrollera hans eller hennes yrkeskvalifikationer.

3 § Om Socialstyrelsen vid en kontroll enligt 2 § finner att det föreligger en väsentlig skillnad mellan en yrkesutövares kvalifikationer och den yrkesutbildning som krävs i Sverige, ska yrkesutövaren åläggas att göra ett lämplighetsprov för att styrka den kunskap eller kompetens som krävs för en tidsbegränsad legitimation eller ett tidsbegränsat bevis om specialistkompetens.

6 kap. Övriga bestämmelser 1 § Om det finns en skälig grund för tvivel om äktheten hos ett dokument eller ett bevis på formella kvalifikationer som har utfärdats av en behörig myndighet, får Socialstyrelsen begära att denna myndighet styrker äktheten hos de utbildnings-, ­examens-, och and­ra behörighetsbevis som har utfärdats i ett annat EES-land än Sverige. Socialstyrelsen får i särskilda fall även begära att den behöriga myndigheten intygar att yrkesutövaren har uppfyllt de minimikrav för utbildning som avses i 3 kap. ____________________

2. Genom författningen upphävs – Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 2003:4) om ömsesidigt erkännande av yrkesbehörighet in­om hälso- och sjukvården – Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 2004:10) om villkorslöst erkännande av behörighetsbevis för viss hälso- och sjukvårdspersonal med utbildning från annat EES-land.

Socialstyrelsens föreskrifter * och allmänna råd (SOSFS 1998:13) om anmälan av ­verksamheter på hälso- och sjukvårdens område Socialstyrelsen föreskriver följande med stöd av 2 § 6 och 4 § 4 förordningen (1985:796) med vissa bemyndiganden för Socialstyrelsen att meddela föreskrifter m.m.

1 kap. Anmälan av verksamhet Föreskrifter 1 § Anmälan enligt 2 kap. 1 § patientsäkerhetslagen (2010:659) ska göras av den som inte sedan tidigare bedriver verksamhet in­om detta område.

En sådan anmälan ska göras för varje särskild verksamhet som ska ledas av en verksamhetschef.

För verksamhet in­om tandvården och för verksamhet enligt 7 kap. 2 § patientsäkerhetslagen ska en anmälan göras för varje särskild verksamhet som ska ledas av en chef med en motsvarande funktion som en verksamhetschef. SOSFS 2013:18 2 § I avtals- eller uppdragsförhållanden skall anmälan göras av den som tillhandahåller hälso- och sjukvårdsinsatserna.

3 § Anmälan enligt 2 kap. 1 § patientsäkerhetslagen (2010:659) ska, ut­över vad som framgår av 2 kap. 1 § patientsäkerhetsförordningen (2010:1369), innehålla uppgifter om 1. vårdgivare och organisationsnummer eller, om organisationsnummer saknas, personnummer, 2. verksamhetens namn/benämning, 3. när verksamheten skall påbörjas, och 4. adresser och telefonnummer (inklusive faxnummer då sådana finns).

1. Denna författning träder i kraft den 21 december 2007.

73

Om verksamheten enbart kommer att bedrivas under kortare perioder, ska detta an­ges i anmälan.

SOSFS 2013:18 4 § Anmälan enligt 2 kap. 1 § patientsäkerhetslagen (2010:659) ska göras på blanketten ”Anmälan av verksamhet enligt patientsäkerhetslagen (2010:659)”(bilagan2) eller på motsvarande elektronisk blankett. SOSFS 2013:18

Allmänna råd Tidpunkt för anmälan Vårdgivaren bör avvakta med anmälan till dess att alla obligatoriska uppgifter kan lämnas. Anmälan enligt 2 kap. 1 § patientsäkerhetslagen (2010:659) bör inte göras tidigare än två månader innan verksamheten ska påbörjas. Den får dock aldrig göras senare än den lagstadgade tiden för anmälan, dvs. senast en månad innan verksamheten påbörjas.

SOSFS 2013:18

Befintlig vårdgivare som utvidgar med ny verksamhet En vårdgivare som sedan tidigare bedriver verksamhet och som enligt 2 kap. 2 § patientsäkerhets­lagen ska anmäla att verksamheten utökas med en ny särskild verksamhet bör anmäla denna förändring på blanketten ”Anmälan av verksamhet enligt patientsäkerhetslagen (2010:659)” (bilagan3), dvs. samma blankett som ska användas vid anmälan av verksamhet enligt 2 kap. 1 § samma lag. SOSFS 2013:18

Förändring av tidigare anmäld verksamhet Om en verksamhet förändras eller flyttas bör anmälan endast göras i de fall ändringen avser en uppgift som an­ges i 2 kap. 1 § förs­ta stycket 1–3 patientsäkerhetsförordningen (2010:1369) eller i 1 kap. 3 § dessa föreskrifter. Förändringar som rör uppgifter enligt 2 kap. 1 § 4–6 samma förordning behöver inte anmälas.

En vårdgivare som övertar en verksamhet bör vid anmälan om detta särskilt uppmärksamma Inspektionen för vård och omsorg på att det gäller ett övertagande av en verksamhet som tidigare bedrivits av en annan vårdgivare. Detta kan t.ex. an­ges på anmälningsblanketten under ”Övriga upplysningar”.

2 kap. har upphört att gälla enligt SOSFS 2013:18.

2 3

74

Bilagan ej medtagen i författningshandboken.

Bilagan ej medtagen i författningshandboken.

Förordning (2013:196) om ­underrättelse till Inspektionen för vård och omsorg om b­ eslut att avskeda legitimerad ­yrkesutövare 1 § En myndighet ska snarast till Inspektionen för vård och omsorg sända en kopia av ett beslut att avskeda en legitimerad yrkesutövare om 1. arbetstagaren i sin yrkesutövning står under tillsyn av inspektionen och omfattas av bestämmelserna i lagen (1994:260) om offentlig anställning, och 2. orsaken till avskedandet är ett brott eller en förseelse i yrkesutövningen. ____________________

Denna förordning träder i kraft den 1 juni 2013, då förordningen (1982:116) om underrättelse till Socialstyren om beslut att avskeda legitimerad yrkesutövare ska upphöra att gälla.

Lag (1985:12) om kontroll av * berusningsmedel på sjukhus 1 § Om Inspektionen för vård och omsorg beslutar det, tillämpas denna lag vid en sådan enhet vid ett sjukhus som är särskilt inriktad på vård för missbruk av beroendeframkallande medel. Lag 2013:1142 2 § Den som är intagen för vård får inte inneha alkoholhaltiga drycker, and­ra berusningsmedel, något sådant medel som avses i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller sådana varor som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor. Han får inte heller inneha injektionssprutor eller kanyler som kan användas för insprutning i människokroppen eller and­ra föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika. Lag 1999:50 3 § Verksamhetschefen får ställa följande villkor för att ta in någon på sjukhuset för vård av missbruk av beroendeframkallande medel, om det behövs för att hindra att patienten har tillgång till sådana medel, varor eller föremål som an­ges i 2 §.

De villkor som avses är krav på

1. att patienten underkastar sig kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning, 2. att patienten medger undersökning av vad han innehar eller får sig tillsänt. Lag 1999:50 4 § Sådana berusningsmedel, varor, dopningsmedel och föremål som an­ges i 2 § får omhändertas 1. om de påträffas hos en intagen, 2. om en intagen får dem sig tillsända, eller

3. om de påträffas utan att det finns någon känd ägare till dem.

Verksamhetschefen skall låta förstöra eller försälja den omhändertagna egendomen enligt bestämmelserna om beslagtagen egendom i 2 § 1 förs­ta stycket lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.

Belopp som erhållits vid försäljningen skall tillfalla staten. Lag 1999:50

2. Vissa särskilda bestämmelser för sjuksköterskor

Socialstyrelsens allmänna råd (SOSFS 1997:10) om ­medicinskt ansvarig ­sjuksköterska i kommunernas hälso- och sjukvård4 Bakgrund Varje kommun skall enligt 18 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), HSL, erbjuda en god hälso- och sjukvård åt dem som bor i en sådan boendeform eller bostad som avses i 20 § and­ra stycket och 21 § tredje stycket so­ cial­ tjänstlagen (1980:620), SoL. Ansvaret avser hälso- och sjukvård i särskilda boendeformer för service och omvårdnad för äldre män­ni­skor med behov av särskilt stöd, bl.a. ålderdomshem, servicehus, gruppboende och sjukhem. Ansvaret innefattar också hälsooch sjukvård i bostäder med särskild service för funk­tions­hind­rade i alla åldrar som av fysiska, psykiska eller and­ra skäl möter betydande svårigheter i sin livsföring. Kommunen skall även erbjuda en god hälso- och sjukvård åt dem som vistas i dagverksamhet som omfattas av 10 § SoL och som skall underlätta för den enskilde att bo hemma och ha kontakter med and­ra.

En kommun kan också svara för att de som vistas i kommunen erbjuds hälso- och sjukvård i hemmet (hemsjukvård). Efter överenskommelse med en kommun in­om landstinget och medgivande av I denna författning hänvisas bl.a. till förordningen (1994:1290) om åligganden för personal in­om hälso- och sjukvården. Denna förordning är upphävd och ersatt med förordningen (1998:1513) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område. I denna förordning finns bestämmelserna om MAS i 2 kap. 5 §.

4

regeringen får landstinget överlåta skyldigheten att erbjuda sådan hemsjukvård till kommunen.

Varje kommun skall enligt 18 a § HSL även erbjuda habilitering, rehabilitering och hjälpmedel för funk­tions­hind­rade i samband med sådan hälsooch sjukvård som omfattas av kommunens vårdansvar.

I kommunernas hälso- och sjukvård ingår inte sådan vård – somatisk och psykiatrisk vård – som meddelas av läkare, se 18 § fjärde stycket HSL. Enligt 3 § and­ra stycket HSL är detta ett särskilt ansvar för landstingen, medan det ligger i kommunernas ansvar att se till att den som är i behov av läkarvård verkligen får sådan vård. Landstingets vårdansvar innebär att de som bor i särskilda boendeformer eller i bostäder med särskild service eller vistas i dagverksamheter skall erbjudas insatser från verksamheter in­om landstingets hälso- och sjukvård som leds av läkare eller där läkare har det me­di­cins­ka ansvaret på samma villkor som gäller för befolkningen i övrigt. Landstingets ansvar omfattar insatser som utförs av personalkategorier med medicinsk specialkunskap ut­över den kompetens som finns in­om kommunernas verksamhet, t.ex. insatser av personal som ingår i psykiatriskt team eller vid rehabilitering.

Det övergripande målet för hälso- och sjukvården enligt 2 § HSL gäller också för kommunernas hälso- och sjukvård. Kommunerna skall liksom and­ra vårdgivare bedriva hälso- och sjukvården så att den uppfyller de krav på en god vård som an­ges i 2 a § HSL. I lagstiftningen på hälso- och sjukvårdens område ges särskilda bestämmelser om läkemedelshantering, dokumentation, sekretess, anmälnings- och uppgiftsskyldighet m.m. som kompletterar bestämmelserna i hälso- och sjukvårdslagen och som i tillämpliga delar också gäller i kommunernas hälso- och sjukvård.

75

I boendeformer och enheter där en kommun bedriver hälso- och sjukvård skall det enligt 2 d § HSL finnas den personal, de lokaler och den utrustning som behövs för att god vård skall kunna ges.

I 28–30 §§ HSL ges bestämmelser om ledningen av hälso- och sjukvård. Bestämmelserna är gemensamma för all hälso- och sjukvård och gäller således även in­om kommunalt bedriven verksamhet. Krav ställs på att det skall finnas någon som svarar för verksamheten (verksamhetschef) och att ledningen skall vara organiserad så att den tillgodoser hög patientsäkerhet och god kvalitet i vården samt främjar kostnadseffektivitet. Enligt 31 § HSL ställs krav på att kvaliteten i verksamheten systematiskt och fortlöpande skall utvecklas och säkras.

I kommunernas hälso- och sjukvård skall det finnas en sjuksköterska som har det me­di­cins­ka ansvaret i verksamheten. Grundläggande bestämmelser om medicinskt ansvarig sjuksköterska och de uppgifter som åligger en sådan sjuksköterska ges i 24 § HSL och i 6 § förordningen (1994:1290) om åligganden för personal in­om hälso- och sjukvården, åliggandeförordningen.

Regleringen av det me­di­cins­ka ansvaret i kommunernas hälso- och sjukvård innebär att de uppgifter som åligger medicinskt ansvarig sjuksköterska enligt nu nämnda bestämmelser är undand­ ragna från verksamhetschefens ledning. Verksamhetschefens möjligheter att uppdra enskilda ledningsuppgifter enligt 30 § HSL är i kommunernas hälso- och sjukvård således inskränkt genom bestämmelserna.

Socialstyrelsen meddelar följande allmänna råd om medicinskt ansvarig sjuksköterska till ledning för berörda nämnder och sjuksköterskor m.fl. in­om den kommunala hälso- och sjukvården. Syftet är att beskriva den medicinskt ansvariga sjuksköterskans funktion och an­ge förutsättningar som gör det möjligt för henne att fullgöra sina uppgifter.

Organisation Det övergripande ansvaret för att den hälso- och sjukvård som kommunen erbjuder fyller hälsooch sjukvårdslagens krav på en god vård vilar på den kommunala nämnd som fått denna uppgift.

Kommunerna kan fritt välja vilken nämndorganisation som skall sköta de uppgifter som åvilar en kommun. Den nämnd som ansvarar för någon del av so­cial­tjänsten, i förs­ta hand den nämnd som 76

svarar för äldre- och handikappfrågor, kan också svara för hälso- och sjukvården. Nämnden beslutar hur hälso- och sjukvården skall organiseras med hänsyn till lokala behov och förutsättningar.

Nämnden ansvarar för att verksamheten ges sådana mål, ramar, organisatoriska och and­ra förutsättningar att kvalitet och säkerhet kan tillgodoses i vården.

Varje kommun måste organisera den verksamhet som kommunen bedriver enligt 18 och 18 a §§ HSL med beaktande av den särskilda regleringen av det me­di­cins­ka ansvaret i kommunernas hälsooch sjukvård. Nämnden beslutar vilka verksamheter som skall hållas samman under en medicinskt ansvarig sjuksköterska. Nämnden svarar för att den medicinskt ansvariga sjuksköterskans ställning i organisationen är tydlig och att det i övrigt finns förutsättningar för henne att utöva det me­di­ cins­ka ansvaret.

Verksamhetsområde Den medicinskt ansvariga sjuksköterskan skall enligt 24 § HSL finnas in­om det verksamhetsområde som kommunen bestämmer. Ett verksamhetsområde kan vara geografiskt, t.ex. hela kommunen eller en del eller flera delar av kommunen, eller någon del av so­cial­tjänstverksamheten, t.ex. äldreomsorgen, eller en viss boendeform eller enhet.

Inom verksamhetsområdet förekommer då såväl sociala som me­di­cins­ka uppgifter. Om ett verksamhetsområde i huvudsak omfattar rehabilitering får enligt 24 § and­ra stycket HSL en sjukgymnast eller en arbetsterapeut fullgöra uppgiften.

De uppgifter som åligger medicinskt ansvarig sjuksköterska innebär att hon har ansvar för kvalitet och säkerhet i den verksamhet som bedrivs in­ om hennes område. Det innebär att verksamhetsområdet måste utformas så att den medicinskt ansvariga sjuksköterskan har möjlighet att säkerställa att kraven på hög patientsäkerhet och god kvalitet tillgodoses i vården. Verksamhetsområdet bör därför anpassas till verksamhetens inriktning och omfattning. Hänsyn måste också tas till den medicinskt ansvariga sjuksköterskans kompetens och erfarenhet.

Organisatorisk ställning Kravet på att det skall finnas en medicinskt ansvarig sjuksköterska gäller oberoende av hur ledningen in­om den kommunala hälso- och sjukvårdsverksamheten och so­ cial­ tjänstverksamheten ordnas.

Ledningen kan dock vara organiserad så att den medicinskt ansvariga sjuksköterskan innehar befattning som verksamhetschef i kommunens hälsooch sjukvård.

Den medicinskt ansvariga sjuksköterskan är, i de fall de båda uppdragen inte är förenade, underställd verksamhetschefen i kommunens hälso- och sjukvård (jfr prop. 1995/96:176 s. 104). Vid full­ görandet av de uppgifter som omfattas av det me­ di­cins­ka ansvaret enligt 24 § HSL och 6 § åliggandeförordningen är den medicinskt ansvariga sjuksköterskan dock inte underställd någon verksamhetschef (jfr prop. 1995/96:176 s. 104). Dessa uppgifter är undand­ragna från verksamhetschefens ledning. Verksamhetschefen kan därför inte uppdra åt någon annan befattningshavare in­om verksamheten att fullgöra uppgifterna och kan inte heller ingripa vid fullgörandet.

Nämnden svarar för att den medicinskt ansvariga sjuksköterskan ges en organisatorisk ställning och placering som gör det möjligt för henne att fullgöra sina uppgifter. I de fall den medicinskt ansvariga sjuksköterskan inte själv är verksamhetschef bör hennes ansvar, uppgifter och befogenheter klargöras i förhållande till verksamhetschefer och övrig personal. Den organisatoriska placeringen bör i dessa fall anpassas efter den medicinskt ansvariga sjuksköterskans verksamhetsområde och ledningsstrukturen in­om kommunens hälso- och sjukvård. Om verksamhetsområdet avser en viss enhet, bör den medicinskt ansvariga sjuksköterskan vara placerad vid enheten i fråga. I and­ra fall kan en placering i kommunens centrala förvaltning vara lämplig, t.ex. om hälso- och sjukvårdsverksamheten leds av en centralt placerad verksamhetschef eller om verksamhetsområdet omfattar verksamheter som leds av olika verksamhetschefer.

Nämnden bör säkerställa att det finns ändamålsenliga former för samråd och samverkan mellan verksamhetschefen och den medicinskt ansvariga sjuksköterskan som tillgodoser att kraven på hög patientsäkerhet och god kvalitet i vården upprätthålls och att verksamhetens kvalitet utvecklas.

Entreprenader Kommunerna kan enligt 18 § HSL överlåta till privat vårdgivare eller landstinget att på entreprenad fullgöra uppgifter som kommunen ansvarar för in­ om hälso- och sjukvården. En kommun kan enligt avtal t.ex. lägga ut driftansvaret för ett sjukhem.

Ett entreprenadavtal innebär dock inte att entreprenören tar över kommunens vårdansvar enligt hälso- och sjukvårdslagen. Kommunen svarar alltjämt för att patienterna erbjuds en god vård och att verksamheten uppfyller hälso- och sjukvårdslagens krav. Detta gäller också kravet på att det skall finnas en medicinskt ansvarig sjuksköterska, vilket därför måste regleras i entreprenadavtalet. Uppgiften kan fullgöras av kommunens medicinskt ansvariga sjuksköterska eller av någon i entreprenörens verksamhet som har erforderlig kompetens för uppgiften.

Ansvar och uppgifter I 24 § punkterna 1–3 HSL och 6 § punkterna 1–4 åliggandeförordningen an­ges de uppgifter som den medicinskt ansvariga sjuksköterskan skall svara för. Regeringens proposition om äldreomsorgen (prop. 1990/91:14) innehåller vissa uttalanden som det är viktigt att beakta vid tillämpningen av bestämmelserna i 24 § HSL. De uppgifter som åligger medicinskt ansvarig sjuksköterska innebär att hon har ansvar för kvalitet och säkerhet i den verksamhet som en kommun bedriver enligt 18 och 18 a §§ HSL. Ansvaret avser den vård och behandling som patienterna ges samt de krav som ställs på läkemedelshantering, dokumentation, anmälan av skador m.m. i hälso- och sjukvårdsverksamhet.

Det åligger den medicinskt ansvariga sjuksköterskan att upprätthålla och utveckla verksamhetens kvalitet och säkerhet in­om ramen för det kvalitetssystem som skall finnas i verksamheten enligt Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 1996:24) Kvalitetssystem i hälso- och sjukvården. Den medicinskt ansvariga sjuksköterskan utövar sitt ansvar genom att planera, styra, kontrollera, dokumentera och redovisa arbetet med verksamhetens kvalitet och säkerhet.

I den medicinskt ansvariga sjuksköterskans ansvar ingår bl.a. att tillse att författningsbestämmelser och and­ra regler är kända och efterlevs, att det finns behövliga direktiv och instruktioner för sjukvårdsverksamheten samt att personalen in­om kommunens hälso- och sjukvård har den kompetens som behövs med hänsyn till de krav som ställs på verksamheten.

Den medicinskt ansvariga sjuksköterskan har inte något primärt ansvar för den individuellt inriktade vården av enskilda patienter men kan i överensstämmelse med vad som framgår av bestäm77

melserna i hälso- och sjukvårdslagen och åliggandeförordningen ingripa i enskilda fall och bestämma över vård och behandling.

Verksamhetschefen svarar för att den medicinskt ansvariga sjuksköterskan får möjlighet att fullgöra sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt.

Närmare uppgifter om verksamhetschefens ansvar framgår av Socialstyrelsens allmänna råd (SOSFS 1997:8) Verksamhetschef in­om hälso- och sjukvård.

Av SOSFS 1997:8 framgår att verksamhetschefen och den medicinskt ansvariga sjuksköterskan bör fastställa former för fortlöpande samverkan och samråd i frågor som gäller verksamhetens kvalitet och säkerhet. Den medicinskt ansvariga sjuksköterskan är också en viktig resurs för verksamhetschefen i frågor som gäller verksamhetens mål, policy, ramar, struktur, resultat och resursanvändning. Om den medicinskt ansvariga sjuksköterskans verksamhetsområde omfattar boendeformer eller enheter som leds av olika verksamhetschefer, bör berörda verksamhetschefer och den medicinskt ansvariga sjuksköterskan i samråd klargöra hur det me­di­cins­ka ansvaret kan utövas på bästa sätt.

De uppgifter som åligger medicinskt ansvarig sjuksköterska kommenteras nedan i anslutning till respektive bestämmelser i 24 § HSL och 6 § åliggandeförordningen.

Vård och behandling (6 § i åliggandeförordningen) Den medicinskt ansvariga sjuksköterskan har enligt denna bestämmelse ansvar för ”att patienterna får en säker och ändamålsenlig vård och behandling av god kvalitet in­om kommunens ansvarsområde”.

Det innebär att den medicinskt ansvariga sjuksköterskan skall tillse att det me­di­cins­ka omhändertagandet av patienterna tillgodoser kraven på hög patientsäkerhet och god kvalitet, att samverkan och samordning med vårdresurser in­om och utanför den egna verksamheten fungerar på ett för patienterna tillfredsställande sätt, att det finns rutiner för individuell vårdplanering samt att verksamhetens vårdpolicy följs. Ytterst är den medicinskt ansvariga sjuksköterskan skyldig att gripa in i vård och omhändertagande av enskilda patienter om det är erforderligt för att patienten skall ges en god vård.

Den medicinskt ansvariga sjuksköterskans ansvar sammanhänger med kommunens skyldighet 78

enligt 2 a § HSL att bedriva hälso- och sjukvården så att den uppfyller kraven på en god vård och det krav som enligt 31 § HSL ställs på att kvaliteten i verksamheten skall systematiskt och fortlöpande utvecklas och säkras. Den medicinskt ansvariga sjuksköterskan har en central roll i arbetet med verksamhetens kvalitet och säkerhet.

I ovannämnda föreskrifter och allmänna råd SOSFS 1996:24 ges bestämmelser om system för att fortlöpande säkra och utveckla kvaliteten som kompletterar regleringen i hälso- och sjukvårdslagen. Krav ställs på att all hälso- och sjukvård skall omfattas av system för planering, utförande, uppföljning och utveckling av kvaliteten i verksamheten. Syftet är att säkerställa att kvalitet och säkerhet i patientens vård och omhändertagande tillgodoses.

Av SOSFS 1996:24 framgår att det åligger verksamhetschefen att ta fram och fastställa ett ändamålsenligt kvalitetssystem för verksamheten som uppfyller vissa angivna krav. Inom den kommunala hälso- och sjukvården är det nödvändigt att den medicinskt ansvariga sjuksköterskan, i de fall uppdragen inte är förenade, biträder verksamhetschefen i arbetet med att utarbeta och utvärdera verksamhetens kvalitetssystem.

Enligt SOSFS 1996:24 skall nämnden ge direktiv och säkerställa att det i varje verksamhet finns ett ändamålsenligt kvalitetssystem med organisation, resurser, rutiner och metoder som säkerställer kvaliteten i kommunens hälso- och sjukvårdsverksamhet. Det är lämpligt att nämnden samråder med den medicinskt ansvariga sjuksköterskan i frågor som gäller verksamhetens kvalitetssystem.

Den medicinskt ansvariga sjuksköterskan är också en viktig resurs för nämnden i and­ra frågor som gäller verksamhetens kvalitet och säkerhet.

Det kan bl.a. gälla – planeringen av kommunens hälso- och sjukvårdsverksamhet, – framtagningen av kommunens hälso- och sjukvårdspolicy, – användningen av kommunens hälso- och sjukvårdsresurser och kompetens, – upphandling av hälso- och sjukvårdsresurser, – personalplaneringen och rekryteringen av hälso- och sjukvårdspersonal samt – planeringen av introduktion och kompetensutveckling av personalen.

Socialstyrelsen har i allmänna råd (SOSFS 1993:17) Omvårdnad in­om hälso- och sjukvården tydliggjort att den medicinskt ansvariga sjuksköterskan ansvarar för att omvårdnadsfrågor löses på ett för patienterna optimalt sätt.

Den medicinskt ansvariga sjuksköterskan har också ett ansvar för medicintekniska produkter i kommunernas hälso- och sjukvård. Socialstyrelsen har meddelat föreskrifter om de uppgifter som ingår i ansvaret, se SOSFS 1994:21. Detta innebär bl.a. ansvar för att rutiner utfärdas för hur medicintekniska produkter skall hanteras och/eller kontrolleras, vad som gäller vid inköp m.m.

Särskilda krav ställs på strukturen för informationsöverföring och samverkan mellan landsting och kommuner i de fall kommunen kan få ett betalningsansvar enligt lagen (1990:1404) om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård. Närmare uppgifter om denna struktur och den medicinskt ansvariga sjuksköterskans ansvar framgår av Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 1996:32) Informationsöverföring och samordnad vårdplanering.

Läkares ordination (6 § 3 åliggandeförordningen) Den medicinskt ansvariga sjuksköterskan har enligt denna bestämmelse ansvar för ”att patienten får den vård och behandling som en läkare förordnat om”.

Den medicinskt ansvariga sjuksköterskans ansvar sammanhänger med den uppdelning av ansvaret för hälso- och sjukvården i särskilda boendeformer m.m. som gäller enligt 3 och 18 §§ HSL och som innebär att landstinget svarar för läkarinsatserna. Det som utmärker läkarinsatserna är framför allt diagnostisering, bedömning och ordination av adekvata behandlingsåtgärder samt kontinuerlig omprövning av åtgärder beträffande de patienter som omfattas av kommunernas vårdansvar.

Det åligger den medicinskt ansvariga sjuksköterskan att se till att organisatoriska och and­ra förutsättningar finns för att läkarens ordinationer och anvisningar skall kunna följas i kommunens hälsooch sjukvård. Eftersom denna uppgift har direkt betydelse för den vård och behandling som ges i en verksamhet är det nödvändigt att den medicinskt ansvariga sjuksköterskan har god kännedom om verksamheten. Därför bör hon fortlöpande kunna följa denna och kontrollera hur läkares ordinationer och anvisningar följs.

Däremot har den medicinskt ansvariga sjuksköterskan som tidigare nämnts inte något primärt ansvar för den individuellt inriktade vård och behandling som ges den enskilde patienten. Hur detta ansvar fullgörs åligger enligt 6 § åliggandelagen varje sjuksköterska och all annan hälso- och sjukvårdspersonal som medverkar i patientrelaterat arbete in­om kommunens hälso- och sjukvård.

Ansvaret för att patienterna får en säker och ändamålsenlig vård och behandling av god kvalitet innebär dock att den medicinskt ansvariga sjuksköterskan kan gripa in i enskilda fall om det är erforderligt.

Kontakt med läkare m.fl. (24 § 1 HSL) Den medicinskt ansvariga sjuksköterskan har enligt denna bestämmelse ansvar för ”att det finns sådana rutiner att kontakt tas med läkare eller annan hälso- och sjukvårdspersonal när en patients tillstånd fordrar det”.

Kommunernas vårdansvar enligt hälso- och sjukvårdslagen avser både somatisk och psykiatrisk vård. Landstinget ansvarar för att behovet av insatser av läkare och annan specialistkompetent personal som inte finns i kommunens verksamhet tillgodoses. Läkare och annan personal som medverkar i vården har enligt lag personligt ansvar för hur de fullgör sina arbetsuppgifter.

Den medicinskt ansvariga sjuksköterskans ansvar innefattar en skyldighet att se till att det upprättas rutiner och att de är kända för personalen.

Däremot medför ansvaret inte någon skyldighet att medicinskt bedöma när en enskild patients tillstånd fordrar att kontakt tas med läkare.

Det är en uppgift för alla sjuksköterskor in­om kommunernas hälso- och sjukvård att ta ställning till när den enskilde patienten kan behöva vårdinsatser av läkare. Det är också en uppgift för varje sjuksköterska att bevaka att de ordinationer som ges och som skall fullgöras in­ om kommunens verksamhet utförs på riktigt sätt.

Läkemedelshantering (6 § 4 åliggandeförordningen) Den medicinskt ansvariga sjuksköterskan har enligt denna bestämmelse ansvar för ”att rutinerna för läkemedelshantering är ändamålsenliga och väl fungerande”.

Av bestämmelsen följer att den medicinskt ansvariga sjuksköterskan är skyldig att följa upp de rutiner som används i verksamheten och se till att 79

läkemedelshanteringen tillgodoser kraven på hög patientsäkerhet och god vård.

Rutinerna för läkemedelshantering måste utarbetas med beaktande av Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 1992:6) om läkemedelshantering in­om kommunal hälso- och sjukvård enligt 18 § hälso- och sjukvårdslagen, m.m. I dessa rekommenderar Socialstyrelsen att noggranna och detaljerade rutiner i form av skriftliga arbetsordningar utarbetas för läkemedelshanteringen allt efter förutsättningarna. Dessutom framhålls att olika arbetsordningar kan gälla in­om olika delar av kommunens hälso- och sjukvård. Föreskrifter ges om ordination, förvaring, uttag och iordningställande samt överlämnande av läkemedel.

Dokumentation (6 § 2 åliggandeförordningen) Den medicinskt ansvariga sjuksköterskan har enligt denna bestämmelse ansvar för ”att journaler förs i den omfattning om föreskrivs i patientjournallagen”.

Patientjournaler som upprättas i kommunernas hälso- och sjukvårdsverksamhet omfattas av tryckfrihetsförordningens bestämmelser om allmänna handlingar. De skall hanteras, förvaras och bevaras enligt patientjournallagen (1985:562), förordningen (1986:203) om förlängd bevarandetid för vissa journalhandlingar in­om hälso- och sjukvården och de föreskrifter och allmänna råd som Socialstyrelsen givit ut, se bl.a. SOSFS 1993:20. Journaler skall vårdas enligt kommunallagen (1991:900), arkivlagen (1990:782) och Riksarkivets allmänna råd (RA-FS 1992:3) om arkivvård och gallring av patientjournaler, patientregister m.m. Patientjournaler omfattas av hälso- och sjukvårdssekretessen i 7 kap. sekretesslagen (1980:100).

Den medicinskt ansvariga sjuksköterskans ansvar innefattar en skyldighet att se till att säkra rutiner för journalföringen utarbetas och att de följs i verksamheten. Vid utarbetande av sådana rutiner bör särskilt beaktas att omvårdnadsåtgärder in­om hälso- och sjukvården skall journalföras. Socialstyrelsen har meddelat föreskrifter om dokumentation av omvårdnadsåtgärder för att uppnå en god och säker vård, se SOSFS 1993:20.

Den medicinskt ansvariga sjuksköterskan skall personligen föra journal endast om hon själv medverkar i det patientrelaterade arbetet.

80

Delegering av arbetsuppgifter (24 § 2 HSL) Den medicinskt ansvariga sjuksköterskan har enligt denna bestämmelse ansvar för ”att beslut om att delegera ansvar för vårduppgifter är förenliga med säkerheten för patienterna”.

Allmänna bestämmelser om vad som åligger personalen vid delegering av arbetsuppgifter in­om hälso- och sjukvården ges i lagen (1994:953) om åligganden för personal in­om hälso- och sjukvården, åliggandelagen. Enligt 7 § åliggandelagen definieras delegering som överlåtelse av en viss arbetsuppgift till någon annan. En delegering får endast ske när det är förenligt med en god och säker vård och om det är tillåtet enligt arbetsrätten. Socialstyrelsen har givit ut allmänna råd om hur man bör förfara vid delegering av arbetsuppgifter, se SOSFS 1980:100. Nya allmänna råd är under utarbetande.5 Den medicinskt ansvariga sjuksköterskans ansvar innefattar en skyldighet att följa upp beslut om delegering så att användningen av delegering i kommunens hälso- och sjukvård är förenlig med säkerheten för patienterna. Socialstyrelsens uppföljning av anmälningar av skador och risker in­om hälso- och sjukvården har visat att incidenter vid läkemedelshantering i de flesta fallen berott på bristande kompetens i samband med delegering.

Delegeringar får inte ersätta en ändamålsenlig personalstruktur. En omfattande användning av delegeringar tyder på att det i verksamheten inte finns personal med den kompetens som behövs för att meddela god vård och bör därför leda till att personalstrukturen ses över.

Anmälan av skador (24 § 3 HSL) Den medicinskt ansvariga sjuksköterskan har enligt denna bestämmelse ansvar för ”att anmälan görs till den nämnd, som har ledningen av hälsooch sjukvårdsverksamheten, om patienten i samband med vård eller behandling drabbats av eller utsatts för risk att drabbas av allvarlig skada eller sjukdom”.

Uppgiften sammanhänger med den anmälningsskyldighet som kommunerna och and­ra vårdgivare har gentemot Socialstyrelsen enligt 5 § lagen (1996:786) om tillsyn över hälso- och sjukvår-

Sådana nya bestämmelser har nu utarbetats och trätt i kraft. Se Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 1997:14) om delegering av arbetsuppgifter in­om hälso- och sjukvård och tandvård.

5

den (Lex Maria).6 Anmälningsskyldigheten skall fullgöras enligt de föreskrifter och allmänna råd som Socialstyrelsen har meddelat i SOSFS 1996:23. För alla Lex Maria-anmälningar måste ställning tas till om patienten i samband med vård eller behandling drabbats av eller utsatts för risk att drabbas av allvarlig skada eller sjukdom. För att kunna ta sådan ställning förutsätts den medicinskt ansvariga sjuksköterskan utarbeta rutiner som gör att hon får kännedom om inträffade händelser och risker. Hon skall ha sådan inblick i vården att hon kan bedöma i vad mån den inträffade händelsen ligger in­om ramen för vad som kan förutses eller utgör en normal risk. Det kan vara lämpligt att nämnden delegerar till den medicinskt ansvariga sjuksköterskan att anmäla Lex Maria-fall direkt till Socialstyrelsen.

Alla icke förväntade händelser i hälso- och sjukvårdsverksamheten som medfört eller skulle kunnat medföra risk eller skada för patient (oberoende av om anmälan enligt Lex Maria skall göras eller inte) skall hanteras lokalt in­om ramen för kommunens kvalitetssystem. Närmare uppgifter om avvikelsehantering framgår av SOSFS 1996:23 samt av de föreskrifter och allmänna råd om kvalitetssystem i hälso- och sjukvården som Socialstyrelsen meddelat i SOSFS 1996:24.

Kompetens Arbetet som medicinskt ansvarig sjuksköterska kräver förutom gott omdöme förmåga till självständiga ställningstaganden i många hälso- och sjukvårdsfrågor. Detta förutsätter såväl lämplig utbildning som flerårig erfarenhet från verksamhetsområde med relevans för kommunernas hälso- och sjukvård.

En medicinskt ansvarig sjuksköterska bör ha – genomgått vidareutbildning för specialisering till distriktssköterska eller vidareutbildning i geriatrisk vård eller psykiatrisk vård eller motsvarande utbildning som genomförts enligt tidigare studieordning (jfr SOSFS 1995:15, bilagan), – fullgjort flerårig väl vitsordad tjänstgöring i ledande ställning, – goda kunskaper om arbetsledning, administration, undervisning, uppföljnings- och utredningsarbete samt goda kunskaper in­om so­cial­ tjänstområdet.

6

Numera patientsäkerhetslag (2010:659).

Den medicinskt ansvariga sjuksköterskans uppgifter i kommunernas hälso- och sjukvård ställer krav på kunskaper om författningar och and­ra regler för kommunal verksamhet och om den kommunala organisationen, inbegripet den verksamhet som regleras av so­cial­tjänstlagen. Det är viktigt att den medicinskt ansvariga sjuksköterskan ges tillfälle att inhämta sådana kunskaper, se Allmänna råd 1995:5 Kompetensbeskrivningar för sjuksköterskor och barnmorskor, utgiven i den särskilda skriftserien ”Allmänna råd från Socialstyrelsen”.

Verksamhetschefen svarar för att den medicinskt ansvariga sjuksköterskan har erforderlig kompetens för sina uppgifter och vidtar åtgärder om uppgifterna inte fullgörs på ett tillfredsställande sätt. ____________________

Dessa allmänna råd ersätter Socialstyrelsens allmänna råd (SOSFS 1991:10) om kompetenskrav för tjänstgöring som sjuksköterska med ett särskilt medicinskt ansvar in­ om den kommunala hälsooch sjukvården m.m.

Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 2001:16) om kompetenskrav för ­sjuksköterskor vid förskrivning av läkemedel Socialstyrelsen föreskriver följande med stöd av 6 kap. 4 § förordningen (1998:1513) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område. Föreskrifterna är utarbetade efter samråd med Läkemedelsverket.

1 § En sjuksköterska får förskriva läkemedel i enlighet med de förutsättningar som framgår av bilagan om 1. något av utbildningskraven i 2 § är uppfyllda, 2. sjuksköterskan tjänstgör vid någon av verksamheterna som an­ges i 3 §, 3. sjuksköterskan sänder en begäran om förskrivningsrätt till Socialstyrelsen och bifogar handlingar som styrker att kraven enligt punkterna 1 och 2 är uppfyllda, 4. förskrivningsrätten är införd i Socialstyrelsens register över hälso- och sjukvårdspersonal, och 5. sjuksköterskan skriftligen fått en förskrivarkod av Socialstyrelsen.

81

2 § För att få förskrivningsrätt krävs att sjuksköterskan uppfyllt något av utbildningskraven 1. legitimation som sjuksköterska med vidareutbildning som omfattar 50 poäng, inklusive 10 poäng i farmakologi och sjukdomslära, 2. legitimation som sjuksköterska med specialistsjuksköterskeexamen som omfattar 50 poäng, inklusive 10 poäng i farmakologi och sjukdomslära, 3. legitimation som sjuksköterska med vidareutbildning som omfattar 40 poäng, samt därut­ över 10 poäng i farmakologi och sjukdomslära, 4. legitimation som sjuksköterska med specialistsjuksköterskeexamen som omfattar 40 poäng, samt därutöver 10 poäng i farmakologi och sjukdomslära, 5. legitimation som sjuksköterska med sjuksköterskeexamen som omfattar 120 poäng, samt därutöver 20 poäng i farmakologi och sjukdomslära, eller 6. grundutbildning som legitimerad sjuksköterska i allmän hälso- och sjukvård som omfattar 120 poäng samt därutöver 20 poäng i farmakologi och sjukdomslära.

3 § För att få förskrivningsrätten krävs vidare för distriktssköterskor att de tjänstgör som distriktssköterska in­om landstingets eller kommunens primärvård eller hemsjukvård eller in­om kommunens hälso- och sjukvård i övrigt enligt 18 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763). För and­ra sjuksköterskor krävs att de tjänstgör in­om kommunens hälso- och sjukvård enligt 18 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763).

Med landsting eller kommun jämställs privata vårdgivare som utför motsvarande uppgifter med offentlig finansiering.

Förskrivningsrätten gäller endast under den tid sjuksköterskan tjänstgör vid någon av de angivna verksamheterna.

____________________

1. Denna författning träder i kraft den 1 december 2001.

2. Genom författningen upphävs Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 1994:11) Rätt för sjuksköterskor i öppen hälso- och sjuk­vård att förskriva vissa läkemedel.

Bilaga (i lydelse enligt SOSFS 2011:1)

Läkemedelslista för sjuksköterskor med förskrivningsrätt 1 Mun och svalg 2 Mage och tarm 3 Nutrition 4 Sårbehandling 5 Hudinfektioner 6 Eksem 7 Ansikte och hårbotten 8 Hud, övrigt 9 Infektion 10 Urinvägar och könsorgan 11 Mödravård 12 Smärta 13 Öron–näsa–hals 14 Ögon 15 Övrigt

1 Mun och svalg

82

Indikation

Godkända läkemedel

ATC-kod

Anmärkning

1.1 Hög kariesrisk i samband med muntorrhet ” 1.2 Oral och peroral candidiasis “ 1.3 Aftös stomatit 1.4 Munsår orsakade av herpes simplex hos immunkompetenta patienter ” ” ”

Natriumfluorid

A01A A01

Sugtabletter, tuggummi, munsköljvätska

Kombinationer Amfotericin

A01A A30 A01A B04

” Sugtabletter

Nystatin Triamcinolon

A07A A02 A01A C01

Aciklovir

D06B B03

Oral suspension Munhålepasta Inte till barn Inte till barn under 12 år

Penciklovir Docosanol Aciklovir, Hydrokortison

D06B B06 D06B B11 D06B B53

” ”

2 Mage och tarm Indikation

Godkända läkemedel

ATC-kod

Anmärkning

2.1 Symtomatisk tillfällig behandling vid epigastralgier och halsbränna ” ” ” ” 2.2 Symtomatisk behandling vid hiatusinsufficiens, sura uppstötningar och halsbränna 2.3 Spädbarnskolik och gasbildning hos vuxna 2.4 Förstoppning* ” ” ” ” ”

Antacida

A02A D01

Receptfria läkemedel

Ranitidin Famotidin Omeprazol Pantoprazol Alginsyra

A02B A02 A02B A03 A02B C01 A02BCO2 A02B X13

” ” ”

Silikoner

A03A X13

–

Paraffin

A06A A01

Tarmirriterande medel Bulkmedel Laktulos Laktitol Makrogol, kombinationer

A06A B A06A C A06A D11 A06A D12 A06A D65

Klysma Övriga medel Loperamid

A06A G A06A X A07D A03

Paraffinemulsion mixtur ATL** – – – – Movicol och läkemedel som Läkemedelsverket bedömt utbytbara mot Movicol – – –

Loperamidoxid Medel innehållande glukokortikoider Övriga utvärtes antihemorrojdalia Lidokain Se avsnitt 9 Infektion

A07D A05 C05A A

– –

C05A X

–

D04A B01

–

Indikation

Godkända läkemedel

ATC-kod

Anmärkning

3.1 Förebyggande av vitamin- och mineralbrist vid ensidig kost eller otillräckligt födointag hos vuxna ”

Multivitaminer, kombinationer

A11A

–

Multivitaminer utan tillsatser Kalcium

A11B

–

A12A A

Receptfria läkemedel

” ” 2.5 Symtomatisk behandling av ospecifika diarréer ” 2.6 Tillfälligt vid anala besvär ” ” Springmask och spolmask

–

3 Nutrition

3.2 Förebyggande av kalciumbrist och osteoporos ”

Kalcium, kombinationer A12A X

“

* Movicol har bytt ATC-kod till A06A D 65, därför har ATC-koden A06A D!= utgått från listan. ** Apotekstillverkade läkemedel.

83

4 Sårbehandling Indikation

Godkända läkemedel

ATC-kod

Anmärkning

4.1 Sårdesinfektion 4.2 Vätskande och infekterade sår ” ”

Klorhexidin

D08A C02

–

Cadexomerjod

D03A X01

–

Väteperoxid Kaliumpermanganat

D08A X01 D08A X06

” 4.3 Venösa bensår 4.4 Smärtande sår

Ättiksyra Zinkbandage

D08A X D09A B01

– Kaliumpermanganat 0,05 %, 0,1 % ATL Ättiksyra 5 mg/ml ATL –

Lidokain

D04A B01

–

Indikation

Godkända läkemedel

ATC-kod

Anmärkning

5.1 Candidainfekterade blöjutslag och intertriginös candida ”

Nystatin

D01A A01

–

Imidazol- och triazolderivat Imidazol- och triazolderivat Terbinafin Hydrokortison plus svampmedel enligt 5.2

D01A C

–

D01A C

–

D01A E15 D01A C20

Endast lokalbehandling –

Väteperoxid

D08A X01

–

Hydrokortison plus antibiotika

D07C A01

Endast för kort behandlingstid

Godkända läkemedel

ATC-kod

Anmärkning

D07A A

–

D07A B

–

D07A C

Kräm, salva max 30 g förpackning –

5 Hudinfektioner

5.2 Fotsvamp ” 5.3 Fotsvamp eller intertriginös candida, med besvärande klåda 5.4 Impetigo 5.5 Eksem med sekundärinfektion

6 Eksem Indikation 6.1 Eksem 6.2 Akuta eksem av varierande genes ”

Milt verkande glukokortikoider Medelstarkt verkande glukokortikoider Starkt verkande glukokortikoider 6.3 Milda glukokortikoider Akuta och kroniska eksem av varierande plus and­ra medel genes 6.4 Hydrokortison plus Eksem med sekundärinfektion antibiotika

84

D07X A D07C A01

Endast för kort behandlingstid

7 Ansikte och hårbotten Indikation

Godkända läkemedel

ATC-kod

Anmärkning

7.1 Utvärtes behandling av lindrig acne vulgaris ”

Tretinoin

D10A D01

–

Kombination av adapalen och bensoylperoxid Bensoylperoxid Azelainsyra Ketokonazol

D10A D53

–

D10A E01 D10A X03 D01A C08

– – –

Selensulfid Svavelkombinationer Permetrin

D11A C03 D11A C08 P03A C04

– – –

Malation Disulfiram, kombinationer Malation

P03A X03 P03A A54

– –

P03A X03

–

Indikation

Godkända läkemedel

ATC-kod

Anmärkning

8.1 Torr hud ”

Karbamid

D02A E

Övriga hudskyddande och uppmjukande medel Salicylsyrapreparat

D02A X

Även ATL standardberedningar Även ATL standardberedningar med propylenglykol Även ATL standardberedningar –

” ” 7.2 Mjällbildning och seborroisk dermatit i hårbotten ” ” 7.3 Huvudlöss ” 7.4 Huvudlöss och flatlöss ”

8 Hud, övrigt

8.2 Avlägsnande av fjäll och krustor 8.3 Hematom och tromboflebiter 8.4 Ytanestesi av huden i samband med nålstick och ytliga kirurgiska ingrepp, t.ex. revision av bensår 8.5 Tillfällig klåda ” 8.6 Skabb 8.7 Vätskerepellerande hudskydd

D02A F

Heparin och C05B A01 heparinoida substanser Kombination av lidokainN01B B20 och prilokain

–

Zinkoxidpreparat

D02A B

Klemastin Disulfiram, kombinationer Silikonpreparat

R06A A04 P03A A54

Zinkliniment ATL, zinkpudervätska ATL, zinkparaffinpasta med 1 % borsyra ATL – –

D02A A

–

85

9 Infektion Indikation

Godkända läkemedel

ATC-kod

Anmärkning

9.1 Scarlatina, odlingsverifierad 9.2 Tonsillit hos patient i samma hushåll som aktuellt fall av scarlatina 9.3 Springmask ” 9.4 Spolmask

Penicillin V

J01C E02

–

Penicillin V

J01C E02

–

Mebendazol

P02C A01

–

Pyrvin Mebendazol

P02C X01 P02C A01

– –

Godkända läkemedel

ATC-kod

Anmärkning

Östradiol

G03C A03

Östriol Lidokain

G03C A04 N01B B02

Vaginala beredningar, inte nyinsättning Vaginala beredningar –

Prilokain

N01B B04

–

Indikation

Godkända läkemedel

ATC-kod

Anmärkning

11.1 Amningsstimulering

Oxytocin

H01B B02

Nasala beredningar

Indikation

Godkända läkemedel

ATC-kod

Anmärkning

12.1 Tillfällig lätt till måttlig smärta ” ”

Ibuprofen

M01A E01

–

Acetylsalicylsyra Acetylsalicylsyra, kombinationer Paracetamol Diklofenak

N02B A01 N02B A51

– –

N02B E01 M01A B05

– Orala beredningar

Ibuprofen Naproxen Ketoprofen Paracetamol Ketoprofen

M01A E01 M01A E02 M01A E03 N02B E01 M02A A10

” ” „ „ –

Ibuprofen Diklofenak

M02A A13 M02A A15

– –

10 Urinvägar och könsorgan Indikation 10.1 Trängningsinkontinens* 10.2 Lokala östrogenbristsymtom ” 10.3 Ytanestesi vid kateterisering ” * Läkemedlet Tolterodin har utgått från listan.

11 Mödravård

12 Smärta

” 12.2 Dysmenorré utan organisk orsak ” „ „ „ 12.3 Lokala smärttillstånd av lätt till måttlig intensitet i samband med muskel- och ledskador, t.ex. sportskador ” ” 86

13 Öron–näsa–hals Indikation

Godkända läkemedel

ATC-kod

Anmärkning

13.1 Rinit ” 13.2 Allergisk rinit ” ” ” ” ”

Oximetazolin

R01A A05

–

Xylometazolin Natriumkromoglikat

R01A A07 R01A C01

– –

Levokabastin Beklometason Budesonid Flutikason Mometason Flutikasonfuroat Klemastin

R01A C02 R01A D01 R01A D05 R01A D08 R01A D09 R01A D12 R06A A04

– – – – – Inte till barn under 12 år –

Cetirizin Loratadin Akrivastin Ebastin Desloratadin Aluminiumacetotarat

R06A E07 R06A X13 R06A X18 R06A X22 R06A X27 S02A A04

Hydrokortison plus antiinfektiva

S03C A04

– – – – – Alsolsprit 1 % + 10 % örondroppar ATL –

Indikation

Godkända läkemedel

ATC-kod

Anmärkning

14.1 Allergisk konjunktivit ” ” ” ” ” ” 14.2 Allergisk rinit och konjunktivit ” ” ” ” ” 14.3 Bakteriell konjunktivit ” 14.4 Lättare yttre ögoninflammation 14.5 Tillstånd av torra ögon p.g.a. naturlig tårvätskeinsufficiens eller blåst, damm etc.

Nafazolin, kombinationer Natriumkromoglikat Levokabastin Nedokromil Emedastin Ketotifen Olopatadin Klemastin

S01G A51

–

S01G X01 S01G X02 S01G X04 S01G X06 S01G X08 S01G X09 R06A A04

– – – – – – –

Cetirizin Loratadin Akrivastin Ebastin Desloratadin Kloramfenikol

R06A E07 R06A X13 R06A X18 R06A X22 R06A X27 S01A A01

– – – – – –

Fusidinsyra Bibrokatol

S01A A13 S01A X05

– –

13.3 Allergisk rinit och konjunktivit ” ” ” ” ” 13.4 Extern otit ”

14 Ögon

Tårsubstitut och and­ra S01X A20 indifferenta medel

Även ATL standardberedningar

87

15 Övrigt Indikation

Godkända läkemedel

ATC-kod

Anmärkning

15.1 Tillfälligt illamående ” „ 15.2 Åksjuka ” ” „ 15.3 Hjälp mot abstinensbesvär vid rökavvänjning 15.4 Hosta ” 15.5 Feber „ ”

Dimenhydrinat

R06A A02

Cyklizin Meklozin Skopolamin

R06A E03 R06A E05 A04A D01

Dimenhydrinat Cyklizin Meklozin Nikotin

R06A A02 R06A E03 R06A E05 N07B A01

Inte till barn eller gravida kvinnor „ ” Depotplåster Inte till barn under 10 år Inte till barn Inte till barn under 6 år Inte till barn under 1 år –

Noskapin Pentoxiverin Ibuprofen

R05D A07 R05D B05 M01A E01

– –

Acetylsalicylsyra Acetylsalicylsyra, kombinationer Paracetamol Vehiklar

N02B A01 N02B A51

Inte till barn under 18 år ”

N02B E01 V07A B00

Kolhydrater

B05B A03

– Sterilt vatten för injektion, natriumklorid för beredning av injektionsvätska Glukos 50 mg/ml

” 15.6 Beredning av injektionsvätska 15.7 Tillfällig uttorkning

–

3. Vissa särskilda bestämmelser för barnmorskor

Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 1996:21) om rätt för barnmorskor att förskriva läkemedel i födelsekontrollerande syfte Med stöd av 3 § förs­ta stycket 1 förordningen (1985:796) med vissa bemyndiganden för Socialstyrelsen att meddela föreskrifter m.m. jämförd med 18 § lagen (1994:953) om åligganden för personal in­om hälso- och sjukvården meddelar Socialstyrelsen följande föreskrifter om barnmorskors rätt att förskriva läkemedel i födelsekontrollerande syfte.

88

Förskrivningsrätt FÖRESKRIFTER Legitimerad barnmorska får behörighet att förskriva läkemedel i födelsekontrollerande syfte under förutsättning att 1. barnmorskan har barnmorskeexamen efter den 1 januari 1974 eller genomgått fastställd fortbildning i preventivmedelsrådgivning samt att 2. barnmorskan har genomgått adekvat inskolning under minst 30 timmar i preventivmedelsrådgivning in­om offentlig eller enskild verksamhet på mödravårdscentral, ungdomsmottagning, gynekologisk mottagningsavdelning, mottagning för preventivmedelsrådgivning eller annan särskild mottagning såsom RFSU-klinik.

För att få använda förskrivningsrätten krävs att den legitimerade barnmorskan har fått bekräftelse från Socialstyrelsen på att anmälan om förskrivningsrätt är registrerad.

Anmälan om registrering av förskrivningsrätt skall göras på därför avsedd blankett och ges in till Socialstyrelsen Hälso- och sjukvårdsgruppen Behörighets- och utbildningsenheten 106 30 STOCKHOLM.

förtrogen med och har tillgång till alla de författningar som reglerar verksamheten.

Socialstyrelsen förutsätter också att ansvarig läkare utarbetar lokala instruktioner som innehåller anvisningar om principer för preparatval, biverkningar, hänvisningsmöjligheter m.m.

ALLMÄNNA RÅD

Privat verksamma barnmorskor

Ansvaret för inskolningens utformning och innehåll bör åligga väl erfaren legitimerad läkare med specialistkompetens i obstetrik och gynekologi och erfaren barnmorska som har förskrivningsrätt.

Ansvarig läkare och barnmorska bör vara väl förtrogna med preventivmedelsrådgivning.

För att uppnå tillfredsställande kvalitet bör den praktiska inskolningen ske i verksamheter av tillräcklig omfattning. Inskolningen kan ske på en eller flera enheter.

Den praktiska handledningen vid inskolningen bör ges av erfarna legitimerade läkare och barnmorskor som är verksamma in­om enheten. Barnmorska som ansvarar för handledning och inskolning bör ha förskrivningsrätt.

Avslutad och godkänd inskolning bör intygas av ansvarig läkare och barnmorska på därför avsedd blankett.

Av 2 § förordningen (1994:1290) om åligganden för personal in­om hälso- och sjukvården framgår att barnmorska som avser att enskilt utöva yrket genom vård, behandling eller undersökning av patienter senast två veckor efter det att verksamheten påbörjades skriftligen skall anmäla detta till Socialstyrelsen. Anmälan skickas till Socialstyrelsens tillsynsenhet i regionen. Anmälan skall också göras när verksamheten flyttas eller upphör.

Registrering Socialstyrelsen registrerar förskrivningsrätt efter anmälan av barnmorska som uppfyller ovan nämnda behörighetskrav. Uppgift om förskrivningsrätt införs i Socialstyrelsens register över hälso- och sjukvårdspersonal och vidarebefordras till Apoteksbolaget, som i sin tur meddelar landets apotek.

Barnmorskan får bekräftelse på registreringen.

Verksamheten Omfattningen av förskrivningsrätten är enligt Läkemedelsverkets föreskrifter (LVFS 1995:6)7 om förskrivningsrätt för barnmorskor begränsad till läkemedel som får användas i födelsekontrollerande syfte och som finns förtecknade i bilaga till nämnda föreskrifter.

Vid utfärdande av recept skall Läkemedelsverkets receptföreskrifter11 iakttas i tillämpliga delar.

Dokumentation I sin verksamhet skall barnmorska föra journal enligt bestämmelserna i patientjournallagen (1985:562) och de föreskrifter som Socialstyrelsen meddelat (SOSFS 1993:20).

Kvalitetssäkring Enligt de föreskrifter som Socialstyrelsen meddelat är all legitimerad personal in­om hälso- och sjukvården skyldig att bedriva ett fortlöpande, systematiskt och dokumenterat kvalitetssäkringsarbete i sin yrkesmässiga verksamhet (SOSFS 1993:9). ____________________

1. Denna författning träder i kraft den dag den kommer ut från trycket.

2. Samtidigt upphävs: Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 1993:19). Rätt för barnmorskor att förskriva läkemedel i födelsekontrollerande syfte.

Förskrivningsrätt som meddelats barnmorska och anmälts till Socialstyrelsen enligt tidigare bestämmelser (SOSFS 1980:21 ändr. 1982:34 eller SOSFS 1993:19) gäller alltjämt.

ALLMÄNNA RÅD För att bedriva preventivmedelsrådgivning med förskrivningsrätt förutsätts att barnmorskan är väl 7

Se numera LVFS 1997:10.

89

4. Optiker

Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 1995:4) om legitimerade optikers ­arbetsuppgifter in­om hälsooch sjukvården Föreskrifterna är utfärdade med stöd av 9 § förordningen (1984:545 ändrad 1994:1287) om behörighet att utöva yrke in­om hälso- och sjukvården m.m. samt 2 § förs­ta stycket 3., 3 § förs­ta stycket 1. och 4 § 7. förordningen (1985:796 ändrad 1994:1294) med vissa bemyndiganden för Socialstyrelsen att meddela föreskrifter m.m.

Bakgrund Bestämmelser om legitimation för optiker finns i lagen (1984:5428 ändrad 1994:861) om behörighet att utöva yrke in­om hälso- och sjukvården m.m.

Från och med den 1 juli 1994 finns en treårig högskoleutbildning för optiker vid Karolinska institutet som leder till en optikerexamen – se högskoleförordningen (1993:100 ändrad 1994:1101). Tidigare och övergångsvis, jämsides med den utbildningen, har optiker genomgått eller genomgår en gymnasial utbildning med praktiktjänstgöring och särskild legitimationskurs. Legitimation som optiker ger inte behörighet att självständigt svara för kontaktlinsverksamhet. För sådan verksamhet utfärdar Socialstyrelsen ett särskilt bevis om kontaktlinsbehörighet. Bestämmelser härom finns i Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 1995:1) Kompetenskrav för behörighet som kontaktlinsoptiker.

Föreskrifter 1 § Dessa föreskrifter och allmänna råd gäller legitimerade optikers yrkesverksamhet in­ om hälsooch sjukvården. För en legitimerad optiker som inte har bevis om kontaktlinsbehörighet gäller författningen enligt vad som an­ges i 10 §. En legitimerad optiker benämns i det följande optiker.

Denna lag upphävd. Behörighetsbestämmelserna finns numera i patientsäkerhetslagen (2010:659).

8

90

Med optiska synhjälpmedel avses ögonglas, kontaktlinser, särskilt förskrivna optiska hjälpmedel, filterglas eller motsvarande produkter, som har till syfte att korrigera seendet. Utanför faller solglasögon, skyddsglasögon och kosmetiska glas­ ögon eller motsvarande linser utan någon sådan av­­sedd effekt.

2 § Optikern har till uppgift att a) undersöka en patients syn och ge patienten de råd och upplysningar som undersökningen föranleder samt vid behov färdigställa, tillhandahålla eller lämna ut optiska synhjälpmedel, b) efter läkares eller annan legitimerad optikers anvisningar vid behov färdigställa, tillhandahålla eller lämna ut optiska synhjälpmedel eller, efter läkares anvisning, and­ra synhjälpmedel, c) till läkare hänvisa patienter med misstänkta sjukliga förändringar av ögat eller dess funktioner eller ögonförändringar till följd av skador, d) utfärda intyg om en patients syn och utföra de undersökningar som behövs i sammanhan­get samt e) vid enheter in­om hälso- och sjukvården under ansvarig personals ledning biträda i behandlings-, habiliterings- och rehabiliteringsarbetet av ögonförändringar och ögonskador.

Av 2 § lagen (1994:953) om åligganden för personal in­om hälso- och sjukvården följer att optikern skall utföra sitt arbete i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet.

3 § Optikern får endast efter anvisning av läkare eller under läkares ledning färdigställa, tillhandahålla eller lämna ut optiska synhjälpmedel a) för barn under åtta år eller b) i syfte att behandla eller korrigera misstänkta sjukliga förändringar av ögat eller dess funktioner inklusive samsyn, ögonställning och ögonrörlighet eller ögonförändringar till följd av skador eller läs- och skrivsvårigheter (dyslexi).

Vad som an­ges i förs­ta stycket a) gäller inte för optikers tillhandahållande och utlämnande av kontaktlinser. Vad som an­ges i förs­ta stycket b) hindrar inte att optikern utför undersökningar enligt 2 §.

SOSFS 2010:5 4 § Optikern får utföra de undersökningar som behövs för bedömningen av vilka synhjälpmedel pa-

tienten behöver och för ställningstagandet om patienten behöver hänvisas till läkare samt i övrigt vid utfärdande av intyg om synen. Undersökningarnas omfattning liksom slag av undersökningar skall anpassas till syftet och till optikerns kompetens.

Optikern får vid undersökningen inte använda instrument som berör ögat, frånsett vad som behövs för utprovning och tillpassning av kontaktlinser.

Vad som an­ges i förs­ta och and­ra styckena hindrar inte att optikern utför uppgifter som överlåtits enligt 7 § lagen (1994:953) om åligganden för personal in­om hälso- och sjukvården.

5 § Optikern ska se till att utlämnade synhjälpmedel så långt möjligt tolereras väl, ger avsedd effekt och att de, då annan än egen ordination föreligger, överensstämmer med denna. Vid misstanke om fel eller någon annan olämplig avvikelse i ett recept eller en anvisning på optiska synhjälpmedel ska optikern innan hjälpmedlen färdigställs samråda med den som utfärdat receptet eller anvisningen, om det är lämpligt och patienten inte motsätter sig det.

Optiska synhjälpmedel, med undantag av kontaktlinser, får inte, såvida inte särskilda skäl föreligger, färdigställas eller lämnas ut om receptet eller anvisningen är äldre än sex månader för barn under åtta år och tolv månader för övriga patienter.

Dessa tider tillämpas också när optikern genom ett abonnemangsavtal eller på något motsvarande sätt låter sända synhjälpmedel till en patient. Om optikern finner skäl misstänka att recept eller anvisningar inte motsvarar det aktuella förhållandet, får dessa, endast om särskilda skäl föreligger, användas som underlag för åtgärder.

En optiker i enskild verksamhet är inte skyldig att prova ut eller att lämna ut optiska synhjälpmedel efter ett recept eller en anvisning som en läkare eller någon annan optiker utfärdat, såvida inte optikern kommit överens om detta med patienten eller någon annan som företräder patienten eller som helt eller delvis svarar för patientens kostnader eller på något annat sätt har med patientens behov att skaffa. SOSFS 2010:5 6 § Om en patient vid ett normalt kontaktlinsbärande uppvisar ögonirritationer eller and­ra me­di­ cins­ka problem, som optikern inte lätt kan åtgärda, t.ex. genom information om skötsel och användande av kontaktlinserna, skall optikern hänvisa patienten till en läkare eller en mottagning för ögonsjukvård.

7 § Optikern skall vid utlämnandet av kontaktlinser se till att patienten får den information som behövs om hygieniska krav på linsernas skötsel samt om tillvänjning och effekter efter det att linserna börjat användas. Den som bär kontaktlinser skall informeras om att glasögon kan behöva användas som komplement.

8 § Vid undersökningen skall, i den utsträckning åtgärderna kräver det, optikern ta upp en omsorgsfull bakgrundsbeskrivning (anamnes) och utföra en noggrann undersökning av synen. Dessa uppgifter skall dokumenteras i en patientjournal. Om optikern utfärdar ett recept på synhjälpmedel eller ett intyg skall uppgifter om att så skett antecknas i patientjournalen. I denna skall också föras in eller bifogas en avskrift eller kopia av receptet eller intyget.

9 § Optikern skall ha tillgång till ändamålsenlig utrustning. Optikern skall se till att hygienen uppfyller sådana krav att patienterna av den anledningen inte utsätts för risker.

Optikern skall särskilt se till att kontaktlinser och annan utrustning som används för utprovning på patienter på lämpligt sätt mekaniskt rengörs och desinfekteras och därefter sköljs innan de används på en ny patient.

Optikern skall ha en god kunskap om användandet av och funktionerna hos de medicintekniska produkter som används i verksamheten. Att endast lämpliga medicintekniska produkter får användas framgår av 5 och 9 §§ lagen (1993:584) om medicintekniska produkter.

10 § En optiker som inte har bevis om kontaktlinsbehörighet får inte självständigt prova ut eller tillpassa kontaktlinser. Bestämmelserna i 7 och 8 §§ samt vad som an­ges om kontaktlinser i 4 och 9 §§ gäller inte en sådan optiker. SOSFS 2010:5

Allmänna råd Optikern – hälso- och sjukvårdspersonal Genom legitimationen tillhör optikern hälso- och sjukvårdspersonalen. För optikern gäller samma regler som för övrig personal in­om detta område.

Här kan nämnas bestämmelserna om god vård enligt 2 a § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763 omtryckt 1992:567) och kraven på att verksamheten bedrivs i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet enligt 2 § lagen (1994:953) om åligganden för hälso- och sjukvårdspersonalen.

Optikern har också att bedriva ett kvalitetssäkringsarbete i enlighet med Socialstyrelsens före91

skrifter (SOSFS 1993:9) Kvalitetssäkring i hälsooch sjukvård inklusive tandvård. Av dessa framgår att det arbetet skall vara fortlöpande, systematiskt och dokumenterat.

Författningen gäller optikerns verksamhet in­ om hälso- och sjukvården. Med detta avses t.ex. individinriktade åtgärder i syfte att avhjälpa eller korrigera ett sjukligt eller kroppsligt fel. Utprovning av optiska synhjälpmedel hör således hit. Utanför faller åtgärder en optiker vidtar in­om and­ra områden, t.ex. ljus- och belysningsförhållanden avseende arbetsmiljö eller ergonomi. Detsamma gäller utprovning och tillhandahållande av skyddsglasögon eller solglasögon som inte har någon avsedd synkorrigerande effekt. Utanför faller också åtgärder av rent kosmetisk karaktär som enbart tillhandahållande av glasögonbågar eller utlämnande av linser för att ändra ögonfärgen.

Definitioner m.m.

De optiska synhjälpmedel som optikern normalt använder i sin verksamhet an­ges i 1 § and­ra stycket föreskrifterna. Med särskilt föreskrivna optiska hjälpmedel avses sådana hjälpmedel som förskrivits in­om en syncentral eller en motsvarande verksamhet. Filterglas eller liknande produkter med eller utan synkorrigerande effekter kan också förskrivas av särskilda me­ di­ cins­ ka skäl, t.ex. som skydd vid en onormal ljuskänslighet. Det är då fråga om åtgärder optikern vidtar efter en läkares anvisningar. De ingår därför inte i begreppet “optiska synhjälpmedel” enligt denna författning. Att en optiker kan medverka i en sådan verksamhet framgår av 2 § föreskrifterna.

Allmänt om arbetsuppgifterna, samverkan med läkare, utlämnande av synhjälpmedel efter recept, m.m.

Optikerns uppgift är att göra undersökningar och med ledning av dessa vid behov ta fram lämpliga korrigerande synhjälpmedel eller att avge ett intyg samt att hänvisa patienter med misstänkta sjukliga ögonförändringar till en läkare eller ögonmottagning. Optikerns åtgärder avseende neurologiska problem såsom läs- och skrivsvårigheter (dyslexi) och vissa former av skelning utförs under läkares ledning. Det ligger i sakens natur att optikerns undersökningar är begränsade till vad som behövs för utlämnande av de synhjälpmedel och utfärdande av de intyg som är aktuella i en optikers verksamhet. Undersökningarna bör därför inte vara mer 92

omfattande än vad syftet motiverar. Detsamma gäller valet av slag av undersökning. I undersökningsmetodiken ingår inte att använda läkemedel för att t.ex. vidga pupillen eller av någon annan anledning.

Optikers undersökningar avser inte sällan patienter som inte har någon kontakt etablerad med en läkare eller ögonmottagning. Eftersom optikern kan komma i kontakt med patienter med mycket varierande ögonproblem till följd av sjukdomar eller skador, kan det vara lämpligt att optikern etablerar ett samarbete med en lämplig läkare eller mottagning dit optikern kan hänvisa patienten.

För en optikers verksamhet vid en syncentral eller ögonmottagning finns normalt interna anvisningar. 2 och 3 §§ föreskrifterna har anpassats till sådan optikerverksamhet. Arbetar optiker under eget ledningsansvar gäller vad som an­ges i denna författning. Utövar optikern sitt arbete under någon annans ledningsansvar, t.ex. en chefs­över­lä­ka­ re, kan denne överlåta uppgifter till optikern enligt sedvanliga delegationsregler.

Vad som an­ges i 5 § tredje stycket föreskrifterna avser inte det fall då optikern åtagit sig att lämna ut synhjälpmedel efter överenskommelse med t.ex. en läkare eller enhet för ögonsjukvård. I det allmännas verksamhet gäller vad som följer av 3 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), dvs. den offentliga sjukvårdshuvudmannens skyldighet att meddela medborgarna en god vård.

Normalt bör det vara patienten själv som företer ett recept. I annat fall bör receptet inte expedieras. Om optikern känner patienten väl, om patienten inte själv kan inställa sig t.ex. på grund av sin sjukdom och det föreligger ett omedelbart behov av synhjälpmedel, eller det i övrigt inte finns någon rimlig anledning att ifrågasätta receptet t.ex. ett recept utfärdat av en läkare kort tid dessförinnan, bör dock optikern kunna lämna ut synhjälpmedel, i vart fall om det är fråga om nya glas i bågar patienten använder. Behöver synhjälpmedel tillpassas vid utlämnandet bör detta endast undantagsvis ske om optikern inte själv träffar patienten.

Om optikern under en tidsperiod låter sända synhjälpmedel till en patient t.ex. när patienten har tecknat ett abonnemangsavtal att få sig tillsänd förpackningar med kontaktlinser för engångsbruk, bör patientens synfunktioner kontrolleras med lämpliga mellanrum. I 5 § and­ra stycket föreskrifterna an­ges ett längsta tidsmellanrum. Någon tidsgräns i övrigt uppställs inte, denna får bestämmas

efter förhållandena i det enskilda fallet. Exempel på utlämnande enligt samma bestämmelse, när det föreligger särskilda skäl är att patienten omedelbart behöver synhjälpmedel, att användandet inte kan antas medföra någon allvarlig medicinsk risk för patienten och att en kompletterande undersökning inte kan göras genast. Optikern bör klart an­ge att utlämnandet sker för tillfälligt bruk.

För utfärdande av intyg för körkort finns särskilda bestämmelser. Sådana finns för närvarande i 5. Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 1984:31) om me­di­cins­ka krav för innehav av körkort, traktorkort eller taxibehörighet.

Journalföring Av 9 § förs­ ta stycket 1. patientjournallagen (1985:562) följer att en optiker är skyldig att föra patientjournal. Lagen innehåller också bestämmelser om förvaring, utlämnande och förstörande av journaler. Socialstyrelsen har meddelat föreskrifter och allmänna råd till patientjournallagen (SOSFS 1993:20). Ett recept på synhjälpmedel ingår enligt föreskrifterna i patientjournallagen. När patienten begär det har optikern att låta patienten ta del av receptet enligt samma regler som för övriga journalhandlingar.

Medicintekniska produkter Den utrustning optikern använder omfattas av lagen (1993:584) om medicintekniska produkter.

Med sådana produkter avses såväl den utrustning optikern använder vid undersökningarna som ögonglas och kontaktlinser. Vätskor, fast beredning (tablett, pulver eller liknande beredning ämnad att lösas upp) eller and­ra preparat för rengöring m.m. av kontaktlinser, för förvaring av dessa när de inte används eller för att fukta linsen eller ögat (kontaktlinspreparat) räknas som sådana tillbehör som faller under lagen. Detsamma gäller de preparat som används vid kontaktlinsutprovningen och droppas i ögonen för att kunna bedöma linsens läge (strips med fluorescerande medel som löses i fysiologisk koksaltlösning). Utanför lagen faller produkter som skyddsglasögon och solglasögon utan avsedd korrigerande eller anan medicinsk effekt. Av 5 och 9 §§ lagen framgår det grundläggande kravet att endast lämpliga medicintekniska produkter får marknadsföras och användas. Lagen an­ger ett ansvar för både tillverkare och användare.

Tillverkarens ansvar är begränsat till de fall denne avsett att produkten i fråga skall användas för ett

visst syfte. Används produkten för annat syfte eller i annan verksamhet än vad tillverkaren avsett, faller lagens ansvar för tillverkaren på användaren.

Med användaren avses den som svarar för verksamheten (t.ex. ett landsting eller ett optikföretag där optikern är anställd). För utprovning och tillhandahållande av optiska synhjälpmedel krävs med några undantag särskild yrkeskompetens (t.ex. som optiker). Det ligger därför i sakens natur att användaren – för det fall särskilda regler inte finns – utser sådana personer att fullgöra användarens ansvar. En annan sak är att i den enskilda yrkesutövarens yrkesansvar ingår att göra erforderliga funktionskontroller innan en medicinteknisk produkt används.

I Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 1994:20) Medicintekniska produkter tas upp de särskilda reglerna för s.k. specialanpassade produkter. Enbart en inslipning av ögonglas eller and­ra synhjälpmedel gör inte dessa till specialanpassade produkter. Normala synhjälpmedel hör således inte hit. Däremot är de synhjälpmedel en syncentral tillhandahåller ofta specialanpassade. Närmare bestämmelser om användarens ansvar och vem hos användaren som har detta ansvar finns i Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 1994:21) Ansvaret för medicintekniska produkter i hälso- och sjukvården m.m.

Rapportering av skador m.m.

Av 1 § förordningen (1982:772 ändrad 1994:1291)9 om skyldighet att anmäla vissa allvarliga skador m.m. i hälso- och sjukvården följer att en optiker är skyldig att till Socialstyrelsen rapportera om en patient i verksamheten drabbats av eller utsatts för risk att drabbas av allvarlig skada eller sjukdom.

Bestämmelser om rapportering av patientskador m.m. finns i Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 1991:34) om fullgörandet av anmälningsskyldighet till Socialstyrelsen i fråga om allvarliga skador och sjukdomar och risker härför som inträffat i hälso- och sjukvården m.m. I den angivna SOSFS 1994:21 finns också bestämmelser om rapportering till Socialstyrelsen av olyckor och tillbud med s.k. egentillverkade medicintekniska produkter (i princip apparatur som an-

Denna förordning är upphävd. Fr.o.m. den 1 januari 2011 finns motsvarande bestämmelser i patientsäkerhetslagen (2010:659).

9

93

vändaren för eget bruk tillverkat i något enstaka exemplar).

Särskilda bestämmelser om kontaktlinser m.m.

För marknadsföring och tillhandahållande av kontaktlinser och kontaktlinspreparat meddelar Konsumentverkets bestämmelser. Kontaktlinspreparat och de preparat som används vid kontaktlinsutprovning omfattas också av lagen (1985:426) om kemiska produkter.

I 2 § e) lagen (1960:409 nuvarande lydelse 1989:292)10 om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område finns ett förbud att prova ut eller tillhandahålla kontaktlinser. Lagen innehåller dock inga särskilda bestämmelser om kontaktlinspreparat. Lagens tillämpningsområde an­ges i 1 §. Av bestämmelsens and­ra stycke framgår att lagen inte gäller den som i sin verksamhet på hälso- och sjukvårdens område är ställd under Socialstyrelsens tillsyn. Vilka personer som avses framgår av 1 § lagen (1994:953)11 om åligganden för hälso- och sjukvårdspersonalen. I detta sammanhang kan nämnas att under den sistnämnda lagen faller förutom legitimerade yrkesutövare bl.a. den som vid vård, behandling eller undersökning biträder en legitimerad yrkesutövare. Optikern har således att organisera sin kontaktlinsverksamhet så att utprovning eller utlämnande av kontaktlinser utförs av personer som, förutom att de har erforderlig kompetens, står under den angivna tillsynen av Socialstyrelsen.

Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 1995:1) om ­kompetenskrav för behörighet som kontaktlinsoptiker Föreskrifterna meddelas med stöd av 9 § förordningen (1984:545 ändrad 1994:1287) om behörighet att utöva yrke in­om hälso- och sjukvården m.m.

Legitimation som optiker innefattar inte behörighet att självständigt utprova eller tillpassa kontaktlinser. Särskilt bevis om kontaktlinsbehörighet utfärdas av Socialstyrelsen enligt följande.

10 Denna lag är upphävd. Motsvarande bestämmelse finns numera i patientsäkerhetslagen (2010:659).

11 Denna lag är upphävd. Motsvarande bestämmelser finns numera i patientsäkerhetslagen (2010:659)..

94

Utan särskild ansökan: 1. Den som fått legitimation som optiker på grundval av optikerexamen enligt högskoleförordningen (1993:100 ändrad 1994:1101) vid Karolinska institutet, om optikern genomgått godkänd utbildning för kontaktlinsverksamhet.

På särskild ansökan: 2. Legitimerad optiker som genomgått godkänd utbildning för kontaktlinsverksamhet vid Karolinska institutet eller som av institutet, vid utfärdandet av bevis om optikerexamen, bedömts ha motsvarande kunskaper.

3. Legitimerad optiker med utbildning för kontaktlinsverksamhet i annat nordiskt land enligt 34 § förordningen (1984:545) om behörighet att utöva yrke in­ om hälso- och sjukvården m.m.

4. Optiker som fått legitimation med stöd av 25 § eller 32 § i 3. nämnda förordning efter individuell prövning. Bestämmelserna avser optiker med utbildning för kontaktlinsverksamhet i annat EES-land respektive land utanför EESområdet. ____________________

1. Denna författning träder i kraft två veckor efter det att den utkommit från trycket.

2. Samtidigt upphävs Socialstyrelsens övergångsbestämmelser för legitimerade optiker att bedriva kontaktlinsverksamhet (SOSFS 1981:12 ändring 1981:113).

3. En legitimerad optiker som enligt äldre bestämmelser med godkänd examen genomgått kontaktlinskurs anordnad av Sveriges kontaktlinsförening eller Sveriges legitimerade optikers riksförbund får bevis om kontaktlinsbehörighet under förutsättning att ansökan därom inges till Socialstyrelsen före utgången av år 1995. SOSFS 2010:6

5. Psykologer

Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 2008:34) om praktisk tjänstgöring för psykologer

Utbildning från annat land än EES-land eller Schweiz

Socialstyrelsen föreskriver följande med stöd av 3 kap. 5 § och 8 kap. 4 § förordningen (1998:1513) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område.

5 § Psykologer med en annan utländsk utbildning än en sådan som avses i 7 kap. 9 § förordningen (1998:1513) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område ska för att få legitimation, ut­ över vad som an­ges i 8 kap. 1 § samma förordning, ha fullgjort ett års praktisk tjänstgöring som psykolog. Minst sex månader av den tjänstgöringen ska ha fullgjorts i Sverige.

Den praktiska tjänstgöringen

Privat verksamhet

1 § Den praktiska tjänstgöringen som psykolog får påbörjas efter det att psykologexamen har avlagts.

2 § Tjänstgöringen ska genomföras på ett sådant sätt att den ger övning och fördjupning i psykologyrket utifrån kraven som ställs för psykologexamen.

Verksamheten där tjänstgöringen genomförs ska ha en sådan omfattning att den kan ge en allsidig och bred erfarenhet av psykologyrket utifrån kraven som ställs för psykologexamen.

Psykologen ska under tjänstgöringen arbeta under eget yrkesansvar på en befattning som har inrättats för psykologarbete.

3 § Tjänstgöringen ska fullgöras på minst halvtid under en period som motsvarar ett års heltidstjänstgöring. Tjänstgöringen på en och samma arbetsplats ska motsvara minst fyra månaders heltidstjänstgöring.

4 § Tjänstgöringen ska fullgöras in­om verksamhetsområden som omfattar såväl individinriktat psykologarbete som övrigt psykologarbete och ska ge psykologen förutsättningar att tillämpa och utveckla sina kunskaper och erfarenheter från grundutbildningen.

Minst hälften av tjänstgöringen ska omfatta individinriktat psykologarbete, vilket innebär psykologisk utredning och bedömning samt behandling och rådgivning.

Minst en fjärdedel av tjänstgöringen ska omfatta övrigt psykologarbete, som t.ex. psykologisk utredning avseende grupper och organisationer, förebyggande insatser, arbete med organisationsförändring, rådgivning, konsultation, metodutveckling och utvärdering samt handledning och undervisning.

6 § Enligt 3 kap. 5 § förordningen (1998:1513) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område prövas frågan om godkännande av praktisk tjänstgöring som psykolog i privat verksamhet av Socialstyrelsen.

En ansökan till Socialstyrelsen om godkännande av privat verksamhet ska innehålla uppgifter om 1. verksamhetens organisation och ledning, 2. samverkan och kontakter med and­ra verksamheter, 3. patient- och klientkategorier, 4. handledning, och 5. de arbetsuppgifter som ingår i den praktiska tjänstgöringen.

Handledning 7 § Den praktiska tjänstgöringen som psykolog ska fullgöras under handledning av en legitimerad psykolog som har minst tre års erfarenhet av yrket.

Handledningen ska omfatta minst en timme per vecka.

Handledaren ska 1. kontinuerligt och i dialogform stödja och vägleda psykologen i dennes professionella utveckling, 2. i samråd med den praktiskt tjänstgörande psykologen utforma en individuell skriftlig tjänstgöringsplan snarast efter påbörjad tjänstgöring, och 3. tillsammans med psykologen regelbundet utvärdera tjänstgöringen.

Handledaren ska, efter att den praktiska tjänstgöringen har avslutats, utfärda ett intyg på blanketten SoSB 45205 (bilagan).12 12

Bilagan ej medtagen i Författningshandboken.

95

____________________

1. Denna författning träder i kraft 9 februari 2009.

2. Genom författningen upphävs Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 1996:13) om legitimation som psykolog.

96

3. I fråga om praktisk tjänstgöring som psykolog som har påbörjats före ikraftträdandet gäller den gamla föreskriften, dock längst till den 31 januari 2010.

AVDELNING 3

Allmänna bestämmelser rörande läkaryrket Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 1999:5) om allmäntjänstgöring för läkare Socialstyrelsen föreskriver följande med stöd av 3 kap. 2 § förordningen (1998:1513) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område.

1 kap. Övergripande föreskrifter för allmäntjänstgöring Definitioner 1 § I dessa föreskrifter används beteckningen AT för allmäntjänstgöring som läkare enligt 3 kap. 2 § förordningen (1998:1513) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område. AT-läkare används som beteckning för läkare som fullgör AT. Med tjänstgöringsavsnitt avses i föreskrifterna de grupper av specialiteter som avses i 3 respektive 4 kap. samt de specialiteter som avses i 5 respektive 6 kap.

Med målbeskrivning avses bestämmelserna i 2–6 kap.

ning och introduktion i arbetslivet. AT skall ge tillfälle till både yrkesmässig och personlig utveckling.

AT skall lägga grunden för kommande specialiseringstjänstgöring.

5 § AT skall ge AT-läkaren förutsättningar för att kunna utöva läkaryrket i enlighet med 1. vetenskap och beprövad erfarenhet, 2. kravet på sakkunnig och omsorgsfull vård och behandling, 3. in­om hälso- och sjukvården vedertagna etiska värderingar, och 4. de lagar, förordningar och and­ra författningar som reglerar läkarens yrkesutövning.

AT skall också ge AT-läkaren förutsättningar för att kunna medverka i utvärdering, utveckling och förbättring av hälso- och sjukvårdsverksamheten.

Ledarskap och utvecklingsarbete

2 § I 3 kap. 2 § förordningen (1998:1513) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område finns bestämmelser om AT:s och de olika tjänstgöringsavsnittens längd. Deltidstjänstgöring, dock lägst halvtid, skall tillgodoräknas som AT i proportion till tjänstgöringens omfattning.

6 § AT-läkaren skall under hela sin tjänstgöring regelbundet beredas möjlighet att delta i arbetsledning och ges inblick i administrativa rutiner, såsom verksamhetsplanering och uppföljning samt formerna för medbestämmande. AT-läkaren skall vidare uppmanas att medverka i kompetensutveckling på arbetsplatsen.

Under AT skall särskild vikt läggas vid att ATläkaren utvecklar sin förmåga att självständigt lösa problem och att söka kunskap på egen hand. Med utgångspunkt i begrepp som moral, etik och professionalitet skall AT-läkaren regelbundet ges tillfälle till fördjupad reflektion och erfarenhetsutbyte samt till diskussion om den egna läkarrollen.

Tjänstgöringsavsnittet allmänmedicin

Teoretisk utbildning

3 § Tjänstgöringsavsnittet allmänmedicin skall ligga sist i ett blockförordnande.

7 § Parallellt med den kliniska tjänstgöringen skall AT-läkaren beredas tillfälle att bedriva teoretiska studier och delta i kompletterande utbildning i form av kurser, konferenser och liknande. Den personliga handledaren som avses i 9 § skall i samråd med AT-läkaren planlägga litteraturstudier och kursdeltagande.

AT:s längd

Profil och avgränsning 4 § Under AT skall den nyutexaminerade läkaren ges förutsättningar att tillämpa och utveckla sina kunskaper och erfarenheter från grundutbildningen.

AT skall bestå av utbildning samt läkararbete under professionellt ansvar för att ge klinisk trä-

97

Generell handlingsplan 8 § Arbetsgivaren skall utforma en generell handlingsplan för AT. Den målbeskrivning som gäller enligt dessa föreskrifter skall ligga till grund för handlingsplanen. Handlingsplanen skall garantera att målbeskrivningen uppfylls.

Handledning 9 § Den handledning av AT-läkaren som arbetsgivaren svarar för enligt 3 kap. 2 § förordningen (1998:1513) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område skall fullgöras dels av en specialistkompetent läkare under varje tjänstgöringsavsnitt (personlig handledare), dels av någon annan befattningshavare med ett övergripande ansvar för AT-läkarens sammanhållna kompetensutveckling (huvudhandledare).

Så snart som möjligt efter AT-läkarens anställning skall huvudhandledaren i samråd med AT-läkaren utforma en individuell skriftlig handlednings- och tjänstgöringsplan.

AT-läkaren skall beredas möjlighet att tillsammans med den personliga handledaren och huvudhandledaren regelbundet utvärdera sin tjänstgöring.

Arbetsgivaren skall eftersträva kontinuitet mellan handledare och AT-läkare och i möjligaste mån undvika byte av handledare.

Uppfyllelse av målbeskrivningen 10 § Efter fullgjord AT skall AT-läkaren uppfylla de mål som an­ges i 2–6 kap. AT-läkaren skall vidare efter varje fullgjort tjänstgöringsavsnitt uppfylla de mål som gäller för avsnittet.

Efter fullgörandet av varje tjänstgöringsavsnitt skall en verksamhetschef skriftligen intyga att ATläkaren uppfyller de krav som an­ges i målbeskrivningen för avsnittet.

2 kap. Allmänna mål 1 § Under AT skall AT-läkaren uppnå en god förmåga att självständigt och med hög säkerhet kunna utföra de me­ di­ cins­ ka basrutinerna i hälso- och sjukvården.

AT-läkaren skall också förvärva ett terapeutiskt förhållningssätt – utifrån ett vetenskapligt och humanistiskt synsätt – som inkluderar såväl förmåga till helhetssyn som förmåga att upprätthålla en god patient–läkarrelation i diagnostik och terapi. Detta innebär att AT-läkaren skall förvärva kunskaper och färdigheter in­om respektive tjänstgöringsav98

snitt samt attityder och förhållningssätt i överensstämmelse med etiska värderingar i samhället. ATläkaren skall efter AT kunna arbeta med insikt om och respekt för sin egen kompetens, dess möjligheter och begränsningar.

2 § Efter fullgjord AT skall AT-läkaren 1. behärska diagnostik och principerna för terapi av de vanligaste sjukdomstillstånden in­ om verk­ samhetsområdena medicin, kirurgi, psykiatri och allmänmedicin, 2. på egen hand primärt kunna handlägga livshotande akuta tillstånd, 3. initialt kunna leda arbetet på ett akutrum, 4. kunna leda arbetet i en mindre grupp, 5. korrekt kunna rapportera akut sjuka patienter till bakjour samt till mottagande enheter, 6. vara väl förtrogen med rutinerna i kliniskt arbete och behärska anamnesupptagning, somatisk status, receptförskrivning och remitteringsförfaranden, 7. ha kännedom om vanliga radiologiska undersökningsmetoders och laboratorieprovers möjligheter och begränsningar i olika kliniska situationer, 8. ha fått en inblick i hur olika tillstånd av smärta, kris och ångest kan mötas och lindras, 9. ha god kännedom om de särskilda problem och krav som finns i vården av äldre och vid vården i livets slutskede, 10. kunna ge patienter och anhöriga svåra besked på ett tillfredsställande sätt, 11. behärska rutinerna i anslutning till dödsfall, 12. ha fått en god förståelse för vikten av att tidigt beakta alkohol- och narkotikamissbruk liksom oönskade effekter av läkemedel, 13. kunna känna igen tillstånd som kan ha förorsakats av våld, 14. känna till problem och behov som kan vara särskilt utmärkande för olika etniska minoriteter och flyktingar i hälso- och sjukvården, 15. vara medveten om sjukhushygienens betydelse, 16. ha förvärvat erfarenhet av preventivt patientarbete, framför allt på individnivå, 17. kunna upprätthålla ett bra samarbete med and­ ra discipliner och serviceorgan in­ om hälsooch sjukvården, 18. kunna samverka med myndigheter och ser­ vice­­organ utanför hälso- och sjukvården såsom social­­­tjänst, försäkringskassa och arbetsförmedling,

Författningshandboken på Internet www.forfattningshandbok.liber.se

Abonnera på Författningshandboken!

För mer information kontakta Kundservice tfn 08-690 93 30, fax 08-690 93 01 e-post kundservice.liber@liber.se

Författningshandbok 2015 Författningshandboken innehåller medicinalförfattningar samt andra bestämmelser och anvisningar för personer som utför hälso- och sjukvårdsuppgifter. Detta gedigna standardverk är systematiserat i 23 avdelningar och har ett omfattande sakregister. Det innehåller dess­utom 9 orienterande uppsatser som bland annat beskriver hur man läser och tolkar författningstexter, hälso- och sjukvårdsperso­ nalens ansvar och reglerna kring delegering.

Sedan förra årets upplaga har Författningshandboken genomgått omfattande förändringar. Ett tiotal författningar har tillkommit, nio har upphävts och cirka 150 har ändrats. Bland nyheterna kan särskilt nämnas Patientlag (2014:821) och Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2014:5) om dokumentation i verksamhet som bedrivs med stöd av SoL, LVU, LVM och LSS (ersätter SOSFS 2006:5) Gunnel Raadu, som sammanställer Författningshandboken, har lång erfarenhet som föreläsare och konsult inom området medicinaljuridiska frågor. Hon är leg. sjuksköterska och fil. mag. med pedagogisk inriktning, hon har en juridisk utbildning och arbetar som föreläsare och konsult inom området medicinsk juridik. Hon har sedan många år ingått i referensgruppen kring Författningshandboken.

Best.nr 47-11223-4 Tryck.nr 47-11223-4