bilder som inte ang책r mig
w
felicia stenroth
Smakprov Utdrag ur Bilder som inte angår mig
Copyright © Felicia Stenroth 2012 Omslag: Felicia Stenroth Sättning (Adobe Garamond Pro): X Publishing Tryck: CPI Books, Tyskland, 2012 isbn 978-91-85763-29-0 X Publishing AB www.xpublishing.se
w
min vän aron säger att han har ett hål i hjärtat. Han säger att väggen mellan kamrarna har ett litet hål som gör att man hör blåsljud om man lyssnar med ett stetoskop. Vi sitter på ett café och dricker kaffe. Utanför rör sig människor. Det här är staden där ingen ser in i andras ögon. Det är en konst att röra sig som om man inte var medveten om att människor ser på en. Jag blir bättre och bättre för varje dag. Jag försöker plocka ned en tröja från en galge utan att se ut som om jag vet att expediten ser på mig. Det är lätt att stjäla saker när man blir bra på att röra sig utan att låtsas om att människor kan se. Det är nästan som att inte låtsas om sig själv. Aron har köpt en hund som han går promenader med. Det finns många risker. Med en hund som hjälper till med vardagsmotionen minimerar han risken att dö av hjärt- och kärlsjukdomar. Jag vill inte påminna honom om att han redan har den risken i och med hålet, när han nu ändå ser så nöjd ut över hunden. Han hämtar mer kaffe och tar min kopp med sig när han går. Minuterna innan han återvänder har jag för mig själv. Bredvid mig sitter en gammal man i tweedkostym med en näsduk som sticker upp ur fickan. Min gissning är att han aldrig tar upp den för att snyta sig i den, min gissning är att den sitter där för syns skull. Mannen håller i en gaffel och plockar långsamt och darrigt upp en bit tårta för att stoppa den i munnen. Hans ansikte har linjer som löper in i varandra. Om man bortser från hans färger 7
och att han är tredimensionell skulle det kunna se ut som att hans ansikte är ett fält eller en karta. Man kan orientera sig från ena sidan av hans ansikte till den andra, det löper linjer hela vägen. Han tuggar långsamt men sväljer tårtan hårt och varvar med kaffe. Kanske har han ett hem fyllt av sin döda hustrus saker. En parfym i badrumsskåpet som står på samma ställe som när hon levde, en jacka i garderoben. Hennes skinnhandskar på hatthyllan. Det är den sortens ensamhet som skrämmer mig mest. När man varit med om att dela någonting och sedan får behålla det för sig själv. Arons hund är av den mindre sorten. Den passar människor som Aron, människor som bor i städer och har lägenhet. Själv önskar jag mig inget djur, inte ens en liten katt. Jag föredrar mänsklig beröring. I övrigt klarar jag mig bra på egen hand. Kärlek är någonting som är få förunnat och jag är inte den sortens människa som kommer att få uppleva den. Aron är en människa av samma sort, men han hanterar sin ensamhet på ett annorlunda sätt. Aron letar efter någonting att vara nära. Jag nöjer mig med den vänskapsrelation vi har och det faktum att vi kan tillfredsställa varandras kroppar. Han har god hand med min kropp och vet hur han ska röra vid mig för att jag ska njuta. Jag tycker om hans sätt. Han är också mycket nöjd med vår relation. Han brukar säga att han är förundrad över att han får röra vid en kropp så fin som min. Då tänker jag att han har tittat för mycket i modemagasin, att hans ögon vant sig vid den sortens kroppar och därför automatiskt ser en sådan framför sig. Jag finner det roligt att Aron tror att min kropp är en sådan kropp. Jag brukar skratta när han säger det och han brukar bli sårad. Känner du inte så för mig? säger han. 8
Jag brukar förundras över att jag får röra vid en kropp vilken som helst, svarar jag. Är min som vilken som helst? Din kropp är din egen och jag är glad att få röra vid den. Han brukar somna med huvudet närmre mitt kön än mitt ansikte. Det är någonting jag tycker om. När Aron kommer tillbaka med våra fyllda koppar säger han att det är svårt att hinna med jobbet och skolan nu när han har en hund. Jag har inte sett den men jag vet att den är av den mindre sorten och jag vet vad Aron kommer att säga härnäst. Skulle du kunna tänka dig att passa den ibland? Det skulle jag inte, jag tycker inte om hur ivriga hundar är att få vara med oss människor. Jag skakar på huvudet. Jag ligger vaken om kvällarna när du inte är där och lyssnar på hur det rinner blod mellan kamrarna i mitt hjärta, säger han. Jag säger att han borde uppsöka en doktor. Jag tycker inte om hur sådana rör vid mig, säger han medan han böjer sig ned i sin väska som för att leta efter någonting. Menar du att de rör vid dig på ett särskilt sätt? Det fanns en läkare jag tyckte om, han slöt sin hand runt stetoskopet innan han placerade det på mitt bröst. Det var för att det inte skulle kännas så kallt mot min hud. Jag tycker om sådana undersökningar, säger jag, det känns som man kan göra vad som helst utan att de lägger märke till det. Aron förstår inte vad jag menar för han har den sänkta blicken naturligt. Han är uppväxt i stora städer och kan därför inget annat. I honom sitter det så naturligt att han inte måste reflektera över det. Själv reflekterar jag mycket över det och det är därför jag blivit bra på att stjäla. I början brukade jag stjäla små 9
saker. Ett paket kondomer eller ett paket tuggummin. Nu kan jag stjäla ett par jeans av särskilt märke om jag skulle vilja. Mannen med tweedkostymen reser sig upp för att gå därifrån. Han rättar till sin jacka genom att dra i ärmarna. Aron frågar om jag vill ha mer kaffe. Kan du tänka dig att dricka din kopp utomhus, säger jag. Det är inte bra med rökning, säger Aron. Det är inte bra med din sorts oro, säger jag. När jag säger det syftar jag på hans hjärta, men jag vet inte om han förstår det eftersom han inte verkar tänka särskilt mycket på det. Han har en tendens att tala om små saker och undanhålla stora, det kanske är en del av hans diskreta personlighet. Han tycker om en skjorta med bra snitt och en kjol med vackert fall. Det är sådan han är. När jag köper ett par jeans bär jag dem tills de går sönder. Vi sätter oss på uteserveringen. Han dricker sitt kaffe långsamt och håller båda händerna om koppen.
10
Nuet är Stockholm. Bland människorna lever hon, Minna som inte angår någon och som är svår att lägga märke till. Hon sköter sitt extraknäck på sjukhuset utan att någon lägger sig i och hon kan osedd stjäla choklad i mataffären. Hon lever utan skyddsnät. Bakgrunden är höljd i dunkel. Detta påverkar förstås relationen till vännen Aron. Han som inte helt kan förstå henne, hur gärna han än vill. En resa på ingivelse tar dem till Judith, farmodern och det hem som Minna lämnade 16 år gammal. Tillsammans med Aron återvänder hon till den värld hon kommer ifrån. Det blir en inre resa som samtidigt är en spegel mot det nutida samhällets villkor.