9789147099894

TORSTEN THURÉN

Slavar, kungar och byråkrater – så tänker historiker

ISBN 978-91-47-09989-4 © 2012 Torsten Thurén och Liber AB

förläggare: Anna Maria Thunman redaktör: Magnus Winkler omslag: Birgitta Dahlkild ombrytning: Integra, Indien produktion: Jürgen Borchert omslagsfoton: The British Library/Heritage/Scanpix, akg-images/Scanpix

Första upplagan 1

repro: Integra, Indien tryck: Kina, 2012

kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och elevers rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt BONUS-avtal, är förbjuden. BONUS-avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för utbildningssamordnare, t.ex. kommuner och universitet.

Intrång i upphovsmannens rättigheter enligt upphovsrättslagen kan medföra straff (böter eller fängelse), skadestånd och beslag/förstöring av olovligt framställt material. Såväl analog som digital kopiering regleras i BONUS-avtalet. Läs mer på www.bonuspresskopia.se.

Liber AB, 113 98 Stockholm tfn 08-690 90 00 www.liber.se kundservice tfn 08-690 93 30, fax 08-690 93 01 e-post: kundservice.liber@liber.se

Innehåll Inledning 5 Kapitel 1.

Den äldre medeltiden – en mörk eller ljus tidsålder? 10

Kapitel 2.

Europas utveckling – ett underverk? 34

Kapitel 3.

Medeltida mentalitet 57

Kapitel 4.

Nationalstatens utveckling – svensk medeltid 68

Kapitel 5.

Perspektiv på Sveriges stormaktstid 87

Kapitel 6.

Globalt perspektiv – att hantera miljöproblem 106

Kapitel 7.

Globalt perspektiv – slaveriet 114

Utvecklingens pris – den industriella revolutionen i Storbritannien 130

Kapitel 8.

Kapitel 9.

Nazismens rötter 145

Kapitel 10.

Hitler och den tyska opinionen 153

Kapitel 11.

Bödelns perspektiv – Förintelsens orsaker 169

Kapitel 12.

Alva Myrdal och det svenska folkhemmet 188

Kapitel 13. ”1945 Kapitel 14. Tre Kapitel 15.

års män” och den svenska moderniteten 196

aspekter på Olof Palme 205

Historiken och verkligheten – sakfrågor 233

3

Kapitel 16.

Form och innehåll – historikern och språket 265

Kapitel 17.

Värdefrågor 279

Kapitel 18.

Slutsatser 282

Litteratur 285 Register 289

4

Inledning

M

an behöver inte studera historia särskilt länge förrän man märker att historikerna är oense om det mesta.

De tvistar om varför det romerska riket gick under, varför den industriella revolutionen började i Storbritannien och inte någon annanstans, hur det svenska riket har uppkommit, hur Hitler kunde komma till makten och så vidare.

Polemiken mellan olika historiker fortsätter år efter år, decennium efter decennium, och så kommer det att fortgå så länge den historiska forskningen är fri. Det är då lätt att dra slutsatsen att det inte finns någon historisk sanning över huvud taget, att det inte existerar någon historia utan bara ett antal mer eller mindre goda historier. I så fall skulle historia mer vara en form av litteratur än en vetenskap. Ett historiskt verk skulle mer likna en roman än, säg, en avhandling i fysik eller kemi.

Detta är en åsikt som måste tas på allvar. Den delas till och med av en del professionella historiker. Men den är på sin höjd en halvsanning.

Det är riktigt att det inte finns någon historisk sanning i betydelsen att det går att veta exakt vad som har hänt och varför det har hänt. Människor och deras samhällen är alltför komplicerade för att något sådant ska vara möjligt. Se bara på vår egen samtid. Hur lätt är det att orientera sig i nutidens värld? Och det förflutna är knappast lättare att hantera.

Däremot stämmer det inte, anser jag, att den ena versionen av det förflutna är så god som den andra. Det går att resonera, argumentera och komma fram till hur det sannolikt har varit. Historia handlar alltså mer om sannolikhet än om sanning.

Om historia inte ger exakt kunskap, varför ska man då över huvud taget intressera sig för historia? Vilken nytta kan man ha av historiska kunskaper? Kan historia till och med vara skadlig?

Det är frågor som saknar enkla och självklara svar. Historia är inte nyttig i den meningen att historiska kunskaper ökar bruttonationalprodukten.

5

Och missbruk av historia kan vara skadligt. Historia har många gånger använts för nationalistisk propaganda och bidragit till att skärpa konflikter mellan nationer. Ändå menar jag att historiska kunskaper är värdefulla.

Nyttan med historia är visserligen inte mätbar, men den finns. Den gäller inte så mycket exakta kunskaper som insikt i, och medvetenhet om, det mänskliga livets komplexitet och möjligheten att sätta in nutiden i ett längre perspektiv.

För att ha nytta och glädje av historia måste man inse att historia inte bara handlar om mer eller mindre spännande berättelser. Historia innebär att tänka, reflektera, över historiska frågor. Det handlar mindre om att redovisa fakta än att ställa frågor och försöka besvarar dem.

Det intressanta är inte bara hur andra världskriget gick till: vilka slag som utkämpades, hur många människor som dog, hur Förintelsen genomfördes och så vidare. De verkligt viktiga frågorna är de om orsakerna till kriget. Vilken roll spelade Hitler, vilken roll spelade opinionen i Tyskland, och vilken roll spelade det tyska samhällets struktur? Hur var Förintelsen möjlig? Vem beslöt om detta folkmord?

Hur kunde man förmå människor att utföra det? Som vi ska se är detta frågor där historikerna är djupt oeniga. Men det hindrar inte att det är viktigt att försöka besvara dem.

Denna bok ger exempel på ett antal sådana historiska frågor och på hur olika författare har tagit ställning till dem. Närmare bestämt behandlas • sakfrågor – trovärdigheten i olika faktapåståenden, vilka orsaksförklaringar som läggs fram, vad olika händelser innebär, vilka målsättningar som historiska aktörer har, vilka fakta de väljer att betona och vilka de väljer bort.

• språkfrågor – vilka ord och uttryck historikerna använder, hur de berättar, vilka perspektiv de anlägger.

• värdefrågor – hur historikerna bedömer de händelser och förhållanden de skildrar, vilka moraliska ståndpunkter de intar.

Jag har försökt välja så olikartade exempel som möjligt, men det går inte att komma ifrån att urvalet ändå har blivit ganska subjektivt. Jag har valt ämnen och problem som jag själv är särskilt intresserad av.

6

Bland de diskuterade böckerna finns vetenskapliga verk, läroböcker och populärvetenskapliga framställningar. Av författarna dominerar svenskar, britter och amerikaner. Fem är tyskar, en fransman och en polack. Alla de studerade författarna är inte historiker i strikt mening. Maja Hagerman är vetenskapsjournalist, Jared Diamond är professor i geografi och miljöhälsa, Harald Welzer är socialpsykolog och Philip Zimbardo psykolog. Men alla diskuterar frågor som är relevanta ur historisk synvinkel.

Tidsmässigt spänner framställningen över tiden från cirka 500 till 1980-talet. Geografiskt dominerar Europa, särskilt Sverige. De enda utomeuropeiska länder som behandlas är Kina och i någon mån Japan.

Men böckerna om miljöproblem och om slaveri har ett globalt perspektiv.

Ett par saker måste framhållas: För det första: Jag tar inte ställning till sanningshalten i de påståenden som görs. Boken behandlar respektive författares åsikter, inte mina. Syftet är att visa hur författarna resonerar, hur de argumenterar och hur de polemiserar. När jag vid några tillfällen gör egna kommentarer eller tecknar egen bakgrund torde detta framgå av sammanhanget.

För det andra: Det är inte frågan om en handbok i historisk teori och metod. Den som själv ska bedriva historisk forskning behöver tillgång till annan litteratur. Den här boken kan närmast betraktas som ett komplement till metodböckerna, en hjälp att sätta in de historiska metoderna i större sammanhang.

Boken kräver inga förkunskaper. Den är i första hand tänkt för studenter i historia, men den kan förhoppningsvis också vara till glädje för den som är intresserad av historia utan att studera ämnet på akademisk nivå.

Översikt Kapitel 1. Den äldre medeltiden – en mörk eller ljus tidsålder? diskuterar hur man kan se på utveckling. Ett problem med den äldre medeltiden är bristen på material och trovärdiga källor. Denna brist tvingar eller inspirerar historikerna till ganska vidlyftiga spekulationer.

Kapitel 2. Europas utveckling – ett underverk? diskuterar främst orsaksfrågor. Vad var det som orsakade Europas snabba utveckling från 7

och med 1500-talet och hur kom det sig att Kina inte genomgick en liknande utveckling trots vad som tycks har varit goda förutsättningar.

Kapitel 3. Medeltida mentalitet diskuterar frågan i hur hög grad det är möjligt att leva sig in i en annan tids tänkesätt.

Kapitel 4. Nationalstatens utveckling – svensk medeltid diskuterar hur begrepp som ”stat” definieras. Det handlar om kritik av gamla nationella föreställningar och om ur vilket perspektiv Sveriges utveckling till en nation bör skildras – ur ett nationellt eller ett europeiskt.

Kapitel 5. Perspektiv på Sveriges stormaktstid diskuterar hur två olika författare har gett två olika versioner av Sverige under trettioåriga kriget.

Gunnar Wetterberg skildrar hur den svenska statsapparaten byggdes upp, medan Peter Englund skriver om den förödelse kriget medförde i Sverige och i andra länder. Båda perspektiven kompletterar varandra som två sidor av samma mynt.

Kapitel 6. Globalt perspektiv – att hantera miljöproblem diskuterar hur samhällen i olika tider och i olika delar av världen har hanterat hot mot miljön. Har man bemött hoten på ett rationellt sätt eller inte?

Kapitel 7. Globalt perspektiv – slaveriet behandlar slaveriet som institution, hur begreppet ”slaveri” varierar, och hur slaveri i någon form har förekommit i nästan alla kända samhällen. Framför allt diskuteras den transatlantiska slavhandeln från 1500-talet till 1800-talet och dess orsaker. Även kampen mot slavhandeln och dess slutliga avveckling diskuteras.

Kapitel 8. Utvecklingens pris – den industriella revolutionen i Storbritannien diskuterar frågan i hur hög grad människor själva kan påverka sin situation. Var de lidanden, som drabbade många i Storbritannien på grund av industrialiseringen på 1700-talet och 1800-talet, nödvändiga eller hade de gått att undvika?

Kapitel 9. Nazismens rötter diskuterar den så kallade Sonderwegsteorin om Tysklands moderna historia – frågan i vilken utsträckning nazismen hade sitt ursprung i tyska traditioner. En väsentlig fråga är här jämförelser mellan Tyskland och andra europeiska länder.

Kapitel 10. Hitler och den tyska opinionen diskuterar orsaksfrågor. Hur kunde Hitler komma till makten och hur kunde han få en så stark ställning?

8

Kapitel 11. Bödelns perspektiv – Förintelsens orsaker diskuterar hur vanliga människor kunde begå brutala och grymma handlingar under andra världskriget. De historiska frågorna kopplas till några samhällsvetenskapliga experiment som utförts efter andra världskrigets slut.

Kapitel 12. Alva Myrdal och det svenska folkhemmet diskuterar hur samma författare i två olika böcker ger olika perspektiv på samma människa.

Kapitel 13. ”1945 års män” och den svenska moderniteten diskuterar hur den svenska offentligheten förändrades i och med krigsslutet 1945. Det handlar till största delen om hur en historiker med språkliga medel kan få fram en ny bild av ett skeende.

Kapitel 14. Tre aspekter på Olof Palme diskuterar politikern Olof Palme ur olika aspekter, frågan om hans målsättningar, om hans ideologi, och i hur hög grad han handlade rationellt.

I de tre sista kapitlen, Kapitel 15. Historiken och verkligheten – sakfrågor, Kapitel 16. Form och innehåll – historikern och språket och Kapitel 17.

Värdefrågor, är perspektivet ett annat än i de föregående. Här är det teorierna som står i centrum, inte sakfrågorna. Resonemang från de tidigare kapitlen knyts samman, men det är inte frågan om en ren sammanfattning. Även nytt material tas upp, sådant som inte riktigt passade in i de ämnesrelaterade kapitlen.

9

KAPITEL 1.

Den äldre medeltiden – en mörk eller ljus tidsålder?

D

en äldre medeltiden – perioden mellan 400 och 800 – har ett grundmurat rykte som en mörk period i Europas historia, ett dystert mellanspel mellan två högtstående epoker, romartiden och högmedeltiden.

Den antika romerska kulturen gick under när det romerska riket invaderades av vilda barbariska germanfolk. Först under högmedeltiden från år 1000 eller 1100 tog utvecklingen fart igen.

Det finns mycket som talar för den uppfattningen. En stor del av den moderna västerländska kulturen bygger på den antika grekiskromerska kulturen. Latinet var de lärdas språk långt in i den moderna tiden. De klassiska latinska författarna har studerats i skolorna ända in i nutiden. Den antika konsten och litteraturen har varit mönsterbildande från renässansen och framåt. Den romerska rätten har påverkat den moderna juridiken. Det är därför inte så förvånande att tiden efter Romarrikets fall har uppfattats som en tid av kulturellt förfall, de mörka århundradena.

Men den traditionella uppfattningen om kulturskymning har ifrågasatts och ersatts med raka motsatsen. Den amerikanske historikern Peter S. Wells är konsekvent i sitt försvar av den äldre medeltiden. Titeln på hans bok Från barbarer till änglar (Barbarians to Angels 2008) talar för sig själv. De så kallade mörka århundradena var enligt Wells en era under vilken européerna lade grunden till den moderna västliga civilisationen.

Det som skedde under den tidiga medeltiden var att ett samhällssystem långsamt ersattes av ett annat som inte var sämre än det tidigare, bara annorlunda. Den svenske historikern Dick Harrison uttrycker i Krigarnas 10

och helgonens tid (2008, 1999) en liknande uppfattning som Wells, men hans försvar för den äldre medeltiden är mer nyanserat och innehåller flera reservationer.

Den brittiske historiken Bryan Ward-Perkins försvarar däremot i The Fall of Rome and The End of Civilization (2005) den äldre uppfattningen.

För honom var Romarrikets fall verkligen början till en nedgångsperiod.

Det var en dramatisk och brutal process som ledde till en högt utvecklad civilisations fall.

Högt kvalificerade historiker har alltså diametralt motsatta uppfattningar. Skillnaden mellan å ena sidan Dick Harrison och Peter Wells och å andra sidan Bryan Ward-Perkins är så stora att man kan undra om det är samma händelseförlopp de beskriver. Det som är kulturskymning för den ene är en storhetstid för den andre. Det gäller inte heller en kort tidsperiod utan en period på flera hundra år. Detta om något borde väl visa att det inte finns någon historisk sanning?

De tre böckerna är alla populära översikter där författarna driver sina teser. Är det möjligt att enbart med hjälp av dem få tillförlitlig kunskap eller är det bara frågan om löst tyckande och spekulationer? En jämförelse där de olika författarnas argument ställs mot varandra kan kanske leda vidare.

Händelseförloppet Alla författarna är eniga om huvuddragen i händelseförloppet. Harrison ger en utförlig översikt.

De så kallade folkvandringarna som ledde till det romerska rikets undergång var inte några direkta invasioner. Det som hände var i stället att Romarriket fick problem att försvara sina gränser. De styrande vände sig då till grupper av germaner för att få hjälp med försvaret mot andra germaner. En del germaner tog helt enkelt värvning i den romerska armén, men det hände också att stora kollektiv – folk, folkgrupper, stammar, konfederationer eller vad de ska kallas – bosatte sig på romerskt område mot löfte att försvara riket. Det gjorde de också, men de etablerade därmed också självständiga maktcentra inom rikets gränser. Till slut 11

etablerade germanerna i praktiken självständiga riken på romerskt område. Kejsarna blev marionetter i de nya härskarnas hand. Att germanen Odovakar år 476 avsatte den siste kejsaren utan att besvära sig med att utnämna någon ny innebar ingen större förändring. Romarriket var i praktiken redan upplöst.

Germanfolken eftersträvade inte Romarrikets förstörelse utan ville i stället få del av dess rikedom och ett tryggt hem inom dess gränser. Men det oavsiktliga resultatet blev att Romarriket gick under.

Harrison berättar om ett våldsamt skeende. Stater bildades och gick under, ersattes av andra som i sin tur gick under. Det förekom ständiga inbördes strider i de olika länderna. I Italien dödades exempelvis Odovakar av ostrogoten Theoderik, kallad den store, vars rike enligt Harrison innebar en sista blomstringsperiod för den antika kulturen. Men detta rike erövrades efter en tid av Östrom, tills langobarderna lade under sig stora delar av Italien. Till slut stabiliserades läget något så när med langobarder som härskade i Italien, franker i nuvarande Frankrike och delar av Tyskland och visigoter på Pyreneiska halvön.

Romarriket med dess utvecklade byråkrati ersattes alltså av ett antal mindre kungariken. Statsmakten i de nya rikena var svag, betydligt svagare än i Romarriket. Det var svårt att ta upp skatt, och makten grundades på innehav av jordegendomar. En helt annan och enklare samhällsform växte fram. I Frankerriket fanns exempelvis ingen huvudstad utan kungen reste ständigt omkring i riket. Det system som har kommit att kallas feodalism började utvecklas, liksom den samhällsklass som kom att betecknas som adel. I det nya samhället kunde den inre freden inte längre upprätthållas.

Under romartiden hade krigen förts vid gränserna medan det rådde fred inom riket. Den äldre medeltiden präglades däremot av våld både mellan de olika staterna och inom dem. Men beträffande våldets omfattning är de tre författarna oeniga. Förändringarna skedde snabbast och var mest djupgående i Romarrikets perifera delar som Frankerriket och det som skulle bli England. I Medelhavsområdet levde mycket av den romerska kulturen kvar.

Det är uppenbart att det var en enklare samhällsform som efterträdde det romerska riket. Men att samhället blev enklare är inte nödvändigtvis det samma som att det blev sämre.

12

Källorna En sak är uppenbar: Den äldre medeltiden är en epok som vi vet förhållandevis litet om. Utrymmet för spekulationer och gissningar är därför stort. Historikerna tvingas tolka, och kanske övertolka, ett relativt litet material. Detta är en viktig förklaring till deras oenighet.

Det finns två huvudtyper av källor. Den ena typen är skriftliga källor – berättelser, krönikor, lagtexter etc. Den andra är arkeologiskt material – rester av byggnader, gravar, avskrädeshögar som visar vad man åt, artefakter som konstföremål, verktyg, vapen etc.

Peter Wells gör anspråk på att skildra tiden på ett tillförlitligare sätt än andra därför att han inser hur mycket bättre de arkeologiska källorna är än de skriftliga. Bilden av våld och anarki vilar, påstår han, nästan enbart på skrifter av romerska författare som levde på 200- 300- och 400-hundratalen och på några krönikörer som var verksamma under 600-, 700- och början av 800-hundratalen. Det är dessa skriftliga berättelser som skildrar våld, anarki och hemska dåd begångna av invaderande krigiska horder. Berättelserna är relativt fåtaliga och till stor del författade av romare som hade anledning att se ner på de invaderande germanfolken. Man kan anta att de i likhet med moderna nyhetsmedier överdrev våld och kaos, tror Wells.

Tilltron till dessa berättelser är en historisk relikt från den tid då det skrivna ordet var den enda källan och då ingen förstod att tolka de arkeologiska lämningarna tillräckligt väl för att kunna använda sig av dem, skriver Wells. Arkeologiska lämningar är mer pålitliga eftersom de är direkta spår av det förflutna. Rester av boplatser visar exempelvis vad man åt, skelettdelar från gravplatser ger goda kunskaper om människornas hälsotillstånd och så vidare. Det rika arkeologiska materialet ger en ny bild av de så kallade mörka århundradena, hävdar Wells. Det visar att det var en period av stark kulturell, ekonomisk och politisk utveckling längs linjer som skilde sig från den romerska civilisationens.

Wells berömmer sig också av att till skillnad från andra historiker anlägga ett ”nerifrån och upp-perspektiv”. Man får bäst förståelse för den tidiga medeltidens människor om man koncentrerar sig på vad 13

majoriteten av människorna ägnade sig åt i stället för kejsares, kungars och hövdingars göranden och låtanden.

Men Bryan Ward-Perkins är inte heller intresserad av kejsare och kungar utan av vanligt folk. Han lägger visserligen något större vikt än Wells vid skriftliga källor, men även han betonar att de är fåtaliga och att de kan innehålla överdrifter. Liksom Wells lägger Ward-Perkins tyngdpunkten i sin argumentering på arkeologiska källor och av samma anledning: de ger den bästa informationen om vanliga människors liv.

Wells och Ward-Perkins använder sig alltså av samma källor men tolkar dem olika. Källorna är också allt annat än lätta att bedöma, ett problem som Dick Harrison diskuterar. Han betonar hur litet vi egentligen vet. Medeltidsarkeologin är en ung vetenskap, betonar Harrison.

Det är flera faktorer man måste ta hänsyn till: • Representativiteten. Den tid som kallas den äldre medeltiden omfattar 500 år, ett halvt millennium. Och även om man begränsar intresset till Västeuropa handlar det om ett stort område som omfattade åtskilliga statsbildningar. Förhållandena på en plats kunde skilja sig mycket mot dem på en plats litet längre bort beträffande exempelvis vad man odlade eller vilka husdjur man höll. För att dra generella slutsatser om exempelvis levnadsstandarden under denna tid krävs därför ett stort material.

Det räcker exempelvis inte att konstatera att Londonborna hade god näringsstandard och tycks ha haft god hälsa. Man måste ha liknande data från många fyndplatser på många olika platser i Europa.

• Om källmaterialet är magert är det särskilt viktigt att vara försiktig med att dra slutsatser av det som saknas, argumentum e silentio. Att något inte finns belagt innebär inte nödvändigtvis att det över huvud taget inte har existerat. Att det inte finns mycket skriftligt material under en viss tid kan till exempel helt enkelt bero på att skrifterna har blivit förstörda.

• Källorna måste tolkas. Man måste förstå vad en skriftlig källa eller ett arkeologiskt fynd innebär. Detta fordrar att man väl känner det sammanhang, den kontext, i vilken källan har tillkommit. Eftersom kunskaperna om den äldre medeltiden är relativt blygsamma riskerar 14

tolkningarna att bli osäkra. Ofta blir det frågan om mer eller mindre kvalificerade spekulationer.

Under dessa förhållanden är det inte förvånande att historikerna är oeniga.

Vi ska nu se litet närmare på hur de argumenterar.

Våld Att både tiden kring Romarrikes fall och de århundraden som följde präglades av en hel del våld är odiskutabelt. Det man är oenig om är hur omfattande våldet var och i hur stor utsträckning det präglade vanliga människors liv.

Som vi såg kan de skriftliga källorna ge en överdriven bild av hur mycket våld som utövades. Dick Harrison tror att våldet huvudsakligen var krusningar på ytan och att vanliga människor i stort sett kunde leva normala liv. De märkte över huvud taget inte att antiken övergick i medeltiden eller att tiderna blev mörkare och mer våldsamma. Harrison tror till exempel inte att det var särskilt många människor som deltog i de så kallade germanska folkvandringarna. Han nämner en uppskattning enligt vilken en folkgrupp skulle ha kunnat försörja 15 000 till 20 000 krigare, men betonar att det inte går att bygga några säkra slutsatser på dylika hypoteser.

Bryan Ward-Perkins tar de litterära källorna mer på allvar. De visar, anser han, att man var fullt medveten om att man levde i en kristid.

Invasionerna chockade den romerska världen. Ward-Perkins ger en rad exempel på hur våldsam och brutal omvälvningen var. Men han medger att de skriftliga källorna kan vara otillförlitliga och överdriva våldet. Han skriver också att en stor del av den sociala strukturen och mycket av det administrativa och kulturella ramverket levde kvar efter Romarrikets fall. Germanskt styre var inte någon odelad katastrof för den infödda befolkningen. Ändå innebar de germanska invasionerna en radikal kulturell och ekonomisk nedgång, anser Ward-Perkins.

Det är uppenbart att ingen vet något bestämt om våldets omfattning under övergången från antiken till medeltiden. Det handlar om mer eller mindre kvalificerade gissningar.

15

Konst och litteratur Litteratur och konst spelar inte någon stor roll i någon av författarnas argumentering. Men Dick Harrison slår ett slag för den tidigmedeltida litteraturen. Den skilde sig från den klassiska romerska men var därför inte nödvändigtvis av sämre kvalitet. Den frankiske 500-talsbiskopen Gregorius av Tours är en författare som Harrison särskilt uppskattar, trots att denne inte skrev som de klassiska författarna Vergilius eller Tacitus.

Harrisons försvarstal för Gregorius visar ett starkt personligt engagemang: Även en modern människa /…/ kan lätt sjunka ned i fåtöljen eller tågkupén med en översättning /…/ gripen av Gregorius skildringar att den onda drottning Fredegunds intriger eller de storligen syndiga frankiska stormännens frenetiska försök att rädda livhanken i kyrkliga fristäder. Detta gäller även mig själv. /…/ I juli 1988 kom Gregorius av Tours till min räddning, medan de olyckliga medresenärerna /…/ tvingades genomlida timme efter timmer i de makedoniska och bosniska bergen. (2008 s. 357)

Att Gregorius skrev utifrån en biskops utgångspunkt innebär inte att han var vare sig mer eller mindre kultiverad än en författare från romersk kejsartid. Han hade helt enkelt andra värderingar och därmed följer ett annat sätt att skriva, anser Harrison.

Peter Wells intresserar sig för en annan kulturform, konst och konsthantverk. I de nya staterna slog en ny konststil igenom. Hantverkarna utvecklade en spektakulär stil som kom till uttryck i form av guldbroscher och fint dekorerade bältesspännen, i utsökta nattvardskalkar samt i utsmyckningar på skeppsstävar och kyrkofasader. Den nya stilen utgick från motiv som varit i bruk sedan järnåldern men också från element och metoder från senromersk tid. Stilen karakteriseras av stiliserade återgivningar av människor och djur i dekorativa mönster som kan vara synnerligen intrikata.

Stilen inom hantverket är besläktad med den bokilluminationskonst som utvecklades samtidigt. De illuminerade böckerna var en kristen företeelse, men de innehöll ett överflöd av dekorativa element som kan 16

härledas till en förkristen form- och motivvärld. Liksom metallarbetena från samma tid fylldes boksidorna med intrikata djurornament och spiralmönster. De irländska klostren var centra för konstnärlig produktion, lärdom och undervisning. Den nya stilen var i huvudsak gemensam för större delen av Europa samtidigt som den hade regionala särdrag och växte fram ur lokala traditioner hos olika folk som franker, anglosaxare och goter. Även om detta var ett annat slags konst än den klassiska romerska finns det ingen anledning att betrakta den som underlägsen den romerska. Det handlar om andra konstnärliga värden.

Läskunnighet Hur man uppfattar litteratur och konst beror på subjektiva värderingar.

Men frågan om den kulturella nivån, framför allt läskunnigheten, handlar om objektiva sakförhållanden. Här är oenigheten mellan författarna stor.

Den allmänna läskunnigheten Ward-Perkins lägger inte någon större vikt vid konst och litteratur. Däremot intresserar han sig för den allmänna läskunnigheten. Den var utbredd i det romerska riket, hävdar han. Skrivande var en del av vardagslivet. I Pompeji finns mängder av inskriptioner på väggarna, men man har också hittat romerska graffiti på andra platser. Det finns också många vardagsföremål från romartiden som är försedda med inskrifter. Men ingenting av detta finns spår av från den efterföljande tiden. Den tillfälliga graffitin försvann nästan fullständigt liksom inskrifter på hushållsföremål. Att man inte längre skrev i vardagliga sammanhang tyder på att läskunnigheten minskade drastiskt efter Romarrikets fall. Visserligen gick läskunnigheten helt förlorad bara i några få avlägsna områden, som England. I mer avancerade trakter som Italien, Spanien och Gallien var skriftliga dokument fortfarande viktiga. Men det mycket spridda användandet av skrivkonsten i Romarriket är mindre tydligt under århundradena efter dess fall, anser Ward-Perkins.

17

Den härskande klassen Enligt Ward-Perkins krävde den komplexa romerska staten läskunniga tjänstemän på alla nivåer. Men efter Romarrikets upplösning ändrades detta radikalt. I en mycket enklare värld var behovet av att kunna läsa och skriva inte så stort. De härskande klasserna under den tidiga medeltiden var också i stor utsträckning analfabeter. Dick Harrison delar dock inte den uppfattningen. Att de skriftliga källorna är få behöver inte innebära att man inte kunde läsa och skriva, anser han. Det kan helt enkelt bero på att dokumenten är försvunna. Man skrev länge på papyrus, och det är ett material som lätt förstörs, särskilt i Västeuropas fuktiga klimat. När man började skriva på pergament i stället blev de skriftliga källorna också flera.

Oenigheten mellan Harrison och Ward-Perkins beror till stor del på att de tolkar bristen på källor olika. Ward-Perkins drar stora växlar på att det finns så få skriftliga källor. Harrison, däremot, accepterar inte ”argument från tystnaden”, argumentum e silentio.

Bildade härskare Dick Harrison ger exempel på en högt bildad regent, den visigotiske kungen Sisebut, som bland annat skrev naturvetenskaplig poesi ”på habilt latin”, skrev prosatexter inom ett flertal genrer och var en flitig brevskrivare av ”lärda epistlar”. Sisebut var bara en av många lärda män i det visigotiska riket, framhåller Harrison.

Men längre norrut var det kanske sämre beställt med bildningen.

Frankerkungarna, de så kallade merovingerna, har ett stadgat rykte för grymhet och brutalitet. Det gäller också Chilperik som var ”sinnebilden av en ond folkvandringstida autokrat utan tillstymmelse till skrupler”.

Men han hade också en för sin tid hög bildning och kulturella ambitioner ”troligen med direkt inspiration av vad han visste eller hört berättas om det romerska imperiet” (2008 s. 342–345). Chilperik var unik har det sagts.

Men här tar sig Harrison friheten att lägga fram argument utifrån det dåliga källäget, alltså e silentio. Att vi känner till så mycket om Chilperik beror på att han var samtida med Gregorius av Tours som har skrivit 18

Frankerrikets historia och som berättar om Chilperik. Det är fullt möjligt, anser Harrison, att Chilperik var en normal Frankerkung och att det fanns flera lika bildade kungar i Frankerriket som vi inte vet något om.

Ward-Perkins ser annorlunda på saken. Det fanns visserligen bildade härskare även under den tidiga medeltiden, medger han. Men det fanns också illitterata härskare, något som var otänkbart på romartiden. Det är ett slående faktum, skriver han, att även stora härskare kunde vara illitterata under den tidiga medeltiden. Många var det inte, såsom Sisebut och Chilperic, men det är känt att andra saknade den mest elementära förmåga att hantera det skrivna ordet.

Exemplet med de två bildade kungarna är avslöjande och ger en viktig förklaring till historikernas oenighet. Harrison utgår från schablonbilden av den äldre medeltiden som en mörk tidsålder, präglad av förfall och anarki. Han konstaterar sedan att det visst fanns bildade regenter på den tiden, vilket visar att epoken inte alls var så mörk som man trott.

Ward-Perkins jämför däremot med romartiden och mot den bakgrunden framstår inte Chilperic och Sisebut som några imponerande gestalter.

Folkminskning Ett säkert tecken på kulturell och ekonomisk tillbakagång borde vara att befolkningen minskar. Det kan vara tecken på att någon form av katastrof – svält, krig eller sjukdom – har drabbat folket. Enligt Ward-Perkins tyder arkeologiska undersökningar på att det fanns färre boplatser på landsbygden och i städerna från 400-till 600-talen jämfört med de föregåenden seklerna.

Men Ward-Perkins medger att bilden inte är lika tydlig som det först verkar. Man hade övergått till att bygga sina hus i trä och rester av trähus är svårare att hitta än romerska motsvarigheter i sten. Därför kan man inte utan vidare ta avsaknaden av boplatser som bevis för befolkningsminskning.

Dick Harrison försöker i stället besvara frågan om en eventuell folkminskning utifrån skriftliga källor.

Under senromersk tid utfärdade staten drakoniska lagar och förordningar. Man krävde in mer i skatt och förbjöd såväl bönder som 19

hantverkare att flytta från den plats där de arbetade. Tvångslagarna och skattekraven har uppfattats som tecken på att Europa för varje år som gick blev allt folktommare. Det fanns färre människor som kunde betala skatt och arbeta. Staten måste därför sätta större press på den minskande befolkningen för att kunna upprätthålla den civila och militära statsapparaten. Men Harrison tror mer på en annan tolkning: Befolkningen fanns kvar, men myndigheterna höll på förlora kontrollen över den. De ökade kraven på skatt berodde på att många vägrade betala.

Det kanske fanns lika många människor men färre av dem betalade skatt: ”Att folket ville slippa betala skatt innebar naturligtvis inte att folket inte existerade” (2008 s. 144).

Det är uppenbart att ingen av dessa tolkningar kan bevisas. Det handlar om spekulationer.

Städerna Det har påståtts att städernas folkmängd minskade under den tidiga medeltiden, men det tror Dick Harrison inte på. I Sydeuropa – Italien och Pyreneiska halvön – fortlevde städerna ungefär som tidigare. Beträffande Västeuropa kan det åtminstone delvis vara frågan om en synvilla.

Man började ju bygga mer i trä än i sten och träbyggnader bevaras inte, till skillnad från stenbyggnader. Ett annat argument handlar om stadsplanering. Under antiken var torget, forum, stadens centrum, men under medeltiden var det kyrkan. Att torget förföll behöver därför inte innebära att staden gjorde det.

Peter Wells vänder sig också mot den hävdvunna uppfattningen att städerna gick tillbaka under 300- och 400-hundratalen. De arkeologiska utgrävningarna har visat att så inte var fallet överallt och att det var undantag snarare än regel, framhåller Wells. Han ger exempel på en rad städer där man visserligen inte längre uppförde några stora byggnadsverk i romersk stil men där invånarna fortsatte att leva som de alltid gjort – Rom, Regensburg, Mainz, Köln, Paris, Strasbourg, Basel, Wien London, York med flera.

20

Wells intresserar sig också för utvecklingen utanför Romarrikets gränser. I norra Europa uppstod nya handelscentra. Birka var ett sådant.

Andra var Helgö i Mälaren, Uppåkara i Skåne, Gudme, Hedeby och Ribe i Danmark, Bergen i Norge, Dublin på Irland, Ralawiek på ön Rügen och Starja Ladoga i nordvästra Ryssland. Under åtta- och niohundratalen var Hedeby en av de största städerna norr om Alperna.

Dessa nya städer saknade visserligen stenhus och gatunät, men fynd av mynt, ädelstenar, glas och keramik visar att det förekom livlig handel.

Städerna kunde blomstra på grund av de teknologiska framsteg som gjorts på landsbygden.

Bristen på skriftliga källor gör att kunskapen om dessa städer huvudsakligen bygger på arkeologiskt material, konstaterar Wells. De nya städerna är ett fenomen som Ward-Perkins med sin fokusering på Romarriket inte uppmärksammar.

Jordbruket Alla tre författarna är eniga om att Romarrikets fall ledde till att jordbruket blev mindre specialiserat och att bönderna allt mer övergick till självhushållning. Däremot är de djupt oeniga om vad denna förändring innebar.

Ward-Perkins anser att den specialisering i jordbruket som utmärkte Romarriket ledde till hög produktivitet. Om jordbruksprodukter kunde exporteras och säljas kunde bönderna specialisera sig på de grödor som de lokala förutsättningarna var mest lämpade för. Det utvecklade handelsutbytet inom riket gjorde att den höga produktiviteten kom alla till del. Vidare bör specialiseringen och möjligheten att tjäna pengar ha gett bönderna möjlighet att investera i förbättringar som ökade produktiviteten. När allt detta försvann och bönderna blev hänvisade till självhushållning sjönk produktiviteten.

Detta resonemang kan verka rimligt. Men, medger Ward-Perkins, det finns inget tillförlitligt sätt att mäta den romerska jordbruksproduktionen eller att jämföra den med förhållandena under de kommande seklerna.

21

Ward-Perkins tror sig ändå ha funnit ett gott kriterium – förändringen i boskapens storlek. Nötboskapen, och i mindre utsträckning andra husdjur, blev större under Romartiden. Detta betyder att de hade betesmarker av hög kvalitet och troligen även rikligt med vinterfoder. Efter Romarrikets upplösning blev djurens storlek mindre igen. Därför är det sannolikt, menar Ward-Perkins, att jordbrukets produktivitet minskade efter Romarrikets fall och därmed det antal människor som jorden kunde försörja.

Dick Harrison bedömer saken annorlunda. Under Romarrikets sista tid genomgick jordbruket stora förändringar, skriver han. De stora godsen som enbart producerade spannmål ersattes av bondehushåll. Bönderna övergav den ensidiga spannmålsproduktionen och kompletterade den med boskapsskötsel. Nu kunde de utnyttja de skogar som vid denna tid täckte stora delar av Europa. Bönderna jagade, fiskade och lät svinen böka under träden. Den diversifierade produktionen gjorde att bondebefolkningen blev mindre utsatt för svält. Om spannmålsskörden slog fel kunde man sätta sin lit till andra försörjningsmöjligheter. Mycket talar för att denna omläggning till ett mer blandekonomiskt system var något som bönderna själva önskade, skriver Harrison. När tvånget försvann fick många bönder möjlighet att själva välja var de ville bo. Det var frågan om en övergång från ett tvångsbaserat skattesamhälle till ett nytt samhälle i vilket staten var oerhört mycket svagare än tidigare.

Ur böndernas synvinkel måste detta ha uppfattats som ett framsteg.

Men för de romerska myndigheterna var det ett tecken på förfall. De kunde inte längre kontrollera sina underlydande. Det var därför de utan framgång försökte bevara det gamla systemet med hjälp av tvångslagar. Enligt Harrison var detta en viktig bidragande orsak till att det romerska imperiet gick under.

Att denna förändring ägde rum råder det viss forskningsmässig enighet om. Det är innebörden som är kontroversiell. Det är inte svårt att se att de olika uppfattningarna har med respektive författares värderingar att göra.

Wells har samma uppfattning som Harrison om den ökade självförsörjningen på landsbygden. Men han betonar en annan viktig faktor. Han talar om en jordbruksteknisk revolution under den tidiga medeltiden. Nya jordbruksmetoder introducerades, något som lade grunden för den enorma kraftutveckling som tusen år senare skulle 22

möjliggöra för Europa att erövra världen. Den nya självhushållningen främjade kreativiteten och därmed den ekonomiska utvecklingen på lång sikt.

En revolution inom plöjningstekniken var en förutsättning för alla de ekonomiska, sociala och kulturella framsteg som gjordes under de så kallade mörka århundradena. Tidigare plöjde man med årder, en enkel plog som ristade fåror i ytskiktet som bonden sedan sådde i. Nu introducerades en ny typ av plog. Den var försedd med en kniv av järn som rev upp ytskiktet, en metallskodd bill som skar under ytskiktet och en vändskiva bakom billen som vände jorden allt eftersom plogen rörde sig framåt. Nu kunde man ta de bördiga lerjordar i bruk som årdret inte hade rått på.

En annan innovation var bogträet som gjorde att man kunde använda den snabbare och starkare hästen som dragdjur i stället för oxen. Ytterligare en innovation var införandet av treskiftesbruk. En åker såddes med höstsäd, en annan med ärtor och bönor medan en tredje fick ligga i träda.

Dessa tre innovationer – plogen, bogträet och treskiftesbruket – gjorde att bönderna kunde producera livsmedel med en aldrig tidigare skådad effektivitet. De infördes visserligen vid olika tidpunkter i olika delar av Europa, men överallt ledde de till en revolution inom jordbruket.

Förändringarna skedde nerifrån. Inga tecken tyder på att eliten drev fram nymodigheterna, betonar Wells. Betydelsen av dessa innovationer diskuteras mer i nästa kapitel.

Hantverk och handel Ward-Perkins betonar både den höga kvaliteten på det romerska hantverket – eller snarare industrin – och den utvecklade handeln inom imperiet. Romarna producerade varor av mycket hög kvalitet i väldiga kvantiteter och spred dem till alla grupper i samhället. Ekonomin karakteriserades inte bara av en imponerande marknad för lyxvaror, utan också av en mycket omfattande marknad för högkvalitativa produkter för vardagsbruk.

23

Det bästa beviset för detta är den keramik som man har funnit i stora mängder. Keramiken har tre påfallande egenskaper. Den första är dess utmärkta kvalitet och betydande standardisering. Ward-Perkins blir nästan lyrisk när han beskriver den romerska keramiken. Den är lätt och slät. Den är vanligen tillverkad av noggrant utvald och renad lera. När folk i dag får se en vanlig romersk kruka, och framför allt om de får ta i den, reagerar de ofta för hur ”modern” den ser ut och tvivlar först på dess verkliga ålder. Det andra utmärkande draget är de stora kvantiteter keramiken producerades i. Romarriket var ett samhälle som hade stora likheter med vårt eget och varor transporterades i en gigantisk omfattning.

Den tredje, och inte minst viktiga, egenskapen var keramikens spridning inte bara geografiskt utan även socialt. Det fanns industriproducerad keramik även i små byar och isolerade bondgårdar. Keramiken användes av alla människor, även de fattiga.

Men är verkligen keramik så viktigt? Ja, anser Ward-Perkins. För det första är den viktig för livsmedelsförsörjningen. Keramikkärl spelar en väsentlig roll för att förvara, tillreda och konsumera mat. För det andra är det sannolikt att andra varor, vars distribution inte kan dokumenteras med samma säkerhet, spreds på liknande sätt. Det finns ingen anledning att tro att marknaderna för kläder, skor och verktyg var mindre avancerade än de för keramik, hävdar han. Romarriket var en komplex värld där en norditaliensk bonde kunde äta på en bordsservis från Neapeltrakten, förvara dryck i en amfora från Nordafrika och sova under ett tegeltak.

Något sådant skulle inte finnas i Västeuropa på många århundraden.

Efter det romerska rikets fall försvann nästan all denna materiella komplexitet i Västeuropa. Specialiserad produktion blev sällsynt och varorna distribuerades bara lokalt, med undantag för lyxvaror. Keramiken ger även nu den bästa bilden. I en del regioner, som England och delar av den spanska kusten, tycks keramikproduktionen och keramikhandeln ha försvunnit helt och hållet. På andra ställen är bilden inte lika tydlig, men i det stora hela skedde en betydande nedgång. Mängden av keramik minskade drastiskt, variationerna blev färre och kvaliteten sämre.

I England kunde man visserligen tillverka avancerade konstföremål och avancerat konsthantverk, men det man producerade var sällsynta föremål 24

avsedda för eliten i samhället. Billiga varor av god kvalitet, tillverkade i stor skala, hade däremot försvunnit totalt. Englands ekonomi sjönk ner till en nivå som till och med var lägre än den var innan romarna kom.

Redan före romartiden importerade man galliskt vin och gallisk keramik i det som skulle bli England, men det upphörde när romarna drog sig tillbaka. Först omkring år 700 var den brittiska ekonomin tillbaka där den var före romarnas ankomst.

Enligt Wells expanderade däremot handeln kraftigt på 400-, 500och 600-hundratalen, men det finns inte många dokument som kan förklara hur den fungerade, medger han. Däremot finns det ett omfattande arkeologiskt material. Det man handlade med var i stor utsträckning lyxvaror. Finare keramikföremål som var avsedda för de mer välbärgade tillverkades i regionala krukmakerier, men på platser med god tillgång på särskilt fin lera uppstod en högt specialiserad keramikproduktion.

Andra handelsvaror var bärnsten, bronskärl och sidentyger. På Helgö har man hittat en Buddhafigur av brons, tillverkad i Indien. Det fanns ett välorganiserat nätverk för handel med granater, en halvädelsten som användes i inläggningar på smycken och vapen. Att denna värdefulla sten kunde transporteras obehindrat och bearbetas på flera ställen tyder på att det rådde ett relativt politiskt lugn i Europa. Detta viktiga faktum ger ytterligare ett argument mot uppfattningen att den äldre medeltiden i huvudsak präglades av kaos och krig.

Wells skriver också att det faktum att stora mängder lyxvaror från fjärran länder påträffats i gravar och bosättningar från fyra-, fem- och sexhundratalen vederlägger uppfattningen att handeln gick tillbaka samtidigt med det romerska imperiet. (2008 s. 149)

Men fynden vederlägger inte alls denna uppfattning. Tvärtom visar de att det man handlade med var lyxvaror, medan det under romartiden även förekom en omfattande handel med vardagsvaror.

Handeln skedde huvudsakligen sjövägen, men den var inte begränsad till kustorterna. Dessa ingick i komplicerade nätverk som täckte hela Europa. Men transporterna var primitivare än på romartiden. Resenärer 25

färdades ”längs vad som återstod av det romerska vägsystemet” (a.a. s. 146).

Småhandlare och kringvandrande hantverkare gick till fots.

Trots att han betonar hur livlig handeln var under den tidiga medeltiden ger Wells faktiskt argument för att handeln tvärtom minskade. De exempel han ger är nästan enbart lyxvaror – halvädelstenar, bronskärl, sidentyger och dyrbar keramik. Det är precis vad Ward-Perkins också hävdar: handeln med vardagsvaror upphörde och den långväga handeln inskränktes till lyxvaror. Och när Wells beskriver hur svårt det var för handelsmännen att ta sig fram på de dåliga vägarna och att de använde sig av resterna av det romerska vägnätet, medger han indirekt att kommunikationerna hade försämrats.

Här har vi återigen ett exempel på hur författarna jämför med olika saker. Ward-Perkins jämför medeltidens handelsvaror med de vardagsvaror av hög kvalitet som distribuerades över hela Romarriket. Wells, å sin sida, betonar att det faktiskt förekom långväga handel under den tidiga medeltiden – en handel med lyxvaror. Eftersom Wells jämförelseobjekt är schablonbilden av den mörka tidsåldern, inte Romarriket, blir bilden av medeltiden relativt ljus. Men i sak tycks Wells och Ward-Perkins faktiskt vara eniga.

Penningekonomi En fråga där Harrison betonar vår kunskaps osäkerhet är den om penningekonomin. Fenomenet pengar har en starkt positiv värdeladdning, skriver han. En civilisation som utnyttjar pengar tolkas nästan alltid som en civilisation med inneboende dynamik, medan samhällen med naturaekonomi betraktas som primitiva, lägre stående faser i människans utveckling. Men, fortsätter Harrison, det är mycket svårt att avgöra hur utvecklad penningekonomin har varit enbart utifrån de mynt som har bevarats.

För det första kan mynt ha försvunnit. De mynt som lättast försvinner är mynt av lägre valörer. Eftersom de inte är så mycket värda tar man inte vara på dem så noga som mynt av silver eller guld. Och det är dessa 26

mynt av låg valör som används vid den vardagliga handeln. Avsaknad av enkla brons- och kopparmynt behöver alltså inte vara tecken på att det inte rådde penningekonomi.

För det andra kan mynt ha en annan funktion än som betalningsmedel.

Guld- och silvermynt kan ha fungerat som vilka rikedomssymboler som helst och varit jämförbara med smycken och ädelstenar. De kan också ha fungerat som ideologiska symboler, det vill säga som symboler för en viss typ av herravälde eller trossystem. För att kunna avgöra myntens funktion måste man därför sätta sig in i hela den tidigmedeltida tankevärlden. ”Med tanke på den enorma svårigheten i detta säger det sig självt att ett stort mått av vaghet vidlåder hela analysen” (Harrison 2008 s. 197).

Harrison resonerar utefter dessa linjer och kommer fram till att det nog rådde en relativt utbredd penningekonomi åtminstone i delar av det tidigmedeltida Västeuropa.

Ward-Perkins har, föga förvånande, en annan åsikt. Under Romartiden tillhörde användandet av mynt vardagslivet, skriver han. Man använde guld- silver- och kopparmynt. Men i den efterromerska världen försvann den dagliga användningen av mynt nästan totalt. Visserligen, medger Ward-Perkins, är det möjligt att gamla kopparmynt fortsatte att cirkulera, och i det västra Medelhavsområdet minskade antalet mynt inte lika mycket som längre norrut. Men i England praktiskt taget upphörde tillverkningen av nya mynt. Detta är ett ytterligare starkt bevis på hur den ekonomiska komplexiteten minskade, anser Ward-Perkins. Det finns visserligen ingen direkt korrelation mellan antalet mynt och den ekonomiska utvecklingens nivå. Men mynt är viktiga för handeln. Byteshandel är knappast förenlig med en komplex ekonomi.

Ward-Perkins får ett, förmodligen omedvetet, stöd av Wells, som skriver att byteshandel var vanligt förekommande under den tidiga medeltiden. Wells antyder också att penningekonomin gick tillbaka då han skriver att guldet fick ökad betydelse i det efterromerska Europa. De individer som önskade utöva makt samlade på sig så mycket guld som möjligt som de sedan fördelade bland sina anhängare för att försäkra sig om deras lojalitet.

27

Det var alltså guld, inte guldmynt, som delades ut. Om guldet fick ökad betydelse tyder detta på att penningekonomin inte var dominerande i samhället.

I denna fråga går en viktig skiljelinje i synen på argumentum e silentio, alltså vilka slutsatser man kan dra av att man har hittat jämförelsevis få mynt från den äldre medeltiden. Medan Harrison inte vill dra några slutsatser alls lägger Ward-Perkins stor vikt vid bristen på funna mynt.

Levnadsstandard Hur förhöll det sig med levnadsstandarden under den äldre medeltiden?

Ward-Perkins finner, som vi såg, svaret på frågan i utvecklingen av boskapens storlek. Romartidens boskap var större och följaktligen mer välnärd än under senare århundraden.

Wells hittar däremot sin bevisning i människorna själva. Skelettdelar från gravplatser säger en hel del om näringsstandarden. Kemiska analyser av ben från flera individer i en gravplats i England visar att människorna haft ett regelbundet och tillräckligt intag av animaliskt protein, vilket enligt Wells är en nyckelindikator för näringsstandarden. Även om några individer har ätit bättre än andra förefaller det inte ha rått någon större skillnad mellan samhällsskikten beträffande den allmänna näringsstandarden. Studier av avskrädeshögar ger samma resultat.

Fragment av djurben visar att människorna visserligen levde enkelt med våra mått mätt, men deras kost var varierad och ”det finns inga tecken på att deras tillvaro var osedvanligt hård” (Wells 2008 s. 124). Av detta drar Wells slutsatsen att de flesta människor fick tillräckligt med näring under merparten av sina liv och att deras levnadsförhållanden i allmänhet var goda jämfört med både tidigare och senare befolkningar i samma regioner. Dessa analyser stämmer överens med vad man kommit fram till vid utgrävningar på kontinenten. Men, medger Wells, kosthållet varierade starkt från plats till plats.

Kroppslängden är ofta en god indikation på det allmänna hälsotillståndet, och enligt Wells var människorna längre under den tidiga 28

medeltiden än de skulle bli på många sekler. Mätningar av skelettdelar från gravplatser i Tyskland har visat att genomsnittsmannen var omkring 173 cm lång och genomsnittskvinnan cirka 163 cm. Mätningar av ben från andra områden, till exempel Danmark, har gett liknande resultat.

Först på 1900-talet blev människor lika långa i genomsnitt som under den äldre medeltiden.

Tillförlitligheten av dessa argument hänger givetvis på fyndens representativitet.

Byggnadssätt I flera länder slutade man att bygga i sten under medeltiden och bodde i stället i trähus. Wells diskuterar utförligt vad detta innebar.

I London fick en del av de romerska monumentalbyggnaderna förfalla medan man rev ner andra och använde stenen till andra ändamål. I stället för stenhus övergick Londonborna till att bo i enkla hyddor på traditionellt vis. Detta har tolkats som att man inte hade råd att bo bättre. Men enligt Wells berodde det på att man ville bo på det traditionella viset. När den romerska överheten försvann kände sig stadsborna fria att leva som de ville. Övergången från sten till trä var ett kulturellt val, inte ett tecken på att man blivit fattigare.

Som argument för detta anför Wells att rika kungar valde att uppföra herresäten av trä. Enligt Wells är det en fördom av moderna stadsbor att stenbyggnader är mer avancerade än byggnader i trä. Vi lever i ett samhälle där den monumentala stenarkitekturen används på ett sätt som påminner om romarnas, och därför är det lätt att nedvärdera ett samhälle som bygger i trä.

Ward-Perkins har som vanligt en annan uppfattning. Han anser att trähus är sämre att bo i än stenhus. De romerska stenhusen hade exempelvis tegeltak. Sådana har praktiska fördelar framför material som halm och trä. De håller längre och skyddar bättre mot regn. Det finns mindre risk att ett tegeltak tar eld än att ett halmtak gör det. Inte heller drar det till sig insekter. När stenhusen ersattes med trähus och 29

man övergick från taktegel till halmtak innebar detta alltså enligt WardPerkins en försämring. Men här gör Ward-Perkins en viktig reservation.

Han skriver att det går att ifrågasätta den dystra bilden av dragiga timmerväggar, ruttnande och läckande tak och smutsiga golv. Det finns ingen absolut regel som säger att timmerhus är underlägsna sådana av hållbarare material. Timmerhus i Skandinavien och Nordamerika är lika avancerade och bekväma som vilken tegelbyggnad som helst.

Därför går det att hävda att förändringen från solitt byggnadsmaterial till förgängligt inte var ett steg tillbaka utan ett kulturellt val. Vi vet inte mycket om hur trähusen såg ut. Vanligen är det bara genom stolphålen som man kan veta något om husen, så man får gissa sig till hur de var beskaffade. Man kan föreställa sig dem i varierande grader av komplexitet – utsirningar, trägolv, väggbonader och möbler. Men med hänsyn till den låga kvaliteten på hushållsredskapen är det dock troligt att husen för det mesta var ganska enkla.

Här är Wells och Ward-Perkins faktiskt i grund och botten eniga.

Båda konstaterar att man inte kan veta hur bekväma eller obekväma trähusen var och att man därför inte kan dra några bestämda slutsatser av byggnadssättet. Att Wells tror att det handlade om smakförändring och Ward-Perkins att det var frågan om standardsänkning beror nog på deras respektive förutfattade meningar. Det medger de själva, åtminstone indirekt.

Slutsatser Vilka slutsatser kan man dra av detta? Hur mycket kan man veta om den tidiga medeltiden? Vad är de tre författarna egentligen oeniga om?

Litteratur och konst Beträffande litteratur och konst är det frågan om värderingar och då finns det inga objektiva värden. Det är inte självklart att den romerska litteraturen och konsten var mer högstående än den tidigmedeltida. Dick 30

Harrison beundrar Gregorius av Tours skildringar av Frankerrikets våldsamma historia men verkar mindre intresserad av Vergilius skildring av Romarrikets lika våldsamma historia. Peter Wells skriver uppskattande om den form av konsthantverk med djurornamentik som växte fram i Västeuropa under tidig medeltid, liksom de handskrifter med liknande motiv som producerades i de irländska klostren. Detta är något som Bryan Ward-Perkins är totalt likgiltig för. Han avfärdar det medeltida konsthantverket med några få ord. Det är meningslöst att påstå att någon av författarna har rätt och den andre fel.

Komplexitet En kanske viktigare värderingsskillnad handlar om synen på komplexitet. Är ett komplext, ”sofistikerat” samhälle mer högtstående än ett samhälle med enklare struktur? Varför ska det vara bättre med ett imperium än med flera mindre riken?

Ward-Perkins medger att hans formuleringar om att en civilisation föll samman kan verka provocerande. Om ordet ”civilisation” är laddat med moralisk överlägsenhet bör det inte användas, skriver han. Men det kan användas som en term för ”komplexa samhällen och vad de producerar” och i så fall var Romarriket en civilisation.

Ward-Perkins delar inte uppfattningen att alla kulturer är likvärdiga.

Många kulturer är mer avancerade (”sophisticated”) än andra både på gott och ont, ofta på ont. De som beskriver århundradena efter Romarrikets fall som ”likvärdiga” med den romerska tiden har ignorerat den utomordentliga och fascinerande nedgången i komplexitet som inträffade när det romerska riket gick under.

Ward-Perkins är dock ingen okritisk beundrare av det romerska riket. Förmågan att massproducera högkvalitativa varor och sprida bekvämlighet gör den romerska världen nästan alltför lik vårt eget samhälle med dess hejdlösa och rovgiriga materialism, skriver han och framhåller att inte heller han tycker om imperialism. Och den romerska makten var brutal. Men till skillnad från varje modernt imperium utvecklades det romerska imperiet till något ganska märkligt. Rom föll 31

inte därför att dess undersåtar i provinserna kämpade för att bli ”fria” utan på grund av tryck utifrån.

Wells delar inte Ward-Perkins höga uppfattning av komplexitet och storskalighet: Eftersom vi lever i samhällen där den monumentala stenarkitekturen utnyttjas på ett sätt som påminner om romarnas, värjer vi oss inför tanken på att riva dessa sinnebilder för framgångar i krig och fred.

(2008 s. 105–107)

Men de tre författarna delar trots allt de mest grundläggande värderingarna. Det väsentliga är människornas levnadsförhållanden. Frågan huruvida ett komplext samhälle är överlägset ett enklare handlar väsentligen om hur människorna levde i respektive samhällen. Det är beträffande detta författarnas uppfattningar skiljer sig mest.

Jämförelser Till en del är skillnaden mellan de tre författarna skenbar. Den beror på vad de jämför med.

Wells och Harrison målar upp vad som närmast verkar vara en karikatyr av vad de uppfattar som den etablerade bilden av ”de mörka århundradena”. Mot bakgrunden av påstått våld och anarki framstår den tidigmedeltida verkligheten som riktigt sofistikerad. Ward-Perkins jämför däremot medeltiden med romartiden och då utfaller jämförelsen till Romarrikets fördel.

Utifrån en schablonbild av förfall och kulturellt mörker framstår det som anmärkningsvärt att den äldre medeltiden kunde uppvisa två högt bildade kungar. Men i jämförelse med Romarriket med dess höga bildningsnivå är de två kungarna inte mycket att komma med. Att det förekom en långväga handel är ett argument för att de så kallade mörka århundradena inte var så mörka utifrån föreställningen att det inte förekom någon handel alls. Men denna handel med lyxvaror, långsam på dåliga vägar, var något helt annat än den omfattande handeln med vardagsvaror som skedde på Romarrikets utmärkta vägnät.

32

REGISTER

A abolitionism 123, 125–126, 128–129 Abu Ghraib-fängelset 185–186 anakronism 84, 259 anakronistiskt 254 anekdotisk bevisning 236 argumentum e silentio 14, 18, 28, 234 atlantiska slavhandeln 114

B Bellamy, Edward 192 Bergson, Henri 151–152 berättande källor 233 berättelser 86, 212, 214, 217, 276–278 Birger Jarl 70–71 Bismarck, Otto von 145 bogträ 23 Bratt, Peter 227–232 bygdemakt 69 byråkrati 48, 69, 92, 146, 149

Dreyfus, Alfred 150 drots 70, 87

E Edsöreslagarna 70 empiri 233 enclosure 135 Equiano, Olaudah 126 Eriksson, Magnus 69, 71 Erlander, Tage 196, 206, 210

F fem höga riksämbetsmännen, de 92 feodal 54, 64, 89, 101, 132, 273 feodalism 271–273 flerskiftesbruk 46 fogde 70, 92–93, 96 Fourier, Charles 192 Frankerriket 12, 19, 31 frälset 71 Fälldin, Thorbjörn 211, 231 förståelse 253–254

C Castro, Fidel 223 chartismen 133, 143 Chilperik 18–19 Clarkson, Thomas 126–127, 129 Columbus 46

D definitioner 265–270 Dreyfusaffären 150

G Geijer, Lennart 229–232 generationsfraktion 203 generationssituation 196, 202–203 Goebbels, Joseph 176 Gorbatjov, Michail 264 Gregorius av Tours 16, 18, 31 Guillou, Jan 227–228

289

Gustav II Adolf 88–89, 92, 98, 103, 247, 250, 252 Gustav Vasa 89, 98, 252

H Haiti 124, 128 Haldane, Richard Burton 152 Hedenius, Ingemar 199 Helsingforsavtalet 223 Helsingforsöverenskommelsen 225 hererofolket 147 Himmler, Heinrich 176–178, 200 historism 254 Hitler, Adolf 148, 153–168, 241–244, 248–249, 254–258, 261, 273, 275 Håtunaleken 68, 71

konfucianismen 50 konsekvensmoralism 227–229, 232 kontrafaktiska hypoteser 255–257 Koreakriget 213 Kristina, drottning 88, 95 Kubakrisen 213 kvarlevor 233

L Ladulås, Magnus 68, 71 langobard 12 livegenskap 116–117, 273 livegna 39 Leopold II 150 luddism 132, 134, 140 luddit 248 lämningar 233–235

I Ibrahim, storvesiren 114 idealtyper 271–276 inkvisitionen 62, 64–66, 250 inuit 108, 110–112

J janitsjar 115 jarlaämbet 70 junker 146, 241

K kanslern 70 Karl IX 88 Karl X Gustav 95 katarer 61–62, 64–66 kausal (förklaring) 238 Kissinger, Henry 219–220, 222, 224 kollegium (ämbetsverk) 92 kolligation 202, 267

290

M Mann, Thomas 151–152 maroon 124 marsk 70, 87 marxism143–144 meroving 18 Milgram, Stanley 179, 241, 244 Mingdynastin 36, 43 Ming-Kina 43, 53 Mingkejsare 48–49, 56 Mingperioden 46 More, Thomas 191 My Lai 174–175 Myrdal, Alva 188–196, 201, 258, 284 Myrdal, Gunnar 188–192, 196, 201

N nationalstat 37, 39–40, 87, 101, 246, 261, 277

nazismens associationssfär 198–199, 202 Nazismens sensmoral (avhandling) 196 nazismens sensmoral (begrepp) 197, 202, 265 Nixon, Richard 219, 222 Nyköpings gästabud 68, 71

riksmakt 70 riksråd 87, 91–92, 247 rolldistans 178 runskrift 81 Rwanda 173 rådet (se även riksråd) 70 röda khmererna 173

O

S

Odovakar 12 Ohlin, Bertil 196 Orwell, George 274–275 ostrogotiska väldet 84 Oxenstierna, Axel 87–99, 103–104, 235, 246–247, 252, 255, 258, 269, 284 Owen, Robert 192

Saint-Simon, Henri 192 shogun 54, 113 shogunatet 54 Sigismund 88, 102 Sisebut 18 situationslogik 248 Skötkonung, Olof 75–76 Sonderweg 145, 149, 155–156, 178, 187, 261, 281 slavar, slaveri 74, 114–129 slavhandel 243, 245, 261, 284 Song My 174 Stanford Prison experiment 182 statsintresse 89–90, 99, 222, 252–253, 267 statsnytta 90, 97–98, 267 Stockholms blodbad 280 synekdoke 267 Süleyman 114

P Palme, Olof 201, 205–232, 235, 247, 250–253, 255, 258, 284 papuan 112 perspektiv 257–259 Persson, Carl 229, 231 Platon 191 plogen med vändskiva 36 Påskön 106–107

Q Quiding, Nils Herman 192

R rationalitet 160–161, 247–251 realpolitik 227 regelmoralism 226–227 renässansen 10, 269–270 rikskansler 87–88, 252

T Tangperioden 48 Tingsten, Herbert 196, 198, 201 Theoderik den store 12, 84 Togugawaeran 113 Tokugawa-Japan 53 Tokugawaklanen 52 Tokugawaperioden 54

291

totalitär staten, den 273–276 treskiftesbruk 23, 36 triangelhandeln 117, 121, 265 tystnadsspiralen 198, 202–203

V, W Vasco de Gama 51 vattenhjul 36 Weber, Max 227, 239–240 Weibull, Lauritz 280 Weimarrepubliken 148, 155–156, 167, 243 Versaillesfördraget 154 Westfaliska freden 94 Vichyregimen 150 Vietnamkriget 217, 248–249 vikingatiden 69–70, 72–76, 82, 84, 86

292

Wilberforce, Wiliam 126–127 Williams, Erik 123–124 visigot 12 visigotiska riket 18 Wittenberg, Erich Helmut 197–198 våldsmonopol 69–71 värdetradition 197

Z Zetkin, Clara 192 Zimbardo, Philip 241

Ä ändamålsförklaringar, intentionella förklaringar 244–257

torsten thurén

Slavar, kungar och byråkrater – så tänker historiker

liber

I Slavar, kungar och byråkrater – så tänker historiker visar Torsten Thurén hur olika författare resonerar, argumenterar och polemiserar kring historiska ämnen. I boken diskuteras sakfrågor, språkfrågor och värdefrågor som belyser hur olika författare skildrar historiska personer, händelser och skeenden.

Boken behandlar ämnen som sträcker sig från den äldre medeltiden till 1980-talet och som berör främst Sverige och övriga Europa, men även bland annat Kina. Bland de diskuterade böckerna finns vetenskapliga verk, läroböcker och populärvetenskapliga framställningar. Det är exempelvis Dick Harrisons Krigarnas och helgonens tid, Henrik Berggrens Underbara dagar framför oss. En biografi över Olof Palme och Götz Alys Hitlers folkstat.

Historia ger tillfälle till möten med intressanta personer och spännande historiska skeenden. Men historia innebär framför allt att tänka på och reflektera över historiska frågor. Det handlar alltså mer om att ställa frågor och försöka besvara dem och mindre om att redovisa fakta. Historia handlar mer om sannolikhet än om sanning.

Slavar, kungar och byråkrater – så tänker historiker riktar sig i första hand till studenter i historia på grundnivå. Boken är också givande läsning för den som är allmänt intresserad av historia.

Torsten Thurén är fil.lic. i historia och docent i journalistik. Han har tidigare gett ut bland annat Källkritik, Ideologi och Politik och Vetenskapsteori för nybörjare på Liber.

Best.nr 47-09989-4 Tryck.nr 47-09989-4