Page 1

Med Stuart Baxter, Erik Hamrén, Rikard Norling, Mikael Stahre, Stefan Söderberg, Andreas Alm, Andreas Andersson, Johan Mjällby, Thomas Lagerlöf, Krister Nordin, Ola Andersson, Anders Limpar, Wilton Figueiredo och många andra fotbollsprofiler.


1998

189


1998

MATTIAS ASPER – Jag kom i december 1997. AIK var väl den första klubben som upptäckte mig egentligen men efteråt fick jag reda på att flera andra klubbar hade kollat på mig också. Jag hade gjort någonting bra i alla fall. – För det första var AIK ett lag utan tränare. När jag kom dit var det ju Hamrén som var där och hade träningar, sen kom Stuart dit lite senare. Det var flera spelare som kom från mindre klubbar, som jag. De hade väl den taktiken att leta i mindre klubbar utanför Stockholm. Budgeten var inte lika stor då som den blev senare, man fick rätta munnen efter matsäcken. Det var mycket osäkerhet i klubben när jag kom, men efter hand blev det bättre och bättre och tillsammans blev vi ett bra gäng. – Jag hade ju haft Peter Antoine som tränare i Mjällby innan, så jag hade haft ”utländska karaktärer” som tränare förut. Jag hade Peter som tränare i fem år i Mjällby. Han är en bättre tränare än vad många tror. Men Stuart var helt annorlunda, för han var så strukturerad och professionell. Stuart fick oss, som ett utvecklingsbart lag, att lyssna: Vi följde hans förmaningar hela tiden. Det passade som handen i handsken, både för oss som grupp och för honom som tränare. Vi svampade ju till oss allt som kom från Stuart. För mig personligen var även målvaktstränaren Gerry Peyton, som är en väldigt framträdande målvaktstränare än idag, det stora lyftet. Stuart kanske hade mindre med min förvandling att göra än vad Gerry Peyton hade. Gerry ledsagade mig fram till att bli en mycket bättre målvakt. – Jag tänkte inte så mycket på Nebojsa när jag kom dit. Till en början tyckte jag inte att han skiljde sig så mycket från de andra, men precis som alla andra växte han som spelare under 1998. Han var playmakern som gjorde saker, men vi hade även Limpar som var den stora stjärnan i laget. Han skulle vara den som var playmakern, men efter hand så blev Nebojsa den spelaren. Han hade bra avslut, man såg att han hade en bra grundteknik – både när man såg på volleyskott och annat. Han hade ett bra skott men det som jag tyckte gjorde honom speciell var att han ofta tittade upp och gjorde allting med tanke. Det finns många som har ett bra skott men bara pangar på. Det gäller att ha en baktanke och det tycker jag personi191


1998

fierar Nebojsa bäst: Att han tänkte mycket fotboll. Det gjorde honom speciell, mer än alla andra egenskaper.

STEFAN SÖDERBERG – Jag var över i Japan och tog hit Stuart. Han hade ju varit tränare i Sverige och även Tommy Söderberg förespråkade Stuart. Stuart hade kört ett pass med AIK under Tommys tid, tror jag, så det var namnet som dök upp när man beslutat att inte förlänga Erik Hamréns kontrakt. Då åkte jag över till Japan och pratade med Stuart. Jag ville ha ett besked med mig hem från Japan men Stuart ville dra lite på det. Vi var ju en fattig klubb som inte kunde erbjuda mycket pengar. Vi satt och åt middag där på natten och hade trevligt. Efter det kom han och sa att vi flyttar hem till Sverige och AIK. – Det blev ju en helt annan ton, med en helt annan person. Jag ska inte säga kollisionskurs, men Stuart var mycket annorlunda: Det var mycket instruktioner. Han blåste av en övning efter tjugo sekunder och gick igenom i femton minuter på planen, sen körde han en minut och blåste av igen och hade genomgång i femton minuter. Han jobbade verkligen med ett försvarsspel som var utomordentligt, spelarna visste precis hur de skulle spela. Han är en duktig instruktör.

STUART BAXTER – Jag jobbade i Japan och hade kommit till det sista året som man är tillåten av skattemyndigheten att jobba i ett sträck. Vi visste att vi skulle lämna Japan. Jag fick ett samtal från Stefan Söderberg. Han frågade mig om jag kunde tänka mig AIK. Då var han en av de första som hade kontaktat mig, bortsett från någon annan i Schweiz. Stefan var den första från Skandinavien som hade tagit kontakt. Vi har en lutning mot Skandinavien, i och med familjen och så vidare, så jag sa till Stefan att ”ja, det kunde vara intressant” – och så hoppade han på ett flygplan och kom till Japan. Det hela slutade med att Stefan skrev ett avtal på min frus dator. Han åkte hem med ”inte ett arbetskontrakt men ett utkast” i alla fall. – Jag visste rätt mycket om AIK från min tid i Sverige. Jag visste vilken dignitet klubben hade, att det var en rätt så speciell klubb. Jag hade inte följt AIK de åren precis innan jag kom tillbaka, men väldigt snabbt efter att jag tackat ja tittade jag på sex–sju dvd:er av deras senaste matcher så jag visste ungefär vad jag ville göra med dem. Jag tyckte att AIK spelade ungefär som alla andra. Jag tänkte att alla som har vunnit någonting i Sverige de senaste åren har gjort det på grund av något taktiskt övertag, eller för att de haft de i särklass bästa spelarna. Jag tyckte att vi hade bra spelare i AIK men jag tyckte inte att vi hade det i särklass bästa laget, så jag tänkte att vi måste ha något taktiskt övertag. Jag började jobba med att ändra strukturen i laget, och ändra den inriktning vi hade. Inte för att jag tyckte att allting var kass, utan bara för att någonting nytt skulle fånga intresset och som support192


1998

rarna kunde identifiera sig med. Därför bestämde jag mig att vi skulle ändra på vissa saker – när jag kom tillbaka gick vi ett steg längre. Jag kände att de spelarna som vi hade var klippta och skurna för att ”spela på det här viset – och inte på det viset”. Det bara växte. – Första träningen kommer jag ihåg, det var väldigt positivt. Det var minus femton grader ute på Skytteholm och alla trampade gasen i botten; riktigt bra kvalité och det smällde som fan. Jag tyckte att ”det här var imponerande!”. Jag kommer ihåg att jag sa något i stil med ”kom ihåg den här träningen för vi kommer få det här tillbaka: Alla andra springer på en gräsplan nu och vi spelar på grisigt Skytteholmsgrus i minus femton grader och ger järnet – den inställningen kan vi åka långt på”. – Jag tyckte nästan synd om Nebojsa. Han hade spelat i Sverige så länge, under en period då de flesta svenska forwards fick löpa i korridorer och gå upp på nickskarv. Jag var rätt så angelägen att hitta en roll där han fick spela en mer framträdande roll. Jag kommer ihåg att när vi spelade med vår diamant så drog vi isär våra forwards. Jag tyckte det skulle passa honom för han kunde agera lite mer ensamvarg och utmana – men när vi drog isär våra forwards så fick de täcka i vår defensiv, och vara vår första press mot motståndarnas ytterbackar. Så ibland hamnade Nebojsa lite långt ut på kanten, och när vi ställde om snabbt var det ett jävla jobb att komma tillbaka. Jag fick ut max av Nebojsa först efter halva säsongen när vi blandade vår diamant med en lite mer ”L-form”. Året efter, när vi spelade i Champions League, gick vi över till att blanda väldigt mycket. Då, när vi inte hade Anders Limpar och när Ola Andersson var skadad mycket, fick Nebo den rollen där han kunde vara forward men droppa ner i det hålet som vi lämnade mellan mittfält och anfall när vi inte hade en offensiv mittfältare – då fick vi ut max av honom. Då fick vi fram hans framspelningskvalitéer; att han kunde binda ihop anfallsspel och försvarsspel, vara den kloka gubben som är svårfångad. – Hans svaghet är nog samma som för alla spelare med hans kreativitet och teknik – det är hans lust att delta i försvarsspelet. Men jag måste säga att fast det var en svaghet så gjorde han det bra. Han gjorde så gott han kunde i försvarsspelet hela tiden. Han hade varit så pass länge i Sverige att han visste att för att bli accepterad av laget så måste han göra det, han måste ha en viss nivå. Jag kan inte klaga på hans engagemang men jag tror att i en perfekt värld, som det blev i slutet, fick han en mindre defensiv roll så vi kunde spara honom till offensiven. – Han var väldigt kreativ, han hade väldigt bra touch på bollen och var rätt så rapp och rätt så kvick i fötterna. Sen var han väldigt kylig, som han visade till exempel mot Barcelona. Det är många bitar jag kommer ihåg, men jag kommer ihåg en bra fotbollsspelare i första hand. Med en klok fotbollshjärna. Han hade en rätt så speciell roll i gruppen. Han var ingen typisk Mjällby-ledarfigur, ändå var han en av de ledande figurerna – tack vare hans kvalitéer. Jag tror han var väldigt respekterad av allihop för sina kvalitéer. Jag tycker gruppen var rätt så, ”stolta” kanske är fel ord, men rätt så nöjda över att vi hade spelare som kunde bryta sig ur mönstret; att vi hade Nebo som var känd för att vara teknisk. När vi spelade mot de bästa lagen i 193


1998

Champions League hade vi en spelare som kunde matcha dem med tekniken. Så jag tror han hade en bra roll, utan att han medvetet gav sig in i ledarrollen. Omedvetet tror jag att han gjorde det faktiskt.

DICK LIDMAN – Han kunde göra det där lilla extra, han gjorde en hel del mål men han hade ju långt många fler egenskaper än så. Han utnyttjades ju för att komma rättvänd mot motståndarna och vara ett hot i djupled och så. Det är klart att med den typ av spelare som han var, så ville ju inte tränaren utnyttja honom som en targetplayer, utan det var mer efter backen som bollen skulle komma. Framför allt var det att våga hota motståndarnas backlinje, våga utmana. Han är ju en intelligent fotbollsspelare så jag kan i alla fall tänka mig att tränarna ville att han skulle ha mycket boll. Sen är det alltid så med den här typen av spelare: det ska ju balanseras mellan artisteriet och det som är rätt rent taktiskt. Men det tyckte jag att han och laget hittade, både en bra roll och balans. – Han var bra i Vasalund, han var bra i Djurgården. Jag tyckte att han fortsatte sin utvecklingskurva i AIK, och jag tror att han uppskattade Stuart väldigt mycket. De tänkte nog fotboll på samma sätt. Den här tiden så utnyttjades också Nebojsa på ett väldigt bra sätt. Han var ju en jätteviktig kugge. Jag kommer inte riktigt ihåg hur många mål han gjorde, han gjorde en hel del, men han bidrog med mycket annat. Har du en spelare med den nivån så är de ett ständigt hot om de är i form. Han är den typen, han hade förmågan att kunna göra det här briljanta som inte så många kan. Sen var han förstås beroende av sin omgivning också, men det är alla fotbollsspelare.

JOHAN MJÄLLBY – Stuart var ett ganska stort namn, och det var väl det krav vi spelare hade till Stefan Söderberg: ”Om Erik Hamrén ska gå måste du se till att det kommer ett kraftfullt namn som kan få samman truppen.” Det var det jag visste om Stuart: han är en stark herre i sig själv och hade ju en spelidé och en tro på hur vi skulle spela. Det var väldigt mycket taktisk träning under inledningen av försäsongen med Stuart, där vi satte det defensiva. Vi fick en chockinledning på säsongen, där vi inte alls fick det att stämma. Men anledningen till att säsongen till slut gick bra var att vi lyckades sätta defensiven trots att vi inte vann matcher. Vi trodde på det hela. Det är klart att det gungade säkert för Stuart med tanke på den svaga starten, men vi hade verkligen något att falla tillbaks på. Det var naturligtvis en nackdel för det offensiva spelet, men vi fick ordning på det och började vinna matcher. Vi höll nollan hela tiden, så det räckte ofta att göra ett mål. Vi hade ett väldigt starkt lag, både fysiskt och mentalt, så när vi väl fick ordning på det så kände vi under sommaren att ”vi kan vinna guld” – den inslagna vägen var att försvarsspelet satt så bra. Vi kanske inte hade kraften offensivt riktigt, men till slut så bar det hela vägen. Det slutade i eufori. 194


1998

THOMAS LAGERLÖF – Det sket sig fullständigt. Vi skulle börja träna på förmiddagarna men med den ersättning man hade – det gick ju inte alls. De som jobbade fick ersättning för att träna förmiddagar men vi som pluggade fick ingen ersättning. Det var lite bråk om det då. Men det gick väl bra. Tommy Söderberg och Stuart Baxter var bra polare, Stuart hade varit och kört lite träningar innan när Tommy var tränare, så då hade Stuart lett några pass. Det kändes spännande! Alla andra tränare jag hade haft fram till dess – och det var ändå bra tränare; Tommy Söderberg, Erik Hamrén och Hasse Backe – har ju dokumenterat varit framgångsrika. Men tränaryrket var ju som att vara gympalärare: De sa precis samma saker och gjorde precis samma saker. Hela vintrarna låg man i en gympasal och tränade styrketräning och sen sprang man i skogen. Sen skulle man försvara, då skulle man ”flytta ihop och zona”. När man fick bollen var det lite att skicka en lång boll bakom backlinjen och forwards fick springa i djupet. Sista tredjedelen fick man improvisera lite. Spelidéerna var väldigt primitiva. Men när Stuart kom så såg man kopplingen. När man såg Juventus och Arsenal spela på teve så gjorde vi samma saker, fast de var lite snabbare och hade mer teknisk skicklighet. Helt plötsligt var det kopplat till verkligheten på ett annat sätt. Vi slutade springa i skogen och spelade fotboll istället. Det var mycket smidighets- och rörlighetsträning och sådana saker som gjorde att man kunde hantera bollen även när den inte kom precis efter backen. Men framför allt var det just kopplingen till hur fotbollen ser ut ute i världen, det fanns tydliga idéer om hur man skulle göra anfalls- och försvarsmässigt. – Jag måste säga att jag var väldigt skeptisk i början. Det blev mycket avbrott, Stuart skulle in och peta i träningen hela tiden. Senare, när vi fattade hur Stuart ville ha det, bröt han träningen mindre och mindre, men i början var det effektiv speltid fem minuter per träning. Det var lite frustrerande. Så jag var ju orolig för hur man skulle orka, men när serien började var man ju bättre tränad än någonsin. I fotboll springer man ju inte bara rakt av, man springer med en boll vid fötterna, det är start och stopp och vändningar. Vi hade ju spelat fotboll hela vintern! – Vi låg väl näst sist efter sju eller åtta omgångar. Jag hamnade i frysboxen, men det gör jag med varje ny tränare: ”Vad ska jag med den där till?” Sen får man jobba på. I omgång åtta fick Stuart för sig att ställa Mattias Asper i målet och då fick jag äntligen chansen efter ha varit bänkad de sju första matcherna. Vi mötte Öster på hemmaplan och spelade med diamant på mitten, jag var till vänster. Sen spelade jag där i tre år efter det. – Vi slog Hammarby på Råsunda med 2-0 på hösten när de ledde serien. Då började vi klättringen och hade inte förlorat på väldigt många matcher. Då kände man att nu kunde vi gå hela vägen. Men det är en liten myt att vi spelade tråkig fotboll, vi hade inte så vassa forwards det året. Året efter när vi fick Christer Mattiasson och senare, när Andreas Andersson dök upp, spelade vi på samma sätt och gjorde en jäkla massa mål.

195


1998

– Det är klart att man hade någon match när man spelade dåligt, men på det stora hela var vi spelförande i nästan alla matcher. Trots att vi inte gjorde mycket mål hade vi mycket boll.

KRISTER NORDIN – Det enda vi visste om Stuart var att han var engelsman och hård. Då hade man ju hört att alla engelska tränare är lite speciella. Jag tyckte det var jättebra, det var kul att det kom en ny tränare med en ny röst. Det kom in en tränare med lite nya idéer, alla svenska tränare är ju stöpta i samma form, nästan. Jag har ju fått den frågan hundra gånger: ”Vilken är den bästa tränare du har haft?” Det är skitsvårt att svara på den frågan, alla har ju haft någonting som varit väldigt bra. Jag har ju haft många förbundskaptener – Hasse Backe, Tommy Söderberg, Åge Hareide i Danmark, Erik Hamrén och Stuart Baxter – men alla har haft sina bra egenskaper. Dusan Uhrin och Richard Money också. Det har ju varit väldigt utvecklande för AIK. – Det var en rätt tuff försäsongsträning, och Nebojsa var ingen vidare fysträningsspecialist. Han fuskade sig nog igenom det mesta under den försäsongsträningen, tror jag. Det hade nog Stuart bra koll på också, så länge Nebo presterade på planen. Och det gjorde han. Nebo var längst bak, vi hade mycket cirkelträning på den tiden. Skulle vi göra tio armhävningar gjorde han sex, och såna grejer (skratt). – Stuart var så disciplinerad att när vi tränade försvarsspel nere på Karlberg kunde vi nästan ha en gummisnodd mellan oss: Om jag gick ner tio meter så hängde de andra med. Vi var otroligt duktiga på att täcka upp ytor för varandra. Det var nyckeln det året, det var tungt att möta oss. Sen hade vi naturligtvis bra forwards med Nebo, vi hade en bra backlinje med Micke Brundin och Patrick Englund som var två terrier där bak. Hade motståndarna gått förbi oss på mittfältet så hade man säkring bakåt. Sen hade vi en bra målvakt naturligtvis. Vi hade en röd tråd genom hela laget: Det började uppifrån med bra forwards, bra mittfält och bra backlinje – vi hade en centrallinje som var otroligt stark och som hatade att förlora. Det slog väl ut till slut. Jag tror att alla tyckte att det var kul att det kom någon med utländska influenser till fotbollen, alla var lyhörda och ville lära sig mer också. – Vi spelade ganska solitt, vi hade ett bra gäng och en bra mix av lite envisa, griniga killar; vinnarskallar! Nebo var en utav dem. Jag med. På vissa träningar så sparkade jag eller Nebo ner folk, man hatade att förlora – det kunde gå riktigt, riktigt hett till på träningarna. Vi har haft många duster, jag och Nebo. Jag har ju sparkat ner honom bakifrån massor med gånger, han har ju sparkat ner mig också – det har jämnat ut sig. Det var 110 procent i närkamperna på träningarna, men sen efter träningarna var man polare igen, så det var ”no hard feelings”. Det var mycket tuffare på träningarna än på matcherna, det var ju en konkurrenssituation också. Det hände väl att några blev skadade, men dem kallade vi för ”tunnisar”. Vi hade ett sådant tempo på träningarna, vi körde så himla hårt så då visste man vad som 196


1998

gällde. Antingen gillade man det eller så var man lite vek. De flesta hatade att förlora, det gjorde oss jäkligt starka.

PATRICK ENGLUND – Det blev en extremt ändrad attityd på allting, ledarmässigt. Högre krav, mycket mera träningar, mycket längre träningar – allt ändrades. Från att vi tränade fem– sex pass i veckan tränade vi plötsligt åtta–nio pass. De passen var mycket längre och vi hade även teoripass ibland som var över en och en halv timme långa. Sen ställdes det mycket, mycket högre krav på spelarna – det var Stuart som satte den prägeln. Det var på tiden och det gav ju resultat också. Det var ju roligt så klart, men det var lite jobbigt i början när allt var nytt, men sen så satt det – sakta men säkert. – Nebojsa var ju liksom en egen person i truppen. Alla är ju egna men han var en karaktär på sitt vis. Spelmässigt var han ju en spelare som inte liknade någon annan, vi var ju värdelösa framåt när vi spelade ihop: Ett gäng juniorer som inte gjorde mål – och Nebojsa. Så han fick ju dra ett tungt lass där. – Jag har aldrig förlorat mot Nebojsa i fotbollstennis! Vi spelade det väldigt ofta faktiskt – det kan du ta med! Men du får fråga Nebojsa om du får ta med det (skratt)! Vi brukade skämta om det: Jag spelade bara för att vinna – Nebojsa för att det skulle vara snyggt (skratt). Vi spelade överallt där vi kunde, om vi hittade några bänkar eller så.

OLA ANDERSSON – Erik Hamrén hade gett otroligt mycket, och gett stommen till Stuart att jobba vidare på. Stuart behövde inte komma till AIK och träna upp något lag, utan kunde komma och förädla med sin syn på fotboll, en lite annorlunda taktisk syn. Stuart var den första som kom och gjorde om det från traditionellt 4-4-2, som alla spelade, och vred om lite. Alla fick roller i laget, mera uttalade roller, som gjorde att med det materialet som vi hade – med nästan elva lagkaptener – så blev det väldigt effektivt. För det första var vi det första laget som gick över till en diamant: ett smalt mittfält. Diamant fanns det nog ingen som visste vad det var förut. Vi släppte ytterzoner på mittfältet, och spelade väldigt centralt istället med djupledsspel på mittfältet på ett annat sätt. Han tog in Limpar och skulle göra honom till den spelare som alla andra hade misslyckats med i en offensiv roll, och låta honom slippa försvara helt enkelt – det gick ganska bra. Det fanns mentala förändringar i försvarsspelet som vi inte hade varit med om förut, som gav effekt för oss. Som till slut gjorde att vi vann det året.

197


1998

RIKARD NORLING …om hur han blev assisterande tränare till Stuart Baxter 1998 – Jag tror att det berodde mest på att jag dels inte hade gjort bort mig som utvecklingstränare, och dels så kände jag klubben. Stuart kom in och hade ingen kunskap alls om historik, kunskap om spelare och vad som förväntades av honom. Jag tror att det var den största anledningen. Även om jag var relativt ung då så vägde väl det över, trots allt. Det kändes som om man var lärling (skratt). Det är klart att jag hade en styrka i att analysera motstånd. Jag gjorde det framför allt 99, det utrymmet hade jag ju. Men Stuart tittade ju på varje match på teve och förberedde sig också, så det var en kombination av båda – att vi båda tittade och sen så förde vi ihop våra åsikter. När det var träning så var det ingen större ansvarsfördelning, det var Stuart som körde och jag var en assisterande tränare – punkt. Vi hade ju ett bra samarbete redan från start till mål, och vi har fortfarande bra kontakt. Varje gång vi träffas känns det som om vi har oerhört mycket gemensamt. Jag har lärt mig oerhört mycket av honom och har honom att tacka för mycket! – Resultaten talar ju i och för sig för sig självt. Kombinationen av Erik Hamrén och Stuart var ju alldeles ypperlig också. Erik förberedde laget rent fysiskt och körde stenhårt med dem. Stuart kom in och hade en spelidé som inte var vedertagen eller känd i Sverige då – den kombinationen av dem båda blev riktigt bra. Det var ett diamantformat mittfält och pressriktningar som var stor, stor skillnad mot hur det varit förut. Med ett centrerat mittfält och en tydlighet som var på en högre nivå än vad det varit tidigare i Sverige. – Stuart insåg tidigt att Nebojsa var väldigt viktig. 1998 hade AIK relativt oerfarna forwards bredvid Nebojsa: Patrik Fredholm, Alexander Östlund och Marino Rahmberg tror jag. Så jag tror Stuart insåg tidigt att Nebojsa skulle bli en viktig kugge. Även om han inte gjorde så mycket mål, var han väldigt viktig. Till 99 så omformade egentligen Stuart mycket av spelet, och skapade ett spelsätt som skulle passa Nebojsa.

ANDERS LIMPAR – Då kommer Stuart Baxter in i mitt och AIK:s liv: Stuart är en av de bästa tränarna jag någonsin haft. Han kom till laget med en hård engelsk stil som jag var van vid – det var ordning och reda, mycket psykologi. Det bästa som hänt AIK är att Stuart Baxter kom in, det blev enorma framgångar: Cupmästare, Svenska mästare och Champions League. Den hårda stilen som Stuart körde med, den köptes efter några månader – i början var det inte så muntert. Men den köptes med hull och hår efter några omgångar och den passade oss spelare som handen i handsken. Jag är lyckligt lottad som haft både Erik och Stuart som tränare. – Det första Stuart Baxter gjorde var att ta in mig i ett rum och förklara hur han ville ha det, men han ville först höra vilken syn jag hade på AIK. Jag sa att ”vi är 198


1998

otroligt passningsskickliga som lag, men vi behöver lite struktur och lite hårdare tag!”. ”Perfekt”, sa Stuart, ”jag är engelsman så nu ska ni få se”. Jag hade ju levt med det engelska hårda i sju år. Jag har för mig att Stuart också pratade med Mjällby, Englund och Tolle – den här ryggraden som vi hade. – Jag minns en av de första träningarna Stuart hade på Skytteholm. Jag tror att det var grus på den tiden. Det snöade, det var svinkallt och det var eländigt. Vi stod där uppradade och Stuart började snacka. Det första han såg var att Andreas Yngvesson hade en snus inne, och han sa: ”What the fuck is that Andreas!?” ”Vadå”, undrade Andreas. ”What the fuck do you have under your lip?” Så Stuart skickade in Andreas från första träningen och sa bara rakt av: ”Jag vill inte se något jävla skit här på träningen, vi ska inte snusa eller röka”, och så vidare. Det gjorde ju Stuart bara för att visa att ”jag är tuppen här i hönshuset”. Alla spelare bara tittade på varandra och undrade vilken kuf det var som hade kommit och körde med järnhandske. Stuart hade kunnat skicka in mig eller Johan Mjällby också – vem som helst – men Stuart var så pass smart så tog han tog inte ledarna i truppen. Men Stuart tog en spelare som Andreas för en banal sak. Nästan alla svenska fotbollsspelare snusar ju! – Det var till och med bättre vinnarskallar i AIK 97–98 än vad det var i Arsenal i början av 90-talet. AIK 98: Tolle, Krille, Johan, Patrick, Tobbe, Mike – alla de här spelarna hade ju inte någon jättestor framgång tidigt i landslaget. Det kom ju senare för Johan. De kanske var lite sämre som fotbollsspelare än det som de hade med hjärta och hjärna. Det byggde vi upp på träningarna i AIK: Det var vår livs viktigaste match varje träning. Ingen vek ner sig och det hade vi med oss till match. Johan gick i bräschen för det där med Krille och Tolle, Tobbe och Patrick speciellt; man ville inte förlora liksom. Det var en hemsk stämning i början, det var ju frustrerande att säsongen börjat dåligt. Första gången man såg Johan när han bollade gris, han kunde ju knappt trixa till två eller tre. Sen sa Stuart: ”Han ska spela på mitten!”. Jag tänkte: ”Hur ska det här sluta, ska Johan spela på mitten!?” Inget större bollgeni – men det fick man äta upp sen, för han ägde hela Råsunda själv och passningsspelet blev mycket bättre. Johan Mjällby täckte ju 60 meter själv på planen om han ville, det var ju helt sjukt! Jag tror att Stuart förvandlade Johan från att ha varit väldigt medioker, när jag kom, till en spelare som dominerade i landslaget från 1998 och framåt. – Men redan efter några veckor så förlorade vi några matcher, bland annat i Svenska Cupen mot Örgryte. Vi hade ett möte; ”vi är inte maratonlöpare, vi kan inte springa så här”, sa Johan Mjällby – som kan springa mest av alla. Men det blev ”vi kör vidare”. Det gick 5–6–7 omgångar av Allsvenskan, och då låg vi sist tror jag. I en halvlek i en match där vi låg under tror jag att Johan eller Patrick, som var lagkaptener då, ställde sig upp och sa: ”Vi måste byta och spela 4-4-2.” Då drämde Stuart näven i bordet och skrek: ”Den jäveln som inte vill spela i mitt spelsystem – den kan gå ut!”. Sen öppnade han dörren till omklädningsrummet. Man bara satt där och öronen gick bara nedåt. Från den dagen tror jag att vi hade sexton matcher där vi var obesegrade i Allsvenskan. Det var inget mer att göra: ”Vi 199


1998

borrar ned huvudet och kör” sa Johan Mjällby. Kollar man på de spelarna vi hade: Johan, Tolle och Krille – de springer sönder vilket allsvenskt lag som helst idag med sin fysik. Det var ju sjukt! Sen hade vi finsnickrare: Nebo, jag och två på topp: Putte Fredholm och Marino Rahmberg. Hade de varit bättre målskyttar så hade vi vunnit Allsvenskan i ”halvlek”. Vi producerade så mycket målchanser, men vi sumpade och sumpade. En normal säsong så har vi 50-15 i målskillnad, nu var den 25-15. Putte, Marino Rahmberg, Nebo och jag brände så jäkla mycket chanser att det var pinsamt! Vi hade ju tio chanser per match på grund av den stommen som vi hade i laget. Nebo hade ju en stor del i antalet chanser som vi skapade. Han hade ju världens sämsta kondition men världens bästa bollkänsla – det måste jag säga! Nebo var ju en storrökare och det kan vara svårt att få upp en bra kondition när man är lite äldre. Han är ju äldre än mig till och med. Hade Nebo haft bättre kondition hade han ju varit landslagsmässig. Spelintelligens och bolltouch – det finns det ju ingen som har haft i AIK:s historia som Nebo, det kan jag säga rakt av! Det var väldigt lätt att spela med honom, han var ju aldrig i tidsnöd – han hade koll på läget när bollen kom. Bra skott också! Det som talade emot Nebo var att han inte hade någon fysik. Vad vägde han, 41 kilo!? Men jag tror inte jag har spelat med någon som har den där blicken för spelet och touchen som han. Jag vet inte hur jag ska förklara, den är svår att ta på… Han hade ett unikt spelsinne. Unikt! Man kunde spela bollen till honom och bara dra i djupled och man visste att man får bollen förr eller senare. Sen att han kom fel i vissa situationer på grund av sin fysik, styrka och kondition – det gjorde att han var tvungen att ta andra alternativ på fotbollsplanen ibland; spela hem till exempel fast han inte behövde. Det var synd att det inte kom, för han hade varit en sjuhelvetes fotbollsspelare om han hade haft lite kondition. – Men han var mycket bättre med Stuart än vad han var under Erik Hamrén. Någonting måste de ha snackat om... Om hans utveckling berodde på oss eller Stuart – han höll en bra nivå som blev bättre under Stuart och han behöll den. Det är svårt att bli bättre och bättre när man är 34–35 år. Nebo hade en väldigt hög lägstanivå, jag kan inte minnas att han var dålig någon gång i någon match när jag tänker efter. – Jag kommer aldrig ihåg att Nebo var skadad. Jag har för mig att jag aldrig såg honom på en massagebänk eller i läkarrummet. Han var tanig, hade inte så mycket muskler och sprang som en galning jämt. Ändå hade han dålig kondition och rökte – men ändå var han skadefri. Det är ju unikt. Det är ju ordet ”talang”, det som han besatt från sina rötter eller vad fan det nu är. Hur han kan springa så in i helvete länge och fort och vara i stort sett mindre tränad än vi andra? Men han var väl bra för sin standard. Fantastiskt att han höll sig fräsch hela tiden.

LEIF KARLSSON – 1998 var jag i slutet av min målvaktstränarkarriär. Jag hade precis börjat som sportchef året innan, för ungdomsfotbollen i AIK. Jag var målvaktstränare 1998 200


1998

under för- och vårsäsongen. Sen kom ju Gerry Peyton, kollega till Stuart sedan flera år tillbaka, och tog över vid halvårsskiftet. Då trappade jag ner målvaktsträneriet och satsade fullt ut på att vara sportchef för ungdomsfotbollen. Det var ju ett heltidsjobb då, men innan dess var det ett fritidsengagemang, kan man säga, med ett par tre träningar i veckan bara. – Stuart hade ju en väldigt klar uppfattning om hur fotboll skulle spelas. Det är nog den tränare jag varit med om – efter att ha sett ett antal tränare som målvaktstränare innan dess – som hade den tydligaste filosofin. ”Så här vill jag att vi ska spela fotboll!” Stuart uträttade oerhört mycket med det spelarmaterial som fanns. Det var inte så många spelare som spelade det året, däremot hade man en matchvinnare i Nebojsa som gjorde både det oväntade och en del mål, och bröt mönstret från ett annars ganska styrt sätt att spela. Men han var ju den som kunde bryta mönstret med lite oväntade infall och så där, det var ju en del i framgångarna det året.

201


1998

Spelarstatistik AIK 1998 Målvakter

M

IM

MM

V/U

Mattias Asper

19

8

0,42

0/0

Lee Baxter

7

7

1,00

0/0

Niklas WestbergAndersson

0

0

0,00

0/0

M = Matcher, IM = Inslåppta mål, MM = Mål per match, V/U = Varning/utvisning

Spelare

M

Mål

Pass

SM

SU

V/U

Krister Nordin

24

3

0

24

40

5/0

Pär Millqvist

10

0

1

0

1

0/0

Ola Andersson

5

0

1

0

0

0/0

Michael Brundin

24

0

0

2

0

1/0

Tomas Gustafsson

25

0

0

0

10

3/0

Nebojsa Novakovic

25

5

5

23

26

1/0

Anders Limpar

18

2

3

10

17

6/1

Johan Mjällby

24

2

1

12

25

6/0

Marino Rahmberg

19

3

0

6

8

3/0

Thomas Lagerlöf

24

3

2

8

13

2/0

David Ljung

2

0

0

0

0

0/0

Mike Kjölö

25

0

0

2

11

1/0

Patrik Fredholm

20

1

0

11

11

1/1

Daniel Hoch

2

0

0

1

0

0/0

Patrick Englund

20

1

1

5

11

3/0

Hans Bergh

11

1

2

2

2

1/0

Alexander Östlund

24

1

2

8

15

2/0

Olof Mellberg

17

0

0

3

3

1/0

Piracaia

2

0

0

0

0

0/0

Andreas Yngvesson

1

0

0

1

1

0/0

Självmål

0

3

0

0

0

0/0

Totalt AIK

26

25

18

118

196

36/2

M = Matcher, SM = Skott på mål, SU = Skott utanför, V/U = Varning/utvisning Tränare: Stuart Baxter. Assisterande tränare: Rikard Norling. Källa: aik.se

202


1998

NESH Vi fick en ny tränare 1998: Stuart Baxter. Rikard Norling blev assisterande tränare. Stefan Söderberg hade jobbat för att få hit dem. Redan första träningen skrev Stuart på någon tavla att vi ska vinna: ”Vi är här just nu, i sommar ska vi vara här och när serien är slut ska vi vara på förstaplatsen.” Jag tänkte att alla snackar så. Det var lite svårt att tro att det skulle bli så. Vi hade inte förstärkt truppen men Johan Mjällby som varit skadad kom tillbaka. Ola Andersson kom också tillbaka senare under året. Vi började vår resa. Stuart var jättesugen att visa vad som var viktigt för laget. Det blev mycket taktik: Prioriteringen var på det defensiva spelet. På grund av att Stuart kom från Japan så var det många konstiga övningar de första månaderna i AIK. Vi tränade också boxning en gång i veckan. Det var så många träningar som vi tränade på försvarsspelet, många blev trötta på det. Det var minus 20 grader på Skytteholm, man blev stoppad fyra–tio gånger på träningen och fick stå och lyssna på Stuart. För honom var det viktigt men vi andra ville ha tempo och spela fyra mot fyra. Den bästa träningen för många tränare är att spela fyra mot fyra eller fem mot fem, då man får högt tempo. Men för Stuart handlade fotboll om något helt annat, en helhet. Från målvakt till forward skulle vi lära oss hur vi skulle spela försvarsspel. Stuart hade en tydlig idé om hur vi skulle spela. Men det blev jobbigt. Han stoppade spelet på träningen hela tiden om någon spelare låg fel i sin position på planen. När bollen var igång igen så gick det fem sekunder, sen låg någon annan spelare fel i sin position – igen. Då blev det nya instruktioner med den spelaren. Det blir frustration, man vill spela fotboll men man lärde sig nästan omedvetet vad Stuart ville. Sen vet man också att nästa gång jag gör något fel blir vi stoppade igen. Man vill verkligen inte bli stoppad i spelet så man lyssnar noga. Man lyssnar var Stuart ville att jag skulle vara på planen och så springer man dit. Det blev nästan som schack: ”om den gör så måste jag göra så” och så vidare. Allt hänger ihop tillsammans, kantspelaren känner till exempel om jag pressar honom in eller ut i planen. Jag måste känna var jag har hjälp och på vilken sida. Det är jätteviktigt. Man kan påverka spelet jättemycket offensivt som tränare. De träningar vi hade med Stuart hjälpte mig jättemycket som tränare långt efteråt. Från början tänkte man att ”jag är forward, ge mig bollen så får de andra springa, jag ska visa något”. 203


1998

Men man måste lära sig att improvisera och samarbeta offensivt. Om min medspelare gör en löpning – vad ska jag göra då? Ska jag också springa på den ytan? Om man ser de stora lagen, när de spelar, så är det sällan två spelare springer i samma yta. De kollar alltid på varandra. De är vana att göra sina löpningar, de vet vart de ska springa någonstans. Du måste kolla på bollen – var kan den bli levererad till dig? Men du måste kolla på din medspelare också, ni får inte söka samma yta. Du måste kolla på din motståndare också. Har du ingen duktig tränare som instruerar dig kan det bli problem, alla måste veta vad de ska göra och var de ska vara. De måste veta sin roll i laget. När jag sedan blev tränare måste jag veta vad Daniel Tjernström, Dulee Johnson, Andreas Andersson och Bojan Djordjic kan göra med bollen. Och jag måste fördela det jobbet. Alla kan inte vara passningsspelare och alla kan inte vara Gattuso. Det är jätteviktigt att fördela jobbet bland spelarna. Om det inte finns någon sådan struktur blir det ”Hawaii”. Tränaren måste identifiera sina spelare och veta på vilket sätt man ska använda dem, det var Stuart bra på. Vi spelade på något annat sätt året innan, och det gjorde jag bra. Men Stuart började använda mina kvalitéer på ett nytt sätt. I svenska backlinjer så spelar många med zonförsvar. Då märkte jag att inte alla försvarare följde med mig och då kunde jag hitta nya ytor mellan backlinje och mittfält. Där kunde jag vända, och där blev jag farlig med min teknik och passningsförmåga. Det är farligt att låta någon komma rättvänd. Det var alltid svårt för svenska lag att möta lag som spelade man–man-försvar. Vitryska Gomel och slovenska Primorje, som vi mötte med AIK, spelade så till exempel. I början trodde jag inte att det Stuart sa skulle leda någonvart. Det han ville göra var något annorlunda: det var taktiska övningar och teknikövningar. Det var annorlunda matchförberedelser och långa analyser av våra matcher, som ibland kunde ta två–tre timmar. Stuart visade olika matchsekvenser på video medan han pratade. Vi spelare lyssnade och tittade. Och lyssnade och tittade. Ibland ville man ifrågasätta något men jag var rädd att jag skulle säga något som var fel. Men till slut så satte sig det som Stuart ville införa i huvudet, vi visste hur han ville att vi skulle spela. Ibland var Stuarts genomgångar jättelånga, även om de hjälpte. På den tiden var AIK inte så proffsigt skött och en så stor klubb som den blev senare. Mycket har förbättrats de sista tio åren. Nu kommer spelarna klockan halv åtta på morgonen för att äta frukost, det finns mycket tid för spelarna mellan första och andra träningen. Alla spelare äter de mål mat som man ska äta varje dag: frukost, lunch och middag. Det finns tid för analys och individuella samtal med spelarna. Men i AIK 1998 kunde man komma klockan tio på morgonen till första träningen och precis när vi trodde att vi skulle gå på planen för att träna fotboll blev det matchanalys från klockan tio till halv tolv. Sen tränade vi fotboll från halv tolv till halv två. På det sättet var det ofta. Idag använder sig varje lag av videoanalys. Vi har till exempel en kille som ger mig en inspelning av våra matcher eller träningar i Sandefjord. Det är sedan mitt jobb att välja vilka klipp som är viktiga att visa för någon spelare och då tittar vi på det och jag berättar för spelaren vad han ska lära sig. Det jobbet som Stuart gjorde då på två timmar kan jag nu göra på 15–20 minuter med dagens teknik. Då fick Stuart själv hålla på med videoband och det tar sin tid. Ibland blev genomgångarna 204


1998

så långa att man somnade och då blev man påmind om det och alla vände sig om. Martin Åslund, som kom till AIK 1999, till exempel, han var helt borta och tänkte på något annat. Då blev Stuart jättearg på honom, säkert i minst tio dagar efteråt. Då var allt Martins fel de närmsta träningarna. Jag tappade också koncentrationen ibland. Vi höll på med mental träning med Stuart också. Vi skulle slappna av och låtsas att vi var på någon solsemester eller låg och vilade på en bänk i solen och lyssnade på havet. Samtidigt pratade Stuart om hur starka vi var tillsammans. Det var bra med mental träning, ingen tvekan om det. Efter att ha provat på det några gånger kände jag att jag kunde bli avslappnad. Man kan verkligen skapa andra bilder i huvudet: Kylan på Skytteholm försvann. Men om man gör övningen 25 gånger på fem veckor, till exempel, så får den inte samma effekt. Det blev kontraproduktivt för mig till slut, jag kunde inte slappna av: ”Jag har varit på semester fem gånger nu och det var riktigt bra men du lurade mig för jag kom ju tillbaka. Du kan inte lura mig längre! Jag fick inte färg på kroppen och blev inte brun i ansiktet.” Det var lite svårare senare att bli avslappnad. Många gånger när jag skulle blunda när Stuart pratade, så öppnade jag ögonen och jag såg hur frustrerad Stuart blev. ”Kom igen Nebo, blunda och försök!” och jag tänkte att ”jag kan inte, det är svårt!”. Jag kunde inte slappna av, jag kunde inte lura iväg min kropp till något sommarställe igen när det var 20 minusgrader i Sverige. På fotbollsplanen var vi så dåliga 1998, vi producerade nästan ingenting framåt. Jag kommer ihåg att under de första sju omgångarna vann vi bara en match och hade förlorat två. Ingenting stämde, vi sprang på planen och tänkte på hur vi skulle springa. Vi tänkte att vi inte skulle göra så mycket fel, det satte sig inte i huvudet på en gång. Stuart hade bara varit hos oss i fyra–fem månader när säsongen började 1998. Vi hade varit i La Manga under försäsongen, och då fungerade inte mycket. När serien började hade jag hoppats att vi skulle spela lite mer offensivt, det fanns mycket offensiv kraft som vi kunde utnyttja bättre, så vi inte bara tänkte defensivt. Jag kände att allt vi gått igenom inte skulle sitta, det skulle ta tid. Lee Baxter hade stått i målet de första matcherna, och vi hade Mattias Asper som ny målvakt från Mjällby, så det var en konkurrenssituation i laget. Lee var mycket bättre än Asper på den tiden, på träningar och på träningsmatcher. Lee tog startplatsen men det blev några förluster när serien startade och det blev lite oroligheter på träningarna: ”Vad ska hända nu!?” Vi tränade på fasta situationer för vi hade släppt in lite billiga mål på dem. Stuart var jävligt besviken för att det inte stämde riktigt. Innan Allsvenskan startade förlorade vi Svenska Cup-matchen mot Örgryte på bortaplan på grund av två fasta situationer. Det var hörnor som Lee blev instängd på, och hade jättesvårt att komma ut och boxa bort bollen. Men Örgryte hade tränat in en bra variant. Efteråt analyserade vi matchen, och Stuart kunde hålla på ganska länge med sådant som inte hade stämt riktigt. Det var en lång träning och Lee fick jävligt mycket skit, både på matchanalysen och när vi tränade. Stuart var kraftigt emot Lee och på planen kom det en situation där Lee inte kunde hålla sig utan sprang emot Stuart. Det blev en bra boxningsmatch mellan dem som höll på i tre sekunder. Det är mycket känslor med, båda är vinnarskallar. Det hände så fort bara, det var ingen som hann reagera. Det var spelare mot 205


1998

tränare och son mot farsa samtidigt. Men Stuart var riktigt bra tränad, det var Lee också – men jag tror Stuart vann den matchen. Det är sådant som händer många gånger, jag har också varit i sådana situationer flera gånger. Men efter fem sekunder så var allt fixat och Stuart och Lee kramade varandra. Stuart klarade av situationen. De uppfattade själva att situationen var helt fel efter bara några sekunder. Det var inte några problem alls efteråt. Vi tränade mycket på att spela med diamant och i ”L-formation” på mittfältet. Med ”L-formation” menas att den offensiva kraften på mittfältet är lite till vänster eller på högersidan. Andreas Johansson till exempel, som senare kom till AIK, han kanske trivdes lite bättre till höger eller till vänster än att vara direkt bakom forwards. Nu lärde vi oss hur hela laget skulle agera om bollen befann sig vid ett visst ställe på planen. Jag som forward kunde nu spela vänster- eller högerback, det var något nytt. Stuart hade en tydlig idé, det var inte vackert men vi visste att de skulle bli väldigt svårt att spela mot oss. Alla jobbade stenhårt defensivt och sprang och sprang; jag sprang som forward hela tiden för att täcka ytor. De defensiva spelare vi hade då var jättebra, men även vi som var forwards var tillsagda att spela det defensiva spelet. Många gånger när vi vann bollen hade jag inte kraft att anfalla direkt, på grund av allt jobb i det defensiva spelet. Men så släppte vi bara in 15 mål på 26 matcher den säsongen. Det var en defensiv helhet, från målvakt till forward, och det var jättesvårt att göra mål på oss. En del lag släppte in två mål i en match men det gjorde vi bara en gång – i bortamatchen mot Norrköping. Vi visste att om vi lyckades göra ett mål så blev det i alla fall oavgjort. Det var bara två gånger vi vann med mer än ett mål i samma match, det var mot Örebro och mot Hammarby. Det är nästan overkligt att man kan vinna Allsvenskan på det sättet, men det gjorde vi. Efter Hammarbymatchen på våren, som vi förlorade, försökte publiken komma in på planen. AIK-fans, jag tror det var Firman, träffade Stuart men han var tydlig och sa att vårt spel skulle sitta men att det skulle ta tid. Så blev det: Plötsligt kunde ingen motståndare hota oss och vi vinner med 1-0. Sedan fortsatte det så, och det blev lätt. Det var lätt att åka och möta Helsingborg på bortaplan och vinna med 1-0. Sen rullade det på. Vi var starka på fasta situationer, både offensivt och defensivt. Allt jobb vi hade gjort med Stuart började sätta sig och uddamålsvinsterna fortsatte komma. Det kändes lite italienskt, det var svårt att spela mot oss och att skapa målchanser mot oss. Sen hade vi tuffa killar som Johan Mjällby och Krister Nordin som det gjorde ont att möta, och vi hade andra tuffa killar som Thomas Lagerlöf, Tobbe Gustafsson och Mike Kjölö. Gjorde vi ett mål i matchen så räckte det långt. Motståndarna visste inte vad de skulle göra med bollen när de hade den. Jag gjorde fem mål och fem assist 1998. På andra plats i AIK:s målproduktion det året kom självmål: tre stycken. Jag spelade både på mittfältet och i anfallet det året. Sammanlagt gjorde vi bara 25 mål 1998 – det vann vi ligan på. Det var overkligt. Spelade vi med diamant på mittfältet 1998, så hade Anders Limpar rollen som offensiv mittfältare ibland. Några matcher hade också jag den offensiva rollen, när jag inte var forward. De matcherna som Limpar spelade hade vi tre defensiva spelare runt honom, för han tog inte ett steg bakåt, han tänkte bara offensivt. När vi vann boll var han med i spelet hela tiden, då ville han ha alla passningar. När vi 206


1998

förlorade bollen väntade han bara på att någon annan skulle vinna den tillbaka. Det defensiva presspelet som Stuart ville spela, när man fick springa mycket utan boll, fungerade inte så bra för Limpar. Men vi vann guldet 1998, och Limpar gjorde nog två–tre mål och hade några målgivande passningar, det var inte lätt att spela mot Limpar. Ofta var Johan Mjällby defensiv mittfältare när Anders var offensiv, det hände fina grejer, de hjälpte varandra. Sen hade vi Piracaia också, men han var bara ett år i AIK och var bara med i början av 1998. Piracaia var också en fantastisk spelare, AIK lyckades inte ta vara på hans kapacitet. I Sverige är det lättare för de defensiva spelarna att lyckas, många tänker defensivt – hela laget ska agera defensivt, om du är för mycket offensiv så fungerar det inte. Därför lyckades inte Piracaia i AIK. Hade AIK spelat som man gör i Holland, där alla lag tänker offensivt, hade det gått bra för honom. I Holland vill man göra två–tre mål fler än motståndarlaget. I Sverige finns det inte så mycket offensiv kraft hos många spelare: Det är bättre att försvara sig och göra några offensiva omställningar eller att göra mål på någon fast situation. Det är inte rolig fotboll, och många lag i Sverige spelar tråkigt faktiskt, en tråkig defensiv fotboll – och det är inte lätt för vilken spelare som helst att komma till Sverige och visa sina offensiva kvalitéer när hela laget spelar defensivt. 1998 var vi mycket defensiva, alla skulle bara jobba hem hela tiden. När vi vann bollen var det nästan overkligt att vi skulle anfalla. Vår anfallskapacitet var inte lika bra som vår defensiv. Näst sista omgången mötte vi Trelleborg på bortaplan, en match vi visste att vi måste vinna. Det var en svår match men vi var ett bättre lag än dem. Men vår offensiva kraft var inte alltid så samlad och vårt offensiva spel satt inte på plats på samma sätt som defensiven. Det var lätt för oss att åka till en bortamatch och få oavgjort, man kunde alltid hoppas att vi skulle få någon fast situation som vi kunde göra mål på. Då var Trelleborg dåliga, men oavsett när man möter dem så blir det en svår match. Trelleborg hade inget att spela för, de hade redan klarat sin plats, de skulle inte åka ur Allsvenskan det året men inte vinna något heller. Men vi klarade inte av att vinna matchen, det blev 0-0. Det blev en stor frustration för vi var helt säkra på att vi inte kunde vinna guldet nu. Många fans hade kommit till Vångavallen. Efter matchen såg jag flera av dem på flygplatsen och runt arenan – man kände deras besvikelse. Nu kände jag att det var kört, ingen trodde att Helsingborg skulle förlora mot Häcken i den sista omgången eftersom Häcken redan hade åkt ur Allsvenskan. I Jugoslavien hade man fixat den matchen i förväg. Det är svårt att tänka sig att det som skedde i den matchen skulle kunna ske i något annat land än Sverige. Tänk dig att Inter möter Bari i sista omgången och Bari har chansen att hindra Inter från att ta titeln – det är omöjligt. Jag kände att det var kört, det fanns ingen chans att vi skulle vinna Allsvenskan nu.

207


1998

Allsvenskans avgĂśrande i den sista omgĂĽngen AIK – Ă–rgryte IS 1-0 (0-0) £™™n‡££‡änĂŠUĂŠ,FĂƒĂ•Â˜`>]ĂŠÂŤĂ•LÂ?ˆŽ\ĂŠÂŁnÊä£Ç MĂĽl: 1-0 Alexander Ă–stlund (49) (Novakovic)

AIK Mattias Asper Mike KjĂślĂś

Michael Brundin

Patrick Englund

Tomas Gustafsson

Johan Mjällby Krister Nordin

Thomas LagerlĂśf Anders Limpar (67)

Alexander Ă–stlund (88)

Nebojsa Novakovic (83)

/Ă€B˜>Ă€i\ĂŠ-ĂŒĂ•>Ă€ĂŒĂŠ >Ă?ĂŒiÀ°ÊĂ›LĂžĂŒ>Ă€i\ĂŠ>Â˜ĂƒĂŠ iĂ€}Â…ĂŠÂ­ĂˆĂ‡ÂŽ]ĂŠ*>ĂŒĂ€ÂˆÂŽĂŠĂ€i`Â…ÂœÂ?“Ê­nĂŽÂŽ]ĂŠ >˜ˆiÂ?ĂŠÂœV…Ê­nnÂŽ]ĂŠiiĂŠ >Ă?ĂŒiĂ€]ĂŠ >Ă›Âˆ`ĂŠÂ?Ă•Â˜}°

Ă–rgryte IS Henrik Bertilsson (67)

Joakim Karlsson (46) Marcus Allbäck

Martin Ulander (83)

Magnus Källander Markus Johannesson

Karl Corneliusson

Niclas SjĂśstedt

Morgan Nilsson

Stefan Vennberg

Freddie Roth /Ă€B˜>Ă€i\ĂŠ Ă€ÂˆÂŽĂŠ>“ÀjÂ˜Â°ĂŠĂ›LĂžĂŒ>Ă€i\ĂŠ Ă€ÂˆÂŽĂŠœ…>Â˜ĂƒĂƒÂœÂ˜ĂŠÂ­{ĂˆÂŽ]ĂŠ˜`iĂ€ĂƒĂŠ*Ă€ĂžĂŒĂ˘ĂŠÂ­ĂˆĂ‡ÂŽ]ĂŠ7>Â?ĂŒiÀÊ/œ“>âÊĂ•Â˜ÂˆÂœĂ€ĂŠÂ­nĂŽÂŽ]ĂŠ ,Âœ}iÀʈ˜`ÂľĂ›ÂˆĂƒĂŒ]ĂŠ˜`iĂ€ĂƒĂŠÂœÂ?“LiĂ€}° BÂ?Â?ÂœĂ€\ĂŠ>ÂˆÂŽÂ°Ăƒi]ĂŠ Ă?ÂŤĂ€iĂƒĂƒiÂ˜ĂŠÂŁÂ™Â™nÂ‡ÂŁÂŁÂ‡Ă¤Â™ĂŠÂœVÂ…ĂŠĂžÂœĂ•ĂŒĂ•Li°Vœ“

208


1998

JOHAN MJÄLLBY – Framför allt kommer man ju ihåg sista matchen. Det var sex–sju minusgrader och inte ultimata förhållanden att spela fotboll. Gräset var stenhårt, jag visste inte vilka dojor jag skulle spela med: grusskor – alltså med smånabbar, vanliga dobbskor eller skruvdobbar – för det var stenhårt och is på ytan. Jag tog mina skruvdobbar som jag oftast hade spelat med, för jag tyckte att jag fick bäst grepp med dem. Det var jäkligt hårt, jag blödde rätt bra och hade sex hål under båda fötterna. Det var ett litet trauma: Man ville ju så gärna ta den här segern, men vi hade då hört att Häcken ledde sin match när vi ledde, vilket vi inte trodde på alls innan matchen. Vi tänkte att vinner vi vår match så har vi gjort det vi kan, och vinner ett silver. Det är klart att det blev lite jobbigt de sista minuterna, när vi kände att guldet var nära. Det var ju fantastiskt skönt att se Mattias Asper göra den där räddningen i sista minuterna. Sen som sagt, det blir ju eufori, tiden går fort och det är bara vild glädje. Framför allt för mig som bara hade spelat i AIK så var det fantastiskt att ta det där guldet jag så gärna ville ha. Även om jag var med i truppen 1992 så var jag ju korsbandskadad då, och då räknas det inte riktigt tycker jag.

MATTIAS ASPER – På förhand, innan matchen, trodde jag inte på det. Helsingborg hade ju ändå en bortamatch som såg överkomlig ut mot Häcken som redan var avsågade. Nu i efterhand kan jag förstå det, för jag har spelat så många matcher – det finns inga lätta matcher. Om man ska åka och hämta ett guld så är det inte lätt. Jag förstår mer nu varför det gick som det gick. – Jag minns delar av matchen väldigt väl. För det första att när vi kom till planen så hade den frusit. Man tappade lite fokus på hur viktig matchen var då. Man fick tänka på vilka skor man skulle ha och resten av utrustningen, det blev lite speciellt för det var en sen match och det var kallt och jävligt, en frusen plan hade vi inte spelat på innan. Men jag hade som vanligt rätt bra koll på vad som hände, det har jag nu med.

209


1998

– Sen är det klart, ”Salle” får göra vårt mål, jublet när de gör 2-1, och sen när jag gör min räddning. Jag har sett det så många gånger efteråt: Det var ett inlägg från höger, sen kommer det upp en och nickar mot bortre stolpen. Jag vet inte om jag läser den, men jag slänger mig och tar den. Jag vet inte om det är min bästa räddning någonsin, men det är en rätt viktig räddning i det läget. Det var ändå rätt riktning, förflyttningsmässigt för mig, jag slapp vända och så där. Men det var lite vanskligt underlag och det var inte helt lätt. Det är klart att det kändes speciellt att göra den räddningen, det var så lite kvar av matchen. Det var så pass mycket på spel, vid den tiden visste jag vad resultatet var i de andra matcherna också – så det kändes extra viktigt. Man tänker inte att man har gjort en viktig räddning, det är mer att ”nu kommer bollen igen” och vilken som blir nästa situation. Jag tänkte inte ens på räddningen efteråt när jag blev intervjuad efter matchen. Jag var bara så glad och euforisk för att vi hade vunnit. Det var magiskt, man blev helt överöst med känslor. Alla blev helt tokiga, speciellt för att ingen hade förväntat sig det – då blev glädjen dubbelt så stor. Det var helt fantastiskt! Min första säsong också.

THOMAS LAGERLÖF – Då trodde man inte att det skulle gå. Men vi skulle i alla fall vinna vår match, det skulle inte vara så att Helsingborg går och snubblar och det visar sig att vi inte gjort vårt – vi ska vinna vår match så får vi se vad som händer. – Det var lite speciellt. Erik Hamrén tränade ju Örgryte då, och hade stått på Skytteholm och kollat på våra träningar hela vintern. Han hade tagit över Öis på sommaren och försökte implementera samma spelsystem. Erik är grym, han är en av de bästa tränare jag någonsin haft, just den där prestigelösheten och viljan att lära sig. Han var ju arbetslös i början av året och en ny duktig tränare i Stuart Baxter kom hit. Erik bodde ju i Stockholm så det är klart han kom och tittade för att se vad han kunde lära sig. – Det jag mest kommer ihåg från matchen är väl när det plötsligt blixtrade till nere i Göteborg, man inser att Häcken leder – då måste vi vinna vår match också! Vi måste göra mål. Då får ”Salle” till slut in bollen efter att ha hållit på en hel säsong utan att göra mål. I sista matchen lyckades han peta in den. – Det gjorde grymt ont i fötterna. Enda sättet att få fäste därute var med långa rackarns skruvdobb. Det gjorde ju så jäkla ont i fötterna. Springa på asfalt gör ont. Men sprang man med korta dobb eller grusskor, som jag försökte med under uppvärmningen, då bara gled man. Skruvdobben fastnade i alla fall, men det var som att springa på asfalt. Jag hade blödande fötter efter matchen. – Stämningen efter att vi gör mål på Råsunda då, var bland det häftigare jag varit med om. Det var inte utsålt, det var många som skrämdes av både vårt resultat veckan innan och av vädret. Just den stämningen var helt overklig: Det var något kokande nervöst, det var extremt sista kvarten innan matchen tog slut. Det var 210


1998

konstig, febrig stämning som jag inte varit med om varken tidigare eller efter. Det var ändå 18 000 på Råsunda men hade vi slagit Trelleborg omgången innan hade det varit 36 000 på plats. Jag låg till och med i topp i skytteligan mot slutet – mina tre mål räckte långt!

STUART BAXTER – Inför matchen tyckte jag att vi hade gjort en fantastiskt bra säsong. Jag tror att jag sa till spelarna något i stil med: ”Vi har gjort en fantastiskt fin säsong, låt oss avsluta med en vinst. Vi blockerar ut allting som vi inte kan kontrollera. Vi kan kontrollera matchen idag, hur mycket vi springer, hur mycket energi vi ger. Vi gör det, sen får andra kontrollera det de kan.” Jag kommer ihåg att vi skulle fokusera väldigt mycket på vad vi höll på med, och ingenting annat. Jag tror alla spelare lyckades också. Jag kommer ihåg att jag sa till Alexander Östlund innan matchen: ”Du har inte gjort mål på hela året och du har fått ta lite kritik här och var. Ett mål idag så kan du räcka upp ett stort finger till många.” Jag kommer ihåg att jag sa det till honom innan vi gick ut, det var så jättekul för honom. – Spelare som Nesho och Mjällby och de i den sista matchen: De är de som ser till att vi gör jobbet där, och inte liksom fladdrar iväg och tittar på anslagstavlan. Jag tror att det var när speakern sa att Häcken hade gjort 2-1 som det kröp in lite brist på kontroll hos våra spelare, en förhoppning att klockan skulle ticka iväg och vi bara skulle ha vunnit. Jag kommer ihåg att jag vände mig om och sa ”vad i helvete håller de på med” när jag hörde att Helsingborg låg under. Jag blir nästan förbannad då: ”Det här är mitt jobb, den där matchen i Helsingborg är inte mitt jobb, det är någon annans jävla jobb!” – Jag tyckte det var fantastiskt att vi vann guld, men vi gjorde det på ett sätt som… Vi ändrade mycket första året, vi fick det inte att fungera direkt. Vi stack ett finger i ögat på många som inte tyckte om hur vi spelade. I början tyckte de att vi gjorde för lite mål, det var en massa kommentarer. Folk såg inte på statistiken: Vi spelade 1–1 hemma mot Trelleborg, då hade vi 24 avslut mot mål, jag tror 16 av dem var på mål. Det brukar vara ”fyra på mål och ett mål” – det var stolpe ut länge. Men när vi vinner guld, det suger bort allt sådan där skit. Vi var förtjänta att vinna guld och det var en underbar känsla. Sen vet man att när man vinner någonting så gör man många människor glada. I synnerhet AIK-supportrar.

ERIK HAMRÉN – Ibland undrar man ”det här med livet”, vem som regisserar det hela. Man har varit med många gånger under åren, har levt med fotbollen och det var ju en speciell känsla det, att liksom med sista matchen med Örgryte mot AIK… Och om AIK vinner så vinner man guld – det var en fin upplevelse tycker jag. Jag hade ju varit tre år i AIK. Även om jag fick sparken från AIK kändes det liksom som att jag hade 211


1998

starka känslor, inte minst för gruppen: spelarna och ledarna som jag hade jobbat med. Jag kände nog kanske inte så innan matchen: jag ville vinna, jag vill vinna varje match – jag ville ju vinna den matchen. Men när det blev som blev: AIK vann med 1-0 och Alexander Östlund gjorde målet. Firandet och uppståndelsen efter matchen, det kändes riktigt bra tycker jag. Om det är ödet eller vem det är som regisserar kan jag inte säga – men det var fint att vara med om det. – För oss hade det ingen betydelse. Vi var klara för kval då med Örgryte, vi kunde varken åka ur eller komma något bättre. Nej, jag gillar inte att få stryk! Så första reaktionen efter slutsignalen var väl besvikelse – men sen vände det. Att få vara med om det på innerplanen när AIK vann guldet, och få gratulera de spelarna som man hade jobbat med i tre år – det kändes stort, det kändes riktigt häftigt!

RIKARD NORLING – Vi var väl oerhört besvikna efter matchen innan, att guldet var borta. Vi hade ju koll på hur det gick där nere, ”de har inte kört över dem ännu”, matchen gick och gick. Men det var väl Mathias Larsson som gjorde målet för Häcken? Jag fick reda på det först utav ledarna, jag vet inte vem det var som sa det till mig – om det var Stefan Söderberg? Det är starka minnen.

PATRICK ENGLUND – Det var en häftig upplevelse (skratt)… Jag minns att publiken jublade under matchen för de hörde ju på radio när Häcken hade gjort mål. Någonstans så var jag inte säker på om de jublade igen, så jag frågade Micke Brundin ”Vad fan e det?” ”Jag tror att Häcken har gjort mål igen!”, sa han. Sen gjorde ju ”Salle” sitt första mål för den säsongen i den matchen. Det var häftigt! Det är nog sådant alla som spelade minns, och bär med sig resten av livet. Det är sådana upplevelser man lever och spelar för. – För AIK betydde guldet 98 extremt mycket, tror jag. AIK har ju alltid varit ett ganska tufft lag. Vi var det 1998 också, men vi var också väldigt defensiva. När AIK vann 1992 så hade man ju vunnit för att man gick till slutspel och lyckades pricka formtoppen just då. Men många jag känner sätter 98-guldet väldigt högt upp, för att det var en typ av spel, det var väldigt många starka individer i laget. Tränaren till exempel. Därför är det speciellt för många AIK:are, både spelare och supportrar. Det är många som pratar om 1998 fortfarande.

LEIF KARLSSON – Man hade inga stora förväntningar, för det var klappat och klart redan omgången innan. Men sen när resultatrapporterna kom under matchens gång och man bör212


1998

jade ana att det här skulle kunna bli någonting… Sen är det klart att Alexander Östlunds förlösande mål var en fantastisk känsla. Och så oväntat som det var, att ta ett guld i det läget – det var fantastiskt.

STEFAN SÖDERBERG – På slutet hade vi chansen – men det innebar ju att Helsingborg inte fick vinna: Häcken skulle ta poäng av dem. Sen var ju vi naturligtvis tvungna att vinna. Häcken gör 2-1. I slutet får Örgryte en chans: Niclas Sjöstedt går upp och nickar ner i backen – och där ligger Asper på mållinjen! Då tror jag att hjärtat inte satt där det brukar.

ANDERS LIMPAR – Jag minns att jag hade en liten skada i baksidan av låret. Vi satt två timmar innan match: jag, Rikard och Stuart på hans rum och pratade. ”Ska jag vila eller ska vi chansa!?” Så bestämde Stuart till slut att ”du ska spela! Vi chansar med dig! Vi har inget efter det här – går du sönder så går du sönder!”. Jag tog på mig ett par vita jävla långkalsonger för att hålla värmen, det var svinkallt och de på Råsunda hade stängt av värmen och satt på den för sent – det var is på banan som man sprang och trippade på där. Det jag kommer ihåg var att Stuart sa att ”vi har inget att förlora, vi måste vinna den här matchen framåt!”. Jag kommer ihåg att vi hade tusen chanser; jag brände, Marino brände – han kom väl in i alla fall? – ”Salle” brände… ”Salle” gör sitt första mål för säsongen. Nästan samtidigt gör Häcken mål mot Helsingborg, då var vi ju svenska mästare – men det var så långt kvar, 25 minuter. Men det fick upp oss på tårna. Hela den dagen var ju ett lyckorus, från att jag ”inte-skulle-lira-och-lira” och vi tog ett beslut där – och vi vann, och jag höll och ”Salle” gjorde målet. Jag gick ut när det var tjugo minuter kvar, men jag minns inte vem jag bytte med. Jag bytte inte på grund av skada utan mera för att jag höll igen, jag var rädd för att skada mig. Jag kommer ihåg att det var väldigt nära att Örgryte gjorde mål också i slutsekunderna. Men Mattias Asper limmade bollen på mållinjen! Jag tycker att rätt lag vann det året, vi var otroligt försvarsstarka och otroligt skickliga framåt – men vi hade inte förmågan att göra mål. Då hade vi vunnit efter halva säsongen. – VM 1994 slår ut allt! Även om jag inte spelade så mycket så bidrog jag på träningarna, och vi åkte från stad till stad – det är nummer ett! Vinna Premier League med Arsenal, det är också häftigt. Det sätter jag samtidigt som FA-cupguldet 1995. Jag vill placera guldet med AIK 1998 som nummer tre! I och med att jag är AIK:are och uppvuxen i Solna så hade jag förhoppningarna att vinna Allsvenskan någon gång när jag kom tillbaka. Sen under den här resan 1998 så spelade vi ju cupmatcher också och i Sverige går ju de matcherna över till nästa år. 1999 flyttade jag till Colorado och fick inte vara med i cupfinalen, men jag spelade ju alla matcher med AIK utom finalen – så jag tycker själv att jag har ett cupguld med AIK också! 213


1998

NESH Vi tränade under veckan och bara väntade på sista matchen, så att serien skulle ta slut. Vi hade misslyckats. Det var jättekallt och han som jobbade på Råsunda då, Robert Limpar, hade glömt att sätta på värmen. Det var kallt och planen var hård som betong. Här skulle vi spela sista matchen som ändå var så viktig. De enda som trodde att vi hade något att spela för var publiken. Det kom 18 000 åskådare till Råsunda för att se den sista matchen mot Örgryte. Publiken trodde verkligen på oss, jag gjorde det inte. Jag trodde kanske att vi kunde spela 0-0, men när jag såg publiken fick jag en annan känsla – det kunde ske något. Jag hade några bra chanser under matchen, bland annat ett skott som gick precis utanför stolpen. Publiken kändes under matchen. När det hade hänt något på Nya Ullevi så märkte vi det på Råsunda. Jag fick känslan att nu är det bara vi som måste göra något i vår match, Häcken leder mot Helsingborg! När vi hade något inkast eller så, så spreds budskapet att Häcken ledde sin match – ”nu måste vi göra mål!”. Vi hade haft en frispark, jag tar ner bollen på bröstet, sen kommer ”Salle” och bara skjuter bollen som jag redan hade tagit ner: Det blir mål. Vilken glädje! Det var fantastiskt skönt. Tiden rullar på och jag hör ett jubel bland publiken igen, nu hade något nytt hänt. Först tänkte jag att det var kört. Helsingborg hade kvitterat, men Häcken hade gjort ett mål till. Nu lyssnade man bara på läktaren, vår match fortsatte precis som matchen i Göteborg, och Helsingborg kunde fortfarande göra mål. Vår match slutar, Asper hinner göra en jätteräddning på en farlig situation av Örgryte. Publiken jublar, man ser att alla bara skakar. Det tar kanske trettio sekunder innan någon säger att matchen i Göteborg är slut: Vi vann guld! Vilken glädje, vilken känsla! Hade det bara kommit 5 000 åskådare till matchen hade vi aldrig fixat det, men nu hände något annat. Publiken är fantastisk i AIK! Efteråt var det stor fest. Det var min första stora titel i Sverige. Guldet gjorde att AIK nu kunde utvecklas. Senare kom Champions League som gjorde AIK ännu större. Vi fick möjlighet att satsa på Karlberg som träningsanläggning, vi kunde köpa Andreas Andersson till 214


1998

AIK. Stuart kunde nu börja utveckla vårt offensiva spel också, vi spelade bättre och bättre och han använde de offensiva spelarna på ett annat sätt. Det skulle komma många nya spelare till AIK: Christer Mattiasson, Daniel Tjernström, Martin Åslund och Kalle Corneliusson. Mer publik började komma till Råsunda, vi spelade bättre och gjorde nu ibland tre mål i en och samma match. Derbymatcherna började nu bli riktigt stora i Stockholm, det kunde komma 30 000 på de matcherna. Hela familjer kom tillsammans till matcherna, det blev en stor känsla att uppleva AIK på Råsunda och det blev en stor fest för oss spelare och alla andra som var med. Det kändes jättebra att spela de stora matcherna, jag trivdes bra och vi kunde visa för Hammarby och Djurgården att det är vi som bestämmer. Vi är i Solna och det är AIK som bestämmer. De flesta derbyna spelades på Råsunda då. AIK blev större och bättre, och många ville komma till AIK och spela då. Många spelade senare i landslaget, jag kan nämna över 25 spelare som jag spelat med i AIK som sedan gick vidare till landslaget eller som redan gjort landskamper: Olof Mellberg, Magnus Hedman, Andreas Andersson, Alexander Östlund, Mattias Asper, Andreas Johansson, Martin Åslund, Christer Mattiasson, Ola Andersson, Dick Lidman, Daniel Tjernström, Pascal Simpson, Mike Kjölö, Benjamin Kibebe, Stefan Ishizaki, Teddy Lucic, Pontus Kåmark, Luke Casserly, Per Nilsson, Niklas Sandberg, Hasse Bergh, Gary Sundgren, Tobbe Gustafsson, Johan Mjällby, Marino Rahmberg, Erik Edman och Kalle Corneliusson. Man blir bättre själv av att spela i en sådan omgivning. Det var en fin känsla att vi vann 1998 och att veta att nästa år kan bli ännu bättre. Champions League-kvalet fanns också där. Vi i AIK var inte på samma på nivå som de lagen som spelade där – men AIK:s publik kunde mäta sig med deras publik. Många av lagen som tar sig till Champions League har inte den publik som AIK har, och får det svårt då.

215


1998

Allsvensk sluttabell 1998 M

V

O

F

MS

P

1

AIK

26

11

13

2

25–15

46

2

Helsingborgs IF

26

12

8

6

43–28

44

3

Hammarby IF

26

11

9

6

39–34

42

4

Halmstads BK

26

12

5

9

42–40

41

5

Västra Frölunda IF

26

10

8

8

29–31

38

6

Örebro SK

26

10

6

10

35–38

36

7

IFK Norrköping

26

9

8

9

43–35

35

8

IFK Göteborg

26

9

8

9

27–29

35

9

Malmö FF

29

9

6

11

35–30

33

10

IF Elfsborg

26

8

9

9

36–33

33

11

Trelleborgs FF

26

8

8

10

31–35

32

12

Örgryte IS

26

7

7

12

35–36

28

13

BK Häcken

26

7

6

13

27–46

27

14

Östers IF

26

5

7

14

26–43

22

ÊrÊ>ÌV…iÀ]Ê6ÊrÊ6ˆ˜ÃÌiÀ]Ê"ÊrÊ">Û}œÀ`>]ÊÊrÊŸÀÕÃÌiÀ]Ê-ÊrÊFÃŽˆ˜>`]Ê*ÊrÊ*œB˜} B>\ÊLœï˜i˜°Ãi

216


Följ med på en fotbollsresa som börjar med att vara bollkalle och levande stolpe vid gatufotbollen i Sarajevos förorter. En resa som leder till konstmålet mot Barcelona på Råsunda. Ett mål som gjort Nebojsa Novakovic till levande legend och symbol för Sveriges största publiklag: AIK. Denna mycket omfattande biografi av Tommy Arvidsson bygger på exklusiva intervjuer med Nebojsas vänner och familjemedlemmar, förbundskaptener, landslagsspelare och flera AIK-legendarer. Följ med till moderklubben Bratstvo Vojkovici, Djurgårdens IF och bakom kulisserna i AIK.

Profile for Smakprov Media AB

9789163701795  

Med Stuart Baxter, Erik Hamrén, Rikard Norling, Mikael Stahre, Stefan Söderberg, Andreas Alm, Andreas Andersson, Johan Mjällby, Thomas Lager...

9789163701795  

Med Stuart Baxter, Erik Hamrén, Rikard Norling, Mikael Stahre, Stefan Söderberg, Andreas Alm, Andreas Andersson, Johan Mjällby, Thomas Lager...

Profile for smakprov